# Arrestpersonal har nekat en offentlig försvarare att få kontakt med den misstänkte med hänvisning till att ett försvararförordnande inte fanns tillgängligt

JO 2023-12-07 dnr 5016-2022

[B]

## BESLUT

Datum                  Dnr
                                                                          2023-12-07             5016-2022          Sid 1 (9)
Justitieombudsmannen
Per Lennerbrant




                         Arrestpersonal har nekat en offentlig försvarare att få kontakt med
                         den misstänkte med hänvisning till att ett försvararförordnande inte
                         fanns tillgängligt


                          Beslutet i korthet: I beslutet behandlar JO flera frågor av både principiell och
                          praktisk innebörd vad gäller rätten till kontakt mellan en person som är frihetsberövad
                          som gripen eller anhållen och hans eller hennes försvarare.
                          Vad gäller det granskade fallet kritiseras Polismyndigheten för att ha nekat en kontakt
                          mellan en anhållen och hans offentliga försvarare enbart med hänvisning till att ett
                          försvararförordnande inte fanns tillgängligt för arrestpersonalen.
                          JO uttalar sig också om vikten av att det hos rättsväsendets myndigheter finns
                          fungerande rutiner för expediering och mottagande av förordnanden av offentliga
                          försvarare. Enligt JO bör Polismyndigheten ta initiativ till en översyn av nuvarande
                          rutiner. Arbetet kan lämpligen involvera även Åklagarmyndigheten och
                          Domstolsverket.

## Anmälan

I en anmälan som kom in till JO den 20 juni 2022 förde advokaten AA fram
                         klagomål mot Polismyndigheten. AA var kritisk till att personal vid arresten
                         Sandviken hade nekat henne kontakt med sin klient, som i JO:s beslut benämns
                         NN. AA förde fram bl.a. följande.

                         Hon förordnades till offentlig försvarare för NN den 20 juni 2022 runt kl. 16.00.
                         Enligt tingsrätten skulle förhör hållas den 21 juni 2022 kl. 9.00, till vilket hon
                         skulle inställa sig. Hon sökte kontakt med den polis som angavs i förordnandet
                         som kontaktperson men denne svarade inte i telefon. Klockan 17.59 kontaktade
                         hon arresten som då inte hade fått del av förordnandet. Hon uppmanades att
                         e-posta förordnandet men ville inte göra det med hänsyn till EU:s
                         dataskyddsförordning och att ett förordnande innehåller såväl personuppgifter
                         som uppgifter om brottsmisstankar. Arresten kan inte ta emot krypterade mejl.
                         Personalen på arresten skulle kontakta vakthavande befäl för att få uppgifter om
                         förordnandet och därefter återkomma.

                         Klockan 19.21 hade ingen återkommit, varför AA på nytt tog kontakt med
                         arresten. Personalen hade då talat med vakthavande befäl som inte kunnat få

 Riksdagens ombudsmän                          E-post:       justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:      08-786 51 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A              Fax:          08-21 65 58                                     www.jo.se
                                                                    Dnr 5016-2022       Sid 2 (9)




fram förordnandet, varför personalen menade att hon inte kunde tala med
klienten. Hon ställde då frågan hur de skulle agera om klienten sökte kontakt
med henne och fick svaret att det inte fanns någon förordnad offentlig
försvarare, varför de inte skulle kontakta någon.

De arrester som hon arbetar mot (Uppsala/Sandviken/Bollnäs/
Hudiksvall/Stockholm) följer inte JO:s beslut den 22 april 2021, dnr 8346-2019,
där JO kritiserade Polismyndigheten för att en anhållen person nekats att
kontakta sin försvarare. För att medge kontakt mellan en försvarare och en
klient kräver arresterna kategoriskt att det finns ett försvararförordnande
tillgängligt för arresten. Den nu aktuella situationen är alltså den motsatta till
den som JO tog ställning till, dvs. att det är den offentliga försvararen som vill
få kontakt med klienten. Under helger kan det dröja mycket lång tid innan
förordnandet når arresten, och polisen har ingen rutin så att det sköts på ett
korrekt sätt.

Många arrester ligger långt ifrån den offentliga försvararens kontor, varför det
inte alltid är görligt att besöka en klient före ett förhör. En längre telefonkontakt
är därför många gånger nödvändig inför förhöret.

AA vill att JO uttalar sig om följande. Vems är ansvaret för att arresten får del
av förordnandet? Hur lång tid är det rimligt att en offentlig försvarare ska
behöva vänta på att arresten får del av förordnandet och i förlängningen på att få
tala med sin klient? Är det rimligt att en förordnad offentlig försvarare ska
e-posta sitt förordnande trots att detta strider mot EU:s dataskyddsförordning?

Utredning
JO begärde att Polismyndigheten skulle yttra sig över anmälan.
Polismyndigheten skulle också redogöra för vilka rutiner myndigheten tillämpar
för att säkerställa att den som är intagen i en polisarrest kan få kontakt med sin
offentliga försvarare utan dröjsmål efter att en sådan har förordnats.

Polismyndigheten (juristen BB) yttrade sig den 9 februari 2023 efter att
upplysningar lämnats av berörda befattningshavare.

I Polismyndighetens yttrande anges i huvudsak följande.

NN frihetsberövades den 20 juni 2022 och samma dag gjorde åklagaren en
framställan till tingsrätten om förordnande av en offentlig försvarare. I
framställan angavs kontaktuppgifter till en utredare vid polisen, och tingsrätten
ombads att underrätta polisen om beslutet via en till utredaren angiven
e-postadress. Klockan 16.12 samma dag skickade tingsrätten förordnandet om
offentlig försvarare via e-post till den utredare som angetts i framställan.
Utredaren hade emellertid gått hem för dagen när förordnandet kom in.
Förordnandet skickades även från åklagaren via Åklagarmyndighetens
ärendehanteringssystem till polisens system. Enligt en registrering i polisens
                                                                     Dnr 5016-2022    Sid 3 (9)




ärende lades förordnandet in där kl. 19.59. Av en tillsynsblankett från arresten
framgår att NN talade med AA kl. 20.39.

Den berörda arrestpersonalen har uppgett att de, när de blev uppringda av AA,
inte hade någon information om att en offentlig försvarare hade förordnats för
NN. De ville därför varken bekräfta eller dementera att NN befann sig i
arresten. AA ombads att skicka in sitt förordnande till arresten, men hon ville
inte göra det. Omständigheterna gjorde att de blev fundersamma på om AA var
den hon utgav sig för att vara. De bad därför att få återkomma till AA för att
kunna kontrollera uppgifterna. Enligt interna sökningar stämde både
telefonnummer och namn överens med den som AA uppgav sig vara. De
försökte också få bekräftat att AA var förordnad till offentlig försvarare och
sökte i interna system samt kontaktade både stationsbefäl och jourhavande
undersökningsledare utan att hitta någon information om att NN hade fått en
offentlig försvarare. De utgick därför från att det inte hade skett. AA
meddelades att om hon inte kunde skicka in ett försvararförordnande måste de
neka henne att tala med NN.

Det stationsbefäl som var i tjänst vid det aktuella tillfället har uppgett att han
kontaktades av arrestpersonalen och därefter kontrollerade NN:s ärende i
polisens system men inte kunde se att något förordnande var inlagt där. Först
senare samma kväll, efter att han på nytt hade kontaktats av arrestpersonalen,
kom han att tänka på att förordnandet kunde ha skickats till polisen via
åklagarens ärendehanteringssystem. Därigenom hittade han AA:s förordnande,
och AA fick tala med NN senare samma kväll.

Utifrån de upplysningar som lämnats av berörda befattningshavare kan de
rutiner som normalt tillämpas vid arresten Sandviken när det gäller
försvararförordnanden och kontakt mellan en intagen och dennes offentliga
försvarare lite förenklat beskrivas enligt följande.

När tingsrätten har förordnat en offentlig försvarare skickas beslutet om
förordnande i regel via e-post till stationsbefälets funktionsbrevlåda. Därefter
ansvarar stationsbefälet för att se till att förordnandet registreras i ärendet och
att handläggaren och arrestpersonalen informeras om det.

Om en försvarare som inte har ett försvararförordnande ringer till arresten och
vill komma i kontakt med en intagen måste det säkerställas att försvararen har
rätt att kontakta den frihetsberövade. Det sker genom kontroller med
stationsbefälet och kontroller i Polismyndighetens ärendehanteringssystem.
Kommer det vid dessa kontroller inte fram någon information om att
försvararen är förordnad till offentlig försvarare ombeds försvararen att e-posta
sitt förordnande till funktionsbrevlådan.

De rutiner som tillämpas är inarbetade sedan länge men har inte dokumenterats
skriftligt.
                                                                         Dnr 5016-2022       Sid 4 (9)




Polismyndigheten redovisade följande bedömning.

      Aktuellt ärende
      Rätten att träffa sin försvarare är i strikt mening en rätt för den frihetsberövade
      och inte för försvararen (se prop. 2015/16:187 s. 54). Av utredningen i ärendet
      framgår dock att NN hade uttryckt önskemål om försvarare. JO har även uttalat
      att det är av grundläggande betydelse att den som är frihetsberövad får möjlighet
      att komma i kontakt med sin offentliga försvarare inom kort tid från begäran
      (JO:s beslut den 19 september 2012, dnr 2971-2012).
      En kontaktförfrågan från försvararen bör i ett fall som detta således förmedlas till
      den misstänkte utan dröjsmål. Arbetsbelastningen hos personalen kan dock
      påverka hur snabbt en kontakt mellan en intagen och dennes försvarare kan
      ordnas (jfr nyss nämnda JO-beslut).
      Genom de kontrollåtgärder som arrestpersonalen vidtog rådde det inte något
      tvivel om att det var AA som sökte kontakt med NN. AA var advokat och det har
      inte framkommit att hon inte uppfyllde de krav som ställs på en offentlig
      försvarare. Det framgår även av utredningen att tingsrättens förordnande av AA
      hade inkommit till Polismyndigheten men att det hade skickats till en
      e-postadress som inte bevakades vid aktuell tidpunkt. Förordnandet fanns också
      tillgängligt i utredningssystemet Durtvå, även om det för åtkomst där krävdes en
      mer ingående kontroll.
      Vid ovan angivna förhållanden anser Polismyndigheten att det inte fanns rättsligt
      stöd att neka AA en kontakt med sin klient enbart med hänvisning till den
      omständigheten att något [försvararförordnande] inte fanns tillgängligt för
      berörda befattningsvarare vid Polismyndigheten (Jfr JO:s beslut den
      22 april [2021], dnr 8346-2019 och den 23 juni 2022, dnr 7164-2020).

      Polismyndighetens rutiner
      Rutinen för hantering av försvararförordnanden i det nu aktuella polisområdet
      innebär bl.a. att underrättelser om beslut om förordnande av försvarare ska
      skickas till stationsbefälens funktionsbrevlåda. I det här fallet skickades
      förordnandet emellertid till en e-postbrevlåda som tillhörde en utredare vid
      Polismyndigheten och som inte bevakades när förordnandet inkom. Det
      inträffade hade sannolikt kunnat undvikas om förordnandet även hade skickats
      till stationsbefälens funktionsbrevlåda. Det kan således finnas anledning att se
      över rutinen i syfte att stationsbefäl och arrestpersonal ska få del av samtliga
      försvararförordnanden som rör frihetsberövade. Enligt uppgift har åtgärder redan
      vidtagits i den delen genom att det framställts önskemål till berörda tingsrätter
      om att skicka förordnanden till arresternas funktionsbrevlåda. Ytterligare en
      tänkbar åtgärd att överväga är att i samråd med Åklagarmyndigheten säkerställa
      att motsvarande information anges i åklagarens framställan om begäran om
      offentlig försvarare.
      Mot den angivna bakgrunden kan det även finnas anledning att se över rutinerna
      i nu aktuella delar för samtliga polisområden för att säkerställa att arrestpersonal
      och stationsbefäl får del av försvararförordnanden. Kanslierna hos Noa och
      samtliga polisregioner kommer därför att få en kopia av detta yttrande.
AA kommenterade Polismyndighetens yttrande.

Rättsliga utgångspunkter
En person som misstänks för ett brott har en generell rätt att biträdas av en
försvarare för att förbereda och utföra sin talan. Försvararen utses av den
misstänkte. (Se 21 kap. 3 § rättegångsbalken.) En offentlig försvarare ska
                                                                   Dnr 5016-2022      Sid 5 (9)




förordnas bl.a. om den misstänkte är anhållen eller häktad och han eller hon
begär det (se 21 kap. 3 a § första stycket rättegångsbalken).

Till offentlig försvarare ska en advokat som är lämplig för uppdraget förordnas.
Om det finns särskilda skäl får någon annan lämplig person som har avlagt de
kunskapsprov som är föreskrivna för behörighet till domaranställning utses till
en sådan försvarare. (Se 21 kap. 5 § första stycket rättegångsbalken.) En
offentlig försvarare förordnas av rätten (se 21 kap. 4 § första stycket
rättegångsbalken). En försvarare som inte är förordnad till offentlig försvarare
utan enbart utsedd av den misstänkte brukar kallas för privat försvarare.

Den som är gripen, anhållen eller häktad har rätt att få träffa sin försvarare.
Rätten att få träffa försvararen är utan undantag för den som har en offentlig
försvarare. Sedan en lagändring som trädde i kraft 2016 gäller detsamma för en
misstänkt som har en privat försvarare som uppfyller de krav som ställs på en
offentlig försvarare. (Se 21 kap. 9 § första stycket rättegångsbalken och 3 kap.
1 § andra stycket häkteslagen.) Rätten till kontakt gäller i strikt mening för den
misstänkte och inte för försvararen (se prop. 2015/16:187 s. 22).

Den frihetsberövade har rätt att få träffa sin försvarare även om åklagaren har
meddelat restriktioner som begränsar den misstänktes kontakter med
omvärlden.

Den som är intagen i en polisarrest har rätt att kommunicera elektroniskt, t.ex.
på telefon, med sin offentliga försvarare i den utsträckning som det lämpligen
kan ske. En privat försvarare som uppfyller kraven för att förordnas till offentlig
försvarare likställs även i dessa sammanhang med en offentlig försvarare. (Se
3 kap. 4 § första och tredje styckena häkteslagen, prop. 2009/10:135 s. 145 och
191 och prop. 2015/16:187 s. 27 f.)

När en misstänkt som befinner sig i en arrest begär att få tala med sin
försvarare, som är advokat och uppfyller kraven för att förordnas till offentlig
försvarare enligt 21 kap. 5 § första stycket rättegångsbalken, finns det inte
rättsligt stöd att neka en sådan kontakt med hänvisning till att något
försvararförordnande inte är tillgängligt för arresten (se JO:s beslut den
22 april 2021, dnr 8346-2019).

Bedömning
Den misstänktes rätt till tillgång till försvarare ska tillgodoses
Utgångspunkter
Granskningen har aktualiserat frågor av både principiell och praktisk innebörd
vad gäller rätten för en person som är frihetsberövad att få ha kontakt med sin
försvarare. Mina uttalanden i det följande tar sikte på fall där den misstänkte är
frihetsberövad som gripen eller anhållen och förvaras i en polisarrest.

Den offentliga försvararen är en viktig del i det allmännas åtagande att garantera
den misstänkte en rättvis rättegång (se bl.a. 2 kap. 11 § andra stycket
                                                                     Dnr 5016-2022      Sid 6 (9)




regeringsformen och artikel 6 i Europakonventionen). Enligt min mening följer
av detta att det principiellt sett är ett ansvar för det allmänna att se till att ett
försvararförordnande görs tillgängligt för arresten och att det sker på ett sådant
sätt att den misstänktes rätt till kontakt med försvararen inte fördröjs eller på
annat sätt försvåras. Det får därför anses vara särskilt otillfredsställande om en
kontakt försvårats som en följd av att det allmänna brustit i detta avseende.

En till detta närliggande fråga är om det i vissa fall ändå kan ligga på advokaten
att via e-post eller på annat sätt tekniskt överföra förordnandet till arresten. Det
ska då beaktas att ett förordnande av en offentlig försvarare oftast innehåller
personuppgifter som dessutom typiskt sett omfattas av sekretess (se bl.a.
35 kap. 1 § första stycket 1 offentlighets- och sekretesslagen). För att sådana
uppgifter ska kunna överföras på teknisk väg krävs, utöver att det finns en
rättslig grund för behandlingen, att uppgifternas integritet och konfidentialitet
kan garanteras (se bl.a. artiklarna 5.1 f, 6, 24.1 och 32 i
dataskyddsförordningen).

AA har i sin anmälan fört fram att arresten inte kan ta emot krypterad e-post.
Jag förstår henne som att detta var skälet till att hon ansåg att det inte var
förenligt med dataskyddsförordningen att e-posta förordnandet till arresten.
Polismyndigheten har inte kommenterat detta eller yttrat sig något närmare i
fråga om bl.a. vilka tekniska lösningar som arresterna förfogar över när det
gäller hantering av e-post. Detta har försämrat förutsättningarna för min
granskning. Jag vill dock säga att en arrest givetvis inte kan begära att en
advokat e-postar ett förordnande om inte arresten har tillgång till sådana
tekniska lösningar att informationen kan överföras på ett säkert sätt och i
enlighet med dataskyddsregleringen.

Hanteringen av en begäran om kontakt med eller från den misstänkte
En brottsmisstänkts rätt till tillgång till försvarare är en del av rätten till en
rättvis rättegång och en central rättssäkerhetsfråga. Det måste därför säkerställas
att en frihetsberövads rätt till kontakt med sin försvarare tillgodoses. Samtidigt
är det av grundläggande betydelse för brottsutredande verksamhet att inga andra
personer än de som enligt lag eller beslut av åklagare har rätt att kontakta en
misstänkt ges möjlighet till en sådan kontakt eftersom det kan skada den
pågående brottsutredningen.

Den misstänktes rätt till kontakt med sin offentliga försvarare är absolut. Även
för en misstänkt som har en privat försvarare är rätten till kontakt absolut, om
försvararen uppfyller de krav som ställs i 21 kap. 5 § första stycket
rättegångsbalken för att utses till offentlig försvarare. Detta gäller även om
åklagaren har meddelat restriktioner som begränsar den misstänktes kontakter
med omvärlden.

Rätten till kontakt är visserligen i formell mening en rätt för den misstänkte. För
att syftet med regleringen ska uppnås och den misstänktes försvar ska kunna
                                                                     Dnr 5016-2022       Sid 7 (9)




förberedas är det dock en självklarhet att en kontakt också kan initieras av
försvararen.

Det finns inget krav i författning om att försvararförordnandet ska finnas
tillgängligt för arresten för att den misstänkte ska få ha kontakt med sin
offentliga försvarare. Det torde dock i praktiken vara så att förordnandet
normalt efterfrågas av arresten när en försvarare vill komma i kontakt med en
misstänkt. Mot bakgrund av intresset att skydda brottsutredningen kan jag inte
se att det är felaktigt i och för sig.

Som det aktuella ärendet visar kan det dock förekomma att en advokat som är
förordnad till offentlig försvarare vill få kontakt med sin klient utan att arresten
har tillgång till försvararförordnandet. Ärendet visar också att det kan bli
särskilt problematiskt om situationen är tidskritisk och det finns praktiska
svårigheter att kontrollera uppgiften om att advokaten är förordnad till
försvarare, exempelvis på grund av tidpunkten på dygnet då frågan om kontakt
aktualiseras.

För att den misstänktes rätt till tillgång till en försvarare inte ska äventyras kan
arresten i en sådan situation inte nöja sig med att endast lämna beskedet att
kontakten får vänta till dess att förordnandet finns tillgängligt för arresten.
Ytterligare sätt att hantera situationen måste övervägas. Vägledning kan behöva
hämtas in från undersökningsledaren.

Det finns inga i författning uppställda hinder mot att kontakten medges trots att
förordnandet inte är tillgängligt för arresten. En advokat är enligt 8 kap. 4 §
rättegångsbalken bunden av reglerna om god advokatsed. Med hänsyn till
advokatseden får en advokat exempelvis inte förmedla uppgifter från den
misstänkte till en utomstående eller förmedla uppgifter från en utomstående till
den misstänkte, om den misstänkte har ålagts restriktioner (se t.ex. ”Advokaten
och brevväxlingen” NJA 2021 s. 914, p. 12).

Även med beaktande av intresset att skydda brottsutredningen bör det därför
kunna övervägas att i ett konkret fall godta en uppgift om ett
försvararförordnande när det är en advokat som kontaktar en arrest och uppger
sig vara offentlig försvarare. Detta förutsätter givetvis att det kan säkerställas att
det verkligen är den uppgivna advokaten som kontaktar arresten.

Ett annat alternativ är att den misstänkte, i avvaktan på att det kan klarläggas
om advokaten är offentlig försvarare, tillfrågas om han eller hon vill ha kontakt
med advokaten som privat försvarare. Om det finns anledning till det, kan det
dessförinnan behöva utredas om advokaten uppfyller kraven för att förordnas
till offentlig försvarare i det konkreta fallet.

När en advokat kontaktar en polisarrest och vill få kontakt med en misstänkt i
egenskap av dennes offentliga försvarare kan sammanfattningsvis en kontakt
                                                                    Dnr 5016-2022     Sid 8 (9)




inte nekas enbart med hänvisning till att arrestpersonalen inte har tillgång till
försvararförordnandet.

En förfrågan från en advokat i egenskap av försvarare om kontakt med en
misstänkt ska, om det inte finns några rättsliga hinder mot kontakten, förmedlas
till den misstänkte utan dröjsmål. Om den misstänkte vill ha en sådan kontakt
ska arrestpersonalen se till att den skyndsamt kommer till stånd. Som JO
tidigare uttalat kan dock praktiska förutsättningar såsom tillgången till personal
påverka möjligheten till kontakt under exempelvis kvällstid (se bl.a. JO 1983/84
s. 134, dnr 2251-1982, och JO 2013/14 s. 278, dnr 4269-2012).

En kontakt mellan NN och AA kunde inte nekas enbart med hänvisning till att ett
försvararförordnande inte fanns tillgängligt
När det gäller den anmälda händelsen framgår det av utredningen att NN var
anhållen och att han hade begärt att en offentlig försvarare skulle förordnas för
honom. Efter att AA ringt arresten visade de kontrollåtgärder som
arrestpersonalen vidtog att hon var den som hon sa att hon var och att hon var
advokat. Arrestpersonal konstaterade att något försvararförordnande inte fanns
tillgängligt för dem och nekade därför kontakten. Några andra sätt att tillgodose
NN:s rätt till tillgång till försvarare övervägdes dock inte.

Som framgått var det inte godtagbart att kontakten nekades enbart med
hänvisning till att ett försvararförordnade inte fanns tillgängligt. Av utredningen
framgår dessutom att både tingsrätten och åklagaren hade skickat
försvararförordnandet till Polismyndigheten redan innan AA tog kontakt med
arresten. Det hade dock inte uppmärksammats av Polismyndighetens personal.

Polismyndigheten kritiseras för hur AA:s begäran om kontakt med NN
hanterades.

Nya och enhetliga rutiner behövs
Av vad som kommit fram i detta och tidigare ärenden får jag bilden att
kunskapen vid Polismyndighetens arrester om den misstänktes rätt att komma i
kontakt med sin försvarare som gäller sedan 2016 inte är fullständig.
Polismyndigheten behöver vidta kunskapshöjande åtgärder i det avseendet.

Polismyndigheten måste vidare ha rutiner som säkerställer att en frihetsberövad
person som förvaras i en arrest får rätten till kontakt med sin försvarare
tillgodosedd. Rutinerna ska självfallet vara dokumenterade, och det framstår
som lämpligt att de tas fram av Polismyndigheten centralt och gäller för
samtliga arrester i landet. Jag utgår från att Polismyndigheten ser till att en
sådan översyn som myndigheten omnämnt i sitt yttrande faktiskt genomförs och
att myndigheten då beaktar de uttalanden som jag gör i detta beslut (se också
mina uttalanden i ett annat beslut meddelat denna dag, dnr 7281-2022).
                                                                    Dnr 5016-2022       Sid 9 (9)




Det aktuella ärendet visar också på vikten av att det hos rättsväsendets
myndigheter finns fungerande rutiner även för expediering och mottagande av
förordnanden av offentliga försvarare.

En åtgärd som jag bedömer skulle medföra en klar förbättring, särskilt när
frågan om kontakt mellan en misstänkt och en försvarare uppkommer efter
kontorstid, är att ett förordnande av en offentlig försvarare registreras i relevanta
system hos Polismyndigheten redan i samband med att det expedieras från
rätten.

Polismyndigheten bör ta initiativ till en översyn av rutinerna för expediering
och mottagande av försvararförordnanden. Åklagarmyndigheten och
Domstolsverket kan lämpligen involveras i det arbetet.

Ärendet avslutas.



Beslutet har fattats av JO Per Lennerbrant. Dokumentet har fastställts digitalt
och har ingen underskrift.

Rättssakkunniga Rebecka Olsson har föredragit ärendet och byråchefen Stefan
Nyman har deltagit i beredningen.
