# Fråga om Allmänna reklamationsnämndens behörighet att pröva ett ärende om tandreglering. Även kritik för utformningen av ett
samtycke till utlämnande av uppgifter som omfattas av hälso- och sjukvårdssekretess

JO 2021-06-22 dnr 5255-2019

BESLUT
                                                                          Datum                   Dnr                     Sid
                                                                          2021-06-22              5255-2019             1 (12)
Chefsjustitieombudsmannen
Elisabeth Rynning




                        Fråga om Allmänna reklamationsnämndens behörighet att pröva ett
                        ärende om tandreglering. Även kritik för utformningen av ett
                        samtycke till utlämnande av uppgifter som omfattas av hälso- och
                        sjukvårdssekretess


                          Beslutet i korthet: Allmänna reklamationsnämnden (ARN) har prövat ett ärende som
                          gällde tandreglering. Den klinik där behandlingen genomförts invände i ärendet att
                          nämnden inte var behörig att pröva tvisten, eftersom behandlingen utgjorde en hälso-
                          och sjukvårdstjänst. Sedan det från klinikens sida gjorts gällande att sekretessen
                          hindrade att man lämnade ut uppgifter till ARN om patienten gav patienten sitt
                          samtycke till att uppgifter lämnades ut.
                          ChefsJO redogör i beslutet för den rättsliga reglering som aktualiseras i ärendet. Av
                          redogörelsen framgår bl.a. att ARN:s behörighet inte omfattar hälso- och
                          sjukvårdstjänster och att sådana tjänster även innefattar tandvård.
                          ChefsJO konstaterar i beslutet att ärendet hos ARN rörde en tandreglering och
                          framhåller att ett sådant ingrepp kan utgöra antingen tandvård eller en estetisk åtgärd.
                          Hon anser inte att utredningen ger henne tillräckligt underlag för att slå fast att
                          anmälan till ARN avsåg en sådan åtgärd som enligt lagens mening är att betrakta
                          som tandvård. ChefsJO anser inte att det finns anledning till kritik mot ARN för att
                          nämnden tagit upp och prövat patientens anmälan.
                          När det gäller patientens samtycke till utlämnande av journaluppgifter framgår det att
                          detta tillkom genom att ARN ställde en fråga till henne i ett e-postmeddelande och fick
                          ett jakande svar. ChefsJO framhåller i beslutet att samtycket bl.a. var alltför generellt
                          och uttalar kritik mot bristerna i detsamma.
                          ChefsJO lämnar mot bakgrund av omständigheterna i ärendet över en kopia av
                          beslutet till regeringen för kännedom.

## Anmälan

I en anmälan som kom in till JO den 17 juli 2019 framförde AA, klinikchef för
                        specialistkliniken för ortodonti inom Västra Götalandsregionen, klagomål mot
                        Allmänna reklamationsnämnden (ARN). AA anförde bl.a. följande.

                        ARN:s uppdrag omfattar inte att pröva tvister om utförande av hälso- och
                        sjukvårdstjänster. Nämnden har trots detta valt att pröva ett ärende om tandvård.
                        Enligt hans uppfattning borde ARN i stället ha hänvisat den berörda patienten,



 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 51 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A              Fax:           08-21 65 58                                   www.jo.se
                                                                         Dnr 5255-2019        Sid 2 (12)




NN, till LÖF – Landstingens Ömsesidiga Försäkringsbolag (numera Löf
regionernas ömsesidiga försäkringsbolag). Detta framförde han även till ARN
inom ramen för ärendet där. För att ett tandvårdsärende ska kunna prövas krävs
att exempelvis journalhandlingar, fotografier, röntgenbilder och gipsmodeller
bedöms och analyseras. Sådana uppgifter omfattas av sekretess. Om den sortens
handlingar skickas till ARN blir de offentliga och kan begäras ut. ARN
använder sig dessutom av elektronisk kommunikation med e-post, vilket inte är
lämpligt i fråga om journalmaterial. I det aktuella ärendet fanns ett samtycke om
eftergivande av sekretess från patienten i form av ett osignerat
e-postmeddelande, vilket inte kan anses tillräckligt i sammanhanget.

Utredning
Handlingar i ärendet begärdes in och granskades. Anmälan remitterades därefter
till ARN för yttrande. I sitt remissvar anförde ARN, genom nämndens
ordförande, bl.a. följande (bilagan har här utelämnats):

Yttrande över AA:s anmälan till JO (dnr 5255-2019)

       ARN:s handläggning av ärendet
       En konsument (BB) anmälde Västra Götalands Läns Landsting (Specialist-
       kliniken för ortodonti) (nedan Specialistkliniken) till ARN. Av anmälan fram-
       gick att BB hade genomgått en tandregleringsbehandling med tandställning för
       att komma tillrätta med sneda tänder (”skönhetsfel”). BB klagade på att hon efter
       behandlingen (när tandställningen togs bort) hade två mellanrum mellan sina
       tänder. Hon ansåg därför att det var fel i tjänsten och begärde att ARN skulle
       besluta att kliniken skulle fullfölja behandlingen för att få bort mellanrummen
       mellan tänderna, alternativt att hon skulle få ett prisavdrag.
       BB:s anmälan skickades till Specialistkliniken med begäran om svar. AA
       svarade, i sin egenskap av klinikchef, att ARN inte var behörig att pröva tvisten
       eftersom behandlingen utgjorde en hälso- och sjukvårdstjänst.
       Ansvarig handläggare på ARN, juristen CC, svarade AA enligt följande.
           ”Enligt 5 § 1 förordningen med instruktion för Allmänna reklamations-
           nämnden prövar nämnden inte tvister om utförande av hälso- och
           sjukvårdstjänster. Vad som utgör hälso- och sjukvård definieras i l § hälso-
           och sjukvårdslagen som åtgärder som syftar till att medicinskt förebygga,
           utreda och behandla sjukdomar och skador. Skönhetskirurgiska ingrepp som i
           första hand utförs i syfte att förändra utseendet omfattas därför inte av
           begreppet hälso- och sjukvård i lagens mening. Nämnden gör därför den
           preliminära bedömningen att den är behörig att pröva det aktuella ärendet.
           Om vi inte hört av företaget senast den 8 oktober 2018 kommer nämnden att
           avgöra ärendet ändå. Vi utgår då från de uppgifter som anmälaren har
           lämnat.”
       AA återkom och anförde i huvudsak följande.
           ”Tolkningen av hälso- och sjukvårdslagen anges som preliminär och jag har
           svårt att tänka mig att jag kan skicka in journalhandlingar eller överhuvud-
           taget diskutera och kommentera en patient med ARN. Jag vill i så fall att
           nämnden förankrar detta med Socialstyrelsen innan jag skickar handlingar
           eller kommenterar ett patientfall. De normala vägarna inom hälso-, sjuk- och
           tandvård är patientnämnd, LÖF och IVO och i vissa fall HSAN.”
           ”I vilket fall kommer jag personligen att ställa frågan till Socialstyrelsen och
           vidarebefordra ert mail för att få deras synpunkter på ARN:s tolkning av
                                                                       Dnr 5255-2019       Sid 3 (12)




          Hälso- och sjukvårdslagen. ARN:s tolkning av lagen dvs att ” ingrepp som i
          första hand utförs i syfte att förändra utseendet omfattas därför inte av
          begreppet hälso- och sjukvård i lagens mening” har vittgående konsekvenser
          i många avseenden. En omfattande del av tandvården syftar till att förändra
          utseendet till det bättre på våra patienter.”
      AA anförde också att han på grund av sekretess inte ens kunde bekräfta eller
      dementera om anmälaren ens varit på kliniken. Han föreslog att ARN skulle be
      anmälaren att vända sig till patientnämnd eller LÖF (Landstingens Ömsesidiga
      Försäkringsbolag).
      CC svarade AA att han vidhöll sin preliminära bedömning att det inte fanns
      något formellt hinder för ARN att pröva ärendet. Mot bakgrund av vad AA hade
      anfört om sekretess, tillfrågades BB om hon gav sitt samtycke till att uppgifterna
      om henne lämnades ut. Hon svarade att hon samtyckte till detta.
      AA återkom och invände i huvudsak följande.
          ”Som jag förstår det är det första gång som ARN beslutar pröva en anmälan
          som man egentligen inte skall pröva och tolkar lagstiftningen på ett sätt som
          inte är praxis. Detta beslut kan få stor betydelse för tandhälso- och sjukvård
          och ett sådant beslut borde enligt min mening föregås av en ganska omsorgs-
          full utredning där alla juridiska aspekter gås igenom och prövas. Det är en
          ganska rigorös lagstiftning som skall avhandlas kring patientsäkerhet,
          sekretess och så vidare där både Socialstyrelsen och IVO bör involveras.
          Oavsett vilken behandling och på vilka grunder en behandling utförs på en
          patient så upprättas journaler som dokumentation. Dessa journaler och
          handlingar regleras enligt gällande lagar och förordningar och att skicka
          denna typ av dokumentation till en statlig myndighet vars handlingar är
          offentliga och tillgängliga så snart de kommit myndigheten tillhanda förfaller
          i dagsläget helt orimligt.”
          ”Syftet med mitt mail är sålunda att höra om det är ARN’s officiella mening
          att fortsättningsvis driva liknande ärenden på detta tveksamma sätt som sätter
          tand- och sjukvårdspersonal i svåra avgöranden där myndigheten anmodar
          personer att skicka in sekretessbelagda uppgifter till att i realiteten bli
          offentliga handlingar eller om man skall hänvisa klagande till instanser som
          har till uppgift att hantera dessa ärenden.”
      Handläggaren påminde återigen om svar och påminde om att ärendet kunde
      komma att avgöras även om Specialistkliniken inte svarade i sak, och att ARN
      då skulle utgå från de uppgifter som anmälaren hade lämnat. Efter att AA
      återigen hade invänt mot detta, meddelade ARN beslut i ärendet (se bilaga).
      Beslutsfattare var nämndens vice ordförande J.H.

      ARN:s yttrande

      Allmänt om ARN:s kompetensområde
      ARN är en godkänd nämnd för tvistlösning enligt EU-direktivet om alternativ
      tvistlösning vid konsumenttvister.1 Av art. 2 i direktivet framgår att tvister som
      faller inom direktivets tillämpningsområde är tvister om avtalsförpliktelser som
      härrör från köpeavtal eller tjänsteavtal mellan näringsidkare och konsumenter
      (art. 2.1). Enligt artikeln gäller direktivets krav på tvistlösning samtliga
      marknader, förutom tvister rörande hälso- och sjukvårdstjänster, utbildning som




1
  Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/11/EU av den 21 maj 2013 om alternativ
tvistlösning vid konsumenttvister och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 och direktiv
2009/22/EG.
                                                                       Dnr 5255-2019         Sid 4 (12)




      tillhandahålls av offentliga aktörer och icke-ekonomiska tjänster av allmänt
      intresse (art. 2.2. c, h och i).
      Av förordningen (2015:739) med instruktion för Allmänna reklamations-
      nämnden framgår att myndigheten, efter anmälan av en konsument, ska
      rekommendera en lösning av tvister mellan konsumenter och näringsidkare som
      härrör från ett avtal om köp av en vara, tjänst eller annan nyttighet (3 § första
      stycket 1). Av instruktionen följer också vissa inskränkningar i ARN:s uppdrag.
      ARN prövar exempelvis inte tvister om utförande av hälso- och sjukvårdstjänster
      (5 § 1). Myndigheten prövar inte heller tvister som kan prövas eller har prövats
      av en nämnd för alternativ tvistlösning som har godkänts enligt lagen (2015:671)
      om alternativ tvistlösning i konsumentförhållanden (6 §). Om det framgår att
      ARN saknar behörighet att pröva ett visst ärende, ska ärendet avvisas (25 §
      första stycket i instruktionen). Enligt instruktionen får ARN också avvisa ett
      ärende om en prövning av ärendet med hänsyn till myndighetens arbetsformer
      eller av något annat skäl allvarligt skulle hindra myndigheten från att fungera
      effektivt (26 § 3).
      ARN:s generella kompetensområde har anpassats till direktivets tillämpnings-
      område. Vid den utredning som föregick instruktionen konstaterades att särskilda
      kategorier av tvister bara fick undantas från ARN:s kompetensområde i två fall,
      nämligen om de faller utanför direktivets tillämpningsområde eller om de faller
      inom direktivets tillämpningsområde men kan prövas av andra tvistlösnings-
      organ som lever upp till direktivets kvalitetskrav. 2 Ett flertal avtalsrättsliga
      tvister som tidigare var undantagna ARN:s prövning tillfördes ARN:s prövning
      för att säkerställa direktivets genomförande.3
      Av EU-direktivet och nämndens instruktion framgår tydligt att ARN inte
      godtyckligt får välja vilka tvister myndigheten ska pröva.

      Begreppen konsument, näringsidkare och tjänsteavtal
      Med konsument avses enligt nämndens instruktion dels en fysisk person som
      handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet, dels
      dödsbon. Med näringsidkare avses en fysisk eller juridisk person som handlar
      för ändamål som har samband med den egna näringsverksamheten (2 §).
      Instruktionens definition av näringsidkare motsvarar den definition som finns i
      konsumenttjänstlagen. Även tjänster som lämnas av offentliga myndigheter samt
      andra statliga och kommunala organ faller in under näringsidkarbegreppet i vid
      mening.4
      Som tjänsteavtal räknas enligt direktivet varje avtal som inte är ett köpeavtal, där
      näringsidkaren tillhandahåller eller åtar sig att tillhandahålla en tjänst till
      konsumenten och där konsumenten betalar eller åtar sig att betala priset för
      denna (art. 4.1 d). Eftersom direktivets definition av tjänsteavtal har en vidare
      innebörd än i svenska konsumenträttsliga sammanhang, föreskrivs i ARN:s
      instruktion att nämnden också ska pröva ”andra nyttigheter”. 5
      Det finns alltså ingenting i ARN:s generella kompetensområde som medför att
      nämnden är förhindrad att pröva en tvist mellan en konsument och en tandläkar-
      praktik.




2
  Jfr SOU 2014:47 s. 182.
3
  SOU 2014:47 s. 193.
4
  SOU 1979:36 s. 132 och prop. 1984/85:10 s. 141.
5
  SOU 2014:47 s. 179.
                                                                          Dnr 5255-2019         Sid 5 (12)




         Undantaget för hälso- och sjukvård
         ARN prövar inte tvister om utförande av hälso- och sjukvårdstjänster (5 § 1 i
         instruktionen).
         Hälso- och sjukvårdstjänster definieras i EU-direktivet som tjänster som
         tillhandahålls patienter av hälso- och sjukvårdsanställda, i syfte att bedöma,
         bevara eller återupprätta patienternas hälsotillstånd, däribland förskrivning,
         utlämnande och tillhandahållande av läkemedel och medicintekniska produkter
         (art. 2).
         ARN prövar alltså inte tvister som rör hälso- och sjukvårdstjänster och som
         kräver medicinsk bedömning av en patients hälsotillstånd. Ett ingrepp som i
         första hand utförs i syfte att förändra en persons utseende faller emellertid
         utanför definitionen av hälso- och sjukvårdstjänster och undantas därmed inte
         från ARN:s behörighet. Nämnden anser sig därför vara behörig att pröva tvister
         om sådana tjänster.6

         Undantaget för andra godkända nämnder
         Som nämnts ovan prövar ARN inte tvister som kan prövas eller har prövats av en
         annan nämnd för alternativ tvistlösning som har godkänts enligt lagen om
         alternativ tvistlösning i konsumentförhållanden. Sådana nämnder godkänns av
         Kammarkollegiet. De nämnder som har fått sådant godkännande framgår på
         Kammarkollegiets webbplats. Som exempel på godkända nämnder kan nämnas
         Personförsäkringsnämnden och Trafikskadenämnden. Enskilda patientnämnder,
         LÖF, IVO och HSAN är inte godkända nämnder enligt lagen om alternativ
         tvistlösning i konsumentförhållanden, varför det nu aktuella undantaget inte
         aktualiseras i ärenden rörande tjänster utförda av tandläkare.

         Eventuell sekretess i ärendet
         Specialistkliniken invände i ärendet att den var förhindrad att svara med
         hänvisning till ospecificerade regler om patientsäkerhet och sekretess. Såvitt
         ARN erfar innebär tystnadsplikten inom tandvården, oavsett huvudman,
         generellt att uppgifter om patientens hälsa eller personliga förhållanden inte får
         lämnas ut till någon annan än de som direkt vårdar patienten, om det inte är helt
         klart att uppgiften kan röjas utan att patienten eller någon närstående lider men
         eller om patienten har samtyckt till det. I ärendet mellan BB och Specialist-
         kliniken inhämtades därför BB:s samtycke till att uppgifterna om henne
         lämnades ut. Nämnden bedömde därför att sekretessbestämmelserna inte innebar
         något hinder mot en prövning av ärendet.

         Följden av att Specialistkliniken inte svarade i ärendet
         Eftersom Specialistkliniken, trots flera påminnelser samt besked om att nämnden
         inte avsåg att avvisa ärendet i det aktuella skedet, inte svarade i sak meddelade
         nämndens vice ordförande – med stöd av 31 § i instruktionen – beslut i ärendet.
         BB:s uppgifter lades då till grund för beslutet och eftersom hennes krav inte var
         uppenbart ogrundat godtogs det och Specialistkliniken rekommenderades att
         betala tillbaka det belopp som BB hade betalat för tjänsten.
         Som redan framgått är ARN:s behörighet, när det kommer till tjänster som utförs
         av tandläkare, beroende av vilken sorts tjänst det är fråga om. I vissa fall framgår
         det redan av omständigheterna i anmälan om tvisten är sådan att den kan prövas
         av ARN eller inte. I många fall kan den bedömningen emellertid göras först när
         näringsidkaren har inkommit med ett svar och i detta anfört exempelvis
         omständigheter som talar för att ARN inte är behörig att pröva tvisten. ARN




6
    Jfr SOU 2014:47 s. 201.
                                                                      Dnr 5255-2019        Sid 6 (12)




      noterar att Specialistkliniken inte svarade i sak och inte heller framförde några
      sådana omständigheter som tydde på att det aktuella ingreppet inte i första hand
      utfördes i syfte att förändra utseendet utan i stället rörde en medicinsk behand-
      ling av BB. Om så hade skett är det möjligt att en annan bedömning av ARN:s
      behörighet hade gjorts. De omständigheter som var kända för nämnden och som i
      huvudsak framgick av anmälan var inte sådana att de gav anledning för nämnden
      att avvisa ärendet.

## Slutsats

Utgångspunkten är att ARN är skyldig att pröva alla tvister som härrör från
      tjänsteavtal mellan näringsidkare och konsumenter, om tvisten inte uttryckligen
      är undantagen från ARN:s behörighet enligt nämndens instruktion. Som framgår
      av redogörelsen ovan har ARN ansett att tvisten mellan BB och Specialist-
      kliniken inte omfattades av något sådant undantag.
      När det gäller Specialistklinikens fråga om det inte vore lämpligare att andra
      nämnder eller organ i stället för ARN prövar tandvårdsfrågor vill nämnden
      särskilt framhålla följande. Det saknar egentligen betydelse för prövningen i ett
      ärende av nu aktuellt slag att bedöma huruvida det är lämpligt eller inte vilka
      tvister ARN prövar. Den bedömningen är det lagstiftaren som ska göra. ARN har
      till uppgift att pröva alla de ärendetyper som lagstiftaren, genom ARN:s
      instruktion, har gett myndigheten i uppdrag att hantera. ARN är utifrån gällande
      regelverk förhindrad att generellt avvisa alla tvister som rör tjänster som utförs
      av tandläkare. ARN har inte heller någon laglig möjlighet att överlämna ett
      ärende till exempelvis LÖF, IVO eller HSAN som Specialistkliniken har
      föreslagit.
AA kommenterade remissvaret.

Rättsliga utgångspunkter
Handläggningen vid ARN
ARN:s handläggning av tvister regleras i förordningen (2015:739) med
instruktion för Allmänna reklamationsnämnden. Av förordningens 5 § 1
framgår att ARN inte prövar tvister om utförande av hälso- och sjukvårds-
tjänster.

Enligt 20 § ska anmälan av tvister göras skriftligen på en särskild blankett som
myndigheten tillhandahåller. Myndigheten får begära in de kompletterande
uppgifter från anmälaren som behövs för handläggningen.

I 25 § föreskrivs bl.a. att myndigheten ska avvisa ärendet om den inte är behörig
att pröva en tvist enligt förordningen. Av 26 § framgår även att myndigheten får
avvisa ett ärende om en komplettering som myndigheten har begärt av
anmälaren inte kommer in inom angiven tid. Enligt 27 § gäller bl.a. att ärendet
ska avvisas inom viss angiven tid om det framgår redan av innehållet i en
anmälan att myndigheten inte är behörig att pröva tvisten.

Det finns ingen bestämmelse i instruktionen för ARN som reglerar över-
lämnande av ärenden till en annan myndighet eller nämnd.

Hälso- och sjukvård
Enligt 2 kap. 1 § hälso- och sjukvårdslagen (2017:30), HSL, avses med hälso-
och sjukvård, i den lagen, åtgärder för att medicinskt förebygga, utreda och
                                                                  Dnr 5255-2019       Sid 7 (12)




behandla sjukdomar och skador, sjuktransporter och omhändertagande av
avlidna. Enligt bestämmelsens andra stycke omfattar lagen inte tandvård enligt
tandvårdslagen (1985:125).

Definitionen av hälso- och sjukvård, och huruvida tandvård omfattas av det
begreppet, är dock inte konsekvent i lagstiftningen. I flera andra författningar på
området omfattar begreppet hälso- och sjukvård således även tandvård (se
exempelvis 1 kap. 2 § patientsäkerhetslagen [2010:659], 1 kap. 1 § patient-
datalagen [2008:355] och 5 § patientskadelagen [1996:799]).

Tandvård
Enligt 1 § tandvårdslagen avses med tandvård i den lagen åtgärder för att före-
bygga, utreda och behandla sjukdomar och skador i munhålan. Till tandvården
anses samtliga åtgärder som motiveras av sjukdomar i munhålan, tänderna,
käkarna och de omgivande vävnaderna höra (se Johnsson, Hälso- och
sjukvårdslagen [Version 10, JUNO], kommentaren till 2 kap. 1 §).

Estetiska behandlingar m.m.
Med hänsyn till de definitioner av hälso- och sjukvård respektive tandvård som
uppställs i lag uppkommer emellanåt frågan om vissa typer av kropps-
behandlingar ska anses omfattas av dessa. Om så inte är fallet är de aktuella
regelverken inte tillämpliga på behandlingarna i fråga. Det brukar framhållas att
ingrepp som primärt görs i s.k. förskönande, alltså estetiskt, syfte inte omfattas
av hälso- och sjukvårdslagstiftningen, eftersom det inte finns något medicinskt
behov av ingreppet (se prop. 2020/21:57 s. 26). Behandlingen görs således inte
för att medicinskt förebygga, utreda eller behandla sjukdomar eller skador.
Typexemplet av ett sådant ingrepp är en estetisk skönhetsoperation. Det kan
däremot även finnas estetiska behandlingar som är medicinskt motiverade och
således ingår i definitionen av hälso- och sjukvård som den anges i hälso- och
sjukvårdslagen, exempelvis rekonstruktiv plastikkirurgi för att återskapa form
och funktion efter medfödd missbildning eller uppkomna skador (jfr s. 25).

Vissa kroppsbehandlingar kan alltså, lagtekniskt sett, sägas befinna sig i
gränslandet mellan hälso- och sjukvård och vad som kan anses vara en
konsumenttjänst (se propositionen, jfr även HFD 2013 ref. 67 i fråga om
mervärdesskatt vid utförande av estetiska operationer och behandlingar). I vissa
fall har dock delar av hälso- och sjukvårdens regelverk ansetts tillämpliga även
på estetiska behandlingar, då dessa har utförts av hälso- och sjukvårdspersonal
(se bl.a. RÅ 1997 not 28, jfr även prop. 1981/82:97 s. 44).

I sammanhanget kan regleringen i 1 kap. 3 § lagen (2008:145) om statligt
tandvårdsstöd även vara av intresse. Enligt den bestämmelsen kan sådant stöd
lämnas för förebyggande tandvård och tandvård som patienten behöver och som
syftar till att åstadkomma frihet från smärta och sjukdomar, förmåga att äta,
tugga och tala utan större hinder eller ett utseendemässigt godtagbart resultat.
Bestämmelsen innebär att många tandvårdsbehandlingar som utförs av rent
estetiska skäl utesluts från stöd (se prop. 2007/08:49 s. 161). Det är dock
                                                                    Dnr 5255-2019        Sid 8 (12)




tillräckligt att ett av de angivna syftena med tandvården är uppfyllt. En tand-
vårdsåtgärd som syftar till att t.ex. avhjälpa en tandlucka som är väl synlig och
inte utseendemässigt godtagbar ska alltså kunna berättiga till ersättning även om
tandluckan varken ger smärta eller svårigheter att äta, tugga eller tala. Det kan
alltså handla om behandlingar som både är att se som tandvård och som
samtidigt syftar till att ge ett visst estetiskt resultat (se prop. 2020/21:57 s. 29).
Om det exempelvis handlar om tandreglering som är odontologiskt motiverad
faller behandlingen under tandvårdslagen.

Konsumenträttsliga aspekter
ARN:s prövning av ärenden görs i allt väsentligt utifrån konsumenträttsliga
regelverk, såsom konsumenttjänstlagen (1985:716). Enligt lagens 1 § är denna
tillämplig bl.a. på tjänster i form av arbete på lösa saker, vilket utesluter att
behandlingar av personer, även medicinska sådana, omfattas av lagens
tillämpningsområde (prop. 1984/85:110 s. 144). Det har dock ansetts finnas
visst utrymme för att tillämpa lagens bestämmelser analogt i dessa fall, vilket
även har kommit till uttryck i förarbetena till lagen (se SOU 1979:36 s. 20, jfr
även NJA 2011 s. 600). Försiktighet i detta avseende bör dock iakttas (se
Johansson, Konsumenttjänstlagen [Version 2, JUNO, kommentaren till 1 §).
Det kan i sammanhanget nämnas att ARN i viss mån har tillämpat konsument-
tjänstlagen analogt i fråga om tjänster som avser kroppsbehandlingar och som
inte är att bedöma som hälso- och sjukvård (se SOU 2015:100 s. 62 och 312
samt ARN 2016-05241).

Sekretessbestämmelser av betydelse i ärendet
I 8 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), OSL, föreskrivs att en
uppgift för vilken sekretess gäller som huvudregel inte får röjas för enskilda
eller för andra myndigheter.

Av 12 kap. 2 § första stycket OSL följer att en enskild helt eller delvis kan
efterge sekretess som gäller till skydd för honom eller henne, om inte annat
anges i den lagen.

Sekretess gäller enligt 25 kap. 1 § första stycket OSL inom hälso- och
sjukvården för uppgift om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga
förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde
eller någon närstående till honom eller henne lider men. Detsamma gäller i
annan medicinsk verksamhet, exempelvis rättsmedicinsk och rättspsykiatrisk
undersökning, insemination, befruktning utanför kroppen, fastställande av
könstillhörighet, abort, sterilisering, omskärelse och åtgärder mot smittsamma
sjukdomar. Även tandvård hör till hälso- och sjukvården, i detta sammanhang
(se Lenberg m.fl., Offentlighets- och sekretesslagen [Version 21, JUNO],
kommentaren till 25 kap. 1 §).

Det finns ingen särskild bestämmelse i offentlighets- och sekretesslagen som
reglerar ARN:s verksamhet. I 21 kap. OSL finns dock regler om sekretess till
skydd för uppgift om enskilds personliga förhållanden oavsett i vilket
                                                                   Dnr 5255-2019    Sid 9 (12)




sammanhang uppgifter förekommer. I kapitlets 1 §, som reglerar hälsa och
sexualliv, anges bl.a. att sekretess gäller för uppgift som rör en enskilds hälsa
eller sexualliv, såsom uppgifter om sjukdomar, missbruk, sexuell läggning,
könsbyte, sexualbrott eller annan liknande uppgift, om det kan antas att den
enskilde eller någon närstående till honom eller henne kommer att lida
betydande men om uppgiften röjs. Bestämmelsens utformning, som alltså
innebär en presumtion för offentlighet, uppställer ett väsentligt svagare skydd
för känsliga uppgifter än regleringen i 25 kap. 1 § OSL.

Bedömning
ARN:s behörighet
Det har framgått att BB anmälde kliniken till ARN i fråga om utförandet av en
tandreglering. Den fråga som inledningsvis uppstår är om ARN över huvud
taget har varit behörig att pröva anmälan.

Innebörden av 5 § instruktionen för Allmänna reklamationsnämnden
Som framgått av redogörelsen för den rättsliga regleringen ovan anges i 5 § 1
förordningen med instruktion för Allmänna reklamationsnämnden att nämnden
inte är behörig att pröva tvister om utförande av hälso- och sjukvårdstjänster.
Någon definition av sistnämnda begrepp finns inte i instruktionen. Liknande
bestämmelser har dock funnits i tidigare förordningar som har reglerat ARN:s
verksamhet. I äldre förarbeten har det även framhållits att ARN inte bör pröva
ärenden som gäller bl.a. läkar- och tandläkartjänster (se prop. 1979/80:114
s. 16).

ARN:s instruktion fick sin nuvarande utformning med anledning av genom-
förandet av det s.k. tvistlösningsdirektivet (Europaparlamentets och rådets
direktiv 2013/11/EU om alternativ tvistlösning vid konsumenttvister och om
ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 och direktiv 2009/22/EG). Enligt
artikel 2.2 h ska direktivet inte tillämpas på hälso- och sjukvårdstjänster som
tillhandahålls patienter av hälso- och sjukvårdsanställda i syfte att bedöma,
bevara eller återupprätta patienternas hälsotillstånd, däribland förskrivning,
utlämnande och tillhandahållande av läkemedel och medicintekniska produkter.
Någon närmare definition av begreppet ”hälso- och sjukvårdstjänster” finns inte
i direktivet. Däremot anges under skälen för direktivet att detta inte bör
tillämpas på hälso- och sjukvårdstjänster enligt definitionen i artikel 3 a i
Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/24/EU av den 9 mars 2011 om
tillämpningen av patienträttigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård,
det s.k. patientrörlighetsdirektivet (skäl 14).

I artikel 3 a i patientrörlighetsdirektivet definieras begreppet hälso- och
sjukvård på samma sätt som i artikel 2 h i tvistlösningsdirektivet. Med hälso-
och sjukvård avses enligt patientrörlighetsdirektivet även tandvård (se bl.a.
Ds 2015:52 s. 7).
                                                                      Dnr 5255-2019   Sid 10 (12)




Mot denna bakgrund är det alltså en rimlig slutsats att sådana hälso- och
sjukvårdstjänster som nämns i ARN:s instruktion, och som ARN alltså inte är
behörig att pröva, även innefattar tandvård.

Bedömningen av det aktuella ärendet hos ARN
Utredningen visar att anmälan till ARN rörde utförandet av en tandreglering.
Som framgått ovan kan ett sådant ingrepp anses utgöra antingen tandvård eller
en estetisk åtgärd, beroende på dess syfte. Jag bedömer inte att utredningen ger
mig tillräckligt underlag för att kunna slå fast att anmälan till ARN avsåg en
sådan åtgärd som, enligt lagens mening, är att anse som tandvård. Jag noterar
även att BB i sina skrivelser till ARN bl.a. anförde att tandregleringen utfördes
på grund av ett ”skönhetsfel” och att det inte hade betalats ut något statligt stöd
för åtgärden. Jag finner inte skäl att uttala någon kritik mot ARN i denna del.

Ärendet tydliggör emellertid att det kan vara svårt för ARN att bedöma om en
anmälan som rör motsvarande behandlingar omfattas av nämndens behörighet.
Det kan alltså krävas noggranna överväganden från myndighetens sida i detta
avseende. Om det finns oklarheter bör nämnden enligt min mening använda sig
av möjligheten att begära in kompletterande uppgifter från anmälaren enligt
20 § i myndighetens instruktion för att försöka klargöra vilken typ av
behandling ärendet rör samt även begära in vårdgivarens uppfattning. Ytterst är
det dock nämnden som avgör hur behandlingen ska klassificeras.

Det finns vidare inte något hinder mot att nämnden, utifrån ett service-
perspektiv, upplyser anmälaren om möjligheten att vända sig till IVO eller Löf i
frågan. Det kan även vara lämpligt att informera anmälaren om de
begränsningar i offentlighets- och sekretesslagen när det gäller skydd för
känsliga uppgifter som finns i fråga om nämndens verksamhet. Jag nöjer mig
med dessa uttalanden i denna del.

Utformningen av ett samtycke om utlämnande av uppgifter som omfattas
av sekretess
Det har kommit fram ett en handläggare vid ARN, efter det att AA i ett yttrande
dit anfört att kliniken var förhindrad att bemöta anmälan med hänsyn till
sekretess, skickade en förfrågan till BB om huruvida hon samtyckte till att
uppgifterna lämnades ut. Skrivelsen hade i allt väsentligt följande innehåll:

      AA har nämligen anfört att kliniken är förhindrad att yttra sig på grund av
      sekretess. Detta bör kunna åtgärdas genom att BB ger sitt samtycke till att
      uppgifterna om henne lämnas ut.
      BB: Om du vill ge ett sådant samtycke kan du göra det senast den 28 december
      2018.
Såvitt framkommit skickades skrivelsen via e-post till den adress som BB hade
använt sig av vid sin anmälan till ARN. Svaret kom in till ARN på samma sätt
och hade bl.a. följande lydelse:

      Hej! Jag ger samtycke till att uppgifterna om mig lämnas ut.
      Vänliga hälsningar BB
                                                                    Dnr 5255-2019       Sid 11 (12)




Bestämmelsen i 12 kap. 2 § OSL innebär att en enskild kan efterge sekretessen i
förhållande till en annan enskild eller till en myndighet. Det finns inga formkrav
på ett sådant samtycke; det kan alltså i regel ges muntligt och behöver inte vara
skriftligt (se bl.a. JO 1990/91 s. 366). I nyss nämnda beslut uttalade JO dock att
en myndighet, i fråga om uppgifter inom socialtjänsten, bör begära in ett
uttryckligt och skriftligt samtycke eftersom det i sådana fall kan bli fråga om
utlämnande av uppgifter av mer känslig natur. JO har även gjort motsvarande
uttalanden om den s.k. kriminalvårdssekretessen (se JO 2016/17 s. 224). Enligt
min mening bör samma förhållningssätt i regel tillämpas när det gäller
sekretessen inom hälso- och sjukvården, mot bakgrund av att det även i dessa
fall kan röra sig om utlämnande av mycket känsliga uppgifter. Genom att ett
samtycke lämnas skriftligt minskar även risken för missförstånd om vilka
uppgifter som samtycket avser och i vilket eller vilka sammanhang de får röjas.

Ett samtycke får dock inte ges ett så generellt innehåll att den enskilde allmänt
förklarar sig avstå från sekretessen hos en viss myndighet eller tjänsteman. Om
en enskild mer eller mindre avtvingas ett generellt samtycke kan omständig-
heterna vara sådana att samtycket inte bör tillerkännas rättslig giltighet (se prop.
1979/80:2 Del A s. 331). Därutöver bör samtycket inte medföra att den enskilde
lämnar ett medgivande som går betydligt längre än vad som behövs för
myndighetens verksamhet. Den person som tar emot samtycket bör försäkra sig
om att detta inte får större räckvidd än vad den enskilde har insett eller velat (jfr
t.ex. JO 2017/18 s. 99 och JO 2017/18 s. 286).

Eftersom det inte finns något formkrav för hur samtycken ska lämnas kan det
inte uteslutas att detta kan ske genom ett e-postmeddelande. Huruvida ett sådant
samtycke kan godtas av den myndighet som ombeds lämna ut uppgifterna är
dock enligt min mening en fråga som får bedömas med hänsyn till
omständigheterna i det enskilda fallet. Den utlämnande myndigheten får alltså,
beroende av dessa, avgöra från fall till fall om det behöver vidtas några
kontrollåtgärder i fråga om samtycket, exempelvis genom kontakt med den
enskilde i fråga (jfr mitt beslut den 31 januari 2020, dnr 7504-2018).

Det nu aktuella samtycket har tillkommit genom att ARN ställde en fråga i ett
e-postmeddelande, som på samma sätt besvarades i huvudsak jakande av
mottagaren. Det har inte framkommit något i ärendet som tyder på att
mottagaren inte var BB. Någon vidare information om vad samtycket skulle
omfatta lämnade nämnden dock inte såvitt framkommit. Enligt min mening har
samtycket getts ett sådant generellt innehåll att BB svårligen kunde få
information om – och överblicka – omfattningen och konsekvenserna av
medgivandet. Detta framstår inte som rättssäkert, särskilt med beaktande av att
det rör sig om uppgifter som omfattas av hälso- och sjukvårdssekretess och
därmed, som framgått ovan, typiskt sett anses integritetskänsliga. Jag har
tidigare ifrågasatt i vilken utsträckning ett generellt samtycke till utlämnande av
uppgifter som omfattas av hälso- och sjukvårdssekretess kan anses ha någon
rättsverkan (se JO 2019/20 s. 236).
                                                                 Dnr 5255-2019      Sid 12 (12)




Ansvaret för att det finns ett giltigt samtycke till utlämnande av
sekretesskyddade uppgifter ligger alltså på den utlämnande myndigheten, i detta
fall vårdgivaren. Eftersom samtycket i allt väsentligt får anses ha utformats
genom ARN:s frågeställning till BB kan nämnden ändå inte undgå kritik för de
brister i detsamma som jag pekat på.

Med anledning av AA:s klagomål, och då han vid sina kontakter med ARN
ifrågasatte samtyckets utformning, vill jag avslutningsvis upplysa om följande:

När det gäller utlämnande av uppgifter ur en patientjournal, som typiskt sett är
integritetskänsliga, bör en vårdgivare noga försäkra sig om att den enskilde har
samtyckt till utlämnandet. Det kan ske genom att vårdgivaren begär in och
kontrollerar det dokumenterade samtycket, men det finns inte heller något
hinder mot att vårdgivaren tar direktkontakt med den enskilde i fråga för att
kontrollera saken (se mitt beslut den 31 januari 2020, dnr 7504-2018).

Ny lag om estetiska behandlingar
Frågan om skydd för den enskilde vid estetiska behandlingar har varit föremål
för ett lagstiftningsarbete (prop. 2020/21:57), vilket utmynnat i lagen
(2021:363) om estetiska kirurgiska ingrepp och estetiska injektions-
behandlingar. Lagen, som träder i kraft den 1 juli 2021, utgör en
författningsreglering av estetiska kirurgiska ingrepp och estetiska
injektionsbehandlingar. Kirurgiska ingrepp och injektionsbehandlingar som
utgör tandvård enligt tandvårdslagen eller som görs i syfte att förändra eller
bevara utseendet i munhålan omfattas dock inte av lagen (3 §).

Jag noterar att frågan om en liknande reglering av vissa estetiska behandlingar i
munhålan uppmärksammas av regeringen, som dock anser att det krävs
ytterligare analys och överväganden i den frågan (s. 28 f. i propositionen). Det
som kommit fram i detta ärende ger enligt min mening stöd för uppfattningen
att det kan finnas behov av en sådan reglering. Jag skickar därför en kopia av
detta beslut till regeringen för kännedom.

Övrigt
Vad som i övrigt har framkommit ger inte anledning till någon åtgärd eller
något uttalande från min sida.

Ärendet avslutas.
