# Polisens möjligheter att i samband med verkställighet av ett beslut om hämtning till förhör omhänderta en mobiltelefon

JO 2005-02-28 dnr 5013-2003

BESLUT
                                                                      Datum             Dnr                     Sid
                                                                      2005-02-28        5013-2003              1 (5)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Polisens möjligheter att i samband med verkställighet av ett beslut om
                        hämtning till förhör omhänderta en mobiltelefon

## Anmälan

I en anmälan till JO framförde advokaten AA, som ombud för BB, klagomål mot
                        Polismyndigheten i Jönköpings län. Han anförde bl.a. följande.

                        Med anledning av misstanke om brott beslutade polismyndigheten, genom
                        kommissarien CC, den 7 augusti 2003 att BB skulle hämtas till förhör utan
                        föregående kallelse. När hämtningen skulle verkställas gick BB undan en bit för att
                        ringa ett telefonsamtal. Han fråntogs då sin mobiltelefon och förhindrades
                        därigenom att ringa samtalet. Polismännen gav vid tillfället inte tillbaka
                        mobiltelefonen utan förde BB till polisstationen för förhör. Polismännens
                        omhändertagande av mobiltelefonen innebar att polisen, utan laglig grund, tog
                        telefonen i beslag. Vidare hindrades BB från att ringa telefonsamtalet.

## Utredning

Handlingar i polismyndighetens ärenden – – – infordrades och granskades. Av
                        dessa och de till anmälan fogade handlingarna framgick i huvudsak följande.

                        Den 7 augusti 2003 beslutade CC att BB och dennes hustru, vilka båda var
                        misstänkta för hot mot tjänsteman, skulle hämtas till förhör. Motiveringen till
                        beslutet angavs vara kollusionsfara. Den 12 augusti 2003 hämtades BB till förhör
                        av inspektörerna DD och EE. Samma dag höll kriminalinspektören FF förhör med
                        BB. I förhörsprotokollet har noterats att BB inte önskade försvarare under förhöret.
                        Förhör med BB:s hustru hölls den 18 november 2003.

                        Ärendet remitterades till polismyndigheten för upplysningar och yttrande över vad
                        som hade anförts i anmälan.

                        Polismyndigheten (biträdande länspolismästaren GG) kom in med ett yttrande till
                        vilket var fogat upplysningar från CC samt från EE och FF.

                        CC upplyste sammanfattningsvis: Hon var förundersökningsledare i ett ärende om
                        hot mot tjänsteman. Efter förhör med bl.a. målsäganden konstaterade hon att det
                        förelåg skälig misstanke mot makarna BB och HH om hot mot tjänsteman. Den 7



 Riksdagens ombudsmän                      E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                 Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                          Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4            Fax:           08-21 65 58                             www.jo.se
                                                                         Dnr 5013-2003     Sid 2 (5)




augusti 2003 beslutade hon att makarna skulle hämtas till förhör utan föregående
kallelse för att höras vid samma tillfälle. Enligt hennes bedömning förelåg det
kollusionsfara och en risk att utredningen skulle försvåras om makarna kallades
skriftligen. Beslutet verkställdes den 12 augusti 2003. Två polispatruller
informerades av handläggaren i ärendet och skickades till aktuell adress. Den ena
polispatrullen fick kontakt med BB och han medtogs till förhör. Den andra
polispatrullen påträffade inte hustrun, och det framkom senare att hon inte var
hemma. Hustrun har därefter, efter ett antal kallelser och överenskommelser,
inställt sig hos handläggaren för förhör.
      EE uppgav i huvudsak följande.
      Undertecknad polisinspektör EE tillsammans med polisman DD beordrades
      20030812 kl 07.30 att åka till – – – för att hämta in paret BB och HH till förhör
      vilket hade beslutats av förundersökningsledare CC i Värnamo. Vi skulle få hjälp av
      en polispatrull från Gislaved för att genomföra uppdraget. Paret fick inte prata med
      varandra efter hämtningen. Kollusionsfara.
      På platsen sammanträffar vi med Gislavedspatrullen och tillsammans går vi fram till
      villan och ringer/knackar på, men ingen öppnar. Bakom villan ligger en annan
      byggnad i vilken BB har sin firma varför vi gick dit. Dörren stod öppen och vi gick
      in och fann BB där. Jag förklarade vårt ärende med innebörden av att han var
      tvungen att följa med till förhör.
      Vi frågade även efter hans hustru men BB förklarade att hon inte var hemma utan
      var i Finland. BB följde motsträvigt med ut och ville veta varför han skulle följa
      med. BB fick veta att det gällde ett förhör i ett ärende. Han tog då upp sin
      mobiltelefon och gick bort en bit för att ringa ett samtal och hans avsikt var att ringa
      sin hustru. Vi gick då efter och förklarade för honom att han inte fick ringa under
      tiden som han var omhändertagen av polisen (kollusionsfara). Telefonen togs därför
      ifrån BB (ej beslag) för att förhindra samtal till hustrun. BB blev mycket upprörd av
      detta och tog av sin livrem och tog även fram sin plånbok som han överlämnade till
      oss, efter en stund lugnade han ned sig och följde med utan våld. Intransporterad till
      Polishuset i Värnamo överlämnades BB till förhörsledaren vilken även fick BB:s
      mobiltelefon, livrem samt plånbok.
FF upplyste i huvudsak: Han var förhörsledare under förhöret med BB den 12
augusti 2003. När BB fördes till det rum där förhöret skulle hållas medförde
polismännen dennes plånbok, livrem och mobiltelefon. Föremålen lades på
skrivbordet där de låg kvar under förhöret. Förhöret genomfördes utan svårigheter
och efter detta sade BB, efter att ha tillfrågats om saken, att han ansåg sig ha
behandlats på ett korrekt sätt. BB tog med sig sina tillhörigheter, vilka inte hade
varit föremål för någon tvångsåtgärd.
      Polismyndigheten anförde bl.a. följande.
      Inför genomförandet av hämtningen till förhör hade EE och DD informerats om att
      en grund för beslutet var kollusionsfara bestående i att utredningen skulle försvåras
      om makarna hade inbördes kontakt före förhören med dem. EE har uppgivit att BB,
      när han underrättades om hämtningsbeslutet, gick avsides för att på mobiltelefonen
      ringa sin hustru. I syfte att förhindra kontakt mellan makarna valde EE, som var
      förman i polispatrullen, att ta omhand BB:s telefon. EE:s avsikt har, enligt vad som
      framkommit, inte varit någon annan än att förhindra samtal mellan makarna. EE:s
      utsaga har stöd i förhörsledarens, FF, berättelse om den fortsatta hanteringen av
      mobiltelefonen. BB fick denna åter i omedelbar anslutning till att förhöret med
      honom på Värnamo polisstation hade avslutats.
                                                                       Dnr 5013-2003     Sid 3 (5)




      EE och DD har haft fog för åtgärden att förhindra att BB per telefon kontaktade sin
      hustru. I det akuta skeendet synes EE svårligen ha haft något annat
      handlingsalternativ än att ta om hand mobiltelefonen för att avvärja kollusionsfaran.
      Polispatrullen har haft, med iakttagande av behovs- och proportionalitetsprinciperna
      i 8 § polislagen, såväl rätt som skyldighet att använda den grad av tvång som varit
      nödvändig. Huruvida det fortsatta verkställandet av tjänsteåtgärden har motiverat att
      patrullen hade mobiltelefonen omhand är vanskligt att i efterhand bedöma. Ett
      förhållande som talade för att inte omedelbart återlämna telefonen var BB:s reaktion
      när den fråntogs honom. Hans upprördhet och handlande synes ha motiverat EE:s
      beslut att under transporten in till Värnamo polishus behålla telefonen och att
      sedermera överlämna den till förhörsledaren. I vart fall var omhändertagandet av
      telefonen inte i något led av agerandet att betrakta som ett beslag utan som en åtgärd
      motiverad av att en beordrad tjänsteåtgärd skulle kunna genomföras.
I ett beslut den 28 februari 2005 anförde chefsJO Melin bl.a. följande.

Bedömning
Enligt 23 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken (RB) får den som befinner sig
inom en viss väglängd från förhörsplatsen hämtas till förhör utan föregående
kallelse om utredningen gäller ett brott på vilket fängelse kan följa och det skäligen
kan befaras att han eller hon med anledning av en kallelse genom undanröjande av
bevis eller på annat sätt skulle försvåra utredningen (kollusionsfara).

BB har bl.a. hävdat att polisen i samband med den aktuella hämtningen utan laglig
grund tog hans mobiltelefon i beslag och att han hindrades från att ringa ett
telefonsamtal.

EE:s och DD:s uppdrag var att verkställa CC:s beslut om hämtning av BB och
dennes hustru. Som framgått var grunden för beslutet att utredningen kunde
försvåras om makarna hade inbördes kontakt före förhören. Enligt EE uppgav BB
när de hämtade honom att hustrun var i Finland; när polismännen berättade för BB
att han skulle förhöras tog han upp sin mobiltelefon och avlägsnade sig ett stycke
för att ringa. Eftersom EE antog att BB skulle ringa hustrun omhändertog han
mobiltelefonen. Telefonen återlämnades till BB sedan förhöret med honom
avslutats.

Jag vill inledningsvis nämna att vid polisens verkställighet av ett beslut om
hämtning till förhör får visst tvång användas. Vidare får en misstänkt som hämtas
till ett förhör under vissa förutsättningar tvångsvis tas i förvar under den tid han är
skyldig att stanna kvar (23 kap. 9 § RB). Som exempel på en sådan situation nämns
i förarbetena att det finns risk för att den som skall höras för olämplig
kommunikation med någon som också skall förhöras (prop. 1996/97:175 s. 54). För
att undvika detta har det dock antagits i de allra flesta fall vara tillräckligt att den
som skall höras anmodas att stanna kvar med exempelvis bevakning i öppen lokal
(jfr NJA 1993 s. 360 I och II samt nyss nämnda prop. s. 51 f.).

Före mobiltelefonens tid kunde alltså polisen tämligen enkelt hindra en
förhörspersons kontakter med omvärlden genom att placera denne i ett rum utan
telefon eller ställa personen under bevakning. I dag är situationen emellertid
annorlunda. Den rikliga förekomsten av mobiltelefoner innebär en ökad risk att
                                                                        Dnr 5013-2003     Sid 4 (5)




personer, som hämtas till förhör på grund av kollusionsfara, försvårar utredningen
genom ett olämpligt telefonsamtal eller sms-meddelande. Visserligen kan detta
troligtvis i de flesta fall undvikas på samma sätt som tidigare genom att personen
ställs under bevakning. Men mobiltelefonens tillgänglighet ställer onekligen andra
krav på bevakningen och problem kan uppkomma t.ex. om en person trots
bevakning tar upp telefonen och försöker ringa alternativt i smyg skicka i väg ett
sms-meddelande.

I ärendet har fråga uppkommit om polisen vid verkställandet av ett
hämtningsbeslut på grund av kollusionsfara har rättsligt stöd för att omhänderta en
mobiltelefon.

Jag instämmer i polismyndighetens bedömning att omhändertagandet av BB:s
mobiltelefon inte kan betraktas som ett beslag. Följaktligen skall åtgärden inte
heller bedömas utifrån reglerna om beslag i 27 kap. RB utan får i stället snarast ses
som ett s.k. tillfälligt omhändertagande av egendom.

Polismyndigheten har ansett att det fanns fog för åtgärden att hindra BB från att
kontakta hustrun per telefon och att det synes som om EE i den akuta situationen
inte hade något annat alternativ än att ta om hand mobiltelefonen för att avvärja
kollusionsfaran. Polismyndigheten har också ansett att reglerna i 8 § polislagen
(1948:387) ger stöd för åtgärden.
      Nämnda bestämmelse har följande lydelse.
      En polisman som har att verkställa en tjänsteuppgift skall under iakttagande av vad
      som föreskrivs i lag eller annan författning ingripa på ett sätt som är försvarligt med
      hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter. Måste tvång tillgripas, skall
      detta ske endast i den form och den utsträckning som behövs för att det avsedda
      resultatet skall uppnås.
      Ett ingripande som begränsar någon av de grundläggande fri- och rättigheter som
      avses i 2 kap. regeringsformen får ej grundas enbart på bestämmelserna i första
      stycket.
Enligt min mening kan ett tillfälligt omhändertagande knappast grundas på denna
bestämmelse. Det skydd för rätten till egendom som ges i 2 kap. 18 §
regeringsformen är visserligen begränsat. Ett tillfälligt omhändertagande av
egendom torde emellertid utgöra en sådan inskränkning i äganderätten som enligt
artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen fordrar uttryckligt
lagstöd. Inkorporeringen av Europakonventionen med svensk rätt har bl.a. syftat
till att medborgaren skall vara berättigad till det skydd för grundläggande fri- och
rättigheter som såväl grundlagen som konventionen ger (prop. 1993/94:117 s. 39).
Föreskriften i 8 § andra stycket polislagen bör därför ges den innebörden att ett
ingripande enligt bestämmelsens första stycke inte heller kan ske utan annat
lagstöd om åtgärden inskränker någon av de i Europakonventionen upptagna fri-
och rättigheterna. Exempel på sådant lagstöd är de nyligen införda bestämmelserna
i 24 a–24 d §§ polislagen om tillfälligt omhändertagande av egendom för att
förhindra trafiknykterhetsbrott. Något lagstöd för tillfälligt omhändertagande av
egendom i den nu aktuella situationen finns emellertid inte.
                                                                   Dnr 5013-2003    Sid 5 (5)




Frågan kan vidare ställas om polisen med stöd av sin s.k. befallningsrätt genom en
tillsägelse hade kunnat försöka hindra BB från att använda sin mobiltelefon. De
grundläggande principer för polisingripanden som läggs fast i 8 § polislagen gäller
generellt i polisens verksamhet. JO har tidigare framhållit (se bl.a. JO 2003/04 s.
91) att detta lagrum inte i sig kan åberopas som grund för någon befallningsrätt i
polisens brottsutredande verksamhet. Det är i stället så, att polisens befogenheter i
denna verksamhet anses ha fått en i princip fullständig och uttömmande reglering i
23–28 kap. RB. En befallning eller annan åtgärd i den brottsutredande
verksamheten måste således ha sin grund i någon av de befogenheter som enligt
rättegångsbalken tillkommer polisen, t.ex. att som i förevarande fall hämta en
person till förhör.

Som framgått var syftet med hämtningsbeslutet att BB och dennes hustru inte
skulle få tillfälle att försvåra utredningen genom att tala med varandra innan de
hördes. Jag har därför inte någon invändning mot att polisen i ett fall som det nu
aktuella genom en tillsägelse försöker hindra en misstänkt person från att kontakta
den andre misstänkte. Svårigheter uppkommer emellertid om personen vägrar att
lyda en sådan tillsägelse (jfr Berggren, Munck, Polislagen, 4:e uppl. s. 53). Enligt
min mening vore det rimligt om polisen i en sådan situation har möjlighet att
tillfälligt omhänderta en mobiltelefon. Även om jag således har förståelse för att
EE omhändertog telefonen kan jag emellertid mot bakgrund av vad jag tidigare
sagt inte finna annat än att en sådan åtgärd fordrar lagstöd.

Jag kan dock tänka mig situationer i vilka det är mer tveksamt om polisen genom
tillsägelser har rätt att försöka hindra vederbörande från att ringa, t.ex. ett samtal
till dennes arbetsplats. Eftersom de polismän som har att verkställa ett hämtnings-
beslut oftast inte är insatta i den aktuella brottsutredningen är en sådan bedömning
inte heller alldeles enkel att göra. Polismännen kan alltså ha svårt att bedöma vari
kollusionsfaran består. Vidare kan problem uppkomma med att exempelvis
kontrollera till vem personen ringer eller skickar ett sms- meddelande.

Den ökade användningen av mobiltelefoner i samhället har medfört att polisen på
en rad olika områden ställs inför nya frågeställningar vilka tidigare inte har varit
aktuella. Enligt min mening visar ärendet att det finns anledning att överväga om
lagstiftningen bör ändras så att polisen, för att kunna genomföra vissa åtgärder
inom ramen för en brottsutredning, ges möjlighet att under vissa förutsättningar
tillfälligt omhänderta egendom. För att fästa Justitiedepartementets uppmärksamhet
på frågan överlämnas därför ett exemplar av detta beslut dit.
