# Fråga om socialnämnden var skyldig att inleda en utredning med anledning av att en farförälder gjorde en framställning om umgänge med ett barnbarn

JO 2010-10-13 dnr 5254-2009

BESLUT
                                                                           Datum                  Dnr                     Sid
                                                                           2010-10-13             5254-2009              1 (4)
Justitieombudsmannen
Kerstin André




                        Fråga om socialnämnden var skyldig att inleda en utredning med
                        anledning av att en farförälder gjorde en framställning om umgänge med
                        ett barnbarn

## Anmälan

AA framförde i en anmälan till JO klagomål mot en tjänsteman vid socialkontoret i
                        Trosa kommun angående handläggningen av en framställning om umgänge med
                        hennes barnbarn.

                        I anmälan till JO uppgav AA bl.a. följande. Hon kontaktade i september 2008
                        socialtjänsten med anledning av att BB, som är mor till AA:s barnbarn, hade
                        meddelat att barnbarnen inte fick ha någon kontakt med henne. Handläggaren av
                        ärendet utredde inte om barnen hade behov av umgänge med henne. Handläggaren
                        hänvisade vidare till sekretess och lämnade inte ut information om ärendets gång.
                        Genom att hon inte har kunnat få ett beslut i ärendet har hon inte heller kunnat
                        överklaga socialtjänstens ställningstagande.

## Utredning

AA:s anmälan remitterades till enhetschefen CC, socialkontoret i Trosa kommun,
                        för upplysningar. I remissen hemställde JO att socialkontoret i Trosa kommun
                        skulle inkomma med svar på följande frågor.

                                  1. Föranledde AA:s önskemål om umgänge med sina barnbarn att nämnden inledde
                                     en särskild utredning rörande frågan om talan skulle väckas enligt 6 kap. 15 a §
                                     andra stycket föräldrabalken?
                                  2. Om nämnden inledde en sådan utredning, vilka överväganden gjorde då
                                     nämnden såvitt avsåg skyldigheten att fatta ett formellt beslut i ärendet?
                                  3. Om nämnden inte inledde en sådan utredning, underrättades AA om detta
                                     ställningstagande?
                        I ett remissvar anförde socialchefen DD och enhetschefen

                        CC bl.a. följande.

                                  1. AA:s önskemål om umgänge med sina barnbarn föranledde inte någon utredning
                                     rörande frågan om talan skulle väckas enligt 6 kap. 15 a § andra stycket
                                     föräldrabalken eftersom barnen inte efterfrågade att någon sådan utredning skulle
                                     göras. Utredning kan endast göras om barnen efterfrågar umgänge med far- eller



 Riksdagens ombudsmän                           E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                 Fax:           08-21 65 58                                   www.jo.se
                                                                       Dnr 5254-2009     Sid 2 (4)



         morföräldrar, detta enligt Socialstyrelsen. Utredning kan göras i barnens
         hemkommun om barnen vill.
      2. Nämnden inledde inte en sådan utredning och AA informerades vid flera
         tillfällen om att vi inte avsåg inleda en sådan eftersom barnen inte efterfrågade
         detta och nämnden inte kunde göra en bedömning att detta var till barnens bästa.
         Nämnden gjorde flera försök att få fadern och modern att samarbeta kring
         umgänget då umgänget med farmor naturligt skulle lösa sig om barnen hade
         umgänge med fadern. Detta lyckades dock inte.
      Socialkontorets bedömning var att barnen inte skulle utsättas för mer myndighets-
      utövning då de under kort tid blivit utredda av socialtjänsten i Södertälje vid två
      tillfällen och den äldsta pojken även varit föremål för en vårdnads-, boende- och
      umgängesutredning i samband med en vårdnadstvist av familjerätten i Södertälje.
      Till det kommer ett antal förhandsbedömningar efter anmälningar från farmor AA
      samt fadern både av socialtjänsten i Södertälje och Trosa kommun. Barnen hade
      själv uttalat att de inte ville träffa farmor eftersom hon pratade illa om deras mamma
      och ställde mycket frågor till dem som gjorde dem illa till mods. Utifrån
      barnperspektivet gjorde nämnden bedömningen att barnen behövde komma till ro
      och inte utsättas för flera processer.
Nämnden har ifrågasatt länsstyrelsens tillsyn och den kritik som riktats mot
nämnden i Trosa kommun. I tillsynen finns sakfel som måste rättas till bl.a. där de
riktar kritik mot att nämnden inte gett AA ett skriftligt beslut som hon kunde
överklaga. Enligt JO så kan inte ett sådant beslut överklagas med förvaltnings-
besvär, utan enbart med stöd av kommunallagen (JO:s beslut 2009-08-27, dnr
373-2008). För att överklaga enligt kommunallagen måste man vara
kommunmedlem, vilket AA inte är, detta för att inte utsätta barn för onödiga
processer.

AA lämnade härefter synpunkter på nämndens yttrande. Hon inkom vidare med en
skrivelse vari hon framförde ytterligare klagomål mot socialkontoret.

JO hade tillgång till Länsstyrelsens i Södermanlands län beslut den 3 september
2009 och den 11 november 2009 i ärende dnr 701-16485-2008.

I ett beslut den 13 oktober 2010 anförde JO André följande.

Rättslig reglering
Av 6 kap. 15 § föräldrabalken (förkortad FB) följer att ett barn ska ha rätt till
umgänge med föräldrar som det inte bor tillsammans med samt att vårdnads-
havarna har ett gemensamt ansvar för att barnets behov av umgänge med någon
annan som står det särskilt nära så långt som möjligt tillgodoses.

Enligt 6 kap. 15 a § andra stycket FB får rätten på talan av socialnämnden besluta
om umgänge mellan barnet och någon annan än en förälder. Vid bedömningen av
om en sådan talan ska föras ska socialnämnden särskilt beakta barnets behov av
umgänge med sina morföräldrar och farföräldrar och andra som står barnet särskilt
nära.

En närstående som vill ha umgänge med barnet kan inte själv väcka en talan vid
domstol utan det är socialnämnden som beslutar om talan ska föras.
Socialnämndens beslut i saken kan inte överklagas enligt reglerna om s.k.
                                                                         Dnr 5254-2009     Sid 3 (4)



förvaltningsbesvär. I förarbetena till lagstiftningen uttalade regeringen följande
(prop. 2005/06:99 s. 56 f.).

      Regeringen delar kommitténs bedömning att det inte heller nu bör ges en talerätt för
      närstående. Det är av största vikt att barnet inte utsätts för fler processer, kanske med
      åtföljande umgängesutredningar m.m., än som är absolut nödvändiga. Av naturliga
      skäl är en sådan avvägning inte lätt att göra för en utomstående person, som vill ha
      ett umgänge med barnet men som inte får detta till följd av motstånd från barnets
      vårdnadshavare. Socialnämnden får förutsättas på ett mera objektivt sätt överväga
      om de nackdelar som en process för med sig från barnets synpunkter vägs upp av de
      fördelar som ett umgänge kan leda till. Av samma skäl bör det inte heller – som ett
      par remissinstanser föreslår – införas någon möjlighet att överklaga nämndens beslut
      att inte väcka talan.
Enligt 11 kap. 1 § första stycket socialtjänstlagen (2001:453) ska socialnämnden
utan dröjsmål inleda utredning av vad som genom ansökan eller på annat sätt har
kommit till nämndens kännedom och som kan föranleda någon åtgärd av nämnden.

Bedömning
AA framförde i september 2008 att hon ville att socialkontoret skulle verka för att
hon fick umgänge med BB:s barn, dvs. hennes barnbarn. Av den refererade
rättsliga regleringen följer att AA själv inte har någon talerätt i egenskap av farmor
och hon kan således inte väcka talan vid rätten om umgänge med barnbarnen. En
socialnämnd har en exklusiv rätt att bestämma om sådan talan ska väckas eller inte.
Handläggaren vid socialkontoret bedömde att det inte fanns anledning att inleda
någon utredning av huruvida nämnden skulle väcka en sådan talan.

Om socialkontoret hade inlett en utredning rörande umgänget skulle den
kommunala nämnd som svarade för ärendet ha fattat ett formellt beslut om
huruvida talan om umgänge skulle väckas. Den fråga som nu uppkommer är
huruvida det förelåg en skyldighet för nämnden att inleda en utredning och därefter
fatta ett beslut i saken med anledning av AA:s framställning. Svaret på den frågan
beror på om AA:s framställning medförde att det anhängiggjordes ett formellt
ärende.

Inom förvaltningsrätten används uttrycket materiell anhängighet i situationer där
en myndighet är tvingad att behandla och avgöra en sakfråga som väckts vid
myndigheten, oavsett om ärendet initierats genom en framställning från en enskild
person eller på myndighetens eget initiativ (se bl.a. Förvaltningslagsutredningens
betänkande En ny förvaltningslag, SOU 2010:29, s. 356 f.). För att ett ärende
ska anses materiellt anhängiggjort vid en myndighet krävs bl.a. att den fråga som
initiativtagaren önskar få bedömd ”angår” honom eller henne, vilket även brukar
beskrivas som ett krav på saklegitimation. Saklegitimation tillkommer i regel den
som ansöker om en förmån åt sig själv, t.ex. ett tillstånd eller bidrag, under
förutsättning att ansökan avser en i lagstiftningen angiven förmån som
myndigheten enligt tillämpliga författningsbestämmelser kan bevilja. Huvudregeln
är att gynnande beslut kan meddelas endast på ansökan av vederbörande själv. Den
som söker utverka en förmån åt någon annan är därför inte saklegitimerad, såvida
han eller hon inte är ställföreträdare eller ombud för den som ansökan avser
                                                                    Dnr 5254-2009   Sid 4 (4)



(Strömberg m.fl., Allmän förvaltningsrätt, 23 uppl., s. 93 f. och Bohlin m.fl.,
Förvaltningsrättens grunder, 2004, s. 85).

På motsvarande sätt gäller att den som gör en anmälan som har stöd i
författningsföreskrifter och rör honom eller henne själv är saklegitimerad, medan
en anmälan som bara syftar till att myndigheten ska ingripa mot någon annan i
anledning av påtalade sakförhållanden inte med automatik leder till någon saklig
prövning (jfr SOU 2010:29, s. 370). En person som upplyser en myndighet om ett
faktiskt förhållande och kanske rentav föreslår att en viss åtgärd ska vidtas, har i
allmänhet ingen sådan nära anknytning till ärendet som krävs för att han eller hon
ska få partställning och besvärsrätt. I de fall en myndighet äger ta upp ett ärende på
eget initiativ, anses den också juridiskt sett agera ex officio, även om ärendet inletts
genom en anmälan utifrån (jfr Bohlin m.fl., a.a., s. 118). För att initiativtagaren ska
anses vara saklegitimerad eller part i ärendet krävs att ett beslut i ärendet antingen
påverkar hans eller hennes offentligrättsliga ställning eller rör ett intresse som på
något sätt erkänts av rättsordningen, t.ex. genom en föreskrift i en författning på
området (Hellners m.fl., Förvaltningslagen med kommentarer, 2 uppl., s. 32 f.).

Det kan finnas utrymme för olika uppfattningar beträffande frågan om ett barns
behov av umgänge med närstående angår en närstående till barnet på ett sådant sätt
att den närstående blir saklegitimerad om han eller hon försöker initiera ett ärende
vid socialnämnden. Rätten till umgänge med föräldrar och närstående tillkommer
dock enligt 6 kap. FB först och främst barnet. En mor- eller farförälder är
närstående till sina barnbarn men inte deras legala ställföreträdare, en roll som i
stället ska fyllas av deras vårdnadshavare. Med denna utgångspunkt kan frågan om
barnens behov av umgänge med närstående, enligt min mening, inte anses angå en
mor- eller farförälder på ett sådant sätt att denne skulle vara saklegitimerad enbart
genom sitt släktskap. Övervägande skäl talar för att socialtjänsten inte är skyldig att
inleda en utredning med anledning av en framställning om umgänge från en mor-
eller farförälder.

I förevarande fall fann socialtjänsten att det inte fanns anledning att inleda en
utredning angående umgänget mellan AA och barnen, bl.a. med hänsyn till den
belastning som en sådan utredning enligt nämndens bedömning skulle ha inneburit
för barnen. Enligt min mening har det inte förelegat någon skyldighet för nämnden
att inleda en utredning och det finns därför inte skäl för mig att rikta någon kritik
mot nämnden för den formella handläggningen av AA:s framställning. Huruvida
nämnden borde ha inlett en utredning grundas ytterst på sådana överväganden som
JO är återhållsam med att anlägga synpunkter på. Jag har inte funnit skäl att frångå
den principen i detta fall. Däremot vill jag, med anledning av att nämnden i sitt
remissvar framhållit att barnen inte hade gett uttryck för en önskan om umgänge
med AA, anmärka att det förhållandet inte ensamt har utgjort ett skäl för nämnden
att inte inleda en utredning.

Vad AA har anfört i övrigt föranleder inte någon åtgärd från min sida, varför
ärendet härmed avslutas.
