# Fråga om handläggningstid, rätt till försvarare och genomförande av förhör i en förundersökning där målsäganden och de misstänkta var under 18 år

JO 2007-11-02 dnr 529-2006

BESLUT
                                                                            Datum               Dnr                       Sid
                                                                            2007-11-02          529-2006                1 (12)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Fråga om handläggningstid, rätt till försvarare och genomförande av
                        förhör i en förundersökning där målsäganden och de misstänkta var
                        under 18 år

## Anmälan

I en anmälan, som kom in till JO den 1 februari 2006, kritiserade AA
                        Polismyndigheten i Stockholms län och kammaråklagaren HH vid
                        Åklagarmyndigheten, Norrorts åklagarkammare i Stockholm, med anledning av
                        handläggningen av en förundersökning. AA uppgav bl.a. att hennes dotter den 17
                        maj 2005 blev utsatt för våldtäkt och sexuellt ofredande av tre pojkar på dotterns
                        skola. Dottern var endast 13 år vid tillfället. Förundersökningen var klar den 25
                        november men de hade fortfarande inte ”hört något mer”.

## Utredning

Handlingar infordrades från åklagarkammaren i ärende C1-20-7478-04 och från
                        polismyndigheten i ärende K119875-05.

                        Ärendet remitterades till polismyndigheten för upplysningar och yttrande över
                        handläggningen av ärendet och därvid särskilt handläggningstiden i ärendet, vilka
                        åtgärder polismyndigheten vidtog beträffande de misstänktas rätt till offentlig
                        försvarare och anledningen till att målsäganden förhördes vid flera tillfällen.

                        Polismyndigheten (biträdande länspolismästaren BB) kom in med ett yttrande till
                        vilket hade fogats yttranden från polismästaren CC, Norrorts polismästardistrikt,
                        samt kriminalinspektörerna DD och EE.

                        I polismyndighetens yttrande lämnades inledningsvis en redogörelse för tillämpliga
                        rättsregler. Därefter gjordes följande bedömning.

                                  Handläggningstiden
                                  Polismyndigheten konstaterar inledningsvis att handläggningstiden i aktuellt ärende
                                  uppgått till knappt sju månader, vilket vida överstiger kraven på skyndsamhet i
                                  ärenden med målsäganden och misstänkta under 18 år. Enligt såväl regeln i
                                  förundersökningskungörelsen som i LUL får emellertid tidsfristerna i undantagsfall
                                  överskridas, om det är motiverat respektive nödvändigt med hänsyn till utredningens
                                  beskaffenhet. Av utredningen i ärendet framgår att den mycket omfattande tekniska
                                  undersökningen av en av de misstänktas mobiltelefon drog ut på tiden så långt som
                                  till den 23 november 2005, alltså i det närmaste sex månader från beslagstillfället


 Riksdagens ombudsmän                            E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                       Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                                Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                  Fax:           08-21 65 58                                www.jo.se
                                                                  Dnr 529-2006      Sid 2 (12)




och det datum telefonen skickades för undersökning. Genomförande av tekniska
undersökningar har i förarbetena till LUL (prop. 1994/95:12 s. 97) anförts som en
godtagbar anledning till att överskrida tidsfristen och polismyndigheten finner
därmed, samt mot bakgrund av omständigheterna i det aktuella fallet, att den
utdragna handläggningstiden varit godtagbar.

Rätten till offentlig försvarare
Av vad Norrorts polismästardistrikt anfört framgår att samtliga tre misstänkta
underrättats om sin rätt till försvarare i samband med förhör vid vilket de delgivits
misstanke. En av de misstänkta har haft biträde av försvarare under förhöret, medan
de andra två ansett sig kunna förhöras utan biträde av försvar. För senare omnämnda
har emellertid försvarare förordnats efter förhören. Samtliga misstänkta har haft sin
mor med vid förhöret och vid ett förhör närvarade dessutom en socialsekreterare.
Polismyndigheten anser inte att några felaktigheter begåtts eller att det annars finns
skäl att kritisera polismästardistriktet i denna del.

Förhören med målsäganden
Polismyndigheten kan konstatera att målsäganden förhördes samma dag som
anmälan inkom, därefter ca två veckor senare och slutligen tre och en halv månad
senare. De två senare förhören hölls på begäran av åklagaren i egenskap av
förundersökningsledare. Bestämmelsen i förundersökningskungörelsen anger att
antalet förhör ska vägas mot utredningens art och barnets bästa. Polismyndigheten
finner inte skäl att ifrågasätta åklagarens bedömning av att ytterligare förhör var
nödvändiga med hänsyn till utredningen. Vidare har inget framkommit som tyder på
att målsäganden skulle lidit skada av de kompletterande förhören. Polismyndigheten
finner inte skäl att ifrågasätta de två kompletterande målsägandeförhören.
Ärendet remitterades därefter till Åklagarmyndigheten för upplysningar och yttrande
över handläggningen av ärendet och därvid särskilt handläggningstiden i ärendet,
vilka åtgärder åklagaren vidtog beträffande de misstänktas rätt till offentlig
försvarare och anledningen till att målsäganden förhördes vid flera tillfällen.
Åklagarmyndigheten (genom överåklagaren FF) kom in med ett remissvar jämte
yttrande från chefsåklagaren GG.
GG uppgav bl.a. följande.

Handläggningstiden
Brottet begicks 050517 och anmäldes till polis 050518. Samma dag hölls ett första
målsägandeförhör. Kompletterande målsägandeförhör hölls 050531 och 050913.
Dröjsmålet mellan andra och tredje målsägandeförhöret berodde dels på en hög
arbetsbelastning på HH:s rotel (bl.a. en flera veckor lång förhandling i tingsrätt) och
på hela åklagarkammaren dels på att det under HH:s semester (fyra veckor) inte
vidtogs några åtgärder i ärendet.
Tidigt under utredningen framkom uppgifter om att den person som misstänktes för
medhjälp till våldtäkt mot barn filmat händelseförloppet med en mobiltelefon.
Mobiltelefonerna, som disponerades av de två misstänkta som befunnit sig
tillsammans med målsäganden på brottsplatsen, togs därför i beslag 050523. Den
tekniska undersökningen hos polismyndigheten visade att det i mobiltelefonerna
fanns spår av raderade inspelningar, något som inte kunde återskapas med känd
teknik i Sverige. Telefonerna skickades därför i augusti 2005 till ett företag i Norge
som hade nödvändig utrustning och kunskap. 051123 erhölls slutligt besked om att
det norska företaget inte hade funnit något som var intressant för utredningen. Efter
slutdelgivning inkom förundersökningsprotokollet till Norrorts åklagarkammare
051209. I sammanhanget bör nämnas att de misstänkta förnekade brott och påstod
att målsäganden agerat frivilligt.
Åtal i nu aktuell del väcktes först 060216. Även detta dröjsmål berodde på stor
arbetsanhopning på HH:s rotel, bland annat på grund av att HH varit upptagen i
domstol flera veckor utan att inflödet på roteln och redan inkomna ärenden kunnat
                                                                  Dnr 529-2006     Sid 3 (12)




fördelas på andra åklagare. Dåvarande kammarchefen var enligt HH medveten om
situationen men ansåg sig inte ha utrymme att fördela kammarens resurser på annat
sätt.
Det kan anmärkas att Norrorts åklagarkammare sedan 050101 av olika anledningar
tappat 19 åklagare medan det under samma tidsperiod tillkommit 9,5 åklagare (varav
6 är unga och orutinerade, några ännu ej förordnade som extra åklagare).

De misstänktas rätt till offentlig försvarare
Med hänsyn till de misstänktas ålder (15 år vid tiden för brottet och förhören) och de
allvarliga brott som de misstänktes för, borde offentliga försvarare ha begärts
förordnade vid en tidpunkt som möjliggjorde att de kunde närvara redan vid de
inledande förhören. Det är också den rutin som normalt följs av samtliga åklagare på
kammaren. HH kan idag inte erinra sig vilken kommunikation hon hade med polisen
eller vilka överväganden hon själv gjorde i den aktuella frågan. Av yttrandet från
Polismyndigheten i Stockholms län framgår de närmare omständigheterna vid
förhören.

Förhören med målsäganden
Målsäganden, som var 13 år vid tiden för brottet, förhördes första gången samma
dag som anmälan gjordes. HH var ej nöjd med kvaliteten på förhöret och gav därför
direktiv om kompletterande målsägandeförhör, vilket hölls 050531.
Vid det andra målsägandeförhöret var de offentliga försvararna inte närvarande. Det
fanns dessutom efter det andra förhöret frågor som ännu inte klarlagts. Därutöver
framkom det uppgifter som tydde på att målsäganden kunde ha utsatts för övergrepp
i rättssak. På grund av dessa omständigheter gav HH direktiv om ett tredje
målsägandeförhör 050913. Vid detta förhör deltog de offentliga försvararna.
Angående tidpunkten för förhöret hänvisas till vad som anförts under rubriken
”Handläggningstiden”.
 Jag vill framhålla att det inte kan anses onormalt med tre målsägandeförhör i den
här typen av ärende.
FF gjorde följande bedömning.

Handläggningstiden
Den aktuella händelsen inträffade den 17 maj 2005. Förhör med den då 13- åriga
målsäganden IL hölls den 18 maj 2005. Hon hörs också den 31 maj 2005 samt den
13 september 2005. Då skälig misstänkt person funnits i vart fall sedan den 18 maj
2005 skulle förundersökningen enligt bestämmelsen i 2 a § FuK ha varit avslutad
och beslut fattat i åtalsfrågan senast den 18 augusti 2005 om det inte förelegat någon
undantagssituation. Enligt regeln i 4 § LUL skulle på motsvarande sätt avslutad
förundersökning och beslut i åtalsfrågan ha förelegat senast i slutet av juni månad
2005 då två av de misstänkta delgavs misstanke om brott den 18 maj 2005.
De båda bestämmelserna ger utrymme för att i undantagsfall överskrida respektive
frist. Detta får dock endast ske om det är absolut nödvändigt. I prop. 1994/95:12
anges på s. 96–97 som exempel på sådana skäl att det är fråga om en mycket
omfattande brottsutredning, att man under förundersökningens gång upptäcker nya
brott eller att den unge under det att förundersökningen pågår begår nya brott eller
att det är nödvändigt att genomföra tekniska undersökningar som tar lång tid. Det
anges särskilt att det förhållandet att det för tillfället råder brist på
utredningspersonal eller att andra uppgifter anses böra ges företräde inte innebär att
fristen får överskridas.
Av kammarchefens upplysningar framgår att det förelåg misstanke om att den
aktuella händelsen filmats med mobiltelefoner som disponerades av de misstänkta.
Dessa togs därför i beslag och det fanns spår av raderade inspelningar. Då sådana
inte kunde återskapas med känd teknik i Sverige skickades telefonerna därför till ett
företag i Norge i syfte att om möjligt återskapa raderat innehåll. I slutet av november
2005 erhöll man besked att man inte funnit något av intresse för utredningen.
                                                                        Dnr 529-2006     Sid 4 (12)




      Därefter skedde slutdelgivning och utredningen redovisades till åklagaren den 9
      december 2005.
      Genomförande av den tekniska utredningen får enligt myndighetens bedömning
      anses utgöra ett sådant godtagbart skäl att de frister det nu är fråga om har
      överskridits. Att åtal sedan inte väcktes förrän drygt två månader senare i februari
      2006 förklaras med stor arbetsanhopning på åklagarens rotel.
      Det anges i upplysningarna att den dåvarande kammarledningen varit medveten om
      situationen men inte ansett sig ha utrymme att fördela kammarens resurser på annat
      sätt. Det är myndighetens uppfattning att det inte är bra att det dröjde så länge med
      att fatta beslut i åtalsfrågan som nu skedde. Det förhållandet att arbetsläget är
      ansträngt är inte skäl nog för att dröja med beslutet.

      Försvararfrågan
      Av kammarchefens upplysningar framgår att det är hans uppfattning att det med
      hänsyn till de misstänktas ålder och de allvarliga brott som misstanken avsåg
      offentliga försvarare borde ha begärts förordnade vid en tidpunkt som möjliggjorde
      att de kunde vara närvarande redan vid de inledande förhören. Av upplysningarna
      framgår också att den handläggande åklagaren nu inte kan erinra sig vilken
      kommunikation hon haft med polisen eller vilka överväganden hon själv gjorde i
      denna fråga. Det är Åklagarmyndighetens uppfattning att det bör vara en strävan att
      där det är möjligt genomföra åtgärder med en sådan planering att försvarare kan
      närvara redan vid de första förhören. Detta är emellertid inte alltid möjligt.
      Riksåklagaren har i sina riktlinjer för handläggning av ungdomsärenden (RåR
      2006:3) bl.a. givit riktlinjer angående hanteringen av frågan om offentlig försvarare.
      Riktlinjerna förelåg emellertid inte vid tidpunkten för den nu aktuella händelsen.

      Målsägandeförhören
      Av kammarchefens upplysningar framgår att åklagaren gjorde den bedömningen att
      målsägandeförhören behövde kompletteras eftersom alla frågor inte klarlagts samt
      att det framkommit uppgifter som tydde på att det förekommit övergrepp i rättssak.
      Även om strävan skall vara att inte låta en ung målsägande underkastas fler förhör
      än nödvändigt uppstår ofta till följd av vad olika personer uppgett under
      utredningens gång ett behov av att låta inhämta kompletteringar bl.a. i form av
      ytterligare förhör. Det är Åklagarmyndighetens bedömning att det inte kan sägas att
      de ytterligare klarlägganden som man sökte åstadkomma varit i strid med
      bestämmelsen i 17 § FuK. I det nu aktuella fallet hördes inte målsäganden
      personligen vid huvudförhandlingen utan hennes uppgifter presenterades genom
      uppspelning av videoförhör. Detta kan också vara ett skäl till att målsäganden måste
      höras vid mer än ett tillfälle under förundersökningen då förhör i ett inledande skede
      möjligen inte blir så fullständigt som är önskvärt.
I ett beslut den 2 november 2007 anförde chefsJO Melin följande.

Bedömning
Den 18 maj 2005 gjorde en rektor och en kurator vid en skola en polisanmälan i
vilken angavs att en elev, som var 13 år, dagen innan i skolan blivit utsatt för ett
brott som rubricerades som våldtäkt mot barn. Vid anmälningstillfället antecknades
tre pojkar som skäligen misstänkta för brottet. De var samtliga under 18 år. Två av
pojkarna delgavs misstanke om brott den 18 maj och den tredje delgavs misstanke
den 1 juli. Åtal väcktes i februari 2006.

Mitt beslut i detta ärende gäller frågor av grundläggande betydelse för underårigas
rättssäkerhet och rättsskydd, såsom handläggningstid, rätt till försvarare och
genomförande av förhör med såväl målsägande som misstänkta.
                                                                    Dnr 529-2006       Sid 5 (12)




Handläggningstiden
Av 23 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken (RB) framgår att en förundersökning
skall bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger. Finns det inte längre
skäl att fullfölja en förundersökning skall denna läggas ned. När det, som i
förevarande fall, är fråga om en förundersökning i vilken målsäganden vid tiden för
anmälan är under 18 år finns det i 2 a § förundersökningskungörelsen (1947:948,
FUK) ett särskilt krav på skyndsamhet. En sådan förundersökning skall bedrivas
särskilt skyndsamt, om brottet riktats mot målsägandens liv, hälsa, frihet eller frid
och det för brottet är föreskrivet fängelse i mer än sex månader. Förundersökningen
skall vara avslutad och beslut fattat i åtalsfrågan så snart det kan ske och inom tre
månader efter den tidpunkt då det finns någon som är skäligen misstänkt för
brottet. Tidsfristen får överskridas endast om det är motiverat med hänsyn till
utredningens beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter.

I det aktuella ärendet har också personer som var under 18 år delgivits misstanke
om brott. Därav följer att den i 4 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser
om unga lagöverträdare (LUL) angivna tidsfristen var tillämplig i ärendet. I
bestämmelsen föreskrivs att en förundersökning mot den som inte har fyllt 18 år
och som gäller brott för vilket det är föreskrivet fängelse i mer än sex månader
skall bedrivas med särskild skyndsamhet (sedan den 1 januari 2007 gäller
bestämmelsen i samtliga fall då fängelse ingår i straffskalan). När en person
delgetts misstanke om brott gäller att beslut i åtalsfrågan skall fattas inom sex
veckor från den dagen. Den tidsfristen får endast överskridas i undantagsfall.

Exempel på sådana särskilda omständigheter som kan motivera ett överskridande
av de aktuella tidsfristerna är att det är fråga om en mycket omfattande
brottsutredning, att den misstänkte begår nya brott under pågående
förundersökning eller att det är nödvändigt att genomföra tekniska undersökningar
som tar lång tid. Det förhållandet att det för tillfället råder brist på
utredningspersonal eller att andra uppgifter anses böra ges företräde innebär inte att
fristen får överskridas (prop. 1994/95:12 s. 96 f.).

Av 1 a § andra stycket FUK framgår att undersökningsledaren har ansvar för
förundersökningen i dess helhet. Förundersökningsledaren skall se till att
utredningen bedrivs effektivt och att den enskildes rättssäkerhetsintressen tas till
vara. Undersökningsledaren skall också ge dem som biträder honom behövliga
direktiv för arbetet.

Anmälan gjordes den 18 maj 2005 och tre personer noterades som skäligen
misstänkta. Två av dem delgavs misstanke om brott vid förhör samma dag och en
delgavs misstanke den 1 juli. Stämningsansökan är daterad den 16 februari 2006.
De särskilda tidsfristerna i såväl LUL som FUK har således överskridits.
Polismyndigheten har, beträffande handläggningstiden där, anfört att den måste
anses vara godtagbar mot bakgrund av att en teknisk undersökning av en
beslagtagen mobiltelefon tog lång tid. Även Åklagarmyndigheten har i sitt yttrande
som förklaring till den långa handläggningstiden pekat på att undersökningen av
                                                                     Dnr 529-2006     Sid 6 (12)




beslagtagna mobiltelefoner inte var avslutad förrän i slutet av november varför det
varit motiverat att överskrida fristen under denna tid.

Två av de misstänktas mobiltelefoner togs i beslag den 23 maj och tre dagar senare
skickades de för undersökning. Undersökningen av en av telefonerna var klar den
29 juni, medan den beträffande den andra mobiltelefonen inte var färdig förrän sex
månader senare, den 23 november. Som ovan angetts kan genomförandet av en
teknisk utredning vara ett giltigt skäl att överskrida tidsfristerna. I ett ärende av nu
aktuellt slag är det emellertid viktigt att det tydligt framhålls att det är fråga om ett
fristärende när undersökning begärs och att det därför är särskilt angeläget med en
snabb hantering. Det är därutöver viktigt att saken följs upp och, för det fall att en
undersökning drar ut på tiden, att polis eller åklagare på lämpligt sätt påminner.
Detta synes inte ha skett.

När den tekniska undersökningen var färdig slutdelgavs de misstänkta och
utredningen redovisades till åklagaren den 9 december. Det dröjde sedan drygt två
månader innan åklagaren fattade beslut i åtalsfrågan. Förklaringen har angetts vara
stor arbetsanhopning på åklagarens rotel och den ansträngda personalsituationen
vid åklagarkammaren. Jag är väl medveten om att arbetssituationen inom
åklagarväsendet är ansträngd. Av utredningen i ärendet framgår att den dåvarande
kammarledningen var medveten om läget men inte ansåg sig ha utrymme att
fördela kammarens resurser på annat sätt. Åklagarmyndigheten har emellertid
anfört att beslutet i åtalsfrågan trots detta inte borde ha dröjt så länge som drygt två
månader. Jag delar denna uppfattning. Det var i detta fall fråga om ett fristärende
rörande ett allvarligt brott där förundersökningen redan dragit ut på tiden på grund
av den tekniska undersökningen. En annan prioritering borde därför ha gjorts och,
om så krävdes, en omfördelning av resurserna ha skett så att beslut i åtalsfrågan
kunnat fattas tidigare.

Försvararfrågan m.m.
Av 24 § LUL framgår att för en misstänkt som inte har fyllt 18 år skall offentlig
försvarare förordnas, om det inte är uppenbart att han saknar behov av försvarare.
När offentlig försvarare skall förordnas skall förundersökningsledaren göra
anmälan om det hos rätten.

Bestämmelsen fick sin nuvarande utformning genom en lagändring år 2001.
Tidigare gällde 24 § enligt ordalydelsen endast den som var tilltalad. Bakgrunden
till förändringen var bl.a. att Barnkommittén, som hade i uppdrag att göra en
översyn av svensk lagstiftning och praxis i förhållande till FN:s konvention om
barnets rättigheter, ansett att det inte var förenligt med konventionens
bestämmelser att det fanns en skillnad i förutsättningarna för att ha rätt till offentlig
försvarare beroende på var i den rättsliga processen den unge befann sig. I artikel
40.2 i barnkonventionen stadgas att varje barn som misstänks eller åtalas för att ha
begått brott skall ha vissa särskilt uppräknade garantier. Det gäller bl.a. att barnet
snarast och direkt skall underrättas om anklagelserna mot sig och få juridiskt
                                                                   Dnr 529-2006    Sid 7 (12)




biträde eller annan lämplig hjälp vid förberedelse och framläggande av sitt försvar
(prop. 2000/01:56 s. 25).

Det föreligger således en stark presumtion för att försvarare skall förordnas för en
underårig misstänkt. I förarbetena har, som exempel på situationer då en underårig
innan åtal väckts kan sakna behov av en offentlig försvarare, angetts att
förundersökningen gäller bagatellartade brott eller att åtalsunderlåtelse eller
strafföreläggande torde komma att meddelas. I dessa fall är det många gånger fråga
om erkända brott av inte alltför svår beskaffenhet. Vidare kan en misstänkt sakna
behov av försvarare i de fall där en förundersökning enligt 23 kap. 22 § RB inte
behöver genomföras (a. prop. s. 32).

Om en misstänkt eller dennes vårdnadshavare begär att en offentlig försvarare skall
förordnas skall en framställning om detta omedelbart översändas till domstol
oavsett vilken bedömning i saken som förundersökningsledaren gör. Det är rätten
som har att pröva om ett behov av offentlig försvarare föreligger.

Även om en misstänkt eller dennes vårdnadshavare uppger att det inte finns behov
av en offentlig försvarare har en förundersökningsledare att på objektiva grunder
bedöma om så är fallet. Bedömningen kan således inte enbart överlåtas på den
misstänkte eller dennes vårdnadshavare. Vårdnadshavaren kan dock givetvis alltid
ha synpunkter på valet av försvarare (jfr 21 kap. 3 § andra stycket RB).

Den 18 maj delgavs en 15-årig pojke misstanke om våldtäkt mot barn och en annan
15-årig pojke misstanke om medhjälp till våldtäkt mot barn. Båda hade en
vårdnadshavare med sig vid förhörstillfället. Ingen av dem biträddes av en offentlig
försvarare.

Enligt vad som framkommit i utredningen skall båda de misstänkta ha uppgett att
de önskade försvarare. Den ene pojken medgav emellertid att förhör kunde hållas
vid det aktuella tillfället utan en försvarare närvarande. Den andre pojkens mor
framförde först att sonen önskade försvarare under förhöret och upplystes då om att
förhörsledare kunde ordna detta genom att kontakta jourhavande åklagare. Därefter
är antecknat i förhörsprotokollet att modern och sonen erbjöds ”att tala igenom
detta vad det innebär i tid”, och att den misstänkte sedan uppgett att han vill berätta
sin version av det som hänt.

Jag vill inledningsvis påpeka att, när frågan om förordnande av offentlig försvarare
diskuteras, den misstänkte naturligtvis inte får ges intryck av att upplysningar om
t.ex. tidsaspekten lämnas för att förmå honom eller henne att avstå från biträde av
offentlig försvarare. Jag utgår i min bedömning från att de misstänkta och deras
vårdnadshavare i och för sig ansett att förhören kunde genomföras utan försvarare.

För brottet våldtäkt mot barn är föreskrivet fängelse i lägst två år. När det är fråga
om misstanke om ett så allvarligt brott kan det inte anses uppenbart att behov av
försvarare saknas. Mot bakgrund av vad som ovan angetts om de överväganden
som låg bakom lagändringen som genomfördes bör så långt möjligt eftersträvas att
                                                                   Dnr 529-2006    Sid 8 (12)




en försvarare förordnas redan vid det inledande förhöret med den misstänkte. Inte
minst när en person, som i det aktuella fallet, dagtid hämtas till förhör utan
föregående kallelse måste därför ansträngningar göras för att en offentlig försvarare
skall kunna medverka.

Jag har förståelse för att det i praktiken kan uppstå problem, bl.a. med hänsyn till
att det är tingsrätten som förordnar offentlig försvarare och det dessutom krävs att
försvararen omedelbart skall kunna närvara vid förhör. Det får därför ankomma på
förundersökningsledaren att i det enskilda fallet bedöma om det finns
förutsättningar att avvakta en försvarares ankomst och ändå påbörja förhöret inom
rimlig tid.

Det var således HH som i egenskap av förundersökningsledare hade att göra
anmälan till rätten om förordnande av offentliga försvarare för de båda misstänkta.
Vilken kommunikation hon hade med polisen och vilka överväganden hon gjorde
har hon inte kunnat erinra sig. Det finns emellertid ingenting i utredningen som
tyder på att försök att förordna offentlig försvarare gjordes utan det synes som att
de misstänktas och deras vårdnadshavares uppgifter att förhören kunde genomföras
utan att försvarare var närvarande togs för god.

Det går dock givetvis inte att i efterhand bedöma om det funnits förutsättningar att
förordna försvarare som kunnat medverka redan vid de inledande förhören. Jag
noterar emellertid att GG uppgett att den rutin som normalt följs på kammaren, i ett
ärende som det aktuella, är att offentlig försvarare förordnas så att de kan närvara
vid det inledande förhöret.

Offentlig försvarare förordnades den 23 respektive den 30 maj. I det senare fallet
expedierades begäran till tingsrätten först den 27 maj, således en dryg vecka efter
det att förhöret med den misstänkte hållits. Jag vill erinra om att en begäran om att
offentlig försvarare skall förordnas omedelbart skall vidarebefordras till domstolen.

Som angetts i Åklagarmyndighetens yttrande har i februari 2006, i tiden efter det
nu aktuella ärendets handläggning, riktlinjer utfärdats för handläggningen av
ungdomsärenden (RåR 2006:3) rörande bl.a. frågan om förordnande av offentlig
försvarare. I riktlinjerna anges bl.a. att förhör efter beslut om hämtning utan
föregående kallelse ”som regel” måste hållas utan att försvarare finns att tillgå. Jag
utgår från att med detta avses att det inte sällan kan visa sig nödvändigt att i en
sådan situation hålla förhör utan närvaro av försvarare. Regeln bör emellertid,
enligt min uppfattning, vara att ansträngningar skall göras för att en offentlig
försvarare skall kunna medverka redan vid det inledande förhöret, så snart den
misstänkte har behov av sådant biträde. Intresset av att förhöret genomförs med en
offentlig försvarare närvarande måste sedan vägas mot intresset av att förhöret
påbörjas inom rimlig tid.

Förhören med JJ
Förhör under en förundersökning hålls med stöd av bestämmelsen i 23 kap. 6 § RB,
oberoende av om förhörspersonen är misstänkt, målsägande, vittne eller annan.
                                                                     Dnr 529-2006    Sid 9 (12)




Innan ett förhör påbörjas har var och en rätt att få besked om anledningen till
förhöret. Vad som tillkommer, när misstanken mot en viss person har uppnått
sådan styrka att han är att anse som skäligen misstänkt för brottet, är att han i
enlighet med bestämmelsen i 23 kap. 18 § RB skall underrättas om misstanken när
han hörs. Enligt 12 § FUK skall han i samband därmed underrättas om sin rätt att
anlita biträde av försvarare under förundersökningen samt att offentlig försvarare
under vissa förutsättningar kan förordnas.

Hur man skall förfara vid förhör med någon annan än den som är skäligen
misstänkt för ett brott – exempelvis när det föreligger en lägre grad av misstanke –
är inte reglerat på annat sätt än genom de bestämmelser som gäller för förhör i
allmänhet. Det förhållandet att vissa rättsverkningar kan komma att inträda
beträffande den som kan misstänkas för ett brott, om misstanken underbyggs
ytterligare, saknar således i sig betydelse vad gäller formerna för förhör med en
sådan person. En annan sak är att det i många fall kan vara lämpligt att
förhörsledaren i samband med att han informerar förhörspersonen om anledningen
till förhöret också upplyser denne om att det i utredningsmaterialet finns uppgifter
som är besvärande för honom men att nivån skälig misstanke inte har uppnåtts (jfr
bl.a. JO 2000/01 s. 100).

När det gäller begreppet skälig misstanke har JO i flera tidigare ärenden uttalat att
det, för att en person skall anses vara skäligen misstänkt för ett brott, krävs att det
föreligger konkreta omständigheter som med viss styrka talar för att personen i
fråga har begått den gärning som misstanken avser. Frågan om nivån skälig
misstanke uppnåtts i ett visst fall är av den arten att den ger ett visst utrymme för
olika, var för sig godtagbara bedömningar.

JJ hördes vid två inledande tillfällen den 18 maj och den 27 maj som vittne. Vid det
tredje förhöret, den 1 juli, delgavs han misstanke om våldtäkt mot barn. Ytterligare
ett förhör hölls därefter med honom och JJ åtalades sedermera för sexuellt
ofredande.

I polisanmälan uppgavs att JJ delvis ”varit med” vid den aktuella händelsen och
han antecknades också, såvitt framkommit enbart på grundval av uppgifterna i
anmälan, som skäligen misstänkt. Vid en sådan bedömning borde han givetvis
också ha delgivits misstanke om brott vid det förhör som hölls med honom senare
samma dag. Eftersom JJ kom att höras upplysningsvis har uppenbarligen HH gjort
bedömningen att han den 18 maj och den 27 maj inte var skäligen misstänkt.

Enligt min uppfattning kan det ifrågasättas om utredningen den 18 maj utgjorde ett
tillräckligt underlag för bedömningen att JJ var skäligen misstänkt. I det förhör som
hölls med målsäganden den 18 maj, innan förhöret med JJ ägde rum, uppgav hon
att JJ varit närvarande i det inledande skedet av händelsen när vissa uttalanden
gjordes. Någon mer preciserad uppgift om på vilket sätt JJ var delaktig i
händelseförloppet lämnades inte. Det var först i ett förhör den 31 maj som
målsäganden preciserade på vilket sätt JJ skulle ha uttalat sig.
                                                                    Dnr 529-2006    Sid 10 (12)




Även om det inte finns anledning att ifrågasätta HH:s bedömning att JJ när det
första förhöret med honom hölls inte var skäligen misstänkt kvarstår emellertid det
faktum att JJ varit med vid händelsen och att det efter förhöret med målsäganden
den 18 maj fortfarande var oklart på vilket sätt han varit delaktig. Ytterligare
utredningsåtgärder borde, som jag ser det, ha vidtagits innan JJ hördes och för det
fall att förundersökningsledaren inte ansåg att han var skäligen misstänkt borde den
uppgiften ha ändrats i RAR-systemet.

Förfarandet att på ett tidigt stadium av utredningen höra JJ upplysningsvis har
medfört en inte obetydlig risk för att han under förhöret, medvetet eller omedvetet,
skulle komma att lämna för honom själv oförmånliga uppgifter, vilka sedermera
kunde komma att användas mot honom vid en straffrättslig prövning, utan att han
fått tillfälle att ta ställning till om han önskade biträde av en försvarare under
förundersökningen.

Målsägandeförhören
Av 17 § FUK framgår att förhör med någon som är under 18 år och som är
misstänkt för brott, målsägande eller vittne, skall planeras och verkställas så att det
inte uppkommer fara för att den som förhörs tar skada. Särskild varsamhet bör
iakttas om förhöret rör sexuallivet. Det bör noga tillses att uppseende inte väcks
kring förhöret. Detta får inte göras mer ingående än omständigheterna kräver.
Förhör får inte äga rum fler gånger än som är nödvändigt med hänsyn till
utredningens art och barnets bästa.

Bestämmelsen har sin grund i ett förslag som Kommittén mot barnmisshandel lade
fram i betänkandet (SOU 2000:42) ”Barnmisshandel, Polisens och åklagarnas
handläggningstider och arbetsmetoder”. I betänkandet hänvisas bl.a. till vad som
uttalats om förhör med barn i Riksåklagarens promemoria (1999:01)
”Förundersökning vid sexuella övergrepp mot barn”. Enligt promemorian kunde
det finnas skäl att, med avsteg från förundersökningskungörelsens då gällande
huvudregel, hålla mer än ett förhör med barnet. Som skäl för ett sådant förfarande
angavs t.ex. att ett långt förhör är tröttande för ett barn, att det krävs en social
kontakt mellan förhörsledaren och barnet, att kontrollfrågor behöver ställas och att
motsägande uppgifter behöver bemötas. Kommittén framhöll för egen del att en
person bör förhöra barnet och få barnets uppfattning av det inträffade.

Under förundersökningen i det aktuella ärendet hölls sammanlagt tre
målsägandeförhör av vilka två genomfördes relativt nära varandra i tiden, den
18maj och den 31 maj. Det tredje förhöret hölls den 13 september. Målsäganden
var 13 år vid de två första förhören och hade vid det sista hunnit fylla 14 år. I
ärendet var fråga om en ung målsägande som varit utsatt för sexualbrott.
Förhörssituationen är då extra känslig för barnet. Som nyss nämnts bör också
särskild varsamhet iakttas då förhöret rör sexuallivet.

Polismyndigheten har anfört att de sista förhören hölls på begäran av åklagaren och
att man inte har anledning att ifrågasätta den bedömning som gjordes.
                                                                    Dnr 529-2006    Sid 11 (12)




Åklagarmyndigheten har förklarat att förhören behövde kompletteras eftersom alla
frågor inte klarlagts och att det framkommit uppgifter som tydde på att det
förekommit övergrepp i rättssak.

Jag kan inse det nödvändiga i att man ibland håller mer än ett förhör med ett barn i
en brottsutredning av det här aktuella slaget. Det är dock viktigt att åtgärder vidtas
för att i möjligaste mån begränsa antalet förhör. Om misstankar om nya brott
uppkommer under utredningens gång kan dessa självklart medföra att fler förhör
behöver hållas. I detta fall avsåg dock det sista förhöret inte enbart misstankarna
om övergrepp i rättssak. I stället har vid samtliga tre förhör ställts mycket likartade
frågor.

Det har framförts att HH inte var nöjd med kvaliteten på det första förhöret. Det är
naturligtvis viktigt att den som leder denna typ av förhör har utbildning för detta
och därigenom kan göra en så grundlig utredning som möjligt redan vid det första
förhöret så att inte målsäganden tvingas genomgå fler förhör enbart på grund av att
det inledande förhöret inte håller tillräckligt god kvalitet. I 18 § FUK stadgas också
att förhör med någon som är under 18 år bör hållas av en person med särskild
kompetens för uppgiften. I den av Åklagarmyndigheten i maj 2006 utgivna
handboken för handläggningen av ärenden rörande övergrepp mot barn anges att
åklagaren bör delta i förhörsledarens förberedelser inför förhöret och, om inte
särskilda skäl föreligger, närvara i medhörningsrum så att åklagaren kan ställa
kompletterande frågor, avhjälpa eventuella brister i förhöret eller avbryta det om
det inte leder någonstans. Som absolut minimikrav bör gälla att åklagaren är
närvarande vid i vart fall ett förhör med målsäganden, ”huvudförhöret”. Genom att
åklagaren är närvarande får han eller hon också omedelbar kännedom om
innehållet i barnets berättelse och kan omgående fatta beslut eller lämna nya
direktiv, vilket innebär att förundersökningen kan drivas vidare snabbt och
effektivt (s. 16). Jag noterar att HH var med vid det andra förhöret.

GG har vidare påtalat att de offentliga försvararna inte var närvarande vid det andra
förhöret. I fall då det kan vara aktuellt att målsäganden inte skall höras personligen
vid huvudförhandlingen i domstol utan dennes uppgifter skall presenteras genom
uppspelning av videoförhör måste de misstänkta genom sina försvarare få
möjlighet att ställa frågor till målsäganden (jfr bl.a. NJA 1992 s. 532 och NJA 1993
s. 616). För att undvika att målsäganden tvingas genomgå fler förhör än nödvändigt
bör polis och åklagare i sådana fall se till att förhöret hålls vid ett tillfälle när
försvararna har möjlighet att närvara. I förevarande fall var JJ ännu inte delgiven
misstanke vid tiden för det andra målsägandeförhöret, vilket skulle ha gjort
ytterligare ett förhör nödvändigt även om övriga försvarare varit närvarande. Ett
sådant förhör hade dock, såvitt avsåg misstankarna om våldtäkt, kunnat begränsas
till de frågor JJ:s försvarare ville få besvarade.

Som framgått har det funnits anledning att göra vissa påpekanden beträffande
genomförandet av förhören med målsäganden. Jag anser emellertid inte att
                                                                   Dnr 529-2006   Sid 12 (12)




utredningen ger underlag för att rikta kritik mot polis och åklagare för
handläggningen i denna del.

–––

Sammanfattningsvis är jag kritisk till handläggningstiden i ärendet, till hur frågan
om offentlig försvarare för de misstänkta hanterades samt till genomförandet av
förhör med en av de misstänkta.
