# Kritik mot en kammarrätt för långsam handläggning av ett mål rörande disciplinansvar i vilket preskription inträdde under handläggningen m.m.

JO 2003-02-18 dnr 530-2002

BESLUT
                                                                      Datum            Dnr                     Sid
                                                                      2003-02-18       530-2002               1 (5)
Justitieombudsmannen
Nils-Olof Berggren




                        Kritik mot en kammarrätt för långsam handläggning av ett mål rörande
                        disciplinansvar i vilket preskription inträdde under handläggningen
                        m.m.

## Bakgrund

I en anmälan till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) yrkade AA att
                        disciplinpåföljd skulle åläggas bl.a. legitimerade läkarna BB och CC Anmälan
                        avsåg behandling som hade utförts under åren 1994–1996. Ansvarsnämnden
                        beslutade den 3 september 1998 att i en viss del avvisa anmälan och att i övrigt
                        lämna den utan åtgärd. AA överklagade beslutet till Kammarrätten i Stockholm.
                        Målet avgjordes genom dom den 22 maj 2000. I domen uttalade kammarrätten att
                        preskriptionsbestämmelserna i lagen (1994:954) om disciplinpåföljd m.m. på
                        hälso- och sjukvårdens område skulle tillämpas i målet. Enligt 6 § denna lag får
                        disciplinpåföljd inte åläggas senare än fem år efter förseelsen. Eftersom BB:s
                        behandling av AA senast ägde rum den 10 februari 1995 kunde disciplinpåföljd
                        inte tilldelas BB. Kammarrätten avvisade därför AA:s talan i denna del. Hennes
                        överklagande i övrigt avslogs.

## Anmälan

AA framförde i en anmälan till JO klagomål i olika avseenden mot Kammarrätten i
                        Stockholm med anledning av handläggningen av det ovannämnda målet om
                        disciplinansvar (mål nr 7240-1998). Hon var bl.a. kritisk mot handläggningstiden i
                        målet och ansåg att kammarrätten hade ”förhalat och på så sätt preskriberat
                        ärendet”.

## Utredning

Akten i målet lånades in.

                        Anmälan remitterades därefter till kammarrätten för utredning och yttrande
                        avseende vad AA anfört om att domstolen ”förhalat och på så sätt preskriberat
                        ärendet”. I remissen angavs att kammarrätten även skulle yttra sig över det
                        förhållandet att domstolen i domen den 22 maj 2000 prövat anmälan om
                        disciplinpåföljd för CC i dess helhet i sak, trots att den av AA anmälda
                        behandlingen även innefattat åtgärder som utfördes före den 22 maj 1995.




 Riksdagens ombudsmän                      E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                 Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                          Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4            Fax:           08-21 65 58                             www.jo.se
                                                                         Dnr 530-2002      Sid 2 (5)




I yttrande anförde f.d. kammarrättslagmannen DD och f.d. kammarrättsrådet EE
bl.a. följande.
      Av akten och dagboksbladet i målet framgår bl.a. följande.
      98-09-25 Överklagande (”blankt”) och begäran om anstånd att utveckla talan
      inkommer.
      98-09-30 Anstånd beviljas.
      98-11-17 Klagandens ombud, advokat FF, meddelar att han inte längre företräder
      klaganden.
      98-12-01 Nytt juridiskt ombud, GG, utvecklar i skrivelse, daterad 98-11-24, talan
      samt begär att muntlig förhandling skall hållas i målet. – Föreläggande för
      motparterna, BB och CC, att svara på överklagandet.
      98-12-10 Svar från BB vari hon vidhåller sitt tidigare ställningstagande.
      99–01-04 Svar från CC vari han vidhåller sitt tidigare ställningstagande.
      99-01-07 Svaren från motparterna skickas till klagandens ombud f.k.
      99-09-28 Skrivelse från klagandeombudet med åberopande av ytterligare skriftlig
      bevisning som ges in samt begäran att kammarrätten snarast fattar beslut om muntlig
      förhandling. – Motparterna bereds tillfälle att yttra sig över inkomna handlingar.
      99-10-28 Yttranden från motparterna – innehåller inget nytt i sak – skickas till
      klagandens ombud f.k.
      00-01-18 Målet föredras för beslut i frågan om muntlig förhandling.
      00-01-21 Beslutet om muntlig förhandling meddelas. Klagandeparten bereds tillfälle
      att inom två veckor från delgivningen av beslutet slutföra sin talan.
      00-01-24 Beslutet skickas till klagandens ombud.
      00-02-18 Begäran från klagandens ombud om anstånd med att slutföra talan till 00-
      03-10. – Anståndet beviljas (av domstolssekreterare HH).
      00-03-10 Skrivelse från klagandens ombud, vari hon dels slutför talan, dels åberopar
      ytterligare skriftlig bevisning som bifogas, dels ock yrkar att kammarrätten skall
      inhämta sakkunnigutlåtande. – Motparterna bereds tillfälle att yttra sig över de
      inkomna handlingarna.
      00-04-20, 00-04-25 Yttranden från CC – inget nytt i sak.
      00-05-02 Yttrande från BB – inget nytt i sak. – Yttrandena från motparterna skickas
      till klagandens ombud f.k.
      00-05-17 Målet föredras och dom beslutas.
      00-05-22 Dom meddelas.

## Kommentar

Bestämmelser om utredning, kommunicering och muntlig förhandling m.m. finns i
      8–19 §§ förvaltningsprocesslagen (1971:291). Innan ett mål avgörs eller fråga om
      muntlig förhandling kan prövas skall i princip all skriftlig utredning och
      kommunicering vara avslutad.
      Ett mål skall avgöras så snart det kan ske och i den turordning i vilken målet har
      kommit in. Ett mål eller en fråga som har kommit upp i ett mål skall handläggas
      med förtur, om målet eller frågan av någon särskild anledning bör avgöras
      skyndsamt. I arbetsordning bestäms vilka mål som är förtursmål, jfr 20 §
      kammarrättsinstruktionen (1996:380).
      I arbetsordningen för Kammarrätten i Stockholm har bestämts vilka mål som är
      förtursmål (16 § och bilaga 4). Det innebär bl.a. att dessa mål kryssmarkeras i datorn
      och i rutan för förtur på dagboksblad, rotelkort och aktetikett. Det är självfallet inte
                                                                  Dnr 530-2002     Sid 3 (5)




möjligt att uppställa några absoluta regler om förtur utan rotelinnehavaren måste,
enligt kommentaren i bilaga 4, i varje mål göra en bedömning med hänsyn till de
särskilda omständigheterna i målet och med beaktande av hur pass angeläget det kan
vara att målet tas fram före andra mål på roteln. Som exempel på mål, som inte
föreskrivits förtursmarkerade men som ändå har förturskaraktär, kan enligt
kommentaren nämnas bl.a. mål vari preskriptionsinträde närmar sig. – Någon
särskild rutin enligt vilken anteckning skulle göras om tiden för preskription
tillämpades inte i domstolen.
Det aktuella målet hörde inte till någon målgrupp som i nämnda bilaga 4 anges som
förtursmål. Målet var, när det kom in, inte heller av förturskaraktär. Först under
hösten 1999 borde frågan om förtur ha kunnat aktualiseras. Frågan om när prövning
av begäran om muntlig förhandling och målets slutliga avgörande skulle kunna tas
upp var beroende också av arbetsläget på roteln och avdelningen. Sedan länge var
arbetsläget besvärligt och var så även under 1999 och 2000. Det fanns många mål
som kommit in före klagandens mål, både på rotel 26 och på övriga fyra rotlar på
avdelningen. Fortlöpande kom det in förtursmarkerade mål som ytterligare försköt
turordningen liksom andra mål eller frågor som måste behandlas med förtur. Cirka
20 % av inkommande mål beräknades i kammarrätten vara förtursmarkerade.
Arbetsläget illustreras bl.a. av följande. 98-11-05 (dvs. strax efter första
skriftväxlingen i det aktuella målet avslutats) fanns på rotel 26 inte mindre än 93
oavgjorda mål inkomna före 1998 och 157 sådana mål inkomna under 1998 eller
totalt 250, varav mer än 200 kommit in före klagandens mål. Totalt fanns på
avdelningen 1 286 mål, varav 493 inkomna före 1998. (Det fanns 55 HSAN-mål, 9
inkomna före 1998.) I kammarrätten gällde vidare som målsättning att kraftigt
minska balansen av äldre mål. 99-07-08 (omedelbart före semestrarna) hade rotel 26
251 mål, varav 42 inkomna före 1998 och 39 inkomna under första halvåret 1998.
Avdelningens balans var då 1 317 mål, varav 279 inkomna före 1998 och 205
inkomna under första halvåret 1998. Vid utgången av 1999 hade balansen ökat till 1
413 mål på avdelningen. Av målen var 232 mål inkomna före 1998 och 150 under
första halvåret 1998. Rotel 26 hade 255 oavgjorda mål, varav 37 inkomna före andra
halvåret 1998. Det aktuella målet hörde till de mål som vid årsskiftet 1999/2000
enligt omlottningsreglerna inför omorganisationen av kammarrättens avdelningar
per 00-02-01 skulle överföras till den nya s.k. Storavdelningen. Överföringen
avbröts på grund av att målet hade förturskaraktär. I stället togs målet upp till
föredragning på avdelning 4. Som en ytterligare omständighet antecknas att under
andra halvåret 1999 och fram till omorganisationen av avdelningarna i kammarrätten
00-02-01 var en av avdelningens ordinarie ledamöter helt sjukskriven och ersattes
först senare och endast delvis av icke ordinarie domare. 00-02-01 skulle
avdelningens vice ordförande vara tjänstledig på heltid vilket medförde att under
december 1999 och januari 2000 forcerades arbetet på avdelningen med att bli klart
med de mål i vilka vice ordföranden hade deltagit och skulle deltaga (bl.a. det s.k.
Ransnesmålet). Avdelningen hade under februari således endast fyra ordinarie
domare. En av dem tjänstgjorde dessutom endast på deltid, 25 %. När denna ledamot
sjukskrevs på heltid hade avdelningen fr.o.m. mars och resten av året bara tre
ordinarie ledamöter. En av dessa tre, nämligen innehavaren av rotel 26 fick vikariera
som vice ordförande med den ökade arbetsbelastning detta medförde. Vid
omlottningar i samband med omorganisationen fick rotel 26 ta över vissa äldre
specialmål från den förutvarande viceordföranderoteln m.fl. Rotel 26 omfattade då
311 mål.
På grund av den besvärliga arbetssituationen fanns över huvud taget inte någon
möjlighet att ta fram det aktuella målet till föredragning före semestrarna i juli och
augusti 1999. I början av hösten 1999 kom klagandeombudet emellertid in med
ytterligare skriftlig bevisning, som föranledde ny kommunicering med motparterna.
Denna var avslutad i slutet av oktober 1999. Avsikten var därefter att så snart som
möjligt ta fram målet till föredragning rörande frågan om muntlig förhandling. På
grund av det trängda arbets- och personalläget kom detta till stånd först i januari
2000. Något intresse att ”förhala” handläggningen hade kammarrätten självfallet
inte. I stället försökte kammarrätten forcera målets behandling. Detta försvårades av
                                                                        Dnr 530-2002     Sid 4 (5)




      klagandeombudets anståndsbegäran och åtgärden att inte endast slutföra talan utan
      att också ge in ytterligare skriftlig bevisning och yrka inhämtande av
      sakkunnigutlåtande, något som föranledde ytterligare kommunicering. När anstånd
      beviljades och när anståndstiden gick ut hade inte någon del av anmälan såvitt rörde
      CC preskriberats. - - -

      Omfattningen av prövningen av anmälan mot CC
      Anmälan hos HSAN mot CC omfattade tre behandlingstillfällen, nämligen 95-05-
      09, 95-05-19 och 95-06-22. När målet föredrogs för slutligt avgörande i
      kammarrätten hade preskription redan inträtt i fråga om det första
      behandlingstillfället och när domen meddelades även beträffande det andra
      behandlingstillfället. Kammarrätten borde därför ha avvisat talan rörande dessa båda
      händelser.
      En förklaring till detta förbiseende är att vid utvecklingen av talan (ab.5) klagomålen
      inriktades enbart mot behandlingen 95-06-22 och att, även om i slutförandet av talan
      de båda tidigare behandlingstillfällena berördes, ombudet uppehöll sig i huvudsak
      vid det sista behandlingstillfället.
Kammarrättspresidenten JJ anförde att han beklagade det inträffade och hänvisade i
övrigt till vad som anförts i det ovannämnda yttrandet.

AA kommenterade remissvaret och framförde bl.a. att hon ifrågasatte
kammarrättens åtgärd att låta skriftväxling pågå i den preskriberade delen av målet.

I beslut den 18 februari 2003 anförde JO Berggren följande.

Klagomålen och vad som i övrigt har kommit fram i ärendet föranleder följande
uttalanden av mig.

Enligt 6 § andra stycket lagen (1994:954) om disciplinpåföljd m.m. på hälso- och
sjukvårdens område, vilken bestämmelse var tillämplig vid prövningen hos
kammarrätten, får disciplinpåföljd inte åläggas senare än fem år efter förseelsen.
Det aktuella målet kom in till kammarrätten den 25 september 1998 och avgjordes
genom dom den 22 maj 2000. I domen konstaterade kammarrätten att preskription
beträffande den behandling som BB utfört hade inträtt den 10 februari 2000. Såsom
kammarrätten anfört i remissyttrandet var när domen meddelades även den
behandling som CC utfört till viss del preskriberad; såvitt avsåg
behandlingstillfällena den 9 och den 19 maj 1995. Kammarrätten skulle således,
som konstaterats i remissyttrandet, inte ha prövat AA:s talan i denna del.

Kammarrätten har upplyst att målet inte tillhörde någon målgrupp som enligt
kammarrättens arbetsordning var förtursmål. Mål vari preskriptionsinträde närmar
sig hade dock förturskaraktär enligt kommentaren till arbetsordningen. Enligt
kammarrätten tillämpades i domstolen inte någon särskild rutin enligt vilken
anteckning skulle göras om tiden för preskription. I remissyttrandet har vidare
lämnats en beskrivning av de handläggningsåtgärder som vidtogs i målet och en
redogörelse för den vid den aktuella tiden rådande arbetssituationen på den rotel
och avdelning där målet handlades.
                                                                   Dnr 530-2002      Sid 5 (5)




Inledningsvis vill jag påtala att det är förvånande att kammarrätten inte i mål av
detta slag tillämpade en särskild rutin med att göra anteckningar om tiden för
preskription.

Det är givetvis angeläget att mål vari preskription riskerar att inträda handläggs
skyndsamt, vilket kammarrättens arbetsordning i viss mån ger uttryck för. I detta
fall kan konstateras att det inte vidtogs några handläggningsåtgärder i målet under
tiden den 7 januari–28 september 1999, dvs. under mer än åtta månader. Målet var
då inte klart för avgörande, eftersom det fanns ett yrkande från AA om att muntlig
förhandling skulle hållas. Även under den senare delen av handläggningen förekom
ett längre avbrott; inga åtgärder vidtogs i målet under tiden den 28 oktober 1999–
18 januari 2000, dvs. under mer än två och en halv månad. När kammarrätten den
18 januari 2000 tog upp yrkandet om muntlig förhandling till prövning, och i
samband därmed beredde AA tillfälle att skriftligen slutföra sin talan, var
preskription nära förestående beträffande anmälan i sin helhet mot BB.

Enligt min mening borde kammarrätten ha gett målet en högre prioritet redan från
början och handlagt det snabbare. Vad kammarrätten anfört om arbetssituationen
föranleder inte någon annan bedömning.

Sammanfattningsvis har jag således kunnat konstatera allvarliga brister i
kammarrättens handläggning av målet. Jag låter det dock stanna vid detta och
avslutar ärendet.
