# Hanteringen vid Ekobrottsmyndigheten och Skatteverket av uppgifter som en utländsk myndighet lämnat med användningsbegränsande villkor i ett ärende om internationell rättslig hjälp i brottmål

JO 2007-03-16 dnr 5329-2004

BESLUT
                                                                      Datum             Dnr                   Sid
                                                                      2007-03-16        5329-2004            1 (8)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Hanteringen vid Ekobrottsmyndigheten och Skatteverket av uppgifter
                        som en utländsk myndighet lämnat med användningsbegränsande
                        villkor i ett ärende om internationell rättslig hjälp i brottmål

## Anmälan

I en anmälan ifrågasatte advokaten AA om Ekobrottsmyndigheten handlat korrekt
                        när vissa handlingar överlämnades till Skatteverket att användas i en pågående
                        skatteprocess. Handlingarna hade Ekobrottsmyndigheten fått från
                        Åklagarmyndigheten i Luxemburg efter en begäran om rättshjälp.
                        Åklagarmyndigheten i Luxemburg hade uttryckligen angett att handlingarna endast
                        fick användas i det ärende för vilket internationell rättshjälp hade beviljats. AA
                        ifrågasatte vidare om Skatteverket förfarit korrekt när man gett in handlingarna i
                        den pågående skatteprocessen.

## Utredning

Handlingar från Ekobrottsmyndigheten och Länsrätten i Skåne län infordrades.

                        Ärendet remitterades till Ekobrottsmyndigheten och till Skatteverket.
                        Ekobrottsmyndigheten (generaldirektören BB) kom in med remissvar till vilka
                        fogats yttranden av vice överåklagaren CC och kammaråklagaren DD. Skatteverket
                        (genom rättsliga experten EE) kom in med ett remissvar till vilket hade fogats
                        yttranden av skattedirektören FF, skatterevisorn GG, skattehandläggaren HH och
                        skatteintendenten JJ.

                        I ett beslut den 16 mars 2007 anförde chefsJO Melin följande.

## Bedömning

Av utredningen framgår att kammaråklagaren KK i april 2001 i en förundersökning
                        rörande misstanke om grovt bokföringsbrott och grovt försvårande av
                        skattekontroll sände en ansökan om internationell rättshjälp till Luxemburg.
                        Begäran avsåg hjälp med att erhålla uppgift om de misstänktas eventuella
                        kontoinnehav i en bank i Luxemburg och i förekommande fall kontoutdrag. I en
                        komplettering till ansökan upplyste KK att förundersökningen inte avsåg misstanke
                        om skattebrott. I juni 2001 beslutade företrädare för Åklagarmyndigheten i
                        Luxemburg (Parquet Général du Grand-Duché du Luxembourg) att det inte fanns



 Riksdagens ombudsmän                      E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                 Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                          Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4            Fax:           08-21 65 58                           www.jo.se
                                                                    Dnr 5329-2004   Sid 2 (8)




något hinder för verkställighet av ansökan. DD övertog, enligt uppgift på
diariebladet i ärendet, förundersökningsledarskapet i augusti samma år. När
Ekobrottsmyndigheten i februari 2002 erhöll de efterfrågade uppgifterna var
följande villkor för materialets användande angivna i ett missivbrev (i översättning
från franska språket).

Den information som bifogas, de bilagor och handlingar som erhållits inom ramen
för dessa uppdrag får ej användas, varken i utredningssyfte eller som bevisning i ett
brottmålsförfarande, annat än det ärende för vilket internationell rättshjälp
beviljats.

Förutom att uppgifterna från Luxemburg användes i förundersökningen kom de
även att åberopas som bevisning av Skatteverket i mål rörande bl.a. eftertaxering
och skattetillägg i länsrätten. Skatteverket hade erhållit uppgifterna av GG, som
också biträdde Ekobrottsmyndigheten som sakkunnig i förundersökningen. Sedan
motparten yrkat att bevisningen skulle avvisas återkallade Skatteverket
bevisningen. Länsrätten meddelade den 22 oktober 2004 dom i målen.

Hur kom det sig att uppgifterna från Luxemburg kom till användning i
skatteärenden?
Under utredningen hos JO har försök gjorts att klarlägga vilka kontakter som
förekom och/eller vilka överenskommelser som träffades mellan DD och GG
avseende uppgifterna från Luxemburg. Deras redogörelser skiljer sig emellertid åt.
Enligt GG lämnade DD ut uppgifterna till Skatteverket utan förbehåll och de var då
överens om att dessa kunde tas in i Skatteverkets omprövningsbeslut. DD däremot
har uppgett att uppgifterna lämnades till GG i hennes egenskap av sakkunnig i
brottsutredningen och att Skatteverket självständigt bedömt att materialet kunde
användas i skatteprocessen.

Jag konstaterar således att uppgift står mot uppgift. Vissa uppgifter som GG lämnat
och innehållet i en av henne upprättad tjänsteanteckning ger stöd för påståendet att
DD lämnat uppgifterna från Luxemburg för användning i skatteärendena eftersom
han ansett att Skatteverkets utredning kunde vara till hjälp för den förundersökning
han bedrev. Det har emellertid inte varit möjligt att bringa klarhet i vad som
förevarit och jag har inte funnit det meningsfullt att vidta ytterligare
utredningsåtgärder i denna del. Jag saknar således underlag för att påstå att DD
lämnade uppgifterna från Luxemburg till Skatteverket för att användas som
bevisning i skatteärenden. Jag vill dock påpeka att det givetvis är en allvarlig brist i
sig att det inte i efterhand varit möjligt att utreda hur uppgifterna har hanterats.

Handläggningen föranleder följande ytterligare uttalanden från min sida.
                                                                    Dnr 5329-2004    Sid 3 (8)




Var svenska myndigheter förpliktade att respektera det av
Åklagarmyndigheten i Luxemburg uppställda användningsbegränsande
villkoret?
Sverige deltar i internationellt samarbete mellan stater i frågor som gäller utredning
och lagföring av brott. Detta samarbete syftar till att staterna skall kunna inleda
eller fullfölja rättsliga processer med internationell anknytning. Samarbetet ger för
Sveriges del bl.a. möjlighet till verkställighet utomlands av straffprocessuella
säkerhetsåtgärder. Det rättsliga regelsystem som det internationella samarbetet
bygger på är för svenskt vidkommande dels lagstiftning, dels olika konventioner
och bilaterala avtal som ingåtts med andra stater.

I lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål (LIRB) finns
bestämmelser om förfarandet vid rättslig hjälp i brottmål. Med tillämpning av dessa
kan olika utredningsåtgärder vidtas här i landet på begäran av annan stat eller
utomlands på begäran av Sverige. Den rättsliga hjälpen kan, som i det aktuella
ärendet, omfatta husrannsakan och beslag (1 kap. 2 § första stycket 5 LIRB).

När uppgifter lämnas inom ramen för internationell rättslig hjälp, förekommer det
att bevismaterial tillhandahålls på villkor att det inte får användas annat än för visst
ändamål, oftast det som angetts i framställningen med begäran om hjälp. I 5 kap.
1 § LIRB föreskrevs, vid den tidpunkt då den rättsliga hjälpen i detta ärende
erhölls, att om en svensk myndighet i ett ärende om rättslig hjälp har fått uppgifter
eller bevisning från en annan stat enligt en internationell överenskommelse som är
bindande för Sverige och som innehåller villkor som begränsar möjligheten att
använda uppgifterna eller bevisningen vid utredning av brott eller i ett rättsligt
förfarande med anledning av brott, skall svenska myndigheter följa villkoren
oavsett vad som annars är föreskrivet i lag eller annan författning.

Bestämmelsen överfördes, i den del den berörde åklagare och domstolar, i sak
oförändrad från 1 § lagen (1991:435) med vissa bestämmelser om internationellt
samarbete på brottmålsområdet. I förarbetena till den lagen angavs att det fanns ett
behov av rättslig reglering på området bl.a. eftersom det i några av de konventioner
och avtal som Sverige hade ingått eller hade för avsikt att ingå fanns bestämmelser
som begränsade möjligheten att fritt använda erhållen information. För svenskt
vidkommande kunde en sådan förpliktelse innebära en konflikt mellan
bestämmelsen i avtalet eller konventionen och bl.a. olika regler i svensk rätt om
myndigheters skyldighet att fullgöra sina myndighetsuppgifter, t.ex. regeln om en
åklagares absoluta åtalsplikt enligt 20 kap. 6 § rättegångsbalken (prop. 1990/91:131
s. 10).

Vidare angavs att de nya reglerna inte borde begränsa sig till att omfatta villkor
som följde av internationella överenskommelser som regeringen har ingått. Om
myndigheter i en främmande stat var villiga att bistå svenska myndigheter med
information i ett visst ärende under förutsättning att informationen inte utnyttjades
för andra ändamål borde svenska myndigheter ha möjlighet att träffa
överenskommelse om detta. En sådan överenskommelse förutsatte dock att
                                                                   Dnr 5329-2004   Sid 4 (8)




regeringen enligt bestämmelserna i 10 kap. 3 § regeringsformen (RF) uppdrog åt
myndigheten att träffa överenskommelsen. Det uttalades vidare att förbudet mot att
utnyttja upplysningar eller bevismaterial på ett sätt som stred mot en
överenskommelse som har träffats med en främmande stat inte bara skulle gälla för
den myndighet som har inhämtat materialet utan även andra myndigheter skulle
omfattas av bestämmelsen (se a. prop. s. 18 och 23).

Vilka internationella överenskommelser som avses i 5 kap. 1 § LIRB framgår av
tillkännagivande (2005:1207) av överenskommelser som avses i lagen (2000:562)
om internationell rättslig hjälp i brottmål. Vid den aktuella tidpunkten framgick
detta av tillkännagivande (2001:782).

Som CC angett är konventionen den 19 juni 1990 om tillämpning av
Schengenavtalet den 14 juni 1985 (Schengenkonventionen) den internationella
överenskommelse som skulle kunna vara av intresse i det aktuella fallet.
Konventionens artikel 50.3 innehåller en föreskrift om begränsningar i rätten att
utnyttja uppgift eller bevismaterial som erhållits genom inbördes rättshjälp i
brottmål. De avtalsslutande parterna är enligt artikel 50.1 skyldiga att lämna
varandra sådan hjälp beträffande brott mot lagbestämmelser och förordningar om
punktskatter, mervärdesskatter och tullavgifter. I förevarande ärende hade den
rättsliga hjälpen dock inte, som CC påpekat, beviljats för utredning av sådant brott.
Schengenkonventionen var därför inte tillämplig.

Fråga uppkommer då om Sverige och Luxemburg i det aktuella fallet kan anses ha
träffat en sådan överenskommelse som gör att bestämmelsen i 5 kap. 1 § LIRB
ändå blir tillämplig.

Av 10 kap. 1 § RF följer att det är regeringen som ingår överenskommelser med
andra stater. Regeringen får dock enligt 10 kap. 3 § RF bemyndiga en
förvaltningsmyndighet att ingå vissa internationella överenskommelser. Genom 19
§ förordningen (2000:704) om internationell rättslig hjälp i brottmål (FIRB) har
riksåklagaren bemyndigats att ingå avtal med en utländsk myndighet som innebär
begränsningar i möjligheten att använda uppgifter eller bevisning som den
utländska myndigheten lämnar till svensk åklagare.

Detta bemyndigande tillkom sedan det uppmärksammats att vissa praktiska
problem uppstått med den dittillsvarande ordningen. Det kunde vara förenat med
svårigheter att snabbt utverka ett bemyndigande av regeringen att med annan stat
ingå en överenskommelse som innehöll användningsbegränsande villkor, t.ex. när
de svenska utredarna redan fanns på plats i den främmande staten och inte kunde få
tillgång till materialet innan det uppställda villkoret accepterats. Det ansågs därför
angeläget att tillskapa en ordning som gjorde det möjligt för en svensk åklagare att
snabbt och enkelt kunna utverka tillstånd att godta ett villkor som den andra staten
ställde för att den skulle vara beredd att hjälpa till i en svensk förundersökning (jfr
prop. 1999/2000:61 s. 146).
                                                                     Dnr 5329-2004    Sid 5 (8)




Av 4 § i Riksåklagarens, vid den aktuella tidpunkten gällande, föreskrifter (RÅFS
2000:5) om handläggning av ärenden om internationell rättslig hjälp framgick att
Riksåklagaren skulle kontaktas om en utländsk myndighet ställde upp
begränsningar i möjligheterna att använda uppgifter eller bevisning som villkor för
att lämna internationell rättslig hjälp. Sedan december 2005 gäller, i motsvarande
situation, att samråd skall ske med rättsavdelningen vid riksåklagarens kansli innan
villkoret godtas (6 § Åklagarmyndighetens föreskrifter [ÅFS 2006:4] om ändring
av Åklagarmyndighetens föreskrifter [ÅFS 2005:14] om handläggningen av
ärenden om internationell rättslig hjälp).

Den vanligaste situationen får antas vara den, att ett användningsbegränsande
villkor ställs upp innan åklagaren får del av de begärda uppgifterna. I det aktuella
ärendet har emellertid åklagaren fått del av villkoret samtidigt som informationen
lämnades. Det måste även i en sådan situation rimligen stå klart att den främmande
staten ansett sig kunna lämna den begärda informationen därför att den förutsätter
att villkoret kommer att respekteras här i landet. Att ett sådant villkor efterlevs
säkerställs i första hand, som framgått, genom att en överenskommelse av det slag
som avses i 5 kap. 1 § LIRB ingås, vilket i sin tur fordrar, när någon konvention av
generell räckvidd inte är tillämplig, att riksåklagaren med stöd av bemyndigandet i
19 § FIRB ingår avtal. I den angivna situationen måste det således, enligt min
uppfattning, åligga åklagaren att kontakta numera riksåklagarens kansli innan
åklagaren använder sig av informationen. När DD mottog handlingarna med
villkoret ankom det därför på honom att underställa saken dåvarande
Riksåklagaren. Så skedde dock inte.

Denna brist i handläggningen vid Ekobrottsmyndigheten skulle, som CC
diskuterat, kunna leda till slutsatsen att Ekobrottsmyndigheten inte var bunden av
det villkor som Åklagarmyndigheten i Luxemburg ställt upp. Jag anser emellertid
för min del att en för Sverige bindande överenskommelse likväl måste anses ha
kommit till stånd. Jag grundar den uppfattningen på följande resonemang.

De principer som inom den internationella sedvanerätten utbildats på traktaträttens
område återspeglas i stor utsträckning i 1969 års Wienkonvention om traktaträtten
(Wienkonventionen).

Enligt artikel 7 i Wienkonventionen anses en person företräda en stat för antagande
eller bestyrkande av en traktattext eller för att uttrycka statens samtycke till att vara
bunden av en traktat bl.a. om det framgår av de berörda staternas praxis eller av
andra omständigheter att de hade för avsikt att anse denna person företräda staten
för dessa ändamål och att avstå från fullmakt. Om en företrädare för en stat, som
enligt nationell rätt saknar behörighet därtill, ingår en traktat kan denna anses
ogiltig. Den omständigheten att företrädaren inte var behörig kan dock, enligt
artikel 46 i Wienkonventionen, inte åberopas som grund för ogiltighet såvida inte
överträdelsen av den nationella rätten var uppenbar och berörde en regel av
grundläggande betydelse. En överträdelse är uppenbar om den skulle vara objektivt
                                                                  Dnr 5329-2004      Sid 6 (8)




tydlig för varje stat som uppträder i saken i överensstämmelse med normal praxis
och i ärligt uppsåt.

Regeringen har genom förordning bemyndigat riksåklagaren att ingå avtal med
utländsk myndighet som innebär begränsningar i möjligheten att använda uppgifter
som lämnas till svensk åklagare. Det innebär att riksåklagaren även utan fullmakt
är – och av utländska myndigheter måste kunna uppfattas vara – behörig att
företräda Sverige inom ramen för det givna bemyndigandet.

I förevarande fall har Sverige företrätts av en svensk åklagare vid Ekobrotts-
myndigheten. Denne har, utan att invända mot det av Åklagarmyndigheten i
Luxemburg uppställda användningsbegränsande villkoret, tagit emot och använt
sig av den lämnade informationen. Detta måste av den utländska myndigheten ha
uppfattats som ett godtagande av villkoret från svensk sida. Det kan givetvis inte
krävas av en företrädare för en åklagarmyndighet i en annan stat att denne skall
behöva säkerställa att han förhandlar med en svensk åklagare som handlar på
riksåklagarens uppdrag eller att han skall behöva ifrågasätta om åklagaren
handlägger saken på ett sätt som står i överensstämmelse med den nationella
lagstiftningen.

Om en svensk åklagare träffar en överenskommelse utan att vara behörig därtill
kan ett sådant behörighetsöverskridande i vart fall inte, sedan regeringen väl gett
företrädare för Åklagarmyndigheten behörighet att träffa avtal, anses uppenbart på
det sätt som kommer till uttryck i Wienkonventionen. Det skulle därför stå i strid
med de principer som gäller för umgänget stater emellan på området att hävda att
en sådan överenskommelse är ogiltig. Enligt min uppfattning får det av
Åklagarmyndigheten i Luxemburg uppställda villkoret således anses ha stöd i en
internationell överenskommelse som är bindande för Sverige på sätt som fordras
för tillämpning av 5 kap. 1 § LIRB.

Har Skatteverket brutit mot förpliktelsen att iaktta det
användningsbegränsande villkoret?
Som nämnts har det inte kunnat utredas under vilka förutsättningar materialet
lämnades till GG. Förbudet mot att utnyttja ett användningsbegränsande villkor
gäller emellertid, som sagts ovan, inte bara för den myndighet som har inhämtat
materialet utan även för andra myndigheter. Oavsett vilken information GG fått,
eller uppfattat sig ha fått, från DD har det givetvis ankommit på Skatteverket att
göra en självständig bedömning i frågan om uppgifterna kunnat användas i
skatteärenden och åberopas i mål inför allmän förvaltningsdomstol.

I det aktuella fallet har villkoret utformats så att materialet inte fick ”användas,
varken i utredningssyfte eller som bevisning i ett brottmålsförfarande, annat än det
ärende för vilket internationell rättshjälp beviljats”.

Skatteverket har, som jag uppfattat det, ansett att villkoret endast begränsade
möjligheten att i ”något annat brottmålssammanhang” använda materialet och att,
eftersom ärendena där inte avsåg ett sådant förfarande, verket var oförhindrat att
                                                                    Dnr 5329-2004    Sid 7 (8)




använda uppgifterna i fråga. Dessutom tycks Skatteverket anse att uppgifterna
kunde få utnyttjas eftersom bedömningarna i skatteärendena kunde utgöra en del av
underlaget för Ekobrottsmyndighetens fortsatta ställningstagande inom ramen för
förundersökningen.

Redan det uppställda villkorets ordalydelse leder emellertid till slutsatsen att
materialet inte fick användas i något annat ärende än det för vilket den rättsliga
hjälpen beviljats. Det sammanhang i vilket villkoret ställts upp föranleder ingen
annan tolkning av dess innebörd. Uppgifterna inhämtades med stöd av
bestämmelserna i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål och lämnades av
den utländska myndigheten för utredning av vissa särskilt angivna brott. Det
uppställda villkoret måste även mot denna bakgrund tolkas så, att uppgifterna inte
fick utnyttjas annat än för utredning av brottslighet av det slag som angetts vid
beviljandet av den rättsliga hjälpen.

Jag kan således inte finna annat än att Skatteverkets bedömning – att villkoret
endast innebar att det förelåg hinder mot att använda uppgifterna i annat
brottmålsförfarande – var felaktig. Det gäller även om Skatteverket ansett att
bedömningar i skattemålen kunde ha betydelse för Ekobrottsmyndighetens fortsatta
ställningstagande i förundersökningen.

Det kan avslutningsvis nämnas att bestämmelsen i 5 kap. 1 § LIRB fick ändrad
lydelse den 1 juli 2005. Numera föreskrivs att om en svensk myndighet i ett ärende
om rättslig hjälp har fått uppgifter eller bevisning från en annan stat för att
användas vid utredning av brott eller i ett rättsligt förfarande med anledning av
brott och gäller på grund av en internationell överenskommelse som är bindande
för Sverige villkor som begränsar möjligheten att använda uppgifterna eller
bevisningen, skall svenska myndigheter följa villkoren oavsett vad som annars är
föreskrivet i lag eller annan författning.

Ett av skälen till ändringen förefaller ha varit att klargöra att just sådana extensiva
tolkningar av användningsbegränsande villkor som Skatteverket gjort sig till tolk
för i detta ärende inte får förekomma (jfr prop. 2004/05:144 s. 154).

Sammanfattande synpunkter
Jag konstaterar, när det gäller Ekobrottsmyndighetens handläggning, att DD, när
han erhöll den begärda informationen tillsammans med det
användningsbegränsande villkoret, skulle ha låtit riksåklagaren pröva om en
överenskommelse av avsett innehåll borde träffas. För sin underlåtenhet i detta
avseende förtjänar han kritik. Jag har emellertid funnit att en bindande
överenskommelse måste anses ha kommit till stånd, trots att DD inte var behörig
att för svensk del godta det uppställda villkoret, och att Ekobrottsmyndigheten
därför varit skyldig att iaktta de användningsbegränsningar som
Åklagarmyndigheten i Luxemburg hade angett. Uppgifterna borde således inte ha
kommit Skatteverket till del, även om GG givetvis kunde ges tillgång till dem i sin
egenskap av sakkunnig i brottsutredningen. Eftersom det inte gått att utreda under
                                                                  Dnr 5329-2004    Sid 8 (8)




vilka förutsättningar GG fick del av uppgifterna kan jag emellertid inte påstå att
DD brutit mot förpliktelsen att följa villkoret genom att lämna över uppgifterna till
GG för att användas i skatteärenden.

När det sedan gäller Skatteverkets handläggning kan jag inte kritisera GG för att
hon tagit befattning med uppgifterna i fråga. Jag konstaterar emellertid att det,
oavsett vilka besked GG erhöll eller uppfattade att hon fick av DD, givetvis
ankommit på Skatteverket att göra en självständig bedömning i frågan om
uppgifterna kunde användas i skatteärenden. Vid den prövningen borde verket ha
insett att uppgifterna, som var inhämtade med stöd av reglerna om internationell
rättslig hjälp i brottmål, inte kunde användas i ärenden och mål rörande
eftertaxering m.m., i vart fall inte utan ett medgivande från Åklagarmyndigheten i
Luxemburg. Skatteverket förtjänar kritik för att så ändå kom att ske.

Jag noterar slutligen att det av bl.a. FF:s redogörelse synes framgå att det vid såväl
Skatteverket som Ekobrottsmyndigheten förekommit en uppfattning om att
uppgifterna från Luxemburg skulle ha kunnat utnyttjas i skatteärenden för det fall
att uppgifterna kommit att offentliggöras i samband med åtal och rättegång i
brottmål. Jag vill därför understryka att för frågan om sådana uppgifter kan
användas för annat ändamål än det för vilka de lämnats saknar det all betydelse om
de omfattas av sekretess eller inte. Under de förutsättningar som anges i 5 kap. 1 §
LIRB skall svenska myndigheter under alla förhållanden följa de villkor som annan
stat ställt upp för användningen av de uppgifter som lämnats.

Det finns skäl att avslutningsvis påpeka att det, för att det internationella
samarbetet skall fungera väl, givetvis är av största vikt att såväl åklagare som
Skatteverket har kännedom om och noga efterlever det regelverk som gäller för
handläggningen av ärenden av nu berört slag.
