# Kritik mot Polismyndigheten i Västernorrlands län, för åsidosättande av kravet på att en förundersökning ska bedrivas skyndsamt, och mot en åklagare, för handläggningen av en begäran om målsägandebiträde

JO 2012-06-28 dnr 5064-2011

BESLUT
                                                                       Datum               Dnr                      Sid
                                                                       2012-06-28          5064-2011               1 (4)
Justitieombudsmannen
Hans-Gunnar Axberger




                        Kritik mot Polismyndigheten i Västernorrlands län, för åsidosättande av
                        kravet på att en förundersökning ska bedrivas skyndsamt, och mot en
                        åklagare, för handläggningen av en begäran om målsägandebiträde

## Anmälan

I en anmälan som inkom till JO den 6 oktober 2011 framförde AA klagomål mot
                        Polismyndigheten i Västernorrlands län. Hon anförde i huvudsak följande.

                        Den 18 januari 2010 gjorde hon en polisanmälan mot sin före detta sambo för bl.a.
                        våldtäkt och grov kvinnofridskränkning. Ärendet överflyttades den 20 januari 2010
                        till polisen i Sundsvall. Först i maj 2011, efter flera påstötningar, fick hon förordnat
                        ett målsägandebiträde för sig. Utöver det inledande målsägandeförhör som hölls
                        med henne i samband med upprättandet av anmälan har polisen inte vidtagit några
                        åtgärder i ärendet. Hon har vid upprepade tillfällen hört av sig till polisen för att
                        höra vad som händer med hennes anmälan.

## Utredning

Handlingar inhämtades. Polismyndigheten i Västernorrlands län och
                        Åklagarmyndigheten anmodades därefter att yttra sig.

                        Polismyndigheten i Västernorrlands län yttrade sig genom länspolismästaren BB.
                        Till polismyndighetens yttrande hade bifogats ett yttrande från CC, biträdande
                        avdelningschef för Länskriminalavdelningen och rotelchef för Utredningsroteln,
                        som handlade det aktuella ärendet.

                        Av CC:s yttrande framgick huvudsakligen följande. Det aktuella ärendet var ett s.k.
                        prioriterat ärende eftersom det avsåg ett sexuellt övergrepp i ett förhållande. Vid
                        anmälningstillfället var dock förhållandet avslutat och AA hade flyttat till en annan
                        ort. Under första halvåret 2010 var roteln hårt belastad till följd av fem mord och
                        två mordförsök som krävde stora personalresurser. Därutöver var polisen inblandad
                        i en utredning av Europas största dopningstillslag. Vid denna tidpunkt var
                        polismyndigheten en av de mindre i Sverige och roteln bestod av åtta utredare. I
                        det mest akuta läget fick roteln hjälp från närpolisområdena och ett antal ärenden
                        lämnades över dit, dock inte detta. Vid urvalet av vilka ärenden som skulle lämnas
                        över prioriterades bl.a. ärenden med frihetsberövade samt ärenden med unga



 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                               www.jo.se
                                                                     Dnr 5064-2011    Sid 2 (4)




målsägande och misstänkta. Sammanfattningsvis var det aktuella ärendet prioriterat
men inte lika prioriterat som nyss nämnda ärendegrupper. Handläggningen av det
aktuella ärendet hade dragit ut alldeles för långt på tiden och målsäganden hade
drabbats på ett olyckligt sätt.

CC uppgav vidare följande. AA var den 15 februari 2010 i kontakt med honom och
uppgav att hon önskade få ett målsägandebiträde förordnat för sig. I anledning av
detta upprättades en promemoria med uppgift om namnet på den person som AA
önskade få förordnad. Denna skickades över till åklagaren den 17 februari 2010.
AA hörde den 6 april 2010 av sig till honom och frågade hur det gick med hennes
begäran och han skickade i anslutning till detta en ny promemoria till åklagaren.
Ett målsägandebiträde kom dock att förordnas först i april 2011.

Polismyndigheten beklagade den långa utredningstiden och uppgav att det bedrevs
ett aktivt arbete inom myndigheten för att komma till rätta med problemet.

Åklagarmyndigheten yttrade sig genom vice riksåklagaren DD. Inför upprättandet
av yttrandet hade upplysningar inhämtats från kammaråklagaren EE som var
handläggande åklagare och chefsåklagaren FF som var kammarchef vid
åklagarkammaren i Sundsvall.

Av EE:s uppgifter framgick i huvudsak följande. Ärendet kom in till
åklagarkammaren den 22 januari 2010. Eftersom det målsägandeförhör som hade
hållits i samband med anmälningsupptagningen saknade nödvändiga detaljer
rörande de påstådda övergreppen gav han den 26 januari 2010 direktiv om ett
kompletterande målsägandeförhör. Samma dag upprättades en polisanmälan om
olovligt förfogande rörande samma parter. Den inkom till kammaren den 18
februari 2010. Han gav omedelbart direktiv om att höra målsäganden även i denna
del. Härefter förekom fortlöpande muntliga kontakter med polisen i syfte att få
begärt målsägandeförhör till stånd. Kontakterna kom till följd av hög
arbetsbelastning inte att diarieföras. Utöver de muntligen framförda påminnelserna
skickades skriftliga påminnelser den 20 augusti 2010, den 28 mars 2011, den 8 juli
2011 och den 26 september 2011, allt i enlighet med den överenskommelse, som
utarbetats av åklagarkammaren i Sundsvall och Polismyndigheten i
Västernorrlands län, om rutiner för bevakning och uppföljning av
förundersökningar som leds av åklagare. Att handläggningen dragit ut på tiden
berodde på att polisen inte efterkommit de direktiv som givits.

När det gällde frågan om förordnande av målsägandebiträde uppgav EE att hans
avsikt var att lämna in en framställan till tingsrätten så snart en polisiär utredare fått
ärendet och föranstaltat om förhör med målsäganden. Eftersom detta inte kom att
ske frångick han den ursprungliga avsikten och lämnade i april 2011 in en
framställan till tingsrätten.

FF uppgav bl.a. följande. Det skickades, utöver de påminnelser som EE redogjort
för, ytterligare en påminnelse den 21 november 2011. Vidare skickades den 30
november 2011 en påminnelse till polismyndighetens operative chef. Trots att
                                                                  Dnr 5064-2011   Sid 3 (4)




kammarens arbetsläge under innevarande tid i långa perioder varit ansträngt hade
EE varit aktiv i ärendet. Den långa handläggningstiden berodde främst på att
polisen inte bistått åklagaren med utredningsåtgärder. Han hade för avsikt att se
över rotelvårdsfrågorna för att se om något mer kunde göras för att utveckla
rotelvården i mer formell mening.

Åklagarmyndigheten redovisade därefter följande bedömning. Eftersom EE inte
dokumenterat samtliga kontakter som han haft med polisen i ärendet var det svårt
att i efterhand bedöma om han varit tillräckligt aktiv i sitt
förundersökningsledarskap. Iakttagelserna i detta ärende gav dock anledning att
understryka vikten av att alla åtgärder under en förundersökning dokumenteras och
diarieförs så att ärendets gång i efterhand kan följas. Eftersom åklagarens kontakter
med polisen inte haft avsedd effekt hade det varit önskvärt att EE tidigare hade
uppmärksammat åklagarkammarens chef på att förundersökningen, trots
påminnelser, inte drevs framåt av polisen. Vidare borde kammarchefen ha agerat
snabbare gentemot polisen när han fick information om ärendet. Avslutningsvis
angavs att EE inte skulle ha avvaktat med att vidarebefordra begäran om
målsägandebiträde till tingsrätten utan det ankom på rätten att pröva när och om
behov fanns. Områdesansvarig överåklagare och kammarledningen hade i
september 2010 och april 2011 vid särskilda möten med högsta ledningen för
polismyndigheten tydligt framfört uppfattningen att genomströmningstiderna var
för långa och att polisens utredningsresurser behövde förstärkas.

Bedömning
Handläggningstiden
Av 23 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken framgår att en förundersökning ska
bedrivas så skyndsamt omständigheterna medger. Förundersökningsledaren
ansvarar för förundersökningen i dess helhet, och ska bl.a. se till att utredningen
bedrivs effektivt samt ge den som biträder honom eller henne behövliga direktiv
för arbetet (1 a § andra stycket förundersökningskungörelsen). Att anmälda brott
utreds på ett kompetent sätt inom rimlig tid är bl.a. en förutsättning för att
målsägandens intressen ska kunna tillvaratas och givetvis även för att en
målsägande inte ska behöva leva med den osäkerhet och det obehag som det
innebär när en utredning drar ut alltför länge på tiden.

När förundersökningen leds av en åklagare är polismyndigheten, under
förutsättning att den har erforderliga resurser, skyldig att biträda vid utredningen.
Åklagaren styr därvid arbetet genom direktiv till polismyndigheten, jfr 23 kap. 3 §
andra stycket rättegångsbalken. Polismyndigheten ska se till att de
utredningsdirektiv som åklagaren ger leder till adekvata åtgärder. Ansvaret för att
polismyndigheten fullgör dessa skyldigheter åvilar myndigheten som sådan, ytterst
dess ledning (jfr JO:s beslut 2011-08-24, dnr 4217-2010).

Åklagaren gav i slutet av januari 2010 polismyndigheten direktiv för den fortsatta
utredningen. Trots upprepade påminnelser hade, fram till att remissvaret
upprättades i december 2011, polisen inte vidtagit någon utredningsåtgärd i
                                                                    Dnr 5064-2011    Sid 4 (4)




ärendet. Detta trots att åklagarkammaren agerat i enlighet med den utarbetade rutin
för påminnelser som överenskommits mellan åklagarkammaren och
polismyndigheten. En sådan utdragen handläggningstid är inte acceptabel.
Handläggningen har alltså inte varit förenlig med det i rättegångsbalken fastlagda
skyndsamhetskravet.

Huvudansvaret för att det anmälda brottet inte utreddes i enlighet med
rättegångsbalkens skyndsamhetskrav faller på polismyndigheten. Genom
utredningen har framkommit att arbetssituationen vid polismyndigheten har varit
mycket ansträngd under den aktuella perioden. Jag noterar att polismyndighetens
ledning har vidtagit åtgärder för att komma till rätta med dessa problem. Oaktat
detta ska Polismyndigheten i Västernorrlands län kritiseras för den långsamma
handläggningen.

Målsägandebiträde
Av 1 § lagen (1988:609) om målsägandebiträde följer att sådant biträde ska
förordnas för målsäganden, om förundersökning har inletts i mål om brott enligt 6
kap. brottsbalken – dvs. bl.a. våldtäkt – om det inte är uppenbart att målsäganden
saknar behov av sådant biträde. Av 7 § samma lag framgår att målsägandebiträde
förordnas av rätten. I 23 kap. 5 § rättegångsbalken föreskrivs att
undersökningsledaren ska göra anmälan hos rätten, om målsäganden begär att få ett
målsägandebiträde eller om det annars finns anledning att förordna ett sådant
biträde.

I det nu aktuella fallet framställde målsäganden i mitten av februari 2010 en
begäran om målsägandebiträde till polisen som vidarebefordrade dessa uppgifter
till åklagaren. Trots det anmälde EE inte detta önskemål till rätten förrän i april
2011. Som JO uttalat i tidigare ärende ankommer det på åklagare att omgående
vidarebefordra målsägandes begäran till rätten utan att själv pröva om behov av
biträde finns (se bl.a. JO 2004/05 s. 90). Den föreskrivna skyldigheten för
undersökningsledaren att göra en anmälan hos rätten är undantagslös. Av det sagda
följer att åklagaren inte kan avvakta med att vidarebefordra en framställan om
målsägandebiträde till rätten av det skälet att utredningen är i ett initialt skede. Mot
denna bakgrund ska EE kritiseras för sin underlåtenhet att fullgöra vad som ålegat
honom.

Vad som i övrigt förekommit i ärendet föranleder inte något uttalande från min
sida.
