# En kommun beslutade att återkalla s.k. arbetstekniska hjälpmedel som kommunen tidigare hade tillhandahållit; fråga bl.a. om de rättsliga förutsättningarna för beslutet och om utformningen av beslutet

JO 2006-10-31 dnr 5405-2005

BESLUT
                                                                            Datum                   Dnr                     Sid
                                                                            2006-10-31              5405-2005              1 (7)
Justitieombudsmannen
Kerstin André




                        En kommun beslutade att återkalla s.k. arbetstekniska hjälpmedel som
                        kommunen tidigare hade tillhandahållit; fråga bl.a. om de rättsliga
                        förutsättningarna för beslutet och om utformningen av beslutet

## Bakgrund

Socialnämnden i Lindesbergs kommun fattade vid ett sammanträde den 20 oktober
                        2005 ett beslut som rörde ”Hantering av omvårdnadshjälpmedel utifrån
                        socialnämndens egna verksamheter”. Nämnden anförde i sitt beslut (§ 237) bl.a.
                        följande.
                                  1. Hjälpmedel hos brukare som har privata vårdgivare återkallas. Detta skall ske
                                  under veckorna 46 och 47 efter det att information gått ut till brukare och
                                  vårdgivare.
                        Med anledning av socialnämndens beslut skickade socialförvaltningen (den
                        medicinskt ansvariga sjuksköterskan och avdelningschefen inom
                        handikappomsorgen) en skrivelse som var ställd till ”brukare med personlig
                        assistans med annan anordnare än kommunen”. I skrivelsen anfördes följande.

                                  Socialnämnden beslutade den 20 oktober 2005, dnr 2005/253, att återkalla alla
                                  kommunens hjälpmedel som finns vid de brukare som har personlig assistans av
                                  privata vårdgivare, gäller även kooperativ. Om det i fortsättningen behövs
                                  hjälpmedel för den personal som är till för din assistans ber vid dig att ta kontakt
                                  med din anordnare så får de ombesörja detta.
                                  Hämtning av kommunens hjälpmedel som finns vid dig kommer att hämtas under
                                  vecka 48 och 49. Du blir kontaktad av personal från kommunen om datum och tid.
                                  Meddelande har gått till din anordnare.

## Anmälan

AA, Nordströms Assistans AB, ifrågasatte i en skrivelse, som han skickade till bl.a.
                        Länsstyrelsen i Örebro län, Socialstyrelsen och JO, om kommunens handlingssätt
                        stod i överensstämmelse med gällande lagar och förordningar. Han anförde därvid
                        bl.a. följande.

                                  Kommunen försöker nu ta ifrån den enskilde ett personligt utskrivet hjälpmedel
                                  genom en kollektiv bestraffning att ”om du som inte använder dig av oss får du
                                  heller inga hjälpmedel”. Vi anser att tillvägagångssättet är kränkande och strider mot
                                  de lagstiftningar som betonar de funktionshindrades rätt att själva få välja sin
                                  assistans och hur den skall vara utformad.



 Riksdagens ombudsmän                            E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                       Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                                Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                  Fax:           08-21 65 58                                    www.jo.se
                                                                      Dnr 5405-2005    Sid 2 (7)




Utredning
JO inhämtade upplysningar från Länsstyrelsen i Örebro län om hur skrivelsen från
AA hade handlagts där. Det kom då fram att länsstyrelsen hade beslutat att inte
inleda någon granskning. Som skäl för sitt beslut anförde länsstyrelsen att frågor
om personliga hjälpmedel regleras primärt i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),
HSL, och att frågorna därmed inte låg inom länsstyrelsens tillsynsområde. Därefter
remitterade JO anmälan till socialförvaltningen i Lindesbergs kommun för
upplysningar. Därvid angavs att det av remissvaret särskilt skulle framgå under
vilka förutsättningar som kommunen hade lämnat ut hjälpmedlen.

I ett remissvar som var undertecknat av socialchefen BB och stabsekonomen CC
anfördes bl.a. följande.

## Bakgrund

I samband med ÄDEL-överenskommelsen mellan kommuner och landsting i Örebro
      län gjordes en överenskommelse om att se över ansvarsgränserna vad gäller olika
      typer av hjälpmedel. Parterna var överens om att lösa problematiken i samband med
      nästa stora skatteväxlingsreform mellan kommuner och landsting.
      Den inträffade 1995 och föregicks året innan av införandet av Lag om stöd och
      service till vissa funktionshindrade (SFS 1993:387), LSS, och Lag om
      assistansersättning (SFS 1993:389), LASS. I samband med överläggningar inför
      införandet av LSS/LASS genomfördes träffar/förhandlingar mellan
      Riksförsäkringsverket och Kommunförbundet. Undertecknad (CC) deltog som
      medlem i förhandlingsdelegationen från Kommunförbundet. I diskussionen som
      genomfördes framförde företrädare för tre kooperativ att de i administrationsdelen i
      timersättningen för LASS krävde att det fanns utrymme för kostnader för
      arbetstekniska hjälpmedel vilket Riksförsäkringsverket ansåg vara skäligt.
      I den skatteväxling som genomfördes 1995 reglerades i Örebro län
      ansvarsfördelningen vad gäller omsorgerna, särskolan och hjälpmedel.
      När det gäller hjälpmedel så fanns olika termer som användes vid uppdelningen
      mellan huvudmännen. Det var personliga hjälpmedel, omvårdnadshjälpmedel och
      inkontinenshjälpmedel. När det gäller inkontinenshjälpmedel så fördes ansvaret i
      stort sett över till kommunen med den reservationen att om hjälpmedel förskrevs av
      Urolog eller specialistsjuksköterska anställd av Landstinget så svarade Landstinget
      för både ansvarsdelen och kostnaden.
      När det gällde de personliga hjälpmedlen beslöts att de även fortsättningsvis skulle
      vara ett ansvar för Landstinget (undertecknad CC tillhörde även här
      förhandlingsdelegationen på kommunsidan) men att däremot omvårdnadshjälpmedel
      skulle vara ett kommunalt ansvar.
      I Örebro län övertog kommunerna ansvaret för hemsjukvården i både de särskilda
      boendena och i eget boende 1992. Ett undantag gällde dock och det var särskilda
      boenden inom omsorgen. Man kom därför överens inför skatteväxlingsreformen
      1995 att kommunens ansvar för omvårdnadshjälpmedel skulle inkludera samtliga
      som hade hemsjukvård. I och med kommunaliseringen av omsorgerna 1995
      inkluderades även de funktionshindrade som bodde i särskilda boenden.
      Vad som aldrig reglerades mellan huvudmännen var frågan om arbetstekniska
      hjälpmedel, vilket ansågs vara respektive arbetsgivares ansvar.
      Personliga hjälpmedel definierades som de hjälpmedel som inte var
      omvårdnadshjälpmedel. Omvårdnadshjälpmedel definierades i en lista som
      inkluderades i överenskommelsen mellan landstinget och kommunerna i Örebro län
      i 1995 års skatteväxling.
                                                                  Dnr 5405-2005     Sid 3 (7)




Den aktuella frågeställningen
I det beslut som fattats av socialnämnden har något bristfälligt de olika
benämningarna för hjälpmedelstyper ersatts med hjälpmedel i stället för att mer
tydligt poängtera att det rör sig om arbetstekniska hjälpmedel.
Vad är då arbetstekniska hjälpmedel? Enligt den uppfattning som kommunen
företräder så är det hjälpmedel som underlättar för personalen att vårda en person
med funktionsnedsättning. Det innebär att det i vissa fall kan vara fråga om att sätta
ut ett hjälpmedel som finns på den överenskomna listan över omvårdnadshjälp-
medel, utan att det egentligen är fråga om ett omvårdnadshjälpmedel. Det senare
skall för att fungera som ett omvårdnadshjälpmedel vara förskrivet av en i den
kommunala organisationen behörig förskrivare, en distriktsarbetsterapeut, och vara
riktad till en viss namngiven person.
Till skillnad mot omvårdnadshjälpmedel så kan arbetstekniska hjälpmedel beslutas
om av chefspersonal i linjeorganisationen och hjälpmedlet kan som regel användas
av flera personer. Ett exempel kan vara en duschstol, som kan stå i ett badutrymme
och användas av flera personer. Ett annat kan vara en lyft som kan användas av flera
brukare.
När det gäller speciella sängar så kan även där användningen av sängen innebära att
den antingen är ett arbetstekniskt redskap eller ett omvårdnadshjälpmedel. I det fall
som sängen i huvudsak underlättar för den funktionshindrade att kunna sköta sig
själv genom att lättare själv kunna stiga upp ur sängen, genom att själv använda höj-
eller sänkfunktionen, så är det sannolikt ett omvårdnadshjälpmedel. Det måste i så
fall ha varit förskrivet på viss person.
Om sängen däremot används för att personalen inte skall behöva få dåliga
lyftförhållanden, t.ex. genom att höja sängen när den vårdade skall flyttas över till en
rullstol eller någon annan arbetsuppgift skall genomföras, så är det ett arbetstekniskt
hjälpmedel.
Vad gäller omvårdnadshjälpmedel och inkontinenshjälpmedel så har kommunen
samma förhållningssätt till alla behövande boende i den egna kommunen. Det finns
visserligen vissa kriterier som skall vara uppfyllda och man får tillgång till de
nämnda hjälpmedlen först efter förskrivning, men alla i kommunen bemöts på ett
likartat sätt.
När det däremot gäller arbetstekniska hjälpmedel berörs kommunen som
arbetsgivare och det arbetsgivaransvar som kommunen har för alla sina anställda.
Kommunen har t.ex. inget ansvar för dem som arbetar på Lindesbergs lasarett, även
om det används arbetstekniska hjälpmedel där som enligt den mellan kommunerna
och landstinget definierade listan över omvårdnadshjälpmedel finns upptagna som
ett kommunalt ansvarsområde.
Detsamma gäller andra arbetsgivare inom kommunen. Vad gäller Nordströms
Assistans AB så är det en privat arbetsgivare och som sådan har man ett
arbetsgivaransvar för att se till att den personal man anställer inte far illa. Enligt
gängse uppfattning svarar varje arbetsgivare för sina egna arbetstekniska
hjälpmedel. De undantag som finns är när Försäkringskassans regler kan användas,
men då är det oftast anpassning av en arbetsplats där en person med funktionshinder
arbetar.
Att kommunen har haft ett generöst förhållningssätt och medgivit att privata
assistansanordnare har fått utnyttja de arbetstekniska hjälpmedel som kommunen
ställt ut hos vårdtagare under den tid som man var arbetsgivare, innebär inte att
kommunen i all framtid måste fortsätta att svara för enskilda arbetsgivares
skyldigheter. Det beskrivna förhållandet har oftast förekommit i samband med att
den funktionshindrade har önskat att kommunen upphör som assistansanordnare och
man i stället valt en privat assistansanordnare. I det senare fallet är det dessutom så
att den privata assistansanordnaren inte har någon direkt relation till kommunen då
det är Försäkringskassan som betalar ut den ersättning som man avlönar sin personal
                                                                         Dnr 5405-2005     Sid 4 (7)




      med. Ersättningen från Försäkringskassan innehåller dessutom en ersättning för
      administration inklusive insatser för personalen.
      Kommunen har genom att ge vissa privata företag möjlighet att utnyttja kommunala
      resurser till en ringa eller ingen kostnad missgynnat andra arbetsgivare, som t.ex.
      landstinget. Detta vill man nu komma tillrätta med genom det den 20 oktober 2005
      av socialnämnden fattade beslutet.
      Påståenden att kommunen skulle straffa någon för att man valt en privat vårdgivare
      är ett påhopp på kommunen som organisation. Kommunen försöker att ha ett
      likvärdigt förhållningssätt till alla, och det innebär att man som arbetsgivare endast
      värnar om den egna personalen.
      Kommunen har aldrig tidigare straffat någon för att man valt en annan organisation
      för att utföra ett arbete och så är inte fallet nu. Kommunen har heller aldrig ifrågasatt
      den lagstiftning som finns för att reglera den hjälp som handikappade kan erhålla.
      Om det finns personligt utskrivna hjälpmedel så är kommunen även i de fallen
      ointresserad att röra de hjälpmedel som kan vara förskrivna.
      Det som kommunen har gjort är att man meddelat att man kommer att ta bort sådana
      hjälpmedel som finns hos vårdtagare där kommunen inte längre är arbetsgivare.
      Man hänvisar till att det skulle vara ett kommunalt ansvar med alla typer av
      hjälpmedel. Som påpekats ovan har kommunen inte ansvar för arbetstekniska
      hjälpmedel, det är ett arbetsgivaransvar. Om familjemedlemmar vårdar en anhörig
      oavlönat så är det vård inom familjen, och kommunen har inte heller där ansvar för
      arbetstekniska hjälpmedel.
      Vad gäller uppdragsgivare så är det Försäkringskassan som fattar beslut och betalar
      för LASS-tjänster.
AA yttrade sig över remissvaret.

I ett beslut den 31 oktober 2006 anförde JO André följande.

Rättslig reglering
Varje landsting skall enligt 3 § HSL erbjuda en god hälso- och sjukvård åt dem
som är bosatta inom landstinget. Detsamma gäller dem som är kvarskrivna enligt
16 § folkbokföringslagen (1991:481) och stadigvarande vistas inom landstinget.
Enligt 3 b § HSL skall landstinget därvid erbjuda bl.a. hjälpmedel för
funktionshindrade.

Landstingets ansvar enligt 3 § HSL omfattar inte sådan hälso- och sjukvård som en
kommun inom landstinget har ansvar för enligt 18 § första och tredje styckena
HSL. Av 18 § första stycket HSL framgår att en kommun är skyldig att erbjuda god
hälso- och sjukvård till bl.a. dem som bor i ett s.k. särskilt boende. Ett landsting får
till en kommun inom landstinget överlåta skyldigheten att erbjuda s.k. hemsjukvård
om landstinget och kommunen kommer överens om det samt regeringen medger
det (18 § tredje stycket HSL).

Kommunen skall enligt 18 b § första stycket HSL i samband med sådan hälso- och
sjukvård som avses i 18 § första–tredje styckena erbjuda även bl.a. hjälpmedel för
funktionshindrade. Landstinget får även utan samband med överlåtelse av ansvar
för hälso- och sjukvård enligt 18 § träffa överenskommelse med en kommun inom
landstinget om att kommunen skall ha ansvar för hjälpmedel för funktionshindrade
(18 b § andra stycket HSL).
                                                                     Dnr 5405-2005     Sid 5 (7)




Bedömning
I propositionen 1999/2000:79, Från patient till medborgare – en nationell
handlingsplan för handikappolitiken, anges att ett av målen för handikappolitiken
är att samhället utformas så att människor med funktionshinder i alla åldrar blir
fullt delaktiga i samhällslivet. Det handikappolitiska arbetet skall inriktas på att
bl.a. identifiera och undanröja hinder för full delaktighet i samhället för människor
med funktionshinder (prop. s. 23 f.). I propositionen framhölls att tekniska
hjälpmedel och andra kompensatoriska insatser är av särskilt stor betydelse för att
kunna uppnå målet (prop. s. 26).

Frågor om hjälpmedel har behandlats av bl.a. LSS- och hjälpmedelsutredningen i
ett betänkande SOU 2004:83, Hjälpmedel. I betänkandet anfördes att hjälpmedel
som en person med funktionshinder har behov av även kan underlätta arbetet för en
personlig assistent. Det kan då diskuteras om hjälpmedlet skall betraktas som ett
hjälpmedel för brukaren och vara sjukvårdshuvudmannens ansvar eller som ett
hjälpmedel för assistenten och vara arbetsgivarens ansvar. Frågan hade behandlats
tidigare av bl.a. dåvarande Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet i
en rapport från 1996 (LOKAH- rapporten) och av Arbetsmiljöverket i rapporten
Personlig assistans – ett arbetsfält med brukare, ansvar och variation (2001:15).
Hjälpmedelsutredningen gjorde även egna undersökningar om gränsdragningen
mellan vad som skulle ses som ett hjälpmedel för den enskilde respektive ett
arbetsredskap för en assistent. Utredningen kunde då konstatera att det förekom
”tvister” om huruvida bl.a. liftar och sängar skulle betraktas som hjälpmedel för
den funktionshindrade eller för assistenten. Mot bakgrund av den osäkerhet som
förelåg om vad som skulle avses med hjälpmedel föreslogs i betänkandet att
bestämmelsen i 3 b § HSL om sjukvårdshuvudmännens skyldighet att
tillhandahålla hjälpmedel skulle förtydligas. I betänkandet anfördes i denna del
bl.a. följande (s. 113).
      Med hjälpmedel för det dagliga livet menas sådana hjälpmedel som fordras för att
      brukaren själv eller med hjälp av någon annan skall kunna tillgodose sina personliga
      behov, som att klä sig, äta, sova och sköta sin hygien, förflytta sig, kommunicera,
      fungera i hemmet och närmiljön, orientera sig, sköta vardagslivets rutiner i hemmet
      och delta i sysselsättning samt delta i normala fritids- och rekreationsaktiviteter.
      Det är viktigt att understryka att det är brukarens behov som avgör om ett
      hjälpmedel skall tillhandahållas henne eller honom. Behovet blir inte mindre om
      brukaren behöver hjälp av någon annan för att kunna använda ett hjälpmedel eller
      om det samtidigt har positiva effekter för till exempel en personlig assistent.
      Behovet är inte heller relaterat till vem som är arbetsgivare för den personliga
      assistansen.
Betänkandet har remissbehandlats och bereds för närvarande inom
Regeringskansliet (regeringens skrivelse 2005/06:110 Uppföljning av den
nationella handlingsplanen för handikappolitiken).

I en rapport, Förändringar av landstingens och kommunernas regelverk för
förskrivning av hjälpmedel under de tre senaste åren – en kartläggning genomförd
oktober–november 2005, som Hjälpmedelsinstitutet har utfört på uppdrag av
Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, anfördes bl.a. att det finns skillnader
                                                                  Dnr 5405-2005    Sid 6 (7)




mellan sjukvårdshuvudmännen när det gäller vilka hjälpmedel som erbjuds och
gränsdragningen till s.k. egenvård. SKL har tagit initiativ till överläggningar med
sjukvårdshuvudmännen om hur reglerna för hjälpmedel kan bli mer enhetliga.
Regeringen uttalade i propositionen 2005/06:115 s. 114 att den avsåg att noga följa
det initiativet.

Socialnämnden i Lindesbergs kommun beslutade den 20 oktober 2005 att återkalla
hjälpmedel som fanns hos ”brukare som har privata vårdgivare”. Förvaltningen har
i sitt remissvar anfört att beslutet är något bristfälligt utformat eftersom ”de olika
benämningarna för hjälpmedelstyper ersatts med hjälpmedel i stället för att mer
tydligt poängtera att det rör sig om arbetstekniska hjälpmedel”. Syftet med beslutet
har dock enligt förvaltningens mening varit att återta endast ”hjälpmedel som
underlättar för personalen att vårda en person med funktionsnedsättning”.

Jag vill rent allmänt framhålla att det hade varit av värde om det av nämndens
beslut tydligt hade framgått vilka hjälpmedel som beslutet gällde. Av rubriken till
nämndens beslut framgick att det avsåg omvårdnadshjälpmedel. Inte heller denna
benämning synes, med utgångspunkt från vad som anförs i remissvaret, vara helt
adekvat i sammanhanget eftersom det begreppet inte är helt synonymt med
begreppet arbetstekniska hjälpmedel. Jag förutsätter dock att nämnden har menat
att beslutet skall ha den innebörd som förvaltningen har angett i remissvaret. Jag
har inte funnit att det finns skäl för mig att inhämta ett yttrande från nämnden i
denna fråga.

Jag kan för egen del inte finna att det har förelegat något formellt hinder för
nämnden att besluta om att inte utan kompensation tillhandahålla s.k.
arbetstekniska hjälpmedel eftersom det får ankomma på en arbetsgivare att se till
att den egna personalen har sådana hjälpmedel. När det gäller verkställigheten av
nämndens beslut om återkallande av hjälpmedel vill jag dock framhålla följande.

Efter nämndens beslut skickade förvaltningen ut ett brev till brukarna i vilket det
anfördes att kommunen hade beslutat att ”återkalla alla kommunens hjälpmedel
som finns vid de brukare som har personlig assistans via privata vårdgivare”.
Visserligen gavs även upplysning om hur den enskilde skulle förfara ”om det i
fortsättningen behövs hjälpmedel för den personal som är till för din assistans”.
Detta hindrar inte att det måste ha varit svårt för många av brukarna att förstå vad
som menades. Enligt min mening borde det av brevet tydligt ha framgått att
nämndens beslut avsåg endast s.k. arbetstekniska hjälpmedel. Jag vill även
ifrågasätta om inte förvaltningen i brevet borde närmare ha redogjort för de
överväganden som låg bakom nämndens beslut.

Nämndens beslut har rent språkligt utformats så att det kan ge intryck av att
nämnden har beslutat om att återta även andra hjälpmedel än s.k. arbetstekniska
hjälpmedel. Gränsdragningen mellan arbetstekniska hjälpmedel,
omvårdnadshjälpmedel och den enskildes hjälpmedel är svår att göra. Jag vill
                                                                  Dnr 5405-2005   Sid 7 (7)




därför framhålla att det kan finnas skäl för nämnden att följa upp hur förvaltningen
i de enskilda fallen har tillämpat nämndens beslut om återtagande av hjälpmedel.

Som framgår av det ovan anförda ger lagstiftningen inte något entydigt svar på
frågan om gränsdragningen mellan olika slag av hjälpmedel. Problemställningen
vad gäller gränsdragningen torde vara väl känd för Regeringskansliet. Den fråga
som aktualiserats i det nu förevarande ärendet kan likväl vara av visst intresse, och
jag sänder därför en kopia av detta beslut till Socialdepartementet för kännedom.
