# Kritik mot Rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall för vissa brister i samband med vården av en patient

JO 2021-02-05 dnr 5277-2018

Sid
                                                                          BESLUT                                            1 (15)
                                                                           Datum                     Dnr
                                                                           2021-02-05                5277-2018
Chefsjustitieombudsmannen
Elisabeth Rynning




                        Kritik mot Rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall för vissa
                        brister i samband med vården av en patient


                          Beslutet i korthet: En patient har vårdats vid en rättspsykiatrisk klinik under drygt 20
                          års tid. ChefsJO uttalar att det mot bakgrund av tvångsvårdens ingripande karaktär är
                          angeläget att åtgärder vidtas för att motverka att vårdtiderna blir onödigt långa. En
                          förutsättning för detta är att vården inte bedrivs på ett passivt sätt. Det är därför viktigt
                          att vårdgivaren fortlöpande utvärderar patientens situation och behov samt ser till att
                          skaffa sig ett så bra underlag för den medicinska vården som möjligt. Det kan
                          vårdgivaren exempelvis göra genom att inhämta information och råd om den aktuella
                          problematiken genom kollegiala diskussioner eller konsultation av extern expertis.
                          Av utredningen i ärendet framgår att den aktuella kliniken regelmässigt har rensat ut
                          tillhörigheter från patientens rum utan stöd i vare sig lag eller lokala ordningsregler.
                          ChefsJO kritiserar kliniken för detta. Hon uttalar även att patientegendom som
                          placeras i en sjukvårdsinrättnings förråd bör dokumenteras, bl.a. för att skydda
                          patienterna mot att tillhörigheter kommer bort eller skadas under förvaringen.
                          Kliniken har vidare underrättat målsäganden och några av deras anhöriga om vissa
                          av patientens utevistelser, som inte utgjorde permissioner. Enligt chefsJO kan kliniken
                          genom dessa underrättelser ha röjt uppgifter om patienten som i regel omfattas av
                          sekretess, vilket kliniken förtjänar kritik för.

## Bakgrund

Genom domar i december 2000 och september 2010 överlämnades AA till
                        rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Han har sedan 2000
                        vistats vid Rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall inom Region Väster-
                        norrland (härefter regionkliniken).

## Anmälan

I en anmälan som kom in till JO den 16 augusti 2018 framförde jur.kand. BB,
                        som ombud för AA, ett flertal klagomål mot regionkliniken och vissa
                        tjänstemän där. Hon anförde bl.a. följande:




 Riksdagens ombudsmän                           E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:       08-786 51 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A                                                                               www.jo.se
                                                                  Dnr 5277-2018     Sid 2 (15)




Utebliven behandling
AA har vissa psykiatriska diagnoser. Han är ytterst tveksam till att genomgå
medicinsk behandling av rädsla för eventuella biverkningar. AA accepterar
dock psykologisk behandling, men han har inte fått någon sådan på grund av att
han inte har kunnat formulera en skriftlig s.k. problembeskrivning. Trots att det
har gått mer än 18 år sedan den rättspsykiatriska vården inleddes har behand-
lingen av AA inte gått framåt. AA motsätter sig inte vård men vill få en vård
som han tror ska fungera för honom. Tidigare har AA genomgått psykoterapi
och gjort framsteg. AA:s uppfattning är att han inte får adekvat psykiatrisk vård
för sin diagnos, vilket utsätter honom för onödigt lidande.

Bristfällig information
AA upplever att det saknas information om regler och rutiner på vård-
avdelningen, vilket gör att det är svårt för honom att veta vad han ska förhålla
sig till. Om AA inte är medveten om att rutiner och regler har ändrats leder det
till onödiga konflikter med vårdpersonal. AA anser att det är svårt att agera på
ett korrekt sätt om han inte tydligt får förklarat för sig vad som gäller från en
dag till en annan. Om en patient exempelvis inte får information om när mål-
tider serveras riskerar denne att bli utan. Avdelningen tillhandahåller inte
ordningsregler och regionkliniken har inte säkerställt att AA är införstådd med
exempelvis regeländringar.

AA upplever att han inte vet hur han ska gå till väga för att överklaga beslut om
exempelvis tvångsåtgärder. Av AA:s journal framgår att sådan information i
huvudsak har lämnats muntligen, men informationen har inte varit tillräcklig för
att AA ska kunna förstå vilka inskränkningar som han haft och vilka beslut som
kan överklagas.

Omhändertagen egendom
Regionkliniken har vid upprepade tillfällen avlägsnat AA:s personliga tillhörig-
heter från hans bostadsrum med motiveringen att rummet ”inte kan undersökas
på ett adekvat sätt”. Kliniken har dock inte angett något lagrum till stöd för
åtgärderna. I samband med detta har flera av AA:s tillhörigheter försvunnit. AA
anser att det inte har funnits någon laglig grund för att omhänderta hans
tillhörigheter.

I samband med en sådan utrensning av AA:s tillhörigheter har regionkliniken
omhändertagit AA:s elektriska skrivmaskin, som är ett skrivhjälpmedel. AA har
till följd av detta haft svårt att föra anteckningar och minneslistor samt
kommunicera skriftligt med sitt ombud och sina anhöriga.

Underrättelser till målsägande
AA har sedan 2010 endast s.k. bevakade utgångar. Regionkliniken har inför
varje sådant tillfälle ringt upp AA:s målsäganden, som är vuxna, och underrättat
dem om utevistelserna. Regionkliniken har alltså inte endast lämnat under-
                                                                      Dnr 5277-2018        Sid 3 (15)




rättelse vid permissioner utan även vid andra utevistelser. Regionkliniken har
även underrättat målsägandenas anhöriga, såsom deras föräldrar, och därmed
brutit mot sekretessen.

Utomståendes närvaro vid vården
Vid bl.a. rondmöten har personer som inte deltar i behandlingen av AA deltagit
i vårdsamtal. AA har dessförinnan inte fått någon information om vilka dessa
personer är eller samtyckt till att de närvarar. Personerna har genom detta fått ta
del av känsliga uppgifter om AA. Detta är inte förenligt med AA:s rätt till
självbestämmande och integritet.

Möjlighet till meningsfull sysselsättning
AA vill delta i någon form av sysselsättning. Han vill vidareutbildas men nekas
detta på grund av att han inte vill få undervisning på morgonen. Detta beror på
att AA har sömnsvårigheter och därför har svårt att gå upp tidigt. Det måste
rimligen kunna erbjudas möjlighet att genomgå utbildning även senare under
dagen. AA har sedan flera år stått i kö för sysselsättning i klinikens skolkök
men förvägras den möjligheten.

Till anmälan bifogades ett antal handlingar, bl.a. utskrifter av vårdplaner.

Utredning
Anmälan remitterades till styrelsen för Region Västernorrland för yttrande. JO
begärde även att regionen skulle yttra sig över vissa frågor, vilka framgår av
yttrandet. I sitt remissvar den 2 maj 2019 anförde regionstyrelsen, genom
regiondirektören, bl.a. följande:

      Styrelsen för Region Västernorrland har anmodats yttra sig över vad som fram-
      förs i jur.kand. BB:s anmälan till Justitieombudsmannen gällande vården av
      patienten AA vid Rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall. Regionstyrelsen
      har från Rättspsykiatriska regionkliniken begärt ett underlag för yttrandet. Detta
      underlag utgår från de frågeställningar som återfinns i JO:s begäran om yttrande.
          1.   Anser man sig vid kliniken ha kunnat ge den behandling som är
               motiverad utifrån AA:s diagnos? Finns några hinder för att genomföra
               behandlingsåtgärder som AA bedöms vara i behov av? Vilka över-
               väganden har gjorts från klinikens sida i fråga om behovet av att
               konsultera oberoende extern kompetens (s.k. second opinion) i frågan
               om lämplig behandling av AA:s diagnos? Har kliniken övervägt
               möjligheten att inhämta en second opinion oberoende av AA:s
               inställning i frågan?
      Vid den rättspsykiatriska undersökningen 2000 konstaterades en allvarlig
      psykisk störning […]. Behandlingsinsatser i form av en psykoterapeutiskt
      inriktad behandling under relativt lång tid rekommenderades.
      Det kan konstateras att det vetenskapliga underlaget för behandling […] är
      begränsat. Statens beredning för medicinsk utvärdering företog 2011 en
      utvärdering gällande medicinska och psykologiska metoder för att förebygga
      […], slutsatsen blev att det finns en stor brist på kunskap om effektiva medicin-
      ska och psykologiska behandlingsmetoder. Sedan dess har emellertid ny kunskap
                                                                Dnr 5277-2018         Sid 4 (15)




tillkommit, och det finns också läkemedel […]. Patienten har emellertid åter-
kommande avböjt erbjudande om sådana läkemedel.
Enligt den rättspsykiatriska undersökningens rekommendationer har patienten
under åtskilliga år haft kontakt med psykolog för psykoterapeutisk behandling
[…]. Därutöver har han genomgått ett återfallspreventionsprogram […]. Han
förefaller dock ha haft svårt att kunna tillgodogöra sig dessa insatser. En
förklaring till det kan vara att patienten vid strukturerade skattningar uppvisar
många psykopatiska drag, vilket medför en nedsatt förmåga att ta ansvar för sina
handlingar. Under 2019 har patienten åter varit aktuell hos psykolog avseende
KBT-behandling […], men inte heller nu bedömdes han kunna tillgodogöra sig
insatsen. Kliniken anser sig sålunda ha erbjudit den behandling som är motiverad
utifrån diagnosen, men eftersom patienten avböjt erbjudandet har det funnits
hinder att genomföra behandlingen.
Patienten har sedan 2017 erbjudits möjlighet att få en ny medicinsk bedömning
enligt 8 kap. 1 § patientlagen (2014:821), men han har avböjt. Kliniken har inte
övervägt att inhämta en sådan bedömning mot patientens vilja.
   2.   Klargör hur patienter informeras om sina rättigheter och på vilket sätt de
        underrättas om olika beslut samt hur de informeras om hur man går till
        väga för att överklaga de beslut som är överklagbara.
Läkaren ska ge muntlig information till patienten om dennes rättigheter i
samband med inskrivning och sedan 2018 vid vårdplanering, vilket ska
dokumenteras i patientjournalen. Viss skriftlig information om rättigheter ges
även i patientbroschyren. Enligt 30 § 2 st lag (1991:1129) om rättspsykiatrisk
vård (LRV) finns vederbörande lag tillgänglig i avdelningens allmänna utrymme.
Läkaren ska tillse att patienten ges information om hur man överklagar vissa
beslut. Enligt journalen har patienten vid flera tillfällen fått information enligt
30 § 1 st. LRV om att han hos förvaltningsrätten har rätt att överklaga beslut om
inskränkning i rätten att använda elektroniska kommunikationstjänster, och om
att han därvid har rätt att få offentligt biträde.
   3.   På vilket sätt informeras patienter om de regler och rutiner som gäller på
        kliniken/avdelningen och vad som händer för det fall rutiner/regler ej
        följs?
Avdelningens ordningsregler samt måltidstider finns anslagna i avdelningens
allmänna utrymmen. Information om regler och rutiner kan även ges inom ramen
för veckosamtal.
   4.   Hur ser klinikens rutiner ut i fråga om underrättelser till målsägande
        enligt 28 § LRV? I vilka fall kontaktas målsägande alternativt också
        deras anhöriga? Vilka åtgärder har kliniken vidtagit i detta hänseende i
        samband med att AA under den senaste tvåårsperioden har befunnit sig
        utanför sjukvårdsinrättningens område (t.ex. i samband med utflykter,
        besök hos modern, promenader och liknande)? Vad har dessa vistelser
        utanför sjukvårdsinrättningen utgjort för typ av utevistelser? Hur
        förhåller de sig bl.a. till 28 § LRV?
Inspektionen för vård och omsorg har i ett e-postmeddelande ställt till klinikens
chefsöverläkare den 19 oktober 2015 uppgett att målsägare ska underrättas även
vid personalbeledsagade vistelser utanför sjukvårdsinrättningens område.
Kliniken har anpassat sina rutiner till detta meddelande.
   5.   Vad har kliniken för rutiner när det gäller omhändertagande av egendom
        i samband med visitationer av bostadsrum? Ange även eventuellt lagstöd
        för dessa åtgärder. Hur ser klinikens rutiner ut i fråga om dokumentation
        och hantering av egendom som omhändertas, som inte hanteras enligt
        24 § LPT?
                                                                   Dnr 5277-2018         Sid 5 (15)




Kliniken har inte funnit något uttryckligt lagstöd för dessa åtgärder, och inte
heller några andra rättskällor som riktar sig till hälso- och sjukvården. Emellertid
menar kliniken att patienten inte har någon egentlig besittningsrätt till sitt rum i
förhållande till vårdgivaren, på samma sätt som gäller för intagna i Kriminal-
vården (prop. 1978/79 s. 28 f., JO 1997/98 s. 190).
Kliniken tillämpar 8 § LRV jämförd med 21 § LPT när det gäller otillåten egen-
dom i form av enskilda föremål. Emellertid gör kliniken bedömningen att
egendom kan behöva avlägsnas även när rummet blir alltför belamrat; bland
annat av brandskäl och hygienskäl, men också för att det i ett belamrat rum är
svårare att upptäcka otillåtna föremål. I detta fall är det inte föremålen i sig, utan
snarare mängden föremål som är problematisk.
Patienten har en benägenhet att samla på sig mängder av föremål. I fjol beskrev
t.ex. anhöriga att förråd, bodar och uthus i moderns bostad varit fyllda av
patientens tillhörigheter, däribland en svarv som han införskaffat under vård-
tiden. Fastän denna omständighet kan förefalla irrelevant för ifrågavarande
ärende vittnar den om att samlandet är problematiskt och i linje med så kallad
hoarding. Mycket riktigt beskrivs patientens rum på avdelningen i flera journal-
anteckningar som fullt av föremål, så som exempelvis en drönare. Kliniken
bedömer att det i sådana situationer är nödvändigt att företa utrensningar av
patientens egendom, även om de enskilda föremålen inte behöver vara otillåtna i
sig. Egendom som patienten inte vill eller kan förvara i sitt rum kan förvaras i
avdelningens förråd, och för närvarande är en tredjedel av avdelningsförrådets
förvaringskärl fyllda med patientens tillhörigheter. Att utrensning företagits har
dokumenterats i patientens journal, men egendomen har varit så omfattande att
varje enskilt föremål inte förtecknats.
   6.   Vilka överväganden gjordes när AA:s elektriska skrivmaskin
        omhändertogs? Ange även aktuellt lagstöd för åtgärden.
Det främsta skälet till att skrivmaskinen omhändertagits är att den utgjorde en
del i en alltför omfattande egendom inne på patientens rum. I sammanhanget kan
dock nämnas att modern elektronikutrustning i viss omfattning kan användas
som lagringsmedium för filer som laddats ned från internet, varför 8 a § 3 st.
LRV möjligen skulle kunna vara tillämplig.
   7.   Redogör för vilka situationer där personer som inte medverkar i vården
        eller behandlingen av patienterna tillåts få tillgång till uppgifter om
        patienterna. Vilka rutiner finns i fråga om läkarstudenters närvaro vid
        patienternas vård och behandling? Hur förvissar man sig om att
        patientens rätt till integritet och självbestämmande respekteras?
Enligt klinikens lokala instruktioner ska patienterna tillfrågas om studenter får ta
del av journaluppgifter. Patienterna tillfrågas också om studenter får närvara vid
rondsamtal, undersökningar och liknande. Om patienten gett sitt medgivande bör
detta dokumenteras i journalen, men det kan konstateras att så inte alltid skett.
Vederbörande handledare uppger dock att patienten blivit tillfrågad. Slutligen
kan nämnas att studenterna skriver under en sekretessförbindelse.
   8.   Vilka överväganden har kliniken gjort i fråga om att hitta en syssel-
        sättning som är anpassad efter AA:s behov? Kan AA erbjudas en
        meningsfull sysselsättning?
Med smärre variationer genom åren erbjuder kliniken sysselsättning vid verk-
städer för trä, metall, textil och bilmekanik, samt vid skola, skolkök, idrottshall
och konstnärlig verksamhet inriktad mot främst musik men även konst och
drama. Patienten har tidigare varit sysselsatt i träverkstaden, men inte velat
fortsätta där. För närvarande deltar han i stället i skolköksverksamheten.
                                                                      Dnr 5277-2018         Sid 6 (15)




      Region Västernorrland bedömer sammanfattningsvis att de anmälda för-
      hållandena i allt väsentligt hanterats i enlighet med såväl författningar som
      vetenskap och beprövad erfarenhet. Berörda befattningshavare har fått tillfälle att
      lämna synpunkter, och de kommer att få ta del av regionstyrelsens yttrande. […].
AA genom BB kommenterade remissvaret. AA anförde bl.a. att ombudet har
efterfrågat det e-postmeddelande från Inspektionen för vård och omsorg (IVO)
som nämnts i regionstyrelsens yttrande vid kliniken, men inte lyckats få tillgång
till detta. Inte heller IVO har kunnat finna det aktuella meddelandet.

Rättslig reglering m.m.
I 1 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT) föreskrivs bl.a. att
föreskrifterna i hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) och patientlagen
(2014:821) gäller all psykiatrisk vård.

Av 6 § andra stycket lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård (LRV) framgår
bl.a. att vid rättspsykiatrisk vård gäller 15 a–17 §§ LPT. Vid sluten rätts-
psykiatrisk vård föreskrivs i 8 § LRV bl.a. att bestämmelserna i 18–24 §§ LPT
gäller i tillämpliga delar.

Sekretess
Enligt 25 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), OSL, gäller
inom hälso- och sjukvården sekretess för uppgifter om en enskilds hälsotillstånd
eller andra personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgifterna kan
lämnas ut utan att den enskilde eller någon närstående till honom eller henne
lider men. I 25 kap. 10 § 1 OSL föreskrivs att sekretess dock inte gäller för bl.a.
beslut i ärende enligt lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård eller rätts-
psykiatrisk vård, om beslutet avser frihetsberövande åtgärd.

Tvångsåtgärder och proportionalitet
Av 2 a § LRV framgår bl.a. att tvångsåtgärder enligt lagen får användas endast
om de står i rimlig proportion till syftet med åtgärden. Om mindre ingripande
åtgärder är tillräckliga ska de användas.

I 2 b § LRV anges att tvångsåtgärder i syfte att genomföra vården endast får
användas om patienten inte genom en individuellt anpassad information kan
förmås att frivilligt medverka till vård. De får inte användas i större omfattning
än vad som är nödvändigt för att förmå patienten till detta.

I 17 § LPT föreskrivs bl.a. att i fråga om behandlingen under vårdtiden ska
samråd äga rum med patienten när det kan ske. Om det är nödvändigt får
patienten, efter chefsöverläkarens beslut, ges behandling utan samtycke.

Information m.m.
Av 26 och 30 §§ LRV framgår vilken information som ska lämnas till en
patient. Journalen ska, enligt 2 § 20 förordningen (1991:1472) om psykiatrisk
                                                                  Dnr 5277-2018      Sid 7 (15)




tvångsvård och rättspsykiatrisk vård, innehålla uppgift om när informationen
har lämnats till patienten.

Enligt 5 kap. 5 § 9 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om
journalföring och behandling av personuppgifter i hälso- och sjukvården
(HSLF-FS 2016:40) ska en vårdgivare säkerställa att en patientjournal, i
förekommande fall, innehåller uppgifter om samtycken och återkallade
samtycken.

Omhändertagande av egendom
I 21 § första stycket LPT ges bestämmelser om förbud att inneha viss egendom,
däribland narkotika, alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel. Enligt
paragrafens femte punkt får en patient inte heller inneha annan egendom som
kan skada honom eller henne själv eller någon annan eller vara till men för
vården eller ordningen på vårdinrättningen. Om sådan egendom som avses i
första stycket påträffas ska den omhändertas. Ett omhändertagande av egendom
ska föregås av en bedömning i det enskilda fallet (se JO 2015/16 s. 498). Ett
beslut om omhändertagande är inte överklagbart.

I 24 § LPT finns bestämmelser om att omhändertagen egendom i vissa fall ska
förstöras eller säljas. När det gäller föremål som inte är särskilt ägnade att
användas vid missbruk men som på annat sätt kan vara till men för vården eller
ordningen på vårdinrättningen gäller alltså att dessa i princip måste lämnas
tillbaka till patienten när tvångsvården har upphört (prop. 1990/91:58 s. 264).
Enligt 2 § 12 förordningen om psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård
ska uppgifter om omhändertagande av egendom antecknas i patientens journal.

JO har tidigare bedömt att det är tillåtet att söka igenom en tvångsvårdad
patients bostadsrum för att säkerställa att inga förbjudna föremål förekommer
(se bl.a. inspektionsprotokoll i JO:s ärende med dnr 4090-2001). Syftet med en
sådan åtgärd är att upprätthålla ordning och säkerhet och att möjliggöra god och
säker vård (se JO 2013/14 s. 463).

En vårdgivare ska enligt 2 kap. 2 § Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna
råd om psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård (SOFS 2008:18) ge
skriftliga direktiv och säkerställa att ledningssystemet för kvalitet och patient-
säkerhet innehåller rutiner som säkerställer att psykiatrisk tvångsvård och
rättspsykiatrisk vård ges i överensstämmelse med LPT och LRV. Av 2 kap. 3 §
föreskrifterna framgår att verksamhetschefen ska fastställa ändamålsenliga
rutiner och fördela ansvaret för den psykiatriska tvångsvården och den
rättspsykiatriska vården. Rutinerna och ansvarsfördelningen ska dokumenteras.
Av 2 kap. 4 § föreskrifterna framgår att verksamhetschefen ska ansvara för att
det finns rutiner som säkerställer att inskränkningar i en patients rätt att bl.a.
inneha viss egendom endast görs med stöd av lag.
                                                                  Dnr 5277-2018       Sid 8 (15)




Av det anförda följer att verksamhetschefen kan besluta om ordningsregler i
lokala rutindokument. Områden där ordningsregler kan behövas är t.ex.
besökstider, användande av mobiltelefoner i gemensamma utrymmen och
egendom som är otillåten enligt 21 § LPT. Enligt min mening finns det inte
heller något hinder mot att en klinik uppställer regler för att patienter ska
upprätthålla viss ordning i sina rum, i den utsträckning det bedöms vara
proportionerligt. Ordningsreglerna får dock inte inskränka patienternas fri- och
rättigheter på ett sätt som strider mot den gällande lagstiftningen (se JO 2015/16
s. 498 och JO 2020/21 s. 77).

Permission och annan utevistelse
När en patient ges rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning
prövas enligt 10 § LRV frågan om tillstånd att under en viss del av vårdtiden
vistas utanför sjukvårdsinrättningens område (permission) av förvaltningsrätten
efter ansökan av chefsöverläkaren eller patienten. Av bestämmelsens tredje
stycke framgår att ett sådant tillstånd får förenas med sådana villkor som anges i
26 § tredje stycket LPT.

I 26 § tredje stycket LPT anges att villkoren bl.a. får avse skyldighet att under-
kasta sig medicinering, skyldighet att hålla kontakt med en viss person, förbud
mot att använda berusningsmedel eller mot att vistas på en viss plats eller ta
kontakt med en viss person.

Permission innebär en rätt för patienten att på egen hand vistas utanför sjukhus-
området (prop. 1990/91:58 s. 308 och 343). Även kortare vistelser utanför
sjukvårdsinrättningens område utgör permission enligt 9 och 10 §§ LRV. Om
patienten vistas utanför sjukvårdsinrättningens område tillsammans med
personal anses det däremot inte vara fråga om permission. Beslut om sådana
utevistelser borde rättsligt vara att hänföra till beslut enligt 17 § LPT (6 § LRV)
om behandling (se bl.a. JO:s beslut den 3 mars 2010, dnr 5698-2008). Det finns
alltså inom den rättspsykiatriska vården inte någon motsvarighet till
kriminalvårdens bevakade permissioner (jfr 10 kap. 5 § fängelselagen
[2010:610]).

Från permission ska skiljas s.k. frigång, som innebär att patienten ges tillstånd
att på egen hand vistas utanför vårdavdelningen men inom sjukvårds-
inrättningens område. Frågor om detta regleras i 10 a § LRV.

Beslut om att avslå en ansökan om permission eller att återkalla en permission
enligt 9 och 10 §§ LRV får överklagas. Enligt 2 § 14 och 16 förordningen om
psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård ska journalen innehålla uppgift
om bl.a. beslut att bevilja eller avslå en ansökan om permission samt att åter-
kalla beviljad permission.
                                                                 Dnr 5277-2018      Sid 9 (15)




Beslut som rör permission omfattas, till skillnad från beslut om frigång och
annan utevistelse, av bestämmelsen i 25 kap. 10 § OSL om undantag från
sekretess, och är alltså offentliga (se bl.a. JO 2011/12 s. 486).

Underrättelse till målsägande
Ges en patient rättspsykiatrisk vård som är förenad med särskild utskrivnings-
prövning ska chefsöverläkaren enligt 28 § LRV, om det behövs med hänsyn till
brottet och övriga omständigheter, ge målsäganden möjlighet att begära att bli
underrättad bl.a. när patienten har lämnat sjukvårdsinrättningen utan tillstånd
(första stycket 1) eller beslut har fattats om att patienten får vistas utanför
sjukvårdsinrättningens område (första stycket 2). Om målsäganden önskar en
underrättelse ska en sådan ges vid beslut som anges enligt bestämmelsen innan
patienten lämnar vårdinrättningen och annars så snart som möjligt. Vidare
föreskrivs att underrättelsen ska utformas på ett sätt som är lämpligt med
hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.

I förarbetena till bestämmelsen uttalades att skyldigheten bör innebära att den
målsägande som så önskar ska få uppgifter från chefsöverläkaren om när
patienten kommer att vistas på egen hand utanför vårdinrättningen, alltså vid
permission (prop. 1990/91:58 s. 205 och 327).

Av 25 kap. 11 § 6 OSL framgår bl.a. att sekretessen enligt 1 § samma kapitel
inte hindrar att uppgift lämnas till en enskild enligt vad som föreskrivs i LRV.
Den bestämmelsen syftar främst till att sekretess inte ska hindra att målsägande
underrättas i de fall där en patient avviker, dvs. rymmer, från vårdinrättningen
(jfr 28 § första stycket 1 LRV, se även prop. 1991/92:59 s. 31 f.). Detta
förklaras med att en uppgift om en sådan händelse i regel omfattas av sekretess,
till skillnad från ett beslut om permission (se prop. 1991/92:59 s. 32).

Ny medicinsk bedömning
Av 10 kap. 3 § hälso- och sjukvårdslagen framgår att regionen ska ge patienten
möjlighet att få en ny medicinsk bedömning enligt vad som anges i 8 kap. 1 §
patientlagen. I den sistnämnda bestämmelsen föreskrivs att en patient med livs-
hotande eller särskilt allvarlig sjukdom eller skada ska få möjlighet att inom
eller utom den egna regionen få en ny medicinsk bedömning.

Bedömning
Inledning
AA har framfört omfattande klagomål mot regionkliniken om behandlingen av
honom i olika avseenden. Några av klagomålen rör sakfrågor i vissa beslut som
regionkliniken har fattat och vissa klagomål rör förhållanden som ligger flera år
tillbaka i tiden. Jag vill med anledning av detta inledningsvis framhålla att JO
som regel inte uttalar sig om myndigheternas bedömningar och beslut i
sakfrågor. Enligt de bestämmelser som gäller för JO:s verksamhet bör JO inte
                                                                    Dnr 5277-2018      Sid 10 (15)




heller utreda händelser som ligger mer än två år tillbaka i tiden, om det inte
finns särskilda skäl för det. Jag finner även anledning att anmärka att JO inte
heller brukar uttala sig i frågor som rör medicinska bedömningar eller
behandlingar. Jag har inte funnit skäl att avvika från dessa principer i detta fall.
Min bedömning avser därför endast de frågeställningar som JO har begärt att
regionstyrelsen ska yttra sig över.

Information m.m.
Regionstyrelsen har beskrivit vilken information som tillhandahålls patienterna
vid kliniken och att AA vid upprepade tillfällen har fått information om över-
klagande av vissa beslut. Jag finner inte skäl att vidta någon ytterligare åtgärd i
denna fråga. Jag vill dock med anledning av AA:s klagomål påminna
regionkliniken om följande:

Vård enligt LRV innebär ett frihetsberövande och är ett allvarligt ingrepp i den
personliga friheten. Det är därför angeläget att den som vårdas med stöd av den
lagen får information om sina rättigheter så att han eller hon kan göra dessa
gällande. Informationen bör även vara skriftlig (se inspektionsprotokoll i JO:s
ärende med dnr 4043-2017). En patient ska i samband med underrättelse om ett
meddelat beslut även på lämpligt sätt informeras om hur beslutet kan över-
klagas. I annat fall finns en risk för att patienten berövas möjligheten att få sin
fråga prövad av domstol.

Sysselsättning
AA och regionstyrelsen har lämnat olika uppgifter i frågan om vilken syssel-
sättning som har erbjudits honom. Uppgift står alltså mot uppgift. Jag bedömer
inte att ytterligare utredning skulle leda till något annat resultat. Jag får därför
konstatera att det som har kommit fram inte ger anledning till kritik eller någon
annan åtgärd från min sida i denna del.

Utomståendes närvaro vid vården
AA har anfört att vissa personer som inte ingår i hans behandlingsteam deltar i
bl.a. rondmöten. Såvitt framgår av regionstyrelsens remissvar är det läkar-
studenter som har deltagit vid dessa tillfällen.

Det finns inte någon juridisk skyldighet för patienter – vare sig inom frivillig
vård eller i tvångsvården – att medverka i utbildning av hälso- och sjukvårds-
personal. Svenska Läkaresällskapet och Svensk sjuksköterskeförening har
utarbetat vissa etiska riktlinjer på området (Etiska riktlinjer för patienters
medverkan i klinisk undervisning [2016-04-08]). Av riktlinjerna framgår bl.a.
att en sådan medverkan ska baseras på ett frivilligt informerat samtycke. Kravet
på ett informerat samtycke är särskilt viktigt bl.a. då studenter kan komma att ta
del av särskilt känsliga uppgifter under samtal med patienter.
                                                                   Dnr 5277-2018      Sid 11 (15)




AA och regionstyrelsen har redovisat olika uppfattningar i frågan om AA har
samtyckt till att läkarstudenter närvarar vid bl.a. vårdsamtal. Uppgift står alltså
mot uppgift i denna del. Jag bedömer inte att ytterligare utredning skulle leda
till något annat resultat. Som framgår av redogörelsen för den rättsliga
regleringen ovan ska en vårdgivare enligt 5 kap. 5 § 9 Socialstyrelsens
föreskrifter och allmänna råd om journalföring och behandling av person-
uppgifter i hälso- och sjukvården säkerställa att en patientjournal, i
förekommande fall, innehåller uppgifter om samtycken och återkallade
samtycken. Regionstyrelsen har medgett att samtycken till att läkarstudenter
närvarar vid vården av AA inte alltid har dokumenterats. Jag erinrar därför
regionkliniken om vikten av tillfredsställande dokumentation.

Vården av AA
Regionstyrelsen har redogjort för de behandlingsåtgärder som AA har erbjudits
och genomgått. Av dess remissvar framgår att AA även har erbjudits en ny
medicinsk bedömning enligt 8 kap. 1 § patientlagen, men avböjt detta.
Regionkliniken har inte övervägt att inhämta en sådan bedömning mot AA:s
vilja.

Jag kan konstatera att AA har vistats inom den rättspsykiatriska vården i många
år. Liknande situationer har tidigare uppmärksammats vid inspektioner som
JO:s Opcat-enhet genomfört inom den psykiatriska tvångsvården. Det har
därvid uppkommit fråga om kliniker i större utsträckning bör konsultera
utomstående experter för att bedöma vilken vård som behöver ges, alltså
inhämta en s.k. second opinion, för att motverka långa vårdperioder med
statiska bedömningar (se bl.a. Nationellt besöksorgan – NPM, Rapport från
Opcat-enheten 2015–2017, s. 39 samt protokollet i JO:s ärende med dnr
5556-2016).

Det finns inte någon generell definition av begreppet second opinion inom
hälso- och sjukvårdslagstiftningen. Second opinion används ibland även
synonymt med sådan ny medicinsk bedömning som regleras i 10 kap. 3 § hälso-
och sjukvårdslagen och 8 kap. 1 § patientlagen. Lagstiftaren har dock valt att
göra skillnad mellan dessa begrepp. I förarbetena till den sistnämnda
bestämmelsen uttalas att det inte är lämpligt att använda begreppen synonymt
och att second opinion ibland förväxlas med det praktiska arbetssättet att en
läkare frågar en kollega om råd i ett visst fall (prop. 2013/14:106 s. 79).
Begreppen har dock använts synonymt i äldre lagförarbeten (se bl.a. prop.
1998/99:4 s. 29 f.).

Enligt 1 § LPT gäller föreskrifterna i hälso- och sjukvårdslagen och patientlagen
all psykiatrisk vård. Bestämmelserna om rätten till en ny medicinsk bedömning
gäller alltså även patienter som vårdas enligt LPT och LRV (jfr prop.
1990/91:58 s. 293). Utredningen om tvångsåtgärder mot barn i psykiatrisk
tvångsvård har även föreslagit att det skulle införas en ny paragraf i LPT och
                                                                   Dnr 5277-2018        Sid 12 (15)




LRV som påminner om att bestämmelserna i bl.a. 8 kap. patientlagen är tillämp-
liga även vid vård enligt dessa lagar (se SOU 2017:111 s. 17). Regeringen fann
inte skäl att gå vidare med det förslaget (se prop. 2019/20:84 s. 48).

I mitt yttrande över nämnda betänkande ställde jag mig i och för sig positiv till
ett klargörande av möjligheterna för tvångsvårdade patienter att få välja mellan
behandlingsalternativ och få tillgång till en ny medicinsk bedömning (JO:s
dnr R 10-2018). Jag anmärkte även att det är JO:s erfarenhet att bestämmelserna
i bl.a. 8 kap. patientlagen inte tillämpas i den psykiatriska tvångsvården, trots att
det rör sig om ett område där patienterna ofta har särskilt allvarliga sjukdomar
och det inom professionen inte sällan finns olika uppfattningar om vilka
behandlingar som ger bäst effekt i förhållande till biverkningarna. Jag ansåg
alltså att det behövde klargöras att patienter inom tvångsvården också ska kunna
få tillgång till konsultation av ytterligare en läkare i fråga om behandlings-
alternativ och medicinsk bedömning. Jag konstaterade dock att utredningen inte
diskuterade hur en sådan bestämmelse skulle förhålla sig till 17 § tredje stycket
LPT, som föreskriver att chefsöverläkaren, om det är nödvändigt, kan fatta
beslut om att ge patienten behandling utan samtycke. Det är således ytterst
chefsöverläkaren som enligt den speciallagstiftning som LPT utgör får avgöra
om en behandling är nödvändig och därmed ska ges oberoende av patientens
samtycke. Jag framförde att det av rättssäkerhetsskäl bör övervägas en
specialreglering avseende frågan om val av behandlingsmetoder och tillgång till
ny medicinsk bedömning i den psykiatriska tvångsvården.

Som nämnts uppges AA inte ha samtyckt till en ny medicinsk bedömning. Det
är dock ytterst chefsöverläkaren som bestämmer vilka behandlingsåtgärder som
ska vidtas i fråga om patienter som vårdas enligt LRV och LPT. Mot bakgrund
av tvångsvårdens ingripande karaktär är det givetvis angeläget att åtgärder
vidtas för att motverka att vårdtiderna blir onödigt långa. En förutsättning för
detta är att vården inte bedrivs på ett passivt sätt. Det är därför viktigt att
vårdgivaren fortlöpande utvärderar patientens situation och behov samt ser till
att skaffa sig ett så bra underlag för den medicinska vården som möjligt. Det
kan vårdgivaren exempelvis göra genom att inhämta information och råd i fråga
om den aktuella problematiken genom kollegiala diskussioner eller konsultation
av extern expertis.

JO brukar som nämnts inte uttala sig om medicinska bedömningar och
behandlingar. Den utredning som finns tillgänglig för mig ger inte heller, utöver
vad som nu har sagts, anledning till några ytterligare uttalanden om AA:s vård.

Underrättelser till målsägande
AA har anfört att regionkliniken tillämpar en rutin som innebär att kliniken
underrättar målsägandena om vissa av hans utevistelser, trots att dessa inte
utgör permissioner. Enligt AA underrättas inte heller bara målsägandena utan i
vissa fall även deras anhöriga. Regionstyrelsen har i denna fråga endast anfört
                                                                  Dnr 5277-2018      Sid 13 (15)




att kliniken har anpassat sina rutiner efter innehållet i ett e-postmeddelande som
skickats från IVO till chefsöverläkaren. Enligt styrelsen anges i meddelandet att
målsägande ska underrättas även vid personalbeledsagade vistelser utanför
sjukvårdsinrättningens område. Det framgår dock inte vem som skickat det
aktuella e-postmeddelandet eller av vilken anledning. Regionstyrelsen har inte
heller bifogat meddelandet till sitt yttrande. Jag noterar även att JO:s frågor i
övrigt i denna del inte har besvarats, vilket i sig är anmärkningsvärt. Region-
styrelsen har inte heller tillbakavisat AA:s uppgifter om att inte bara
målsägandena har underrättats om vissa av hans utevistelser utan även vissa av
deras anhöriga. Jag finner inte skäl att ifrågasätta AA:s uppgifter i det
avseendet.

Som framgått av redogörelsen för den rättsliga regleringen ovan ska en
underrättelse enligt 28 § LRV under vissa förutsättningar lämnas till en
målsägande vid bl.a. en patients permissioner. Förarbetsuttalandena till
bestämmelsen kan enligt min mening inte förstås som att underrättelse-
skyldigheten avses gälla också vid andra utevistelser. Jag ställer mig därför
frågande till klinikens ställningstagande om underrättelser vid patienters
utevistelser tillsammans med personal.

Som nämnts omfattar bestämmelsen i 25 kap. 10 § OSL, såvitt nu är i fråga, inte
beslut om annan utevistelse än sådan som avser permission. Det är således
endast permissionsbeslut, tillsammans med de skäl som anges i beslutet, som
undantas från den sekretess som i övrigt gäller enligt 25 kap. 1 § OSL.
Uppgifter om andra utevistelser omfattas däremot typiskt sett av sekretess.

När det gäller frågan om underrättelse kan lämnas till en målsägandes anhöriga
så kan det, om en målsägande är underårig, naturligtvis finnas skäl för att
underrättelse i stället lämnas till hans eller hennes vårdnadshavare. Det gäller i
synnerhet när det gäller mindre barn (jfr 12 kap. 3 § OSL och 6 kap. 11 §
föräldrabalken). När målsäganden är myndig är dock utrymmet för att någon
annan än målsäganden själv ska underrättas enligt min mening mycket
begränsat. Detta gäller inte minst eftersom underrättelsen bl.a. syftar till att
värna om målsägandens säkerhet. Om enbart någon annan underrättas kan det
därför ifrågasättas om syftet med åtgärden över huvud taget uppfylls. En sådan
tolkning får även visst stöd av förarbetena till LRV. Dessa anger nämligen att
det s.k. sekretessgenombrott som sker vid underrättelser enligt 28 § första
stycket 1 LRV, dvs. vid rymning, endast gäller gentemot målsäganden (se prop.
1991/92:59 s. 32).

Jag kan i sammanhanget tillägga att det förhållandet att underrättelse-
skyldigheten enligt 28 § LRV i princip endast gäller i förhållande till
målsäganden, givetvis inte hindrar att vem som helst med stöd av
bestämmelserna i 2 kap. tryckfrihetsförordningen kan begära att få del av ett
                                                                  Dnr 5277-2018       Sid 14 (15)




meddelat beslut som inte skyddas av sekretess, exempelvis ett beslut om
permission.

Sammanfattningsvis innebär regionklinikens beskrivna rutin att kliniken genom
sina underrättelser kan ha röjt vissa uppgifter om AA som i regel omfattas av
sekretess. En sådan ordning är naturligtvis inte acceptabel och kliniken förtjänar
kritik för den. Jag förutsätter att kliniken omedelbart ser över rutinen, om det
inte redan har gjorts.

Hanteringen av AA:s egendom
Regionstyrelsen har i sitt yttrande medgett att en större mängd av AA:s
tillhörigheter har ”rensats ut” från hans bostadsrum. En sådan tillhörighet ska ha
utgjorts av AA:s elektriska skrivmaskin, som enligt hans uppgifter har varit av
stor betydelse för honom i form av ett skrivhjälpmedel. Av yttrandet framgår att
regionkliniken har gjort bedömningen att tillhörigheter kan behöva avlägsnas
när ett bostadsrum blir alltför belamrat, bl.a. av säkerhets- och hygienskäl men
även för att det blir svårare att upptäcka förbjudna föremål. Regionstyrelsen har
vidare anfört att det inte var föremålen i sig, utan mängden föremål, som har
föranlett dessa åtgärder. Regionstyrelsen har inte redovisat något lagstöd för
hanteringen. Det har inte heller anförts att åtgärderna grundats på någon
generell ordningsregel som kliniken har tillämpat.

Mot bakgrund av regionstyrelsens beskrivning av den stora mängd tillhörigheter
som AA förvarat i sitt bostadsrum har jag i och för sig förståelse för att
regionkliniken har ansett att situationen inte har varit hållbar. Som jag uppfattar
regionstyrelsens yttrande har dock de aktuella tillhörigheterna inte omhänder-
tagits med stöd av 8 § LRV och 21 § LPT. Det framstår därmed som att
regionkliniken, utan stöd i vare sig lag eller egna ordningsregler, löpande har
genomfört utrensningar av AA:s tillhörigheter och placerat dessa i klinikens
förråd. Det verkar alltså ha rört sig om ett godtyckligt förfarande. Detta är
naturligtvis inte acceptabelt och regionkliniken förtjänar kritik för hanteringen.

Det har vidare kommit fram att regionkliniken inte har dokumenterat vilka
föremål som har avlägsnats från AA:s rum och placerats för förvaring i
klinikens förråd. Som framgår av redogörelsen för den rättsliga regleringen
ovan finns det i 2 § 12 förordningen om psykiatrisk tvångsvård och rätts-
psykiatrisk vård ett dokumentationskrav som gäller omhändertagande av
egendom som skett med stöd av 8 § LRV och 21 § LPT. Någon motsvarande
reglering finns inte i fråga om tillhörigheter som av annan anledning förvaras av
vårdgivaren för en patients räkning, i exempelvis ett förråd. Enligt min mening
bör dock även sådan egendom dokumenteras, främst för att skydda patienterna
mot att tillhörigheter kommer bort eller skadas men också för att kliniken ska
kunna freda sig mot oriktiga påståenden om vad som har förvarats för
patienternas räkning.
                                                                Dnr 5277-2018   Sid 15 (15)




Övrigt
Det som AA anfört i övrigt föranleder inte någon åtgärd eller något uttalande
från min sida.

Ärendet avslutas.
