# Fråga om polisen bort verkställa en dom om att avliva en hund, då hundägarens ombud uppgett att hon hade för avsikt att överklaga domen och samtidigt begära inhibition

JO 2011-02-25 dnr 5195-2010

BESLUT
                                                                         Datum                  Dnr                      Sid
                                                                         2011-02-25             5195-2010               1 (6)
Stf justitieombudsmannen
Hans Ragnemalm




                        Fråga om polisen bort verkställa en dom om att avliva en hund, då
                        hundägarens ombud uppgett att hon hade för avsikt att överklaga
                        domen och samtidigt begära inhibition


                          Beslutet i korthet: En polismyndighets beslut att avliva en omhändertagen hund
                          fastställdes av förvaltningsrätten, som samtidigt konstaterade att dess dom enligt den
                          tillämpliga lagstiftningen gällde omedelbart. Hundägarens ombud kontaktade
                          polismyndigheten tämligen omgående och tillkännagav sin avsikt att överklaga domen
                          och begära att kammarrätten skulle förordna att avlivningsbeslutet tills vidare inte skulle
                          gälla, s.k. inhibition. Trots detta beslutade polismyndigheten redan efter sex dagar att
                          domen skulle verkställas, vilket också skedde påföljande dag. Hundägaren, som via sitt
                          ombud gav in ett överklagande samma dag som domen verkställdes, hann därmed inte få
                          till stånd en prövning av förvaltningsrättens dom medan hunden fortfarande var i livet. -
                          Med den information som polismyndigheten hade vid tillfället borde myndigheten ha
                          utgått från att ett överklagande med begäran om inhibition skulle komma att ges in och
                          således inte ha verkställt beslutet. I vart fall borde myndigheten ha kontaktat ombudet och
                          meddelat henne den tidpunkt då polismyndigheten hade för avsikt att effektuera beslutet.
                          Om så skett, hade ombudet haft en möjlighet att dessförinnan begära att kammarrätten
                          skulle hindra verkställigheten. Jag är kritisk till polismyndighetens agerande.

## Anmälan

AA vid Djurens Jurister framförde i en anmälan klagomål mot Polismyndigheten i
                        Västerbottens län med anledning av handläggningen av ett ärende om avlivning av
                        en hund.

                        AA uppgav sammanfattningsvis följande. I april 2010 beslutade polismyndigheten
                        att omhänderta en hund. Beslutet fastställdes av Förvaltningsrätten i Umeå. Den 3
                        augusti beslutade polismyndigheten att hunden skulle avlivas. Hon anlitades som
                        ombud av hundägaren (BB) och överklagade beslutet till förvaltningsrätten, som i
                        dom den 1 september beslutade att fastställa polismyndighetens beslut. Sent på
                        kvällen samma dag skickade hon ett mejl till polismyndigheten i vilket hon uppgav
                        att domen skulle överklagas och att en begäran om att förvaltningsrättens beslut
                        tills vidare inte skulle gälla, s.k. inhibition, skulle ges in. Hon ville att
                        polismyndigheten skulle bekräfta att den inte skulle verkställa avlivningsbeslutet
                        förrän kammarrätten prövat frågan om inhibition. Hon påminde om sin begäran vid
                        två tillfällen och betonade att ärendet var mycket brådskande. Hon försökte också



 Riksdagens ombudsmän                         E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                    Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                             Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4               Fax:           08-21 65 58                                  www.jo.se
                                                                    Dnr 5195-2010    Sid 2 (6)




vid upprepade tillfällen per telefon komma i kontakt med polisen i syfte att få en
bekräftelse att polisen skulle avvakta kammarrättens prövning innan beslutet
verkställdes. Någon ansvarig var emellertid aldrig anträffbar.

Den 7 september skickade hon ett mejl till polismyndigheten i vilket hon uppgav
att ett överklagande med begäran om inhibition skulle ges in på morgonen dagen
därpå, vilket också skedde. Från sjutiden på morgonen den 8 september försökte
hon åter muntligen komma i kontakt med ansvarig beslutsfattare vid polisen. Först
kl. 9.45 kopplades hon fram till polismästaren CC, som uppgav att han den 7
september hade beslutat att avlivningen skulle verkställas på morgonen den 8
september och att så hade skett kl. 9.00.

Enligt AA hade polismyndigheten, när beslutet att verkställa avlivningsbeslutet
fattades, alla önskvärda indikationer på att ett överklagande av förvaltningsrättens
beslut var nära förestående. Eftersom en avlivning av en hund innebär en
irreparabel skada på en enskilds oersättliga egendom, borde polismyndigheten ha
avvaktat med att verkställa beslutet. Hon ifrågasatte om inte polismyndigheten,
oavsett om det finns indikationer på ett kommande överklagande eller inte, borde
vara skyldig att höra med hundägaren om denne avsåg att överklaga beslutet, innan
avlivningen verkställdes.

Utredningen
Handlingar från polismyndigheten, förvaltningsrätten och Kammarrätten i
Sundsvall begärdes in och granskades.

Av den inhämtade utredningen framgick, utöver vad som angetts i AA:s anmälan,
bl.a. följande.

Förvaltningsrättens dom den 1 september gällde omedelbart. De mejl i vilka AA
informerade polismyndigheten om att hon hade för avsikt att överklaga domen och
begära inhibition besvarades av polismyndigheten, genom polismästaren DD, på
eftermiddagen den 7 september. Han uppgav då bl.a. att polismyndigheten hade för
avsikt att verkställa beslutet så snart det var lämpligt, under förutsättning att beslut
om inhibition inte kommit in dessförinnan. AA besvarade mejlet samma dag och
uppgav att överklagandet skulle ges in på morgonen den 8 september. Hon uppgav
vidare att hon tolkade polismyndighetens svar som att den hade för avsikt att
avvakta med verkställigheten till dess kammarrätten fått möjlighet att pröva
inhibitionsyrkandet och frågade om denna tolkning var korrekt. På morgonen den 8
september svarade DD per mejl att hennes tolkning inte var korrekt och i övrigt
hänvisades till det tidigare svaret.

Det framgick vidare att AA hade förfarit på ett liknande sätt i samband med att
polismyndigheten meddelade sitt beslut den 3 augusti, dvs. hon tillskrev polisen
och uppgav att hon hade för avsikt att överklaga och begära att förvaltningsrätten
skulle besluta om inhibition. Polismyndigheten, genom polismästaren CC, uppgav i
en skrivelse till AA den 5 augusti bl.a. att ”om ett behörigt överklagande inkommer
                                                                  Dnr 5195-2010   Sid 3 (6)




i tid tillsammans med ett inhibitionsyrkande så är polismyndigheten skyldig att
avvakta en prövning av såväl överklagandet som inhibitionsyrkandet”. Ett
överklagande, med begäran om inhibition, kom därefter in till polismyndigheten
den 19 augusti. Förvaltningsrätten beslutade den 24 augusti att avlivningsbeslutet
tills vidare inte skulle gälla.

Ärendet remitterades därefter till polismyndigheten, som anmodades att komma in
med upplysningar och yttrande över handläggningen av ärendet i tiden efter den 1
september. Av upplysningarna skulle särskilt framgå vilka överväganden som hade
gjorts med anledning av AA:s besked om att förvaltningsrättens dom skulle
överklagas och att hon i samband därmed skulle begära inhibition.

Polismyndigheten (länspolismästaren EE) kom in med ett yttrande, till vilket hade
fogats upplysningar från stabschefen FF (här utelämnade), DD och CC.

DD uppgav bl.a. följande. På förmiddagen den 7 september blev han uppringd av
CC som då var ledig. CC bad honom att kontakta Förvaltningsrätten i Umeå för att
höra om det kommit någon begäran om inhibition. Han kontaktade
förvaltningsrätten och fick beskedet att så inte var fallet, vilket han informerade CC
om. Senare under dagen upptäckte han att det hade kommit ett mejl från AA som
registratorn lagt på CC:s skrivbord. Eftersom han visste att CC var ledig svarade
han på mejlet.

CC uppgav sammanfattningsvis följande. Han fick del av förvaltningsrättens beslut
via ett fax på morgonen den 2 september och fick någon timme senare också veta
att BB:s ombud skrivit ett mejl till polismyndigheten där hon framförde att BB
avsåg att inkomma med inhibitionsyrkande och att han även avsåg att överklaga
domen. Han anser att ett inhibitionsyrkande i denna typ av ärenden med omedelbar
verkställbarhet är en brådskande sak som med nödvändighet skiljer sig från
formulerandet av själva överklagandet. Likväl bedömde han, mot bakgrund av
ombudets mejl, att det kunde vara skäligt att ge ombudet några dagar på sig att ge
in ett inhibitionsyrkande som rätten kunde ta ställning till innan polismyndigheten
verkställde beslutet. Han lät därför saken bero fem dagar till den 7 september då
han bad DD att kontakta förvaltningsrätten och kontrollera om något
inhibitionsyrkande kommit in i ärendet. Då detta inte hade skett beslutade CC på
eftermiddagen den 7 september att beslutet skulle verkställas med hjälp av
veterinär. Han fick veta att detta lämpligast kunde ske på morgonen den 8
september kl. 9.00. Han beslutade därför att myndigheten skulle verkställa beslutet
vid den tidpunkten. Omkring kl. 9.50 den 8 september kontaktades han av AA som
uppgav att hon gett in en begäran om inhibition och ville veta om hunden var vid
liv. Hon begärde att han skulle stoppa avlivningen och han svarade att det inte var
möjligt eftersom beslutet skulle ha verkställts 50 minuter tidigare. Handläggningen
av ärendet avslutades för CC:s del den 17 september då han på polisstationen i
Umeå till BB överlämnade hundens koppel och en urna med askan efter den
avlivade hunden.
                                                                        Dnr 5195-2010       Sid 4 (6)




Polismyndigheten gjorde följande bedömning.

      AA, som företrätt BB under processen, hade tidigare under ärendets handläggning
      yrkat på inhibition av polismyndighetens beslut hos förvaltningsrätten och därefter
      överklagat polismyndighetens beslut. Samma situation uppstod efter det att
      förvaltningsrätten meddelat sin dom. Hon hade således visat att hon var väl
      förtrogen med den processuella gången i ett förvaltningsärende och att begäran om
      inhibition inte är direkt avhängigt till överklagandet. Polismyndigheten avvaktade
      därför i åtta dagar innan hunden avlivades för att bereda AA möjlighet att hos
      förvaltningsrätten begära inhibition. Hon fick således god tid på sig att formulera sitt
      inhibitionsyrkande.
      I efterhand kan det självfallet ifrågasättas ifall polismyndigheten uttryckligen borde
      ha informerat AA att myndigheten hade för avsikt att vänta en kortare tid med
      avlivningen av hunden för att bereda henne möjlighet att begära inhibition. Det är
      uppenbart att berörda tjänstemän tog för givet att en jurist som ombud och som
      tidigare uppvisat god kännedom om processordningen skulle inkomma med ett
      inhibitionsyrkande tämligen omedelbart efter det att förvaltningsrätten meddelat sin
      dom. Efter sju dagar fattade polismästaren CC beslut att avlivningsbeslutet skulle
      verkställas eftersom något inhibitionsyrkande inte inkommit till förvaltningsrätten
      vilket han särskilt kontrollerade genom DD:s försorg.
      Förvaltningsrättens dom gäller omedelbart men det måste ändock förväntas att
      polismyndigheten lämnar skäligt rådrum för berörd person att inkomma med ett
      inhibitionsyrkande till förvaltningsrätten. Åtta dagar måste anses vara mer än
      tillräcklig tid för att formulera ett sådant yrkande åtminstone för den som har ett
      juridiskt ombud.
      Sammanfattningsvis anser polismyndigheten handläggningen av ärendet efter den 1
      september 2010 fullgjorts på ett korrekt sätt.
AA yttrade sig.

I ett beslut den 25 februari 2011 anförde stf JO Ragnemalm följande.

Bedömning
Av utredningen har kommit fram att polismyndigheten beslutade att verkställa en
förvaltningsrätts dom om att en hund skulle avlivas, trots att hundägarens ombud
vid flera tillfällen tillkännagett att hon hade för avsikt att överklaga domen och i
samband därmed begära att kammarrätten skulle förordna att förvaltningsrättens
dom tills vidare inte skulle gälla. Beslutet att verkställa domen fattades sex dagar
efter det att den hade meddelats.

Enligt 11 § lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter (tillsynslagen), får
polismyndigheten för att hindra att en hund orsakar skada eller avsevärd olägenhet,
om inte andra mindre ingripande åtgärder anses tillräckliga, besluta att den ska
omhändertas. Om en hund har omhändertagits får polismyndigheten vidare, om
utredningen visar att hunden utgör en fara för människor eller djur eller att det
annars finns särskilda skäl, besluta att hunden ska avlivas (12 §). Ett sådant beslut
gäller omedelbart, om inte något annat har beslutats (27 §).

Av 28 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) framgår att en domstol, som har att
pröva ett överklagande, kan förordna att det överklagade beslutet tills vidare inte
ska gälla, s.k. inhibition.
                                                                   Dnr 5195-2010   Sid 5 (6)




I det nu aktuella fallet fastslog förvaltningsrätten att beslutet att avliva hunden
enligt huvudregeln i 27 § tillsynslagen skulle gälla omedelbart. Jag har i och för sig
inte anledning att ifrågasätta detta ställningstagande men vill ändå nämna, att två
viktiga intressen står mot varandra vid bedömningen av om ett beslut inom
förvaltningsrättens område ska få verkställas redan innan tiden för att överklaga
beslutet gått ut och beslutet sålunda vunnit laga kraft. Det ena är intresset av
effektivitet i förvaltningen, vilket talar för att beslutet bör få genomslag så snart
som möjligt. Det andra är intresset av rättssäkerhet, vilket kräver att möjligheten att
överklaga ett beslut inte blir illusorisk genom att beslutet effektuerats innan denna
möjlighet hunnit anlitas (se SOU 2010:29 s. 533).

När det gäller ett beslut om att omhänderta en hund i syfte att hindra den från att
orsaka skada eller avsevärd olägenhet, framstår det som uppenbart, att ett sådant
beslut som regel bör gälla omedelbart. Det är däremot enligt min mening inte lika
självklart, att ett därpå följande beslut att avliva den omhändertagna hunden på den
grunden att hunden utgör en fara för människor eller djur ska gälla omedelbart. I
dessa fall får myndigheten göra en avvägning mellan effektivitetsintresset och den
enskildes rättssäkerhetsintresse och, om det anses befogat, skjuta upp
verkställigheten (se SOU 2010:29 s. 535).

Det som talar för att ett beslut av det nu aktuella slaget ska gälla omedelbart kan
knappast i första hand vara hundens farlighet, eftersom faran för människor eller
djur normalt sett är undanröjd i och med att hunden omhändertagits. Snarare torde
det röra sig om de olägenheter och kostnader som ett långvarigt omhändertagande
kan medföra. Det bör dock påpekas, att det enligt huvudregeln är hundägaren som
ska betala de kostnader som omhändertagandet medfört (20 § första stycket
tillsynslagen).

Mot en omedelbar verkställighet kan åberopas starka principiella skäl. Har hunden
avlivats uppstår en irreparabel skada, som inte kan botas med ett framgångsrikt
överklagande. Verkningarna av ett beslut om avlivning av ett djur får också ofta
betraktas som mycket allvarliga för dess ägare. Det är inte bara fråga om
ekonomiska värden utan det kan gälla konsekvenser på ett djupare personligt plan.
En avlivning av en hund kan ibland i realiteten uppfattas som förlust av en
familjemedlem. Sådana omständigheter bör enligt min uppfattning beaktas inte
bara i samband med att ett grundläggande beslut om avlivning ska fattas – och
myndigheten då har att avgöra om beslutet ska få verkställas omedelbart eller först
då det vunnit laga kraft – utan också när en verkställande myndighet tar ställning
till frågan om tidpunkten när ett, i och för sig verkställbart, beslut de facto bör
effektueras.

Om polisen har kännedom om eller en indikation på att ett omedelbart verkställbart
avlivningsbeslut kommer att överklagas och inhibition begäras, framstår det mot
denna bakgrund allmänt sett som rimligt att antingen avvakta att tiden för
överklagandet löper ut eller snarast kontakta hundägaren i syfte att efterhöra om
han eller hon har för avsikt att överklaga beslutet, innan det verkställs.
                                                                 Dnr 5195-2010   Sid 6 (6)




I det nu aktuella fallet meddelades förvaltningsrättens dom den 1 september varvid,
som framgått, fastslogs att domen skulle gälla omedelbart. CC har dock uppgett att
han – mot bakgrund av att AA omgående kom in med ett mejl där hon uppgav att
hon hade för avsikt att begära inhibition – gjorde bedömningen, att det kunde vara
skäligt att avvakta några dagar, innan beslutet verkställdes. Enligt
polismyndigheten tog de berörda tjänstemännen det dock för givet att en jurist, som
uppträdde som ombud och som tidigare uppvisat god kännedom om
processordningen, skulle inkomma med ett inhibitionsyrkande tämligen omedelbart
efter det att förvaltningsrätten meddelat sin dom. När hon fortfarande inte hade
kommit in med ett sådant yrkande efter sex dagar, beslutade polismyndigheten att
avlivningsbeslutet skulle gå i verkställighet.

Jag kan konstatera att AA i nära samband med att domen meddelades och därefter
vid ytterligare några tillfällen skrev till polismyndigheten, varvid hon på ett
otvetydigt sätt tillkännagav sin avsikt att, i samband med att domen överklagades
till kammarrätten, även begära inhibition. Härtill kommer att hon hade handlat på
ett snarlikt sätt när hon hade överklagat polismyndighetens beslut en månad
tidigare och att hennes överklagande med begäran om inhibition då hade dröjt
drygt två veckor. Att polismyndigheten mot denna bakgrund redan efter sex dagar
beslutade att verkställa domen är anmärkningsvärt. Med den tillgängliga
informationen borde myndigheten i stället, som jag ser det, inför sitt
ställningstagande vad gäller tidpunkten för avlivningen ha utgått från att ett
överklagande med begäran om inhibition skulle komma att ges in. Om
polismyndigheten var tveksam till om beslutet skulle komma att överklagas, borde
myndigheten i vart fall ha kontaktat AA och meddelat henne den tidpunkt då
polismyndigheten hade för avsikt att verkställa beslutet. Hon hade då haft
möjlighet att dessförinnan begära att kammarrätten skulle inhibera verkställigheten.

Polismyndighetens underlåtenhet att vidta någon av dessa åtgärder medförde att
hundägaren inte kunde få till stånd en prövning av förvaltningsrättens dom innan
den verkställdes, trots att han, via sitt ombud, med all önskvärd tydlighet
informerat myndigheten om sin avsikt att överklaga domen. Jag är, som redan
framgått, kritisk till polismyndighetens agerande.
