# Kritik mot Polismyndigheten i Västra Götaland och Åklagarmyndigheten, 3:e åklagarkammaren i Göteborg, för långsam handläggning av en förundersökning om våldtäkt

JO 2006-12-14 dnr 5026-2006

BESLUT
                                                                       Datum              Dnr                     Sid
                                                                       2006-12-14         5026-2006              1 (7)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Kritik mot Polismyndigheten i Västra Götaland och Åklagarmyndigheten,
                        3:e åklagarkammaren i Göteborg, för långsam handläggning av en för-
                        undersökning om våldtäkt

## Anmälan

AA framförde i en anmälan, som kom in till JO den 25 oktober 2006, klagomål
                        mot Polismyndigheten i Västra Götaland för handläggningen av en förunder-
                        sökning. Av anmälan framgick att AA hade gjort en polisanmälan om att hennes
                        dotter, som var under 18 år, hade blivit utsatt för en gruppvåldtäkt och att polisen
                        ännu inte hade vidtagit några åtgärder i ärendet.

## Utredning

Polismyndighetens handlingar i ärendet K1296-06 granskades. Åklagarmyndig-
                        hetens, 3:e åklagarkammaren i Göteborg, diarieblad i ärende 403-213-06 fordrades
                        därefter in. Av handlingarna framgick bl.a. följande.

                        Den 3 januari 2006 besökte AA tillsammans med en socialsekreterare en polis-
                        station, varvid en anmälan om våldtäkt gjordes. Målsäganden var född 1989.
                        AA uppgav vid anmälningstillfället att målsäganden var i behov av ett måls-
                        ägandebiträde. I anmälan under rubriken ”Beslut om förundersökning” noterades
                        att ”Underlag för beslut saknas. Beslut av behörig beslutsfattare”. – Enligt historik-
                        bladet i det s.k. RAR-systemet inledde polismyndigheten förundersökning den 9
                        januari 2006, och den 16 januari tillsattes kriminalinspektören BB som hand-
                        läggare av ärendet. Den 17 januari överfördes ärendet till Åklagarmyndigheten.
                        Den 26 januari gav kammaråklagaren CC utredningsdirektiv i ärendet, varvid hon
                        meddelade att ett målsägandeförhör måste hållas innan hon kunde ta ställning i
                        förundersökningsfrågan. Den 17 mars hölls målsägandeförhör och tio dagar senare
                        översändes förhöret till åklagaren. CC inledde förundersökning den 25 april och
                        gav samtidigt vissa utredningsdirektiv. Samma dag expedierades en begäran om
                        målsägandebiträde till tingsrätten och i början av maj kom till åklagar-kammaren in
                        ett sådant förordnande från tingsrätten. Den 29 juni hölls ett andra
                        målsägandeförhör, och en annan person hördes den 17 oktober.

                        Muntliga upplysningar inhämtades från kriminalinspektören BB, varvid framkom
                        följande.



 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                              www.jo.se
                                                                       Dnr 5026-2006     Sid 2 (7)



      Hon utsågs till handläggare i ärendet den 16 januari 2006. Hon kommer inte nu ihåg
      om hon då uppmärksammade att förundersökning redan var inledd i ärendet den 9
      januari 2006 av polismyndigheten. Den uppgiften fanns endast inskriven i historiken
      i RAR-systemet. Den 17 januari översände hon ärendet till Åklagarmyndigheten för
      lottning och det är inte säkert att hon då informerade om att förundersökning var
      inledd i ärendet. Den 26 januari fick hon utredningsdirektiv från kammaråklagaren
      CC att höra målsäganden för att åklagaren skulle få ytterligare underlag innan hon
      kunde ta ställning till om förundersökning skulle inledas. BB försökte därefter att få
      målsäganden att inställa sig till ett förhör. Målsäganden var inte villig att med-verka
      i någon polisutredning. Efter flera telefonkontakter med målsäganden och hennes
      mor kunde ett förhör komma till stånd, i målsägandens bostad, den 17 mars. En
      bidragande orsak till dröjsmålet har också varit att BB under denna tid varit
      upptagen med förundersökningar rörande flera grova brott med häktade personer.
      Den 27 mars översände hon målsägandeförhöret till åklagaren. Den 25 april fick hon
      nya utredningsdirektiv från åklagaren som samma dag hade inlett förundersökning i
      ärendet. Arbetsbelastningen på spaningsroteln var under våren och sommaren hög på
      grund av pågående förundersökningar rörande mord och bankrån. Målsäganden har
      inte efter det första förhöret varit behjälplig med att lämna begärda uppgifter till
      polisen. BB försökte få till stånd ett nytt förhör med målsäganden men på grund av
      arbetsbelastningen i övrigt och svårigheter att få en tid som också passade måls-
      ägandebiträdet dröjde det till den 29 juni innan förhöret ägde rum. BB har därefter
      haft semester och efter semestern blev hon och övrig personal på spaningsroteln
      upptagna med EM i friidrott. Hon försökte därefter få till stånd ett förhör med en
      annan person i ärendet. Det dröjde dock till den 17 oktober innan förhöret kunde
      genomföras. BB har under hösten 2006 haft telefonkontakt med åklagaren och
      informerat henne om vad som kommit fram i ärendet. BB har inte haft någon
      kontakt med ledningen för spaningsroteln rörande handläggningen av ärendet.
Ärendet remitterades därefter till polismyndigheten och Åklagarmyndigheten för
upplysningar och yttrande över handläggningen av ärendet.

Polismyndigheten kom in med ett remissvar. Till detta hade fogats promemorior
över samtal med BB och kriminalkommissarien DD.

BB upplyste bl.a. följande. Beroende på semester och kommenderingen till EM i
friidrott sommaren 2006 kunde hon inte arbeta med sina tilldelade ärenden under
sommarmånaderna utan det fanns endast tid för akutärenden. Det sker inte någon
direkt uppföljning med avseende på hur ärendena avancerar utan förhörsledarna
arbetar självständigt med sina arbeten.

DD upplyste bl.a. följande. Sexualbrott är uppmärksammade brott i utrednings-
verksamheten. Vid spaningsroteln handläggs ca 150 våldtäkter och andra sexual-
brott per år. I princip läggs inga ärenden i balans utan de fördelas på handläggare.
Ett par gånger om året går rotelledningen igenom vilka ärenden som ligger öppna.
Anmälningar som det inte går att komma framåt i utredningsmässigt skrivs av efter
ett halvår till ett år. Vid grova brott engageras hela roteln under kanske två veckor
oberoende av vad det gäller. Andra ärenden får då stå tillbaka efter en hård
prioritering. Det är han som har huvudansvaret för polispersonalens arbetssituation
inom gruppen och även ansvaret för uppföljningen av ärendena.



Polismyndigheten anförde i huvudsak följande.

      Inledningsvis ajourfördes ärendet felaktigt på närpolisområde Hisingen i stället för
      på spaningsroteln vid länskriminalpolisen. Därmed gick en dryg vecka förlorad.
                                                                        Dnr 5026-2006     Sid 3 (7)



      Åklagare lottades på ärendet enligt bestämmelserna i lagen (1988:609) om
      målsägandebiträde och FAP 403-5 om ledning av förundersökning i brottmål.
      Målsäganden kontaktades inte inom två veckor från anmälningstillfället enligt vad
      som föreskrivs i verksamhetsplanen för innevarande budgetår. Förundersöknings-
      ledarens ansvar enligt punkt 3.3 i tjänsteföreskrift 480 om brottsoffer får ändå anses
      fullgjord.
      Förhörsledaren får anses ha varit lämplig för uppgiften att hålla förhör med någon
      som är under 18 år.
      Skyndsamhetskravet på förundersökning kan inte anses uppfyllt. Ärendet är fort-
      farande öppet.
Åklagarmyndigheten kom in med ett remissvar jämte yttranden från bl.a. chefs-
åklagaren EE (här utelämnat) och kammaråklagaren CC.

CC
      Ärenden inkom till Åklagarmyndigheten enligt diariet 2006-01-19 och lottades
      därefter på mig. Jag expedierade direktiv 2006-01-26 och kunde ta del av förhör
      med målsäganden som hölls 2006-03-17 i skriftlig form 2006-03-28. Beslut om att
      förundersökning skulle inledas fattades 2006-04-25. I anslutning till beslut om att
      inleda förundersökning expedierades nya utredningsdirektiv och till tingsrätten
      expedierades begäran om målsägandebiträde. Målsägandebiträde förordnades och
      förordnande inkom i ärendet 2006-05-05. Ett nytt målsägandeförhör hölls 2006-06-
      29, ett förhör som skickades över till mig i skriftlig form i början av november 2006.
      Jag kände till att förhör ägt rum och vad detta innehöll men erhöll inte någon egen
      kopia i anslutning till förhöret. I oktober 2006-10-24 inkom förfrågan i ärendet från
      målsägandebiträdet. Svar på denna förfrågan skedde genom ett telefonsamtal 2006-
      10-30 dokumenterat genom en anteckning på förfrågan. Jag drar mig till minnes att
      jag ringde upp den byrå till vilken målsägandebiträdet är knuten och lämnade ett
      meddelande via telefonist/sekreterare om att det inte gått att få fram uppgifter som
      lett till att skälig misstänkt kunnat identifieras.
      Utöver vad som finns dokumenterat genom diarieföring och anteckningar i ärendet
      så har jag haft ett antal kontakter med inspektören BB på spaningsroteln vid
      länskriminalpolisen i Göteborg dels vid personligt sammanträffande och dels via
      telefon. Jag har inga noteringar om dessa kontakter som gör att jag kan lägga dessa
      till exakt tidpunkt eller till exakt antal.
      Denna förundersökning leds av åklagare på grund av bestämmelser om ledning
      av förundersökning. Av ÅFS 2005:9 6 § 3 p framgår att åklagare skall leda för-
      undersökningen om målsäganden vid tiden för anmälan var under 18 år och utsatts
      för brott riktade ”mot målsägandens liv, hälsa eller frid och det för brottet är
      föreskrivet fängelse i mer än sex månader”. Enligt information utgiven av riks-
      polischefen och riksåklagaren i mars 2006 innebär detta att åklagare skall leda
      förundersökningen även om det inte finns någon skälig misstänkt. Åklagaren skall
      även överta ledning av förundersökning för fall åtgärd av domstol krävs, t ex
      förordnande av målsägandebiträde vilket framgår av ÅFS 2005:9 7 § 1 p.
      Förundersökningen skall bedrivas särskilt skyndsamt då målsäganden är under 18 år
      och brottet ”riktas mot målsägandens liv, hälsa eller frid och det för brottet är före-
      skrivet fängelse i mer än sex månader” enligt bestämmelse i förundersöknings-
      kungörelsen (1947:948) 2a §.
      I ärendet finns ingen skälig misstänkt person identifierad. För att kunna komma
      vidare fordras uppgifter som identifierar personer som kan höras i utredningen och
      vars uppgifter förhoppningsvis leder fram till att gärningsman/män kan identifieras.
      Det har hittills inte gått att få fram dessa uppgifter.
Åklagarmyndigheten anförde bl.a. följande.
                                                                   Dnr 5026-2006     Sid 4 (7)



Bakgrund
Den 3 januari 2006 anmälde AA till polisen att hennes dotter (16 år) i mitten av
augusti 2005 blivit utsatt för en gruppvåldtäkt av tre yngre män (anmälan K1296-
06). Anmälan gjordes vid ett personligt besök på polisstationen. Med vid besöket var
även en socialsekreterare vid socialförvaltningen. Av uppgifterna i anmälan framgår
att AA under hösten 2005 fått vetskap om att hennes dotter för en kamrat hade
berättat att hon vid en fest i Backa i Göteborg blivit utsatt för en gruppvåldtäkt av tre
yngre män. Våldtäkten skulle ha skett efter att hon gått ut från den lägenhet där
festen avhållits. AA hade försökt att prata med sin dotter om händelsen. Dottern
hade vägrat att prata om vad som hade inträffat och hade hotat att ta livet av sig.
Dottern hade bl.a. rispat sig i handlederna med något vasst föremål. Dottern hade
sagt att hon inte ville gå till polisen och skulle bl.a. ha uttryckt att ”de kommer att
döda mig”. AA hade en känsla av att dottern visste vilka de tre yngre männen var.
AA uppgav att dottern var i behov av ett målsägandebiträde.
I anmälan under rubriken ”Beslut om förundersökning” finns förutom aktuellt datum
den 3 januari 2006 antecknat att ”Underlag för beslut saknas. Beslut av behörig
beslutsfattare”.
Av polisens ”Ärendehistorik” framgår att polisen den 9 januari 2006 beslutat att
inleda förundersökning.
Den 16 januari 2006 översände polisen genom kriminalinspektör BB nämnda
anmälan till åklagarkammaren. Till anmälan var fogad en blankett ”Lottning av
ärende” (kopia bifogas). På blanketten finns rutor där polisen kan kryssa i vilken
åtgärd man önskar från åklagarens sida. I nu aktuellt ärende har polismannen
översänt anmälan för lottning. Det skall noteras att på nämnda blankett bl.a. finns
en ruta som kan kryssas i om polisen önskar beslut huruvida förundersökning skall
inledas. På nämnda blankett har polismannen BB bl.a. uppgivit att hon den 16
januari 2006 hade kontaktat mamman som hade uppgivit att dottern var villig att
lämna en berättelse till ett målsägandebiträde.

Bedömning
I nu aktuellt mål inkom anmälan – enligt ankomststämpel – till åklagarkammaren
den 18 januari 2006. Av anmälan framgår att brottsmisstanken avsåg våldtäkt och att
målsäganden var under 18 år. Bestämmelsen i 2 a § förundersökningskungörelsen
var således tillämplig.
Av åklagarens direktiv till polisen den 26 januari 2006 framgår att åklagaren gjort
bedömningen att anmälningsunderlaget inte var tillräckligt för att åklagaren skulle
kunna fatta beslut om huruvida förundersökning skulle inledas. Att åklagaren inte
observerat att polisen redan beslutat om att inleda förundersökning torde ha sin
förklaring i uppgifterna i anmälan rörande ”Beslut om förundersökning”. Upp-
gifterna som polismannen BB lämnat till ansvarig tjänsteman hos JO (tjänste-
anteckning 2006-11-03) tyder dessutom på att åklagaren inte uppmärksammats på
att polisen redan beslutat om att inleda förundersökning. Vidare är det så att
åklagaren inte har haft tillgång till polisens ärendehistorik. Man kan möjligen tycka
att åklagaren borde ha observerat att i den till anmälan bifogade blanketten
”Lottning av ärende” det inte från polisen framförts någon begäran om beslut
huruvida förundersökning skulle inledas eller ej. Vid en samlad bedömning framstår
det dock som förståeligt att åklagaren bibringats uppfattningen att någon förunder-
sökning inte var inledd.
Som ovan angivits gjorde åklagaren bedömningen att uppgifterna i anmälan inte var
tillräckliga för ett beslut om att inleda förundersökning. JO har i ämbetsberättelsen
1997/98 uttalat följande: ”Tröskeln för att inleda förundersökning har satts lågt. Det
räcker med att det förekommer anledning till misstanke om brott. En förunder-
sökning kan således inledas på mycket vaga misstankar så snart dessa avser något
som kan vara ett brott (JO 1953 s 107). Misstanken måste visserligen avse en
konkret brottslig gärning men det är inte nödvändigt att man känner till brottets alla
detaljer och inte heller exakt när och var det har förövats (Ekelöf, SvJT 1982 .s
658).”Även om uppgifterna i anmälan är knapphändiga och att målsäganden själv
                                                                        Dnr 5026-2006    Sid 5 (7)



      inte gjort anmälan borde mot bakgrund av vad JO anfört åklagaren kunnat fatta
      beslut om att inleda förundersökning innan ett förhör med målsäganden ägt rum.
      Den 26 januari 2006 gav åklagaren polisen direktiv om att höra målsäganden.
      Förhöret genomfördes den 17 mars 2006. Polismannen BB har lämnat förklaring
       till dröjsmålet (se nämnda tjänsteanteckning 2006-11-03). Förhöret inkom till
      åklagaren den 28 mars 2006. Den 25 april 2006 beslutade åklagaren att inleda
      förundersökning. Samma dag sände åklagaren en begäran till tingsrätten om att
      målsägandebiträde skulle förordnas. Åklagaren har i sitt yttrande uppgivit att hon
      samma dag givit polisen direktiv om den fortsatta utredningen. Vad direktiven
      bestått i framgår inte av handlingarna i målet. Den 29 juni 2006 hölls ett nytt förhör
      med målsäganden. Enligt vad åklagaren uppgivit har hon erhållit förhöret i skriftlig
      form först i början av november 2006. Ett förhör med ett vittne har hållits den 17
      oktober 2006. Huruvida åklagaren erhållit detta förhör framgår inte.
      Åklagarens ansvar som förundersökningsledare innebär bl.a. att ta ställning till om
      förundersökning skall inledas, vilka utredningsåtgärder som skall vidtas, ge polisen
      erforderliga direktiv samt med viss regelbundenhet följa upp utredningen. Upp-
      följningen som kan ske skriftligen eller muntligen skall dokumenteras. Skulle
      utredningen av något skäl inte bedrivas på sätt åklagaren önskat har åklagaren att
      vända sig till kammarchefen som i sin tur har att ta upp frågan med polisledningen.
      En utredning där målsäganden är under 18 år ställer särskilda krav på åklagaren som
      förundersökningsledare vilket framgår av 2 a § förundersökningskungörelsen. Det
      kan enligt Åklagarmyndighetens mening inte anses att åklagaren i detta fall levt upp
      till det särskilda skyndsamhetskrav som ställs i nämnda kungörelse och detta oavsett
      att det inte finns någon som skäligen kan misstänkas för brottet.

Bedömning
Enligt 23 kap. 3 § första stycket rättegångsbalken (RB) fattas ett beslut att inleda
förundersökning av polismyndighet eller åklagare. Har förundersökning inletts av
polismyndighet och är saken inte av enkel beskaffenhet, ska ledningen av för-
undersökningen avseende brottet övertas av åklagare, så snart någon skäligen kan
misstänkas för brottet. Åklagare skall också i annat fall överta ledningen när det är
påkallat av särskilda skäl.

Enligt Åklagarmyndighetens och Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd
om ledningen av förundersökning i brottmål (ÅFS 2005:9 resp. FAP 403-5) skall
åklagare leda en förundersökning när målsäganden vid tiden för anmälan var under
18 år och brottet riktas mot målsägandens liv, hälsa eller frid och det för brottet är
föreskrivet fängelse i mer än sex månader. Om polismyndigheten har inlett för-
undersökning skall denna snarast överlämnas till åklagaren. Vidare skall en
åklagare överta ledningen av förundersökningen när det under förundersökningen
krävs en åtgärd av domstol, t.ex. förordnande av målsägandebiträde (6 och 7 §§).

Enligt 1 a § andra stycket förundersökningskungörelsen (1947:948), FUK, har
undersökningsledaren ansvar för förundersökningen i dess helhet. Förunder-
sökningsledaren skall se till att utredningen bedrivs effektivt och att den enskildes
rättssäkerhetsintressen tas tillvara.

Av 23 kap. 4 § andra stycket RB framgår att en förundersökning skall bedrivas så
skyndsamt som omständigheterna medger. Finns det inte längre skäl att fullfölja en
förundersökning skall denna läggas ned. Enligt 2 a § FUK bestämmelsen skall en
förundersökning där målsäganden vid tiden för anmälan inte fyllt 18 år bedrivas
särskilt skyndsamt, om brottet riktats mot målsägandens liv, hälsa, frihet eller frid
                                                                    Dnr 5026-2006    Sid 6 (7)



och det för brottet är föreskrivet fängelse mer än sex månader. Förundersökningen
skall vara avslutad och beslut fattat i åtalsfrågan så snart det kan ske och inom tre
månader efter den tidpunkt då det finns någon som är skäligen misstänkt för
brottet. Tidsfristen får överskridas endast om det är motiverat med hänsyn till
utredningens beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter.

Den aktuella förundersökningen avsåg misstanke om våldtäkt. Målsäganden var
under 18 år. Bestämmelsen i 2 a § FUK gällde alltså för handläggningen men det
bör påpekas att det i ärendet inte fanns någon skäligen misstänkt varför den
föreskrivna tremånadersfristen inte var tillämplig. Som framgått innefattar dock
bestämmelsen ett särskilt skyndsamhetskrav som gäller även om inte någon är
skäligen misstänkt för brottet.

Utredningen ger vid handen att förundersökning i ärendet rätteligen inleddes av
polismyndigheten redan den 9 januari 2006. Att så hade skett synes emellertid inte
ha kommit till CC:s kännedom i samband med att hon övertog ansvaret för ärendet.
Enligt min mening borde BB naturligtvis ha upplyst Åklagarmyndigheten om att
förundersökning var inledd när hon översände handlingarna dit – inte minst med
beaktande av att beslutet endast hade dokumenterats i historiken i det s.k. RAR-
systemet. I vart fall borde BB ha reagerat och uppmärksammat CC på detta
förhållande när hon fick utredningsdirektiven den 26 januari. Detta hade bl.a.
medfört att ett målsägandebiträde kunde ha förordnats betydligt tidigare än vad
som nu blev fallet. Jag vill i sammanhanget nämna att jag inte har någon erinran
mot att polismyndigheten inledde förundersökning utifrån uppgifterna i polis-
anmälan.

Den 17 mars och den 29 juni hölls förhör med målsäganden. Därefter hölls
ytterligare ett förhör den 17 oktober. Några andra egentliga utredningsåtgärder
synes inte ha vidtagits. Som förklaring till den utdragna handläggningstiden har BB
hänvisat till stor arbetsbelastning med bl.a. ärenden i vilka personer varit
frihetsberövade men även till det förhållandet att målsäganden inte var villig att
medverka i utredningen.

Jag har självfallet förståelse för att en utredning kan dra ut något på tiden på grund
av att en målsägande inte är särskilt angelägen att medverka i förundersökningen. I
det nu aktuella ärendet förefaller emellertid den huvudsakliga orsaken till den långa
handläggningstiden vara att andra ärenden har prioriterats. Jag är i och för sig
medveten om att arbetssituationen inom polis- och åklagarväsendena är ansträngd
och att man därför måste prioritera vissa ärenden framför andra. Men oavsett detta
är den utdragna handläggningstiden i ärendet enligt min mening helt oacceptabel.
Jag vill här betona att det gäller ett så allvarligt brott som våldtäkt mot en måls-
ägande som är under 18 år. Det förhållandet att CC inte kände till att för-
undersökning hade inletts redan i januari 2006 föranleder inte någon annan
bedömning beträffande handläggningstiden.

Jag vill också framhålla att i de fall som det i lag eller annan författning lagts fast
ett särskilt skyndsamhetskrav för handläggningen av ett ärende måste man ställa
särskilt stora krav på aktivitet från förundersökningsledarens sida. Jag delar därför
                                                                 Dnr 5026-2006   Sid 7 (7)



Åklagarmyndighetens uppfattning att CC inte kan anses ha levt upp till det
föreskrivna skyndsamhetskravet i 2 a § FUK. CC har i sitt yttrande uppgivit att hon
haft ett antal kontakter med BB i ärendet men inga noteringar om dessa kontakter
har gjorts. Naturligtvis bör en åklagares kontakter av betydelse med polisen
dokumenteras i ärendet.

Ärendet avslutas med den kritik som ligger i vad jag nu har anfört.
