# Kritik mot en domare vid Göteborgs tingsrätt med anledning av att han inte tillåtit ett antal kvinnor att närvara vid offentliga delar av en omhäktningsförhandling

JO 2012-10-22 dnr 5483-2011

BESLUT
                                                                         Datum                  Dnr                    Sid
                                                                         2012-10-22             5483-2011             1 (8)
Justitieombudsmannen
Lars Lindström




                        Kritik mot en domare vid Göteborgs tingsrätt med anledning av att
                        han inte tillåtit ett antal kvinnor att närvara vid offentliga delar av en
                        omhäktningsförhandling


                          Beslutet i korthet: En domare förbjöd ett antal kvinnor att närvara som åhörare vid
                          en häktningsförhandling. Domaren kritiseras för att förbudet inte hade stöd i lagen.

## Initiativet

I artiklar införda i Göteborgs-Postens, Dagens Nyheters, tidningen Expos och
                        Expressens nätupplagor den 28 och 29 oktober 2011, med rubrikerna ”Kvinnor i
                        slöja kastades ut”, ”Slöjklädda utestängda från rättssal”, ”Kvinnor i heltäckande
                        slöja avvisades från rättssal” och ”Kvinnorna kastades ut ur rättssal” angavs i
                        huvudsak följande. Fredagen den 28 oktober 2011 höll Göteborgs tingsrätt en
                        omhäktningsförhandling mot en person som var misstänkt för förberedelse till
                        mord. Tre kvinnor som ville närvara som åhörare vid förhandlingen nekades av
                        rättens ordförande tillträde till förhandlingssalen på grund av att de bar niqab.

                        Rättens ordförande, f.d. chefsrådmannen AA, uttalade sig i artiklarna och
                        uppgav bl.a. följande ” – Jag ansvarar för ordningen i rättssalen, och anser inte
                        att jag kan göra det om jag inte ser åhörarens ansikte”, ” – Jag har rätt, och
                        skyldighet, att se till att ordningen upprätthålls, och jag kan utfärda föreskrifter
                        för detta.”, ” – Jag kan kontrollera ordningen i rättssalen om jag ser alla
                        närvarande. Det är inte någon skillnad mellan parterna i målet och åhörare. Jag
                        vill se deras ansikten.” och ”En rättssal är ingen vanlig samlingssal. Det är
                        möjligt att det är en kollision mellan svenska regler och andra kulturer, men det
                        handlar som sagt om ordningen i rättssalen”.

                        Jag beslutade mot denna bakgrund att ta upp saken till utredning i ett särskilt
                        ärende.

## Utredning

Handlingar i Åklagarmyndighetens ärende ÅM 2011/7130 och Diskriminerings-
                        ombudsmannens, DO, ärende ANM 2011/1760-1763 begärdes in. Av dessa
                        framgick i huvudsak följande.



 Riksdagens ombudsmän                         E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                    Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                             Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A             Fax:           08-21 65 58                                  www.jo.se
                                                                        Dnr 5483-2011        Sid 2 (8)




Efter den aktuella händelsen gjorde fyra kvinnor en anmälan till DO med
anledning av det inträffade. I anmälan uppgav kvinnorna att de innan
förhandlingen började blev tillsagda av en vaktmästare att domaren, med
hänvisning till maskeringslagen, hade beslutat att personer med sådan utstyrsel
som de bar inte fick vistas i rättssalen. De hade tillåtits att närvara vid tidigare
häktningsförhandlingar i målet trots att de då bar niqab, varför de blev mycket
chockade över domarens beslut. När förhandlingen ropades på fick alla andra gå
in i rättssalen. Efter en kort stund kom alla ut igen eftersom åklagaren hade
begärt stängda dörrar. När tingsrätten ropade ut i högtalarna att förhandlingen
åter var offentlig och att beslut skulle avkunnas gick de in i rättssalen
tillsammans med övriga åhörare. Domaren började då vifta med handen åt dem
som ett tecken på att han ville att de skulle avlägsna sig, vilket de inte gjorde.
En nämndeman sa upprepade gånger till dem att maskerade personer inte fick
närvara i rättssalen och när han försökte ringa efter ordningsvakten beslutade de
sig för att lämna rättssalen. De kände sig mycket kränkta av denna behandling.

Den 4 november 2011 begärde DO att Göteborgs tingsrätt skulle yttra sig över
anmälan. Göteborgs tingsrätt yttrade sig till DO den 17 november 2011.

Vice riksåklagaren BB beslutade den 18 november 2011 att inleda
förundersökning mot AA angående tjänstefel. Den 20 mars 2012 beslutade BB
att lägga ner förundersökningen med hänvisning till att det inte längre fanns
anledning att anta att brott som hör under allmänt åtal hade förövats.

Ärendet remitterades till tingsrätten som anmodades att lämna upplysningar och
yttra sig över f.d. chefsrådmannen AA:s åtgärd att inte tillåta de aktuella
kvinnorna att närvara i rättssalen under offentliga delar av häktnings-
förhandlingen.

Tingsrätten (lagmannen CC) kom in med ett remissvar vilket hänvisade till
tingsrättens yttrande till DO den 17 november 2011. Till remissvaret fogades ett
kompletterande yttrande från AA. I tingsrättens yttrande till DO, till vilket ett
yttrande från AA fogats, anförde CC i huvudsak följande.

      Anmälan gäller, såvitt jag kan förstå av de beskrivna omständigheterna, en
      häktningsförhandling som hölls i tingsrätten fredagen den 28 oktober 2011 kl.
      09.15 – 10.20 med f.d. chefsrådmannen AA som ordförande (mål nummer B
      12823-11).
      När det gäller de faktiska omständigheterna framgår AA:s uppfattning om dem
      av hans bilagda yttrande.
      Vidare har expeditionsvakten DD, som är anställd av tingsrätten, lämnat följande
      redogörelse för sin uppfattning av händelsen. Det skulle vara omhäktnings-
      förhandling den här morgonen. Han gick in i rättssalen för att ta kontakt med
      ordföranden före förhandlingen för att efterhöra hur ordföranden ville ha det med
      ordningen kring förhandlingen. Han har för vana att göra så när det är fråga om
      större eller uppmärksammade mål. I vissa fall kan ordföranden ha särskilda
      önskemål, som t.ex. att åhörarna släpps in i och ut ur rättssalen i en viss ordning.
      AA, som var ordförande i detta fall, frågade honom vilka som var i väntsalen.
      Han berättade ungefär hur många de var, hur många som verkade vara
      journalister och att tre kvinnor var klädda helt i svart och en helt i brunt.
                                                                    Dnr 5483-2011         Sid 3 (8)




Ordföranden frågade om deras ansikten var täckta och han svarade ja, varvid
ordföranden sa att de inte fick komma in i salen. Han frågade vad lagstödet var
för det och ordföranden sa att det var på grund av ”lag om förbud att maskera
sig” eller något liknande. Han gick ut ur salen och gick fram till kvinnorna och
sa att ordföranden inte tillåter denna typ av maskering i salen, att man måste se
ansiktet. Han angav ”maskeringslagen” eller ”maskeringsförbud” som skäl till
ordförandens beslut, vilket av de orden han använde är han osäker på. Han sa det
som han hade uppfattat att ordföranden hade sagt som skäl. Kvinnan i brunt blev
väldigt upprörd och högljudd. Hon ville ha hans och ordförandens namn och fick
det. Han har varit med många gånger om att personer i samma typ av kläder har
kommit till tingsrätten och närvarat vid förhandlingar. Vad han vet har ingen
ordförande tidigare beslutat att inte släppa in personer i rättssalen på grund av att
de har sådana kläder.
Av AA:s bilagda yttrande framgår att han grundade sitt beslut att inte tillåta de
aktuella personerna att närvara i rättssalen under häktningsförhandlingen och i
samband med att beslut avkunnades efter förhandlingen på 5 kap. 9 § första
stycket första meningen rättegångsbalken (RB).
Att vakten sa till personerna att motivet för ordförandens beslut hade att göra
med ”maskeringsförbud” eller ”maskeringslagen” synes bero på ett missförstånd
mellan vakten och ordföranden.
Det var inte fråga om en förhandling med säkerhetskontroll enligt lagen
(1981:1064) om säkerhetskontroll i domstol.
Jag anser, mot bakgrund av det ovanstående, att det inte finns anledning att
närmare svara på DO:s frågor som rör lagen om säkerhetskontroll i domstol och
lagen (2005:900) om förbud mot maskering i vissa fall och dessa lagars
tillämpningsområde. Inte heller anser jag det motiverat att redogöra för
bestämmelser i lagen som kan ligga till grund för att utestänga någon ur
allmänheten från en förhandling i den mån de inte berör den aktuella händelsen.
Att en förhandling vid domstol ska vara offentlig framgår av 5 kap. 1 § första
stycket RB. Denna princip är grundlagsskyddad genom en bestämmelse i 2 kap.
11 § andra stycket regeringsformen. Att en förhandling är offentlig innebär att
allmänheten har fritt tillträde till den lokal där förhandlingen hålls. Häri ligger att
envar har rätt att övervara förhandlingen utan att behöva undergå identitets-
kontroll eller förklara varför han önskar närvara och åhörarna kan vidare
självfallet i princip vara klädda som de själva önskar (JO 1998/99 s. 53). Rätten
att närvara vid domstolsförhandlingar kan dock begränsas bland annat med stöd
av 5 kap. 9 § RB.
Av 5 kap. 9 § första stycket RB framgår att det ankommer på rättens ordförande
att upprätthålla ordningen vid rättens sammanträden och att meddela de
ordningsregler som behövs. Ordföranden får utvisa den som stör förhandlingen
eller på annat sätt uppträder otillbörligt. Ordföranden får också begränsa antalet
åhörare i rättssalen för att undvika trängsel.
Några allmängiltiga regler för när och hur ordföranden bör ingripa går inte att
ställa upp. Vad som är ordningsstörande i rättssalen är ytterst beroende av
bedömningar som ordföranden måste göra i varje enskilt fall. En viktig aspekt att
ta hänsyn till vid denna bedömning är rättssäkerheten, vilken främjas av att det
råder ett avspänt klimat i salen och att det inte förekommer några störande
moment som distraherar de personer som medverkar. Såvitt gäller åhörare bör ett
ordningsstörande beteende i allmänhet föranleda att åhöraren visas ut ur
rättssalen om det inte rör sig om en sådan situation i vilken det räcker med en
tillsägelse (se Fitger, Rättegångsbalken (1 nov. 2008, Zeteo) kommentaren till
5 kap. 9 §).
Bestämmelsen bör kunna tillämpas även i sådana fall där en åhörare är klädd –
eller oklädd – på sådant sätt att det med fog kan göras gällande att han
därigenom stör ordningen i rättssalen. Det bör emellertid framhållas att det här
                                                                        Dnr 5483-2011        Sid 4 (8)




     inte kan vara fråga om annat än fall av ren undantagskaraktär. Det kan
     exempelvis bli aktuellt att visa ut en åhörare ur rättssalen om hans klädsel är av
     sådant slag att den skulle kunna medföra ansvar för förargelseväckande beteende
     eller hets mot folkgrupp. Det finns däremot inte rättsligt stöd för att vid en
     offentlig domstolsförhandling i andra fall visa ut eller förbjuda en åhörare att
     komma in i rättssalen endast på den grunden att han genom sin klädsel visar att
     han tillhör en viss förening eller annan sammanslutning (JO 1998/99 s. 53).
     Det inte är möjligt att med stöd av 5 kap. 9 § RB meddela vilka föreskrifter som
     helst. Rätten att meddela föreskrifter inskränker sig till situationer där det är
     fråga om mer konkreta eller tydliga hot mot ordningen i rättssalen. Det saknas
     normalt rättsligt stöd för en ordförande att begära att en person tar av sig
     huvudbonaden i rättssalen. Rättens ordförande bör inte heller be någon som bär
     en huvudbonad att ta av sig denna med mindre att det framstår som uppenbart att
     denna saknar religiös innebörd. Varje medborgare är vidare, enligt 2 kap. 2 §
     regeringsformen, gentemot det allmänna skyddad mot tvång att ge till känna sin
     åskådning i bl.a. religiöst hänseende (JO 2007/2008 s. 30).
     Några riktlinjer eller handböcker av relevans i sammanhanget, utöver de
     sedvanliga rättskällorna, känner jag inte till.
     Åhörare vid en domstolsförhandling är i allmänhet anonyma för rätten. När
     ordföranden, för att upprätthålla ordningen, vidtar åtgärder riktade mot åhörare
     ligger det därför i sakens natur att dessa åtgärder eller beslut oftast inte
     nedtecknas i protokollet. Ett beslut av det aktuella slaget kan inte överklagas av
     berörd åhörare.
     Vilka åtgärder som behöver vidtas för att upprätthålla ordningen vid en
     domstolsförhandling är något som bäst bedöms av dem som är närvarande. Hur
     AA som ordförande vid den aktuella förhandlingen resonerade vid sitt
     ställningstagande framgår av hans yttrande.
     Enligt min mening framstår det, mot bakgrund av vad som har framkommit om
     omständigheterna, inte som att det var en behövlig åtgärd för att upprätthålla
     ordningen att inte tillåta de aktuella personerna att närvara vid
     häktningsförhandlingen.
     AA har uppgett sig inte ha haft kännedom om huruvida personernas klädsel hade
     någon religiös innebörd eller inte och han menar att han inte har haft något
     diskriminerande syfte.
     Det är inte känt för mig att personer ur allmänheten tidigare har nekats att
     närvara vid förhandling vid tingsrätten med hänvisning till deras klädsel. Vad
     DD har berättat, enligt redogörelse ovan, bekräftar att personer med liknande
     klädsel som anmälarna tidigare vid ett flertal tillfällen närvarat vid förhandlingar
     i tingsrätten.
AA uppgav i huvudsak följande.

     Händelsen
     Jag blev sent på em den 27 oktober ombedd att morgonen därpå ta en
     omhäktningsförhandling. Jag ögnade igenom akten. Det hade inte förordnats om
     säkerhetskontroll men stängda dörrar verkade bli aktuellt.
     Strax före påropet kl. 09.00 fick jag av expeditionsvakten DD veta att det fanns
     åhörare utanför och att några av dem var maskerade så att inget annat än deras
     ögon syntes. Jag förklarade då för DD att inga helt maskerade personer skulle
     släppas in. För det beslutet är jag ensam ansvarig även om DD fick framföra
     saken till de berörda. Målet ropades på och ett antal personer kom in, dock inga
     maskerade. Förhandlingen var till en början offentlig. Därefter följde en ca 45
     minuter lång del bakom stängda dörrar. Avkunnandet av häktningsbeslutet skulle
     sedan ske offentligt. När den häktade och ett antal åhörare kommit in kom även
     tre helt maskerade personer in i salen för att sätta sig på första bänk. Jag vet inte
                                                                  Dnr 5483-2011       Sid 5 (8)




om det var samma personer som en timme tidigare varit utanför salen. Jag
förklarade två gånger att helmaskerade personer inte tilläts inne i salen. Ingen av
besökarna reagerade. Jag försökte då med en gest visa att de skulle gå ut. Då inte
heller detta resulterade bad jag notarien ringa efter en expeditionsvakt.
Försvararen yttrade något varefter även den häktade – trots sina restriktioner –
sade något till åhörarna. Detta löste saken och de tre maskerade personerna gick
ut. Beslutet om omhäktning avkunnades.

Kommentar
Jag eftersträvar alltid största möjliga öppenhet vid offentliga förhandlingar. Att
en förhandling är offentlig är dock inte samma sak som att alla har rätt att
närvara.
Många personer tvingas att infinna sig vid rättegångar, ofta mot sin vilja. Vissa
måste dessutom medverka i processen. Resultatet av en domstolsförhandling kan
för parter bli mycket ingripande. Det rättsliga förfarandet är omgärdat av en
mängd regler. En rättssal är därför inte vilken samlingslokal som helst. Ordning
och säkerhet har prioritet.
Enligt 5 kap. 9 § RB ankommer det på rättens ordförande att upprätthålla
ordningen vid rättens sammanträden och meddela de ordningsregler som behövs.
Bestämmelsen innehåller således inga andra begränsningar än behovet. Mycket
kan inträffa under en förhandling. Regler som jag med stöd av 5 kap. 9 § RB i
praktiken tillämpar kan vara följande. Kaffe lämnas utanför, hamburgare likaså,
mobiler avstängda, gärna mössa av (efter JO:s uttalande 2006 dock ej
huvudbonader med religiös innebörd), inget störande prat, inga högljudda
kommentarer, ingen kommunikation mellan åhörare och den som kanske är
häktad med restriktioner, jackor och väskor tas med ut vid pauser och under
rättens överläggning, åhörare ska sitta kvar till den häktade förts ut (önskemål
från transporttjänsten). Listan kan göras längre. Allt detta är givetvis inte lika
viktigt men det genomgående syftet med sådana ordningsregler är att respekten
för domstolen och domstolsprocessen ska upprätthållas men också – och framför
allt – att en förhandling ska kunna genomföras på ett lugnt och rättssäkert sätt.
Jag har aldrig stött på större problem i dessa frågor.
Jag godtar valfri klädsel i rättssalen men steget därifrån till att tillåta hel
maskering av ansiktet anser jag vara för långt. Häri ligger en avgörande skillnad
och där vill jag dra gränsen.
Varför det då?
Som flera andra domare tillämpar jag med stöd av 5 kap. 2 § RB en femtonårs-
gräns för tillträde till förhandlingen. Det skulle vara omöjligt att göra en
bedömning av en åhörares ålder om inte ansiktet syntes. Vidare är det ganska
vanligt med störande inslag från åhörare. I regel räcker det med en tillsägelse
eller två men ibland blir man tvungen att visa ut den som stör. Vid svårigheter att
identifiera den störande kan resultatet bli att fel person ombeds lämna salen.
Alternativet att alla får gå ut är naturligtvis oacceptabelt. Det förekommer också
att den som utvisats försöker att åter ta sig in i salen och då gärna i samband med
någon paus. Rättens ordförande måste därvid ha i vart fall en chans att känna
igen den aktuella personen. Annars blir utvisningen ett skämt. Detta är några
exempel där ordningen i rättssalen kräver att man kan se åhörarens ansikte.
Andra situationer är de som regleras i 36 kap. 18 § och 37 kap. 3 § RB (vittnes,
parts eller målsägandes rädsla för en närvarande person.). Sådana situationer har
på senare tid blivit allt vanligare. Om vittnet, parten eller målsäganden fråntas
möjligheten att se och känna igen de närvarande begränsas förhörspersonens
rättigheter, vilket också kan gå ut över själva förhöret. Då är det inte bara en
fråga om ordning utan en fråga om rättssäkerhet.
Jag anser således att såväl ordningen som rättssäkerheten gagnas av att hel
maskering inte tillåts. Ordningsregeln behövs.
                                                                         Dnr 5483-2011        Sid 6 (8)




      Anmälarna för in religiösa dimensioner i denna fråga och menar sannolikt att jag
      diskriminerat dem på grund av deras religion. Jag bestrider bestämt att så är
      fallet. Jag visste inte vilka de aktuella personerna var. Jag visste inget om deras
      kön, ålder, etnicitet, religion eller kultur. Enligt DD uppgav de som enda
      förklaring att de själva valt att gå klädda som de gjorde och framförde detta på
      felfri svenska. Utrymmet för missförstånd bör därför ha varit minimalt. Om
      religiös tillhörighet trots det skulle tillmätas betydelse så åberopade de aktuella
      personerna själva inte något i den delen och om religion och kultur får man från
      det allmännas sida inte fråga (2 kap. 2 § regeringsformen och JO 2007/08
      sid. 30). Då skulle det för rätten återstå att gissa, vilket är en bräcklig grund för
      ett beslut.
      Min tillämpning av 5 kap. 9 § RB tog enbart sikte på en enda och mycket
      konkret omständighet – den faktiska, fysiska maskeringen. De ordningsregler
      jag tillämpar är generella och lika för alla. Hade åhörare täckt sitt ansikte med
      skidglasögon, MC-hjälmar eller – med den aktuella tidpunkten i åtanke –
      halloweenmasker hade mitt beslut blivit detsamma. Jag tror ingen betvivlar detta
      och ingen hade invänt. Att ordningsregeln nu träffade personer som dolt sitt
      ansikte med tyg betyder inte att dessa diskriminerats. Om jag gjort undantag för
      den formen av maskering hade jag tydligt ägnat mig åt särbehandling. Lika
      behandling kan knappast vara diskriminering.
      Visst, jag kunde ha gjort det bekvämt för mig och låtsats som att jag inte såg
      maskeringarna men så arbetar inte en seriös domare. Därför kunde jag inte
      underlåta att fatta ett beslut i denna eldfängda fråga. Vad jag efteråt funderat på
      är om jag själv borde ha gått utanför skalskyddet och förklarat min ståndpunkt
      för de berörda. Dock var jag i det första läget strängt upptagen med att försöka få
      kontakt med åklagaren via en krånglande videolänk. I det andra läget var målet
      redan påropat och parterna på plats i salen.
      Anmälarna påpekar att de tidigare varit närvarande vid häktningsförhandlingar
      utan problem. Jag betvivlar inte detta. Domare kan hantera vida bestämmelser
      olika, vilket för en utomstående kan förefalla märkligt. Det vore bra om DO, JO
      eller annan gjorde rättsläget glasklart.
      ---
AA uppgav följande i sitt kompletterande yttrande till JO.
      Jag hänvisar till mitt yttrande till lagmannen och DO daterat 2011-11-09. När det
      denna gång är JO som begär upplysningar kan jag tillägga följande.
      JO uttalar i ärendet om den stickade kalotten (2007/08 s. 30) att det är rättens
      ordförande som i varje enskilt fall ska bedöma om ett ingripande bör ske men att
      det inte är möjligt att med stöd av 5 kap. 9 § RB meddela vilka föreskrifter som
      helst. Jag håller med om detta. Nu är dock maskeringsfrågan inte en detalj vilken
      som helst. Frågan om maskering i allmänna sammanhang har, till skillnad från
      regler om klädsel, sådan dignitet att den t o m har blivit föremål för särskild
      lagstiftning (maskeringsförbudslagen). Föreskrifter om maskering inne i en
      rättssal bör mot den bakgrunden höra till de frågor som kan regleras med stöd av
      5 kap. 9 § RB.
      Sedan mitt beslut den 28 oktober 2011 väckt uppmärksamhet har jag kontaktats
      av flera åklagare och advokater. Av dessa har samtliga uttalat att de ansåg mitt
      beslut riktigt. Även ett stort antal domare har hållit med mig. När nu åsikterna
      bland domare tycks gå isär kan jag bara konstatera att det inte är ovanligt att
      domare har olika uppfattning i rättsliga frågor.
      Låt mig till sist ge ett exempel ur verkligheten. För ett par veckor sedan hade jag
      huvudförhandling i ett mål som rörde mycket grov brottslighet. Två av aktörerna
      uttalade rädsla och vägrade yttra sig om vissa andra personer fanns i salen.
      Eftersom de hade svårt att peka ut de aktuella personerna begärde de att
      förhandlingen skulle hållas inom stängda dörrar, vilket jag inte ville bifalla. Så
                                                                       Dnr 5483-2011        Sid 7 (8)




      småningom lyckades aktörerna dock identifiera tre män på åhörarplats och saken
      löstes genom att dessa tre accepterade att lämna rättssalen under förhören med de
      två aktörerna. Förhandlingen och förhören kunde då genomföras så offentligt och
      rättssäkert som möjligt. Detta hade inte blivit fallet om åhörarna varit maskerade.
I ett beslut den 22 oktober 2012 anförde JO Lindström följande.

Bedömning
Av utredningen framgår att de kvinnor som inte fick vara åhörare vid
förhandlingen bar en traditionell dräkt som täckte kroppen och större delen av
ansiktet, dock inte ögonen.

Enligt 5 kap. 1 § första stycket rättegångsbalken (RB) ska domstols-
förhandlingar som huvudregel vara offentliga. Denna princip är
grundlagsskyddad i 2 kap. 11 § andra stycket regeringsformen (RF). Vid
tillkomsten av den bestämmelsen förklarade föredragande departementschefen
att regeln utgör en värdefull komplettering av den allmänna informations-
friheten. Enligt vad han angav fungerar den insyn i domstolarnas verksamhet
som möjliggörs genom förhandlingsoffentligheten indirekt som en garanti för
att också övriga principer som kännetecknar en rättsstat efterlevs av
domstolarna (se prop. 1975/76:209 s. 127). Offentlighetsprincipen innebär bl.a.
rätt för var och en att vara åhörare vid domstolsförhandlingar utan att behöva
uppge sitt namn (JO 1976/77 s. 27). Enligt 2 kap. 20 § RF får offentligheten vid
en domstolsförhandling begränsas genom lag.

Enligt 5 kap. 9 § RB ankommer det på rättens ordförande att upprätthålla
ordningen vid rättens sammanträden och att meddela de ordningsregler som
behövs. Ordföranden får utvisa den som stör förhandlingen eller på annat sätt
uppträder otillbörligt. Bestämmelsen kan alltså användas för att begränsa
offentligheten vid domstolsförhandlingar.

Det går inte att ställa upp några allmängiltiga regler för i vilka fall rätten kan
ingripa med stöd av 5 kap. 9 § RB. Vad som ska anses ordningsstörande eller
innebära ett otillbörligt beteende i rättssalen måste i stället bedömas utifrån
omständigheterna i det enskilda fallet (se Fitger, Rättegångsbalken, 1 april
2012, Zeteo, kommentar till 5 kap. 9 §). Det vilar således ytterst på rättens
ordförande att i varje enskilt fall bedöma om ett ingripande av ordningsskäl bör
ske.

Även en persons klädsel kan i och för sig aktualisera en tillämpning av 5 kap. 9
§ RB. Den tidigare chefsjustitieombudsmannen Claes Eklundh har dock i ett
beslut uttalat att i förhandlingsoffentligheten ligger bl.a. att åhörare självfallet i
princip kan vara klädda som de själva önskar. Han konstaterade emellertid
vidare att bestämmelsen bör kunna tillämpas även i sådana fall där en åhörare är
klädd – eller oklädd – på sådant sätt att det med fog kan göras gällande att han
eller hon därigenom stör ordningen i rättssalen, men framhöll att det här inte
kan vara fråga om annat än fall av ren undantagskaraktär. Det kan exempelvis
bli aktuellt att visa ut en åhörare ur rättssalen om hans eller hennes klädsel är av
                                                                      Dnr 5483-2011       Sid 8 (8)




sådant slag att den skulle kunna medföra ansvar för förargelseväckande
beteende eller hets mot folkgrupp (JO 1998/99 s. 53).

Beslutet visar att det inte är möjligt att med stöd av 5 kap. 9 § RB meddela vilka
föreskrifter avseende klädsel som helst. Rätten att meddela föreskrifter
inskränker sig till situationer där det är fråga om mer konkreta eller tydliga hot
mot ordningen i rättssalen såsom att rätten t.ex. förbjuder klädsel vars bärande
är straffbart (Henrik Edelstam, Offentlighet och sekretess i rättegång, s. 236).

AA har åberopat att det förhållandet att kvinnornas ansikten var täckta störde
ordningen i rättssalen och att han därför med stöd av 5 kap. 9 § RB hade rätt att
neka dem tillträde och sedermera visa ut dem från rättssalen. AA har i yttrande
till DO och kompletterande yttrande till JO redogjort för sin syn på olika
situationer då det förhållandet att en person bär t.ex. niqab kan innebära att
ordningen i en rättssal störs. Det är klart att det går att tänka sig olika situationer
när rätten kan bli tvungen att ingripa. Men risken för eventuella framtida
svårigheter kan naturligtvis inte åberopas till stöd för vilka förebyggande
åtgärder som helst.

Enligt min mening fanns det alltså inte stöd i 5 kap. 9 § RB för AA:s beslut att
förbjuda kvinnorna att åhöra de offentliga delarna av häktningsförhandlingen.
AA förtjänar därför kritik för sitt agerande.

AA:s handlande kan diskuteras även från en annan utgångspunkt. Mitt
hittillsvarande resonemang har utgått från bestämmelser som skyddar
rättegångens offentlighet. De fyra kvinnornas anmälan till DO tar i stället sikte
på att de själva ansett sig diskriminerade och kränkta genom AA:s åtgärder.

Diskrimineringslagen (2008:567) innehåller regler som syftar till att motverka
diskriminering och på andra sätt främja lika rättigheter och möjligheter oavsett
bl.a. religion eller annan trosuppfattning. Enligt lagens 2 kap. 17 § är
diskriminering förbjuden när den som helt eller delvis omfattas av lagen
(1994:260) om offentlig anställning i sin anställning har kontakter med
allmänheten. Frågan om denna bestämmelses tillämplighet är föremål för
handläggning hos DO på grund av den anmälan som de fyra kvinnorna har
gjort. Det finns därför inte tillräckliga skäl för mig att ta upp den frågan till
behandling.
