# Kritik mot åklagare vid Åklagarmyndigheten, åklagarkammaren i Kristianstad, och Polismyndigheterna i Skåne och Kronobergs län för handläggningen av en förundersökning

JO 2008-05-23 dnr 5115-2006

BESLUT
                                                                       Datum              Dnr                      Sid
                                                                       2008-05-23         5115-2006              1 (16)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Kritik mot åklagare vid Åklagarmyndigheten, åklagarkammaren i
                        Kristianstad, och Polismyndigheterna i Skåne och Kronobergs län för
                        handläggningen av en förundersökning

## Anmälan

AA begärde i en anmälan att JO skulle granska om åklagare vid Åklagar-
                        myndigheten, åklagarkammaren i Kristianstad, och Polismyndigheten i Skåne
                        hanterat hans polisanmälan om olovligt förfogande på ett riktigt sätt. Han uppgav
                        bl.a. följande. Han gjorde den 21 september 2004 en polisanmälan om olovligt
                        förfogande med anledning av att en person hyrt maskiner värda 25000 kr av hans
                        firma utan att återlämna dessa. En polisanmälan avseende olovligt brukande
                        upprättades. Åklagaren beslutade den 22 september 2006 att lägga ned
                        förundersökningen med motiveringen att brottet olovligt brukande preskriberats,
                        trots att ett sådant brott inte kan preskriberas eftersom handlingen ”fortsätter”.
                        Åklagaren ansåg inte heller att det fanns skäl att utreda brottet vidare även om det
                        skulle rubriceras som olovligt förfogande.

## Utredning

Från åklagarkammaren infordrades diarieblad i ärende 306A-2323-04 och från
                        Polismyndigheten i Skåne infordrades bl.a. handlingarna i ärende K123048-04.
                        Av utredningen framgick sammanfattningsvis följande.

                        En polisanmälan avseende olovligt brukande upprättades den 20 september 2004.
                        I anmälan angavs att AA, vars företag hyr ut olika maskiner, den 21 juni 2004
                        hyrde ut vissa maskiner till en person och att dessa skulle ha återlämnats dagen
                        efter men att så inte skett. I en promemoria daterad samma dag antecknades namn
                        (BB) och personnummer på den person som uppgavs ha hyrt maskinerna.
                        Polismyndigheten inledde förundersökning den 21 september 2004. Den 19
                        november 2004 överlämnades ärendet till åklagare och samma dag antecknades BB
                        som skäligen misstänkt. Vice chefsåklagaren CC gav den 26 november 2004
                        utredningsdirektiv. Hon angav bl.a. att enligt ett rättsfall – NJA 1987 s. 388 – utgör
                        enbart en underlåtenhet att återlämna förhyrt gods inte brott utan bevis krävs för att
                        den misstänkte faktiskt brukat verktygen efter hyrestidens utgång samt att hon inte
                        kunde se någon grund att lägga ned förundersökningen. Hon gav direktiv om att
                        man skulle undersöka om anmälaren hade haft någon kontakt med BB innan han


 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                             www.jo.se
                                                                       Dnr 5115-2006        Sid 2 (16)



gjorde anmälan. Hon gav vidare direktiv om att BB därefter ”väl [får] höras som
misstänkt” samt att han måste berätta vad han gjort med verktygen om han vidgick
att han hade dessa kvar.

Enligt ett meddelande daterat den 13 juli 2005 begärde Polismyndigheten i Skåne,
inspektören DD, bistånd av Polismyndigheten i Kronoberg med att bl.a. hålla
förhör med den misstänkte.

Den 1 september 2005 påminde åklagaren polisen i Skåne om ärendet.

Enligt ett meddelande den 31 mars 2006 från DD till polismannen EE vid polisen i
Kronoberg begärde polisen i Skåne – efter kontakter med åklagaren – på nytt
bistånd med att hålla förhör med den misstänkte m.m. I meddelandet angavs att ett
nytt separat förhör måste hållas med BB ”där han erkänner brott och denna gången
med en godkänd tolk”.

Den 22 september 2006 beslutade CC att lägga ned förundersökningen avseende
olovligt brukande med hänvisning till att utredningen avsåg brott som hade
preskriberats.

I en skrivelse, som kom in till åklagarkammaren den 2 oktober 2006, invände AA
mot beslutet och gjorde bl.a. gällande att brottet skulle rubriceras som olovligt
förfogande. Han uppgav att han hade varit i kontakt med en person som BB bor hos
och att denne uppgett att BB sålt maskinerna. Han uppgav vidare att han hade
lämnat dessa uppgifter till EE vid polisen i Kronoberg.

CC uppfattade AA:s skrivelse som en begäran om överprövning. Hon beslutade
den 11 oktober 2006 att återuppta förundersökningen men lade samma dag ned
utredningen med hänvisning till en bestämmelse om åtalsprövning. Vidare
översände hon ärendet till Åklagarmyndigheten, Utvecklingscentrum Stockholm. I
en bifogad skrivelse antecknade hon bl.a. följande.
      Företrädare för målsäganden har i skrivelse inkommen till åklagarkammaren den 2
      oktober 2006 lämnat uppgifter om nya omständigheter i ärendet. Om bevisning
      angående dessa omständigheter går att nå, innebär det att rubriceringen av gärningen
      blir annorlunda. Preskriptionstiden blir också längre.
      Enligt målsäganden finns ett vittne som sagt att godset försålts av BB. Då blir det
      fråga om olovligt förfogande med preskriptionstid på fem år. Eventuellt tillhör
      vittnet kategorin anhöriga som inte är skyldiga att vittna.
      Målsäganden uppger att han redan tidigare lämnat uppgifter om vittnet till en
      polisman vid namn EE i Älmhult. Det är ingenting jag fått del av.
      Beträffande olovligt förfogande finns det en särskild åtalsprövningsregel i 10 kap.
      10 § 2 st brottsbalken. Enligt den får olovligt förfogande beträffande egendom som
      kommit i gärningsmannens besittning genom avtal om hyra av egendomen, åtalas av
      åklagare endast om åtal av särskilda skäl är påkallat ur allmän synpunkt. Sådana
      särskilda skäl föreligger inte.
      Det ovan sagda leder fram till att rubriceringen på det misstänkta brottet kan ändras
      till olovligt förfogande. Med anledning av den särskilda åtalsprövningsregeln för det
      brottet leder detta emellertid inte till att förundersökningen i egentlig mening
      återupptas, utan bara till att nedläggningsbeslutet får en annan motivering.
                                                                        Dnr 5115-2006    Sid 3 (16)



I ett beslut den 19 oktober 2006 fann vice överåklagaren FF, som delade CC:s
bedömning att förundersökningen skulle läggas ned, inte skäl att ändra CC:s beslut.
Begäran om överprövning föranledde inte någon ytterligare åtgärd från hennes
sida.

Ärendet remitterades till Åklagarmyndigheten för upplysningar och yttrande om
handläggningen av det aktuella ärendet.

Åklagarmyndigheten (genom vice överåklagaren GG) kom in med ett remissvar till
vilket fogades upplysningar från chefsåklagaren HH vid åklagarkammaren i
Kristianstad (se bilaga).

GG anförde bl.a. följande.
      Anmälan K123048-04 inkom till åklagarkammaren den 19 november 2004.
      Åklagaren gav polisen direktiv den 26 november 2004. I direktivet sägs avslutnings-
      vis ”Har han sålt dem så blir det ett annat brott”. Såvitt får förstås avsåg således
      förundersökningen misstanke om olovligt brukande. I anmälan har brottstiden
      angivits till 2004-06-22 - 2004-09-20.
      Den 1 september 2005 sändes en påminnelse till polisen. Av chefsåklagarens
      yttrande framgår att åklagaren därefter den 27 mars 2006 lämnat utredningsmannen
      direktiv om att misstänkt person skulle höras med hjälp av tolk. Åklagaren lade
      ned förundersökningen den 22 september 2006 under motivering att brottet
      preskriberats.
      En första påminnelse sker efter nio månader. Nästa kontakt sker efter drygt sex
      månader. Trots att brottet närmade sig preskription synes därefter ingen kontakt
      förevarit mellan åklagaren och utredningsmannen.
      Enligt Åklagarmyndighetens mening har åklagaren inte levt upp till de krav som
      kan ställas på en förundersökningsledare när det gäller att verka för att förunder-
      sökningen drivs framåt med tillräcklig skyndsamhet. I detta fall har det gått alldeles
      för lång tid till det att åklagaren en första gång påminner polisen. Att därefter
      avvakta ytterligare drygt sex månader med att ge polisen direktiv och inte följa upp
      ärendets gång är inte godtagbart och detta särskilt mot bakgrund av att brottet
      närmade sig preskription. Att förundersökningen sedermera återupptogs – då
      rörande misstanke om ett grövre brott som inte var föremål för åtalspreskription –
      förändrar inte Åklagarmyndighetens bedömning av det inträffade.
Till upplysningarna fogades ett beslut den 29 november 2006 av FF. Enligt beslutet
hade FF efter sitt beslut den 19 november 2006 fått del av ytterligare handlingar
från polismyndigheten. Efter en genomgång av de tillkommande handlingarna fann
FF inte anledning att ompröva sitt tidigare beslut eller vidta någon annan åtgärd.

Ärendet remitterades till Polismyndigheten i Skåne som anmodades att lämna
upplysningar och yttra sig om handläggningen av det aktuella ärendet.

Polismyndigheten (dåvarande länspolismästaren JJ) kom in med ett remissvar i
vilket anfördes bl.a. följande.

## Upplysningar

Den 20 september 2004 gjorde AA vid ett besök på polisstationen i Hässleholm
      (Närpolisområde Hässleholm vid Polisområde Nordöstra Skåne) en anmälan
      angående olovligt brukande.
      Av anmälan framgår att AA äger ett företag som hyr ut maskiner. Företaget hyrde
      den 21 juni 2004 ut ett antal arbetsmaskiner till ett sammanlagt värde av 25 000
                                                                   Dnr 5115-2006      Sid 4 (16)



kronor. Hyrestagaren var känd av AA sedan tidigare. Enligt avtalet skulle
maskinerna återlämnas dagen efter. Anmälan var föranledd av att maskinerna inte
hade återlämnats som avtalat.
Förundersökning inleddes den 21 september 2004 under ledning av kriminal-
kommissarien KK. Den 25 september 2004 överfördes ärendet till Närpolisområde
Hässleholm och förundersökningsledningen övertogs samtidigt
av inspektören LL.
Den 19 november 2004 fattade LL beslut om att hyrestagaren skulle delges
misstanke om olovligt brukande. Samma dag överfördes ärendet elektroniskt till
åklagarkammaren i Kristianstad och den 26 november 2004 övertog vice chefs-
åklagaren CC förundersökningsledningen. CC lämnade samma dag skriftliga
direktiv till LL som den 6 december utsåg en handläggare för ärendet.
Hyrestagaren var vid tillfället bosatt i Småland. Den 13 juli 2005 sändes ärendet
därför på remiss till Polismyndigheten i Kronobergs län med begäran om biträde
med förhör. En påminnelse skickades den 2 september 2005.
Den 29 januari 2006 genomförde Polismyndigheten i Kronobergs län ett förhör per
telefon med hyrestagaren som delgavs misstanke om olovligt brukande. Under
förhöret med den misstänkte framkom bl.a. att han sålt maskinerna. Den misstänkte
kontaktades mot den bakgrunden igen senare samma dag och delgavs då även
misstanke om förskingring. Den misstänkte erkände brott och förklarade därtill att
han önskade kontakt med AA för att komma överens om en avbetalningsplan.
Handlingarna i ärendet återsändes därefter till Polismyndigheten i Skåne. CC
konstaterade att det fanns behov av kompletteringar i form av ytterligare förhör med
den misstänkte. En ny remiss översändes därför den 19 maj 2006 till
Polismyndigheten i Kronobergs län med begäran om kompletterande förhör. Något
kompletterande förhör kom aldrig att redovisas. Enligt uppgift från Polismyndig-
heten i Kronobergs län finns någon begäran om förhör från Polismyndigheten i
Skåne inte diarieförd vid myndigheten.
Den 25 september 2006 fattade CC beslutet att förundersökningen skulle läggas ned
med motiveringen att brottet var preskriberat.
–––

Yttrande
Det kan konstateras att handläggningen av ärendet inte motsvarar de krav som
ovannämnda bestämmelse i rättegångsbalken (23 kap. 4 §andra st. RB – JO:s
anmärkning) ställer på genomförandet av en förundersökning. Skyndsamhetskravet
blir självfallet än viktigare i de fall utredningen rör brott med kort preskriptionstid.
Ärendet översändes till Polismyndigheten i Kronobergs län för genomförande av
relativt enkla utredningsåtgärder. Kommunikationen mellan de båda myndigheterna
har uppenbart inte fungerat tillfredsställande.
Från polisområdets sida har vidare anförts att en anledning till att ärendet inte
hanterades mer skyndsamt var att det samtidigt fanns ett stort inflöde av andra
prioriterade ärenden, bl.a. ungdomsärenden. Arbetsbelastningen var under den
aktuella perioden hög och därtill har förmågan att omfördela resurserna inom
närpolisområdet saknats.
Det är polismyndighetens uppfattning att den enhet som handlägger ett ärende inte
kan åberopa resursbrist som skäl för att låta ärendet bli liggande utan åtgärd, särskilt
inte mot bakgrund av att Polismyndigheten i Skåne är en av landets tre största
polismyndigheter. Bedömer den ansvariga enheten att den saknar resurser för
handläggningen av ett ärende måste frågan om den vidare hanteringen, särskilt om
ärendet riskerar att preskriberas eller om det omfattas av särskilda tidsfrister, lyftas
till en högre nivå i organisationen. Så tycks inte ha skett i det ärende som nu är
föremål för JO:s granskning.
Under år 2006 tillfördes närpolisområdet förstärkning i form av utredande personal.
Vidare har från polisområdets sida upplysts att det nu sker en regelbunden upp-
                                                                        Dnr 5115-2006     Sid 5 (16)



      följning av de ärenden som är under utredning och att en kontinuerlig bedömning
      görs av de ärenden som läggs i balans. Vidare har sedan januari 2006 hanteringen
      av de ärenden som rör brott som kan hänföras till brottsbalkens 9, 10 och 14 kapitel
      ändrats och varje ärende granskas av en särskild förundersökningsledare. Polis-
      området har gjort bedömningen att dessa åtgärder bör kunna förhindra en upp-
      repning av den handläggning som föranlett AA:s anmälan.
Av polismyndighetens remissvar framgick att ett förhör hållits med den misstänkte
i ärendet den 29 januari 2006 och att denne då delgetts misstanke om brott. Någon
dokumentation avseende ett sådant förhör fanns inte bland de handlingar som
inkommit till JO sedan kopia av handlingarna i akten infordrats. Efter kontakter
med polisen i Skåne inkom till JO ytterligare handlingar i det aktuella ärendet; en
tjänsteanteckning den 31 mars 2006 upprättad av DD, utskrift av två förhör hållna
den 29 januari 2006 av EE vid polisen i Kronoberg och en promemoria upprättad
den 6 februari 2006 av EE. En av utskrifterna avsåg förhör med den misstänkte i
ärendet, som först förnekade gärningen. Av utskriften framgick att den misstänktes
hyresvärd, MM, en kort stund efter det att förhöret avslutats, ringde upp EE och
förklarade att BB tog tillbaka sitt förnekande och uppgav att denne sålt maskinerna.
Enligt förhöret erkände BB olovligt förfogande. Förhörsutskriften i denna del
avslutades med en anteckning om att förhöret godkänts ”genom MM”. I en
komplettering den 26 februari 2006 antecknades att BB underrättades om ny
misstanke, olovligt förfogande alternativt förskingring, samt att BB erkände även
den alternativa brottsmisstanken. Vidare antecknades att BB underrättades enligt
23 kap. 18 § rättegångsbalken (RB) och att denne inte hade någon erinran.

Med anledning av vad som framkommit om att det fanns ytterligare handlingar i
polismyndighetens akt, bl.a. dokumentation över förhör med den misstänkte i
ärendet, inhämtades följande upplysningar från CC.
      Jag har fått del av handlingarna, men först efter att min handläggning av ärendet
      avslutats. Ärendet överfördes den 12 oktober 2006 till UC för överprövning.
      Därefter har nu aktuella förhör och PM inkommit till Åklagarkammaren i Kristian-
      stad direkt från polismannen EE i Älmhult, med påteckning om att de översänts
      enligt anvisning av DD (som var min utredare i ärendet). På förfrågan från
      kanslipersonal på kammaren lämnade jag besked om att handlingarna omgående
      skulle sändas till UC som komplettering av materialet i överprovningsärendet.
      Jag är tveksam till om ens DD haft tillgång till handlingarna dessförinnan. När jag
      den 27 mars 2006 muntligen gav direktiv till henne om att den misstänkte skulle
      höras med tolk, hade jag fått uppgifter från henne om att försök till förhör med
      honom gjorts i Älmhult men att han haft svårigheter att uttrycka sig på grund av
      språkproblem.
      Om jag hade fått del av de aktuella handlingarna tidigare är det möjligt att mitt
      beslut likväl skulle ha blivit detsamma med hänsyn till den särskilda åtalsprövnings-
      regeln. Sannolikt skulle jag ha vidtagit någon åtgärd med anledning av
      handläggningen i Älmhult. Bland annat är dokumentationen av förhörsutsagorna inte
      gjord på det sätt som jag skulle vilja ha den. Dessutom synes polismannen ha slut-
      delgivit den misstänkte utredningen. Detta har inte lett till slutredovisning av ärendet
      till åklagarkammaren.
Ärendet remitterades därefter till Polismyndigheten i Kronobergs län, som
anmodades att inkomma med upplysningar och yttra sig om

    1. handläggningstiden vid myndigheten av Skånepolisens begäran den 13 juli
       2005 om bistånd med förhör,
                                                                       Dnr 5115-2006       Sid 6 (16)



    2. anledningen till att den misstänkte i samband med förhören i januari och
       februari 2006 underrättades om ”ny misstanke Olovligt förfogande
       alternativt Förskingring” och om den åtgärden föregicks av en kontakt med
       förundersökningsledaren eller Skånepolisen,

    3. när och på vilket sätt de åtgärder som vidtogs med anledning av
       Skånepolisens begäran den 13 juli 2005 redovisades och

    4. om polismyndigheten mottog någon ytterligare begäran om bistånd med
       utredningsåtgärder från Skånepolisen, och – om så var fallet – vilka
       åtgärder myndigheten vidtog med anledning härav.

Polismyndigheten (länspolismästaren NN) kom in med ett remissvar till vilket
bifogades upplysningar från kommissarien OO (se bilaga).

NN anförde bl.a. följande.

      Enligt 23 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken skall en förundersökning bedrivas
      så skyndsamt som omständigheterna medger.
      Även med beaktande av att ärendet – som i och för sig inte kan betraktas som ett
      förtursärende – inkom under sommaren, med därpå följande behov av att ytterligare
      prioritera i verksamheten, kan det inte göras gällande att begärda åtgärder inom
      ramen för aktuell förundersökning har bedrivits så skyndsamt som omständigheterna
      medger. Ärendet borde – oaktat vad som nyss sagts – ha kunnat läggas ut på hand-
      läggare tidigare än 4,5 månader efter det att det inkommit till myndigheten.
      Myndigheten har, genom den tidsutdräkt som uppstod initialt efter det att ärendet
      remitterats från Skånepolisen, medverkat till att förundersökningen i sin helhet blivit
      onödigtvis fördröjd. Vad sedan gäller den följande handläggningstiden har myndig-
      heten, bl.a. med hänsyn till ärendets art, i stort inget att anföra. Den påminnelse som
      skickats från åklagarmyndigheten den 1 september 2005 har inte kunnat återfinnas
      vid myndigheten och handläggaren har heller inget minne av den.
      Angivandet av olovligt förfogande som brottsrubricering synes ha gjorts av misstag.
      Den alternativa brottsrubriceringen förskingring underrättades den misstänkte om
      den 26 februari 2006 efter det att denne i förhör uppgivit att han sålt maskinerna.
      Utredaren gjorde detta på eget initiativ och får sägas ha gjort detta inom ramen för
      åklagarens utredningsdirektiv från den 26 november 2004. Det kan här även noteras
      att den begäran om förnyat förhör, daterat den 31 mars 2006, som inkom till
      myndigheten från närpolisområde Hässleholm inte innehåller någon uppgift som
      ifrågasätter delgivna brottsrubriceringar. Det framgår dessutom av begäran att
      utredaren under mellantiden varit i kontakt med åklagaren – – –.
      Myndigheten har i samband med en JO-inspektion hösten 2006 uppmärksammats på
      att det förekommit ärenden med alltför långa handläggningstider. Med anledning av
      detta har myndigheten vidtagit ett antal åtgärder för att råda bot på detta.
      Myndigheten har fr.o.m. januari 2007 infört en brottssamordningsenhet. Denna
      bedöms medföra tydlighet i ansvaret för samordning och ärendefördelning inom
      myndigheten, en rationellare och rättssäkrare beslagshantering och att effektivare
      administrativa rutiner kan komma att tillskapas. Den är sannolikt den enskilt
      viktigaste åtgärden för att komma tillrätta med långa handläggningstider.
      I maj 2007 infördes en särskild myndighetsövergripande handbok som reglerar
      prioritering av utredningsärenden, uppföljning och dokumentation av ärenden.
      Myndigheten bedömer att dessa åtgärder kommer att medföra avsedda förbättringar i
      utredningsverksamheten i syfte att få ner handläggningstiderna.
Muntliga upplysningar inhämtades därefter från DD, som upplyste bl.a. följande.
Hon var registrerad som handläggare i ärendet, men har inte tagit någon annan
                                                                           Dnr 5115-2006     Sid 7 (16)



befattning med detta än att hon remitterat det till polisen i Kronoberg. Hon minns
inte ärendet närmare och minns inte om hon har tagit emot några handlingar i
ärendet från polisen i Kronoberg.

Ärendet återremitterades sedan till Åklagarmyndigheten för upplysningar och
yttrande om vilka rättsliga överväganden som gjordes i överprövningsärendet med
anledning av de uppgifter som tillfördes ärendet efter den 19 oktober 2006.

Åklagarmyndigheten (vice riksåklagaren PP) kom in med ett remissvar till vilket
fogades upplysningar från FF (se bilaga).

PP anförde bl.a. följande.

## Bakgrund

Grundärendet gäller en anmälan om ej återlämnat förhyrt gods. Aktuell rubricering
      av brottet är bland annat avhängig gärningsmannens avsikter i det ögonblick för-
      hyrningen sker och för vems räkning egendomen innehas vid tidpunkten för ett
      tillägnande. – – –

## Bedömning

De förhör som hölls med den misstänkte uppvisar brister. Förhören har hållits per
      telefon utan tolk med en person som varit i behov av tolk. Dessutom har delar av
      förhöret hållits genom en tredje person. Den misstänktes ”erkännande” måste därför
      tolkas med stor försiktighet och skulle i förefintligt skick inte kunnat stödja ett
      positivt åtalsbeslut.
      För straffansvar enligt förskingringsparagrafen krävs att gärningsmannen haft uppsåt
      att tillägna sig den egendom han genom ett förtroendeförhållande fått i besittning för
      annan. Situationen är inte sådan i det aktuella ärendet, varför ansvar för förskingring
      inte kan komma ifråga. Ansvar för bedrägeri är inte heller aktuellt, då utredningen
      inte ger stöd för antagandet att gärningsmannen vid förhyrningstillfället vilselett
      målsäganden om hans avsikter med förhyrningen och godset.
      Med hänsyn till att godset har försålts, är den misstänkta gärningen inte att rubricera
      som olovlig brukande, utan rätteligen som ett olovligt förfogande av det klassiska
      slaget.
      För olovligt förfogande gäller en särskild åtalsprövningsregel och det föreligger en
      tydlig presumtion mot allmänt åtal. Det saknas handfasta regler kring frågan om i
      vilka undantagsfall allmänt åtal skall väckas. Det är ytterst en bedömningsfråga.
      Av betydelse för bedömningen i det enskilda fallet är, enligt min uppfattning, om
      gärningsmannen satt förfarandet i system, om gärningen innefattar ett bedrägeri-
      liknande förfarande och – till viss del – värdet på godset.
      Handläggande åklagare har lagt ned – den dessförinnan återupptagna –
      förundersökningen den 11 oktober 2006 med hänvisning till den särskilda
      åtalsprövningsregeln. Beslutet har den 19 oktober 2006 överprövats av vice över-
      åklagare, som inte funnit skäl att ändra beslutet. Vice överåklagaren fann den 29
      november 2006 inte skäl att ompröva sitt beslut.
      Vice överåklagaren har i yttrande uppgett att det inte gått att bringa klarhet i vilka
      handlingar som hon hade vid sitt beslutsfattande i november, men att det är uppen-
      bart att hon hade tillgång till de aktuella förhörsutskrifterna. Vidare har hon uppgett
      att hon bedömde att det inte var fråga om nya omständigheter i egentlig mening,
      eftersom hon redan tidigare kände till påståendet om att godset kunde ha försålts,
      och att det inte fanns tillräckliga skäl att återuppta förundersökningen.
      Jag delar den bedömning som handläggande åklagare och vice överåklagaren har
      gjort. I den aktuella utredningen föreligger inte tillräckligt starka skäl för att bryta
                                                                      Dnr 5115-2006    Sid 8 (16)



      presumtionen mot allmänt åtal. Enligt min uppfattning är de fattade besluten
      juridiskt sett riktiga och det finns inte anledning att ifrågasätta desamma.
      Vad gäller åklagarens ansvar för att driva förundersökningen framåt med tillräcklig
      skyndsamhet, hänvisar jag till Riksåklagarens yttrande av den 19 februari 2007.
AA bereddes tillfälle att yttra sig över remissvaren.

Bedömning
Inledning
Genom utredningen har kommit fram att CC inte hade tillgång till samtliga
handlingar i ärendet när hon fattade sina beslut. Först sedan hon överlämnat
ärendet för överprövning fick hon del av bl.a. förhör som hållits med den
misstänkte och en promemoria som innehöll uppgifter från målsäganden om att
hyresegendomen sålts av den misstänkte. Inte heller FF synes ha haft tillgång till
dessa handlingar annat än vid det senare beslutet i överprövningsärendet. Detta är
naturligtvis mycket otillfredsställande. Enligt polisen i Kronoberg översändes de
aktuella handlingarna till polisen i Skåne den 26 februari 2006. CC har emellertid
ifrågasatt om utredaren vid polisen i Skåne haft tillgång till handlingarna och har
för egen del uppgett att hon fått handlingarna sig tillsända från EE först efter att
hennes handläggning av ärendet avslutats.

Jag kan även konstatera att det, trots att JO infordrat samtliga handlingar i akten,
senare visat sig att flera handlingar saknats bland de kopior som erhållits, bl.a. de
aktuella förhören med den misstänkte. De saknade handlingarna har sedan efter
ytterligare förfrågningar från JO översänts från polisen i Skåne.

Var de senare inkomna handlingarna förvarats hos polisen i Skåne har inte fram-
gått. De kan emellertid knappast ha förvarats tillsammans med merparten av
handlingarna i akten. Ytterligare åtgärder för att utröna hur handlingarna hanterats
synes dock inte meningsfulla.

Jag konstaterar likväl att det naturligtvis inte får förekomma att åklagare inte ges
tillgång till polisens samtliga handlingar innan hon eller han fattar beslut i ärendet.
Jag är också kritisk mot att polisen i Skåne inte förmått att omgående tillmötesgå
JO:s begäran om att få del av samtliga handlingar i ärendet.

Frågan om brottets rubricering
Om någon, som på grund av avtal, allmän eller enskild tjänst eller dylik ställning
fått egendom i besittning för annan med skyldighet att utgiva egendomen eller
redovisa för denna, genom att tillägna sig egendomen eller annorledes åsidosätter
vad han har att iakttaga för att kunna fullgöra sin skyldighet, döms, om gärningen
innebär vinning för honom och skada för den berättigade, för förskingring (10 kap.
1 § brottsbalken).

Den som, i annat fall än i 10 kap. 1-3 §§ BrB är föreskrivet, med egendom, som
han har i sin besittning men vartill ägande- eller säkerhetsrätten är förbehållen eller
tillförsäkrad eller eljest tillkommer annan, vidtager åtgärd varigenom egendomen
frånhändes den andre eller denne annorledes berövas sin rätt, döms för olovligt
förfogande (10 kap. 4 § BrB). Man kan kalla olovligt förfogande för ett i för-
                                                                    Dnr 5115-2006   Sid 9 (16)



hållande till förskingring sekundärt brott (Holmqvist m.fl., Brottsbalken, En
kommentar, sid. 10:2).

Om någon olovligen brukar någon annans sak och därigenom vållar skada eller
olägenhet, döms han enligt 10 kap. 7 § BrB för olovligt brukande. Endast det
förhållandet att hyrd egendom inte återlämnats i rätt tid kan emellertid inte grunda
ansvar för olovligt brukande. Det fordras därutöver att den hyrda egendomen
brukas på ett sådant sätt att detta kan medföra risk för skada eller annan olägenhet
för uthyraren (NJA 1987 s. 388, RH 1988:101).

I 10 kap. 10 § andra stycket BrB finns en särskild åtalsprövningsregel som
föreskriver att bl.a. olovligt förfogande eller olovligt brukande beträffande
egendom, som kommit i gärningsmannens besittning genom avtal om hyra av
egendomen, får åtalas av åklagare endast om åtal av särskilda skäl är påkallat från
allmän synpunkt.

CC lade den 22 september 2006 ned förundersökningen och angav då att
misstanken gällde olovligt brukande. Som framgått ovan hade hon då inte tillgång
till de handlingar som innehöll bl.a. dokumentation över förhör med den misstänkte
där denne erkände sig skyldig till bl.a. olovligt förfogande. Med anledning av att
AA i sin begäran om omprövning anförde att maskinerna sålts gjorde emellertid
CC bedömningen att rubriceringen av det misstänkta brottet kunde komma att
ändras till olovligt förfogande. Eftersom det för detta brott gäller en särskild
åtalsprövningsregel fann hon emellertid inte anledning att driva förundersökningen
vidare. Därefter blev frågan föremål för överprövning av FF, som inte gjorde någon
annan bedömning än CC. Sedan FF fått del av tillkommande handlingar
omprövade hon sitt beslut, men fann inte skäl att göra någon annan bedömning än
den hon tidigare gjort.

När det gäller gärningens rubricering har Åklagarmyndigheten i sitt remissvar
anfört att gärningen rätteligen skulle rubriceras som ett olovligt förfogande,
eftersom egendomen försålts. Enligt Åklagarmyndigheten har situationen i det
aktuella fallet inte varit sådan att ansvar för förskingring kunde komma i fråga,
eftersom det för detta brott krävs att gärningsmannen har haft uppsåt att tillägna sig
den egendom han genom ett förtroendeförhållande fått i besittning för annan.

Om förhyrt gods sålts av hyresmannen eller han på annat sätt tillägnat sig det, bör
gärningen normalt kunna bedömas som ett förskingringsbrott. Även ansvar för
olovligt förfogande kan under vissa omständigheter förekomma, exempelvis om
någon annan än hyresmannen förfogar över egendomen och gärningen inte inne-
fattar ett häleribrott (NJA II 1994 s. 725 f.).

Det kan i det nu aktuella fallet diskuteras om brottet skulle kunna rubriceras som
förskingring. Det finns emellertid utrymme för olika bedömningar i frågan. Jag
finner därför inte skäl att uttala mig vidare i denna del och utgår i det följande från
de bedömningar av gärningens rubricering som åklagare gjort i ärendet.
                                                                     Dnr 5115-2006    Sid 10 (16)



Borde åklagaren ha lagt ned förundersökningen tidigare?
I det nu aktuella fallet kom förundersökningen avseende olovligt brukande att
läggas ned efter två år på grund av preskription. Sedan CC därefter fått del av
uppgifter om att egendomen sålts beslutade hon den 11 oktober 2006 att återuppta
förundersökningen men lade, med tillämpning av reglerna om s.k. för-
undersökningsbegränsning i 23 kap. 4 a § första stycket 2 RB, tillsammans med
den särskilda åtalsprövningsregeln i 10 kap. 10 § andra stycket BrB, omgående åter
ned den.

Frågan är om en prövning av det slag som CC gjorde den 11 oktober hade bort
göras tidigare.

Förundersökningsbegränsning innebär att en förundersökning under vissa
förutsättningar kan läggas ned trots att ”det finns anledning till dess fullföljande”
(Fitger, Rättegångsbalken del 2 s. 23:30). Enligt 23 kap. 4 a § första stycket 2 RB
får en förundersökning läggas ned om det kan antas att åtal för brottet inte skulle
komma att ske till följd av bestämmelser om åtalsunderlåtelse i 20 kap. eller om
särskild åtalsprövning samt något väsentligt allmänt eller enskilt intresse ej åsido-
sätts genom att förundersökningen läggs ned.

I förarbetena till 10 kap. 10 § BrB i dess nuvarande lydelse uttalades att
anmälningar, som avser att uthyrare inte återfått egendom ofta inte innehåller
andra uppgifter än att hyresmannen har kvar egendomen i sin besittning. Det kan i
sådana fall ifrågasättas om anmälan över huvud taget innehåller påstående om
brott, varför anmälan i dessa fall ofta bör kunna avskrivas med motiveringen att
gärningen ej är brott. Finns, trots detta, anledning till antagande att ett brott begåtts
torde inte sällan förundersökning ändå kunna underlåtas med hänvisning till
åtalsprövningsregeln (NJA II 1994 s. 726).

Ärendet lottades på CC den 19 november 2004 och hon gav utredningsdirektiv den
26 november 2004. I direktivet angavs att hon inte ansåg
att det fanns grund för att lägga ned förundersökningen. Eftersom hon hänvisade
till ett rättsfall i vilket konstateras att enbart en underlåtenhet att återlämna förhyrt
gods inte utgör brott utgår jag ifrån att hon gjorde bedömningen att det på den
grunden inte fanns skäl att lägga ned förundersökningen.

CC har emellertid inte gett uttryck för att hon redan vid denna tidpunkt även
övervägt om det fanns förutsättningar för att tillämpa bestämmelserna om
förundersökningsbegränsning i 23 kap. 4 a § RB. Även när det gäller olovligt
brukande avseende hyrd egendom gäller ju, som framgått ovan, den särskilda
åtalsprövningsregeln i 10 kap. 10 § BrB. Det förefaller som om CC först genom sitt
nedläggningsbeslut den 11 oktober 2006, när gärningen kunde rubriceras som
olovligt förfogande, tagit ställning till frågan om förundersökningsbegränsning och
då funnit skäl föreligga för en sådan åtgärd.

För beslut om förundersökningsbegränsning krävs, utöver att det finns en särskild
åtalsprövningsregel, även att något väsentligt allmänt eller enskilt intresse inte
åsidosätts genom att förundersökningen läggs ned. När detta rekvisit – som avsågs
                                                                   Dnr 5115-2006    Sid 11 (16)



medföra ett större utrymme för nedläggning än tidigare – infördes, uttalades i
förarbetena att vägledning i fråga om tolkningen kunde hämtas från bestämmel-
serna om åtalsunderlåtelse i 20 kap. 7 § RB som innehåller ett likalydande rekvisit.
Vidare uttalades bl.a. att det ibland kan finnas skäl att tillmötesgå en begäran av en
målsägande om att förundersökningen förs vidare, t.ex. när målsäganden har ett
starkt intresse av att genom utredningen få underlag för sin egen talan om skade-
stånd (NJA II 1985 s. 23 f.). Lagrådet uttalade att det, även om samma uttryckssätt
användes som i 20 kap. 7 § RB, inte var säkert att tillämpningen skulle bli precis
densamma eftersom det rörde sig om två olika situationer och att det, t.ex. av hän-
syn till målsäganden, kunde vara större skäl att förundersökning genomförs än att
åtal kommer till stånd (NJA II 1985 s. 25).

Jag konstaterar att det vid en prövning av om åtal av särskilda skäl är påkallat
och om något väsentligt allmänt eller enskilt intresse åsidosätts genom ett ned-
läggningsbeslut kan finnas utrymme för olika, var för sig godtagbara, bedöm-
ningar.

Jag kan emellertid för min del inte förstå att det i det nu aktuella fallet skulle ha
funnits anledning att göra någon skillnad i bedömningen av dessa frågor beroende
på om omständigheterna var sådana att brottet skulle rubriceras som olovligt
brukande eller som olovligt förfogande. Mot denna bakgrund anser jag att CC på
ett betydligt tidigare stadium borde ha tagit ställning till om förundersökningen
skulle läggas ned på den grunden.

Det måste, särskilt för målsäganden, framstå som märkligt och svårförståeligt att en
förundersökning – under vilken den misstänkte erkänner att han gjort sig skyldig
till brott – först pågår under lång tid, men sedan inte fullföljs med hänvisning till
reglerna om förundersökningsbegränsning. En sådan handläggning förefaller
också, i vart fall i ett ärende som det här aktuella, processekonomiskt omotiverad.
Detta visar enligt min mening på vikten av att åklagare såväl inledningsvis som
kontinuerligt under ett ärendes handläggning kontrollerar om det finns förut-
sättningar att tillämpa bestämmelsen om förundersökningsbegränsning.

Frågan om brottet preskriberats
När CC fattade sitt beslut den 22 september 2006 hade hon, som framgått ovan,
inte tillgång till uppgifterna om att den förhyrda egendomen skulle ha sålts. Hon
beslutade att lägga ned förundersökningen med hänvisning till att utredningen
avsåg brott (olovligt brukande) som preskriberats.

Preskriptionstiden för olovligt brukande är två år. Avgörande för vid vilken
tidpunkt brottet preskriberas är när brottet begicks (se 35 kap. 4 § BrB). Frågor om
preskription skall bedömas inom ramen för ett ärende eller mål. JO är återhållsam
med uttalanden i frågor av det slaget. Mot denna bakgrund finner jag inte anledning
att uttala mig om åklagarens bedömning i denna del.

Handläggningstiden i ärendet
Beslut att inleda en förundersökning ska fattas av polismyndighet eller åklagare.
Har förundersökningen inletts av polismyndighet och är saken inte av enkel
                                                                    Dnr 5115-2006    Sid 12 (16)



beskaffenhet, ska ledningen av förundersökningen avseende brottet övertas av
åklagaren, så snart någon skäligen kan misstänkas för brottet. När förunder-
sökningen leds av åklagaren, får han vid undersökningens verkställande anlita
biträde av polismyndigheten. Han får också uppdra åt polisman att vidta viss åtgärd
som hör till förundersökningen, om det är lämpligt med hänsyn till åtgärdens be-
skaffenhet (23 kap. 3 § RB).

En förundersökning ska bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger.
Finns det inte längre skäl att fullfölja förundersökningen ska den läggas ned (23
kap. 4 § andra stycket RB).

Undersökningsledaren har ansvar för förundersökningen i dess helhet. Han ska se
till att utredningen bedrivs effektivt och att de enskildas rättssäkerhetsintressen tas
tillvara. Undersökningsledaren ska också ge dem som biträder honom de direktiv
som behövs för arbetet (1 a § förundersökningskungörelsen [1947:948]).

Polisanmälan i det aktuella ärendet upprättades den 20 september 2004 och
polismyndigheten beslutade att inleda förundersökning dagen därpå. Det dröjde
därefter till den 19 november 2004 innan BB antecknades som skäligen misstänkt
och samma dag överlämnades ärendet till åklagare, som den 26 november 2004
gav direktiv. Först drygt sju och en halv månad senare, i juli 2005, vidtog polisen i
Skåne en åtgärd i ärendet då detta skickades till polisen i Kronoberg, med begäran
om bistånd bl.a. med att höra den misstänkte. Förhör med den misstänkte och
dennes hyresvärd hölls den 29 januari 2006 och ett kompletterande förhör hölls den
26 februari 2006. Den 31 mars 2006 begärde polisen i Skåne att ett nytt förhör med
den misstänkte skulle hållas av polisen i Kronoberg och att förhöret denna gång
skulle äga rum med hjälp av tolk. Någon åtgärd vidtogs inte med anledning av
denna begäran innan åklagaren beslutade att lägga ned förundersökningen den 22
september 2006.

Från det att polismyndigheten beslutade att inleda förundersökning till dess att BB
antecknades som skäligen misstänkt och ärendet överlämnades till åklagare vidtogs
inte någon utredningsåtgärd i ärendet. Överlämnandet borde givetvis ha skett
tidigare. Att det sedan kom att dröja drygt sju och en halv månad innan polisen i
Skåne vidtog någon åtgärd med anledning av åklagarens direktiv är inte godtagbart.
Som polisen i Skåne har anfört har handläggningstiden inte varit förenlig med det
skyndsamhetskrav som föreskrivs i 23 kap. 4 § RB.

När det sedan gäller handläggningstiden vid polisen i Kronoberg har det kommit
fram att det dröjde cirka fyra och en halv månad från det att den första skrivelsen
med begäran om åtgärder från polisen i Skåne mottogs till dess att åtgärderna
faktiskt vidtogs. När sedan en ny begäran om bistånd med åtgärder kom in vidtog
polisen i Kronoberg inte någon åtgärd under en tid av nästan sex månader. Jag
delar Polismyndighetens i Kronoberg bedömning att ärendet tidigare borde ha
kunnat läggas ut på en handläggare. Jag anser också att polisen i Kronoberg –
särskilt med beaktande av det dröjsmål som kom att uppstå med anledning av
den första remissen från polisen i Skåne – tidigare borde ha kunnat vidta de
                                                                      Dnr 5115-2006    Sid 13 (16)



förhållandevis enkla utredningsåtgärder som polisen i Skåne begärde bistånd med
i mars 2006.

Beträffande åklagarens handläggning delar jag Åklagarmyndighetens bedömning
att åklagaren inte har levt upp till de krav som kan ställas på en förundersöknings-
ledare när det gäller att verka för att förundersökningen drivs framåt med tillräcklig
skyndsamhet. Enligt min mening borde åklagaren, särskilt med beaktande av att
hon gjorde bedömningen att det var fråga om ett brott med kort preskriptionstid, ha
påmint ytterligare i ärendet och – för det fall detta inte gav resultat – ha vidtagit de
andra åtgärder som omständigheterna fordrade.

Sammanfattningsvis anser jag att såväl polisen i Skåne som polisen i Kronoberg
förtjänar kritik för handläggningstiden i ärendet. Inte heller CC kan undgå kritik för
bristande aktivitet som förundersökningsledare.

Förhöret med den misstänkte
Vid förhöret som hölls med den misstänkte i februari 2006 delgavs denne ”ny
misstanke” om olovligt förfogande alternativt förskingring. Enligt Polismyndig-
heten i Kronoberg har angivandet av brottsrubriceringen ”olovligt förfogande”
skett av misstag och delgivning av den alternativa brottsmisstanken förskingring
gjorts av utredaren på eget initiativ. Polismyndigheten har emellertid gjort
gällande att denna åtgärd låg inom ramen för åklagarens utredningsdirektiv den
26 november 2004. Enligt vad som upplysts av OO blev det vid förhöret uppenbart
för handläggaren att det sannolikt var fråga om förskingring varför misstanke om
även detta brott delgavs.

I direktiven hade åklagaren angett att BB skulle höras som misstänkt och att det,
om verktygen hade sålts, skulle bli fråga om ett annat brott än olovligt brukande.
Det angavs emellertid inte vilket annat brott åklagaren hade i åtanke. Jag kon-
staterar att det givetvis är av vikt att åklagaren är klar och tydlig i sina direktiv och
att så inte har varit fallet här. Med hänsyn till hur direktivet var utformat i detta fall
anser jag att EE inför eller i vart fall senast under förhöret borde ha tagit kontakt
med åklagaren för att få besked om vilket brott åklagaren ansåg skulle komma i
fråga för det fall maskinerna hade sålts. Detta gäller inte minst mot bakgrund av att
rubriceringen av brottet, som framgått ovan, inte var okomplicerad. Exempelvis
bedömde åklagaren, när denne fick kännedom om att maskinerna sålts, att
gärningen skulle rubriceras som olovligt förfogande, medan polisen fann att det
kunde vara fråga om förskingring. Jag konstaterar slutligen att det inte får före-
komma att en person ”av misstag” delges en annan brottsmisstanke än som varit
avsikten.

–––

Vad som i övrigt framkommit föranleder inte någon ytterligare åtgärd eller något
uttalande från min sida.

Ärendet avslutas.

–––
                                                                   Dnr 5115-2006    Sid 14 (16)



Bilaga
HH upplyste följande.

Anmälan om olovligt brukande inkom till åklagarkammaren den 19 november
2004. Den 26 november 2004 sände vice chefsåklagaren CC utredningsdirektiv till
Polismyndigheten i Skåne, NÄPO Hässleholm med begäran om
utredningsåtgärder. Den 1 september 2005 sändes en påminnelse i ärendet till
polisen i Hässleholm. Den 27 mars 2006 hade åklagaren muntligen kontakt med
utredaren och lämnade direktiv att den misstänkte skulle höras om med hjälp av
tolk. Den 22 september 2006 lades förundersökningen ned eftersom misstanken,
olovligt brukande, då hade preskriberats. Den 11 oktober 2006 återupptogs
förundersökningen eftersom nya uppgifter tillkommit som medförde att brotts-
misstanken ändrades till olovligt förfogande. Denna misstanke lades ned samma
dag med motivering att det kunde antas att åtal för brottet inte skulle komma att ske
till följd av en bestämmelse om särskild åtalsprövning. Något väsentligt allmänt
eller enskilt intresse åsidosattes inte genom att förundersökningen lades ned.

Målsäganden har inkommit med en skrivelse till åklagarkammaren i Kristianstad
– – – . Skrivelsen som uppfattas som en begäran om överprövning har av CC sänts
över till Utvecklingscentrum i Stockholm tillsammans med en egen skrivelse – – –.
Vice överåklagare FF har i beslut den 19 oktober respektive den 29 november 2006
inte funnit skäl att ändra CC:s beslut.

Jag anser att åklagaren genom direktiv och påminnelser gjort vad som på henne
ankommer. Målsäganden har inte lidit någon rättsförlust med anledning av åtgärder
från åklagaren. Med hänsyn till reglerna om den särskilda åtalsprövningen så har
lagstiftaren valt att lägga över ansvaret på den enskilde att driva sin sak i domstol
och hos kronofogdemyndigheten.

OO upplyste följande.

Ärendet inkom från Polismyndigheten i Skåne den 14 juli 2005. – – –
Handläggande enhet var OGFL4, vilket innebär att ärendet låg hos för-
undersökningsledaren i Älmhult och inte var fördelat på någon handläggare.

Den 2 december 2005 utsågs inspektör EE som handläggare.

Över jul- och nyårshelgerna hade EE helgberedskap, semester och en kortare
sjukskrivning.

Efter att ha begärt vissa kompletterande uppgifter/handlingar från handläggaren i
Skåne kunde ett förhör hållas den 29 januari 2006.

Av förhöret med BB framgår att EE delgav misstanke om olovligt förfogande
istället för olovligt brukande. Vid en komplettering den 26 februari delgavs BB
även ”alternativt förskingring”.

Den 26 februari skickades ärendet, efter att begärda åtgärder utförts, åter till hand-
läggaren i Skåne.
                                                                   Dnr 5115-2006   Sid 15 (16)



Den 31 mars kom en ny begäran som innebar att förhöret med BB skulle göras om
med hjälp av tolk. Denna begäran hann inte verkställas innan besked kom om att
förundersökningen var nedlagd.

Svar på frågorna

1. Från det att begäran inkom till ärendet fördelades på handläggare förflöt det
cirka 4,5 månader. Tiden kan tyckas lång men då skall man ha i åtanke att begäran
inkom under semesterperioden och att ärendet inte kan betraktas som ett förtur-
särende. Det fanns inga andra tidsfrister än preskriptionstiden. När ärendet fördelas
på en handläggare är bedömningen att det handlades inom rimlig tid, vilket i detta
fall var knappt 3 månader, trots mellanliggande storhelger.

Det har inte gått att styrka att den påminnelse som skickades från åklagarkammaren
till polisen i Hässleholm den 1 september 2005 verkligen har kommit fram till
Polismyndigheten i Kronobergs län. Den finns inte i ärendeakten och handläggaren
kan inte minnas den.

2. Handläggaren har redan när förhören hölls angett olovligt förfogande som
brottsrubricering. Att det blev denna brottsrubricering istället för olovligt brukande
måste ses som ett rent misstag. Vid förhören blev det dessutom uppenbart för
handläggaren att det sannolikt var frågan om förskingring varför misstanke om
även detta delgavs. Detta gjordes på eget initiativ. I åklagarens utredningsdirektiv
från 2004-11-26 framgår att BB skall höras om vad han gjort med verktygen och
att det blir ett annat brott om verktygen sålts.

3. Den 26 februari 2006 skickade handläggaren ärendet efter begärda åtgärder till
handläggaren vid närpolisen i Hässleholm. Ärendet bestod av meddelande, förhör
med BB, personalia och dagsbotsuppgifter, förhör med BB:s hyresvärd, och PM
med uppgifter från målsäganden.

4. Den 31 mars 2006 inkom begäran om förnyat förhör med hjälp av tolk. Samma
handläggare fick även denna begäran. Inga åtgärder hann vidtas innan förunder-
sökningen var nedlagd. Enligt handläggaren berodde detta på ständiga förturs-
ärenden och sommarsemester. Den nya begäran innehöll inga uppgifter som
ifrågasatte de delgivna brottsrubriceringarna ”olovligt förfogande alternativt
förskingring”. Med det som grund kunde inte handläggaren förutse att brottet
skulle bli föremål för 2-års preskription.

FF upplyste, efter en inledande redogörelse för bakgrunden, följande.

Med anledning av Åklagaravdelningens begäran om yttrande har jag försökt få
klarhet i vilka handlingar som tillförts ärendet efter den 19 oktober 2006. I akten
avseende omprövningsärendet, ÅM 2006/6149, finns endast en kopia av beslutet.
Av diariet framgår att inkomna handlingar återsänts till Åklagarkammaren i
Kristianstad. Jag har också varit i kontakt med vice chefsåklagare CC för att om
möjligt bringa klarhet i frågan. Sammanfattningsvis har det inte gått att få full
klarhet i vilka handlingar jag hade tillgång till vid mitt beslut den 29 november
2006. Det är dock uppenbart att jag hade tillgång till de aktuella förhören
                                                                Dnr 5115-2006   Sid 16 (16)



(förhörsprotokoll den 29 januari 2006 med MM respektive BB och med kom-
plettering samma dag med MM och med komplettering den 26 februari 2006 med
BB).

På fråga vilka rättsliga överväganden jag gjorde med anledning av de uppgifter
som tillfördes ärendet efter den 19 oktober 2006 får jag anföra följande. Jag fäste
stort avseende vid de uppgifter som fanns redan i överprövningsärendet, särskilt de
uppgifter som vice chefsåklagare CC lämnat i sin skrivelse den 11 oktober 2006 till
Utvecklingscentrum Stockholm. Där framgick bl.a. att det kunde förhålla sig så att
det förhyrda godset försålts av den misstänkte. Jag övervägde därför också
rubriceringsfrågan i samband med beslutet i överprövningsärendet. Det var mot
denna bakgrund jag bedömde innehållet i de förhörsprotokoll som tillfördes ärendet
efter mitt beslut den 19 oktober 2006. Jag bedömde att det inte var fråga om några
nya omständigheter i egentlig mening, eftersom jag ju redan kände till påståendet
att godset kunde ha försålts. Jag övervägde även vilket bevisvärde som uppgifterna
i förhörsutsagorna kunde ha och min bedömning var att det inte fanns tillräckliga
skäl att återuppta förundersökningen. Jag fann därför inte anledning att ompröva
mitt tidigare beslut.
