# Uttalanden om kvarhållningsskyldighet på sjukhus enligt LVM och kritik mot verksamhetschefen vid en psykiatrisk klinik för att inte ha fattat ett kvarhållningsbeslut

JO 2020-02-27 dnr 5238-2018

BESLUT
                                                                          Datum                   Dnr                     Sid
                                                                          2020-02-27              5238-2018             1 (15)
Chefsjustitieombudsmannen
Elisabeth Rynning




                        Uttalanden om kvarhållningsskyldighet på sjukhus enligt LVM och
                        kritik mot verksamhetschefen vid en psykiatrisk klinik för att inte ha
                        fattat ett kvarhållningsbeslut


                          Beslutet i korthet: En tjänsteman inom socialtjänsten anmälde ett sjukhus för att
                          ansvarig hälso- och sjukvårdspersonal låter bli att tillämpa bestämmelsen om kvar-
                          hållningsskyldighet i 24 § LVM.
                          Ärendet väcker ett antal viktiga och centrala frågor, däribland om sjukvårdspersonal
                          får använda våld och tvång för att hålla kvar en missbrukare som inte önskar få vård
                          på sjukhuset – och som inte heller har bedömts uppfylla kriterierna för tvångsvård
                          enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård – samt vilket våld och tvång som i sådana fall
                          får användas. I beslutet resonerar chefsJO kring dessa frågor. Hon uttalar sig därefter
                          om klinikens handläggning i ett enskilt fall och kritiserar verksamhetschefen vid en
                          psykiatrisk klinik för att denne inte fattade ett kvarhållningsbeslut. Slutligen uppmärk-
                          sammar chefsJO regeringen på behovet av en tydligare reglering på området, främst
                          när det gäller vilket tvång som hälso- och sjukvårdspersonal får använda inom ramen
                          för kvarhållningsskyldigheten men också under hur lång tid sådana åtgärder får pågå i
                          väntan på en transport till ett LVM-hem.

## Anmälan

I en anmälan till JO den 3 augusti 2018 framförde AA, i egenskap av områdes-
                        chef för verksamhetsområdet Beroendestöd (arbetsmarknads- och socialför-
                        valtningen) i Trollhättans kommun, klagomål mot vuxenpsykiatrin vid Norra
                        Älvsborgs länssjukhus (NU-sjukvården) inom Västra Götalandsregionen. AA
                        anförde i huvudsak följande:

                        JO bör undersöka om NU-sjukvården inom Västra Götalandsregionen samt
                        ansvarig hälso- och sjukvårdspersonal låter bli att följa bestämmelsen om
                        kvarhållningsskyldighet enligt 24 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i
                        vissa fall (LVM) när det gäller personer som vårdas enligt den lagen.

                        Under ett flertal år har kommunen fört diskussioner med företrädare för NU-
                        sjukvården kring kvarhållningsskyldigheten. Gemensamt har man gått igenom
                        lagtext och tidigare JO-uttalanden har förmedlats. Socialtjänsten har gjort flera
                        försök för att få till en samsyn när det gäller kvarhållningsskyldigheten. Ingen



 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 51 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A              Fax:           08-21 65 58                                   www.jo.se
                                                                        Dnr 5238-2018      Sid 2 (15)




förbättring har dock kommit till stånd, trots samtal och gemensamt arbete med
NU-sjukvårdens egna rutiner kring personer som omhändertagits enligt LVM,
upprättade avvikelserapporter i enskilda ärenden, möten med verksamhetschefer
inom NU-sjukvården och diskussioner med företrädare för läkare. Fortfarande
skrivs klienter som vårdas enligt LVM ut från NU-sjukvårdens olika sluten-
vårdsavdelningar. Skälen för detta har varierat: den enskilde har inte önskat
stanna kvar, patienten har hotat med våld om denne inte släpps ut, och det har
inte funnits någon vårdform för att behålla klienten.

Vidare redogjorde AA för ett konkret fall där hon ansåg att den psykiatriska
kliniken vid Norra Älvsborgs länssjukhus handlat i strid med kvarhållnings-
skyldigheten. AA uppgav bl.a. följande:

Den 7 april 2018 omhändertogs BB för vård enligt LVM efter ett beslut av
kammarrätten. BB placerades på ett LVM-hem i Statens Institutionsstyrelses
(SiS) regi. Den 4 juli 2018 beslutade SiS, i enlighet med 27 § LVM, att BB
skulle beredas vård utanför LVM-hemmet vid ett HVB-hem. BB avvek dock
dagen efter sin ankomst till HVB-hemmet. Ett dygn senare, den 6 juli 2018,
omhändertogs BB av Polismyndigheten. Polisen transporterade BB till den
psykiatriska kliniken vid Norra Älvsborgs länssjukhus och informerade
sjukvårdspersonalen om att BB hade avvikit från LVM-vård. Såväl
socialtjänsten som SiS informerade även sjukhuspersonalen om kvarhållnings-
skyldigheten enligt 24 § LVM. Läkare på kliniken konstaterade emellertid att
det inte fanns något vårdbehov. Eftersom BB inte ville stanna kvar på sjukhuset
skrev en läkare ut honom från kliniken. I strid med vårdgivarens egen rutin
informerade sjukhuspersonalen inte heller LVM-hemmet om att BB hade
lämnat kliniken. Senare blev BB på nytt omhändertagen av Polismyndigheten,
som höll kvar BB i avvaktan på transport till LVM-hemmet.

Till anmälan bifogade AA vissa handlingar, bl.a. socialjoursrapporter, en av-
vikelserapport upprättad med anledning av den aktuella händelsen samt NU-
sjukvårdens rutindokument Om en patient vägrar vård enligt HSL och det
samtidigt finns ett LVM-beslut (version 8).

Utredning
JO uppmanade berörd styrelse inom Västra Götalandsregionen att yttra sig över
uppgifterna i AA anmälan. JO begärde samtidigt att få ta del av BB:s patient-
journal för den aktuella tidsperioden samt regionens och sjukhusets lokala
rutiner i det hänseende som är aktuellt här.

I remissvaret från styrelsen för NU-sjukvården, som upprättats av verksamhets-
chefen för den psykiatriska slutenvårdskliniken vid Norra Älvsborgs länssjuk-
hus, anfördes följande:

## Sammanfattning

Verksamheten har en rutin för LVM-vård som ska vara väl känd bland personalen
      som jobbar i verksamheten. Verksamheten har sedan en tid också fått möjlighet till
                                                                           Dnr 5238-2018        Sid 3 (15)




      hjälp av väktare alternativt ordningsvakt vid akuta lägen där patient, som vårdas
      enligt lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM), uppvisat ett allvarligt
      hotande och våldsamt beteende.
      I några särskilt utsatta situationer har verksamheten tidigare varit tvungen att öppna
      dörren för patienten då arbetsmiljön varit allvarligt hotad för personal och att det
      varit av så pass akut karaktär att det inte funnits rimlig chans att hinna tillkalla
      väktare, ordningsvakt eller polis.
      I det aktuella fallet var patienten på psykiatriska akutmottagningen. Enligt anteck-
      ningar av primärjour, bedömdes inte patienten vara i behov av vård men erbjöds ändå
      inläggning. Patienten avvisade detta erbjudande och hotade personalen så pass allvar-
      ligt att de tvingades släppa ut patienten. Enligt anteckning kontaktades då social-
      jouren och det meddelades från verksamheten att det inte föreligger något vårdbehov
      och att en handräckning kan ske direkt till behandlingshemmet patienten avvikit
      ifrån.
      Vid tillfället gjordes också en bedömning om patienten i stället var i behov av LPT-
      vård, enligt lag om psykiatrisk tvångsvård (LPT), men bedömningen var att det inte
      fanns de kriterier som krävs för tvångsvård. Bedömningen är att aktuell personal
      bedömt de rutiner NU-sjukvården har, men att man hamnade i en allvarlig arbets-
      miljösituation och därför släppte ut patienten från vår akutmottagning. Verksamheten
      har efter denna händelse fått till ett samarbete med NU-sjukvårdens säkerhetsenhet.
      Detta medför att verksamheten vid akuta farliga situationer, kan få tillgång till de
      väktare/ordningsvakter som finns på sjukhuset samt att de, om möjligt, kan kalla in
      förstärkning från det vaktbolag som sjukhuset har avtal med.
      Givetvis kan en person som är drogpåverkad uppfattas som allvarligt psykiskt störd
      men enligt kriterierna för LPT-vård är detta inte att betrakta som en allvarlig psykisk
      störning och därigenom faller möjligheten till psykiatrisk tvångsvård. Rutinen, som
      är medskickad som kopia, ska omarbetas och där kommer det nu i text att framgå att
      sjukhusets ordningsvakt, alternativt väktare, ska kontaktas för att hjälpa till att
      kvarhålla patienten på sjukhuset.
      I detta yttrande besvaras endast det enskilda fallet som finns beskrivet och inte alla
      mer generella påståenden som görs. Kliniken vårdar regelbundet patienter med LVM,
      som är i behov av sjukhusvård, där patienten sedan förs över till LVM-hem. Aktuella
      befattningshavare som var direkt inblandade i vården och att patienten släpptes ut
      från vårdavdelningen, har fått ärendet för att få en möjlighet att yttra sig.
      Verksamheten har en regelbunden kontakt med socialtjänsten i Trollhättan. Vi för-
      söker få till ett bra samarbete och ändrar nu den skriftliga rutinen för att den bättre
      ska harmonisera med de synpunkter vi har fått från socialtjänsten i Trollhättan. Störst
      problem uppstår när personen, som det tagits ett LVM-beslut för, lämnas av polis på
      NU-sjukvårdens akutmottagning och där läkaren sedan gör en bedömning att det inte
      finns något vårdbehov på sjukhuset. Då är patienten hos oss, inget vårdbehov före-
      ligger, men vi har enligt socialtjänsten en skyldighet att kvarhålla patienten i väntan
      på transport till SiS-institution. Denna transport tar oftast några dagar innan den kan
      verkställas. Under den tiden ska patienten i så fall skrivas in på vårdavdelning och
      kvarhållas, trots att det inte bedömts finnas ett vårdbehov.

Av klinikens rutin ”Om patient vägrar vård enligt HSL och det samtidigt finns
ett LVM-beslut” framgår i huvudsak följande:

          1.   Framkommer det i samtalet att patienten vill lämna avdelningen, försök
               att prata patienten tillrätta.
          2.   Upplys patienten om det olämpliga i att lämna avdelningen och att
               avdelningen har skyldighet att kvarhålla patienten mot hans/hennes
               vilja. Skall dokumenteras i journalen.
          3.   Gör en LPT-bedömning för att utesluta att patienten kan konverteras.
                                                                         Dnr 5238-2018         Sid 4 (15)




          4.   Försök få till stånd ett samtal mellan patient och socialtjänst i
               förhoppning om att de kan övertyga patienten att frivilligt stanna på
               avdelningen.
          5.   Om patienten ändå vill lämna avdelningen har verksamhetschef och
               överläkare på delegation av verksamhetschef laga befogenheter att vidta
               de tvångsåtgärder som i det aktuella fallet bedöms som nödvändiga för
               att kvarhålla patienten. I dessa fall får enligt 24 kap. 2 § brottsbalken det
               våld brukas som med hänsyn till omständigheterna är försvarligt för att
               förhindra att patienten lämnar avdelningen och för att upprätthålla ord-
               ningen på avdelningen.
          6.   Kontakta socialnämnden så att de begär polishandräckning för
               överföring av patienten till ett LVM-hem.
          7.   Ingen utevistelse under vårdtiden. Vid behov av somatiska
               undersökningar som inte kan utföras via konsult på avdelningen […]
               medföljer personal.
          8.   Skulle patienten trots ovanstående åtgärder avvika SKA polisen,
               socialtjänsten samt behandlingshemmet omedelbart kontaktas med
               information om detta.
          9.   För patient med beslut om LVM som vårdas på somatisk avdelning
               ansvarar inte psykiatriska kliniken med personal.

AA fick möjlighet att kommentera remissvaret och anförde i huvudsak följande:

Såväl Trollhättans kommun som andra kommuner inom NU-sjukvårdens
upptagningsområde har fått veta att personer som ska hållas kvar enligt 24 §
LVM har släppts ut från Norra Älvsborgs länssjukhus. Med anledning av detta
förekom under vintern och våren 2018 ett flertal möten med företrädare på
chefsnivå för Trollhättans kommun och klinikledningen för slutenvårds-
psykiatrin. Syftet med mötena var att nå en samsyn om ansvarsfördelning och
agerande i dessa situationer. NU-sjukvården påtalade då att arbetsmiljöskäl
kunde vara ett hinder för kvarhållningsskyldigheten. Möjligheten för NU-
sjukvården att ta fram rutiner för att säkra personalens arbetsmiljö i dessa
situationer diskuterades som en lämplig och nödvändig åtgärd. Trots att det
rådde konsensus om vikten av att ha rutiner för att säkerställa att personer i
trängande behov av LVM-vård eller med beslut om LVM-vård inte kan tvinga
sig till att bli utsläppta genom ett aggressivt beteende, framgår det av NU-
sjukvårdens remissvar att man inte inlett något samarbete med sin egen säker-
hetsavdelning förrän saken blivit uppmärksammad av JO genom Trollhättans
kommuns anmälan.

Rättsliga utgångspunkter
Rättslig reglering
Vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) ska
inledas på sjukhus, om förutsättningarna för sjukhusvård är uppfyllda och det
anses lämpligt med hänsyn till den planerade vården i övrigt (24 § första stycket
LVM). Om någon behöver sjukhusvård under vårdtiden, ska han eller hon ges
tillfälle till sådan vård (24 § andra stycket LVM). Verksamhetschefen för den
sjukhusenhet där missbrukaren vistas ska se till att socialnämnden eller Statens
                                                                           Dnr 5238-2018        Sid 5 (15)




institutionsstyrelse genast underrättas, om missbrukaren önskar lämna eller
redan har lämnat sjukhuset. Verksamhetschefen ska besluta att missbrukaren
ska hindras från att lämna sjukhuset under den tid som det behövs för att säker-
ställa att missbrukaren kan föras över till ett LVM-hem (24 § tredje stycket
LVM).

Eftersom det kan röra sig om ett relativt snabbt förlopp när det väl har framgått
att en missbrukare vill lämna sjukhuset, har det ansetts nödvändigt att också
verksamhetschefen kan anlita hjälp för en transport till LVM-hemmet.1 I de fall
verksamhetschefen är skyldig att hålla kvar missbrukaren enligt 24 § LVM har
han eller hon därför också möjlighet att begära biträde av Polismyndigheten
eller Kriminalvården för att föra missbrukaren till ett LVM-hem (45 § första
stycket 3 LVM).

Kvarhållningsskyldigheten utgör inte något avsteg från principen om själv-
bestämmande och frivillighet inom hälso- och sjukvården. Om patienten inte
vill ha sjukhusvård ska det respekteras. Det kan alltså inte bli fråga om att hålla
kvar patienten på sjukhuset för behandling. Patienten är dock berövad friheten
redan genom beslutet om omedelbart omhändertagande enligt LVM.2

Enligt den tidigare lydelsen av 24 § tredje stycket LVM, som gällde före lag-
ändringen den 1 juli 2005, fick verksamhetschefen besluta att hålla kvar miss-
brukaren till dess transport till ett LVM-hem kunde ordnas. Det fanns alltså inte
någon skyldighet att hålla kvar missbrukaren. I samband med lagändringen
anförde regeringen bl.a. följande:3

         Ett beslut om ingripande [med stöd av LVM, JO:s anm.] måste föregås av
         noggranna överväganden, och utgå ifrån att vård i frivilliga former inte kan
         komma ifråga. Det måste därför finnas garantier för att den beslutade tvångs-
         vården verkligen kan genomföras. Det kan ses som ett väsentligt rättsskydd för
         patienten, eftersom dennes vilja att avbryta pågående abstinensbehandling inte
         sällan är ett uttryck för den ambivalens som kan finnas inför den förestående
         vården. Motivationen kan ändras över tid, och det gäller naturligtvis inte minst i
         inledningen av behandlingen, innan läget har stabiliserats för patienten. Därtill
         kommer att en avbruten abstinensbehandling kan innebära stora risker för pati-
         entens liv och hälsa. […] Enligt regeringen är det, såväl ur ett samhälls- som ett
         patientperspektiv, av starkt intresse att patienten inte kan avvika. Lagbestäm-
         melsen bör därför ändras på så sätt att det framgår att verksamhetschefen skall
         vidta åtgärder för att hindra en patient att lämna sjukhuset så att denne hålls kvar
         i avvaktan på att de praktiska arrangemangen kring överföringen till LVM-
         hemmen kan ordnas. Det bör understrykas att skyldigheten att vidta åtgärder för
         att hindra en patient att lämna sjukhuset i första hand bör innebära att patienten
         via motiverade samtal förmås stanna kvar på avdelningen. Kvarhållningen bör
         ske under kortast möjliga tid och under former som inte äventyrar patientsäker-




1
    Se prop. 1987/88:147 s. 111.
2
    Jfr prop. 1987/88:147 s. 83 f.
3
    Se prop. 2004/05:123 s. 38 f.
                                                                          Dnr 5238-2018        Sid 6 (15)




         heten och som är etiskt godtagbara. […] Regeringen […] vill i det samman-
         hanget erinra om att inga behandlingsinsatser eller åtgärder får vidtas i strid med
         patientens uttryckliga vilja under den tid som patienten aktivt hålls kvar och
         hindras lämna avdelningen.
I det betänkande som låg till grund för den citerade propositionen fördes
följande resonemang om en tillämpning av bestämmelserna om nöd och
nödvärn i 24 kap. brottsbalken (BrB):4

         Även om kvarhållning skall vara ”kortast möjliga tid” kan det under denna be-
         gränsade tid inträffa att patientens psykiska tillstånd förvärras vilket motiverar
         tvångsvård med stöd av LPT, exempelvis vid delirium tremens och amfetamin-
         psykos, vilka båda är exempel på en allvarlig psykisk störning. Om beslut om
         LPT fattas bortfaller naturligtvis vårdbehovet enligt LVM under den tid som
         patienten i stället vårdas med stöd av LPT.
         Men även om LPT inte är tillämplig kan patienten naturligtvis ändå under kvar-
         hållningstiden uppträda hotfullt och utåtagerande mot både personal och med-
         patienter. Frågan uppkommer då inom vilka gränser personalen kan agera.
         Denna situation skiljer sig naturligtvis inte från andra där en patient som vårdas
         med stöd av HSL uppträder på ett hotfullt och aggressivt sätt. I flertalet fall kan
         personalens uppträdande ha en lugnande inverkan, men om detta inte hjälper kan
         det naturligtvis bli aktuellt att tillämpa bestämmelsen om nödvärnsrätt i 24 kap.
         1 § BrB. De åtgärder som vidtas måste vara försvarliga med hänsyn till an-
         greppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt.
         Med tanke på att tiden för kvarhållning skall vara kortast möjliga bör exempelvis
         tvångsmedicinering i form av lugnande medel betraktas som en direkt oför-
         svarlig åtgärd.
         Även nödbestämmelsen i 24 kap. 4 § BrB kan i vissa fall vara tillämplig. Denna
         tillämpas vid kollision mellan två intressen och när ”den fara som hotar det ena
         intresset kan avvärjas endast genom ett intrång i det andra intresset” (SOU
         1988:7 s. 81). De intressen som rättsordningen skyddar är liv, hälsa och
         egendom.
När det finns förutsättningar för tvångsvård enligt lagen (1991:1128) om
psykiatrisk tvångsvård (LPT) får hälso- och sjukvården hålla kvar patienten till
dess beslut har fattats i frågan om intagning med stöd av LPT. Under den tiden
får hälso- och sjukvårdspersonalen använda det tvång som är nödvändigt för att
hindra patienten att lämna den avdelning där patienten vistas. Under vissa
förutsättningar får patienten även kortvarigt spännas fast med bälte eller
liknande anordning eller kortvarigt hållas avskild från de andra patienterna
(6 och 6 a §§ LPT). Ett LVM-hem kan också besluta om att en missbrukare ska
hållas avskild för att bl.a. hindra att han eller hon avviker från LVM-hemmet
(34 § andra stycket LVM). När det gäller kvarhållning enligt 24 § LVM finns
det däremot inte någon bestämmelse som uttryckligen ger sjukhuset rätt att låsa
in den enskilde i avvaktan på transport till ett LVM-hem.




4
    Se Tvång och förändring – Rättssäkerhet, vårdens innehåll och eftervård (SOU 2004:3
s. 232 f.).
                                                                         Dnr 5238-2018        Sid 7 (15)




I 24 kap. 2 § brottsbalken finns en bestämmelse om laga befogenhet att använda
våld. I bestämmelsens första stycke föreskrivs följande:

         Rymmer den som är intagen i kriminalvårdsanstalt eller som är häktad, anhållen
         eller annars berövad friheten eller sätter han eller hon sig med våld eller hot om
         våld till motvärn eller gör han eller hon på annat sätt motstånd mot någon som
         han eller hon står under uppsikt av, när denne ska hålla honom eller henne till
         ordningen, får det våld användas som med hänsyn till omständigheterna är för-
         svarligt för att rymningen ska hindras eller ordningen upprätthållas. Detsamma
         ska gälla om någon annan än de som nu har nämnts gör motstånd i ett sådant fall.
Enligt lagkommentaren omfattar bestämmelsen inte bara intagna i
kriminalvårdsanstalt, häktade och anhållna, utan även intagna för psykiatrisk
vård enligt LPT eller enligt lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, LRV,
samt de som är omhändertagna i särskilda hem enligt lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av unga, under förutsättning att den intagne är
berövad friheten. 5 Att anstalter eller hem är öppna i den meningen att det
saknas murar, galler, stängsel eller särskild säkerhetsbevakning utesluter inte att
de intagna är berövade friheten. Det avgörande är att de intagna är tvungna att
vistas i anstalten eller hemmet. Berövad friheten är även den som är tillfälligt
omhändertagen enligt polislagen eller enligt lagen (1976:511) om omhänder-
tagande av berusade personer m.m. I bestämmelsen anges inte uttryckligen vem
det är som får använda våld. I första hand åsyftas den personal vid kriminal-
vårdsanstalt, sjukhus eller hem som är skyldig att hindra rymning samt en polis
eller ordningsvakt som omhändertagit någon enligt nyss nämnda lagar.
Befogenheten utvidgas dock enligt 24 kap. 5 § brottsbalken till var och en som
hjälper honom eller henne.

Tidigare JO-uttalanden
JO har tidigare uttalat sig i frågor som rör bl.a. hälso- och sjukvårdens ansvar
för att en patient som är omhändertagen eller vårdas med stöd av LVM inte
avviker från sjukhuset.

I JO 2012/13 s. 337 behandlade JO Lilian Wiklund frågan om sjukhusets
handlingsutrymme när en patient agerar på ett hotfullt sätt och önskar lämna
vårdinrättningen. JO uttalade bl.a. att förarbetena inte ger någon närmare led-
ning i frågan om vilka åtgärder som får vidtas för att hindra en missbrukare från
att lämna sjukhuset. Hon anförde att sjukhuset självfallet i första hand bör för-
söka förmå patienten att stanna på avdelningen genom motiverande samtal. När
detta inte fungerar kan det emellertid vara nödvändigt att personalen vid vårdin-
rättningen använder ”ett visst mått av våld” för att förhindra att patienten av-
viker från LVM-vården. I det aktuella fallet ansåg JO bl.a. att kliniken inte hade




5
    Se Bäcklund m.fl., Brottsbalken (1 juli 2019, JUNO), kommentaren till 24 kap. 2 §
under rubriken Våldsutövning av kriminalvårds- eller sjukhuspersonal.
                                                                        Dnr 5238-2018       Sid 8 (15)




vidtagit tillräckliga åtgärder för att hålla kvar patienten eftersom det funnits
utrymme för kliniken att agera inom de ramar som nödvärns- och nödbestäm-
melserna medgav. JO anförde också att det i den uppkomna situationen ankom
på verksamhetschefen att med stöd av 45 § LVM begära omedelbar polishand-
räckning.

I JO 2016/17 s. 132 behandlades bl.a. frågan när kvarhållningsskyldigheten
inträder. I ärendet anförde landstinget att en kvarhållningsskyldighet enligt 24 §
LVM torde inträda när personen önskar lämna sjukhuset och föreligga under
den korta period från det att personen uttryckt vilja att lämna sjukhuset fram till
dess att transporten till LVM-hemmet anländer. Stf. JO Hans Ragnemalm utta-
lade dock att det inte i alla situationer kan krävas att patienten har ”uttryckt
vilja” att lämna sjukhuset för att kvarhållningsskyldigheten ska inträda. Enligt
JO måste verksamhetschefens bedömning av patientens avsikter grundas på all
tillgänglig information. I det aktuella fallet hade bl.a. socialtjänsten informerat
sjukhuset om att det fanns en risk för att missbrukaren skulle avvika och denne
hade även avvikit från sjukhuset dagen innan. Missbrukaren ville inte heller ha
någon vård och hotade med att lämna sjukhuset. Enligt JO var omständighet-
erna sammantaget sådana att kvarhållningsskyldigheten hade inträtt.

I JO 2016/17 s. 571 gjorde stf. JO Hans Ragnemalm vissa uttalanden om hur
personal vid LVM-hem för särskilt noggrann tillsyn (se 23 § LVM) bör hantera
situationer där den som tvångsvårdas enligt LVM agerar på ett sådant sätt att
han eller hon är en risk för personalens eller för andra intagnas säkerhet. JO
konstaterade att LVM saknar en särskild bestämmelse om befogenhet för hem-
mets personal att använda våld för att hindra någon att olovligen lämna hemmet.
Vidare uttalade JO att den som tvångsvårdas i ett LVM-hem för särskilt
noggrann tillsyn är frihetsberövad och att bestämmelsen i 24 kap. 2 § brotts-
balken om rätt att bruka våld för att hindra att någon olovligen avviker således
omfattar personalen vid ett sådant LVM-hem.6 Vidare uttalade han bl.a.
följande:

         När någon tvångsvårdas vid ett LVM-hem är utgångspunkten den att han eller
         hon ska hindras från att olovligen lämna hemmet. Som framgår av det ovan
         anförda har personalen befogenhet att använda våld för att hålla kvar en intagen
         som försöker lämna hemmet eller uppträder våldsamt. Syftet med LVM-vården
         är dock att motivera den enskilde att ta emot vård och stödinsatser på frivillig
         grund. Detta syfte med tvångsvården måste vägas in i bedömningen av vilket
         våld som är försvarligt att använda för att hindra att någon olovligen lämnar
         LVM-hemmet. Med hänsyn till vårdens syfte framstår det dock inte som rimligt
         att personalen vid ett LVM-hem använder ett lika kraftfullt våld som det våld
         som t.ex. personalen vid en kriminalvårdsanstalt får bruka för att hindra någon
         från att rymma.




6
    Se även JO 1990/91 s. 220.
                                                                        Dnr 5238-2018       Sid 9 (15)




      Som SiS har anfört i sitt remissvar går det inte att bortse från att personalen kan
      hamna i svåra situationer med hotfulla intagna där det till och med, på grund av
      den intagnes beteende, kan finnas en risk för personalens eller andra intagnas
      säkerhet. Jag vill för egen del inte utesluta att personalen vid hemmet i undan-
      tagsfall kan låta den intagne lämna hemmet i stället för att bruka ett våld som
      inte skulle framstå som försvarligt med hänsyn till bl.a. syftet med vården.

I JO 2017/18 s. 106, som rörde kvarhållningsskyldigheten beträffande en patient
som uppträdde hotfullt och våldsamt på ett sjukhus, redogjorde JO Stefan
Holgersson för det nyss citerade beslutet och anförde att personal vid sjukhus
inte har samma befogenheter som personal vid ett sådant särskilt LVM-hem att
använda våld för att hindra en patient som vårdas med stöd av LVM från att
lämna sjukhuset. Enligt JO måste utgångspunkten vara att sjukhuset åtminstone
inte har en mer långtgående skyldighet än LVM-hemmen att hålla kvar en
hotfull patient och att det därför undantagsvis kan komma i fråga att låta en
patient som är omhändertagen eller vårdades med stöd av LVM lämna
sjukhuset, om en fortsatt vistelse skulle äventyra personalens eller andra
patienters säkerhet.

I ett beslut från den 29 november 2019 (dnr 6774-2017), som rörde fasthållning
av en ungdom som var omhändertagen enligt lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga (LVU) vid ett särskilt ungdomshem, uttalade JO
Thomas Norling att det är ofrånkomligt att personalen vid t.ex. avskiljning kan
behöva ingripa mot den unge för att föra honom eller henne till ett avskiljnings-
rum. Det rättsliga stödet för att använda våld i en sådan situation kan enligt JO
sökas i 24 kap. 2 § brottsbalken (bestämmelsen om laga befogenhet). Enligt JO
finns det dock inte någon möjlighet att närmare uttala vilka åtgärder som
generellt sett kan vara befogade för att personalen på ett säkert sätt ska kunna
föra en intagen ungdom till ett avskiljningsrum. En bedömning måste alltid
göras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet.

Bedömning
Inledning
Av utredningen framgår att bestämmelsen i 24 § LVM fortfarande ger upphov
till tillämpningsproblem inom hälso- och sjukvården. I det här ärendet aktuali-
seras ett antal viktiga och centrala frågor, däribland om sjukhuspersonal får
använda våld och tvång för att hålla kvar en missbrukare som inte önskar få
vård på sjukhuset – och som inte heller har bedömts uppfylla kriterierna för
tvångsvård enligt LPT – samt vilket våld och tvång som i sådana fall får
användas. Nedan resonerar jag kring dessa frågor. Därefter uttalar jag mig om
sjukhusets handläggning i BB:s fall. Slutligen uttalar jag mig om behovet av
tydligare reglering på området.

Användande av våld och tvång för att hålla kvar en missbrukare efter
beslut enligt 24 § LVM
I 24 § tredje stycket LVM anges att verksamhetschefen ska besluta att miss-
brukaren ska hindras från att lämna sjukhuset under den tid som behövs för att
                                                                  Dnr 5238-2018       Sid 10 (15)




säkerställa att han eller hon kan föras över till ett LVM-hem. Redan i begreppet
hindra ligger att ett visst tvång får användas för att hålla kvar en missbrukare på
sjukhuset i väntan på transport. Lagstiftaren har dock inte gett någon ledning i
frågan om vilket tvång som får användas. Bestämmelsen medger inte heller
uttryckligen att våld får användas i syfte att hålla kvar någon. Enligt min
mening framstår det emellertid som nödvändigt att hälso- och sjukvårds-
personalen vid behov har möjlighet att använda viss fysisk kraft för att hindra
en missbrukare från att lämna sjukhuset. Frågan är då om det finns någon
bestämmelse till ledning för vilket våld som får användas.

Är brottsbalkens bestämmelse om laga befogenhet tillämplig?
Som redogjorts för under rubriken Rättslig reglering omfattar bestämmelsen om
laga befogenhet i 24 kap. 2 § brottsbalken fler kategorier frihetsberövade än de
som anges i lagtexten. Avgörande för om bestämmelsen är tillämplig är att den
enskilde är berövad friheten. JO har tidigare uttalat att bestämmelsen om laga
befogenhet omfattar bl.a. personal vid LVM-hem för särskilt noggrann tillsyn.7

När det gäller en missbrukare som är föremål för vård enligt LVM och som har
tagits in till ett sjukhus, har sjukhuspersonalen ett ansvar för tillsynen och om-
vårdnaden av missbrukaren. För egen del har jag svårt att se situationen på
annat sätt än att ett beslut enligt 24 § tredje stycket LVM – om att missbrukaren
ska hindras från att lämna sjukhuset under den tid som det behövs för att
säkerställa att han eller hon kan föras över till ett LVM-hem – måste anses
innebära att missbrukaren under denna tid är frihetsberövad på sjukhuset samt
står under uppsikt av verksamhetschefen och dennes personal. Även om denna
situation inte nämns i förarbetena eller kommentaren till bestämmelsen i 24 kap.
2 § brottsbalken, överensstämmer den väl med lagtextens ordalydelse
(”Rymmer den som är […] berövad friheten eller sätter han eller hon sig med
våld eller hot om våld till motvärn eller gör han eller hon på annat sätt motstånd
mot någon som han eller hon står under uppsikt av […]”). Det skulle innebära
att hälso- och sjukvårdspersonalen inte är hänvisad enbart till bestämmelserna
om nöd och nödvärn i 24 kap. 1 och 4 §§ brottsbalken, utan att 24 kap. 2 § ger
lagstöd för användande av ”det våld […] som med hänsyn till omständigheterna
är försvarligt för att rymningen ska hindras eller ordningen upprätthållas.”

En missbrukare som har omhändertagits med stöd av LVM och som endast
vistas på sjukhuset i avvaktan på transport till ett LVM-hem är dock inte frihets-
berövad i syfte att ges hälso- och sjukvård. Det är alltså inte fråga om att hålla




7
    Se JO 2016/17 s. 571.
                                                                         Dnr 5238-2018   Sid 11 (15)




kvar patienten för behandling, utan endast om en åtgärd för att trygga att
patienten inte avviker från LVM-vården.8

Vilka åtgärder får vidtas för att hindra missbrukaren från att lämna
sjukhuset?
Den försvarlighets- eller proportionalitetsbedömning som föreskrivs i 24 kap.
2 § brottsbalken medför att bestämmelsen inte ger något allmängiltigt svar på
frågan om vilka åtgärder som i det enskilda fallet får vidtas för att hindra miss-
brukaren från att lämna sjukhuset. Av kommentaren till bestämmelsen framgår
dock att den tillåtna våldsutövningen är betydligt mera begränsad än vad som är
fallet enligt bestämmelsen om nödvärn i 24 kap. 1 § brottsbalken, enligt vilken
våldshandlingar tillåts om de inte är uppenbart oförsvarliga.9 Vidare framgår det
av behovs- och proportionalitetsgrundsatserna att onödig kraftutveckling ska
undvikas. Våld får användas endast när det behövs, dvs. när andra medel är
otillräckliga för att utföra den uppgift det är fråga om och våldsanvändning kan
väntas leda till det avsedda resultatet. Våld får över huvud taget inte tillgripas
om den aktuella tjänsteuppgiften inte har en sådan betydelse att det framstår
som befogat att den genomförs med fysiskt tvång. Det måste under hela
händelseförloppet beaktas att aldrig mera våld används än vad som är rimligt i
förhållande till vad som kan uppnås med våldet. Slag mot ömtåliga delar av
kroppen får som regel anses otillåtna, liksom sparkar, struptag, grepp i håret och
liknande. Som framgått ovan anges i förarbetena till 24 § LVM att inga behand-
lingsinsatser eller åtgärder får vidtas i strid med patientens uttryckliga vilja
under den tid som patienten aktivt hålls kvar och hindras lämna avdelningen.10

Som JO tidigare har anfört måste syftet med vården enligt LVM – dvs. att
motivera den enskilde att ta emot vård och stödinsatser på frivillig grund –
vägas in i bedömningen av vilket våld som är försvarligt att använda för att
hindra någon från att olovligen lämna LVM-hemmet.11 Samma sak bör enligt
min mening gälla när den enskilde vill lämna sjukhuset. I sammanhanget kan
även framhållas att lagstiftaren har betonat att skyldigheten att vidta åtgärder för
att hindra en patient att lämna sjukhuset i första hand bör innebära att patienten
via motiverade samtal förmås stanna kvar på avdelningen samt att kvarhåll-
ningen bör ske under kortast möjliga tid och under former som inte äventyrar
patientsäkerheten och som är etiskt godtagbara.12 Som tidigare framhållits av JO




8
    Se Gustafsson, Missbrukare i rättsstaten - En rättsvetenskaplig studie om
lagstiftningen rörande tvångsvård av vuxna missbrukare, första uppl. s. 279.
9
    Se Bäcklund m.fl., Brottsbalken (1 juli 2019, JUNO), kommentaren till 24 kap. 2 §
under rubriken Försvarlighetsbedömningen.
10
     Se prop. 2004/05:123 s. 38 f.
11
     Se JO 2016/17 s. 571.
12
     Se prop. 2004/05:123 s. 38.
                                                                          Dnr 5238-2018        Sid 12 (15)




torde sjukhuset åtminstone inte ha en mer långtgående skyldighet än LVM-
hemmen att hålla kvar en hotfull patient. Det kan därför undantagsvis komma i
fråga att låta en patient som är omhändertagen eller vårdads med stöd av LVM
lämna sjukhuset om en fortsatt vistelse skulle äventyra personalens eller andra
patienters säkerhet.13

Slutsatsen av det som nu har sagts är att hälso- och sjukvårdspersonalen inom
ramen för kvarhållningsskyldigheten enligt LVM har laga befogenhet att enligt
24 kap. 2 § brottsbalken använda visst våld för att hindra en missbrukare från att
rymma från sjukhuset eller för att upprätthålla ordningen, under förutsättning att
våldet är proportionerligt i förhållande till syftet med åtgärden. Lagstiftningen
ger dock inte något närmare svar i fråga om vilka tvångsåtgärder, t.ex.
inlåsning, som personalen får använda för att hålla kvar en missbrukare på
sjukhuset. Jag återkommer nedan till behovet av tydligare reglering.

Det aktuella fallet
Jag övergår nu till att kommentera omständigheterna i BB:s fall.

I en omvårdnadsanteckning i BB:s patientjournal fredagen den 6 juli 2018 står
följande:

         Patienten har väntat i flera timmar på mottagningen. Tappar tålamodet till slut
         och patienten visar med kroppsspråket att han vill därifrån. Kommer med inte så
         väl förtäckta hot om vad som händer om han inte släpps ut.
         Diskussion med primärjour, se anteckning 2018-07-06.
         Socialtjänsten Fyrbodal informeras om att patienten har lämnat mottagningen.
         Telefonsamtal med sjuksköterska på Rällsjögården i Örebro. Vidtecknad berättar
         för dem att patienten ej bedöms vara i behov av psykiatrisk slutenvård, och att
         patienten erbjuds inläggning i väntan på transport som kan ske tidigast måndag
         men vägrar detta. Berättar också att patienten i praktiken hotar sig ut från
         mottagningen. Om det läggs en ny handräckningsbegäran så kan den lämpligen
         gå direkt till Rällsjögården eftersom pat. ej är i behov av psykiatrisk slutenvård.

I en läkarförd anteckning i BB:s patientjournal samma dag står följande:
         Har idag kontaktats i egenskap av primärjour då patient som jag bedömt tidigare
         idag inkommit med LVM-intyg och polishandräckning p.g.a. att han avvikit från
         sitt LVM-boende skulle bedömas inför transport, vilket skett. Han bedömdes
         som transportabel och det fanns ingen indikation för inläggning. Transport kunde
         ej ske och han har väntat i väntrummet och vi erbjudit inläggning i väntan på
         transport.
         Han vill absolut inte bli inlagd kommer med förtäckta hot om han inte blir
         utsläppt.




13
     Se JO 2017/18 s. 106.
                                                                          Dnr 5238-2018         Sid 13 (15)




         Bedömer att han kan komma att utgöra en fara för medpatienter samt personal
         om han läggs in på avd. Det är således inte lämpligt att han läggs in och han vill
         absolut bli utsläppt.
         I samråd med bakjour [namn utelämnat här, JO:s anm.]
         Informerar honom om hans valmöjligheter, dvs. vi erbjuder honom ånyo
         inläggning vilket han vägrar. Informerar honom om att om han blir utsläppt
         kommer polisen att kontaktas, vilket sker härifrån mottagningen. Han bedöms ej
         suicidal eller psykotisk och uppfyller inte kriterierna för utfärdande av vårdintyg.

Såvitt framkommit fattades alltså inte något beslut om att BB skulle hindras
från att lämna kliniken. Av journalanteckningar framgår att läkare gjorde
bedömningen att BB skulle kunna utgöra en fara för medpatienter och personal
om han lades in på avdelningen. Styrelsen för NU-sjukvården har i sitt remis-
svar anfört att BB vid tillfället hotade personalen så pass allvarligt att de tving-
ades släppa ut honom på grund av att det uppstod en allvarlig arbetsmiljösitua-
tion.

Av 24 § tredje stycket LVM framgår att verksamhetschefen ska fatta ett kvar-
hållningsbeslut när missbrukaren önskar lämna sjukhuset. Det tycks i princip
inte finnas något utrymme för verksamhetschefen att avstå från att fatta ett
sådant beslut.14 Mot den bakgrunden får jag konstatera att ett kvarhållnings-
beslut borde ha fattats när personalen förstod att BB hade för avsikt att lämna
kliniken. Ett sådant beslut ska dokumenteras i journalen. Verksamhetschefen
kan inte undgå kritik för underlåtenheten att fatta ett kvarhållningsbeslut.

Det framgår inte klart vad för hot BB uttalade mot sjukhuspersonalen vid det
aktuella tillfället. Därför är det svårt för mig att bedöma vilka möjligheter
personalen i praktiken skulle ha haft att hindra BB från att lämna kliniken om
ett beslut om kvarhållande skulle ha fattats. Jag noterar dock att personalen hade
fått veta att transporten till LVM-hemmet skulle dröja ”till tidigast måndag”,
dvs. minst två dagar. Kvarhållning enligt 24 § LVM ska ske under kortast
möjliga tid och under former som inte äventyrar patientsäkerheten och som är
etiskt godtagbara.15 Det är därvid en förutsättning att transporten till LVM-
hemmet inte drar ut på tiden. I detta fall gjordes dessutom bedömningen att BB
inte kunde vistas på avdelningen med hänsyn till bl.a. säkerheten för andra
patienter.

Jag noterar att den skriftliga rutin som kliniken tillämpade vid den aktuella
tidpunkten inte innehåller någon anvisning om skyldigheten att fatta beslut om
kvarhållning. Inte heller innehåller rutinen någon upplysning om verksamhets-
chefens möjlighet att själv begära handräckning enligt 45 § LVM. Jag förut-
sätter att klinikledningen ser till att rutinen kompletteras i dessa avseenden.




14
     Jfr prop. 2004/05:123 s. 38 f.
15
     Se prop. 2004/05:123 s. 39.
                                                                       Dnr 5238-2018   Sid 14 (15)




Behovet av tydligare reglering
Lagstiftaren har i många situationer klargjort vilket tvång en myndighet får
använda mot en enskild. Ett exempel på detta är 34 § LVM där det framgår
under vilka förutsättningar en missbrukare får låsas in i ett LVM-hem. När det
gäller kvarhållningsskyldigheten i 24 § LVM har lagstiftaren dock inte uttalat
sig om vilka tvångsåtgärder sjukvården får vidta. Som framgått ovan ger
bestämmelsen om laga befogenhet i 24 kap. 2 § brottsbalken endast viss ledning
för vilket våld som får användas i samband med kvarhållning.

Tjänstemän inom såväl socialtjänsten som Polismyndigheten har vid flera till-
fällen vänt sig till JO och påtalat att hälso- och sjukvården brister i den kvar-
hållningsskyldighet som följer av 24 § LVM. Från hälso- och sjukvårdens sida
har det dock framhållits att det finns svårigheter förenade med kvarhållnings-
skyldigheten. Som exempel har nämnts att det inte är lätt att veta vilka åtgärder
som sjukvårdspersonalen får eller är skyldiga att vidta, särskilt i situationer när
det saknas plats på ett LVM-hem eller när Kriminalvårdens transport till LVM-
hemmet dröjer. Det har påtalats att dröjsmål på upp till en vecka inte är
ovanliga.16

JO har tidigare uppmärksammat att det funnits köer till LVM-hem och påtalat
det otillfredsställande med detta (se bl.a. JO 2015/16 s. 434 och 2017/18 s. 458).
Enligt 25 § första stycket LVM ska Statens institutionsstyrelse efter anmälan av
socialnämnden anvisa plats i ett LVM-hem om beslut har fattats om tvångsvård
eller omedelbart omhändertagande enligt LVM. Genom ett tillägg i första
stycket, som trädde i kraft den 1 oktober 2018, ska Statens institutionsstyrelse i
akuta situationer omedelbart anvisa en sådan plats. Enligt de uppgifter som JO
har tillgång till tycks lagändringen ha lett till kortare köer till LVM-hemmen.
När det gäller dröjsmål med Kriminalvårdens transporter av frihetsberövade har
jag tidigare konstaterat att detta är ett vanligt förekommande problem inom flera
verksamheter. JO:s Opcat-enhet har också haft frågan om transporter som
särskilt tema under 2018 och 2019.17

Som framgått ovan har lagstiftaren förutsatt att ett kvarhållande enligt 24 §
LVM ska ske under kortast möjliga tid. Det innebär att bestämmelsen inte är
utformad för den situation som inte sällan uppstår idag, med långa väntetider för
transport till ett LVM-hem. Som bestämmelsen nu är utformad riskerar den att
föra med sig orealistiska förväntningar hos såväl övriga berörda myndigheter
som närstående i fråga om vilka åtgärder hälso- och sjukvården egentligen har




16
     Se bl.a. JO:s inspektionsprotokoll i ärendet med dnr 3107-2018.
17
     Se bl.a. Tema Transporter – Rapport från Opcat-enheten 2019. Rapporten finns
tillgänglig på JO:s webbplats JO.se/Opcat/Rapporter.
                                                                  Dnr 5238-2018      Sid 15 (15)




möjlighet att vidta för att hålla kvar en missbrukare som vill lämna sjukhuset.
Så länge det är oklart vilka befogenheter som hälso- och sjukvårdspersonal har i
samband med att en missbrukare ska hindras från att lämna sjukhuset enligt
24 § LVM, riskerar kvarhållningsskyldigheten att vålla stora problem i situa-
tioner som den nu aktuella. Jag ser positivt på att berörda myndigheter försöker
utarbeta samordnade rutiner i ett försök att komma tillrätta med situationen. De
rutiner som i all välvilja upprättas riskerar dock att innehålla åtgärder som är
tveksamma ur laglig synpunkt.

Det är av rättssäkerhetsskäl djupt otillfredsställande att hälso- och sjukvårdens
befogenheter för att hålla kvar en missbrukare i avvaktan på transport till ett
LVM-hem är så pass oklara. Enligt min mening behöver lagstiftningen förtyd-
ligas, främst när det gäller vilket tvång som får användas inom ramen för kvar-
hållningsskyldigheten. Eftersom en transport till ett LVM-hem kan dröja bör det
även övervägas och klargöras under hur lång tid eventuella tvångsåtgärder får
användas.

Mot den bakgrunden väcker jag härmed, enligt 4 § lagen (1986:765) med
instruktion för Riksdagens ombudsmän, frågan om en översyn av den lag-
stiftning som nu berörts. Jag överlämnar därför en kopia av detta beslut till
regeringen.

Mot bakgrund av de synpunkter som jag redovisat ovan finner jag även skäl att
skicka en kopia av detta beslut till Socialstyrelsen och Inspektionen för vård och
omsorg för kännedom.

Ärendet avslutas.
