# Kritik mot Kriminalvården, häktet Uppsala, för flera brister i hanteringen av en intagens vistelse vid en sjukvårdsinrättning

JO 2019-10-15 dnr 5310-2018

BESLUT
                                                                          Datum                    Dnr                     Sid
                                                                          2019-10-15               5310-2018              1 (9)
Chefsjustitieombudsmannen
Elisabeth Rynning




                        Kritik mot Kriminalvården, häktet Uppsala, för flera brister i
                        hanteringen av en intagens vistelse vid en sjukvårdsinrättning


                          Beslutet i korthet: En kvinnlig intagen i häktet Uppsala genomgick en medicinsk
                          abort vid en sjukvårdsinrättning. Av utredningen framgår att den intagna fick bära
                          fotfängsel under stora delar av vistelsen på sjukhus och att medföljande personal,
                          varav en manlig, var närvarande i behandlingsrummet.
                          Frågor om Kriminalvårdens säkerhetsbedömningar i samband med intagnas vistelser
                          vid sjukvårdsinrättningar är ofta återkommande i ärenden hos JO. ChefsJO ser därför
                          anledning att än en gång påminna om vikten av att Kriminalvårdens riskbedömningar
                          är individualiserade samt att säkerhetsarrangemangen vid transporter och utevistelser
                          är anpassade efter den intagnas aktuella tillstånd och situation. Vidare understryker
                          chefsJO att Kriminalvården bör förbereda planerade besök inom hälso- och
                          sjukvården så att en tillfredsställande säkerhetsnivå kan upprätthållas utan onödiga
                          kränkningar av de intagnas integritet och värdighet. ChefsJO uttalar även att utgångs-
                          punkten måste vara att särskilt integritetskänsliga vårdsituationer ska hanteras av
                          personal av samma kön som den intagna och att Kriminalvården bör se till att ha en
                          bemanning som möjliggör detta.
                          ChefsJO är kritisk till att häktet inte vidtog tillräckliga åtgärder under förberedelsen av
                          sjukhusbesöket för att underlätta situationen för den intagna och minska behovet av
                          bevakning och fängselanvändning under vistelsen. Häktet får även kritik för att inte ha
                          säkerställt att kvinnlig personal fanns tillgänglig under hela sjukhusvistelsen och för
                          bristande dokumentation.

## Anmälan

I en anmälan som kom in till JO den 7 augusti 2018 framförde AA klagomål
                        mot Kriminalvården, häktet Uppsala, och anförde bl.a. följande:

                        Hon genomgick en abort under den tid som hon satt häktad. Under stora delar
                        av genomförandet av aborten på sjukhus var hon tvungen att bära fotfängsel.
                        Det var vidare två kriminalvårdstjänstemän, varav en manlig, närvarande i
                        rummet hela tiden. Hon anser att agerandet var fel och gjorde situationen ännu
                        jobbigare för henne.




 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 51 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A              Fax:           08-21 65 58                                     www.jo.se
                                                                       Dnr 5310-2018        Sid 2 (9)




Utredning
Anmälan remitterades till Kriminalvården för yttrande. I sitt remissvar anförde
Kriminalvården, rättsenheten vid huvudkontoret, genom stf. chefen för
sektionen för verksjuridik, bl.a. följande:

## Utredning

Uppgifter om sakförhållandena har hämtats in från Region Mitt, som i sin tur
      inhämtat uppgifter från häktet Uppsala och det centrala kriminalvårdsregistret.
      Av uppgifterna framgår i huvudsak följande.
      AA häktades i februari 2018 för narkotikabrott och grovt vapenbrott. Hon hade i
      mars 2018 en bokad tid på sjukhusets gynekologiska mottagning för att genomgå
      medicinsk abort. Transporten var villkorad att ske med bevakning samt att AA
      skulle bära fängsel. Beslut kring bevakning och fängsel fattades utifrån en
      individuell säkerhetsbedömning som gjorts beträffande AA När det gäller
      transport/utevistelse placerades hon vid denna bedömning bl.a. i säkerhetsnivå 3
      (dvs. motsvarande normal incidentrisk) och i fängselnivå 3 (skala 1–5). Av
      beslutet om villkor framgick att fängsel skulle bäras under hela utevistelsen och
      att lättnad av fängsel fick ske om det krävdes för undersökningen och bevak-
      ningsuppdraget ändå bedömdes kunna utföras. Av den lokala resplanen framgick
      att häktespersonalen skulle kontakta vakthavande befäl vid frågor om lättnad av
      fängsel.
      Under transporten bar AA först midjefängsel. Vid ankomst till sjukhuset
      bedömde häktespersonal att midjefängsel inte var lämpligt eftersom AA skulle
      genomgå ett medicinskt ingrepp och man bytte därför till fotfängsel. AA hade
      fotfängsel när hon låg i behandlingsrummet men fängslen togs bort vid de
      tillfällen AA behövde uppsöka toaletten. Sammandragningarna började efter ca
      tio timmar. När häktespersonal uppfattade att AA började få ont togs fängslen
      bort. Efter att det medicinska ingreppet var genomfört och undersökning av
      barnmorska var klar sattes fotfängsel på igen.
      Häktespersonalen som tjänstgjorde under sjukhustransporten var en kvinna och
      en man. Häktet hade innan transporten försökt ordna så att bevakningsuppdraget
      skulle genomföras av enbart kvinnlig personal, men det fanns inte tillräckliga
      personalresurser. Vid ankomst till sjukhuset bedömde medföljande personal att
      de behövde vara kvar i behandlingsrummet. Det fanns enbart en dörr in till
      rummet, men fönstren var olåsta och det fanns medicinsk utrustning i rummet.
      Häktespersonal var inte med inne på toaletten där AA gick in tillsammans med
      vårdpersonal eller i undersökningsrummet. Den man som medföljde som
      personal från häktet försökte dessutom agera på ett sätt som inte vållade AA
      obehag, bl.a. genom att hålla sig mer i bakgrunden och inte titta rakt mot henne.
      Häktet fick efter transporten information om att AA hade upplevt obehag under
      sjukhusvistelsen. Vakthavande befäl och kriminalvårdsinspektör hade därför ett
      samtal med AA om hur hon mådde och hur hon upplevt händelsen. AA uppgav
      under samtalet att hon inte mindes så mycket av ingreppet eftersom hon hade
      haft värkar. Hon berättade att hela situationen hade varit påfrestande för henne,
      men även att hon tyckte häktespersonalen skötte sitt arbete på ett bra sätt. Häktet
      hade också ett uppföljande samtal med tjänstgörande personal efter transporten.

## Rättslig reglering

Av 1 kap. 4 § häkteslagen (2010:611), HäL, framgår att varje intagen ska
      bemötas med respekt för sitt människovärde och med förståelse för de särskilda
      svårigheter som är förenade med frihetsberövandet.
      Enligt 1 kap. 5 § HäL ska verkställigheten utformas så att negativa följder av
      frihetsberövandet motverkas. I den utsträckning det är lämpligt och den intagne
                                                                         Dnr 5310-2018         Sid 3 (9)




      samtycker till det, ska åtgärder vidtas för att ge honom eller henne det stöd och
      den hjälp som behövs.
      Av 1 kap. 6 § HäL framgår att verkställigheten inte får innebära andra
      begränsningar i den intagnes frihet än som följer av lagen eller som är
      nödvändiga för att ordningen eller säkerheten ska kunna upprätthållas. En
      kontroll- eller tvångsåtgärd får endast användas om den står i rimlig proportion
      till syftet med åtgärden. Om en mindre ingripande åtgärd är tillräcklig ska den
      användas.
      Av 4 kap. 10 § HäL följer att en intagen får beläggas med fängsel
      1. vid förflyttning inom förvaringslokalen och vid transport eller annan vistelse
      utanför lokalen, om det är nödvändigt av säkerhetsskäl, eller
      2. om han eller hon uppträder våldsamt och det är absolut nödvändigt med
      hänsyn till den intagnes egen eller någon annans säkerhet till liv eller hälsa.
      Av 5 kap. 1 § HäL framgår att en intagen som behöver hälso- och sjukvård ska
      undersökas av läkare. Läkare ska också tillkallas om en intagen begär det och det
      inte är uppenbart att en sådan undersökning inte behövs.
      En intagen som behöver hälso- och sjukvård ska vårdas enligt de anvisningar
      som ges av läkare. Om en intagen inte kan undersökas eller behandlas på ett
      lämpligt sätt i förvaringslokalen, ska den allmänna sjukvården anlitas. Om det
      behövs, ska den intagne föras över till sjukhus.
      Ett tillstånd till vistelse utanför förvaringslokalen enligt andra stycket ska förenas
      med de villkor som behövs. Om det är nödvändigt av säkerhetsskäl, ska den
      intagne stå under bevakning.
      I Kriminalvårdens allmänna råd till 5 kap. 1 § HäL anges att villkor ska vara
      individuellt utformade utifrån riskbedömningen och omständigheterna i det
      enskilda fallet. Villkor kan avse t.ex. skyldighet att följa uppgjord planering för
      vistelsen utanför häktet, skyldighet att under hela eller delar av vistelsen utanför
      häktet vistas inom ett visst geografiskt område, eller åtföljande av personal under
      vistelsen utanför häktet (se 5 kap. Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd
      [2011:2] om häkte, FARK Häkte).

## Kriminalvårdens bedömning

Utifrån den individuella säkerhetsbedömning som har gjorts har det som villkor i
      samband med AA:s transport och vistelse på sjukvårdsinrättningen beslutats att
      fängsel skulle bäras under hela utevistelsen samt att lättnad av fängsel fick ske
      om det krävdes för undersökningen och under förutsättning att bevaknings-
      uppdraget ändå kunde utföras. Lättnad av AA:s fängsel har skett både i samband
      med toalettbesök och när det av häktespersonal bedömdes vara nödvändigt på
      grund av det medicinska ingreppet och eftersom AA upplevde smärta.
      Det har inte varit möjligt att vid den aktuella transporten enbart låta kvinnlig
      häktespersonal tjänstgöra. Medföljande personal har, utifrån lokalernas
      utformning med bl.a. olåsta fönster och förekomsten av medicinsk utrustning,
      vidare bedömt att de behövde vara närvarande i behandlingsrummet. Under de
      särskilt integritetskänsliga situationerna närvarade häktespersonal emellertid inte.
      Kriminalvården har förståelse för att AA har upplevt sjukhusvistelsen som
      påfrestande. Det bör dock framhållas att de vidtagna åtgärderna har varit
      proportionerliga i förhållande till bl.a. de säkerhetsaspekter som häktes-
      personalen har haft att beakta vid transporten. Det har inte heller kommit fram
      annat än att medföljande personal har tagit största möjliga hänsyn till AA:s
      integritet under såväl transporten som vistelsen på sjukvårdsinrättningen.
AA kommenterade remissvaret och anförde bl.a. följande: Det stämmer inte att
fotfängslet togs bort när hon skulle besöka toaletten eller när hon började få ont.
Det var bara precis i slutskedet som fängslet togs bort efter att hennes mamma
                                                                       Dnr 5310-2018        Sid 4 (9)




skrikit till personalen att ta bort det. Hon hade förvarnat om ingreppet i god tid
och anser att häktet borde ha kunnat ordna kvinnlig personal. Det fanns inte
någon medicinsk utrustning i rummet och det låg på sjätte våningen. Den
manliga vårdaren satt cirka en meter ifrån henne så oavsett vart han tittade var
det obehagligt för henne. Vid flera andra sjukhusbesök under häktesvistelsen
behövde hon inte ha fängsel i rum med olåsta fönster.

Kriminalvården anmodades att yttra sig över AA:s kommentarer till
remissvaret. I sitt yttrande anförde myndigheten bl.a. följande:

      Kriminalvården vidhåller den beskrivning av händelseförloppet som redogjorts
      för i yttrande till JO den 24 oktober 2018. Vad AA anfört i sin skrivelse till JO
      föranleder inte heller någon annan bedömning från Kriminalvårdens sida än vad
      som framgår av tidigare yttrande.
      Följande kommentarer kan dock lämnas när det gäller AA:s senast inlämnade
      skrivelse:
      I enlighet med vad som tidigare anförts togs fotfängsel bort vid varje tillfälle då
      AA behövde uppsöka toaletten. Detta skedde även när AA skulle gå in i ett annat
      rum för kontroll tillsammans med sjukvårdspersonal. Tjänstgörande personal
      känner inte igen AA:s beskrivning om att fängsel avlägsnades först efter en
      timme av sammandragningar och krystningar. Redan när personalen uppfattade
      att sammandragningarna började och AA upplevde smärta togs fotfängslen bort.
      Tjänstgörande personal kan inte heller minnas att AA:s mor skulle ha
      kommenterat användningen av fängsel.
      AA befann sig på sjukhuset under en förhållandevis lång tid och häktet kunde
      endast placera två kvinnliga vårdare under det första bevakningspasset. Efter
      byte av personal tjänstgjorde en man och en kvinna. Häktet ansträngde sig för att
      se till att enbart kvinnlig personal skulle tjänstgöra under uppdraget, men detta
      lyckades tyvärr inte.
      Vid ankomsten till behandlingsrummet bedömde tjänstgörande personal att de
      behövde närvara i rummet eftersom det där fanns olåsta fönster och olika slags
      sjukvårdsutrustning.
      Den manliga vårdaren försökte visa särskild hänsyn under bevakningsuppdraget,
      bl.a. genom att sätta sig längst bort av de två i personalen som tjänstgjorde. Han
      försökte även inta en mer passiv roll och hålla sig i bakgrunden. Det var den
      kvinnliga vårdaren som bl.a. avlägsnade fotfängslen när det behövdes.
      Häktets personal lämnade inte själva behandlingsrummet. Som tidigare
      framhållits var de emellertid inte heller närvarande vid de särskilt
      integritetskänsliga momenten, t.ex. när AA befann sig inne på toaletten.
AA fick tillfälle att kommentera det förnyade remissvaret.

JO begärde härefter in vissa handlingar från Kriminalvården, bl.a.
dokumentation om fängselanvändning under sjukhusvistelsen. De handlingar
som gavs in, bl.a. lokal resplan, fullständig säkerhetsbedömning och beslut om
utevistelse, granskades i relevanta delar.

JO hämtade även in muntliga upplysningar från häktet, varvid det framkom att
det inte finns någon annan dokumentation om fängselanvändning än den som
framgår av de handlingar som JO fått tillgång till.
                                                                   Dnr 5310-2018      Sid 5 (9)




Rättslig reglering
Kriminalvården har redogjort för relevant rättslig reglering. Jag vill dock även
peka på följande bestämmelser om sekretess och fängselanvändning:

Enligt 25 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), OSL, gäller
sekretess inom hälso- och sjukvården för uppgift om en enskilds hälsotillstånd
eller andra personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas
utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider men.

Av 35 kap. 15 § OSL framgår att sekretess gäller inom kriminalvården för
uppgift om en enskilds personliga förhållanden, om det kan antas att den
enskilde eller någon närstående lider men eller att fara uppkommer för att någon
utsätts för våld eller lider annat allvarligt men om uppgiften röjs.

Av 14 § häktesförordningen (2010:2011) framgår att om en intagen beläggs
med fängsel, ska åtgärden dokumenteras. Av dokumentationen ska det framgå

1.   vilka skälen för åtgärden är,
2.   fängslets art,
3.   när den intagne belades med fängsel,
4.   när fängslet avlägsnades, och
5.   om den intagne undersökts av läkare.

Av 16 § Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd (KVFS 2012:6) om
transportverksamheten (FARK Transport) framgår att om den transporterade
personen har belagts med fängsel får åtgärden inte bestå längre än som bedöms
nödvändigt i varje enskilt fall. Transportledaren ska anteckna beslutet om
fängsel på färdhandlingen. Anteckningen ska innehålla uppgift om skälen för
åtgärden, fängslets art, när personen belades med fängsel och när det togs bort
samt om personen undersökts av läkare. Anteckningen ska skrivas under av den
som har beslutat om åtgärden.

Bedömning
Allmänna utgångspunkter
Under de senaste åren har JO i flera ärenden särskilt uppmärksammat
situationen för kvinnliga intagna inom kriminalvården (se bl.a. JO 2017/18
s. 131 samt JO 2018/19 s. 165 och 184).

I ett av dessa ärenden granskades särskilt säkerhetsarrangemangen vid bl.a.
transporter av intagna i samband med besök inom hälso- och sjukvården samt
hur sådana arrangemang förhåller sig till individuella säkerhets- och
riskbedömningar (JO 2017/18 s. 131). I beslutet framhöll jag att planerade
besök inom hälso- och sjukvården bör förberedas så att en tillfredsställande
säkerhetsnivå kan upprätthållas utan onödiga kränkningar av de intagnas
integritet och värdighet. Jag framhöll även vikten av att riskbedömningar är
individualiserade samt att säkerhetsarrangemangen vid transporter och
utevistelser är anpassade efter den intagnas aktuella tillstånd och situation. För
                                                                    Dnr 5310-2018      Sid 6 (9)




att det faktiska utfallet av säkerhetsarrangemangen vid genomförda utevistelser
ska kunna följas upp uttalade jag även att eventuella lättnader – exempelvis i
användningen av fängsel – måste dokumenteras.

Av Kriminalvårdens handbok om medföljande barn och gravida klienter i
anstalt och häkte (2018:5) framgår bl.a. följande (s. 14 f.):

      För gravida och intagna med medföljande barn behöver särskild uppmärksamhet
      ägnas säkerhetsrelaterade moment, som exempelvis bedömning av användande
      av tvångsmedel.
      En individuell riskbedömning ska alltid göras men i allmänhet bör fängsel-
      användning tillämpas restriktivt.
I det här ärendet kan jag konstatera att frågan om säkerhetsarrangemang vid
integritetskänsliga sjukhusvistelser åter är aktuell. Det är allvarligt att AA anser
sig ha blivit utsatt för en behandling av Kriminalvårdens personal som har
förvärrat en för henne redan svår situation. Kriminalvården har ett uppdrag att
även i vårdsituationer upprätthålla ordning och säkerhet, men det intresset måste
hela tiden vägas mot kravet på respekt för den intagnes integritet och värdighet.
En kontroll- eller tvångsåtgärd får som anförts ovan bara användas om den står i
rimlig proportion till syftet med åtgärden.

Jag har förståelse för att Kriminalvården vid oplanerade sjukhusbesök har svårt
att avvika från standardiserade säkerhetsarrangemang och får använda den
personal som finns till hands för att hantera en hastigt uppkommen situation.
Min uppfattning är dock att Kriminalvården vid planerade besök inom hälso-
och sjukvården har ett stort ansvar att försöka underlätta och humanisera
situationen för den intagna. Det kan innebära särskilda arrangemang under
transporterna till och från sjukvårdsinrättningen, men även att Kriminalvårdens
personal i samråd med sjukvården undersöker vilka åtgärder som kan vidtas för
att minska behovet av kontroll- och tvångsåtgärder under vistelsen på
mottagningen, exempelvis genom val av undersökningsrum (se även JO
2015/16 s. 249). Syftet är givetvis att en tillfredsställande säkerhetsnivå ska
kunna upprätthållas under sjukhusbesöket utan onödiga kränkningar av de
intagnas integritet och värdighet.

Jag vill här även framhålla att det i en undersöknings- eller behandlingssituation
ofta kommer fram uppgifter som omfattas av sekretess i förhållande till den
medföljande kriminalvårdspersonalen. Den aspekten bör givetvis också vägas in
i den proportionalitetsbedömning som görs.

Säkerhetsbedömningen i det aktuella fallet
Kriminalvården har i sitt remissvar anfört att häktet gjorde en individuell
säkerhetsbedömning inför AA:s transport och vistelse på sjukhus samt att de
åtgärder som vidtagits varit proportionerliga. Jag har tagit del av häktets
fullständiga säkerhetsbedömning av AA, klarmarkerad den 27 februari 2018.
Av den framgår bl.a. att säkerhetsnivå tre (dvs. normal incidentrisk) och
fängselnivå tre (på en skala från ett till fem) gällde under transport och
                                                                     Dnr 5310-2018       Sid 7 (9)




utevistelse. Säkerhetsnivån motiverades med att ”inget tidigare dokumenterat
leder till förhöjd säkerhetsnivå”. Av beslutet om beviljad utevistelse för det
aktuella sjukhusbesöket i mars 2018 framgår bl.a. att fängsel ska bäras under
hela utevistelsen samt att lättnader endast får ske om undersökningen är av
sådan art att det är nödvändigt och att ordning och säkerhet kan upprätthållas. I
den färdhandling som upprättades inför utevistelsen anges vidare samma nivåer
avseende säkerhet och fängsel som i den fullständiga säkerhetsbedömningen.
Det framgår även att vakthavande befäl ska kontaktas vid frågor om lättnader i
fängsel. Det finns inte några uppgifter i handlingarna om att häktet har samrått
med den aktuella sjukvårdsmottagningen inför besöket.

När det gäller utfallet av säkerhetsarrangemangen har AA och Kriminalvården
lämnat delvis olika beskrivningar av omständigheterna under sjukhusvistelsen
vad gäller användningen av fängsel och närvaro av personal. Trots att det är
utrett att det har förekommit lättnader av fängsel under sjukhusvistelsen saknas
dock helt dokumentation om detta i Kriminalvårdens handlingar.

Jag har ingen möjlighet att göra någon fullständig värdering av Kriminalvårdens
riskbedömning i det enskilda fallet. Det är inte heller min uppgift att överpröva
Kriminalvårdens beslut. Jag kan dock konstatera att häktets säkerhets-
bedömning inför det aktuella sjukhusbesöket – såvitt kommit fram i ärendet –
inte i något avseende avviker från den standardiserade säkerhetsbedömning som
häktet tidigare hade gjort av AA Det finns därmed inte något dokumenterat stöd
för att häktet vid planeringen av utevistelsen tog särskild hänsyn till den
speciella och mycket integritetskänsliga vårdsituation som det var fråga om.

När det gäller säkerhetsarrangemangen under sjukhusbesöket så vilade ansvaret
till stor del på tjänstgörande personal, som i samråd med vakthavande befäl
skulle ta ställning till avvikelser från den förutbestämda planen. Även om det
inte har gått att utreda vilka lättnader som vidtagits i det här fallet står det klart
att AA under stora delar av sjukhusvistelsen bar fotfängsel och hade två
kriminalvårdstjänstemän närvarande i behandlingsrummet. Kriminalvården har
anfört att anledningen till detta bl.a. var att behandlingsrummet hade olåsta
fönster och att det fanns sjukvårdsutrustning i rummet.

Jag vill framhålla att AA befann sig i en situation där hon måste antas ha varit
särskilt sårbar och utsatt. Det har inte funnits någon förhöjd risk för rymning
eller fritagning. Jag har vidare noterat att det av Kriminalvårdens egen handbok
om bl.a. gravida klienter framgår att fängselanvändning bör tillämpas restriktivt.
Mot den bakgrunden framstår det enligt min mening som mycket tveksamt om
Kriminalvårdens riskbedömning i AA:s fall har gjorts utifrån individuella och
aktuella faktorer, och om tillräcklig hänsyn har tagits till hennes integritet och
värdighet.

Därutöver kan jag konstatera att häktet inte har vidtagit tillräckliga åtgärder
under förberedelsen av sjukhusbesöket för att underlätta situationen för AA och
minska behovet av bevakning och fängselanvändning under vistelsen. Enligt
                                                                     Dnr 5310-2018     Sid 8 (9)




min mening borde häktet i förväg ha samrått med sjukvårdsinrättningen om
möjligheterna att t.ex. välja ett behandlingsrum utan olåsta fönster eller onödig
medicinsk utrustning. Mycket talar för att bättre förberedelser från häktets sida
skulle ha bidragit till att en tillfredsställande säkerhetsnivå kunnat upprätthållas
på ett mindre ingripande sätt. Jag är kritisk till häktets bristfälliga handläggning
i det avseendet.

Närvaron av manlig personal
När det gäller bl.a. skyddsvisitationer har JO tidigare uttalat att utgångspunkten
måste vara att dessa ska hanteras av personal av samma kön och att Kriminal-
vården bör se till att ha en bemanning som möjliggör detta (se t.ex. protokollet
från en inspektion av häktet Helsingborg, JO:s ärende dnr 4850-2012). Enligt
min mening gör sig samma resonemang gällande även när det gäller andra
integritetskänsliga situationer, t.ex. vissa besök inom hälso- och sjukvården.

Jag noterar vidare att det finns internationella regler om behandlingen av
kvinnliga intagna, där det ges uttryck för en mycket restriktiv syn på
kriminalvårdspersonals närvaro vid medicinska undersökningar inom kvinno-
sjukvård samt även anges att om personal måste närvara vid sådana
undersökningar ska det vara kvinnlig personal (se FN:s s.k. Bangkokregler för
behandlingen av kvinnliga fångar, regel 11.1–2).1 Internationella standarder av
detta slag bör givetvis beaktas vid proportionalitetsbedömningen i enskilda fall,
liksom i Kriminalvårdens arbete med riktlinjer och rutiner.

Kriminalvården har anfört att häktet ansträngde sig för att se till att enbart
kvinnlig personal skulle närvara under hela sjukhusvistelsen men att det inte
lyckades. Jag noterar i det avseendet att det redan av den lokala resplanen
framgår att besöket – som inleddes klockan åtta på morgonen – kunde pågå hela
dagen. Det framstår därmed inte som att tidsutdräkten kan ha kommit som en
överraskning för häktet.

Jag anser att häktet Uppsala, som är ett medelstort häkte med ett 60-tal
anställda, med tanke på det särskilt integritetskänsliga sjukhusbesöket och den
förberedelsetid som gavs, borde ha säkerställt att kvinnlig personal fanns
tillgänglig under hela den tid som utevistelsen skulle kunna pågå. Häktet kan
inte undgå kritik för sin bristande planering i denna del.




1
    United Nations’ Rules for the Treatment of Women Prisoners and Non-custodial
Measures for Women Offenders (Resolution 65/229, antagen av FN:s generalförsamling
den 21 december 2010).
                                                                 Dnr 5310-2018      Sid 9 (9)




Dokumentation av fängsel under sjukhusvistelsen
Avslutningsvis vill jag peka på att min granskning av det här ärendet har
försvårats av avsaknaden av en korrekt och utförlig dokumentation om
säkerhetsarrangemangen under sjukhusvistelsen, t.ex. lättnader i fängsel-
användning.

Jag har vid upprepade tillfällen framhållit vikten av att Kriminalvården
dokumenterar sina beslut, åtgärder och ställningstaganden på ett korrekt sätt,
bl.a. för att man i efterhand ska kunna se vad som hänt och bedöma om
myndigheten har agerat rätt. Det är viktigt såväl för de enskilda personer som är
föremål för myndighetens åtgärder som för Kriminalvården och dess personal.
Dokumentation är vidare en förutsättning för insyn och såväl intern som extern
kontroll av verksamheten. Jag är mycket kritisk mot häktets brister i det
avseendet.

Ärendet avslutas.
