# Kritik mot Polismyndigheten i Stockholms län, som brustit i tillsyn av en diabetiker som omhändertagits på grund av berusning

JO 2012-04-13 dnr 5244-2011

BESLUT
                                                                          Datum                    Dnr                      Sid
                                                                          2012-04-13               5244-2011               1 (5)
Justitieombudsmannen
Hans-Gunnar Axberger




                        Kritik mot Polismyndigheten i Stockholms län, som brustit i tillsyn av en
                        diabetiker som omhändertagits på grund av berusning


                          Beslutet i korthet: En till synes berusad kvinna omhändertogs av polis. Det framgick att
                          hon led av insulinbehandlad diabetes. Trots detta företogs ingen närmare kontroll av
                          hennes tillstånd. Polismyndigheten i Stockholms län kritiseras för detta och för att
                          personalen inte haft den utbildning som krävs. I beslutet noteras att flera fall av likartat
                          slag inträffat i skilda delar av landet, varav ett med dödlig utgång. Polismyndighetens
                          ledning erinras om att den har ett rättsligt ansvar för eventuella framtida incidenter, såvida
                          ledningen inte vidtagit tillräckliga åtgärder till säkerställande av att dess personal har
                          erforderlig kompetens och att adekvata rutiner tillämpas.

## Anmälan

I en anmälan till JO framförde AA klagomål mot Polismyndigheten i Stockholms
                        län och uppgav bl.a. följande. Hon hade varit ute och druckit öl med några vänner,
                        men börjat må dåligt och bestämt sig för att åka hem. Hon har inget minne av hur
                        hon tog sig till tunnelbanan. Där blev hon omhändertagen på grund av berusning.
                        Hon är dock övertygad om att hon inte var ”kraftigt berusad” vid tillfället utan led
                        av blodsockerfall i samband med alkoholintaget. Polisen reagerade inte på att
                        hennes tillstånd kunde bero på diabetes, trots att de vid avvisiteringen hittat
                        blodsockermätare och insulinsprutor. Hon fick som diabetiker inte den vård och
                        omsorg som behövdes under omhändertagandet.

## Utredning

Av de handlingar som hämtats in framgår bl.a. följande.

                        AA omhändertogs kl. 03.39 den aktuella dagen av ordningsvakter på Slussens
                        tunnelbanestation enligt lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade
                        personer m.m. (LOB). I polisens protokoll från ingripandet finns antecknat att AA
                        ”hittats utslagen på en bänk på perrongen”, att hon var ”berusad och desorienterad”
                        och att hon luktade alkohol från andedräkten. Där noteras även under rubriken
                        Sjukdomar/skador: Diabetes. I protokollet från avvisiteringen på polisstationen
                        finns antecknat att AA bl.a. hade en blodsockermätare och två insulinsprutor med
                        sig. Av tillsynsbladet, som fördes under tiden AA var omhändertagen, framgår att
                        arrestpersonalen sett till henne med ca 15 minuters mellanrum mellan kl. 04.35 och



 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                Fax:           08-21 65 58                                    www.jo.se
                                                                       Dnr 5244-2011    Sid 2 (5)




kl. 10.01, då hon frigavs. I flertalet av anteckningarna anges att AA ”ligger”. Det
anges även att hennes blodsocker kontrollerades kl. 09.03 och då var utan
anmärkning.

Polismyndigheten i Stockholms län (bitr. länspolismästaren BB) yttrade sig. Det
uppgavs att arrestpersonalen är uppmärksam på tecken som kan tyda på sjukdom
och att intagna med en sjukdomsbild kontrolleras särskilt noggrant. Upplysningar
hade inhämtats från polisinspektören CC, som var det arrestbefäl som bl.a. prövade
omhändertagandet. CC upplyste om att hon troligtvis noterat att AA led av diabetes
men inte gjort någon annan bedömning än att tillståndet var orsakat av
alkoholintag. CC upplyste även att hon inte erhållit någon utbildning om s.k.
förväxlingssjukdomar sedan utbildningen på Polishögskolan och att den enda
sjukvårdsutbildning som repeterats har varit hjärt- och lungräddning.

Polismyndigheten anförde även:

      Polismyndigheten anser, i likhet med City polismästardistrikt, att ingripandet enligt
      LOB inte kan ifrågasättas, då AA enligt ingripande polisman var berusad och kunde
      föra samtal med polismännen. Det kan även konstateras att AA uppger i sin anmälan
      till JO att hon druckit öl under kvällen. Om AA:s tillstånd även påverkats av hennes
      diabetes går inte att klarlägga.
      [---]
      Polismyndigheten gör mot bakgrund av vad som framkommit bedömningen att AA
      vid beslutet om insättning i arresten var berusad och samtidigt led av diabetes. Att
      intagna är berusade och lider av olika sjukdomar, bl.a. diabetes, är inte ovanligt.
      Enbart den omständigheten att det framkommer att den omhändertagna personen
      lider av sjukdom utgör inte tillräckligt skäl för omedelbar läkarvård. Det är den
      omhändertagnes tillstånd som ska ge anledning till läkarvård (3 § LOB). Enligt 3
      kap. 2 § FAP 023-1 ska läkarundersökning ske om tillståndet kan misstänkas vara
      förorsakat av sjukdomen eller berusningen eller omtöckningen närmar sig eller
      medför medvetslöshet, påverkar andningen eller medför motorisk oro, rastlöshet
      eller svettning eller är förenad med anmärkningsvärda eller svårförståeliga psykiska
      symtom. I förevarande fall har inget framkommit som ger vid handen att tillståndet
      kunde misstänkas vara föranlett av sjukdomen eller att medvetslöshet eller något
      annat allvarligt symtom förelåg. Det kan konstateras att tillsyn genomfördes med
      täta intervall, var femtonde minut. Mot bakgrund av vad arrestbefälen har uppgett
      finner polismyndigheten inga skäl att betvivla att läkarvård skulle ha ordnats för det
      fall AA:s tillstånd hade föranlett det, i enlighet med 3 och 6 §§ LOB. Det kan även
      konstateras att AA efter några timmars sömn nyktrade till och då kunde friges, vilket
      skedde efter kontroll av blodsockerhalten som då var utan anmärkning.
      Sammanfattningsvis anser polismyndigheten att ingripandet enligt LOB, intaget och
      förvaret i arresten, såvitt framgår av utredningen i ärendet, skedde i enlighet med
      gällande regler.
      Polismyndigheten avser, mot bakgrund av att det framkommit att det finns behov av
      utbildning om s.k. förväxlingssjukdomar för arrestbefäl och arrestantvakter, att
      genomföra en utbildningsinsats inom detta område, i syfte att förebygga att
      förväxlingssituationer uppstår i framtiden.

Rättslig reglering m.m.
Enligt 1 och 10 §§ LOB får den som anträffas så berusad av alkoholdrycker eller
annat berusningsmedel att vederbörande inte kan ta hand om sig själv eller annars
utgör en fara för sig själv eller för någon annan, omhändertas av en polisman eller
                                                                     Dnr 5244-2011    Sid 3 (5)




ordningsvakt. Om det behövs med hänsyn till den omhändertagnes tillstånd, ska
han eller hon så snart det kan ske undersökas av läkare (3 § LOB). Av 4 § LOB
framgår att en omhändertagen person som inte bereds vård på sjukhus eller något
annan vårdinrättning och inte heller tas om hand på något annat sätt eller annars
kan friges får hållas kvar. Den omhändertagne får då tas i förvar om det är
nödvändigt med hänsyn till ordning eller säkerhet. I 6 § LOB stadgas att den
omhändertagne fortlöpande ska ses till. Skulle den omhändertagnes tillstånd ge
anledning till det ska han eller hon föras till sjukhus eller läkare tillkallas.

Enligt 3 kap. 1 § Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om
omhändertagande av berusade personer (FAP 023-1, RPSFS 2000:57) ska polisen
när en berusad person omhändertas av en polis, bedöma om den omhändertagne, på
grund av en skada eller av någon annan orsak, behöver omedelbar läkarvård. Av de
allmänna råden till den föreskriften framgår att polisen bör, för bedömningen,
uppmärksamma personens kroppsställning och om det finns flaskor, tabletter,
injektionssprutor eller dylikt där denne befinner sig.

Av 3 kap. 2 § i nämnda föreskrifter framgår att läkarundersökning ska ske om

1. tillståndet kan misstänkas vara förorsakat av sjukdom,

2. den omhändertagne har en inte obetydlig kroppsskada eller kan befaras ha fått
   inre skador eller skallskador, eller

3. berusningen eller omtöckningen närmar sig eller medför medvetslöshet,
   påverkar andningen eller medför motorisk oro, rastlöshet eller svettning eller är
   förenad med anmärkningsvärda eller svårförståeliga psykiska symtom.

Enligt 5 kap. 1 § i föreskrifterna ska tillsynen vara noggrann. Den som är kraftigt
berusad ska ses till med högst 15 minuters mellanrum. Om det inte bedöms vara
obehövligt, ska den som utövar tillsynen gå in i arresten och kontrollera den
omhändertagnes tillstånd.

Frågor om frihetsberövades behov av medicinsk tillsyn har varit aktuella i tidigare
JO-beslut. Från äldre praxis kan nämnas JO 1979/80 s. 134, som gällde en
diabetiker som omhändertagits enligt LOB, där JO bl.a. uttalade:

      Jag kan förstå att det förekommer fall där personer som omhändertagits av polis
      uppger behov av medicinering utan att uppgifterna har någon reell bakgrund. I detta
      fall visste man emellertid att DD led av diabetes och det kan knappast ha undgått
      polismännen att det vid denna sjukdom kan vara angeläget att regelbunden
      medicinering sker. Mot den bakgrunden förvånar det mig att vakthavande befäl
      såsom närmast ansvariga ansett sig själva kunna bedöma om DD:s anspråk
      beträffande insulinet varit befogade.
I JO 1981/82 s. 88 hade en mediciniskt sakkunnig konsulterats, som uttalat att en
diabetiker som omhändertagits efter alkoholförtäring bör kontrolleras av läkare
eftersom alkoholen kan leda till blodsockerförändringar som kan kräva snabb
läkarbehandling. JO uttalade för sin del att den polisman som vägrar efterkomma
en omhändertagens önskemål om vård eller hjälp tar på sig ett tungt ansvar så snart
                                                                 Dnr 5244-2011   Sid 4 (5)




det rör sig om skador eller sjukdomar som inte med någon godtagbar tillförlitlighet
kan bedömas av en lekman. Till tillstånd som inte kan bedömas av lekmän hörde
enligt JO tveklöst en diabetikers behov av insulin. Från senare tid kan två beslut
nämnas (dnr 4714-2007 och 2112-2010). JO har där bl.a. framhållit att polisen, vid
bedömningar av om medicinska åtgärder behövs, måste iaktta en viss
säkerhetsmarginal och vid minsta osäkerhet konsultera sjukvårdspersonal.

I en av regeringen initierad särskild utredning för drygt tio år sedan behandlades
bl.a. frågor om förvaring av personer som omhändertas med stöd av LOB (se Ds
2001:31). Utredaren konstaterade att det blivit allt svårare för polisen att bedöma
omhändertagnas hälsotillstånd till följd av ökad alkoholkonsumtion och s.k.
blandmissbruk. Han noterade vidare att det finns sjukdomstillstånd, t.ex. diabetes
och epilepsi, som kan yttra sig på sådant sätt att personen uppträder till synes
berusad trots att vederbörande i själva verket kan vara helt nykter (promemorian s.
59). Enligt utredaren var det bl.a. beroende på svårigheten att bedöma de
omhändertagnas hälsotillstånd inte en bra ordning att de som omhändertas enligt
LOB förvaras av polisen. – Den statliga Missbruksutredningen har numera
föreslagit att huvudansvaret för förvaring vid polisens omhändertagande enligt
LOB ska ligga inom hälso- och sjukvården (se SOU 2011:35). Förvaring hos
polisen ska bara förekomma när den omhändertagne är våldsam eller aggressiv.
Polisens uppdrag ska i övrigt begränsas till initialt omhändertagande,
skyddsvisitation och transport till en enhet för tillnyktring. Skälen för förslaget
sammanfaller med dem som anfördes i den tidigare utredningen.
Missbruksutredningen framhöll att i genomsnitt sex personer per år avlider i
samband med omhändertagande enligt LOB.

Bedömning
AA omhändertogs av ordningsvakter på Slussens tunnelbanestation i Stockholm
vid fyratiden på natten. Hon låg då ”utslagen” på en perrongbänk. Hon har enligt
vad hon själv uppgett i de handlingar som finns i ärendet bara fragmentariska
minnesbilder av händelseförloppet, bl.a. har hon ett svagt minne av att hon blivit
buren av väktare och införd till en polisstation. Oavsett vad AA:s tillstånd berodde
på saknas det helt grund för att ifrågasätta omhändertagandet, som under de
rådande omständigheterna får anses ha skett för hennes eget bästa.

I det protokoll över omhändertagandet som upprättats av en av de ingripande
polismännen har noterats såväl att AA luktade alkohol som att hon led av diabetes.
Av handlingarna framgår vidare att man vid avvisiteringen påträffade en
blodsockermätare och insulinsprutor. Man hade således inom polismyndigheten
från början klart för sig att AA led av insulinbehandlad diabetes. Den fråga som
återstår att bedöma är om hon därvid fick erforderlig tillsyn och omsorg. Den
bedömningen ska göras med utgångspunkt i det ansvar det allmänna har för en
person som tvångsomhändertagits.

Polismyndigheten har uppgett att personalen i allmänhet är uppmärksam på tecken
som kan tyda på sjukdom och att intagna med sjukdomsbild alltid kontrolleras
                                                                   Dnr 5244-2011   Sid 5 (5)




särskilt noggrant. I AA:s fall har det emellertid inte visats att hon fick någon sådan
uppmärksamhet eller särskilt noggrann kontroll. Av dokumentationen att döma har
tillsynen under de inledande timmarna endast bestått i konstaterandet att hon låg
ned. Det förekom såvitt framkommit inte att arrestvakten – i enlighet med gällande
föreskrifter, se ovan – gick in i cellen för att kontrollera hennes tillstånd.
Polismyndigheten har vidare medgett att arrestbefäl och arrestvakter inte har
tillräcklig utbildning på området. En adekvat kontroll av AA:s tillstånd var med
andra ord inte möjlig att göra med den personal som fanns till hands.

Felbedömningar av en omhändertagen persons hälsotillstånd kan få mycket
allvarliga konsekvenser. Det illustreras av det dödsfall som inträffade i arresten i
Luleå, sedan polisen underlåtit att kontrollera en diabetessjuk. Händelsen har lett
till åtal och fällande dom för tjänstefel mot en polisman (se Luleå tingsrätts dom
den 14 mars 2012, B 3389-10; domen har inte vunnit laga kraft).

I detta fall har inga allvarliga skador uppkommit. Jag noterar även, i likhet med
polismyndigheten, att AA:s värden vid den kontroll som gjordes på morgonen var
normala. Polismyndigheten måste likväl kritiseras för att AA inte sågs till på det
sätt som borde vara rutin beträffande en diabetiker och för att personalen inte haft
den utbildning som förutsätts för att de ska kunna utföra den tillsynsuppgift de är
ålagda i de ovan beskrivna författningarna. I det sistnämnda hänseendet vill jag
erinra om JO:s beslut den 7 december 2010 (dnr 3340-2010) i ett likartat ärende,
där Polismyndigheten i Skåne kritiserades och där vikten av utbildning om s.k.
förväxlingssjukdomar särskilt framhölls. Det finns också skäl att erinra
polismyndighetens ledning om att även den har ett rättsligt ansvar för eventuella
framtida incidenter, såvida ledningen inte vidtagit tillräckliga åtgärder till
säkerställande av att dess personal har erforderlig kompetens och att adekvata
rutiner tillämpas.

Det nu inträffade, det föregående JO-ärendet och händelsen i Luleå tyder på att det
rör sig om en systematisk brist i hur den medicinska tillsynen över frihetsberövade
sköts. Iakttagelser av samma slag har som framgått gjorts i flera utredningar. Den
senaste utredningens förslag bereds för närvarande inom Regeringskansliet. En
kopia av detta beslut sänds därför dit, till understrykande av det angelägna i att de
missförhållanden som föreligger undanröjs, och till berörda riksdagsutskott, för
kännedom.
