# Initiativärende mot Polismyndigheten i Stockholms län med anledning av en husrannsakan m.m.

JO 2006-10-20 dnr 5388-2005

BESLUT
                                                                       Datum              Dnr                      Sid
                                                                       2006-10-20         5388-2005               1 (7)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Initiativärende mot Polismyndigheten i Stockholms län med anledning
                        av en husrannsakan m.m.

## Initiativet

I JO:s ärende dnr 4465-2005 framförde AA klagomål mot Polismyndigheten i
                        Stockholms län med anledning av handläggningen av en förundersökning. Hon
                        anförde bl.a. att hennes 15-årige son, BB, hade gripits och följts till bostaden av två
                        polismän samt att polismännen där hade genomfört en husrannsakan.

                        Från polismyndigheten infordrades handlingar i det aktuella ärendet (K203621-05).
                        Av handlingarna framgick bl.a. följande. Under kvällen den 19 augusti 2005
                        iakttogs den 15-årige pojken på en tunnelbanestation av två väktare. De såg att
                        pojken stod böjd över rullbandet till en rulltrappa och rispade med ett okänt före-
                        mål. Väktarna konstaterade sedan att pojken hade gjort sig skyldig till skadegörelse
                        genom att rispa in ”CHN CHN CHN” på rullbandet. De grep därför honom och
                        tillkallade polis. Polismännen, inspektören CC och polisassistenten DD, kom till
                        platsen. Enligt uppgift i polisanmälan övertog polispatrullen gripandet kl. 22.28
                        och det beslutades om kroppsvisitation. CC beslutade även om husrannsakan i
                        pojkens bostad. Vid husrannsakan påträffades en sprayburk som togs i beslag.
                        Någon målsman fanns inte i bostaden när husrannsakan genomfördes. AA
                        kontaktades emellertid per telefon och informerades om det inträffade. BB fri-gavs
                        kl. 23.30 efter fastställande av identiteten genom passhandling.

                        Jag beslutade den 1 november 2005, med stöd av 18 § lagen (1986:765) med
                        instruktion för Riksdagens ombudsmän, att lämna över anmälan till Åklagar-
                        myndigheten för handläggning och begärde därvid att få ta del av åklagarens
                        beslut och utredning i ärendet.

                        I ett beslut den 17 november 2005 anförde vice chefsåklagaren EE bl.a. att CC inte
                        syntes ha varit behörig att fatta beslut om husrannsakan och att förutsättningar att
                        besluta om en sådan åtgärd, såvitt framgick av handlingarna, inte förelegat
                        (C820B-2-1400-05). EE beslutade emellertid att förundersökning om tjänstefel inte
                        skulle inledas eftersom gärningen bedömdes som ringa och därför inte straff-bar.

                        Med anledning av vad som kom fram i ärendet dnr 4465-2005 beslutade jag den 9
                        december 2005 att ta upp saken till utredning som ett initiativärende.


 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                              www.jo.se
                                                                         Dnr 5388-2005     Sid 2 (7)



Utredning
Ärendet remitterades till polismyndigheten för upplysningar och yttrande över
handläggningen av ärendet, särskilt beträffade vilka överväganden som föregick
polismyndighetens beslut att överta gripandet och beslutet om husrannsakan.

Polismyndigheten kom in med ett remissvar till vilket var fogat upplysningar
från enhetschefen FF, Operativa avdelningen – Tunnelbanepolisen, och från
inspektören CC.

CC anförde huvudsakligen följande.

      CC samt polisassistenten DD övertog gripandet av BB den 19 augusti 2005. BB
      hade ristat tagen CHN upprepade gånger på bandet till rulltrappan vid Hornstulls
      tunnelbanestation. Tagen CHN var klottrad på ett flertal ställen runt omkring Horns-
      tull bland annat på fasaden utanför BB:s bostad. Vid gripandet anträffades nio
      stycken caps till sprayburkar samt en bombingpenna speciellt framtagen för att
      klottra med. Om en klottrare scratchar sin tag, vilket BB gjorde, tyder det på att han
      är djupt inne i klottrarnas destruktiva värld. Metoden scratching gör att tagen ej går
      att tvätta bort utan blir synlig för alltid.
      Den samlade bedömningen som jag gjorde av BB var att scratchingen av CHN ej var
      en engångsföreteelse utan att BB var en storklottrare då han även hade med sig en
      bombingpenna och caps till sprayburkar. Erfarenheten från tidigare klotterbrott visar
      att många klottrare samlar sina bilder i egna blackbooks samt i datorer hemma. Det
      är även vanligt att man filmar varandra när man klottrar. Filmerna lägger man ut på
      internet. Man har även brottsverktyg hemma i form av sprayburkar och bombing-
      pennor och påfyllnadfärg för dessa samt skisser på sin tag.
      Jag inledde förundersökning enligt 23 kap. 3 § RB, brott av enkel beskaffenhet, och
      fattade ett beslut om husrannsakan, 28 kap. 1 § RB med fara i dröjsmål. Eftersom
      BB saknade identitetshandlingar beslöts att han skulle köras hem och identifieras. I
      samband med att BB identifierades gjordes en husrannsakan i hans rum där en
      sprayburk anträffades. Modern kontaktades i samband med husrannsakan och
      identifieringen.
FF angav huvudsakligen följande.

## Bakgrund

Polismyndigheten i Stockholm inrättade under 2005 en klotterkommission för att
      effektivisera hanteringen av klotterärenden. Kommissionen ligger under operativa
      avdelningens tunnelbaneenhet. Gruppens chef är inspektören GG Som ställ-
      företrädande gruppchef och som förundersökningsledare vid aktuell tidpunkt
      tjänstgjorde inspektören CC. Sistnämnde har genomgått förundersöknings-
      ledarutbildning och har delegation att fatta beslut som förundersökningsledare.

      Lagrum
      Enligt LUL ska förundersökningen ledas av åklagare i de fall gärningsmannen är
      under 18 år. CC har missförstått LUL. Denna missuppfattning har CC fått tidigare
      vid en utbildning/genomgång av aktuell lagstiftning, bl.a. beroende på att det pågår
      diskussioner om att denna regel skall förändras.

## Åtgärder

För att rätta till denna kompetensbrist och för att undvika att detta sker igen har jag
      vidtagit följande åtgärder.
        1.       Haft ett samtal med CC och klotterkommissionen där vi har gått igenom
                 ärendet och den aktuella lagstiftningen.
                                                                         Dnr 5388-2005    Sid 3 (7)



        2.       All personal på tunnelbaneenheten har den 7-8 februari erhållit en två-
                 dagars utbildning i rättsreglerna för inledande av förundersökning, tvångs-
                 medel, LUL etc. Denna utbildning har letts av kriminalkommissarien HH.
                 Under året kommer vi även att genomföra repetitionsutbildning i aktuell
                 lagstiftning.
        3.       Klotterkommissionen har haft en särskild genomgång av gällande regelverk
                 med HH för att kvalitetssäkra fu-ledarkompetensen.
        4.       Jag har gjort en översyn av vilka som har delegation att inleda för-
                 undersökning på enheten.

## Övrigt

När vi gör husrannsakan hos personer som är misstänkta för klotter finner vi ofta
      datorer och föremål som används i samband med klotter, till exempel sprayfärg,
      föremål som används för att rista in ”tagen” med, färgpennor, ryggsäckar som är
      iordninggjorda för att användas i samband med klotter etc.
      Klottrarna använder datorn som ett kommunikationsmedel. Därför är det mycket
      vanligt förekommande att vi finner film, bilder och text som gör att den misstänkte
      kan bindas till flera brott.

## Slutsats

Med de åtgärder jag har vidtagit är jag övertygad om att vi har förebyggt att denna
      kompetensbrist inte upprepas. All personal är nu väl förtrogna med regelverket.
      Denna kompetens kommer att upprätthållas med regelbunden repetitionsutbildning.
Polismyndigheten anförde bl.a. följande.

## Bedömning

Polismyndigheten konstaterar att vice chefsåklagare EE inte funnit skäl att inleda
      någon förundersökning i ärendet. Vad som är föremål för prövning i detta fall är
      bl.a. vilka överväganden som föregick beslutet om att överta gripandet och beslutet
      om husrannsakan. Polismyndigheten behandlar först övertagandet av gripandet.

      Övertagande av envarsgripandet
      När CC och hans kollega kom till platsen där BB och de ordningsvakter som gripit
      honom befann sig, övertog CC envarsgripandet. Den rättsliga grunden för detta har
      varit reglerna i 24 kap. 2 § 1 RB, som syftar till att framtvinga identiteten.
      Det är enligt myndighetens mening tveksamt om det i förevarande fall verkligen
      förelåg förutsättningar för att överta gripandet på ovan angivna grund. Enbart den
      omständigheten att BB saknade identitetshandling räcker inte för ett gripande enligt
      denna bestämmelse. Som JO tidigare anfört finns det inte någon allmän skyldighet
      att medföra identitetshandlingar (se t.ex. JO dnr 2502-2004 och JO 1997/98 s. 147).
      Vidare bör, enligt förarbetena, tillämpningen av 24 kap. 2 § RB ske återhållsamt och
      med allt större restriktivitet ju lindrigare brott det är fråga om (prop. 1986/87:112 s.
      32).
      Det brott BB greps för har fängelse högst ett år i straffskalan. Det förelåg därför i
      vart fall formella förutsättningar för att kunna överta envarsgripandet med stöd
      av 24 kap. 1 § första stycket 3 RB (recidivfara). Som JO tidigare anfört kan ett
      gripande vara förenligt med proportionalitetsprincipen trots att man sedan gör den
      bedömningen att en tillämpning av denna princip utesluter anhållande och häktning
      (se JO 1997/98 s. 147).

      Inledandet av förundersökning
      Efter att CC övertagit gripandet beslutade han att inleda förundersökning. Av chefen
      för tunnelbaneenhetens skrivelse framgår att CC vid den aktuella tid-punkten
      innehaft funktion som förundersökningsledare och således varit behörig att fatta
      beslut som förundersökningsledare. I förevarande fall handlade det dock om en
      femtonårig gärningsman, varför bestämmelserna i LUL var tillämpliga. Det innebär
                                                                        Dnr 5388-2005     Sid 4 (7)



      bl. a. krav på att det skall vara en åklagare som skall leda förundersökningen (3 §).
      CC var således inte behörig att vara förundersökningsledare i ärendet. Han borde
      därför ha kontaktat åklagare för att denne skulle kunna överta förundersökningen
      och besluta om vilka utredningsåtgärder som skulle vidtas.

      Beslutet om husrannsakan
      Av utredningen framgår att inspektör CC beslutade om husrannsakan i BB:s rum.
      Husrannsakan verkställdes klockan 23.10 där en sprayburk anträffades och togs i
      beslag.
      CC har i sin promemoria redogjort för de överväganden som låg till grund för hans
      beslut om husrannsakan. Några faktorer som inverkade på hans beslut var dels att
      den aktuella ”tagen”, CHN, fanns klottrad på ett flertal ställen runt Hornstull, dels de
      föremål som anträffades i BB:s ryggsäck samt det faktum att klottret ristats in på
      rullbandet. Då det erfarenhetsmässigt ofta förekommer att en klottrare samlar bilder
      på sitt klotter i egna s.k. blackbooks samt i datorer hemma var förhoppningen så-
      ledes att vid husrannsakan finna material som knöt BB till den ”tag” som använts på
      rullbandet.
      Polismyndigheten vill härvid tillägga följande. En husrannsakan kan för det
      första inte företas som en sorts allmän kontrollåtgärd utan skall ingå som ett led i
      utredningen om ett visst brott. Således kan en husrannsakan inte företas hos någon
      som är skäligen misstänkt för ett brott på ett allmänt antagande att han kan vara
      skyldig till ytterligare brott (jfr JO 1990/91 s. 63). För det andra är syftet med en
      husrannsakan antingen att söka efter föremål som är underkastat beslag eller för att
      utröna omständigheter som kan ha betydelse för utredningen. De föremål som kan
      tas i beslag är sådana som har anknytning till det brott där husrannsakan ingår som
      ett led i utredningen (se Bring m.fl. Förundersökning 3u, s. 381). I aktuellt fall
      saknar myndigheten den naturliga anknytningen mellan brottet (skadegörelsen på
      rullbandet) och den sprayburk som togs i beslag. Inte heller kan myndigheten se att
      sprayburken hade någon anknytning till något annat känt brott som innebar att
      sprayburken kunde underkastas beslag.
      Vad gäller tidpunkten för när husrannsakan verkställdes, så krävs enligt 28 kap. 6 §
      RB särskilda skäl för att genomföra en sådan mellan 21.00-6.00. CC har inte
      närmare reflekterat över tidpunkten för husrannsakan. Det får dock anses som en
      förmildrande omständighet i sammanhanget att det inte var någon hemma som
      stördes av förrättningen.
      Avslutningsvis konstaterar myndigheten att det förekommer flera allvarliga brister i
      handläggningen av det aktuella ärendet. För att undvika att liknande misstag upp-
      repas har chefen för tunnelbaneenheten, förutom att ha vidtagit vissa utbildnings-
      åtgärder, även gjort en översyn över vilka som har delegation att inleda förunder-
      sökning.
AA kommenterade polismyndighetens remissvar och uppgav bl.a. att något klotter
inte funnits på fasaden till hennes och sonens bostad.

Bedömning
Gripandet
Regler om häktning och andra straffprocessuella frihetsberövanden finns i 24 kap.
rättegångsbalken (RB). En grundläggande förutsättning för att häktning skall kunna
ske är att den misstänkte på sannolika skäl är misstänkt för ett brott för vilket är
stadgat fängelse ett år eller därutöver. För att häktning skall få ske krävs vidare att
det med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller någon
annan omständighet finns risk för att han avviker eller på annat sätt undandrar sig
lagföring eller straff (flyktfara), genom att undanröja bevis eller på något annat sätt
försvårar sakens utredning (kollusionsfara) eller fortsätter sin brottsliga verksamhet
(recidivfara), se 1 § första stycket. Kan det antas att den misstänkte kommer att
                                                                    Dnr 5388-2005    Sid 5 (7)



dömas endast till böter får emellertid inte häktning ske (1 § fjärde stycket). Enligt
2 § 1 får emellertid häktning ske oberoende av brottets beskaffenhet om den miss-
tänkte är okänd och vägrar att uppge namn och hemvist eller om hans uppgift om
detta kan antas vara osann.

Om det finns skäl att häkta någon, får han anhållas i avvaktan på rättens prövning
av häktningsfrågan. Beslut om anhållande meddelas av åklagaren (6 §). Om det
finns skäl att anhålla någon, får en polisman i brådskande fall gripa honom även
utan anhållningsbeslut. Om den som har begått brott, på vilket fängelse kan följa,
påträffas på bar gärning eller flyende fot, får han gripas av envar. Detsamma gäller
för den som är efterlyst för brott. Den gripne skall skyndsamt överlämnas till
närmaste polisman (7 §).

Straffskalan för skadegörelse är böter eller fängelse i högst ett år (12 kap. 1 §
brottsbalken).

I det nu aktuella fallet kallades CC och hans kollega till en tunnelbanestation på
grund av reglerna om envarsgripande. Två väktare hade gripit BB misstänkt för
skadegörelse. Utredningen ger vid handen att CC övertog gripandet. Han har
uppgett att det beslutades att BB skulle ”köras hem och identifieras”.

Det synes således som om CC övertog envarsgripandet med stöd av reglerna i 24
kap. 2 § 1 RB vilka syftar till att framtvinga identitetsuppgifter. Såvitt framgår av
utredningen innehade BB inte någon handling med vilken han kunde styrka sin
identitet. Det finns emellertid inte någon allmän skyldighet att medföra en sådan
handling. Polisen kan inte heller med stöd av nämnda regler kräva att en för brott
misstänkt person uppvisar en identitetshandling i andra fall än när hans uppgifter
om namn och hemvist kan antas vara osanna (JO 1997/98 s. 147). I ärendet saknas
underlag för att bedöma om BB:s uppgifter om sin identitet kunde antas vara
osanna. Det förefaller dock som om åtgärden att köra hem BB, som bodde i när-
heten av den aktuella tunnelbanestationen, syftade till att säkerställa BB:s identitet.
Mot denna bakgrund finner jag inte skäl att kritisera CC för att han grep BB för
identifiering.

Det finns emellertid anledning att kort beröra polismyndighetens yttrande i denna
del. Myndigheten har först uttryckt tveksamhet till om det förelåg förutsättningar
för att överta envarsgripandet med stöd av reglerna i 24 kap. 2 § 1 RB. Polis-
myndigheten har sedan anfört att det i vart fall förelåg formella förutsättningar
för att överta gripandet med stöd av 24 kap. 1 § första stycket RB (recidivfara).
Som framgått ovan får emellertid ett frihetsberövande med stöd av sistnämnda
bestämmelse inte ske om det kan antas att den misstänkte kommer att dömas endast
till böter (1 § fjärde stycket). Det är inte sannolikt att det brott som misstanken
avsåg skulle leda till annan påföljd än böter. Med hänsyn härtill är polismyndig-
hetens yttrande i denna del något svårförståeligt.

Husrannsakan
Bestämmelser om husrannsakan finns i 28 kap. RB. Enligt 1 § får husrannsakan
företas hos någon som är skäligen misstänkt för ett brott på vilket fängelse kan
                                                                   Dnr 5388-2005    Sid 6 (7)



följa för eftersökande av föremål som är underkastat beslag eller för utrönande av
omständighet som kan ha betydelse för utredning om brottet.

Beslut om husrannsakan enligt nyss nämnda bestämmelse meddelas, enligt huvud-
regeln i 4 §, av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten. Om det är fara i dröjs-
mål får, enligt 5 §, en polisman besluta om en sådan åtgärd.

Frågan om vem som skall leda en förundersökning regleras i 23 kap. 3 § RB. Enligt
detta lagrum skall en förundersökning inledas av polismyndigheten eller åklagaren.
Om den har inletts av polismyndigheten och saken inte är av enkel beskaffenhet,
skall ledningen övertas av åklagaren så snart någon skäligen kan misstänkas för
brottet. Åklagaren skall också i andra fall överta ledningen när det är påkallat av
särskilda skäl.

Av 3 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare
(LUL) framgår att en förundersökning mot den som inte har fyllt 18 år alltid skall
ledas av åklagare om den unge är skäligen misstänkt för ett brott för vilket det är
föreskrivet fängelse i mer än sex månader.

Enligt 28 kap. 6 § tredje stycket RB får en husrannsakan inte utan särskilt skäl
verkställas mellan klockan 21 och 06.

Av utredningen framgår att BB greps som misstänkt för skadegörelse, att CC
beslutade om husrannsakan i BB:s bostad trots att denne endast var 15 år och att
husrannsakan genomfördes vid 23-tiden. Av CC:s lämnade upplysningar synes han
göra gällande att han fattade beslutet om husrannsakan eftersom det förelåg fara i
dröjsmål, dvs. det var ett brådskande fall. Polismyndigheten har i remissvaret inte
berört denna fråga, och inte heller nämns saken i FF:s upplysningar utan i stället
anförs att CC missförstått reglerna i LUL beträffande vem som skall vara
förundersökningsledare när gärningsmannen är under 18 år.

I enlighet med bestämmelserna i 3 § LUL skall en förundersökning i ett fall av
detta slag ledas av åklagare, och det ankommer därmed också på åklagaren att fatta
ett eventuellt beslut om husrannsakan om det inte är fråga om fara i dröjsmål. I det
nu aktuella fallet var det emellertid inte frågan om ett brådskande fall. BB greps i
tunnelbanan och kördes hem till bostaden för identifiering. Det fanns således tid för
CC och hans kollega att kontakta jouråklagaren för ett eventuellt beslut om hus-
rannsakan. Det står alltså klart att CC inte var behörig att besluta om husrann-sakan
i BB:s bostad.

Det finns också anledning att diskutera frågan om det över huvud taget fanns för-
utsättningar för ett beslut om husrannsakan i BB:s bostad.

BB var vid gripandet skäligen misstänkt för skadegörelse bestående i att han hade
ristat in en viss ”tag” på bandet till en rulltrappa. I den polisanmälan som DD
upprättat har antecknats att beslutet om husrannsakan grundades på att BB skulle
ha iakttagits när han rispade i rullbandet och på att han haft ett antal ”caps” och en
bombingpenna i ryggsäcken. Enligt min mening kunde dessa uppgifter inte läggas
till grund för ett beslut om husrannsakan för att utreda det ovan nämnda brottet.
                                                                     Dnr 5388-2005   Sid 7 (7)



CC har emellertid upplyst att han grundade beslutet om husrannsakan även på vissa
andra omständigheter enligt följande. Den ”tag” som BB ristade på bandet till
rulltrappan var klottrad på ett flertal ställen i närheten av Hornstull, bl.a. på fasaden
utanför BB:s bostad. Vid gripandet hade BB flera ”caps” till sprayburkar och en
s.k. bombingpenna på sig. Erfarenheten visar att många klottrare samlar sina bilder
i egna s.k. blackbooks eller datorer hemma. Det är även vanligt att man filmar
varandra när man klottrar, och filmerna läggs sedan ut på Internet. Klottrare brukar
även ha brottsverktyg hemma i form av sprayburkar och bombingpennor och
påfyllnadsfärg för dessa samt skisser på sin ”tag”. – Enligt FF använder klottrare
datorn som ett kommunikationsmedel, och det är därför mycket vanligt att polisen
finner film, bilder och text som gör att den misstänkte kan bindas till flera brott.

En husrannsakan får, som polismyndigheten anfört, inte företas som en allmän
kontrollåtgärd genom vilken undersöks om den som misstänks för visst brott har
gjort sig skyldig till en mer omfattande brottslighet än som kan antas på de före-
liggande omständigheterna (Fitger, Rättegångsbalken del 2, s. 28:5). JO har
tidigare uttalat att man vid misstanke om ett visst brott inte får tillgripa tvångs-
medel på grund av ett allmänt antagande om att den misstänkte möjligen också kan
ha gjort sig skyldig till annan brottslighet (JO 1990/91 s. 63).

Frågan är således om BB också var att betrakta som skäligen misstänkt för
skadegörelse bestående i att, som CC nämnt i sina upplysningar, ha klottrat även på
en rad andra platser. Enligt min mening är de uppgifter som kommit fram i ärendet
i denna del sådana att det med fog kan ifrågasättas om BB verkligen var att
betrakta som skäligen misstänkt för annan skadegörelse än ristningen på rull-
bandet. Jag anser mig emellertid inte kunna påstå att den bedömning som CC gjort
i frågan inte i och för sig skulle kunna vara godtagbar. Mot den bakgrunden finner
jag inte tillräckliga skäl att göra något ytterligare uttalande i saken. Jag anser inte
heller att det finns anledning att kommentera det förhållandet att husrannsakan
verkställdes vid den aktuella tidpunkten. Det finns dock anledning att framhålla att
det ur kontroll- och rättssäkerhetssynpunkt är av största vikt att dokumentationen
av en vidtagen tvångsåtgärd sker på ett tydligt och fullständigt sätt.

Som framgått har jag konstaterat att CC inte var behörig att besluta om hus-
rannsakan i BB:s bostad. En husrannsakan i någons bostad innebär långtgående
intrång i den enskildes integritet. Det måste därför ställas höga krav på nog-
grannhet vid beslut om en sådan tvångsåtgärd. Jag har likväl, om än med viss
tvekan, beslutat att inte gå vidare i saken. CC förtjänar dock allvarlig kritik för det
inträffade.

Ärendet avslutas.
