# Kritik mot Göteborgs tingsrätt för bristfällig handläggning av ett tvistemål enligt den europeiska småmålsförordningen

JO 2025-06-13 dnr 5470-2024

[B]

## BESLUT

Datum                     Dnr                     Sid
                                                                       2025-06-13                5470-2024             1 (10)



Chefsjustitieombudsmannen
Erik Nymansson




                   Kritik mot Göteborgs tingsrätt för bristfällig handläggning av ett
                   tvistemål enligt den europeiska småmålsförordningen


                       Beslutet i korthet: ChefsJO har granskat Göteborgs tingsrätts handläggning av ett
                       tvistemål enligt den europeiska småmålsförordningen.
                       I beslutet redogör chefsJO för förordningens krav på skyndsamhet och särskilda
                       handläggningsordning samt kritiserar tingsrätten för att den inledande
                       handläggningen av målet i flera delar inte var förenlig med förordningens regelverk.
                       Med anledning av att käranden önskade att höras under sanningsförsäkran satte
                       tingsrätten ut målet till muntlig förhandling för att hålla partsförhör. Förhandlingen
                       sattes ut till en tidpunkt som inföll mer än fem månader efter att kallelse hade
                       skickats. Vidare avslog tingsrätten kärandens begäran om att få närvara vid
                       förhandlingen via videolänk från Polen.
                       ChefsJO konstaterar att beslutet om tidpunkten för förhandlingen och om kärandens
                       närvaro innebar en mycket lång fördröjning i förhållande till tidsfristen i förordningen
                       och en avvikelse från huvudregeln om muntlig förhandling via t.ex. videokonferens.
                       Som skäl för beslutet hänvisade tingsrätten huvudsakligen till att en osäkerhet
                       rörande kärandens adress medförde svårigheter att ansöka om rättslig hjälp med
                       bevisupptagningen. ChefsJO har förståelse för de svårigheter som fanns. Enligt
                       chefsJO kan tingsrätten dock inte undgå kritik för att den inte vidtog ytterligare
                       åtgärder för att reda ut oklarheten rörande kärandens adress innan den fattade ett
                       beslut som så tydligt avvek från förordningens avsedda handläggningsordning och
                       krav på skyndsamhet. ChefsJO uttalar även viss kritik för utformningen av tingsrättens
                       beslut.

## Anmälan

I en anmälan till JO den 14 juni 2024 framförde AA klagomål mot Göteborgs
                   tingsrätt med anledning av tingsrättens handläggning av ett mål enligt den
                   europeiska småmålsförordningen 1. Av anmälan med kompletteringar och
                   bilagor framgick i huvudsak följande.




                   1
                     Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 861/2007 av den 11 juli 2007 om
                   inrättande av ett europeiskt småmålsförfarande.

    Riksdagens ombudsmän         Postadress: Box 16327, 103 26 Stockholm     Besöksadress: Västra Trädgårdsgatan 4 A
    Telefon: 08-786 51 00        Texttelefon: 020-600 600                     E-post: justitieombudsmannen@jo.se
                                                                        Dnr 5470-2024        Sid 2 (10)




Han gav in en ansökan som inledde ett europeiskt småmålsförfarande den 27
november 2023. Tingsrätten underlät att i enlighet med förordningen utfärda
stämning inom två veckor efter mottagandet. Tingsrätten gav dessutom
svaranden uppskov med att inkomma med svaromål trots att förordningen inte
ger utrymme för detta. Tingsrätten agerade även i strid med förordningen när
den nekade honom att medverka vid förhandling i målet via videolänk från
Polen och när den satte ut förhandlingen först den 8 oktober 2024. Tingsrätten
försökte vidare få honom delgiven i ett orelaterat brottmål inom ramen för
tvistemålet, och försökte även få honom att närvara vid huvudförhandlingen i
brottmålet genom att sätta ut förhandlingen i tvistemålet mellan två av
förhandlingsdagarna i brottmålet.

Utredning
Tingsrättens yttrande
Tingsrätten yttrade sig genom lagmannen BB.

Tingsrätten redogjorde för relevant lagstiftning i huvudsak enligt följande.

      [Det europeiska småmålsförfarandet] regleras i huvudsak genom [den europeiska
      småmålsförordningen] (förordningen) samt lagen (2008:1038) om europeiskt
      småmålsförfarande (småmålslagen).
      –––
      Förfarandet i ett europeiskt småmål regleras huvudsakligen i artikel 5
      förordningen. Det framgår där bland annat att domstolen ska utfärda stämning
      inom 14 dagar efter det att ett korrekt ifyllt ansökningsformulär mottagits och att
      svaranden ska inkomma med svar i form av ett korrekt ifyllt standardformulär
      inom 30 dagar efter delgivningen av ansökningsformuläret. Artikel 5 anger
      vidare att utgångspunkten är att förfarandet är skriftligt men att domstolen kan
      hålla muntlig förhandling om den anser att det inte är möjligt att meddela dom på
      grundval av de skriftliga bevisen eller om en part begär det.
      När den standardiserade skriftväxling som följer av artikel 5 har avslutats har
      domstolen fyra alternativa möjligheter att handlägga målet. Domstolen kan enligt
      artikel 7 antingen meddela en dom på det befintliga underlaget, besluta om
      ytterligare yttranden, ta upp bevisning eller hålla en förhandling. De
      kompletteringsmöjligheter som erbjuds är alternativa och inte kumulativa.
      Således kan domstolen inte först besluta om fortsatt skriftväxling för att sedan
      hålla en muntlig förhandling eller ta upp bevisning utan förhandling. Det betyder
      att om det finns ett behov av att ta upp bevisning men också ett behov av att reda
      ut målet ytterligare, torde det enda alternativet vara att kalla parterna till en
      muntlig förhandling för att vid den dels klargöra parternas ståndpunkter, dels ta
      upp bevisningen (se De europeiska civilprocessförordningarna – en kommentar,
      [14 juni 2022, Version 1C, JUNO], kommentaren till artikel 7, Förordningen om
      inrättande av ett europeiskt småmålsförfarande).
      Förutsättningarna för och genomförandet av en muntlig förhandling och
      bevisupptagning regleras närmare i artiklarna 8 och 9. Av artikel 8.1 framgår att i
      den mån en muntlig förhandling är nödvändig ska den i första hand hållas med
      hjälp av kommunikationsteknik såsom video- eller telefonkonferens och att
      personlig inställelse endast är aktuellt om det på grund av särskilda
      omständigheter i fallet vore olämpligt att använda sådan teknik med tanke på en
      rättvis handläggning av målet. Det framgår vidare av artikel 8.2 att om
      domstolen beslutat att kalla parterna personligen till förhandling har parterna
      möjlighet att begära att få närvara vid en förhandling via till exempel video- eller
                                                                          Dnr 5470-2024        Sid 3 (10)




       telefonkonferens om det är möjligt och om det vore oproportionerligt i
       förhållande till kravets storlek att bekosta en resa till domstolen för att delta vid
       förhandlingen. Deltagande i en muntlig förhandling via videokonferens,
       telefonkonferens eller annan lämplig teknik för distanskommunikation ska
       arrangeras genom användning av de förfaranden som föreskrivs i rådets
       förordning (EG) nr 1206/2001 om samarbete mellan medlemsstaternas domstolar
       i fråga om bevisupptagning i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur
       (bevisupptagningsförordningen). 2
       –––
       Ett europeiskt småmålsförfarande avslutas i enlighet med vad som anges i artikel
       7. Det framgår där att om domstolen hållit en muntlig förhandling måste den
       meddela dom inom 30 dagar från dagen för förhandlingen. När förhandlingen
       avslutas måste domstolen således ha inhämtat alla uppgifter och bevisning som
       är nödvändiga för att meddela ett avgörande avseende sakinnehållet i målet eller
       genkäromålet, om ett sådant föreligger. Domstolen har inte möjlighet att begära
       ytterligare uppgifter eller bevisning från parterna när förhandlingen väl har
       avslutats. Enligt artikel 14.3 kan tidsfristen på 30 dagar förlängas, men endast
       om domstolen i undantagsfall inte kan meddela dom inom den tidsfrist på 30
       dagar som föreskrivs i förordningen.
       –––

Tingsrätten redovisade i huvudsak följande bedömning.

       […] I detta fall kom det … att dröja 31 dagar innan stämning utfärdades. Det kan
       konstateras att tingsrätten i denna del inte har iakttagit förordningens tidsfrister.
       Efter att svaromål inkommit i målet beslutade tingsrätten att [AA] skulle
       inkomma med ytterligare ett yttrande. […] Efter att han inkommit med det
       kompletterande yttrandet har tingsrätten, givet de begränsningar gällande
       domstolens möjligheter att handlägga målet som följer av artikel 5, inte haft
       möjlighet att också kalla till muntlig förhandling. I förevarande fall kompliceras
       dock situationen av att [AA] i det kompletterande yttrandet åberopat förhör med
       sig själv.
       När det gäller åberopande av bevisning skiljer sig småmålsförordningen från
       regleringen i rättegångsbalken såtillvida att det är tillåtet med vittnesattester. Av
       artikel 9 framgår vidare att muntliga bevis endast ska tillåtas om det är
       nödvändigt för att meddela dom. Det saknas dock uttryckliga bestämmelser i
       förordningen som ger domstolen rätt att avvisa bevisning om ett åberopande av
       bevisningen skulle innebära att tidsfristerna i förordningen inte iakttas. Jag avser
       inte att yttra mig i frågan om det i detta fall funnits förutsättningar att avvisa
       [AA:s] förhör med sig själv eller tillåta honom att åberopa en skriftlig




2
  JO:s kommentar: Den aktuella förordningen har omarbetats genom
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2020/1783 av den 25 november 2020
om samarbete mellan medlemsstaternas domstolar i fråga om bevisupptagning i mål och
ärenden av civil eller kommersiell natur (2020 års bevisupptagningsförordning) (se
närmare prop. 2021/22:142). Målet med den omarbetade förordningen har varit att
främja en digitalisering av förfarandet för bevisupptagning (se a. prop. s. 13). Artiklarna
i 2001 års förordning upphävs samma dag som de artiklar som ersätter dem ska börja
tillämpas (se artikel 34.1). Hänvisningar till den upphävda förordningen ska anses som
hänvisningar till 2020 års bevisupptagningsförordning (se artikel 34.2). Huvuddelen av
bestämmelserna i 2020 års förordning började tillämpas den 1 juli 2022 (se artikel 35
och a. prop. s. 17).
                                                                         Dnr 5470-2024         Sid 4 (10)




      vittnesattest med de uppgifter han avsåg att få fram. Jag kan enbart konstatera att
      förhöret inte avvisades och att en skriftlig vittnesattest inte gavs in. Under dessa
      förhållanden har det funnits fog för tingsrätten att ta upp beviset vid en muntlig
      förhandling.
      När det gäller närvaro vid muntlig förhandling har [AA] med stöd av artikel 8.2
      visserligen haft rätt att närvara via videolänk. Det hade dock förutsatt att det varit
      möjligt att anordna en sådan länk mot Polen genom
      bevisupptagningsförordningen (jfr artikel 8.1). … [I] detta fall fanns befogad
      anledning att tro att [AA] inte var bosatt på den adress i Polen som han uppgett
      och att en framställan om bevisupptagning till Polen skulle vara lönlös. Det har
      därmed inte funnits förutsättningar att låta honom närvara via videolänk. Givet
      de förutsättningar som var för handen vid tidpunkten har det varit rimligt att
      avkräva [AA] personlig närvaro vid den muntliga förhandlingen.
      […] En begäran om bevisupptagning i Polen hade med stor sannolikhet inneburit
      att målet försenades ytterligare. För att minska kostnaderna för [AA] – vid
      tidpunkten för beslut om muntlig förhandling hade tingsrätten ännu inte kunskap
      om [AA] faktiskt bodde i Polen eller inte – har han dessutom kallats till
      förhandling vid en tidpunkt då tingsrätten kände till att han skulle befinna sig i
      Göteborg.
      Det kan vidare konstateras att tingsrättens mallar och rutiner följt
      rättegångsbalkens reglering av dispositiva tvistemål. I småmålsförfaranden
      förekommer emellertid varken muntlig förberedelse eller huvudförhandling. Det
      finns därför anledning att framöver förtydliga tingsrättens rutiner i denna del.
      När det gäller frågan om hantering av delgivning i målet är det helt naturligt att
      tingsrätten i samband med delgivning av kallelse också bifogade de handlingar
      som skulle delges i ett vid tingsrätten anhängiggjort brottmål. Det är en
      ändamålsenlig och effektiv ordning. I detta fall har det dessutom förelegat risk
      för att misstankarna i brottmålet preskriberades. Det har därför varit angeläget att
      delge [AA] handlingarna.
Anmälarens kommentarer
AA kommenterade tingsrättens yttrande och anförde bl.a. följande.
Förklaringen till att det var ändamålsenligt att kalla honom att närvara
personligen är en efterkonstruktion. Ingen på tingsrätten hade vid tidpunkten för
kallelsen någon kännedom om att han inte skulle vara bosatt på sin
folkbokföringsadress i Polen.

Bedömning
Granskningens inriktning
Jag har inriktat min granskning till att huvudsakligen avse den inledande
handläggningen samt besluten att sätta ut målet till muntlig förhandling och att
neka AA att närvara via videolänk. Jag uttalar mig också i frågan om delgivning
av handlingar i brottmålet inom ramen för tvistemålet.

Den europeiska småmålsförordningens regelverk och syfte
Tingsrätten har redogjort för de centrala delarna av den reglering som nu är av
intresse. Jag vill dock understryka följande. Syftet med det europeiska
småmålsförfarandet är att förenkla och skynda på lösningen av
gränsöverskridande tvister om mindre värden samt minska kostnaderna (se
artikel 1 i förordningen). Karaktäristiskt för förfarandet är de snäva frister som
gäller för handläggningen och tanken med fristerna är att ett europeiskt småmål
                                                                  Dnr 5470-2024       Sid 5 (10)




ska vara avslutat snabbt (se Sjövall & Rudvall, De europeiska
civilprocessförordningarna – En kommentar [14 juni 2022, Version 1C, JUNO],
Förordningen om ett europeiskt småmålsförfarande, inledningen). Med hänsyn
till förordningens syfte bör domstolen agera så skyndsamt som möjligt, också i
fall där det i förordningen inte föreskrivs någon tidsfrist för en specifik del av
förfarandet (se beaktandesats 23). Domstolen får i undantagsfall förlänga vissa
av tidsfristerna i förordningen, om det är nödvändigt för att garantera parternas
rättigheter (se artikel 14.2). Om det i undantagsfall inte är möjligt för domstolen
att iaktta vissa av tidsfristerna i förordningen, ska den så skyndsamt som möjligt
vidta de åtgärder som krävs enligt dessa bestämmelser (se artikel 14.3).

Om inte annat följer av bestämmelserna i förordningen eller av lagen om
europeiskt småmålsförfarande, ska de bestämmelser som gäller för sådana
tvistemål som avses i 1 kap. 3 d § första stycket rättegångsbalken tillämpas i ett
europeiskt småmålsförfarande (se 3 § lagen om europeiskt småmålsförfarande,
jfr artikel 19 i förordningen).

Den inledande handläggningen
Av utredningen framgår att ansökan som inledde tvistemålet gavs in till
tingsrätten den 27 november 2023. Annat har inte framkommit än att ansökan
var korrekt ifylld och det följer då av artikel 5.2 i förordningen att domstolen
skulle ha skickat ansökan tillsammans med ett svarsformulär till svaranden
inom 14 dagar från detta datum. I stället kom det att dröja ca 30 dagar innan
handlingarna skickades. Som tingsrätten konstaterat i sitt yttrande har den i
denna del alltså inte iakttagit förordningens tidsfrister.

Efter att svarandens svar inkom den 7 februari 2024 förelades AA att yttra sig
över handlingarna. Han inkom den 19 februari med ett yttrande där han
åberopade partsförhör med sig själv under sanningsförsäkran. Tingsrätten
beslutade samma dag att målet skulle sättas ut till muntlig förberedelse. Som
tingsrätten konstaterat hade den dock inte möjlighet enligt förordningen att först
besluta om fortsatt skriftväxling för att sedan kalla till muntlig förhandling (se
artikel 7 och Sjövall & Rudvall, a.a., kommentaren till artikel 7). Tingsrätten
har anfört att situationen komplicerades av att AA åberopade förhör med sig
själv i det kompletterande yttrandet, men det har inte framkommit att tingsrätten
i detta skede faktiskt gjorde några överväganden i fråga om handläggningen
utifrån förordningens regelverk.

Efter beslutet om att målet skulle sättas ut till muntlig förberedelse förekom
ytterligare skriftväxling mellan parterna. Som framgått är möjligheterna till
fortsatt skriftväxling efter att svarandens svar inkommit och till överskridande
av tidsfristerna emellertid mycket begränsade enligt förordningen (se artiklarna
7 och 14). Tingsrätten bör som nämnts även i övrigt agera så skyndsamt som
möjligt (se beaktandesats 23).

Den 27 mars 2024 skickade tingsrätten ett föreläggande till AA där det
noterades att han hade önskat att höras under sanningsförsäkran. Tingsrätten
                                                                    Dnr 5470-2024    Sid 6 (10)




anförde att det innebar att tingsrätten skulle behöva hålla en huvudförhandling
där han skulle behöva delta på plats i tingsrätten. Han förelades att meddela i
fall han vidhöll sin begäran. Som tingsrätten redogjort för i sitt yttrande är
huvudregeln enligt förordningen dock att muntlig förhandling ska hållas med
hjälp av t.ex. videokonferens, såvida det inte på grund av särskilda
omständigheter i fallet vore olämpligt att använda sådan teknik med tanke på en
rättvis handläggning av målet (se artikel 8.1).

AA svarade på tingsrättens föreläggande samma dag som det skickades. Han
hänvisade till artikel 8 i förordningen och begärde att få höras via videolänk
från Polen. Det har inte framkommit att tingsrätten därefter vidtog några vidare
åtgärder i målet förrän en rådman tog över handläggningen den 23 april, dvs.
nästan en månad senare. Hon konstaterade då att målet inte hade satts ut till
förhandling och skrev ett nytt beslut om att målet skulle sättas ut. Kallelser
skickades sedan den 24 april. Enligt artikel 7.1 i förordningen skulle kallelser
dock ha skickats inom 30 dagar från det att domstolen mottog svarandens svar.
Någon närmare förklaring till varför tingsrätten inte tidigare hade handlagt
målet med större skyndsamhet eller varför kallelser skickades över två månader
efter att svaret inkom har inte framkommit.

Sammantaget anser jag att den inledande handläggningen av målet i flera delar
inte har varit förenlig med den europeiska småmålsförordningens regelverk.
Tingsrätten kritiseras för detta. Handläggningen synes i flera avseenden ha skett
utan att förordningens bestämmelser har beaktats och såvitt framkommit har
detta varit en konsekvens av att handläggande beredningsjurist inte haft
tillräckliga kunskaper om regelverket. Jag utgår från att tingsrätten kommer att
vidta åtgärder för att samtliga medarbetare som arbetar med europeiska småmål
ska ges nödvändiga kunskaper för att kunna handlägga den aktuella måltypen på
ett korrekt sätt.

Som tingsrätten angett i sitt yttrande till JO har tingsrättens mallar och rutiner
följt rättegångsbalkens reglering av dispositiva tvistemål, trots att det i
småmålsförfaranden varken förekommer muntlig förberedelse eller
huvudförhandling. Jag ser positivt på det tingsrätten angett om att det finns
anledning att framöver förtydliga tingsrättens rutiner i denna del.

Tingsrättens beslut att sätta ut målet till muntlig förhandling för att hålla
partsförhör
När det gäller tingsrättens beslut om att målet skulle sättas ut till muntlig
förhandling för att hålla partsförhör vill jag tillägga följande.

Det europeiska småmålsförfarandet är huvudsakligen ett skriftligt förfarande
och muntliga förhandlingar bör hållas endast i undantagsfall (se beaktandesats
                                                                  Dnr 5470-2024      Sid 7 (10)




11 i 2015 års revidering av förordningen) 3. Domstolen ska hålla en muntlig
förhandling endast om den anser att det inte är möjligt att meddela dom på
grundval av de skriftliga bevisen, eller om en part begär det (se artikel 5.1a).
Domstolen får avslå en sådan begäran, om den anser att en muntlig förhandling
med hänsyn till omständigheterna i fallet inte är nödvändig för en rättvis
handläggning av målet.

Av artikel 9.1, som rör bevisupptagning, framgår att domstolen ska fastställa
sättet för bevisupptagning, samt omfattningen av det bevismaterial som krävs
för domen, enligt bestämmelserna om tillåtande av bevisning. Domstolen kan
därvid med tillämpning av nationell processrätt (t.ex. 35 kap. 7 §
rättegångsbalken) avvisa sådan bevisning som inte är nödvändig (jfr prop.
2007/08:165 s. 8 och Sjövall & Rudvall, a.a., kommentaren till artikel 9).
Domstolen får tillåta bevisupptagning via skriftliga vittnesmål, utlåtanden från
sakkunniga eller uttalanden från parterna (se artikel 9.2). Om
bevisupptagningen innebär att en person ska höras, ska det förhöret genomföras
i enlighet med de villkor som anges i artikel 8 (se artikel 9.3). Domstolen får
uppta sakkunnigbevisning eller muntliga vittnesmål endast om det inte är
möjligt att meddela en dom på grundval av övriga bevis (se artikel 9.4).

Förordningen innehåller således flera verktyg som domstolen kan använda för
att undvika muntlig förhandling och muntliga förhör. Det torde finnas ett större
utrymme för domstolen att exempelvis vägra muntlig förhandling eller avvisa
muntliga förhör i förfaranden som handläggs enligt den europeiska
småmålsförordningen än i sådana som handläggs enligt rättegångsbalken (jfr
Sjövall & Rudvall, a.a., kommentaren till artikel 5 respektive 9). Domstolens
ställningstaganden i fråga om muntlig förhandling samt omfattningen av och
sättet för bevisupptagning ska dock alltid göras med beaktande av rätten till en
rättvis rättegång och principen om ett kontradiktoriskt förfarande (se
beaktandesats 9 och a. prop. s. 9). Det måste således finnas ett utrymme för
domstolen att fatta de beslut som är nödvändiga för att upprätthålla dessa
rättigheter och principer. Mot denna bakgrund finner jag inte skäl att ifrågasätta
att partsförhöret med AA inte avvisades eller att målet sattes ut till muntlig
förhandling i syfte att höra honom, trots att detta inte var strikt i enlighet med
förordningens regelverk.




3
 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/2421 av den 16 december 2015
om ändring av förordning (EG) nr 861/2007 om inrättande av ett europeiskt
småmålsförfarande och förordning (EG) nr 1896/2006 om införande av ett europeiskt
betalningsföreläggande.
                                                                  Dnr 5470-2024     Sid 8 (10)




Tingsrättens beslut att avslå begäran om videolänk och att sätta ut den
muntliga förhandlingen i oktober 2024
Om domstolen beslutar om muntlig förhandling ska denna hållas inom 30 dagar
efter kallelsen (se artikel 7.1 i småmålsförordningen). Om det i undantagsfall
inte är möjligt för domstolen att iaktta tidsfristen ska den så skyndsamt som
möjligt vidta de åtgärder som krävs enligt bestämmelsen (se artikel 14.3). Som
redan framhållits ska muntlig förhandling i första hand hållas med hjälp av t.ex.
videokonferens, såvida det inte på grund av särskilda omständigheter i fallet
vore olämpligt att använda sådan teknik med tanke på en rättvis handläggning
av målet. Om personen som ska höras har hemvist eller sin vanliga vistelseort i
en annan medlemsstat än den där målet handläggs ska personens deltagande via
t.ex. videokonferens arrangeras genom användning av de förfaranden som
fastställs i bevisupptagningsförordningen, dvs. numera 2020 års
bevisupptagningsförordning. (Se artikel 8.1 i småmålsförordningen och jfr
artiklarna 34–35 i bevisupptagningsförordningen.) En part som kallas att vara
fysiskt närvarande vid en muntlig förhandling får begära att teknik för
distanskommunikation används med hänvisning till att arrangemangen för att
vara fysiskt närvarande, särskilt vad gäller den partens eventuella kostnader,
skulle vara oproportionerliga i förhållande till fordran (se artikel 8.2 i
småmålsförordningen, jfr Sjövall & Rudvall, a.a., kommentaren till artikel 8).

Av utredningen framgår att tingsrätten den 24 april 2024 skickade en skrivelse
till AA. Till denna bifogades kallelse i det europeiska småmålet samt stämning
och kallelse i brottmålet. I skrivelsen angavs att eftersom han ändå skulle åka
till Sverige för huvudförhandlingen i brottmålet i oktober ansåg tingsrätten att
det förelåg särskilda skäl att avslå hans begäran om att närvara via videolänk i
tvistemålet och i stället sätta ut förhandlingen i detta mål i anslutning till
huvudförhandlingen i brottmålet. I ett föreläggande till AA två månader senare,
den 24 juni 2024, angav tingsrätten att tidigare beslutade handläggningsåtgärder
alltjämt kvarstod och dessutom att den uppgift om bostadsadress som han hade
angett föreföll vara felaktig, varför tingsrätten under alla händelser inte kunde
använda denna för att ansöka om rättslig hjälp.

Tingsrättens beslut att sätta ut den muntliga förhandlingen först den 8 oktober
2024, dvs. mer än fem månader efter att kallelse skickades, innebar en mycket
lång fördröjning i förhållande till tidsfristen i förordningen (se artikel 7.1).
Beslutet att avslå begäran om videolänk har vidare inneburit en avvikelse från
huvudregeln att muntlig förhandling i första hand ska hållas med hjälp av t.ex.
videokonferens (se artikel 8.1).

Rådmannen som tog över handläggningen av tvistemålet den 23 april 2024 har
inför tingsrättens yttrande till JO uppgett bl.a. följande. För att kunna
tillmötesgå AA:s önskemål om att få höras via videolänk hade det krävts att
tingsrätten gjorde en framställan om bevisupptagning till Polen. I en sådan
framställan ska förhörspersonens adress anges. Osäkerheten kring var AA var
bosatt och de svårigheter det medförde för tingsrättens framställning om rättslig
                                                                   Dnr 5470-2024       Sid 9 (10)




hjälp, samtidigt som det stod klart att han ändå skulle närvara vid tingsrätten i
början av oktober, gjorde att hon tog beslutet att neka honom rätten att delta via
videolänk och i stället sätta ut målet till sammanträde i anslutning till
brottmålsrättegången. Härigenom skulle de kostnader och besvär som en
personlig inställelse skulle kunna medföra för AA kunna minimeras. Hon gjorde
också bedömningen att även en framställan till Polen skulle ha tagit viss tid och
att handläggningen av målet inte skulle fördröjas mer än vad som var
acceptabelt, sett till omständigheterna, om förhandlingen i stället hölls i
anslutning till brottmålsrättegången.

Det har inte framkommit att det beslut som rådmannen hänvisat till antecknades
i dagboksbladet eller någon annanstans än i skrivelsen den 24 april. Jag utgår
därför från att det beslut som rådmannen hänvisat till är detsamma som hänvisas
till i skrivelsen. De skäl som rådmannen nu anfört angavs dock inte i skrivelsen.
Där angavs endast att AA ändå skulle åka till Sverige i oktober för
huvudförhandlingen i brottmålet. Det framgår inte på vilket sätt detta medförde
hinder för att hålla muntlig förhandling i tvistemålet inom tidsfristen (jfr artikel
14.3 i förordningen) eller utgjorde skäl för att inte hålla förhandlingen via
videolänk enligt huvudregeln (jfr artikel 8). Utformningen av skrivelsen ger
därför visst stöd för AA:s påstående att syftet med beslutet var att få honom att
närvara vid huvudförhandlingen i brottmålet. Om det skulle förhålla sig på det
sättet har det naturligtvis inte varit godtagbart utifrån förordningens regelverk.

Med utgångspunkt i att skälen för tingsrättens beslut var de som rådmannen nu
anfört framstår utformningen av skrivelsen den 24 april som missvisande. Jag
anser även att det var olämpligt att beslutet endast dokumenterades i en
skrivelse till AA. Det saknas visserligen särskilda formföreskrifter för den
aktuella typen av beslut, men det är viktigt att uppgifter som är till nytta för
parterna och för exempelvis överrätterna att ha tillgängliga antecknas i en form
som innebär att de är lätta att hitta. Eftersom skrivelsen innehöll beslutsskäl (jfr
17 kap. 13 § första stycket rättegångsbalken) och beslutet dessutom gick AA
emot hade det enligt min mening varit naturligt att det togs in i ett protokoll.
Det borde dessutom tydligare ha framgått när beslutet fattades och att det var
rådmannen som svarade för beslutet. (Se 6 kap. 1 och 2 §§ rättegångsbalken, 5
och 25 §§ förordningen (1996:271) om mål och ärenden i allmän domstol, prop.
1999/2000:26 s. 77 samt Fitger m.fl., Rättegångsbalken [11 juni 2025, Version
98, JUNO], inledningen till 6 kap. och kommentaren till 6 kap. 2 §.)

Att AA:s bostadsadress var felaktig angavs vidare först i skrivelsen den 24 juni
varför det i viss mån är oklart när under handläggningen osäkerheten kring
AA:s adress ska ha uppkommit. Jag finner dock inte skäl att ifrågasätta att det
faktiskt förelegat en osäkerhet rörande hans adress. Som rådmannen påpekat ska
en förhörspersons adress anges i en ansökan om bevisupptagning (se bl.a.
artikel 5 i 2020 års bevisupptagningsförordning). Jag har därför förståelse för att
den aktuella osäkerheten medförde svårigheter för tingsrätten i handläggningen.
                                                                   Dnr 5470-2024      Sid 10 (10)




Det har dock inte framkommit att tingsrätten vidtog några åtgärder för att reda
ut oklarheten innan beslut fattades om att avslå begäran om videolänk och att
sätta ut målet i oktober. Att inga sådana åtgärder vidtogs är i viss mån
förvånande bl.a. eftersom det inte framkommit att det förelegat några
svårigheter att kommunicera med AA i tvistemålet. Det kan enligt min mening
ifrågasättas om det då beslutet fattades förelåg tillräckliga skäl för att avslå
begäran om videolänk (jfr artikel 8) eller för att sätta ut förhandlingen så långt
fram i tiden (jfr artikel 14.3). Det borde i vart fall ha kunnat förväntas att
tingsrätten vidtog ytterligare åtgärder för att reda ut oklarheten rörande adressen
innan den fattade ett beslut som så tydligt avvek från förordningens avsedda
handläggningsordning och krav på skyndsamhet.

Sammantaget kan tingsrätten inte undgå kritik för utformningen av beslutet i
skrivelsen den 24 april 2024 och för att den inte innan beslutet fattades vidtog
ytterligare åtgärder för reda ut oklarheten rörande AA:s adress.

Delgivning av handlingar i brottmålet inom ramen för det europeiska
småmålet
Av utredningen framgår att stämning och kallelse i brottmålet skickades till AA
tillsammans med handlingar i det europeiska småmålet. Handläggande rådman
har även redogjort för svårigheter att få AA delgiven i brottmålet. Med hänsyn
bl.a. till detta och intresset av att få AA delgiven innan preskription av åtalade
brott får delgivningssättet anses ha varit ändamålsenligt (jfr 4 §
delgivningslagen [2010:1932]). Detta även med beaktande av de olägenheter
det kan ha inneburit för honom att delgivningen skedde i samband med
kommunikation i tvistemålet. Sammantaget finner jag inte skäl att kritisera
tingsrätten för att den delgav handlingarna i brottmålet inom ramen för
tvistemålet.

Vad som i övrigt framkommit i ärendet ger inte anledning till några åtgärder
eller uttalanden från min sida.

Ärendet avslutas.



Beslutet har fattats av chefsJO Erik Nymansson. Dokumentet har fastställts
digitalt och har ingen underskrift.

Rättssakkunniga Erik Thilén har föredragit ärendet och byråchefen Stefan
Nyman har deltagit i beredningen.
