# Kritik mot åklagare vid Ekobrottsmyndigheten och Skatteverket för långsam handläggning av en förundersökning m.m.

JO 2007-02-07 dnr 5501-2005

BESLUT
                                                                      Datum             Dnr                   Sid
                                                                      2007-02-07        5501-2005            1 (8)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Kritik mot åklagare vid Ekobrottsmyndigheten och Skatteverket för
                        långsam handläggning av en förundersökning m.m.

## Anmälan

I en anmälan som kom in till JO den 14 december 2005 framförde AA klagomål
                        mot åklagares vid Ekobrottsmyndigheten Stockholm handläggning av en
                        förundersökning.

                        AA framförde i sin anmälan även klagomål mot Kronofogdemyndigheten i
                        Stockholm. Det klagomålet har handlagts i JO:s ärende 5502-2005,
                        i vilket justitieombudsmannen Cecilia Nordenfelt meddelade beslut den 9 januari
                        2007.

## Utredningen

Handlingar i Ekobrottsmyndighetens ärende 920-1133-01 infordrades och
                        granskades. Av dessa framgick bl.a. följande.

                        Den 2 november 2001 inkom en anmälan till Ekobrottsmyndigheten från dåvarande
                        Skattemyndigheten, revisionssektionen, om misstänkt skattebrott m.m. Kammar-
                        åklagaren BB beslutade den 10 januari 2002 att inleda förundersökning rörande
                        grovt bokföringsbrott, grovt skattebrott och näringsförbud. CC angavs vara
                        misstänkt för brotten. Samma dag inleddes även en förundersökning angående
                        bokföringsbrott med DD som misstänkt. Den 29 augusti 2003 lade BB ned dessa
                        förundersökningar med motiveringen att ”Det kan antas att åtal för brottsligheten
                        inte skulle komma att ske då den misstänkte har begått annat brott och det krävs
                        utöver påföljden för detta brott inte någon påföljd för den föreliggande
                        brottsligheten. Något väsentligt allmänt eller enskilt intresse åsidosätts inte.”

                        Därefter återupptog BB den 29 september 2003 förundersökningen
                        rörande de brott för vilka CC var misstänkt och utvidgade den samtidigt till att
                        även omfatta grovt försvårande av skattekontroll. Han beslutade också att inleda
                        en förundersökning beträffande medhjälp till grovt skattebrott. För detta brott
                        angavs DD vara misstänkt. Den 1 februari 2005 lade BB åter ned för-
                        undersökningarna beträffande de ovan nämnda brotten. Denna gång med




 Riksdagens ombudsmän                      E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                 Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                          Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4            Fax:           08-21 65 58                            www.jo.se
                                                                        Dnr 5501-2005     Sid 2 (8)



motiveringen: ”Brott kan inte styrkas, då förfarandet ej kan förväntas utredas inom
sådan tid att för ärendet i domstol nödvändig bevisning kan säkras.”

Sedan AA i en skrivelse som kom in till Ekobrottsmyndigheten den 14 februari
2005 begärt överprövning av de nyss nämnda besluten att lägga ned
förundersökningarna beslutade överåklagaren EE den 4 januari 2006 att
förundersökningarna skulle återupptas.

Ärendet remitterades till Ekobrottsmyndigheten för upplysningar och yttrande över
handläggningen av ärendet.

Ekobrottsmyndigheten (generaldirektören FF) kom in med ett yttrande i vilket i
huvudsak följande anfördes.

## Ärendet

Skattemyndigheten beslutade den 25 januari 2001 om revision av TAP för tiden den
      1 november 1997 - den 31 augusti 2000. [.] Skattemyndigheten ansåg att bolagets
      utgående mervärdesskatt borde höjas med totalt 3 448 295 kr. Skattemyndigheten
      menade vidare att underlaget för arbetsgivaravgifter borde höjas med totalt 14 599
      852 kr.
      –––
      Skattemyndigheten har den 31 oktober 2001 gjort en brottsanmälan till Ekobrotts-
      myndigheten mot GG avseende skattebrott och bokföringsbrott. Brottsanmälan
      inkom till Ekobrottsmyndigheten den 2 november 2001. Den 5 november 2001
      upprättade ekorevisorn HH en promemoria i vilken hon gick igenom anmälan. Hon
      konstaterade att utredningen till stor del var gjord vad avser TAP. Hon gjorde vidare
      bedömningen att ärendet borde ges viss prioritering med tanke på att ett fåtal
      utredningsåtgärder kvarstod.
      Den 10 januari 2002 beslutade kammaråklagaren BB att inleda förunder-sökning
      mot TA avseende grovt bokföringsbrott, grovt skattebrott och närings-förbud. Den
      23 januari 2002 infordrades utdrag från postgirokontot för TAP.
      TAP försattes i konkurs den 31 januari 2002. Den 1 augusti 2002 inkom en
      underrättelse om misstanke om brott från konkursförvaltaren AA. Underrättelsen
      avsåg bokföringsbrott och näringsförbud. Till underrättelsen fanns fogat ett brev från
      DD dagtecknat den 19 juni 2002 i vilket denne uppgav att han på uppdrag av CC
      och JJ ”hämtat ut pengar och enligt deras direktiv lämnat allt till JJ utan ersättning”.
      Den 31 oktober 2002 inkom en komplettering till den tidigare underrättelsen.
      Kompletteringen avsåg misstanke om grovt skattebrott.
      Den 29 augusti 2003 beslutade kammaråklagaren BB att lägga ned för-
      undersökningen angående skattebrott, bokföringsbrott och näringsförbud ”jämlikt 23
      kap. 4 a § 1 st. 2 p. jämfört med 20 kap. 7 § 1 st. 3 p.”. Av diariebladet framgår
      vidare att förundersökningen lades ned med följande motivering: ”Det kan antas att
      åtal för brottsligheten inte skulle komma att ske då den misstänkte har begått annat
      brott och det krävs utöver påföljden för detta brott inte någon påföljd för den före-
      liggande brottsligheten. Något väsentligt allmänt eller enskilt intresse åsidosätts
      inte.”
      Det bör i detta sammanhang noteras att CC den 20 december 1999 dömdes för bl.a.
      narkotikabrott begånget i oktober samma år till fängelse ett år två månader. Han
      dömdes senast den 2 juli 2002 för grovt narkotikabrott begånget i maj samma år till
      fängelse fyra år sex månader.
      –––
      Någon anteckning i belastningsregistret av intresse för förevarande förundersökning
      föreligger inte avseende DD.
                                                                   Dnr 5501-2005     Sid 3 (8)



Av AA:s anmälan till JO framgår att han den 9 september 2003 haft ett
telefonsamtal med BB. På ett utkast till ansökan om stämning dagtecknad den 9
september 2003 finns en anteckning om att ”förundersökning inleds enligt nedan”.
Förundersökningen avseende CC angavs omfatta grovt bokföringsbrott, grovt
försvårande av skattekontroll, grova skattebrott och näringsförbud. Denna åtgärd
torde innefatta ett återupptagande av förundersökningen mot CC, vilket även
framgår av det senare särskilt uppsatta beslutet dagtecknat den 29 september 2003.
Förundersökning inleddes även mot DD för medhjälp till grova skattebrott. Den 29
september 2003 fattade BB följande beslut vilket sattes upp i en särskild handling
rubricerad ”Beslut”: ”Förundersökning ang. grova skattebrott och grova
bokföringsbrott mot CC (CC) återupptas och utvidgas till att omfatta även grovt
försvårande av skattekontroll och näringsförbud. Förundersökning ang. medhjälp till
grova skattebrott inleds mot DD (DD)”.
Den 3 februari 2004 hemställde BB om skattebrottsenhetens biträde med
förundersökningen. Den 10 november 2004 höll skattebrottsenheten ett förhör med
den person som utfört viss bokföring åt TAP. Den 26 november 2004 höll skatte-
brottsenheten slutligen ett förhör med CC vid vilket han delgavs misstanke om brott.
Den 1 februari 2005 beslutade BB att förundersökningarna mot CC och DD
angående ”grova skattebrott och grova bokföringsbrott, näringsförbud och medhjälp
till skattebrott nedläggs, då förfarandet ej förväntas kunna utredas inom sådan tid att
för ärendet i domstol nödvändig bevisning kan säkras, varför brott ej kan styrkas”.
Den 14 februari 2005 inkom från AA en begäran om överprövning
av beslutet att lägga ned förundersökningen. Den 4 januari 2006 beslutade över-
åklagaren EE ”att återuppta förundersökningen i de delar som lades ned”. Som skäl
för beslutet angav EE att han inte delade BB:s bedömning att förfarandet ej kan
förväntas utredas inom sådan tid att brott inte kan styrkas. På diariebladet angavs
även att nya omständigheter motiverade att förundersökningen återupptogs. I det
särskilt uppsatta beslutet beslutade EE vidare att chefs-åklagaren KK eller den han
utser skulle vara förundersökningsledare och vidta de åtgärder som kunde bli
aktuella. KK har därefter beslutat att vice chefs-åklagaren LL skall vara
förundersökningsledare. LL har låtit upplysa att utredningsåtgärder nu har inletts.

Min bedömning
Ekobrottsmyndigheten har under år 2005 genomfört en organisationsförändring som
syftar till en rättssäker lagföring med kortare genomströmningstider.
Vanligt förekommande ärendetyper som lämpar sig för ett standardiserat utrednings-
sätt – mängdbrotten – handläggs med sikte på en snabb, hög och rättssäker lagföring.
Till mängdärendena hänförs bl.a. de flesta bokföringsbrotten och de enklare skatte-
brotten. Den snabba och resurseffektiva hanteringen av mängdärendena frigör
resurser för handläggningen av projektärendena. Därigenom kan myndigheten
fokusera på utredning av allvarlig ekonomisk brottslighet.
Övriga ärenden handläggs som projektärenden. För varje sådant ärende upprättas
en projektplan som innebär att förundersökningen begränsas i enlighet med reglerna
om förundersökningsbegränsning och inriktas på en koncentrerad och samman-
hållen förhandling i domstolen. Detta bidrar till en förbättrad kvalitet såväl i brotts-
utredningsverksamheten som i processföringen samtidigt som genomströmnings-
tiderna minskar.
De genomförda förändringarna har hittills lett till att antalet lagförda ärenden har
ökat betydligt både när det gäller den mindre allvarliga brottsligheten och den grova
brottsligheten samtidigt som de genomsnittliga genomströmningstiderna har för-
kortats.
Det ärende som yttrandet gäller rör allvarlig ekonomisk brottslighet och tillhör
kategorin projektmål. Enligt 23 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken skall en
förundersökning bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger. När brotts-
anmälan kom in gjordes den initiala bedömningen att endast ett fåtal utrednings-
åtgärder kvarstod. Även om arbetssituationen vid Ekobrottsmyndigheten under flera
år har varit ansträngd anser jag att utredningsåtgärder i detta fall borde ha vidtagits
                                                                        Dnr 5501-2005     Sid 4 (8)



      på ett tidigare stadium än som har skett. Det är också enligt min mening tveksamt
      om det med hänsyn till straffvärdet och de stora värden som brottsmisstanken gäller
      fanns anledning att lägga ned förundersökningen med tillämpning av bestämmelsen i
      23 kap. 4 a § rättegångsbalken. När det gäller det senaste beslutet om att lägga ned
      förundersökningen delar jag EE:s bedömning.
BB inkom därefter med en skrivelse av vilken det framgick att han tagit del av
Ekobrottsmyndighetens yttrande och att han inte hade något att anföra med
anledning av den.

Med anledning av att Ekobrottsmyndighetens yttrande inte omfattade hand-
läggningen av ärendet såvitt avsåg begäran om överprövning infordrades från
Ekobrottsmyndigheten ett kompletterande yttrande i vilket i huvudsak följande
anfördes.

## Rättslig reglering

Vad gäller det s.k. överprövningsinstitutet framgår av 7 kap. 2 § rättegångsbalken
      att överåklagarna under riksåklagaren har ansvar för och tillsyn över åklagar-
      verksamheten inom sina ansvarsområden. Vidare framgår av 7 kap. 5 § rättegångs-
      balken att riksåklagaren, överåklagare och vice överåklagare får överta uppgifter
      som skall utföras av lägre åklagare. Dessa bestämmelser utgör den rättsliga grunden
      för överprövningsverksamheten.

      Ekobrottsmyndighetens bedömning
      Som framgår av det tidigare yttrandet är myndighetens uppfattning den att för-
      undersökningen borde ha bedrivits mer skyndsamt och att utredningsåtgärder borde
      ha vidtagits på ett tidigare stadium. När det gäller AA:s begäran om överprövning
      framgår att denna inkommit till myndigheten den 14 februari 2005. EE fattade den 4
      januari 2006 beslut om att återuppta förundersökningen, d.v.s. närmare ett år efter att
      begäran inkommit.
      En förutsättning för att överprövningsinstitutet skall kunna fylla sin kontrollfunktion
      är att prövningen sker tämligen skyndsamt. Särskilt när det gäller ekonomiska brott-
      mål är dock utredningsmaterialet ofta omfattande och komplext och erfordrar där-
      med inte sällan en betydande tidsåtgång för prövningen. Detta torde innebära att
      tidsåtgången sannolikt generellt är större för prövningen av enskilda överprövnings-
      ärenden vid Ekobrottsmyndigheten än vid Åklagarmyndigheten.
      Inledningsvis kan konstateras att den tid om närmare ett år som hann förflyta innan
      beslut meddelades i överprövningsärendet förefaller vara väl lång, särskilt med
      hänsyn till att utredningsmaterialet inte varit särskilt omfattande eller synnerligen
      komplext. I ärendet inkom brottsanmälan till Ekobrottsmyndigheten redan mer än tre
      år innan tidpunkten för begäran om överprövning. Detta är en omständighet som
      också talar för att överprövningen borde ha handlagts mer skyndsamt. Å andra sidan
      bör noteras att det inte på grund av tidsutdräkten med överprövningen torde före-
      ligga någon överhängande risk för att preskription skall hinna inträda innan beslut
      kan fattas i åtalsfrågan. Dåvarande Östra avdelningen hade under 2005 ett stort antal
      överprövningsärenden som endast en åklagare, dåvarande avdelningschefen EE, var
      behörig att handlägga. EE har uppgivit att den ansträngda arbets-situationen varit
      orsak till att handläggningen av överprövningsärendet dragit ut på tiden. Jag anser i
      likhet med EE att överprövningsärendet borde ha avgjorts tidigare än vad som kom
      att bli fallet.
      Ekobrottsmyndighetens organisation ändrades från den 1 oktober 2005 varvid
      tre åklagartjänster på över- eller vice överåklagarnivå inrättades knutna till
      myndighetens stab. Därmed har det skapats en större flexibilitet att handlägga
      överprövningar mer skyndsamt oberoende av regionala skillnader i antalet över-
      prövningsärenden vid en viss tidpunkt. Ekobrottsmyndighetens uppfattning är också
      att överprövningarna efter organisationsförändringen handläggs på ett snabbare och
      mer effektivt sätt.
                                                                          Dnr 5501-2005     Sid 5 (8)



Ärendet remitterades därefter till Skatteverket för upplysningar och yttrande över
handläggningen av Ekobrottsmyndighetens begäran om biträde.

Skatteverket (genom skattedirektören MM) kom in med ett yttrande och angav i
detta bl.a. följande.

## Utredning

Skatteverkets huvudkontor har hämtat in yttrande från Stockholmsregionens
      rättsenhet.
      I yttrande anförs följande.
      –––
      En begäran om biträde i förundersökning inkom från Ekobrottsmyndigheten den 11
      februari 2004. Av en tjänsteanteckning daterad 20 augusti 2004 framgår att NN
      (utredningsledare) varit i kontakt med kriminalvårdsstyrelsen/fångvårdsanstalten
      Hall och fått uppgift om att den miss-tänkte CC ”kommer att sitta i fängsligt förvar
      till den 9/2 2005”.
      Brottsutredaren OO fick ärendet den 8 oktober 2004 och den 10 november hölls
      första förhöret i ärendet. Den 26 november hölls förhör med den misstänkte vid
      vilket han delgavs misstanke om brott. Enligt utredardagboken har brottsutredaren
      vidtagit ett flertal utredningsåtgärder innan åklagaren den 2 februari 2005 beslutade
      att utredningen ska läggas ned.
      En förklaring till att ärendet inte högprioriterades och att det först lämnades ut till en
      brottsutredare i oktober 2004 kan vara att den misstänkte i juni 2002 dömdes till
      fängelse i fyra år och sex månader samt informationen från kriminalvårdsstyrelsen
      att den misstänkte ”kommer att sitta i fängsligt förvar fram till februari 2005”.
      –––

## Bedömning

Det framgår av utredningen i ärendet att skattebrottsenhetens utredningsledare
      mottog Ekobrottsmyndighetens begäran om biträde den 11 februari 2004 och att det
      sedan dröjde åtta månader innan ärendet fördelades på en brottsutredare för hand-
      läggning. Det har inte varit möjligt att utreda varför ärendet inte lämnats till en
      utredare tidigare. Som regionen anfört kan en förklaring vara att utredningsledaren,
      efter att ha fått kännedom om att den misstänkte skulle sitta i fängelse fram till
      februari 2005, inte ansett att ärendet hade hög prioritet.
      Om underhandskontakter tagits mellan myndigheterna under väntetiden är okänt.
      Det kunde förväntas att skattebrottsenhetens utredningsledare och ansvarig
      handläggare hos Ekobrottsmyndigheten efter samråd om ärendets prioritet och
      hänsynstagande till rådande arbets- och resurssituation hade kommit överens om
      tidsramarna.
      Ärenden ska handläggas skyndsamt och utan onödig tidsutdräkt. Det kan enligt
      Skatteverkets mening inte anses acceptabelt och svarar inte mot skyndsamhetskravet
      att, som i detta fall, låta en begäran om biträde bli liggande i åtta månader utan
      åtgärd. Efter att ärendet tilldelats en utredare har handläggningen skett i enlighet
      med gällande rutiner.
      Som framgår av regionens yttrande är skattebrottsenhetens ambition att inkomna
      ärenden så snart som möjligt ska delas ut till brottsutredare för handläggning.
      Det är Skatteverkets uppfattning att skattebrottsenheten efter numera genomförd
      organisationsändring ska kunna leva upp till den ambitionen trots fortsatt hög
      arbetsbelastning.
AA bereddes tillfälle att yttra sig över remissvaren.
                                                                    Dnr 5501-2005   Sid 6 (8)



Därefter inhämtades från vice chefsåklagaren LL att beslut i åtalsfrågan beträffande
DD förväntades kunna fattas under första kvartalet 2007 och att förundersökningen
mot CC hade lagts ned den 29 december 2006 med stöd av 23 kap. 4 a § 2 p.
rättegångsbalken (RB) och med följande motivering. ”CC har dömts eller
strafförelagts för annan brottslighet. Den påföljd (straff) som då bestämdes är
tillräcklig för att omfatta också den nya brottsligheten. Samhällets eller enskildas
intressen hindrar inte en åtalsunderlåtelse.”

Bedömning
Av 23 kap. 4 § andra stycket RB framgår att en förundersökning skall bedrivas så
skyndsamt som omständigheterna medger.

Undersökningsledaren har ansvar för förundersökningen i dess helhet. Han eller
hon skall se till att utredningen bedrivs effektivt och att den enskildes rätts-
säkerhetsintressen tas tillvara. Undersökningsledaren skall också ge dem som
biträder honom de direktiv som behövs för arbetet (1 a § andra stycket för-
undersökningskungörelsen [1947:948]). När en förundersökning leds av en
åklagare får denne, enligt 2 § lagen (1997:1024) om Skatteverkets medverkan i
brottsutredningar, vid undersökningens verkställande anlita biträde av Skatteverket.

Av utredningen framgår följande. Förundersökning beträffande grovt bokförings-
brott, grovt skattebrott och näringsförbud (med CC som misstänkt) och beträffande
bokföringsbrott (med DD som misstänkt) inleddes den 10 januari 2002. Därefter
lades, utan att några dokumenterade utredningsåtgärder förutom inhämtande av ett
postgiroutdrag hade vidtagits, nämnda förundersökningar ned i slutet av augusti
2003. Besluten motiverades, såväl när det gällde CC som DD, med att den
misstänkte hade begått annat brott och att det utöver påföljden för detta brott inte
krävdes någon påföljd för den föreliggande brottsligheten, 23 kap. 4 a § 2 p. och 20
kap. 7 § 3 p. RB. CC hade i december 1999 dömts för bl.a. narkotikabrott till
fängelse i ett år och två månader och därefter i juli 2002 för grovt narkotikabrott till
fängelse i fyra år och sex månader. Beträffande DD fanns emellertid inte någon
anteckning av intresse i belastningsregistret.

Vidare framgår att samma åklagare omkring en månad senare beslutade att åter-
uppta förundersökningen rörande de brott för vilka CC var misstänkt och att
utvidga den till att omfatta även grovt försvårande av skattekontroll. Samma dag
beslutade han också att inleda förundersökning beträffande medhjälp till grovt
skattebrott, med DD som misstänkt. Omkring ett år och fyra månader senare lades
förundersökningarna åter ned. Under del av denna tid hade skattebrottsenheten
biträtt med utredningen. I januari 2006 återupptogs förundersökningen igen efter en
begäran om överprövning som kommit in knappt elva månader tidigare. Ytterligare
ett knappt år senare, och nästan fem år efter det att förundersökningen inleddes,
lades förundersökningen beträffande de brott för vilka CC var misstänkt ned för
tredje gången, nu med samma motivering som vid det första beslutet. Förunder-
sökningen beträffande medhjälp till grovt skattebrott pågår alltjämt.

Förundersökningen rörande de brott som CC misstänktes för pågick således under
knappt fem års tid medan förundersökningen angående brott för vilka DD är
                                                                    Dnr 5501-2005    Sid 7 (8)



misstänkt nu har pågått i drygt fem år. Jag har förståelse för att en utredning
beträffande brott av aktuellt slag kan vara tidskrävande. I detta ärende verkar det
emellertid som om tidsutdräkten till klart övervägande del beror på att det under
olika perioder, såväl hos Ekobrottsmyndigheten som hos skattebrottsenheten, inte
har vidtagits några åtgärder över huvud taget.

Av remissvaren framgår att arbetssituationen är och har varit ansträngd såväl vid
Ekobrottsmyndigheten som vid skattebrottsenheten. Det är emellertid likväl
oacceptabelt att ett ärende blir liggande under så lång tid som i förevarande fall
utan att åtgärder vidtas och det står alldeles klart att handläggningen inte uppfyller
det krav på skyndsamhet som föreskrivs i rättegångsbalken. Huruvida det före-
kommit några kontakter i ärendet mellan Ekobrottsmyndigheten och skattebrotts-
enheten framgår inte av utredningen, men som anges i Skatteverkets yttrande är det
naturligtvis en lämplig ordning att sådant samråd sker när biträde med utredningen
begärs. Om sådant samråd sker är det vidare av stor vikt att resultatet av samrådet
dokumenteras. Detta är – som jag tidigare angett i ett stort antal beslut – av
betydelse inte bara för att en granskning i efterhand skall kunna göras, utan även
t.ex. för att en undersökningsledare som övertar ansvaret för ärendet lättare skall
kunna bilda sig en uppfattning om den föregående handläggningen.

Det förhållandet att BB beslutade att återuppta förundersökningen rörande grovt
bokföringsbrott, grovt skattebrott och näringsförbud kan inte uppfattas på annat sätt
än att han därigenom omprövade sitt tidigare beslut att lägga ned samma
förundersökning. Med anledning av det vill jag erinra om följande. Reglerna om
omprövning i 27 § förvaltningslagen (1986:223) är inte tillämpliga i åklagar-
väsendets brottsbekämpande verksamhet (se 32 § nämnda lag). Ett åklagarbeslut
anses emellertid enligt etablerad praxis kunna omprövas av den åklagare som har
fattat det ursprungliga beslutet eller av någon annan åklagare på samma nivå.

Hänsynen till inblandade parter och till stabiliteten i rättslivet kräver dock att ett
beslut får omprövas på detta sätt endast om det har tillkommit nya omständigheter.
En sådan omständighet kan vara att nya fakta, t.ex. ny skriftlig bevisning eller
uppgifter från ett tidigare okänt vittne, kommer i dagen. Att beslutsfattaren själv
eller en med denne sidoordnad åklagare, t.ex. efter en förnyad rättslig analys,
kommer till en annan ståndpunkt än den som har lagts till grund för det tidigare
beslutet anses däremot inte utgöra en sådan ny omständighet att grund för om-
prövning av det tidigare beslutet föreligger. Detta kan i ett sådant fall i princip inte
ändras annat än inom ramen för ett överprövningsförfarande (se JO 2002/03 s. 107
med där gjorda hänvisningar).

Vad som skett i tiden mellan att BB beslutade att lägga ned förundersökningen och
hans beslut att återuppta förundersökningen framgår inte av utredningen i ärendet,
förutom att det under nämnda period förekommit en telefonkontakt mellan honom
och AA. Eftersom beslutet att lägga ned förundersökningen motiverades med att
den misstänkte hade begått andra brott och det inte utöver påföljden för dessa brott
krävdes någon påföljd för den föreliggande brottsligheten, har jag emellertid svårt
att se att det vid denna kontakt kan ha tillkommit sådana nya omständigheter som
                                                                   Dnr 5501-2005   Sid 8 (8)



möjliggjort för BB att ompröva sitt beslut. Det kan således ifrågasättas om han inte
i stället borde ha hänvisat AA till möjligheterna att begära överprövning.

Huruvida beslutet den 29 augusti 2003 att med stöd av bestämmelsen i 23 kap.
4 a § 2 p. RB lägga ned den förundersökning som rörde brott för vilka CC var
miss-tänkt var riktigt eller inte är ytterst en bedömningsfråga i vilken man kan ha
olika uppfattning utan att någon av dem behöver vara felaktig. I sådana frågor
brukar jag som regel inte uttala mig, men jag noterar att Ekobrottsmyndigheten i
sitt yttrande har ansett det vara tveksamt om det, med hänsyn till straffvärdet och
de stora värden som brottsmisstanken gällde, fanns anledning att lägga ned
förunder-sökningen med tillämpning av den bestämmelsen.

Det kan möjligen synas anmärkningsvärt att LL därefter beslutade att lägga ned
förundersökningen med stöd av samma bestämmelse. Jag har emellertid förståelse
för att förutsättningarna för att tillämpa bestämmelsen då kan ha för-ändrats, inte
minst för att det då hade förflutit mellan drygt sex och knappt nio år från det att den
påstådda brottsligheten hade avslutats.

Vad slutligen gäller beslutet den 29 augusti 2003 att med tillämpning av 23 kap.
4 a 2 p. RB lägga ned förundersökningen beträffande bokföringsbrott, för vilket
DD var misstänkt, bör följande anmärkas. Såvitt framgår av utredningen fanns det
inte någon anteckning av intresse för förundersökningen avseende DD i
belastnings-registret. Det var således direkt felaktigt att på den grunden lägga ned
förunder-sökningen.

Av vad jag ovan har anfört följer att BB förtjänar kritik för sin hand-läggning av
ärendet. Beträffande ärendets handläggningstid kan heller inte skatte-brottsenheten
och överåklagaren undgå kritik.

Ärendet avslutas.
