# Kritik mot en lagman för att tingsrätten formlöst avstår från att förordna en viss advokat som offentlig försvarare

JO 2007-08-30 dnr 5062-2005

BESLUT
                                                                            Datum                  Dnr                      Sid
                                                                            2007-08-30             5062-2005               1 (6)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Kritik mot en lagman för att tingsrätten formlöst avstår från att förordna
                        en viss advokat som offentlig försvarare

## Anmälan

Advokaten AA framförde i en anmälan klagomål mot Västmanlands tingsrätt m.fl.
                        Han anförde bl.a. att han från en domstolssekreterare vid tingsrätten fått
                        information om ”att lagmannen meddelat att [AA] inte skall förordnas av
                        domstolen”.

## Utredning

Muntliga upplysningar inhämtades. Handlingar från tingsrätten infordrades också,
                        bl.a. ett internt e-postmeddelande skickat i maj 2004 från chefsadministratören BB
                        till tingsrättens kanslister. I meddelandet angavs att lagmannen haft ett samtal med
                        AA, vid vilket AA blivit informerad om att ”han inte kommer att få uppdrag av
                        tingsrätten i annat fall än där han begärs”. Av meddelandet framgick vidare att AA
                        hade framfört att han gärna ville ha uppdrag och att han efter samtalet hade sökt
                        kontakt med en rådman i Sala och bett om uppdrag. Meddelandet avslutades med
                        beskedet att lagmannen ”hälsar att om [AA] är påstridig skall ni hänvisa till
                        honom”.

                        Ärendet remitterades till tingsrätten som anmodades att lämna upplysningar och
                        yttrande om handläggningen av förordnanden av AA som offentlig försvarare m.m.

                        Tingsrätten (lagmannen CC) anförde i ett remissvar bl.a. följande.

                                  Tingsrätten har sedan en tid förändrat beredningen av brottmål på det sättet att dessa
                                  inte längre lottas på varje domare, utan alla brottmål, med undantag för notariemål,
                                  lottas in på en enhet som undertecknad har tillsyn över. Beredningen av brottmålen
                                  sker därefter på ett kansli med fem sekreterare och en beredningsjurist. Målen
                                  utsättes därefter på allmänna ting och extra ting och fördelas av kansliet på domarna
                                  så att en så långt möjligt jämn arbetsfördelning mellan domarna föreligger. Den nu i
                                  all korthet redovisade ordningen för beredning av brottmålen har pågått under drygt
                                  ett och ett halvt år och en utvärdering med hjälp av Domstolsverkets
                                  utvecklingsenhet har precis påbörjats och beräknas vara klar till försommaren.
                                  Grunden för att utses till offentlig försvarare finns som bekant i 21 kap.
                                  5 § 1 st. rättegångsbalken. Bestämmelsen föreskriver – såvitt nu är av intresse – att
                                  till offentlig försvarare skall förordnas advokat, som finnes lämplig därtill.




 Riksdagens ombudsmän                            E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                       Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                                Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                  Fax:           08-21 65 58                                    www.jo.se
                                                                        Dnr 5062-2005     Sid 2 (6)




      Om en namngiven advokat önskas förordnas i regel denne, i enlighet med vad som
      föreskrivs i 21 kap. 5 § 2 st. rättegångsbalken. Om den tilltalade eller misstänkte inte
      har några önskemål om namngivna försvarare använder sig sekreterarna på
      brottmålskansliet av en förteckning med advokater som åtar sig uppdrag som
      offentlig försvarare. På den förteckningen finns inte AA upptagen, liksom av olika
      skäl inte heller en del andra advokater med verksamhet i Västmanland.
      Redan innan förändringen av beredningsarbetet med brottmålen ägde rum i maj
      2004 förekom inte AA på de förteckningar som sekreterarna hade. Bakgrunden var
      en diskussion inom tingsrätten angående AA:s lämplighet för uppdrag som offentlig
      försvarare. Ingen domare ansåg att han borde komma ifråga utan en särskild
      prövning i varje enskilt fall. När tillsynen över målen övergick till undertecknad
      fullföljde jag vad en enig domarkår hade övervägt.
      Jag har under många år underhand vid olika tillfällen diskuterat frågan om AA:s
      lämplighet för uppdrag som offentlig försvarare med en mängd advokater i Västerås,
      även advokater med förtroendeuppdrag i Advokatsamfundet, och jag har hittills inte
      kommit i kontakt med någon som haft annan uppfattning. Jag föreslår att yttrande
      inhämtas från samfundets mellersta avdelning, som bör kunna lämna uppgifter av
      betydelse för bedömningen av AA:s lämplighet för uppdrag som offentlig
      försvarare. Enligt uppgift tillämpar Länsrätten i Västmanlands län i fråga om
      förordnande som offentligt biträde samma principer som tingsrätten.
      Mina instruktioner till brottmålskansliet har varit och är alltjämt att AA ska
      förordnas när någon begär honom, men att det inte skall ske i andra fall utan att en
      prövning görs i varje enskilt fall. Instruktionen finns inte skriftligen dokumenterad.
      Det arbetspapper i form av ett mejl som kommit JO tillhanda, och som jag tidigare
      inte sett, uttrycker kanske saken mindre väl nyanserat, men mejlet har inte heller
      varit avsett att bli allmän handling. Mejlet återger korrekt mitt möte med AA och
      bakgrunden till informationen var att denne av kanslipersonalen upplevdes påstridig
      och besvärlig, och att de kunde hänvisa honom till mig.
CC uppgav därefter muntligen, till förtydligande av uppgiften i remissvaret, att det
fanns andra advokater som inte var upptagna på tingsrättens förteckning, att det var
fråga om advokater som ägnar sig åt annat än brottmål och som därför inte önskar
vara med på förteckningen.

AA kommenterade remissvaret, lämnade såväl muntliga som skriftliga
upplysningar samt ingav handlingar, bl.a. ett brev ställt till CC. I brevet hänvisade
AA till CC:s yttrande i detta ärende och uppgav att om omprövning av beslutet att
inte tilldela honom mål/ärenden från tingsrätten inte skedde önskade han
”besvärshänvisning” för att få möjlighet att ”överklaga beslutet”.

Därefter inkom från tingsrätten för kännedom ett beslut den 12 juni 2006 i ett
administrativt ärende i vilket CC lämnade AA:s begäran om ”besvärshänvisning
samt överklagande” utan åtgärd med motiveringen att det inte fanns något
överklagbart beslut.

I ett beslut den 30 augusti 2007 anförde chefsJO Melin följande.

Rättslig reglering
Enligt 21 kap. 4 § rättegångsbalken (RB) förordnas offentlig försvarare av rätten.
En fråga om förordnande av offentlig försvarare skall upptas då framställning
därom görs eller rätten annars finner anledning till det. Till offentlig försvarare
skall, enligt 21 kap. 5 § första stycket RB, förordnas advokat som finnes lämplig
                                                                   Dnr 5062-2005    Sid 3 (6)




därtill. Om det föreligger särskilda skäl, får till sådan försvarare utses annan
lämplig person, som avlagt för behörighet till domarämbetet föreskrivna
kunskapsprov. Företrädesvis bör anlitas någon, som vid rätten brukas som
rättegångsombud. Har den misstänkte själv föreslagit någon som är behörig därtill,
skall, enligt 21 kap. 5 § andra stycket RB, han förordnas, om inte det skulle
medföra avsevärt ökade kostnader eller annars särskilda skäl föranleder annat.

Av 21 kap. 6 § RB framgår att ett förordnande av offentlig försvarare får återkallas
av rätten, om behovet av offentlig försvarare upphör eller något annat giltigt skäl
föreligger. Annat giltigt skäl för återkallelse kan föreligga t.ex. om försvararen inte
utför försvaret med tillräcklig omsorg eller på annat sätt åsidosätter sina plikter
som försvarare. Vidare bör vid bedömande av om skäl till återkallelse föreligger
samma omständigheter beaktas som kan föranleda rätten att vid utseende av
offentlig försvarare frångå den tilltalades förslag (Fitger, Rättegångsbalken, del 2,
s. 21:27).

I 21 kap. 7 § RB anges att försvarare med nit och omsorg skall tillvarata den
misstänktes rätt och i detta syfte verka för sakens riktiga belysning. En advokat
skall dessutom, enligt 8 kap. 4 § RB, i sin verksamhet redbart och nitiskt utföra de
uppdrag som anförtrotts honom och iaktta god advokatsed.

Genom en hänvisning i 21 kap. 3 § tredje stycket RB gäller bestämmelserna i
12 kap. 2–5 §§ samt 6 § andra stycket RB om rättegångsombud också försvarare.
Sålunda får som försvarare inte brukas annan än den som rätten med hänsyn till
redbarhet, insikter och tidigare verksamhet finner lämplig att vara försvarare i
målet (12 kap. 2 § RB). Behörighetsreglerna skall beaktas självmant av rätten och i
förekommande fall föranleda avvisande utan invändning av part (NJA II 1943
s. 136 och NJA 1987 s. 879). Rätten skall, om en försvarare visar oredlighet,
oskicklighet eller oförstånd eller annars finnes olämplig, avvisa honom som
försvarare i målet. Rätten äger också, om det finns skäl till det, förklara honom
obehörig, antingen för viss tid eller tills vidare, att brukas som försvarare vid den
rätten (12 kap. 5 § RB). Om den som avvisas eller förklaras obehörig är advokat
skall anmälan om åtgärden göras hos advokatsamfundets styrelse (12 kap. 6 §
andra stycket RB).

Rättens beslut att avslå en begäran om offentlig försvarare eller att förordna någon
annan än den som föreslagits av den misstänkte kan överklagas (49 kap. 5 § 7 RB).
Vidare kan beslut om att avvisa en redan förordnad försvarare överklagas (49 kap.
5 § 1 RB).

Bedömning
Av utredningen framgår att advokaten AA, som är verksam i Västerås, önskar
uppdrag som offentlig försvarare m.m. vid domstolen. I ett e-postmeddelande till
samtliga kanslister i maj 2004 informerades om att CC gett AA besked om att
denne inte skulle förordnas som offentlig försvarare i andra fall än då den
misstänkte önskade att så skedde. AA begärde senare att få en
                                                                     Dnr 5062-2005    Sid 4 (6)




överklagandehänvisning. I ett beslut den 12 juni 2006 avvisade CC hans begäran
med motiveringen att det inte fanns något överklagbart beslut.

När fråga om att utse en offentlig försvarare uppkommer och den misstänkte inte
föreslagit någon särskild person för uppdraget, använder sig sekreterarna på
brottmålskansliet vid tingsrätten av en förteckning över advokater som åtar sig
sådana uppdrag. I förteckningen finns inte alla advokater med verksamhet i
Västmanland upptagna. De advokater som saknas på listan är i första hand sådana
som ägnar sig åt annat än brottmål och som därför inte önskar finnas med i
förteckningen. Men inte heller AA, som förvisso ägnar sig åt bl.a. brottmål, finns
med på listan. Anledningen till detta är att hans lämplighet enligt tingsrätten kan
ifrågasättas. Enligt odokumenterade instruktioner från lagmannen skall AA
förordnas när någon begär honom men inte i övrigt ”utan att en prövning görs i
varje enskilt fall”.

JO:s huvuduppgift är att granska att myndigheter följer lagar och andra
författningar i sin verksamhet. Det är i princip bara myndigheter och deras
anställda som står under JO:s tillsyn. Jag har därför inte någon synpunkt på om AA
i och för sig kan anses lämplig att anförtros uppdrag som offentlig försvarare.

Min granskning avser i stället uteslutande frågan om en domstol, så som skett i
detta fall, kan avstå från att ta upp en viss advokat i sin förteckning över advokater
som är tillgängliga för att ta emot förordnande som offentlig försvarare, vilket i
praktiken torde innebära att denne inte kommer i fråga för sådant uppdrag i andra
fall än då den misstänkte eller tilltalade begärt att han skall förordnas.

Det är givetvis så, att en misstänkt eller tilltalad har ett befogat intresse av att den
offentlige försvarare som förordnas för honom eller henne är lämplig och kan ta
tillvara hans eller hennes rätt i processen. Det är också det övergripande krav som
rättegångsbalken ställer när fråga om att förordna en försvarare uppkommer.

Justitiekanslern (JK) har i samband med inspektioner vid tingsrätter ägnat frågan
om fördelningen av offentliga försvararuppdrag särskild uppmärksamhet (se t.ex.
beslut den 7 februari 2003, dnr 3417-02-28 och den 26 juni 2003, dnr 1569-03-28).
Han har anfört bl.a. följande. Uppdragen från rätten är av stor ekonomisk betydelse
för många advokater. Inte minst därför är det angeläget att tingsrätterna tillämpar
någorlunda fasta principer för hur offentliga försvarare skall utses. Detta har
betydelse för förtroendet för domstolens saklighet och oavhängighet. Det är vidare
viktigt att systemet för utseende av offentlig försvarare är utformat så att det inte
kan misstänkas att någon advokat på ett osakligt sätt gynnas eller missgynnas. De
principer som tillämpas bör ha som utgångspunkt att det sker en jämn spridning av
uppdragen över tiden mellan de advokater på orten som utan särskilda
inskränkningar vill ha förordnanden som offentlig försvarare. Principen om en
jämn spridning över tiden innebär emellertid inte att en helt rättvis eller
slumpmässig fördelning av uppdragen måste upprätthållas. Rätten måste också ha
ett visst utrymme att beakta en advokats särskilda erfarenhet och skicklighet inom
                                                                  Dnr 5062-2005    Sid 5 (6)




ett visst område. Även advokaters tillgänglighet måste kunna inverka på
domstolens val.

Jag har ingen annan uppfattning än den JK gett uttryck för. Det nu sagda kan också
uttryckas så, att det ankommer på domstolen att sakligt och opartiskt tillse, såväl att
en misstänkt eller tilltalad biträds av en person som kan tillhandahålla ett fullgott
försvar, som att en någorlunda rättvis fördelning av förordnanden som offentlig
försvarare bland advokater som åtar sig sådana uppdrag eftersträvas.

Det kan redan här framhållas att vad tingsrätten anfört om att AA förordnas när
någon begär honom som försvarare men inte i andra fall framstår som
inkonsekvent och felaktigt. Det förhållandet att en misstänkt begär viss advokat
kan inte annat än möjligen helt undantagsvis påverka bedömningen av dennes
lämplighet för uppdraget. Den misstänktes önskemål blir av betydelse först vid val
mellan personer som i det enskilda fallet kan komma i fråga som offentlig
försvarare (jfr NJA 1976 s. 312).

Som tidigare nämnts äger rätten med stöd av 21 kap. 3 § tredje stycket, sista
meningen och 12 kap. 5 § RB förklara en offentlig försvarare, som visar oredlighet,
oskicklighet eller oförstånd eller eljest finnes olämplig, obehörig att för viss tid
eller tills vidare brukas vid domstolen. Bestämmelserna tar enligt motiven sikte på
fall då vederbörande först under rättegången befinns vara olämplig (NJA II 1943 s.
136). Högsta domstolen tillämpade också bestämmelsen på detta sätt i rättsfallet
NJA 1950 s. 359 och fann att, då det inte under den ifrågavarande rättegången
förekommit förhållande av beskaffenhet att kunna föranleda tillämpning av
bestämmelsen, det saknades laga grund att förklara ombudet obehörig att tills
vidare brukas som ombud eller rättegångsbiträde vid domstolen. En tillämpning i
enlighet med det anförda har kritiserats som opraktisk (Ekelöf, Rättegångsbalken
II, 8:e uppl., s. 83 och Welamsson i SvJT 1953 s. 691).

Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 1987 s. 879 anslutit sig till
ställningstagandet i 1950 års rättsfall. Högsta domstolen anförde bl.a. att dylika
generella förbud kan få förödande verkningar för en person som ägnar sig åt detta
slag av juridisk verksamhet. Vidare uttalade domstolen att det, när bestämmelserna
kom till, kan ha ansetts motiverat att reservera sådana mera vittgående förklaringar
för fall där beslutet kunnat grundas på en egen erfarenhet hos rätten. Det borde
därför i vart fall inte komma i fråga att besluta om åtgärder av detta slag utan klart
lagstöd. Högsta domstolen anmärkte slutligen att den kritik som riktats mot
bestämmelsens tillämpning fick övervägas i lagstiftningsarbetet.

Såvitt gäller den här aktuella frågan innebär de nämnda rättsfallen att den möjlighet
som finns att med stöd av lag avvisa en advokat och för viss tid eller tills vidare
förklara denne obehörig att uppträda som offentlig försvarare vid tingsrätten
förutsätter att advokaten blivit förordnad i visst mål och fordrar att iakttagelser
under den rättegången läggs till grund för beslutet. Den som drabbas av en sådan
obehörighetsförklaring har möjlighet att få saken prövad i högre instans.
                                                                 Dnr 5062-2005    Sid 6 (6)




Det får, av bl.a. de skäl som låg till grund för Högsta domstolens avgörande år
1987, inte förekomma att en domstol formlöst förklarar en advokat obehörig att ta
emot uppdrag som offentlig försvarare. Ett sådant ställningstagande måste grundas
på sakliga skäl som låter sig anges i ett beslut som kan bli föremål för
överprövning. Rättegångsbalken tillhandahåller också, som framgått, genom
bestämmelsen i 12 kap. 5 § en sådan möjlighet att genom ett överklagbart beslut
förklara en person obehörig att tills vidare brukas som offentlig försvarare vid
domstolen.

Domstolens tillvägagångssätt i detta ärende är väsentligen att likställa med en
formlös obehörighetsförklaring mot vilken den drabbade saknar möjlighet att värja
sig. Även om CC:s åtgärder får antas ha varit motiverade av omsorg om de
misstänktas rätt till ett effektivt försvar, förtjänar han kritik för sitt handlande.

En annan sak är att den möjlighet att förklara någon obehörig att brukas som
ombud eller offentlig försvarare vid domstolen som den nyss nämnda
bestämmelsen ger förefaller alltför snäv. En sådan förklaring kan, som framgått,
uteslutande grundas på oredlighet, oskicklighet eller oförstånd som någon visat i ett
visst anhängigt mål. Jag anser att det borde vara möjligt att lägga de samlade
erfarenheter av en viss persons processföring som kan finnas vid domstolen till
grund för ett sådant beslut. Det avgörande för en rättssäker handläggning bör, som
jag nyss uttalat, vara att prövningen grundas på sakliga skäl och resulterar i ett
formligt beslut mot vilket talan kan föras.

Någon översyn av bestämmelsen i 12 kap. 5 § RB har mig veterligen inte kommit
till stånd med anledning av Högsta domstolens uttalande i 1987 års rättsfall. Jag
överlämnar därför en kopia av mitt beslut till Justitiedepartementet.

Med anledning av att CC uppgett att Länsrätten i Västmanlands län tillämpar
samma principer som tingsrätten i fråga om förordnande av AA som offentligt
biträde översänder jag en kopia av detta beslut dit för kännedom.
