# Anmälan mot Polismyndigheten i Västmanlands län med anledning av ett beslut om hämtning till förhör m.m.

JO 2007-04-27 dnr 5178-2005

BESLUT
                                                                       Datum               Dnr                     Sid
                                                                       2007-04-27          5178-2005              1 (5)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Anmälan mot Polismyndigheten i Västmanlands län med anledning av
                        ett beslut om hämtning till förhör m.m.

## Anmälan

AA begärde i en anmälan hit att JO skulle granska Polismyndighetens i
                        Västmanlands län handläggning av ett ärende.

                        Han anförde bl.a. följande. Den 6 april 2005 hämtades han av polis på sin arbets-
                        plats, en skola, utan föregående kallelse till förhör. Han visiterades före färden till
                        polisstationen och fick inte ringa ett telefonsamtal. Vid förhöret frågade han om
                        han var misstänkt för något brott men fick till svar att han endast hördes upp-
                        lysningsvis. Sedan beslutades dock om husrannsakan i hans lägenhet. För att
                        komma in i lägenheten och även i hans bil tog polisen, utan hans medgivande,
                        nycklar från en privat låda på hans arbetsplats. I lådan, som vid tillfället var
                        öppen, förvarades värdesaker och sekretessbelagda uppgifter om elever på skolan.
                        Samtidigt som husrannsakan ägde rum delgavs han misstanke om brott. Fastän han
                        erkände brotten blev han kvarhållen över natten. – AA begärde att JO särskilt
                        skulle uttala sig om bl.a. hämtningen hade gått korrekt till och om polisen kunde
                        bereda sig tillträde till lägenheten genom att hämta nycklar på arbetsplatsen. För
                        det fall polisen handlat felaktigt begärde AA skälig ersättning.

## Utredningen

Polismyndighetens handlingar i det aktuella ärendet granskades. Vidare
                        genomgicks diarieblad och tvångsmedelsblankett från Åklagarmyndigheten,
                        åklagarkammaren i Västerås. Muntliga upplysningar inhämtades från kriminal-
                        inspektörerna BB och CC.

                        Genom utredningen kom fram bl.a. följande.

                        Den 5 april 2005 gjorde en företrädare för en skola i Västerås två polisanmälningar
                        om stölder. En okänd person hade under vissa angivna tider tillgripit datorer m.m.
                        från skolan. Den 6 april inleddes förundersökning och företrädaren för skolan
                        hördes samma dag mellan kl. 09.15 och 09.40. Enligt denne förbryllade inbrotten
                        skolpersonalen bl.a. eftersom det föreföll som om gärningsmannen haft tillgång till
                        skolans passerkort. Det fanns exempelvis inte några spår som tydde på att inbrotten



 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                               www.jo.se
                                                                   Dnr 5178-2005   Sid 2 (5)



skett utifrån och en av de stulna datorerna hade förvarats i ett utrymme som endast
personalen kände till att det fanns en dator i. Skolan hade därför granskat de
inloggningar som hade gjorts under den aktuella brottstiden. Dessa in- och ut-
passeringslistor överlämnades till polisen. Enligt listorna hade AA befunnit sig på
skolan vid de aktuella tidpunkterna.

Den 6 april kl. 09.50 beslutade kommissarien DD att AA skulle hämtas till förhör;
hämtningsbeslutet noterades i arrestantbladet. AA hämtades och hördes
upplysningsvis mellan kl. 10.35 och 11.00. I förhöret noterades bl.a. att AA
”uppger att han inte stulit några datorer”, och AA fick också redogöra för sina
förehavanden under de angivna brottstiderna. Kl. 12.20 hördes AA igen och
delgavs då misstanke om stöld, vilket han förnekade. Med början kl. 13.00 genom-
fördes husrannsakan, efter beslut av BB, i AA:s bil och bostad. Vid husrannsakan
togs ett flertal datorer med tillbehör i beslag. Kl. 13.20 påbörjades ett tredje förhör
med AA som då erkände brotten. Samtliga förhör hölls av CC. Kl. 14.30 gjordes ett
s.k. skrivbordsgripande och i anslutning till det anmäldes gripandet till åklagaren
som beslutade att AA skulle anhållas. Den 7 april 2005 kl. 10.00 hävde åklagaren
anhållningsbeslutet. – CC upplyste JO att han trodde att AA hade hämtats i
egenskap av misstänkt med hänsyn till vad som kommit fram vid granskningen av
in- och utpasseringslistorna.

Anmälan remitterades till polismyndigheten för upplysningar och yttrande. Polis-
myndigheten (länspolismästaren EE) kom in med ett remissvar till vilket hade
fogats upplysningar från kriminalinspektörerna CC, FF och BB.

CC upplyste bl.a. att AA vid det första förhöret inte var misstänkt för brott men att
misstanken mot honom därefter ökade och AA därför vid det andra förhöret var
skäligen misstänkt för brott.

BB: Den aktuella förmiddagen fick han besked om att AA, efter beslut av DD,
hade hämtats till förhör som ”annan”, dvs. utan att vara misstänkt. Den
föredragande polismannen redogjorde för omständigheterna kring brottet, bl.a. om
loggar som fanns angående in- och utpassering på skolan samt att AA:s namn fanns
med där och att dennes tider och antal passeringar verkade underliga. CC fick
därför i uppgift att höra AA som annan angående de loggar där hans namn
förekom. CC föredrog sedan för honom vad som kom fram under förhöret. För att
få mer information pratade de även med de poliser som hämtat AA. Efter detta
beslutade BB att AA skulle delges misstanke om stöld. Detta beslut togs troligen
strax före kl. 12.20. AA delgavs sedan misstanke om brott. Han fattade därefter
beslut om husrannsakan i AA:s bostad. För att kunna genomföra husrannsakan med
minsta olägenhet behövdes dock nycklar till lägenheten. Eftersom AA berättade att
nycklarna fanns i hans bil beslutade han om husrannsakan i denna. Att polis-
männen som skulle genomföra husrannsakan inte direkt kom in i bilen hade han
ingen vetskap om. Han fattade inte något beslut om husrannsakan på annan plats än
i bilen och bostaden.

FF, som tillsammans med en kollega verkställde husrannsakan, upplyste bl.a.
följande. Vid förhören med AA uppgav denne att nycklarna till hans lägenhet låg i
                                                                         Dnr 5178-2005      Sid 3 (5)



bilen som stod parkerad vid skolan och att bilnyckeln i sin tur fanns i en låda i hans
arbetsrum där polisen kunde hämta den. Polismännen var dock inte inne i AA:s
arbetsrum utan en anställd på skolan hjälpte dem att hämta bilnyckeln.
Lägenhetsnyckeln låg sedan på sätet i bilen.

Polismyndigheten gjorde bl.a. följande bedömning.

      Hämtning till förhör utan föregående kallelse är en ingripande åtgärd. I det aktuella
      fallet är det polismyndighetens uppfattning att det förelåg kollusionsfara, och att det
      bl.a. därför fanns lagligt stöd för åtgärden.
      AA hämtades till förhör kl. 09.55 och i samband med detta företogs en
      kroppsvisitation med stöd av 19 § polislagen (1984:387). Det första förhöret
      genomfördes kl. 10.35-11.00 då han förhördes som annan eftersom han inte var
      skäligen misstänkt för brott. Så snart AA blev skäligen misstänkt delgavs han
      misstanke om brott (vilket skedde under det andra förhöret som genomfördes kl.
      12.20-12.25). Samtidigt underrättades han om rätten till försvarare och godtog den
      försvarare som rätten eventuellt skulle utse. Polismyndigheten konstaterar att
      besluten är fattade i rätt ordning av behörig beslutsfattare, att det förelåg laga stöd
      samt att erforderlig dokumentation finns i ärendena.
      Syftet med rättegångsbalkens särreglering av tvångsmedelsanvändning är att skydda
      den enskilde från godtyckliga ingrepp i dennes rättssfär. Vad avser den reella hus-
      rannsakan avseende lägenheten och bilen finner polismyndigheten att dessa beslut är
      fattade av behörig beslutsfattare, har laga stöd samt att erforderlig dokumentation
      finns i ärendena. Frågan om det därutöver krävs ett formellt beslut att företa en reell
      husrannsakan på arbetsplatsen för att komma i besittning av bilnyckeln eller om
      denna handling kan anses ligga inom ramen för det formella beslutet om den reella
      husrannsakan i bilen kan diskuteras. Polismyndigheten konstaterar dock att eftersom
      de materiella förutsättningarna avseende den reella husrannsakan av bilen var upp-
      fyllda vid den aktuella tidpunkten, får också de materiella förutsättningarna för en
      reell husrannsakan avseende arbetsplatsen/bilnyckeln anses vara uppfyllda. För det
      fall det skulle krävas ett formellt beslut avseende arbetsplatsen kan polismyndig-
      heten konstatera att det saknas ett sådant dokumenterat beslut.
      Slutligen vill polismyndigheten tillägga att förundersökningen har bedrivits så
      skyndsamt som omständigheterna medger.
AA kommenterade remissvaret och ifrågasatte bl.a. hur misstankegraden
oförklarligt kunde stiga mellan de två första förhören.

Enligt åklagarkammarens diarieblad godkände AA i juni 2006 ett
strafföreläggande.

Upplysningar inhämtades från DD som uppgav att han inte närmare minns det
aktuella hämtningsbeslutet eller grunderna för detta, men nu i efterhand är hans
uppfattning att AA var misstänkt för brott och att det förelåg en klar kollusionsfara.

Bedömning
Enligt 23 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken (RB) får den som befinner sig
inom en viss väglängd från förhörsplatsen hämtas till förhör utan föregående
kallelse om utredningen gäller ett brott på vilket fängelse kan följa och det skäligen
kan befaras att han eller hon med anledning av en kallelse genom undanröjande av
bevis eller på annat sätt skulle försvåra utredningen (kollusionsfara).
I bestämmelsens fjärde stycke föreskrivs att hämtning till förhör av den som skall
                                                                  Dnr 5178-2005    Sid 4 (5)



höras som vittne eller annars utan att vara misstänkt för brott, bör äga rum endast
när det föreligger skäl av särskild vikt för en sådan åtgärd.

AA hämtades till förhör utan föregående kallelse. Av de granskade handlingarna
framgår dock inte vilka omständigheter som låg till grund för beslutet och inte
heller om AA redan i detta skede var att betrakta som misstänkt. Det bör fram-
hållas att bestämmelsen i 23 kap. 7 § andra stycket RB inte förutsätter att miss-
tankegraden har nått upp till skäligen misstänkt. DD har inte närmare kunnat erinra
sig grunderna för beslutet och polismyndigheten har i remissvaret endast anfört att
det förelåg kollusionsfara. Även om dessa uppgifter är knapp-händiga har jag, mot
bakgrund av vad som trots allt kommit fram i ärendet, inte någon erinran mot
beslutet att hämta AA till förhör. Det kan däremot konstateras att dokumentationen
av hämtningsbeslutet varit mycket bristfällig. Naturligtvis skulle samtliga
omständigheter som låg till grund för beslutet ha dokumenterats. Som JO många
gånger tidigare framhållit är det av stor vikt ur bl.a. kontroll- och
rättssäkerhetssynpunkt att beslut om t.ex. användande av ett tvångsmedel
dokumenteras på ett fullständigt och korrekt sätt.

Det förefaller som om AA vid tidpunkten för hämtningsbeslutet inte betraktades
som skäligen misstänkt för stöld. För att en person skall anses vara skäligen
misstänkt för ett brott krävs att det föreligger konkreta omständigheter som med
viss styrka talar för att personen i fråga har begått den gärning som misstanken
avser. Frågan om nivån skälig misstanke har uppnåtts i ett visst fall är av den arten
att den ger ett visst utrymme för olika, var för sig godtagbara bedömningar.

Enligt min uppfattning kan det emellertid diskuteras om inte AA redan vid
hämtningstillfället var skäligen misstänkt för brott och därför också skulle ha
delgivits misstanke vid det första förhöret (se 23 kap. 18 § första stycket RB).
Min granskning ger nämligen vid handen att det i ett tidigt skede av brotts-
utredningen fanns vissa omständigheter som tydde på att AA i vart fall skulle ha
varit in-blandad i datorstölderna. Polismyndigheten har inte heller lämnat någon
förklaring till varför misstankegraden ökade mellan det första och andra förhöret.
– BB har uppgett att AA hämtades utan att vara misstänkt. DD har dock uppgett att
hans uppfattning nu i efterhand är att AA var misstänkt för brott vid
hämtningstillfället, och CC uppgav först till JO att AA troligen hämtades i
egenskap av misstänkt men har sedan upplyst att denne inte var misstänkt vid det
första förhöret. Det synes således råda viss förvirring i saken. – Enligt min mening
kan det ifrågasättas om inte AA redan vid det första förhöret borde ha delgivits
misstanke om brott, och därmed också informerats om sin rätt till försvarare (se 12
§ förundersökningskungörelsen, 1947:948). På så sätt skulle man ha undvikit att
riskera att AA under det första förhöret, medvetet eller omedvetet, skulle komma
att lämna för honom själv oförmånliga uppgifter, vilka sedermera kunde komma att
användas mot honom vid en straffrättslig prövning, utan att han fått ta ställning till
om han önskade biträde av en försvarare under förundersökningen. Det bör också
framhållas att AA under det första förhöret synes ha tillfrågats om sin inställning
till de anmälda brotten eftersom han då upp-gav att han inte hade stulit några
datorer.
                                                                 Dnr 5178-2005   Sid 5 (5)



När det sedan gäller besluten om husrannsakan i AA:s bil och bostad samt det sätt
på vilket de ingripande polismännen fick tillgång till bilnycklarna finner jag inte
tillräckliga skäl att uttala mig om dessa åtgärder.

Vad som i övrigt kommit fram i ärendet föranleder inte heller någon åtgärd eller
något uttalande från min sida. Jag kan dock nämna att JO inte är behörig att pröva
skadeståndsanspråk.

Ärendet avslutas med den kritik som ligger i vad jag nu har anfört.
