# Kritik mot en polis för att han använde sin polishund på ett sätt som inte var försvarligt och mot Polismyndigheten för dröjsmål med att
anmäla ett gripande till åklagare

JO 2017-03-24 dnr 5188-2015

BESLUT
                                                                          Datum                    Dnr                    Sid
                                                                          2017-03-24               5188-2015             1 (7)
Justitieombudsmannen
Cecilia Renfors




                        Kritik mot en polis för att han använde sin polishund på ett sätt som
                        inte var försvarligt och mot Polismyndigheten för dröjsmål med att
                        anmäla ett gripande till åklagare


                          Beslutet i korthet: En polis släppte en polishund efter tre personer som sprang från
                          en bil som polisen hade förföljt. Hunden kom i fatt en av passagerarna och bet henne
                          i ryggen.
                          I beslutet konstaterar JO att användandet av polishund som hjälpmedel vid
                          våldsanvändning kan leda till allvarliga personskador. En polis måste därför iaktta ett
                          betydande mått av återhållsamhet innan han eller hon använder sig av en hund i en
                          sådan situation. Enligt JO kan det i princip aldrig vara proportionerligt att använda en
                          polishund på ett sätt som riskerar att skada den som ett ingripande riktas mot för att
                          brottslighet där påföljden normalt är dagsböter ska kunna utredas. JO framhåller
                          också att en polis måste iaktta särskilt stor restriktivitet med att släppa en hund efter
                          flera personer när endast en av dem kan vara gärningsman, eftersom risken för att en
                          person som är oskyldig kommer till skada är överhängande.
                          JO – som bedömer att det vid ingripandet inte fanns grund för misstankar om några
                          andra konkreta brott än vissa trafikförseelser och vårdslöshet i trafik – konstaterar att
                          det inte var proportionerligt att släppa hunden. Den försvarlighetsbedömning som
                          polisen gjorde ligger inte inom ramen för vad som är godtagbart. Han får därför kritik.

## Anmälan

I en anmälan till JO förde AA fram klagomål mot Polismyndigheten,
                        polisregion Syd. Hon anförde i huvudsak följande.

                        Hon var passagerare i en bil som förföljdes av polisen. Föraren stannade bilen,
                        och han och den andra passageraren började springa från platsen. I panik
                        började hon också springa. Hon hade högklackade skor på sig och föll omkull
                        ca 20 meter från bilen. Hon blev därefter biten av en polishund. Polisen hade
                        inte varnat henne för att hunden skulle släppas om hon inte stannade. När
                        polisen kom fram till henne beordrade han hunden att släppa sitt grepp om
                        henne, men det gjorde den inte. Hon fick stora bitmärken och orsakades stor
                        smärta.




 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A              Fax:           08-21 65 58                                    www.jo.se
                                                                    Dnr 5188-2015      Sid 2 (7)




Utredning
Polismyndigheten (BB) yttrade sig över

 proportionaliteten när det gällde åtgärden att använda hund vid ingripandet
 orsaken till att det förhör som hölls med AA och anmälan till åklagaren
  drog ut på tiden, och
 frågan om tidsutdräkten var förenlig med det krav på skyndsamhet som
  gäller enligt 24 kap. 8 § rättegångsbalken (RB).

Inför yttrandet hade upplysningar hämtats in från polisområde Malmö
(polisområdeschefen CC) och berörda befattningshavare där. Polisområdet
lämnade i huvudsak följande redogörelse för ingripandet mot AA.

Polisinspektören och hundföraren DD observerade en bil som körde mot rött
ljus och framfördes på ett sådant sätt att han beslutade sig för att kontrollera
föraren och fordonet. När DD kom i fatt bilen signalerade han att föraren skulle
stanna. Föraren ökade då farten och visade att han inte hade för avsikt att
stanna. Bilen tvingades till slut att stanna vid ett vägarbete. DD såg en eller två
personer springa runt ett buskage. Han stannade och tog ut sin tjänstehund
samtidigt som han ropade till dem att de skulle stanna och att han annars skulle
släppa hunden. Då de inte gjorde någon ansats att följa hans uppmaning släppte
han hunden. När han kom runt buskaget såg han att hunden fångat in en person
och bitit denne. Hunden släppte bettet på hans kommando.

Av en promemoria som upprättats av DD framgick bl.a. att bilen kördes mot
rött ljus i extremt hög hastighet, att föraren när förföljandet hade inletts åter
körde mot rött ljus och att det var mycket nära en krock med en bil då det var
flera bilar i korsningen.

Av handlingarna framgick bl.a. att ingripandet, som ägde rum den 13 september
2015, ledde till att AA, föraren av bilen och ytterligare en person greps,
misstänkta för tillgreppsbrott. AA greps kl. 2.00 och förhör med henne
påbörjades kl. 8.49. Gripandet anmäldes till åklagaren kl. 12.03 och hävdes
kl. 12.04.

När det gäller förfarandet efter gripandet lämnade polisområdet följande
redogörelse.

Kommissarien EE var inledningsvis ansvarig på utredningsjouren. Han
beslutade kl. 6.03 att gripandet skulle kvarstå. Avrapporteringstiden var relativt
lång, vilket delvis berodde på provtagningar och sjukhusbesök. De behövde
också ta hand om det aktuella fordonet och beslagtaget gods. Han beslutade att
förhören skulle hållas av den personal som skulle börja kl. 6.30. Utredaren FF
fick ärendet kl. 7.01, efter avlämningen mellan avgående och pågående inre
befäl. Brottsmisstankarna mot de gripna hade under natten utvidgats till stöld
alternativt häleri, grov olovlig körning, rattfylleri alternativt grovt rattfylleri,
vårdslöshet i trafik och narkotikabrott. FF läste in sig på ärendet och påbörjade
                                                                        Dnr 5188-2015        Sid 3 (7)




kl. 7.52 det första förhöret. Förhöret med AA, som var misstänkt för stöld
alternativt häleri, påbörjades kl. 8.49 och avslutades kl. 9.18. Förhöret med
föraren avslutades kl. 10.52 och åklagaren kontaktades kl. 12.03. Det har
erfarenhetsmässigt varit svårt att nå en jouråklagare på telefon under tidiga
morgnar och förmiddagar i Malmö. Utredningsåtgärderna prioriterades därför
framför att vänta i en telefonkö. Ett sådant förfarande är inte ovanligt i Malmö
och grundar sig på ambitionen att ha en rationell handläggning.

Polisområde Malmö bedömde att DD hade agerat enligt gängse instruktioner då
han beslutade sig för att släppa hunden och att omständigheterna varit sådana att
det fanns utrymme att misstänka betydligt allvarligare brott än trafikbrott. Att
ropa stanna innan man släpper en hund är ett standardförfarande för en
hundförare, och det fanns enligt polisområdet inte skäl att ifrågasätta DD:s
uppgift att han hade gjort det.

När det gäller handläggningen av frihetsberövandet uppgav polisområdet att
avrapporteringstiderna generellt har ökat inom polisen då kraven på
dokumentation av ingripande patruller är högt ställda. I detta fall blev det
dessutom aktuellt att ta prover på föraren och att ta hand om AA:s skador och
det beslag som gjorts. Det finns ingenting som tyder på att den avrapporterande
personalen inte arbetade med ärendet kontinuerligt. Ambitionen var att slutföra
förhören så snabbt som möjligt för att de misstänkta skulle kunna friges.

Polismyndigheten redovisade följande bedömning.

      Användandet av tjänstehund
      Vid det aktuella tillfället hade polismannen i fråga anmodat fordonets förare att
      stanna fordonet genom att starta den s.k. stoppanordningen då polismannen
      uppmärksammat fordonet när dess förare kört mot rött ljus vid en trafiksignal.
      Att föraren har varit skyldig att hörsamma anvisningen framgår av 2 kap. 3 § och
      4 kap. 1 § trafikförordningen (1998:1276).
      Polismannen har genom förarens beteende och erfarenhet från polisyrket haft
      anledning att misstänka att föraren gjort sig skyldig till annan brottslighet än den
      som kunnat observeras. När polismannen har stannat sin bil och personerna har
      försökt fly från platsen har polismannen, som situationen får förstås, agerat i
      enlighet med 10 § polislagen (1984:387), där det framgår att en polisman får, i
      den mån andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna
      är försvarligt, använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd, om någon som
      med laga stöd ska berövas friheten försöker undkomma.
      Polismannen har sett två personer lämna bilen och ge sig av i samma riktning.
      Det får förstås som att polismannen i detta läge inte vet vem av personerna som
      var förare. Därefter har polismannen släppt hunden som då kunnat fånga in en
      person. Det framgår av brottsutredningen att det först under utredningens gång
      har kunnat utrönas vem som körde bilen. Även om det inte funnits en konkret
      brottsmisstanke vid tillfället då personerna avvek från fordonet återfanns det
      senare stöldgods i fordonets bagageutrymme. Misstankar har därefter riktats mot
      föraren (i form av stöld alt. häleri samt brott relaterade till förandet av fordonet
      som t.ex. rattfylleri, grov olovlig körning m.m.). Misstankar har även riktats mot
      passagerarna i fordonet (i form av stöld), däribland AA.
      Det får mot bakgrund av den brottslighet som uppdagades anses ha varit
      försvarligt och proportionerligt för polisen att använda sig av våld genom
                                                                      Dnr 5188-2015        Sid 4 (7)




      tjänstehunden. Utredningen ger inte stöd för att polismannen ifråga uppträtt
      felaktigt eller olämpligt mot AA.

      Åtgärder under frihetsberövandet
      –––
      Tidsåtgången mellan gripandet av AA och förhöret med henne kan till viss del
      förklaras av att hon fick sjukhusvård. Polismyndigheten anser dock att det hade
      varit önskvärt att förhöret hade påbörjats snarast möjligt inom den första
      sextimmarsperioden.
      Ett gripande är ett allvarligt ingrepp i den personliga friheten. Det är därför
      angeläget att den gripne inte är frihetsberövad längre tid än nödvändigt innan
      saken underställs åklagarens prövning. Har åklagaren inte redan underrättats om
      ett gripande ska det skyndsamt anmälas till honom eller henne. Om polisen håller
      förhöret ifråga kan dock anmälan i många fall anstå till efter förhöret. Det kan i
      det aktuella fallet inte anses godtagbart att anmälan till åklagaren gjordes först
      två timmar och 45 minuter efter avslutat förhör. Även tiden mellan gripandet och
      anmälan får anses väl lång. Enligt Polismyndighetens mening borde gripandet av
      AA ha anmälts till åklagaren betydligt tidigare än vad som skedde.

Rättsliga utgångspunkter
Polisens rätt att använda våld
Till polisens uppgifter hör enligt 2 § polislagen bl.a. att ingripa när störningar av
den allmänna ordningen har inträffat samt att utreda och beivra brott.
Bestämmelsen innefattar en principiell skyldighet för polisen att ingripa mot
brott.

I 8 § polislagen slås vissa allmänna principer för polisingripanden fast. Enligt
bestämmelsens första stycke ska en polis som har att verkställa en tjänsteuppgift
iaktta vad som föreskrivs i lag eller annan författning och ingripa på ett sätt som
är försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter. Måste
tvång tillgripas, ska detta ske endast i den form och den utsträckning som
behövs för att det avsedda resultatet ska uppnås.

En polis får använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd bl.a. om någon som
med laga stöd ska berövas friheten försöker undkomma. Det får dock endast ske
i den mån andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna
är försvarligt. (Se 10 § polislagen.)

I 8 och 10 §§ polislagen kommer behovs- och proportionalitetsprinciperna till
uttryck. Behovsprincipen innebär att våld får användas endast när andra medel
är otillräckliga för att en polis ska kunna utföra den tjänsteuppgift det är fråga
om och våldsanvändningen kan väntas leda till det avsedda resultatet.
Proportionalitetsprincipen innebär att våld över huvud taget inte får tillgripas
om den aktuella tjänsteuppgiften inte har en sådan betydelse att det framstår
som rimligt att den genomförs med fysiskt tvång. När så är fallet måste under
hela händelseförloppet beaktas att aldrig mera våld används än vad som är
rimligt i förhållande till vad som kan uppnås. De skador och olägenheter som ett
ingripande kan medföra får alltså inte stå i missförhållande till syftet med
                                                                   Dnr 5188-2015       Sid 5 (7)




ingripandet. (Se Berggren och Munck, Polislagen, Zeteo 15 juni 2016,
kommentaren till 8 och 10 §§.)

Vid bedömningen av om polisens våldsanvändning varit befogad måste våldet
sättas i relation till alla de faktorer som varit för handen vid ingripandet och då
påverkat polisens handlande (se JO 1974 s. 47).

Gripande, anhållningsförhör och anmälan till åklagare
Regler om gripande finns i 24 kap. rättegångsbalken (RB). Om det finns skäl att
anhålla någon, får en polis i brådskande fall gripa honom eller henne även utan
anhållningsbeslut (24 kap. 7 § RB). Enligt 24 kap. 8 § RB ska den gripne så
snart som möjligt förhöras. Har åklagaren inte redan underrättats om
frihetsberövandet, ska det skyndsamt anmälas till honom eller henne. Efter
förhöret ska åklagaren omedelbart besluta om den misstänkte ska anhållas eller
friges.

Om polisen håller anhållningsförhöret kan anmälan till åklagaren om
frihetsberövandet i de flesta fall anstå till efter förhöret. Är saken tveksam eller
svår kan det emellertid vara nödvändigt att en anmälan om frihetsberövande
görs redan före förhöret, för att åklagaren ska kunna antingen själv höra den
misstänkte eller lämna instruktioner om vad den misstänkte ska höras om. Om
förhöret inte kan genomföras omedelbart, t.ex. på grund av att en tolk måste
anlitas, bör detta inte fördröja en anmälan till åklagaren. (Se prop. 1986/87:112
s. 74.) Ett anhållningsförhör eller en anmälan till åklagaren får inte fördröjas av
annan utredning om brottet, t.ex. en brottsplatsundersökning. Ett gripande är ett
allvarligt ingrepp i den personliga friheten, och det är angeläget att den gripne
inte är frihetsberövad längre än nödvändigt innan frågan underställs åklagaren.
(Se mitt beslut den 21 december 2015, dnr 6507-2014.)

I 24 kap. 8 § RB anges inte någon frist för att hålla anhållningsförhör utan
endast att förhöret ska hållas så snart som möjligt. Det anses dock att fristerna i
23 kap. 9 § RB kan tjäna som vägledning för anhållningsförhöret (se Gunnel
Lindberg, Straffprocessuella tvångsmedel, tredje upplagan, s. 256). Enligt denna
bestämmelse är den som inte är anhållen eller häktad inte skyldig att stanna kvar
för förhör längre än sex timmar. Är det av synnerlig vikt att den som kan
misstänkas för brottet är tillgänglig för fortsatt förhör, är han eller hon skyldig
att stanna kvar ytterligare sex timmar.

Fristerna i 23 kap. 9 § RB får emellertid inte ses som en tidsrymd som alltid står
till de brottsutredande myndigheternas förfogande. Utgångspunkten är att
förhöret alltid ska påbörjas så snart som möjligt. Kraven på ett förhör enligt
24 kap. 8 § RB är mycket begränsade. Det finns därför inte utrymme för att
utnyttja den längre frist som gäller för kvarstannande enligt 23 kap. 9 § RB för
att t.ex. förbereda förhöret med den gripne och att påbörja detta efter att den
första sextimmarsperioden har löpt ut. (Se Gunnel Lindberg, a.a., s. 256.)
                                                                  Dnr 5188-2015       Sid 6 (7)




Bedömning
Beslutet att släppa hunden
Min utredning i denna del har varit inriktad på om det våld som använts vid
ingripandet mot AA har varit proportionerligt.

Att poliser har rätt att i vissa situationer använda våld mot enskilda innebär att
de har getts mycket långtgående maktbefogenheter. För att enskildas
rättssäkerhet inte ska åsidosättas måste höga krav alltid ställas på en polis som
överväger att använda våld. Han eller hon måste göra en noggrann bedömning
av om det är försvarligt, och visa gott omdöme. När en polishund används som
hjälpmedel vid polisens våldsanvändning kan det leda till allvarliga
personskador. Skaderisken medför att en polis måste göra särskilt noggranna
överväganden och iaktta ett betydande mått av återhållsamhet innan han eller
hon använder sig av en hund i en sådan situation.

En naturlig utgångspunkt för bedömningen av om det är försvarligt att använda
en polishund för att med våld stoppa den som ska gripas är allvaret i den
brottslighet som gripandet avser. En annan viktig omständighet att beakta är
risken för att utomstående kommer till skada. (Se JO 2013/14 s. 163, dnr 6331-
2011.)

Försvarlighetsbedömningen ska göras med utgångspunkt i den information som
är tillgänglig för polisen i ingripandeögonblicket och de antaganden som
polisen utifrån den informationen har grund för att göra. Det saknar alltså i
princip betydelse om det i efterhand visar sig t.ex. att den misstänkte hade gjort
sig skyldig till allvarligare brottslighet än det fanns grund för att misstänka vid
ingripandeögonblicket.

Redan för den ingripande polisen är det ofta en grannlaga uppgift att bedöma
om förutsättningarna för att använda våld är uppfyllda. Bedömningen måste
dessutom ofta göras under stark tidspress. Att vid en granskning i efterhand
avgöra om en polis våldsanvändning har varit befogad är självklart också
förenat med svårigheter. Försiktighet måste därför iakttas vid en sådan
prövning. Mina fortsatta överväganden görs med beaktande av detta.

För att en brottsmisstanke ska kunna läggas till grund för ett gripande måste
misstanken avse ett konkret brott och grundas på konkreta omständigheter av
sådan styrka att det finns åtminstone en skälig misstanke om att den misstänkte
har begått brottet. När DD släppte hunden fanns det enligt min mening inte
skälig misstanke om några andra konkreta brott än vissa trafikförseelser och
vårdslöshet i trafik. Att föraren hade vägrat stanna bilen på DD:s anmodan och
att såväl föraren som passagerarna sprang från bilen innebar inte att det fanns
grund för misstankar om någon annan brottslighet, än mindre om något konkret
brott.

Vårdslöshet i trafik har endast dagsböter i straffskalan (se 1 § första stycket
lagen om straff för vissa trafikbrott). Enligt min mening kan det i princip aldrig
                                                                  Dnr 5188-2015       Sid 7 (7)




vara proportionerligt att använda en polishund på ett sätt som riskerar att skada
den som ett ingripande riktas mot för att brottslighet där påföljden normalt är
dagsböter ska kunna utredas. Jag vill också stryka under att en polis måste iaktta
särskilt stor restriktivitet med att släppa en hund efter flera personer när endast
en av dem kan vara gärningsman. Risken för att en person som är oskyldig
kommer till skada är överhängande i sådana fall.

Enligt min mening framstår det som klart att det utifrån de antaganden som DD
hade grund för vid sitt ingripande inte var proportionerligt att släppa hunden
efter de personer som sprang från bilen. Han försvarlighetsbedömning kan inte
anses ligga inom ramen för vad som är godtagbart, även om man beaktar den
försiktighet som är påkallad vid en prövning i efterhand. DD ska därför
kritiseras för att ha använt våld på ett sätt som inte varit försvarligt.

Det finns föreskrifter och allmänna råd om polisens hundverksamhet (se RPSFS
2011:2, FAP 214-1). De innehåller dock inte några anvisningar om hur polisen
får använda en hund som hjälpmedel vid sin våldsanvändning. Jag anser att det
är angeläget att Polismyndigheten tar fram föreskrifter och allmänna råd för
användning av polishund som hjälpmedel vid våldsanvändning.

Anhållningsförhöret och anmälan om gripandet till åklagare
Av utredningen framgår att det dröjde närmare sju timmar från det att AA greps
till dess att det hölls ett anhållningsförhör med henne. Den tiden framstår som
väl lång. Det måste dock beaktas att AA behövde föras till sjukhus för vård, att
ny personal under morgonen behövde läsa in sig på ärendet innan förhören
kunde hållas och att det var tre personer som skulle förhöras. Jag nöjer mig
därför med att i denna del erinra Polismyndigheten om att kraven på ett s.k.
anhållningsförhör enligt 24 kap. 8 § RB är mycket begränsade och att ett sådant
förhör alltid ska hållas så snart som möjligt och inte får fördröjas av andra
utredningsåtgärder.

Gripandet anmäldes till åklagaren först efter tio timmar. Jag har i och för sig
ingen anledning att ifrågasätta uppgifterna om att det kan vara svårt att nå
jouråklagare under tidiga morgnar och förmiddagar i Malmö och att polisens
beslut att prioritera utredningsåtgärder framför att kontakta åklagare syftade till
att förkorta frihetsberövandet. Detta är dock inte ett godtagbart skäl för att
åsidosätta det ur ett rättssäkerhetsperspektiv grundläggande kravet att ett
gripande ska prövas av en åklagare i så nära anslutning till gripandet som
rimligen kan ske. När polisen förstod att ett anhållningsförhör inte skulle kunna
hållas med AA omgående – vilket bör ha stått klart redan när hon fördes till
sjukhus för vård – anser jag att det inte fanns utrymme för att låta anmälan till
åklagare vänta till efter förhöret. Polisen borde alltså ha anmält gripandet av AA
till åklagare långt tidigare än vad som skedde. Polismyndigheten ska kritiseras
för att anmälan drog ut på tiden.

Ärendet avslutas.
