# Uttalanden om rätten till försvarare för en underårig som var misstänkt för ett allvarligt brott m.m.

JO 2010-12-17 dnr 5493-2008

BESLUT
                                                                           Datum                     Dnr                        Sid
                                                                           2010-12-17                5493-2008                1 (10)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Uttalanden om rätten till försvarare för en underårig som var misstänkt
                        för ett allvarligt brott m.m.


                          Beslutet i korthet: En 16-årig pojke påträffades i anslutning till en plats där ett allvarligt
                          brott, grov våldtäkt mot barn, uppgavs ha begåtts. Han misstänktes till en början inte för
                          brottet, men medtogs från platsen för att höras. Eftersom det fanns förutsättningar att
                          med tvång föra pojken till polisstationen för förhör finner jag inte skäl att kritisera beslutet
                          om medtagande även om jag för egen del anser att det i stället borde ha fattats ett beslut
                          om hämtning.
                          Efter förhöret gjorde åklagaren bedömningen att 16-åringen var skäligen misstänkt för
                          brottet och gav direktiv om att han skulle höras på nytt. Trots att åklagarens avsikt var att
                          pojken vid det andra förhöret endast skulle delges misstanke om brottet samt höras om
                          sin inställning till detta och till frågan om försvarare hölls under kvällstid ett tämligen långt
                          och utförligt förhör utan försvarare. Jag erinrar i beslutet om att åklagaren måste
                          vinnlägga sig om att vara tydlig då direktiv ges, t.ex. i fråga om behovet av offentlig
                          försvarare. Eftersom så inte skedde i detta fall anser jag att förhörsledaren, när hon stod i
                          begrepp att inleda ett mer ingående förhör, på eget initiativ borde ha rådgjort med
                          åklagaren om den misstänktes behov av försvarare. Enligt min mening borde, med
                          hänsyn till att utredningen gällde ett så allvarligt brott, ett utförligt förhör inte ha hållits
                          med 16-åringen utan att en offentlig försvarare var närvarande vid förhöret.
                          Jag pekar slutligen på problemet att det inte är möjligt att förordna offentliga försvarare
                          annat än under tingsrätternas expeditionstider och överlämnar därför en kopia av detta
                          beslut till Justitiedepartementet för att hos regeringen väcka frågan om att låta utreda hur
                          en misstänkts rätt till offentlig försvarare vid inledande polisförhör ska kunna säkerställas.

## Anmälan

AA framförde i en anmälan klagomål mot bl.a. Polismyndigheten i Skåne och
                        Åklagarmyndigheten, Malmö åklagarkammare. Han begärde att JO skulle granska
                        polis och åklagares agerande i samband med att hans 16-årige bror, BB,
                        misstänktes för grov våldtäkt av barn m.m.

                        AA uppgav i anmälan bl.a. följande.

                        Hans bror befann sig den 25 september 2008 omkring kl. 16.30 ensam hemma i
                        familjens lägenhet. När BB skulle gå ut möttes han av ett antal polismän som stod
                        utanför dörren. Polismännen ville tala med honom och några av dem började
                        fotografera och undersöka lägenheten. BB fick inte veta varför de handlade på



 Riksdagens ombudsmän                           E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                 Fax:           08-21 65 58                                      www.jo.se
                                                                  Dnr 5493-2008    Sid 2 (10)




detta sätt. När polismännen skulle ta med BB från platsen bad han att få kontakta
sin familj, men han nekades detta. Först vid 18-tiden kontaktades BB:s anhöriga.

AA var med då BB förhördes på kvällen. Han upplevde dock att både han och hans
bror blev lurade av förhörsledaren. Denne antydde nämligen först att BB kunde bli
släppt om han gick med på att bli förhörd utan offentlig försvarare men att han
annars skulle få stanna kvar över natten till dess att en advokat kunde förordnas.
BB gick därför med på att förhöret hölls i förhoppningen om att han skulle bli
frigiven efter förhöret men i stället anhölls han.

Utredning

Handlingar hämtades in från polismyndigheten och från Malmö åklagarkammare,
varvid bl.a. följande kom fram.

Den 25 september 2008 omkring kl. 14 beordrades en polispatrull till en adress i
Malmö med anledning av att en sexårig flicka påstods ha blivit inlockad i en
lägenhet och där utsatt för sexuella övergrepp. När polispatrullen kom till platsen
kontaktades vice chefsåklagaren CC, som kl. 15.20 beslutade om husrannsakan för
att genomföra en brottsplatsundersökning och identifiera manspersoner i
lägenheten. Innan husrannsakan påbörjades kom en ung man ut från lägenheten.
Han var den enda som befann sig i lägenheten och han identifierades som BB, 16
år. Polisinspektören DD beslutade kl. 17.00 att BB skulle medtas till polisstationen
för förhör.

BB medtogs för att höras som ”annan”, dvs. inte som misstänkt. Förhörsledaren,
polisinspektören EE, kontaktade före förhöret AA. Han underrättades om att BB
var hos polisen och att denne skulle förhöras. Enligt en anteckning i
förhörsprotokollet skulle AA underrätta modern att BB var hos polisen eftersom
hon inte pratade svenska. Förhöret pågick mellan kl. 18.16 och 19.05.

Kammaråklagaren FF beslutade därefter att BB var skäligen misstänkt för brottet.
EE höll sedan ett nytt förhör med BB, som påbörjades kl. 22. Vid detta förhör var
AA närvarande. BB delgavs misstanke om grov våldtäkt mot barn. Han förnekade
brott och synes därefter ha hörts om i huvudsak samma omständigheter som han
hördes om vid det tidigare förhöret. BB underrättades om sin rätt till försvarare.
Enligt en anteckning i förhörsprotokollet önskade han inte biträde av advokat vid
förhöret, men vid en eventuell rättegång. FF beslutade efter förhöret att BB skulle
anhållas.

BB häktades, enligt ett beslut av Malmö tingsrätt, den 27 september. Åklagaren
hävde häktningsbeslutet den 15 oktober och beslutade att BB omedelbart skulle
försättas på fri fot för att omhändertas enligt ett beslut med stöd av lagen (1990:52)
med särskilda bestämmelser om vård av unga.
                                                                Dnr 5493-2008   Sid 3 (10)




Ärendet remitterades till polismyndigheten som anmodades att – efter hörande av
de inblandade polismännen – inkomma med upplysningar och yttrande om bl.a.
följande.

1. Vilka överväganden som gjordes inför att BB hördes som ”annan” samt om
frågan i vilken egenskap han då skulle höras diskuterades med åklagaren inför
förhöret.

2. Vilka överväganden som gjordes i anslutning till att BB medtogs till förhör och
även senare under kvällen beträffande frågan om försvarare, särskilt mot bakgrund
av att BB endast var 16 år och det anmälda brottet var allvarligt, samt om frågan
diskuterades med åklagaren.

Polismyndigheten (länspolismästaren GG) kom in med ett remissvar i vilket
redovisades upplysningar och yttrande om ärendet. Sammanfattningsvis gjorde
myndigheten bedömningen att handläggningen av ärendet i allt väsentligt skett på
ett korrekt sätt.

Ärendet remitterades därefter till Åklagarmyndigheten som anmodades att
inkomma med upplysningar och yttrande om följande.

1. Vilka kontakter CC hade med polisen med anledning av att en person påträffades
i samband med husrannsakan samt vilka överväganden han gjorde och
beslut/besked han fattade/gav med anledning av vad som kom fram vid dessa
kontakter.

2. Vilka överväganden FF gjorde i frågan om BB:s behov av försvarare i samband
med att han gav direktiv om att BB skulle höras som skäligen misstänkt.

Åklagarmyndigheten (vice riksåklagaren HH) kom in med ett remissvar jämte
upplysningar från vice chefsåklagaren JJ, CC och FF.

CC upplyste i korthet: Den aktuella eftermiddagen blev han uppringd av polisen.
Andrahandsuppgifter om brottet och utpekandet av brottsplatsen innebar att det
fanns grund för att inleda förundersökning och företa

husrannsakan, men vid den tidpunkten hade det inte kunnat utredas om någon var
skäligen misstänkt för brottet. Hans bedömning ändrades inte av att den person
som kom ut från lägenheten kunde beskrivas som ”en pojke”. Däremot gav
påträffandet av pojken på den misstänkta brottsplatsen anledning till att hålla
förhör med honom. Förhöret borde hållas snarast möjligt men inte på brottsplatsen.
Eftersom han ansåg att personen inte var skäligen misstänkt skulle förhöret med
honom genomföras som ett förhör med envar enligt 23 kap. 6 § rättegångsbalken
med beaktande av reglerna om förhör med barn i förundersökningskungörelsen.
Hur förhöret lämpligen borde genomföras diskuterades bl.a. med yttre befälet DD,
som var en av de poliser som kontaktade honom i ärendet. Det är i och för sig
möjligt att fatta beslut om hämtning till förhör utan föregående kallelse av en
person som inte är misstänkt för brott. Hans minnesbild av diskussionen med DD
                                                                        Dnr 5493-2008     Sid 4 (10)




är dock att den påträffade personen inte vägrade att inställa sig till förhör men att
denne ville invänta sina föräldrar. Eftersom lägenheten var bevakad av polis ansåg
han inte heller att den påträffade personen kunde undanröja bevis eller på annat sätt
försvåra utredningen. Hans uppfattning var att DD hade kontroll över den
kommande förhörssituationen. Därefter avslutades deras kontakt.

FF upplyste i korthet: Han kontaktades först efter att BB hörts som ”annan” och
gjorde, sedan han fått förhöret och omständigheterna kring brottet redogjorda för
sig, bedömningen att BB var skäligen misstänkt för våldtäkt mot barn. Han hade i
det läget att besluta om BB skulle delges misstanke om brott och anhållas eller om
han skulle låta denne gå, med fara att han skulle undanröja bevis eller på annat sätt
försvåra sakens utredning. Eftersom misstanken gällde ett så allvarligt brott ansåg
han att det senare inte var något alternativ. Han beslutade därför att BB skulle
delges misstanke om brott. Beslutet att höra honom som misstänkt fattades kl.
20.06 en onsdagskväll. Avsikten var inte att BB skulle utsättas för ett nytt ingående
förhör, utan att han skulle delges skälig misstanke om brottet samt höras om sin
inställning till brottsmisstanken och i frågan om försvarare. Naturligtvis vore det
bäst om en 16-årig misstänkt hade en offentlig försvarare vid sin sida men vid
denna tidpunkt saknades möjlighet att få en offentlig försvarare förordnad.

JJ anförde följande.

      Vice chefsåklagaren CC:s kontakter med polisen
      CC har som jouråklagare den 25 september 2008 kl 15.35 i ett ärende om våldtäkt
      mot barn beslutat om reell husrannsakan för brottsplatsundersökning på den
      utpekade brottsplatsen. Han har samtidigt beslutat om identifiering av män/pojkar i
      lägenheten. Genom besluten har ledningen av förundersökningen övertagits av
      åklagare.
      Sedan BB anträffats i lägenheten har CC beslutat att BB skulle förhöras. Vid
      tidpunkten för beslutet var BB ännu inte skäligen misstänkt för gärningen. BB skulle
      således förhöras som envar med stöd av 23 kap 6 § RB. Yttre befäl DD och CC var
      ense om att BB inte borde höras på brottsplatsen.
      Av CC:s yttrande framgår att han fick uppfattningen att BB var beredd att frivilligt
      följa med för förhör och att det därför inte fanns anledning till beslut om hämtning
      till förhör av BB. Något annat ska inte ha avhandlats mellan CC och DD angående
      användandet av eventuella tvångsmedel mot BB.
      I Polismyndighetens i Skåne yttranden finns antecknat att CC ansåg sig inte kunna
      fatta något hämtningsbeslut och att CC och yttre befäl DD istället kommit överens
      om att DD skulle fatta beslut om medtagande till förhör enligt 23 kap 8 § RB.
      Det kan konstateras att CC och DD har olika uppfattning om vad som avhandlats
      mellan dem. Det går inte idag att avgöra vad som avhandlats, om någon uttryckt sig
      oklart eller om någon missuppfattat vad som sagts.
      Om CC haft uppfattningen att BB inte varit beredd att frivilligt följa med till förhör
      hade han varit tvungen att överväga att tillgripa tvångsåtgärder.
      Förutsättningarna för hämtning till förhör regleras i 23 kap 7 § RB. Särskilda hänsyn
      skall därvid tas till den som inte är skäligen misstänkt. I 23 kap 7 § 4 st RB och 6 §
      förundersökningskungörelsen stadgas att hämtning till förhör av den som inte är
      skäligen misstänkt bör äga rum endast när det föreligger skäl av särskild vikt för en
      sådan åtgärd. Vid tidpunkten för CC:s beslut fanns det anledning att anta att BB eller
      någon annan ung mansperson hade förövat ett allvarligt sexualbrott i familjens
                                                                  Dnr 5493-2008        Sid 5 (10)




bostad. Om BB hade kallats till förhör eller om förhöret hade hållits i familjens
bostad kunde det ha funnits risk för att BB skulle komma att varna den som förövat
gärningen vilket i sin tur kunnat påverkat möjligheterna att undanröja bevisning.
Som jag ser det har det alltså funnits förutsättningar för CC att fatta beslut om
hämtning till förhör om inte BB varit beredd att frivilligt följa med för förhör.
Med hänsyn till CC:s långa åklagarerfarenhet kan man utgå ifrån att han skulle fattat
ett beslut om hämtning om detta hade varit nödvändigt för att förhöret skulle kunna
genomföras på den tid och plats han ansett mest lämplig.
Under förutsättning att CC:s redogörelse för det inträffade är riktig har han enligt
Malmö åklagarkammare handlagt frågan på ett fullt godtagbart sätt.

Kammaråklagaren FF:s överväganden i frågan om behovet av offentlig försvarare.
Av 24 § LUL framgår att för en misstänkt som inte har fyllt 18 år skall offentlig
försvarare förordnas, om det inte är uppenbart att han saknar behov av försvarare.
När offentlig försvarare skall förordnas, skall undersökningsledaren göra anmälan
om det hos rätten.
Det föreligger en stark presumtion för att försvarare skall förordnas för en underårig
misstänkt. Det skall vara uppenbart att sådant behov saknas för att detta skall
underlåtas.
Om en misstänkt eller dennes vårdnadshavare begär att en offentlig försvarare skall
förordnas skall en framställning, genom förundersökningsledarens försorg,
omedelbart översändas till domstol oavsett vilken bedömning i saken som
förundersökningsledaren gör. Det är rätten som har att pröva om ett behov av
offentlig försvarare föreligger. Även om en misstänkt eller dennes vårdnadshavare
uppger att det inte finns behov av en offentlig försvarare eller att det i och för sig
finns ett behov men att ett förestående förhör kan genomföras utan försvarare har en
förundersökningsledare att på objektiva grunder bedöma om så är fallet.
Bedömningen kan således inte enbart överlåtas på den misstänkte eller dennes
vårdnadshavare. Vårdnadshavaren kan dock givetvis alltid ha synpunkter på valet av
försvarare.
Av utredningen framgår att yttre befäl den 25 september 2008 kl 17.00 beslutade att
BB skulle medtas till förhör såsom annan. Efter ett förhör som hållits upplysningsvis
med BB beslutade kå FF den 25 september 2008 kl 20.06 att BB skulle delges
misstanke om grov våldtäkt mot barn. Före förhöret underrättades BB om rätten att
ha biträde av försvarare närvarande under förhöret. BB uppgav att han inte önskade
sådant biträde under förhöret. Förhöret avslutades kl 22.57 och FF fattade kl 23.23
beslut att anhålla BB. Framställan om offentligt försvarare skickades till tingsrätten
på förmiddagen dagen därefter den 26 september 2008.
För grov våldtäkt mot barn är föreskrivet fängelse i lägst fyra år. När det är fråga om
misstanke om ett så allvarligt brott kan det inte anses uppenbart att behov av
försvarare saknas. Det bör så långt möjligt eftersträvas att en försvarare förordnas
redan vid det inledande förhöret med den misstänkte. Det ankom således på
åklagaren, i egenskap av förundersökningsledare, att så fort som möjligt göra
anmälan till rätten om förordnande av offentlig försvarare.
I det aktuella fallet uppkom skälig misstanke den onsdagen 25 september 2008 kl.
20.06. BB hade inget önskemål om offentlig försvarare utan godtog den rätten
förordnade. Under kvällstid finns under sådana omständigheter inga möjligheter att
få tag på en offentlig försvarare. Intresset av att förhöret genomförs med en offentlig
försvarare närvarande måste vägas mot intresset av att förhöret påbörjas inom rimlig
tid. Att avvakta med att hålla förhöret till dess att en försvarare förordnats dagen
efter var naturligtvis inte möjligt.
För att försvarare skall kunna förordnas under aktuella omständigheter torde krävas
att domstolarna inför en försvararberedskap under kvällar och nätter.
Enligt Malmö åklagarkammare har kå FF handlagt frågan på enda tänkbara sätt.
                                                                       Dnr 5493-2008    Sid 6 (10)




Åklagarmyndigheten hänvisade i sitt remissvar till vad JJ anfört och förklarade sig
dela dennes bedömning av det som kommit fram.

JO tog därefter del av Malmö tingsrätts dom den 13 mars 2009 i vilken åtalet mot
BB ogillades (B 8042-08). Hovrätten över Skåne och Blekinge fastställde i en dom
den 20 maj 2009 tingsrättens domslut (B 638-09).

AA yttrade sig över polismyndighetens och Åklagarmyndighetens remissvar.

I ett beslut den 17 december 2010 anförde chefsJO Melin bl.a. följande.

Rättslig reglering
De grundläggande reglerna om förundersökning finns i 23 kap. rättegångsbalken
(RB) och i förundersökningskungörelsen (1947:948, FUK). Förundersökning ska
inledas så snart det på grund av angivelse eller av annat skäl finns anledning att
anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats (23 kap. 1 § RB).

Beslut att inleda en förundersökning fattas av polismyndighet eller åklagaren. När
förundersökningen leds av åklagaren, får han vid undersökningens verkställande
anlita biträde av polismyndigheten. Han får också uppdra åt polisman att vidta en
viss åtgärd som hör till förundersökningen, om det är lämpligt med hänsyn till
åtgärdens beskaffenhet (23 kap. 3 § RB).

Av 23 kap. 6 § RB framgår att förhör under en förundersökning får hållas med alla
som antas kunna lämna upplysning av betydelse för utredningen. Förhör hålls med
stöd av denna bestämmelse oberoende av om förhörspersonen är misstänkt,
målsägande, vittne eller annan. Innan ett förhör påbörjas har emellertid var och en
rätt att få besked om anledningen till förhöret. Det gäller alla förhör. När
misstanken mot en viss person har uppnått sådan styrka att han eller hon är att anse
som skäligen misstänkt för brott, tillkommer att denne vid förhöret ska underrättas
om misstanken i enlighet med bestämmelsen i 18 §. Enligt 12 § FUK ska den
misstänkte då också underrättas om sin rätt att anlita biträde av försvarare under
förundersökningen och om att offentlig försvarare under vissa förutsättningar kan
förordnas.

Av 23 kap. 7 § RB följer att den som utan giltig orsak underlåter att följa en
kallelse att inställa sig till ett förhör får hämtas till förhöret. Hämtning till förhör får
ske utan föregående kallelse om undersökningen avser ett brott på vilket fängelse
kan följa och det skäligen kan befaras att förhörspersonen inte skulle följa en
kallelse eller att han eller hon med anledning av en kallelse skulle genom
undanröjande av bevis eller på annat sätt försvåra utredningen. Hämtning till förhör
av den som ska höras som vittne eller annars utan att vara misstänkt för brott, bör
äga rum endast när det föreligger skäl av särskild vikt för en sådan åtgärd. – Beslut
om hämtning fattas normalt av förundersökningsledaren. Vidare föreskrifter om
hämtning finns i 6 § FUK.
                                                                    Dnr 5493-2008   Sid 7 (10)




En person som befinner sig på den plats där ett brott förövas är på tillsägelse av en
polisman skyldig att medfölja till ett förhör som hålls omedelbart därefter. Vägrar
han utan giltig orsak, får polismannen ta med honom till förhöret. Detta gäller
också den som befinner sig inom ett område i anslutning till den plats där ett brott
nyligen förövats, om det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i
fyra år (23 kap. 8 § RB). Det är endast polismän som är behöriga att fatta beslut om
medtagande till förhör. Bestämmelsen är avsedd att tillämpas i tidsmässig
anslutning till brottet och redan någon eller några timmar efter brottet är
bestämmelsen normalt inte längre tillämplig (se prop. 1990/91:129 s. 13 och 28).

För en misstänkt som inte fyllt arton år ska offentlig försvarare förordnas, om det
inte är uppenbart att han saknar behov av försvarare. När offentlig försvarare ska
förordnas, ska undersökningsledaren göra anmälan om det hos

rätten (24 § lagen om unga lagöverträdare, 1964:167, LUL).

Bedömning
Polisens åtgärd att ta med BB till förhör m.m.
Förundersökningen i det aktuella ärendet handlade om grov våldtäkt mot barn, ett
allvarligt brott vars straffskala är fängelse i lägst fyra och högst tio år.

Sextonårige BB påträffades i anslutning till den plats där brottet uppgavs ha begåtts
och togs därför med från platsen för att höras på polisstationen. Enligt
polismyndigheten var det DD som – sedan CC vid telefonkontakt uppgett att han
inte ansåg sig kunna fatta ett hämtningsbeslut – beslutade att BB skulle tas med för
förhör med stöd av 23 kap. 8 § andra stycket RB.

CC har uppgett att han fått uppfattningen att BB inte vägrade att frivilligt inställa
sig till förhöret, men att denne först ville invänta sina föräldrar och att han bl.a.
därför inte beslutade om hämtning till förhör. Polismyndigheten har gett en något
annan bild av samtalet mellan CC och DD, men det är inte meningsfullt att försöka
bringa klarhet i vad som exakt sades dem emellan.

En person som inte vill följa med frivilligt kan – under vissa givna förutsättningar –
föras till en förhörslokal för att förhöras med stöd av ett beslut om hämtning till
förhör eller ett beslut om medtagande till förhör. Som framgår av redogörelsen för
den rättsliga regleringen tillkommer i fråga om hämtning av personer som inte är
misstänkta för brott ett krav på att det föreligger skäl av särskild vikt för en sådan
åtgärd. Jag gör inte någon annan bedömning än den Åklagarmyndigheten gjort,
nämligen att det i och för sig hade funnits möjlighet att vid tillfället besluta om
hämtning av BB. Enligt min mening hade detta också varit det mest lämpliga
handlingssättet. Även om CC fått intryck av att BB inte motsatte sig att följa med
för förhör kan graden av frivillighet i en sådan situation alltid diskuteras – inte
minst när det, som i detta fall, rör sig om en ung person.

I den uppkomna situationen, när alltså CC inte beslutade om hämtning, har jag
emellertid ingen invändning mot att BB togs med till förhör.
                                                                     Dnr 5493-2008    Sid 8 (10)




När det sedan gäller frågan om BB skulle höras som annan eller som misstänkt –
och då också delges misstanke – noterar jag att polismyndigheten i sitt remissvar
angett att det var inre befälet KK som beslutade att BB skulle höras som annan. Jag
vill med anledning av detta anmärka att det självfallet är förundersökningsledarens
sak att besluta i vilken egenskap en person ska höras. För det fall det rådde oklarhet
om detta inför förhöret borde således EE ha tagit kontakt med åklagaren för ett
klargörande i saken. Jag noterar emellertid att CC upplyst att även hans uppfattning
var att BB skulle höras som annan.

Frågan om offentlig försvarare
Av 24 § LUL framgår att för en misstänkt som inte har fyllt 18 år ska offentlig
försvarare förordnas, om det inte är uppenbart att han saknar behov av försvarare.
När offentlig försvarare ska förordnas ska förundersökningsledaren göra anmälan
om det hos rätten.

BB delgavs misstanke om grov våldtäkt av barn den 25 september 2008 kl. 22.10.
Enligt vad som framkommit i utredningen uppgav BB att han inte önskade
försvarare vid förhöret men vid en eventuell rättegång.

Även om en misstänkt eller dennes vårdnadshavare uppger att ett förhör kan
genomföras utan försvarare har en förundersökningsledare att på objektiva grunder
bedöma om så är fallet. Bedömningen kan således inte enbart överlåtas på den
misstänkte eller dennes vårdnadshavare, särskilt inte i ett fall som detta då
utredningen gällde ett mycket allvarligt brott. Jag har tidigare uttalat att i de fall
den misstänkte är under arton år och är misstänkt för ett allvarligare brott bör det så
långt möjligt eftersträvas att en försvarare förordnas redan vid det inledande
förhöret med den misstänkte (se JO 2008/09 s. 92).

Europadomstolen har i flera avgöranden haft att pröva frågan om vägran att låta
försvarare närvara vid inledande polisförhör står i strid med artikel 6.1 och 6.2 i
den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna, förkortad EMRK. I en dom som meddelats i tiden efter
mitt nyss nämnda avgörande har domstolen i en utvidgad sammansättning erinrat
om bl.a. innehållet i artikel 37.d i FN:s konvention om barnets rättigheter som
föreskriver att ett barn som berövats sin frihet har rätt att snarast få tillgång (prompt
access) till juridiskt biträde och annan lämplig hjälp. Domstolen erinrar vidare om
att rätten till rättsligt biträde (access to legal advice) även annars är av stor vikt och
av särskild betydelse när det gäller allvarliga anklagelser. Domstolen konstaterar
att artikel 6.1 som regel kräver att den misstänkte ges tillgång till en försvarare
redan under det första polisförhöret, om det inte kan visas att i ljuset av särskilda
omständigheter i det enskilda fallet det fanns tvingande skäl (compelling reasons)
att begränsa denna den misstänktes rätt. Domstolen uttalar vidare att även om
tvingande skäl föreligger får en sådan begränsning – oavsett skälen för den
(whatever its justification) – inte otillbörligt skada (unduly prejudice) den
misstänktes rättigheter, samt att en oåterkallelig sådan skada i princip uppstår om
den misstänkte utan tillgång till försvarare under förhör gör uttalanden som läggs
                                                                    Dnr 5493-2008   Sid 9 (10)




till grund för en fällande dom (Europadomstolens dom i målet Salduz ./. Turkiet,
den 27 november 2008). Domstolen har visserligen ansett att en misstänkt givetvis
kan avsäga sig rätten att biträdas av en försvarare, förutsatt att det sker uttryckligt
och frivilligt. Ett avstående måste emellertid ske på ett otvetydigt sätt (in an
unequivocal manner) och omgärdas av sådana minimigarantier som svarar mot
dess vikt (Yoldas ./. Turkiet, dom den 23 februari 2010).

Det kan också nämnas att Hovrätten för Västra Sverige i en dom den 16 mars 2010
i mål B 1132-10 har ifrågasatt om ett polisförhör med en underårig som var
misstänkt för våldtäkt mot barn genomförts på ett sätt som var förenligt med
kraven i EMRK. Förhöret hölls utan att försvarare var närvarande. Inför förhöret
upplyste förhörsledaren den misstänkte endast om hans rätt till försvarare men såg
inte till att denne också förstod att han inte var tvungen att uttala sig.

BB saknade, som framgått, biträde av offentlig försvarare vid det förhör som på
kvällen den 25 september 2008 hölls med honom som skäligen misstänkt för grov
våldtäkt mot barn.

Jag vill först framhålla att, när en misstänkt informeras om rätten till rättsligt
biträde och om möjligheterna att förordna en offentlig försvarare, denne givetvis
inte får ges intryck av att en upplysning om att det kan dröja innan en offentlig
försvarare kan inställa sig lämnas för att förmå den misstänkte att avstå från
rättsligt biträde. EE har upplyst att hon var noggrann med att inte påverka BB i
dennes beslut om närvaro av en försvarare och att hon inte i något avseende sagt att
BB skulle friges efter förhöret om han medgav att förhöret hölls utan försvarare.

När det gäller genomförandet av förhöret med BB, där denne skulle delges
misstanke om brott, har FF uppgett att avsikten inte var att BB vid tillfället skulle
utsättas för ett nytt ingående förhör, utan att denne endast skulle delges skälig
misstanke om brottet samt höras om sin inställning till brottsmisstanken och i
frågan om försvarare. Trots detta kom ett förhållandevis långt och utförligt förhör
att hållas med BB. Utredningen har inte kunnat klarlägga anledningen till att
förhöret inte hölls i enlighet med åklagarens intentioner.

Det är förundersökningsledarens ansvar att göra de överväganden, och ge de
direktiv, som krävs med hänsyn till behovet av offentlig försvarare. Det är
självfallet angeläget att förundersökningsledaren vinnlägger sig om att vara tydlig
när direktiv ges inför ett förestående förhör. Sådana direktiv bör givetvis
dokumenteras. Särskilt i ett fall som detta anser jag emellertid att förhörsledaren,
när hon stod i begrepp att inleda ett mera ingående förhör, på eget initiativ borde ha
rådgjort med åklagaren rörande den misstänktes behov av försvarare.

Med hänsyn till att utredningen gällde ett mycket allvarligt brott var det, enligt min
mening, fel att hålla ett utförligt förhör med BB utan att en offentlig försvarare var
närvarande. I stället borde BB vid det aktuella förhörstillfället, på sätt som FF
också uppgett varit avsikten, endast ha delgetts brottsmisstanken samt hörts om sin
                                                                     Dnr 5493-2008   Sid 10 (10)




inställning till denna och i frågan om försvarare. Ett utförligare förhör skulle sedan
ha fått anstå till påföljande dag när en offentlig försvarare kunde närvara.

Jag vill mera allmänt framhålla att när det, som i detta fall, är fråga om misstanke
om att en ung person begått ett allvarligt brott, kan det enligt min mening så gott
som aldrig anses uppenbart att behov av försvarare saknas.

Som framgått ovan anser jag också att en offentlig försvarare så långt möjligt bör
ges möjlighet att vara närvarande redan vid det inledande förhöret med den
misstänkte. Jag inser emellertid att det i praktiken ibland kan uppstå problem, bl.a.
med hänsyn till att det är tingsrätten som förordnar offentlig försvarare och det
dessutom krävs att försvararen tämligen omgående ska kunna inställa sig.

Jag har i flera ärenden under senare år iakttagit de problem som uppstår när en
person frihetsberövas under kvälls- och nattetid, dvs. under tid när tingsrätten inte
har expeditionstid och en offentlig försvarare således inte kan förordnas. Det är
givetvis, å ena sidan, angeläget att ett förhör hålls så snart som möjligt, bl.a. för att
den misstänkte inte ska behöva vara frihetsberövad under längre tid än nödvändigt.
Mot detta intresse står, å andra sidan, vikten av att förhör med en misstänkt, i
synnerhet när utredningen gäller ett allvarligt brott, genomförs med de
rättssäkerhetsgarantier som ska omgärda en förhörssituation. Problemet
accentueras sjävfallet när det gäller unga som misstänks för brott, men är ingalunda
begränsat till sådana fall.

Det finns i sådana situationer också en tydlig risk för att en misstänkt, i
förhoppning om att kanske kunna friges sedan förhör hållits, väljer att avstå från
sin rätt att biträdas av en offentlig försvarare.

Det kan nämnas att det tillägg om rätt till biträde vid förhör som nyligen gjorts i
23 kap. 10 § tredje stycket RB inte på något sätt löser det problem som jag nu har
pekat på.

Mot bakgrund av vad som förekommit i detta ärende, liksom med hänsyn till vad
jag erfarit i en rad andra ärenden, finns det anledning att överväga att införa en
möjlighet att förordna offentlig försvarare även utanför expeditionstid. Jag finner
därför skäl att överlämna en kopia av detta beslut till Regeringskansliet
(Justitiedepartementet) för att därigenom väcka frågan om att låta utreda hur en
misstänkts rätt till biträde av offentlig försvarare vid inledande polisförhör ska
kunna säkerställas.
