# En undersökning av några socialtjänsters handläggning av ärenden som rör ensamkommande barn

JO 2017-03-30 dnr 5565-2016

## Beslut

BESLUT
                                                                       Datum          Dnr                           Sid
Justitieombudsmannen                                                   2017-03-30     5565-2016                   1 (62)
Stefan Holgersson




                        En undersökning av några socialtjänsters handläggning av ärenden
                        som rör ensamkommande barn


                        JO beslutade i september 2016 att undersöka hur frågor som rör ensamkommande barn
                        hanteras inom bl.a. socialtjänsten. Inom ramen för sin undersökning har JO inspekterat
                        åtta socialförvaltningar och beaktat uppgifter som har förts fram i placeringen av
                        ensamkommande barn och brister bl.a. vid utredningen av barnens behov och i
                        uppföljningen av vården. JO gör även vissa uttalanden som rör omplaceringen av
                        ensamkommande barn och som gäller frågor med anknytning till det ensamkommande
                        barnets ålder.




Riksdagens ombudsmän                        E-post:      justitieombudsmannen@jo.se
Box 16327                                   Telefon:     08-786 40 00
103 26 Stockholm                            Texttelefon: 08-786 61 15
Besök: Västra Trädgårdsgatan 4              Fax:         08-21 65 58                                  www.jo.se
                                                                                                Dnr 5565-2016              Sid 2 (62)




Innehåll

FÖRKORTNINGAR ………………………………………………………………………………………………………….5

1     SAMMANFATTNING OCH SLUTSATSER ..................................................................... 6

    1.1       ALLMÄNT ................................................................................................................. 6
    1.2       LÅNGA HANDLÄGGNINGSTIDER OCH BRISTER I DOKUMENTATIONEN ..................................... 7
    1.3       ALLVARLIGA BRISTER VID PLACERINGEN AV ENSAMKOMMANDE BARN ................................... 7
    1.4       BRISTER VID UTREDNINGEN AV BARNENS BEHOV OCH I UPPFÖLJNINGEN AV VÅRDEN ................ 8
    1.5       OMPLACERING AV BARNEN .......................................................................................... 8
    1.6       ÅLDERSFRÅGOR......................................................................................................... 9
    1.7       AVSLUTANDE KOMMENTARER .................................................................................... 10

2     JO:S UNDERSÖKNING ............................................................................................. 12

    2.1       BAKGRUND ............................................................................................................ 12
    2.2       JO:S INITIATIV ......................................................................................................... 12
    2.3       UNDERSÖKNINGENS GENOMFÖRANDE ......................................................................... 13
    2.4       AVGRÄNSNINGAR .................................................................................................... 13

3     DET SVENSKA MOTTAGANDET AV ENSAMKOMMANDE BARN ............................... 15

4     VISSA ALLMÄNNA IAKTTAGELSER I SAMBAND MED UNDERSÖKNINGEN ............... 17

    4.1       DOKUMENTATION ................................................................................................... 17
      4.1.1       Bestämmelser m.m. ....................................................................................... 17
      4.1.2       Undersökningens resultat .............................................................................. 18
    4.2       HANDLÄGGNINGSTIDER ............................................................................................ 19
      4.2.1       Bestämmelser ................................................................................................. 19
      4.2.2       Undersökningens resultat .............................................................................. 19
    4.3       UTSEENDE AV EN GOD MAN ....................................................................................... 20
      4.3.1       Bestämmelser om utseende av god man ....................................................... 20
      4.3.2       Undersökningens resultat .............................................................................. 20
    4.4       VÅRDPLANER OCH GENOMFÖRANDEPLANER ................................................................. 21
      4.4.1       Bestämmelser m.m. ....................................................................................... 21
      4.4.2       Undersökningens resultat .............................................................................. 21

5     BEDRIVANDE AV UTREDNINGEN ............................................................................ 22

    5.1       INLEDANDE AV UTREDNING OCH ALLMÄNT OM SOCIALTJÄNSTENS UTREDNING ..................... 22
      5.1.1       Vissa allmänna iakttagelser om utredningarna ............................................. 23
    5.2       UTREDNINGSFÖRFARANDET ....................................................................................... 23
    5.3       SOCIALTJÄNSTENS KONTAKTER MED BARNET UNDER UTREDNINGEN ................................... 25
      5.3.1       Bestämmelser om barnets rätt att få information och komma till tals ......... 25
      5.3.2       Närmare om socialnämndens inledande och fortsatta kontakter med barnet
      under utredningstiden ................................................................................................. 26
      5.3.3       JO:s iakttagelser ............................................................................................. 26
    5.4       FÅNGAS SÄRSKILDA BEHOV UPP UNDER UTREDNINGEN? .................................................. 28
      5.4.1       JO:s iakttagelser ............................................................................................. 28
    5.5       KOMMENTARER OM SOCIALTJÄNSTENS BEDRIVANDE AV UTREDNING .................................. 28
                                                                                                  Dnr 5565-2016                Sid 3 (62)




6     PLACERINGEN AV BARNET ..................................................................................... 31

    6.1       INLEDNING ............................................................................................................. 31
    6.2       VILKA PLACERINGSALTERNATIV FINNS? ......................................................................... 31
    6.3       FAMILJEHEMSUTREDNING M.M. ................................................................................. 32
    6.4       UNDERSÖKNINGENS RESULTAT ................................................................................... 32
      6.4.1       Inledning......................................................................................................... 32
      6.4.2       Utredning av boendet .................................................................................... 33
      6.4.3       Det ska framgå av beslutet om det är en tillfällig placering .......................... 33
      6.4.4       Socialnämnden ska besluta i vilket familjehem barnet ska bo ....................... 33
      6.4.5       Kan beslut om stadigvarande placeringar tidsbegränsas? ............................ 34
      6.4.6       Placering i jourhem ........................................................................................ 35
      6.4.7       Konsulentstödda familjehem.......................................................................... 35
      6.4.8       Privatplacering ............................................................................................... 36
    6.5       SLUTSATSER ........................................................................................................... 36

7     SOCIALTJÄNSTENS KONTAKTER MED SKOLA OCH SJUKVÅRD................................. 38

    7.1       ENSAMKOMMANDE BARNS RÄTT TILL SKOLGÅNG OCH SJUKVÅRD SAMT SOCIALTJÄNSTENS
    ANSVAR    ............................................................................................................................ 38
    7.2       UNDERSÖKNINGENS RESULTAT ................................................................................... 38

8     UPPFÖLJNING AV VÅRDEN ..................................................................................... 41

    8.1       RÅD, STÖD OCH ANNAN HJÄLP TILL HEMMEN................................................................. 41
    8.2       SOCIALNÄMNDENS UPPFÖLJNINGSANSVAR.................................................................... 41
    8.3       EN SÄRSKILT UTSEDD SOCIALSEKRETERARE .................................................................... 41
    8.4       ÖVERVÄGANDE AV VÅRDEN ....................................................................................... 42
    8.5       UNDERSÖKNINGENS RESULTAT ................................................................................... 42
    8.6       SLUTSATSER ........................................................................................................... 43

9     ÄNDRING AV ETT ENSAMKOMMANDE BARNS BOENDE ......................................... 45

    9.1       BAKGRUND ............................................................................................................ 45
    9.2       ALLMÄNNA UTGÅNGSPUNKTER................................................................................... 46
    9.3       SKÄL FÖR OMPLACERING AV ETT BARN ......................................................................... 47
    9.4       OMPRÖVNING AV ETT TIDIGARE FATTAT BISTÅNDSBESLUT ELLER ÄNDRING AV EN REDAN BEVILJAD
    INSATS    ............................................................................................................................ 47
      9.4.1       Allmänt om omprövning av ett beslut om bistånd i form av vård eller boende
      i ett familjehem, HVB-hem eller stödboende .............................................................. 47
      9.4.2       Ny vård- eller boendeform ............................................................................. 48
      9.4.3       Förändringar av verkställigheten ................................................................... 49
      9.4.4       Nämnden bör fatta ett beslut om en ändring innebär att ett barn ska flytta 49
    9.5       HANDLÄGGNINGEN NÄR BOENDET FÖR ETT ENSAMKOMMANDE BARN ÄNDRAS .................... 50
    9.6       TILLFÄLLIGT PLACERADE BARN SOM FLYTTAS FRÅN ETT BOENDE TILL ETT ANNAT .................... 50
    9.7       AVSLUTANDE KOMMENTARER .................................................................................... 51
    9.8       LVU ..................................................................................................................... 52
      9.8.1       Särskilda iakttagelser om tillämpningen av LVU i samband med ändring av
      ett ensamkommande barns boende............................................................................ 52
      9.8.2       Allmänt om LVU ............................................................................................. 53
                                                                                                    Dnr 5565-2016                Sid 4 (62)




        9.8.3       Vård enligt LVU på grund av den unges eget beteende ................................. 53
        9.8.4       Omedelbart omhändertagande enligt 6 § LVU .............................................. 54
        9.8.5       LVU får inte användas enbart i syfte att flytta ett barn från ett boende till ett
        annat        ....................................................................................................................... 55

10      NÅGRA SÄRSKILDA FRÅGOR MED ANKNYTNING TILL DET ENSAMKOMMANDE
BARNETS ÅLDER ............................................................................................................. 56

     10.1       INLEDNING ............................................................................................................. 56
     10.2       SOCIALNÄMNDENS HANDLÄGGNING OM NÄMNDEN EFTER MIGRATIONSVERKETS ANVISNING
     BEDÖMER ATT DET ENSAMKOMMANDE BARNET ÄR ÖVER 18 ÅR ..................................................... 56
     10.3       SOCIALNÄMNDENS HANDLÄGGNING OM MIGRATIONSVERKET SENARE I ETT BESLUT HAR BEDÖMT
     ATT DET ENSAMKOMMANDE BARNET ÄR ÖVER 18 ÅR ................................................................... 58
     10.4       SOCIALNÄMNDENS HANDLÄGGNING AV ÄRENDET NÄR DET ENSAMKOMMANDE BARNET FYLLER
     18 ÅR      ............................................................................................................................ 61
                                                      Dnr 5565-2016   Sid 5 (62)



Förkortningar av vissa författningar

LMA                      Lag (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl.
LVU                      Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård
                         av unga
OSL                      Offentlighets- och sekretesslag (2009:400)
SoF                      Socialtjänstförordning (2001:937)
SoL                      Socialtjänstlag (2001:453)
SOSFS 1997:15            Socialstyrelsens allmänna råd om tillämpningen av
                         lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård
                         av unga
SOSFS 2012:11            Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om
                         socialnämndens ansvar för barn och unga i
                         familjehem, jourhem eller hem för vård eller boende
SOSFS 2014:5             Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om
                         dokumentation i verksamhet som bedrivs med stöd av
                         SoL, LVU, LVM och LSS
SOSFS 2014:6             Socialstyrelsens allmänna råd om handläggning av
                         ärenden som gäller barn och unga.
                                                              Dnr 5565-2016    Sid 6 (62)



1     Sammanfattning och slutsatser

1.1    Allmänt
Min undersökning är inriktad på att klarlägga om socialtjänsten lyckades fullgöra
sina uppgifter när det gäller det stora antalet ensamkommande barn som kom till
Sverige under hösten 2015. Tyngdpunkten i undersökningen ligger på frågor som
rör socialnämndernas ärendehandläggning. JO:s tillsynsuppgift är inriktad på att i
första hand bedöma om ett ärende som rör en enskild person har handlagts i
enlighet med gällande regler och föreskrifter i ett formellt hänseende. Att ett ärende
har handlagts på ett formellt riktigt sätt är en grundläggande förutsättning för att
den enskildes rättssäkerhet inte ska åsidosättas. JO brukar som regel inte gå in på
de renodlade bedömningar som en myndighet har gjort i ett enskilt ärende, t.ex. om
en viss biståndsinsats eller ett visst boende är det mest lämpliga. Upplägget av min
undersökning och de uttalanden som jag gör i detta beslut ska ses mot den

## Anmälan och bakgrund

bakgrunden.
Jag har inspekterat åtta socialförvaltningar i sju olika kommuner. Vid
inspektionerna har handläggningen av ett stort antal ärenden granskats.
Granskningen har kompletterats med samtal med företrädare för de berörda
förvaltningarna. Det har varit nödvändigt att anpassa undersökningens omfattning
till mina resurser och min tillsynsverksamhet i övrigt. Även om undersökningen
inte har varit rikstäckande utan rört ett begränsat antal socialförvaltningar anser jag
att den ger en bild av hur situationen kan antas ha varit i stora delar av landet.
Under arbetet med detta beslut har det genomförts ett antal andra utredningar med
fokus på hanteringen av migrationsflödena 2015. Även om utredningarna berör
migrationen hösten 2015 har de olika fokus och har genomförts på olika sätt. Jag
tänker främst på Riksrevisionens granskningsrapport Lärdomar av
flyktingsituationen hösten 2015 – beredskap och hantering (RIR 2017:4) och det
betänkande som Utredningen om migrationsmottagandet (SOU 2017:12) nyligen
överlämnade till regeringen.
Riksrevisionens rapport inriktas på regeringens och myndigheternas beredskap för
och hantering av mottagandet av asylsökande hösten 2015 i den initiala fasen dvs.
registrering och första boende. Utredningen om migrationsmottagandet har kartlagt
händelseförloppet hösten 2015 och bland annat analyserat främst de statliga
myndigheternas men även kommunernas ansvar och beredskap inför situationen
samt deras hantering av situationen. Utredningen har sett som sitt uppdrag att
analysera hur mottagandet av människor organiserats under hösten 2015 av dem
som var ansvariga för ledningen av verksamheten. Utredningen har valt att
redogöra för myndigheternas beredskap och hantering utifrån deras egna
beskrivningar.
Den metod jag har använt grundas främst på en ganska bred och djup studie av
handläggningen av enskilda ärenden utifrån gällande lagstiftning och från ett
rättssäkerhetsperspektiv. Min bedömning är att utredningarna har givna
beröringspunkter men att de framförallt kompletterar varandra. Avsikten med min
undersökning har inte främst varit att bedöma situationen hösten 2015 när trycket
på myndigheterna var som störst utan snarare vad som har hänt därefter.
                                                             Dnr 5565-2016    Sid 7 (62)




Resultatet av min undersökning visar förenklat uttryckt att situationen vid de flesta
socialförvaltningarna blev kaotisk under hösten 2015 eftersom Migrationsverket på
grund av den kraftigt ökade flyktingströmmen av ensamkommande barn anvisade
betydligt fler barn till kommunerna än vad kommunerna var beredda på.
Socialförvaltningarna verkar ganska tidigt ha löst de akuta problemen med att ta
emot barnen. En anledning till att detta lyckades verkar ha varit ett mycket stort
engagemang och stora arbetsinsatser av den berörda personalen. Den uppenbara
”flaskhalsen” i arbetet var att det på många platser inte fanns personalresurser att
göra tillräckliga utredningsinsatser eller att ordna godtagbara boenden där
kommunen kunde placera barnen.

1.2   Långa handläggningstider och brister i dokumentationen
När arbetssituationen är ansträngd vid en socialnämnd brukar det leda till brister i
dokumentationen och att nämndens handläggningstider av enskilda ärenden blir för
långa. Det visade sig gälla även vid handläggningen av ärendena som rörde de
ensamkommande barnen. En del förvaltningar lyckades sköta dokumentationen på
ett tillfredsställande sätt. Vid en förvaltning var dock bristerna mycket omfattande
och det gick inte att följa ärendena utifrån den befintliga dokumentationen. Min
granskning blev då mycket svår att genomföra eftersom det t.ex. inte var möjligt att
avgöra om en åtgärd hade vidtagits men inte fanns dokumenterad, eller om
förvaltningen faktiskt inte hade vidtagit åtgärden.
Som regel beslutade socialnämnderna snabbt att inleda en utredning av barnets
behov av stöd och hjälp. Däremot blev utredningstiden i flera fall för lång. När
inspektionerna genomfördes hösten 2016 noterade jag att några förvaltningar hade
kommit i kapp med handläggningen. Ett par förvaltningar låg dock efter i arbetet
och hade fortfarande ärenden som inte var fördelade till en handläggare.
Jag noterade också att genomförandeplaner saknades i många av de ärenden som
jag granskade. Vårdplaner fanns i många av de granskade ärendena men en del var
så innehållslösa och generella att värdet av dem kan ifrågasättas.

1.3   Allvarliga brister vid placeringen av ensamkommande barn
Den stora tillströmningen av ensamkommande barn hösten 2015 ledde till att det
inte fanns lämpliga placeringsalternativ. Socialnämnderna tvingades därför till
”nödlösningar”. Det fanns ofta inte någon möjlighet att ta hänsyn till barnets bästa
vid de initiala placeringarna, utan barnet fick bo där man kunde ordna ”tak över
huvudet”.
Vid mina inspektioner under hösten 2016 kunde jag konstatera att man på flera håll
inte hade hunnit med att utreda de nya familjehemmen.
Mitt intryck är att den extrema situationen i flera fall ledde till att socialtjänstens
första placering av barnen inte gjordes med de krav på omsorg och noggrannhet
som normalt ställs vid en placering. Detta medförde i vissa fall att barn placerades i
boenden som var direkt olämpliga. Vid en förvaltning uppgav man t.ex. att ett skäl
till att flera omplaceringar hade behövt göras var att man inledningsvis inte hade
haft möjlighet att ”matcha” boendet utifrån barnets behov. Ett annat skäl var att
man upptäckte att vissa företag som hade anlitats inte bedrev en seriös verksamhet.
                                                              Dnr 5565-2016    Sid 8 (62)




Vid ett par förvaltningar uppmärksammades det vidare att privata utförare hade
omplacerat barn utan nämndens kännedom. I ett av de tillsynsärenden som jag har
granskat upptäckte nämnden att en privat utförare inte hade tillstånd att driva
verksamhet i den form som gjordes, vilket ledde till att 44 ungdomar som nämnden
hade placerat genom utföraren fick omplaceras.
Riksdagen har nyligen fattat beslut om att det ska införas ett krav på tillstånd för
konsulentstödda verksamheter.1 Den nya regleringen kommer sannolikt leda till att
en del av de problem som jag har uppmärksammat i min undersökning undanröjs.

1.4   Brister vid utredningen av barnens behov och i uppföljningen av
      vården
Att noga följa vården och se till att barnet har det bra är en av socialnämndens
viktigaste uppgifter. För att nämnden ska kunna fullgöra sitt ansvar för att barnet
växer upp under trygga förhållanden krävs en tät och kontinuerlig kontakt med
barnet samt regelbundna besök där barnet vistas. Även kontakten med den gode
mannen är givetvis av stor vikt.
Utifrån förvaltningarnas egna redogörelser har fokus legat på att de
ensamkommande barnen skulle få en placering och man har prioriterat att träffa
barnen. Jag kunde dock se exempel på när det dröjde flera månader innan man tog
kontakt med barnet. En del utredningar genomfördes inte på ett tillräckligt
omsorgsfullt sätt och ibland hade det inte gjorts någon utredning i ärendet över
huvud taget. I de situationerna blir uppföljningen ännu viktigare för att försäkra sig
om att barnet har det bra, inte minst när det gäller ensamkommande barn som ju
inte har någon vårdnadshavare eller biologisk förälder som kan ge information om
barnets förhållanden. Jag ser med stort allvar på att det vid tiden för inspektionerna
fortfarande fanns ärenden som inte ens hade fördelats till en ansvarig handläggare.
Att man så lång tid efter det att barnen hade anvisats till kommunen ännu inte hade
fått ens en övergripande kontroll över sina ärenden menar jag är helt oacceptabelt.

1.5   Omplacering av barnen
Många barn placerades långt ifrån anvisningskommunen. När situationen hade
lugnat ned sig och kommunerna hade kommit ikapp med att ordna egna boenden
för barnen valde många kommuner att flytta de barn som de hade varit tvungna att
placera i andra kommuner. Några av förvaltningarna upplevde i samband med detta
att mycket arbete fick läggas ned på att få barnen och de gode männen att
medverka till en flytt.
När barnet placerades utanför kommunen gav socialnämnden i vissa fall bristfällig
information till barnet och den gode mannen om att det var en tillfällig placering.
Detta har i några fall lett till missförstånd och missnöje hos barnet och den gode
mannen när nämnden slutligen har erbjudit barnet en stadigvarande placering i ett
annat boende än där barnet först hade placerats.
Genom flera klagomål som har kommit in till JO har jag noterat att det finns brister
i socialnämndernas kommunikation med de gode männen och de berörda barnen.

1
 Se prop. 2016/17:59, socialutskottets betänkande 2016/17:SoU11 och riksdagsskrivelse
2016/17:156.
                                                              Dnr 5565-2016    Sid 9 (62)




Insatser med stöd av socialtjänstlagen bygger på frivillighet och kan inte
genomföras mot den enskildes vilja. Innan ett beslut om omplacering fattas måste
alltså den gode mannen och barnet höras om sin inställning och samtycke till
åtgärden hämtas in. Genom att säga upp en placering eller att fatta beslut om en ny
placering utan att först ha diskuterat saken med barnet och den gode mannen
åsidosätts den enskildes rätt att få vara delaktig i planeringen av insatserna för
honom eller henne. Om en socialnämnd beslutar att ett barn ska flytta från ett
boende till ett annat utan att ha gett barnet en möjlighet att framföra sina åsikter i
frågan har nämnden inte heller tillräckligt underlag för att göra en bedömning av
hur barnet skulle kunna påverkas av en flytt eller för att ta ställning till om den nya
placeringen kan tillgodose barnets behov. Utan en sådan kontakt kan man inte göra
någon avvägning och bedömning av barnets bästa på ett fullgott sätt.
Utgångspunkten är att socialtjänstens åtgärder som syftar till att verkställa ett
biståndsbeslut inte kan överklagas. Det finns dock vissa åtgärder som rör ändring
av en tidigare beviljad insats och som har sådana rättsverkningar för den enskilde
att han eller hon borde ha ett berättigat intresse av att få åtgärden prövad av
domstol. Domstolens prövning begränsas dock till om den enskilde tillförsäkras en
skälig levnadsnivå genom beslutet om ändrat genomförande av den tidigare
beviljade insatsen. Mot bakgrund av att den enskilde kan ha möjlighet att få
utformningen av en insats prövad i domstol anser jag att nämnden ska fatta ett
formellt beslut om att ge barnet bistånd i form av boende i ett annat familjehem,
HVB-hem (hem för vård eller boende) eller stödboende. Det är sedan domstolen
som får ta ställning till om ett eventuellt överklagande kan prövas.
Jag har fått intrycket att socialtjänsten i vissa fall har ansett att nämnden kan
besluta om ett omedelbart omhändertagande med stöd av 6 § lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) för att flytta ett barn från ett
boende till ett annat boende. Jag återkommer till frågan men vill redan nu särskilt
framhålla att detta inte är förenligt med gällande regelverk och att LVU är en
tvångslagstiftning som endast får tillgripas under särskilda omständigheter som
anges i lag. Nämnden får givetvis inte fatta ett beslut om omedelbart
omhändertagande enbart för att bryta ett barns motstånd mot en flytt eller för att
kunna få Polismyndighetens hjälp med handräckning för att flytta barnet.

1.6   Åldersfrågor
Det finns flera frågor som rör det ensamkommande barnets ålder och som ibland
rent rättsligt sett är komplicerade. Frågorna kan dessutom ha stor praktisk betydelse
för socialnämndernas arbete med ensamkommande barn.
En utgångspunkt är att socialnämnden är bunden av Migrationsverkets beslut om
anvisning av ett ensamkommande barn. För närvarande tar Migrationsverket som
huvudregel ställning till den enskildes ålder först i sitt slutliga beslut om
uppehållstillstånd. Det finns numera ett lagförslag om att en åldersbedömning ska
göras tidigare i asylprocessen. Detta har motiverats med att den nuvarande
ordningen har inneburit att en asylsökande som senare har bedömts vara vuxen har
behandlats som ett barn under asylprocessen och fått del av de rättigheter, förmåner
och resurser som ska tillkomma barn. Det har diskuterats i vilken utsträckning
                                                             Dnr 5565-2016   Sid 10 (62)




socialnämnden kommer att bli bunden av Migrationsverkets tillfälliga beslut om
åldern. Med hänsyn till att Migrationsverket enligt förslaget kommer att ha
skyldighet att erbjuda ensamkommande barn ytterligare bevismedel i form av
medicinska åldersbedömningar när den uppgivna åldern ifrågasätts finns det
förutsättningar för ett bättre beslutsunderlag. Utifrån det som regeringen har uttalat
i propositionen kan man därför utgå från att Migrationsverkets beslut i de flesta fall
i praktiken kommer att bli styrande för socialnämnden när det gäller
tillhandahållande av boende.

1.7   Avslutande kommentarer
Jag har vid min undersökning noterat att det funnits betydande brister i
socialnämndernas handläggning av ärenden som rör ensamkommande barn. De
allvarligaste bristerna rör placeringen av barnen och uppföljningen av vården.
När det gäller handläggningen av ärendena ser jag en tydlig skillnad mellan de
kommuner som hade möjlighet att snabbt ordna boende i den egna kommunen och
de kommuner som tvingades hitta platser i andra kommuner. I viss mån kan
skillnaderna säkert förklaras med att vissa kommuner med möjlighet att placera
ensamkommande barn inom den egna kommunen hade en större vana än andra
kommuner att ta hand om ensamkommande barn. Som exempel på en kommun där
arbetet fungerade tillfredsställande kan jag nämna Kumla kommun. Socialnämnden
i den kommunen hade tillgång till lokaler i den egna kommunen som lämpade sig
för HVB-boende. Det gjorde att den kommunen jämfört med flera andra kommuner
hade betydligt bättre förutsättningar för att lösa sina uppgifter när det gällde de
ensamkommande barnen än socialnämnderna i många andra kommuner.
Av olika skäl har flera kommuner placerat barn ganska långt utanför den egna
kommunen. Min undersökning visar att det generellt sett verkar finnas bäst
förutsättningar att bedriva ett omsorgsfullt arbete med barnen om barnet finns i
kommunen eller i vart fall i dess närhet. Kontakterna och samarbetet med
exempelvis skola och hälso- och sjukvård torde också ha bäst förutsättningar om
barnet placeras inom den kommun som har ansvaret för barnet. En lärdom av de
kaotiska förhållandena under hösten 2015, som delvis bestod åtminstone fram till
sommaren 2016, är alltså att det finns stora fördelar med att placera barnet i den
egna kommunen eller på ett sådant avstånd från kommunen att nämnden har
praktiska möjligheter att följa vården.
Frågorna om placeringen av ensamkommande barn berördes för en tid sedan i
departementspromemorian Ändringar i fråga om sysselsättning för asylsökande och
kommunplacering av ensamkommande barn (Ds 2016:21). I den promemorian
föreslogs bl.a. att det i 3 § lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl.
(LMA) ska föras in ett nytt tredje stycke med bestämmelser som rör
förutsättningarna för en s.k. anvisningskommun att placera ett ensamkommande
barn i en annan kommun. Det fanns enligt min mening brister i förslaget. I
promemorian lyftes dock fram att ett ensamkommande barns behov som regel blir
bäst tillgodosedda om barnet placeras inom anvisningskommunen. Detta är ett
antagande som jag anser att man bör ta fasta på. Den grundläggande frågan bör
vara att ordna ett mottagande av de ensamkommande barnen som står i
                                                               Dnr 5565-2016   Sid 11 (62)




överensstämmelse med barnkonventionen och socialtjänstlagens bestämmelse i
1 kap. 2 § socialtjänstlagen (2001:453), SoL, om barnets bästa.
_________________________
Jag har idag även fattat beslut i ett antal ärenden som gäller omplacering av
ensamkommande barn2 och i två ärenden som gäller omedelbart omhändertagande
av ensamkommande barn med stöd av LVU3. Besluten finns tillgängliga på JO:s
webbsida www.jo.se.




2
    JO:s ärenden med dnr 1639-2016 m.fl., 1985-2016 m.fl. och 2170-2016.
3
    JO:s ärenden med dnr 7730-2016 och 7731-2016.
                                                                Dnr 5565-2016      Sid 12 (62)



2     JO:s undersökning

2.1    Bakgrund
Under 2015 pågick det flera stora och allvarliga konflikter i olika delar av världen.
Antalet människor på flykt uppskattades till över 60 miljoner, vilket var det största
antalet sedan andra världskriget. Omkring 163 000 människor kom under 2015 till
Sverige och ansökte om asyl här. Antalet personer som ansökte om asyl var
rekordstort och ledde till att det svenska asylsystemet utsattes för stora
påfrestningar. Även andra centrala samhällsfunktioner fick svårt att utföra sina
uppgifter på ett riktigt och bra sätt.4
Av de personer som kom till Sverige under 2015 och sökte asyl var drygt 35 000
ensamkommande barn.5 Av dem kom 26 000 under årets sista månader.6 Med
ensamkommande barn avses i detta sammanhang barn under 18 år som vid
ankomsten till Sverige är skilda från båda sina föräldrar eller från någon annan
vuxen person som får anses ha trätt i föräldrarnas ställe, eller som efter ankomsten
står utan en sådan ställföreträdare.7

2.2    JO:s initiativ
Ensamkommande barn är ingen homogen grupp. De har som individer olika
förmågor styrkor och svagheter och kommer från olika miljöer och kulturella och
sociala förhållanden. Det som förenar dem är att de oftast saknar vuxna
anknytningspersoner och ett etablerat socialt nätverk vid ankomsten. Många av
barnen kommer från svåra förhållanden och bär på traumatiska upplevelser.
Ensamkommande barn är därför en utsatt grupp. De är i betydligt högre
utsträckning än många andra barn beroende av att samhället löser frågor om
omsorg, boende och skola på ett bra sätt.
Det görs relativt ofta anmälningar till JO som rör ärenden med anknytning till
ensamkommande barn. Ofta är det deras gode män eller familjehemsföräldrar som
klagar. Jag fattade i juni 2016 beslut i några ärenden som rörde placering av gifta
ensamkommande barn. Det har också kommit in ett antal anmälningar som rör s.k.
omplaceringar av ensamkommande barn från ett boende till ett annat boende. De
anmälningar som har gjorts indikerar att det kan ifrågasättas om barnens
grundläggande rättigheter har tillgodosetts och om gällande lagstiftning har
tillämpats korrekt.
Mot bakgrund av de inkomna anmälningarna och medieuppgifter som rörde
situationen för ensamkommande barn anordnade jag under hösten 2016 vid min
tillsynsavdelning hos JO ett seminarium där frågor om ensamkommande barn
diskuterades. Vid seminariet medverkade företrädare för Migrationsverket och
Human Rights Watch. Jag tog även del av de iakttagelser som
Barnrättighetskommittén (SOU 2016:19) hade gjort och av det som min finländska


4
  Prop. 2015/16:174 s. 21 f.
5
  Regeringskansliets promemoria den 21 juni 2016: Ett nytt ersättningssystem för
mottagandet av ensamkommande barn.
6
  SOU 2017:12 s. 12
7
  1 § sista stycket lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. (LMA).
                                                            Dnr 5565-2016   Sid 13 (62)




kollega biträdande JO Maija Sakslin hade noterat om de ensamkommande barnens
situation i Finland.
Jag kom fram till att det fanns skäl för mig att undersöka hur frågor som rör
ensamkommande barn har hanterats inom mina tillsynsområden som förenklat
uttryckt omfattar socialtjänsten, utbildningsväsendet samt hälso- och sjukvården.
Granskningen har varit inriktad främst på att se om gällande lagar och regler har
tillämpats på ett riktigt sätt och om barnens grundläggande rättigheter har
respekterats. Syftet har varit att undersöka om det finns problem som är mer
allmänt förekommande och om berörda myndigheter behöver vägledning för att
hantera frågorna på ett riktigt sätt.

2.3   Undersökningens genomförande
Inom ramen för initiativet har jag genomfört åtta inspektioner. Jag har inspekterat
den för stadsdelarna Kungsholmen, Norrmalm och Östermalm i Stockholms
kommun gemensamma enheten för ensamkommande barn8, sociala nämndernas
förvaltning i Västerås kommun9, social- och arbetsmarknadsförvaltningen i
Köpings kommun10, socialförvaltningen i Örebro kommun11, socialförvaltningen i
Kumla kommun12, socialförvaltningen i Flens kommun13, socialförvaltningen i
Katrineholms kommun14 och Älvsjö stadsdelsförvaltning i Stockholms kommun15.
Jag har i detta beslut också beaktat uppgifter som har förts fram i anmälningar till
JO under år 2016 samt några äldre beslut som har rört ensamkommande barn.
Genom urvalet av inspektionsobjekt kunde ett begränsat geografiskt område täckas
samtidigt som urvalet speglade kommuner med olika förutsättningar. Urvalet
innehöll städer av olika storlek och landsortskommuner.
Vid inspektionen av Älvsjö stadsdelsförvaltning uppmärksammade jag två ärenden
där det hade fattats beslut om omedelbart omhändertagande med stöd av 6 § LVU.
Jag beslutade att utreda handläggningen inom ramen för två särskilda ärenden.16

2.4   Avgränsningar
När jag inledde min undersökning var det min ambition att klarlägga bl.a. om
kommunerna hade lyckats att ordna med skolgång för de ensamkommande barnen
och hur hälso- och sjukvårdens verksamhet hade fungerat när det gäller denna
grupp barn. Jag har vid mina möten med socialförvaltningarna diskuterat de
frågorna. Det som då kom fram och de uppgifter som har förts fram i några enstaka
anmälningar till JO har inte gett mig anledning att utreda något särskilt i fråga om
de verksamhetsområdena.



8
  JO:s protokoll den 26 oktober 2016, dnr 5518-2016.
9
  JO:s protokoll den 26 oktober 2016, dnr 5778-2016.
10
   JO:s protokoll den 25 oktober 2016, dnr 5779-2016.
11
   JO:s protokoll den 26 oktober 2016, dnr 5780-2016.
12
   JO:s protokoll den 26 oktober 2016, dnr 5781-2016.
13
   JO:s protokoll den 26 oktober 2016, dnr 5783-2016.
14
   JO:s protokoll den 25 oktober 2016, dnr 5782-2016.
15
   JO:s protokoll den 13 december 2016, dnr 6570-2016.
16
   JO:s dnr 7730-2016 och 7731-2016.
                                                            Dnr 5565-2016   Sid 14 (62)




Min undersökning har varit inriktad på anvisningskommunens handläggning. Jag
har vid undersökningen inte närmare gått in på handläggningen i den s.k.
ankomstkommunen.
Beslut om uppehållstillstånd fattas av Migrationsverket. Som jag redan har
redovisat är min undersökning inriktad på socialnämndens handläggning av
ensamkommande barn. Socialnämnderna har emellertid inte något att göra med
Migrationsverkets prövning av frågor som rör barnens rätt till uppehållstillstånd,
och den frågan och andra frågor om avvisning av barn ligger utanför min
undersökning.
                                                               Dnr 5565-2016   Sid 15 (62)



3    Det svenska mottagandet av ensamkommande barn
De grundläggande bestämmelserna om rätt till uppehållstillstånd i Sverige finns i
utlänningslagen (2005:716) och lagen (2016:752) om tillfälliga begränsningar av
möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige. Frågor om uppehållstillstånd prövas
av Migrationsverket. Eftersom min undersökning är inriktad på socialnämndernas
mottagande av ensamkommande barn finns det inte skäl för mig att här närmare gå
in på reglerna om uppehållstillstånd.
I LMA finns bestämmelser om bl.a. bistånd till utlänningar som har ansökt om
uppehållstillstånd som flykting17 eller som annan skyddsbehövande18.
Migrationsverket har huvudansvaret för mottagandet av de personerna och ska för
detta ändamål driva förläggningar där de som söker asyl eller uppehållstillstånd ska
erbjudas plats. Migrationsverket har även ett ansvar att erbjuda dem sysselsättning.
Det finns i LMA också bestämmelser om rätt till bistånd.
För ensamkommande barn finns det särskilda bestämmelser. Med
ensamkommande barn avses i detta sammanhang barn under 18 år som vid
ankomsten till Sverige är skilda från båda sina föräldrar eller från någon annan
vuxen person som får anses ha trätt i föräldrarnas ställe, eller som efter ankomsten
står utan en sådan ställföreträdare.
För ensamkommande barn gäller att Migrationsverket ska anvisa en kommun som
ska ordna boendet. När Migrationsverket har anvisat en kommun ska det anses att
barnet vistas i den kommunen.19 Det är då den kommunen (anvisningskommunen)
som har ansvaret för barnets behov av stöd och hjälp.20
Anvisningskommunens ansvar gäller till dess att vårdbehovet är uppfyllt eller
ärendet har flyttats till en annan kommun. Anvisningskommunen har ansvaret för
den unges behov av stöd och hjälp även om barnet till följd av ett beslut av
socialnämnden vistas i en annan kommun.21 Placeringskommunen, dvs. den
kommun där barnet bor, har dock ansvar för att ordna skolgången för ett barn som
har placerats i kommunen. Detta ansvar grundar sig på vistelsebegreppet i
skollagen (2010:800) och gäller även i de fall när anvisningskommunen inte har
kommit överens med placeringskommunen om placeringen av barnet.
För socialnämndernas mottagande av ensamkommande barn gäller den s.k.
normaliseringsprincipen som innebär att samma regler bör gälla alla barn som
vistas i landet.22 Placering av ensamkommande barn ska således prövas enligt de
regler som gäller för andra barn som vistas i landet och som behöver ett boende
utanför det egna hemmet. Grundläggande bestämmelser om placering av barn finns
i 6 kap. SoL.
Det är socialnämnden som ska sörja för att ett barn som behöver vårdas eller bo i
ett annat hem än det egna tas emot i ett familjehem, ett hem för vård eller boende

17
   4 kap. 1 § utlänningslagen.
18
   4 kap. 2 § eller 2 a § utlänningslagen.
19
   3 § andra stycket lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl.
20
   2 a kap. 1 § SoL.
21
   2 a kap. 4 § SoL.
22
   Se bl.a. prop. 2005/06:46 s. 41.
                                                            Dnr 5565-2016   Sid 16 (62)




(HVB-hem) eller ett stödboende för barn och unga i åldern 16–20 år (stödboende).
Vid en placering av barn med stöd av bestämmelserna i socialtjänstlagen är
utgångspunkten den, förenklat uttryckt, att beslutet om placering ska fattas utifrån
vad som är bäst för barnet i det enskilda fallet.23




23
     1 kap. 2 § SoL.
                                                               Dnr 5565-2016    Sid 17 (62)



4     Vissa allmänna iakttagelser i samband med undersökningen

4.1     Dokumentation

4.1.1    Bestämmelser m.m.
Handläggning av ärenden som rör enskilda inom socialtjänsten ska dokumenteras.
Detsamma gäller när socialtjänsten genomför beslut om stödinsatser, vård och
behandling. Dokumentationen ska utvisa beslut och åtgärder som vidtas i ärendet
samt faktiska omständigheter och händelser av betydelse.24
Dokumentationsskyldigheten utgör en förutsättning för ett rättssäkert och
kvalitetssäkrat arbetssätt. Att dokumentationsskyldigheten fullgörs är
grundläggande för en rad regler som tillsammans syftar till att ge god kvalitet och
att den enskildes grundläggande rättigheter ska kunna beaktas och kontrolleras.
En tillfredsställande dokumentation är således en förutsättning för att den som
ärendet rör ska kunna följa ärendets handläggning. Dokumentationen säkerställer
vidare ärendets handläggning om den ordinarie handläggaren är frånvarande,
tryggar nämndens underlag för olika beslut och ger möjlighet till granskning av
ärendets handläggning i efterhand.25
Handlingar som avser personer som är aktuella för utredning eller insatser hos
socialtjänsten ska hållas samman i personakter. En personakt ska innehålla en
journal och även upprättade och inkomna handlingar av betydelse för
handläggningen av ett ärende eller för genomförande eller uppföljning av
insatser.26
Journalanteckningar ska hållas ordnade så att det enkelt går att följa och granska
handläggningen av ärenden, åtgärder som vidtas i samband med verkställighet av
beslut samt genomförande och uppföljning av insatser. Åtgärder som vidtas vid
handläggningen av ett ärende eller vid genomförande eller uppföljning av en insats
ska fortlöpande och utan oskäligt dröjsmål dokumenteras i journalen.27 Det är inte
tillräckligt att de uppgifter som hämtas in under en utredning sammanställs när

## Utredning

utredningen är slutförd, utan utredaren ska kontinuerligt tillföra akten alla de
uppgifter som kan vara av betydelse. Dokumentationen ska föras så att det är
möjligt att vid varje tidpunkt utläsa vad som har kommit fram i ärendet.28 Av
journalen ska det även framgå om tolk har använts vid kontakten med den enskilde,
och vid handläggning av ärenden som rör barn ska det av dokumentationen framgå
vilken information som har lämnats till barnet, vilka åsikter som barnet har fört
fram och hur barnets bästa har beaktats.29
Som angetts ovan ska dokumentationen även utvisa beslut som fattas i ärendet.
Dokumentationen ska bl.a. innehålla uppgifter om vilka insatser som har beviljats



24
   11 kap. 5 § SoL.
25
   JO 2006/07 s. 284, dnr 3832-2004, och JO:s beslut den 5 februari 2008, dnr 4592-2006.
26
   4 kap. 2 och 6 §§ SOSFS 2014:5.
27
   4 kap. 7 och 9 §§ SOSFS 2014:5.
28
   JO 2006/07 s. 284, dnr 3832-2004, och JO:s beslut den 5 februari 2008, dnr 4592-2006.
29
   4 kap. 10, 15, 16 och 18 §§ SOSFS 2014:5.
                                                                Dnr 5565-2016   Sid 18 (62)




eller avslagits helt eller delvis. Det ska även finnas uppgifter om huruvida beslutet
är tidsbegränsat eller förenat med något annat förbehåll.30
Brister i dokumentationen är särskilt allvarliga när det gäller ärenden som rör
personer som av olika anledningar har svårt att själva tillvarata sina rättigheter,
t.ex. ensamkommande barn. En god dokumentation skapar förutsättningar för att
ett ensamkommande barn ska kunna få den vård han eller hon är i behov av och för
att socialtjänsten och andra ska kunna följa upp vården i ett senare skede.

4.1.2   Undersökningens resultat
Vid de inspektioner som har genomförts har jag, när det gäller dokumentation och
journalföring, noterat att detta har skötts på olika sätt hos förvaltningarna. Några
förvaltningar har, trots ökningen av antalet ärenden under hösten 2015, skött
journalföringen på ett bra sätt och i enlighet med den reglering som finns. I flera
ärenden fördes journalerna löpande och anteckningarna i journalerna gjordes utan
dröjsmål. Det har i dessa fall varit lätt att följa ärendena och genomföra
granskningen.31
Jag har dock vid inspektionerna kunnat konstatera att långt ifrån alla förvaltningar
har uppfyllt de krav på dokumentation och journalföring som finns. Vid en
förvaltning var bristerna mycket omfattande, och det gick inte att följa ärendena
utifrån den befintliga dokumentationen. Granskningen blev då mycket svår att
genomföra eftersom det t.ex. inte var möjligt att avgöra om en åtgärd hade vidtagits
men inte fanns dokumenterad, eller om förvaltningen faktiskt inte hade vidtagit
åtgärden.32 Andra brister som noterades vid inspektionerna var att det ibland tog
lång tid innan anteckningar fördes in i journalerna.33 Dokumentationen uppfattades
ibland också som knapphändig.34 Vidare var det i en del ärenden svårt att av
dokumentationen bedöma vem som hade lämnat vissa uppgifter, dvs. om en
uppgift kom från barnet eller från någon annan. Det uppmärksammades även att
det i vissa fall var svårt att utläsa vilken information barnet hade fått och om en
tolk hade närvarat vid samtalen med barnet.35
När det gäller dokumentationen av de beslut som nämnden hade fattat kunde jag
konstatera att det i många fall framgick när det var fråga om ett tillfälligt
placeringsbeslut.36 Det kunde dock ibland vara svårt att utläsa av journalen när ett
beslut hade fattats.37 Det förekom också att det i beslutet saknades uppgifter om i
vilket specifikt jourhem barnet skulle placeras.38 Jag kommer i avsnitt 6.4 att gå in
närmare på frågan om placeringsbeslutens utformning.

30
   5 kap. 14 och 15 §§ SOSFS 2014:5.
31
   Bl.a. social- och arbetsmarknadsförvaltningen i Köping, dnr 5779-2016, och
socialförvaltningen i Kumla, dnr 5781-2016.
32
   Sociala nämndernas förvaltning i Västerås, dnr 5778-2016.
33
   Socialförvaltningen i Örebro, dnr 5780-2016.
34
   Stadsdelsförvaltningarna Kungsholmen m.fl., dnr 5518-2016, och socialförvaltningen i
Katrineholm, dnr 5782-2016.
35
   Socialförvaltningen i Katrineholm, dnr 5782-2016.
36
   Socialförvaltningen i Kumla, dnr 5781-2016, och socialförvaltningen i Katrineholm, dnr
5782-2016.
37
   Älvsjö stadsdelsförvaltning, dnr 6570-2016.
38
   Stadsdelsförvaltningarna Kungsholmen m.fl., dnr 5518-2016.
                                                                Dnr 5565-2016   Sid 19 (62)




Att handläggningen av ett ärende dokumenteras tillfredsställande är som redan
påpekats av stor vikt för kvaliteten i vården och den enskildes rättssäkerhet. En god
dokumentation skapar förutsättningar för att ett ensamkommande barn ska kunna få
den vård han eller hon är i behov av och för att vården ska kunna följas upp av
socialtjänsten i ett senare skede. Jag ser därför allvarligt på de brister som jag har
uppmärksammat vid vissa förvaltningar.
Jag kommer att återkomma till dokumentationsskyldigheten i samband med de
särskilda frågor som behandlas i följande avsnitt.

4.2     Handläggningstider

4.2.1    Bestämmelser
Socialtjänsten ska utan dröjsmål inleda utredning av vad som genom ansökan,
anmälan eller på annat sätt har kommit till nämndens kännedom och som kan
föranleda någon åtgärd av nämnden. Utredningen ska bedrivas skyndsamt och vara
slutförd senast inom fyra månader. Socialnämnden får, om det finns särskilda skäl,
besluta att förlänga utredningen för viss tid.39

4.2.2    Undersökningens resultat
Vid inspektionerna noterade jag att förvaltningarna, trots den svåra situation som
var under hösten 2015, inledde utredning enligt 11 kap. 1 § SoL utan dröjsmål i de
flesta av de granskade ärendena.40 Flera förvaltningar berättade dock att läget under
hösten 2015 var så ansträngt att det inte fanns några möjligheter att fördela
ärendena till en handläggare trots att man hade inlett en utredning. När
inspektionerna genomfördes noterade jag att några förvaltningar hade kommit i
kapp med handläggningen och fördelat alla ärenden.41 Vissa förvaltningar låg dock
efter i arbetet och hade fortfarande ärenden som inte var fördelade.42
Att ärenden förblir ofördelade kan ofta medföra att några faktiska
utredningsåtgärder inte vidtas trots att en utredning formellt har inletts. Detta
riskerar i sin tur att leda till att utredningarna tar mycket lång tid att genomföra och
att socialnämnden inte skaffar sig tillräcklig kännedom om barnen och deras
förhållanden. Detta kan i sin tur leda till att barnet inte får sitt behov av skydd och
stöd tillgodosett.
När det gäller handläggningstiderna kunde jag konstatera att utredningarna i flera
av de granskade ärendena avslutades inom den föreskrivna tiden om fyra
månader.43 Jag uppmärksammade dock ett flertal fall där utredningarna inte hade
avslutats inom föreskriven tid. I ett par granskade ärenden var utredningstiderna så

39
   11 kap. 1 och 2 §§ SoL.
40
   Bl.a. social- och arbetsmarknadsförvaltningen i Köping, dnr 5779-2016,
socialförvaltningen i Kumla, dnr 5781-2016, socialförvaltningen i Katrineholm, dnr 5782-
2016, och Älvsjö stadsdelsförvaltning, dnr 6570-2016.
41
   Socialförvaltningen i Katrineholm, dnr 5782-2016, och Älvsjö stadsdelsförvaltning, dnr
6570-2016.
42
   Stadsdelsförvaltningarna Kungsholmen m.fl., dnr 5518-2016, och sociala nämndernas
förvaltning i Västerås, dnr 5778-2016.
43
   Bl.a. social- och arbetsmarknadsförvaltningen i Köping, dnr 5779-2016, och
socialförvaltningen i Kumla, dnr 5781-2016.
                                                                Dnr 5565-2016    Sid 20 (62)




långa som ett år. Förlängningsbeslut fanns i vissa ärenden men saknades i andra.44
Vid en förvaltning noterades ett flertal ärenden där utredningarna inte var avslutade
trots att utredningarna hade inletts under hösten eller vintern 2015. I de ärendena
saknades beslut om att förlänga utredningstiden.45

4.3     Utseende av en god man

4.3.1    Bestämmelser om utseende av god man
Överförmyndaren ska som regel utse en god man för alla ensamkommande barn
som kommer till Sverige. Den gode mannen ska i vårdnadshavarnas ställe ansvara
för barnets personliga förhållanden och sköta dess angelägenheter.46 Ansökan om
god man får göras av Migrationsverket och av socialnämnden i den kommun där
barnet vistas. Överförmyndaren får också självmant ta upp frågan. En god man ska
förordnas så snart det är möjligt. Överförmyndaren ska omedelbart efter
förordnandet informera barnet om vem som har förordnats som god man.
Informationen ska även lämnas till barnets boende och till det offentliga biträdet.47

4.3.2    Undersökningens resultat
Vid inspektionerna framkom att det i flera kommuner förordnades en god man i
nära anslutning till anvisningen. I vissa kommuner kunde det emellertid ta längre
tid, ibland flera månader innan en god man förordnades. Det berodde som regel på
att det inte fanns tillräckligt många gode män att tillgå.48
Det är viktigt att en god man förordnas så snart som möjligt så att inte barnet står
utan företrädare. Om det inte finns någon god man förordnad saknar barnet en
företrädare som kan ta ställning till de frågor som uppkommer under utredningen.
I en kommun framkom att överförmyndarnämnden, med hänvisning till sekretess,
inte ville lämna ut uppgifter om vem som hade förordnats som god man till
socialförvaltningen. I stället fick förvaltningen invänta att den gode mannen själv
kontaktade förvaltningen, vilket i vissa fall kunde dröja.49 Det är enligt min mening
olyckligt. Den gode mannen förutsätts ha ett nära samarbete med socialtjänsten,
och det är väsentligt att socialtjänsten tidigt får kontakt med den gode mannen.
Även om uppgiften om vem som har förordnats som god man för ett specifikt barn
omfattas av sekretess hos överförmyndaren framstår det som uppenbart att
uppgiften kan lämnas till socialnämnden i den kommun som har ansvar för barnet
utan att barnet eller den gode mannen lider skada eller men av att uppgiften lämnas
ut.50 Överförmyndarens verksamhet omfattas emellertid inte av min undersökning
och jag går därför inte in närmare på saken här.


44
   Socialförvaltningen i Örebro, dnr 5780-2016, socialförvaltningen i Flen, dnr 5783-2016,
och Älvsjö stadsdelsförvaltning, dnr 6570-2016.
45
   Socialförvaltningen i Flen, dnr 5783-2016.
46
   2 § lagen (2005:429) om god man för ensamkommande barn.
47
   3 § lagen (2005:429) om god man för ensamkommande barn.
48
   Se t.ex. Älvsjö stadsdelsförvaltning, dnr 6570-2016, och socialförvaltningen i
Katrineholm, dnr 5782-2016.
49
   Socialförvaltningen i Örebro, dnr 5780-2016.
50
   Bestämmelser om sekretess hos överförmyndaren finns i 32 kap. 4–5 §§ offentlighets-
och sekretesslagen (2009:400), OSL.
                                                                Dnr 5565-2016   Sid 21 (62)



4.4     Vårdplaner och genomförandeplaner

4.4.1    Bestämmelser m.m.
En stor del av socialtjänstens arbete med ensamkommande barn går ut på att hitta
ett lämpligt boende åt det ensamkommande barnet. När någon behöver vårdas i ett
HVB-hem, stödboende eller familjehem ska en plan upprättas för den vård som
socialnämnden avser att anordna (vårdplan). Socialnämnden ska också upprätta en
plan över hur vården ska genomföras (genomförandeplan).51 Vårdplanen ska bl.a.
beskriva de särskilda insatser som behövs samt målet med vården. I
genomförandeplanen ska det sedan beskrivas när och hur de särskilda insatserna
ska genomföras.52 Vårdplanen och genomförandeplanen ska även uppta åtgärder
och insatser som andra huvudmän har ansvar för.53 Det kan t.ex. gälla insatser från
sjukvården där landstinget är ansvarigt. Enligt Socialstyrelsens allmänna råd bör
genomförandeplanen upprättas i samband med placeringen.54
Vårdplanen förutsätts bli undertecknad av den gode mannen och även barnet om
han eller hon är över 15 år. Vårdgivaren och den handläggande tjänstemannen hos
den socialnämnd som beslutar om placeringen förutsätts också underteckna
vårdplanen. Alla som berörs av vårdplaneringen blir på så sätt införstådda med vad
som förväntas av just honom eller henne.55

4.4.2    Undersökningens resultat
Upprättande av vårdplaner och genomförandeplaner är viktigt bl.a. för
uppföljningen av vården och för att tydliggöra ansvaret mellan socialtjänsten och
andra berörda huvudmän. Det är även viktigt att vårdplanerna och
genomförandeplanerna är individuellt utformade utifrån det enskilda barnets behov
eftersom dokumenten ska ligga till grund för en god vård. Vid inspektionerna
kunde jag konstatera att vårdplaner fanns upprättade i många av de granskade
ärendena.56 I något fall var vårdplanen däremot daterad först efter det att
utredningen hade avslutats.57 I några ärenden saknades det uppgifter om när
vårdplanen hade färdigställts, och det förekom också att vårdplanerna inte var
undertecknade.58 En del vårdplaner uppfattades även som något innehållslösa och
generella.59 När det gäller genomförandeplaner kunde jag konstatera att sådana
saknades i ett stort antal av de granskade ärendena.60 Vid en förvaltning berättade
man att man nyligen hade påbörjat arbetet med att ta fram genomförandeplaner.61



51
   11 kap. 3 § SoL.
52
   5 kap. 1 a § socialtjänstförordningen (2001:937), SoF.
53
   11 kap. 3 § SoL.
54
   7 kap. 2 § AR SOSFS 2012:11.
55
   Prop. 2000/01:80 s. 106.
56
   T.ex. stadsdelsförvaltningarna Kungsholmen m.fl., dnr 5518-2016, socialförvaltningen i
Örebro, dnr 5780-2016, och socialförvaltningen i Kumla, dnr 5781-2016.
57
   Socialförvaltningen i Örebro, dnr 5780-2016.
58
   Älvsjö stadsdelsförvaltning, dnr 6570-2016.
59
   Socialförvaltningen i Katrineholm, dnr 5782-2016.
60
   Bl.a. stadsdelsförvaltningarna Kungsholmen m.fl., dnr 5518-2016, socialförvaltningen i
Örebro, dnr 5780-2016, och socialförvaltningen i Katrineholm, dnr 5782-2016.
61
   Älvsjö stadsdelsförvaltning, dnr 6570-2016.
                                                             Dnr 5565-2016   Sid 22 (62)



5     Bedrivande av utredningen

5.1    Inledande av utredning och allmänt om socialtjänstens utredning
När ett barn som saknar vårdnadshavare i Sverige ger sig till känna eller
aktualiseras på något annat sätt i en kommun, t.ex. genom Migrationsverkets
anvisning, ska socialnämnden utan dröjsmål inleda en utredning.62 Socialnämnden
ska också göra en bedömning av om barnet är i behov av omedelbart skydd. 63
Nämnden har ett långtgående utredningsansvar när det gäller barn som kan vara i
behov av skydd och stöd, och sådana utredningar bör ha högsta prioritet inom
socialtjänsten.64
Syftet med utredningen är att nämnden ska klargöra barnets situation och behov
samt föreslå insatser för att tillgodose behoven.65 Utredningen syftar också till att
ge nämnden ett tillförlitligt beslutsunderlag och den ska ges en sådan omfattning att
den kan leda till ett sakligt korrekt beslut.66
Förutom att utreda barnets behov av ett långsiktigt boende har socialnämnden även
ansvar för att utreda barnets behov av andra insatser.67 När det gäller barnets
boende har socialnämnden att utreda vilken boendeform som passar bäst för att
tillgodose barnets behov. I avsnitt 6 redogörs närmare för olika typer av
placeringar.
Som redovisats i avsnitt 3 innebär den s.k. normaliseringsprincipen att samma
regler och sociala omvårdnadssystem bör gälla för alla barn som vistas i Sverige.
Ensamkommande barns behov ska med andra ord utredas utifrån samma regler
som gäller för utredningar av andra barn som kan behöva socialtjänstinsatser.68
Även om utredningen av ett ensamkommande barns behov ska göras utifrån
samma bestämmelser som utredningar för andra barn som kan ha behov av insatser
från socialtjänsten behöver utredningen anpassas till den särskilda situation som
ensamkommande barn befinner sig i. En barnutredning som inte rör ett
ensamkommande barn tar ofta sikte på brister i barnets hemmiljö eller, när det
gäller äldre barn, oro på grund av barnets missbruk eller andra frågor som rör
barnets beteende. Utmärkande för utredningen när det gäller ensamkommande barn
är att barnets vårdnadshavare inte finns i Sverige och därmed i många fall inte kan
göras delaktiga i utredningen. I vårdnadshavarnas ställe behöver i stället den gode
mannen involveras.
Uppgifter om barnets situation hämtas i första hand in med hjälp av information
från barnet. Barnet kan dock av olika anledningar ha svårt att lämna relevanta
uppgifter om sina behov. I den särskilda situation som ensamkommande barn

62
   11 kap. 1 § första stycket SoL.
63
   11 kap. 1 a § första stycket SoL.
64
   Se bl.a. prop. 1996/97:124 s. 110 och prop. 2012/13:10 s. 55.
65
   Se prop. 2012/13:10 s. 64 och SOSFS 2014:6 s. 4.
66
   Se prop. 1979/80:1 Del A s. 562.
67
   Socialstyrelsens handbok Utreda barn och unga – Handbok för socialtjänstens arbete
enligt socialtjänstlagen s. 73, Socialstyrelsens handbok Ensamkommande barn och unga –
Handbok om socialnämndens ansvar och uppgifter s. 22 och SOSFS 2014:6 s. 4.
68
   Se bl.a. prop. 2005/06:46 s. 41 och Socialstyrelsens handbok Ensamkommande barn och
unga – Handbok om socialnämndens ansvar och uppgifter s. 22.
                                                                Dnr 5565-2016    Sid 23 (62)




befinner sig i kan barnet t.ex. ha svårt att öppna sig och känna förtroende för
omgivningen. Det finns som regel få personer kring barnet som känner det väl och
kan bidra med uppgifter om barnet. Vidare är tillgång till en tolk ofta en
förutsättning för att kunna genomföra utredningen. Utredningen påverkas även av
att ensamkommande barn har ett omedelbart behov av en placering, och genom
placeringen inträder ett ansvar för att följa upp barnets hälsa, utveckling, sociala
beteende, skolgång samt relationer till närstående.69 Uppföljningen av placeringen
behandlas närmare i avsnitt 8.

5.1.1    Vissa allmänna iakttagelser om utredningarna
I stort sett alla de granskade förvaltningarna hade inlett en utredning i nära
anslutning till anvisningen. Vid flera av förvaltningarna klarade man inte av att
upprätthålla kraven på det långtgående utredningsansvar som socialtjänsten har i
ärenden som rör barn.70 Några av förvaltningarna uppgav även att de vid
tidpunkten för JO:s inspektioner inte utredde ärenden om ensamkommande barn
lika grundligt som andra ärenden.71 På grund av resursbrist överlät några
förvaltningar till konsulter och i några fall till de företag som rekryterade
familjehem att utreda barns behov.72
Flera av förvaltningarna uppgav att det hade dragit ut på tiden innan ärenden hade
fördelats till en ansvarig handläggare, och vid ett par förvaltningar fanns det
fortfarande ett stort antal ärenden som inte hade fördelats.73 Vid flera förvaltningar
skapades nya grupper för arbetet med ensamkommande barn under 2015 och 2016.
Det förekom rekryteringsproblem på flera håll, och vid en förvaltning saknade de
som anställdes till gruppen för arbetet med ensamkommande barn tidigare
erfarenhet av att arbeta med barnärenden.74
En socialnämnd gjorde i september 2016 en anmälan enligt lex Sarah till
Inspektionen för vård och omsorg (IVO) i vilken framfördes att det fanns stora
brister i den totala handläggningen av ärenden om ensamkommande barn.
Beträffande förvaltningens utredningar enligt 11 kap. 1 § SoL angavs bl.a. att de
inte kunde bedrivas skyndsamt och att det i många fall till och med saknades en
ansvarig handläggare.75

5.2     Utredningsförfarandet
Vid alla beslut och andra åtgärder som rör vård- och behandlingsinsatser för barn
ska vad som är bäst för barnet vara avgörande.76 Liksom i socialtjänstens

69
   Se 6 kap. 7 b § SoL.
70
   T.ex. stadsdelsförvaltningarna Kungsholmen m.fl., dnr 5518-2016, Älvsjö
stadsdelsförvaltning, dnr 6570-2016, sociala nämndernas förvaltning i Västerås, dnr 5778-
2016, och socialförvaltningen i Flen, dnr 5783-2016.
71
   T.ex. stadsdelsförvaltningarna Kungsholmen m.fl., dnr 5518-2016.
72
   T.ex. Älvsjö stadsdelsförvaltning, dnr 6570-2016, och socialförvaltningen i Flen, dnr
5783-2016.
73
   Stadsdelsförvaltningarna Kungsholmen m.fl., dnr 5518-2016, och sociala nämndernas
förvaltning i Västerås, dnr 5778-2016.
74
   Älvsjö stadsdelsförvaltning, dnr 6570-2016.
75
   Sociala nämndernas förvaltning i Västerås, IVO:s ärende 8.1.2-29960/2016.
76
   1 kap. 2 § andra stycket SoL. Jämför även artikel 3.1. i Förenta nationernas konvention
om barnets rättigheter (barnkonventionen).
                                                            Dnr 5565-2016   Sid 24 (62)




verksamhet i övrigt ska genomförandet av en utredning bygga på respekt för
människornas självbestämmanderätt och integritet.77
Vid en utredning av om socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd eller
stöd får nämnden, för bedömningen av behovet av insatser, konsultera sakkunniga
samt i övrigt ta de kontakter som behövs. Utredningen ska bedrivas så att inte
någon i onödan utsätts för skada eller olägenhet samt inte göras mer omfattande än
vad som är motiverat av omständigheterna i ärendet.78 Utredningen ska bedrivas
skyndsamt och vara slutförd senast inom fyra månader. Finns det särskilda skäl får
socialnämnden besluta att förlänga utredningen en viss tid.79
Socialnämndens insatser ska utformas och genomföras tillsammans med den
enskilde.80 Under vissa förutsättningar kan ett barn ges vård utan samtycke.
Bestämmelser om sådan vård finns i LVU (se avsnitt 9.8).
Enligt Socialstyrelsens allmänna råd bör socialnämnden inleda utredningen med att
planera hur den är tänkt att bedrivas.81 Detta bör göras i nära samråd med barnet
utifrån dess ålder och mognad. Planeringen bör omfatta bl.a. vad som ska klargöras
i utredningen, hur samtal och möten ska utformas så att barnet ges goda
förutsättningar att framföra sina åsikter, när och hur samtal ska äga rum med barnet
enskilt eller tillsammans med någon annan (t.ex. den gode mannen), hur behov av
tolk- eller kommunikationsstöd ska tillgodoses, vilka kontakter (t.ex. med
sakkunniga) som behöver tas under utredningen och när utredningen beräknas vara
slutförd.
Uppgifter till utredningen bör hämtas in på ett strukturerat sätt med utgångspunkt i
vetenskap och beprövad erfarenhet.82 Under utredningens gång ska barnet och dess
ställföreträdare vara delaktiga och kontinuerligt få information, så att
utredningsprocessen blir begriplig och förutsägbar för dem.83
Som konstaterats inledningsvis hämtas uppgifter om barnets situation i första hand
in med hjälp av information från barnet. Även om ett barns föräldrar inte befinner
sig i Sverige är det viktigt att utreda om och i så fall hur föräldrar och andra
närstående kan ha kontakt med barnet samt vilka möjligheter de har att vara
delaktiga i utredningen.84
Barnets situation behöver också beskrivas av referenspersoner och sakkunniga i
barnets nätverk. Boendepersonal, gode mannen och lärare m.fl. kan bidra med
information om hur de uppfattar barnets behov i den aktuella situationen.
Socialnämnden har en skyldighet att verka för att samverkan med bl.a. andra
myndigheter kommer till stånd.85 Socialnämndens samverkan med andra

77
   1 kap. 1 § tredje stycket SoL.
78
   11 kap. 2 § första stycket SoL.
79
   11 kap. 2 § andra stycket SoL.
80
   3 kap. 5 § SoL.
81
   SOSFS 2014:6 s. 4 och 5.
82
   SOSFS 2014:6 s. 5.
83
   Se prop. 2012/13:10 s. 56.
84
   Se Socialstyrelsens handbok Ensamkommande barn och unga – Handbok om
socialnämndens ansvar och uppgifter s. 23.
85
   3 kap. 5 § och 5 kap. 1 a § SoL.
                                                                  Dnr 5565-2016     Sid 25 (62)




huvudmän under utredningen bör syfta till att dels få en god helhetsbild av barnets
situation, dels samordna eventuella insatser.86

5.3     Socialtjänstens kontakter med barnet under utredningen

5.3.1    Bestämmelser om barnets rätt att få information och komma till tals
Sverige som stat är bunden av FN:s konvention om barnets rättigheter,
barnkonventionen, och två protokoll87 till konventionen som Sverige har tillträtt.
Även om konventionen inte är direkt tillämplig för domstolar och myndigheter
finns det en skyldighet att tolka svenska regler fördragskonformt. Artikel 12.1 ger
barnet rätt att uttrycka sina åsikter i alla frågor som rör barnet. Rättigheten är
absolut och gäller alla barn utan åtskillnad. Artikel 12.2 ger barnet rätt att höras i
alla administrativa förfaranden som rör barnet. Staten ska skapa förutsättningar för
barnet att göra sin röst hörd.
Principen om barnets bästa och barnets rätt att komma till tals ska tolkas i
förhållande till varandra, vilket innebär att informationen från barnet kan påverka
både bedömningen av barnets bästa och hur barnet ska ges möjlighet att uttrycka
sina åsikter.88
När det gäller åtgärder för ett barn enligt socialtjänstlagen följer av
11 kap. 10 § SoL att barnet ska få relevant information. I andra meningen i
bestämmelsen anges att barnet ska ges möjlighet att framföra sina åsikter i frågor
som rör barnet. Om barnet inte framför sina åsikter, ska hans eller hennes
inställning så långt det är möjligt klarläggas på annat sätt. Barnets åsikter och
inställning ska tillmätas betydelse i förhållande till hans eller hennes ålder och
mognad. Andra meningen i bestämmelsen har tillkommit för att tydliggöra barnets
rätt att komma till tals enligt artikel 12 i barnkonventionen.89
I mål och ärenden som handläggs enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen har ett
barn som har fyllt 15 år dessutom rätt att föra sin egen talan.90 Av detta följer att
både den gode mannen och barnet, om det har fyllt 15 år, är part i ett ärende som
rör barnet hos socialnämnden. I många fall kommer därför barnets inställning i en
fråga att vara avgörande för om en erbjuden insats kan genomföras.
Socialtjänsten ska kommunicera utredningsmaterialet med den som är part i
ärendet dvs. barnet, om det har fyllt 15 år, och hans eller hennes ställföreträdare.
De ska också ges möjlighet att yttra sig över utredningsmaterialet.91
Socialstyrelsen har utfärdat föreskrifter för hur dokumentation av barnets bästa och
rätt att vara delaktig ska utföras.92


86
   SOSFS 2014:6 s. 4.
87
   Fakultativt protokoll till konventionen om barnets rättigheter vid indragning av barn i
väpnade konflikter och fakultativt protokoll till konventionen om barnets rättigheter om
försäljning av barn, barnprostitution och barnpornografi.
88
   Se prop. 2012/13:10 s. 37.
89
   Se prop. 2012/13:10 s. 135.
90
   11 kap. 10 § andra stycket SoL.
91
   11 kap. 8 § SoL.
92
   SOSFS 2014:5 (12-18 §§).
                                                               Dnr 5565-2016   Sid 26 (62)




5.3.2   Närmare om socialnämndens inledande och fortsatta kontakter med
        barnet under utredningstiden
Den inledande kontakten mellan barnet och den ansvariga socialsekreteraren kan
spela en stor roll för det fortsatta arbetets gång. För att barnet ska kunna medverka i
utredningen krävs att det är införstått med varför utredningen görs, hur processen
går till, vilka man ska tala med och vad utredningen ska leda till. Information till
barnet bör ges så tidigt som möjligt, dels för att informationen kan lugna barnet i en
obekant och kanske skrämmande situation, dels för att barnet tidigt i processen ska
kunna ge uttryck för sin inställning. Med hänsyn till vad som är bäst för barnet får
den information som lämnas anpassas till situationen och barnets ålder, mognad
och tidigare kunskaper. Det är viktigt att barnet ges kontinuerlig information under
hela den tid som en utredning pågår.93
Enligt Socialstyrelsens allmänna råd om utredningens genomförande bör
socialnämnden träffa barnet såväl med som utan vårdnadshavare.94 När det gäller
ensamkommande barn blir det snarare fråga om att träffa barnet enskilt och
tillsammans med den gode mannen eller t.ex. familjehemsföräldrarna. Både samtal
och observationer bidrar till att nämnden kan bilda sig en uppfattning om barnets
situation. Barnet bör ges möjlighet att uttrycka sin åsikt både genom att svara på
frågor och genom att berätta fritt.95 Det är vidare viktigt att barnet får möjlighet att
framföra sina åsikter i en miljö som känns trygg för barnet och att de metoder och
arbetssätt som används är väl anpassade till barnets förutsättningar. Behovet av att
klarlägga barnets inställning är särskilt stort i de fall då barnet är i behov av
skydd.96
Den första kontakten med barnet och den initiala informationen om barnet kan i
vissa fall leda till slutsatsen att det är tillräckligt att göra en kortfattad utredning
och i andra fall att en mer ingående utredning behövs för att utreda barnets behov
och kunna klargöra ett barns inställning. JO har i ett beslut uttalat sig om
utredningen i tre ärenden där det kom fram uppgifter om att det ensamkommande
barnet hade ingått äktenskap med en vuxen person. Enligt JO kan socialnämnden
först efter en noggrann och omsorgsfull utredning ha ett tillräckligt gott
beslutsunderlag för att avgöra om ett barn har en reell möjlighet att ge uttryck för
en önskan om att få bo med sin make eller maka och om barnet är i behov av skydd
eller stöd. JO ansåg att ett eller två samtal med barnet vid ankomsten till Sverige i
de flesta fall inte kunde anses vara tillräckligt.97

5.3.3   JO:s iakttagelser
Flera av förvaltningarna uppgav att de som regel etablerade en första kontakt med
barnet relativt snabbt efter anvisningen (omgående eller inom cirka två veckor). I
en del fall möttes barnet upp när det anlände med t.ex. tåg till kommunen. I andra
fall ägde det första mötet rum i boendet eller på förvaltningen. Ibland hade man
endast telefonkontakt med barnet. Vissa förvaltningar träffade dock inte barnet

93
   Se prop. 2006/07:129 s. 38.
94
   SOSFS 2014:6 s. 5.
95
   SOSFS 2014:6 s. 5.
96
   Se prop. 2012/13:10 s. 38 f. och s. 135.
97
   JO 2016/17 s. 484, dnr 394-2016, 476-2016 och 692-2016.
                                                                Dnr 5565-2016    Sid 27 (62)




innan det placerades. Några av förvaltningarna uppgav att den första kontakten var
kort. De flesta förvaltningarna verkar tidigt ha informerat barnet om socialtjänstens
respektive Migrationsverkets roll.
Några av förvaltningarna uppgav, vilket även framkom av de granskade akterna, att
den första kontakten i vissa fall dröjde upp till flera månader.98 Undersökningen
visade även att det första utredningssamtalet med barnet i flera fall dröjde, i något
fall upp till nio månader.99 En förvaltning uppgav att det inte hade varit möjligt att
göra hembesök i alla fall och att man vid tidpunkten för inspektionen i många fall
inte alls hade träffat barnet.100
En del förvaltningar använde sig av någon form av frågemall vid de första
kontakterna med barnet.101 Några av förvaltningarna uppgav att man såväl vid det
första samtalet med barnet som vid senare samtal gav barnet tillfälle att tala enskilt
med handläggaren.102 I ett fall noterades att familjehemsföräldrarna närvarade vid
de flesta samtalen med barnet.103 I några fall var det svårt att av dokumentationen
utläsa vilka uppgifter som barnet själv hade lämnat och vilka uppgifter som hade
lämnats av andra personer.104
Undersökningen visar att antalet kontakter med barnet under utredningen varierade
mellan förvaltningarna och från ärende till ärende samt att det i flera fall gick lång
tid mellan samtalen.105 Kontakterna med barnet påverkades, förutom av bristande
personalresurser, av var barnet geografiskt var placerat samt av vad det var för
sorts placering. Till exempel uppgav en förvaltning att det första samtalet med
barnet dröjde längre om det var fråga om en nätverksplacering.106
Såvitt kommit fram av undersökningen har en tolk i stor utsträckning funnits
närvarande, ofta per telefon, vid socialtjänstens samtal med barnet. Flera av
förvaltningarna har dock uppgett att det har varit svårt att få tag på tolkar, särskilt
när det gäller språket dari.107 I några av de granskade ärendena framkom att
familjehemsföräldrarna tolkade vid samtal med barnet.108 Vid en förvaltning hade
man anställt en egen tolk för att effektivisera handläggningen.109




98
   T.ex. Älvsjö stadsdelsförvaltning, dnr 6570-2016, och socialförvaltningen i Katrineholm,
dnr 5782-2016.
99
   Socialförvaltningen i Flen, dnr 5783-2016.
100
    Stadsdelsförvaltningarna Kungsholmen m.fl., dnr 5518-2016.
101
    Stadsdelsförvaltningarna Kungsholmen m.fl., dnr 5518-2016, och sociala nämndernas
förvaltning i Västerås, dnr 5778-2016.
102
    Stadsdelsförvaltningarna Kungsholmen m.fl., dnr 5518-2016, sociala nämndernas
förvaltning i Västerås, dnr 5778-2016, och socialförvaltningen i Kumla, dnr 5781-2016.
103
    Socialförvaltningen i Katrineholm, dnr 5782-2016.
104
    Socialförvaltningen i Katrineholm, dnr 5782-2016.
105
    Bl.a. Socialförvaltningen i Katrineholm, dnr 5782-2016, sociala nämndernas förvaltning
i Västerås, dnr 5778-2016, och socialförvaltningen i Örebro, dnr 5780-2016.
106
    Socialförvaltningen i Katrineholm, dnr 5782-2016.
107
    Social- och arbetsmarknadsförvaltningen i Köping, dnr 5779-2016, socialförvaltningen i
Örebro, dnr 5780-2016, och sociala nämndernas förvaltning i Västerås, dnr 5778-2016.
108
    Socialförvaltningen i Katrineholm, dnr 5782-2016.
109
    Älvsjö stadsdelsförvaltning, dnr 6570-2016.
                                                             Dnr 5565-2016   Sid 28 (62)



5.4     Fångas särskilda behov upp under utredningen?
Som redan har nämnts kan ensamkommande barn ha varit med om svåra händelser.
Förhållanden såväl före och under resan till Sverige som i asylprocessen och tiden
därefter kan påverka barnens fysiska och psykiska hälsa.110
Som redovisats ovan syftar utredningen till att klargöra barnets situation och behov
samt till att föreslå insatser för att behoven ska tillgodoses. Utöver att utreda
behovet av en lämplig boendeform och eventuella andra insatser enligt SoL har
socialnämnden även en skyldighet att utreda behovet av andra insatser och verka
för att samverkan med bl.a. andra myndigheter kommer till stånd.111

5.4.1    JO:s iakttagelser
Flera av förvaltningarna uppgav att man vid det första samtalet med barnet tog upp
frågor om barnets hälsa samt behovet av samtalsstöd och psykiatrikontakt.112 Några
av förvaltningarna berättade att det var svårt att initialt fånga upp om barnet hade
några särskilda behov utan det visade sig först senare under utredningstiden eller
därefter. Det kom fram olika skäl till varför behoven upptäcktes sent. Ett sådant
skäl var att barnen inledningsvis hade svårt att öppna sig.113 I andra fall upptäcktes
behoven sent på grund av att socialtjänsten inte hade haft möjlighet att träffa barnet
eller göra hembesök i ett tidigare skede.114
I några av de granskade ärendena uppmärksammades brister vad gäller
socialtjänstens ansvar att utreda, sätta in insatser och följa upp om barnet hade
särskilda behov. I ett ärende framgick av journalanteckningarna att barnet inte
mådde bra men där angavs det ändå i utredningen att barnet hade god fysisk och
psykisk hälsa.115 I ett annat fall framkom av uppgifter från familjehemmet att
barnet hade vistats på sjukhus en längre tid. Behovet av insatser verkade dock inte
ha fångats upp.116 I ett tredje fall hade en god man uttryckt oro för ett barn, men
såvitt det kom fram följdes inte oron upp och den ledde inte heller till några
åtgärder.117

5.5     Kommentarer om socialtjänstens bedrivande av utredning
Undersökningen visar att vissa kommuner, trots den ansträngda situationen, har
lyckats bedriva utredningen av barnens behov av insatser på ett godtagbart sätt.118
I flera kommuner fanns det dock många brister när det gäller genomförandet av
utredningen av barnens behov. Detta har kommit fram såväl genom de granskade
110
    Socialstyrelsens handbok Ensamkommande barn och unga – Handbok om
socialnämndens ansvar och uppgifter s. 24 och 31.
111
    3 kap. 5 § och 5 kap. 1 a § SoL samt SOSFS 2014:6 s. 4.
112
    Socialförvaltningen i Kumla kommun, dnr 5781-2016, stadsdelsförvaltningarna
Kungsholmen m.fl., dnr 5518-2016, och social- och arbetsmarknadsförvaltningen i Köping,
dnr 5779-2016.
113
    Socialförvaltningen i Katrineholm, dnr 5782-2016.
114
    Bl.a. Älvsjö stadsdelsförvaltning, dnr 6570-2016.
115
    Stadsdelsförvaltningarna Kungsholmen m.fl., dnr 5518-2016.
116
    Socialförvaltningen i Flen, dnr 5783-2016. Se även avsnitt 5.5.
117
    Socialförvaltningen i Katrineholm, dnr 5782-2016.
118
    Socialförvaltningen i Kumla, dnr 5781-2016, och social- och
arbetsmarknadsförvaltningen i Köping, dnr 5779-2016.
                                                               Dnr 5565-2016   Sid 29 (62)




ärendena som genom den information som företrädarna för förvaltningarna har
lämnat. I flera fall har det visat sig att socialtjänsten inte har lyckats utreda de
ärenden som rör ensamkommande barn på samma noggranna och omsorgsfulla sätt
som andra ärenden. Det har även kommit fram att det i många fall har saknats
ansvariga handläggare för ärendena samt att utredningarna inte har avslutats inom
rimlig tid. Vid tidpunkten för JO:s inspektioner hade några kommuner ännu inte
kommit till rätta med situationen, och det fanns fortfarande sådana brister som
beskrivits ovan. Detta är mycket allvarligt.
Att ett ensamkommande barns behov inte utreds tillräckligt noggrant får givetvis
konsekvenser. Ett bristande beslutsunderlag när det gäller vilket slags boende
barnet har behov av kan leda till ett beslut om en placering som inte tillgodoser
barnets behov och således inte är lämplig (se avsnitt 6 och 9).
Brister i utredningarna får även konsekvenser på beslutsunderlaget vad gäller andra
insatser än boendet. Undersökningen visade att särskilda behov i vissa fall inte ens
hade fångats upp under utredningen och att åtgärder således inte hade satts in.
Kontakten med barnet är av mycket stor vikt när det gäller utredningar av
ensamkommande barn. Som konstaterats ovan kommer uppgifterna om barnet och
dess behov främst från barnet då det initialt är få andra personer i Sverige som
känner barnet eller har vetskap om barnets behov.
När det gäller socialtjänstens kontakter med barnet under utredningen visar
undersökningen att det finns flera förhållanden som innebär en risk för att barnets
behov inte utreds på ett tillräckligt noggrant sätt och att kraven på barnets rätt att få
information och komma till tals inte uppfylls. Bland annat har följande faktorer
uppmärksammats:
       –   En god man förordnas sent och kan då inte företräda barnet under
           utredningen eller lämna uppgifter om barnet.
       –   Den första kontakten med barnet dröjer.
       –   Kontakterna med barnet under utredningen är få och det går lång tid mellan
           tillfällena.
       –   En ansvarig handläggare saknas.
       –   En vårdplan saknas eller är bristfällig.
En ytterligare viktig faktor som, i förening med ovanstående förhållanden, bidrar
till en ökad risk för att ett barns särskilda behov inte fångas upp är att barnet kan ha
svårt att vid sina första kontakter med socialtjänsten öppna sig och berätta om olika
problem som han eller hon har. Som kommit fram ovan uppmärksammades detta
problem under mina inspektioner. Detta var även en av de frågor som AA vid
Human Rights Watch lyfte fram vid ett seminarium som jag hade under hösten
2016. Som ett exempel på denna situation kan jag nämna ett ärende som jag
granskade vid en av mina inspektioner.119 I det fallet hade barnet en blodsjukdom
som förvaltningen fick kännedom om först efter förhållandevis lång tid i samband
med att barnet hade vistats en tid på sjukhus. Att ett barn inte berättar om en
sjukdom eller något annat förhållande kan socialtjänsten i och för sig inte lastas för.

119
      Socialförvaltningen i Flens kommun, dnr 5783-2016.
                                                             Dnr 5565-2016   Sid 30 (62)




För att barnet ska öppna sig förutsätts dock som regel att det finns ett förtroende
från barnets sida gentemot socialtjänsten och att barnet på andra sätt som beskrivits
ovan ges goda förutsättningar att få komma till tals.
Bristande information om och utredning av barnets behov leder vidare till att
uppföljningen av insatserna blir avgörande. I många fall kanske särskilda behov
inte visar sig förrän efter det att utredningen har avslutats. Uppföljningen i ärenden
om ensamkommande barn får särskilt stor betydelse även av den anledningen att en
placering av barnet sker omedelbart (se närmare i avsnitt 8).
                                                               Dnr 5565-2016    Sid 31 (62)



6     Placeringen av barnet

6.1    Inledning
Socialstyrelsen har i handboken Ensamkommande barn och unga – Handbok om
socialnämndens ansvar och uppgifter gjort en utförlig genomgång av de
bestämmelser som gäller när socialnämnden placerar ensamkommande barn.
Socialstyrelsen har också meddelat föreskrifter och allmänna råd som avser
socialnämndens ansvar för barn och unga i familjehem, jourhem eller HVB-hem.120
Jag kommer mot den bakgrunden bara att göra en översiktlig redovisning av
reglerna på området.

6.2    Vilka placeringsalternativ finns?
Socialnämnden ska enligt 6 kap. 1 § SoL se till att den som behöver vårdas eller bo
i ett annat hem än det egna tas emot i ett familjehem, HVB-hem eller stödboende
för barn och unga i åldern 16–20 år (stödboende).
Ett familjehem är ett enskilt hem som på uppdrag av socialnämnden tar emot bl.a.
barn för stadigvarande vård och fostran. Verksamheten ska inte bedrivas
yrkesmässigt.121
När ett barn placeras ska det i första hand övervägas om barnet kan tas emot av
någon anhörig eller annan närstående. Barnets bästa ska dock alltid beaktas.122 Ett
beslut om att placera barnet hos en anhörig eller annan närstående benämns ofta
nätverksplacering eller anhörigplacering.
Det förekommer att socialtjänsten anlitar privata verksamheter för att få tillgång till
familjehem eller jourhem. Dessa s.k. konsulentstödda familjehem skiljer sig från de
”vanliga” familjehemmen och jourhemmen på så sätt att råd, stöd och annan sådan
hjälp till hemmet i första hand ges av konsulentverksamheten i stället för
socialtjänsten.
Ett jourhem är ett enskilt hem som vid upprepade tillfällen tar emot barn för
tillfällig vård och fostran.123 Om det inte finns särskilda skäl får ett barn vårdas i ett
jourhem i högst två månader efter det att socialnämndens utredning har avslutats.124
Nämndens utredning om barnet ska som huvudregel vara klar inom fyra
månader.125
Ett HVB-hem är ett hem inom socialtjänsten som tar emot enskilda för vård eller
behandling i förening med ett boende.126
Med stödboende avses en verksamhet inom socialtjänsten som tar emot enskilda i
åldern 16–20 år i ett eget boende med individanpassat stöd.127



120
    SOSFS 2012:11.
121
    3 kap. 2 § SoF.
122
    6 kap. 5 § SoL.
123
    6 kap. 6 § tredje stycket SoL.
124
    6 kap. 6 § fjärde stycket SoL.
125
    11 kap. 2 § andra stycket SoL.
126
    3 kap. 1 § SoF.
127
    3 kap. 1 a § SoF.
                                                                   Dnr 5565-2016    Sid 32 (62)




Utöver de placeringsalternativ som nu har nämnts förekommer det att barnet bor
hos en familj i Sverige som har en överenskommelse med ställföreträdare för
barnet, s.k. privatplacering. Det krävs då att socialnämnden har godkänt att barnet
kan bo i det aktuella hemmet.128

6.3     Familjehemsutredning m.m.
För att barnet ska kunna placeras i ett enskilt hem krävs att förhållandena i hemmet
och förutsättningarna för vård där är utredda av socialnämnden.129 Vid utredningen
ska socialnämnden bedöma hemmets allmänna förutsättningar för att erbjuda barn
vård som är trygg, säker, ändamålsenlig och präglad av kontinuitet. Om ett visst
barn finns i åtanke ska nämnden dessutom bedöma om hemmet har förutsättningar
att tillgodose hans eller hennes specifika behov.130
Utredningsskyldigheten gäller för alla former av placeringar i enskilda hem.
Samma krav på utredningens omfattning och kvalitet ska alltså ställas oavsett om
det är fråga om privatplacering, anhörigplacering, placering i ett konsulentstött
familjehem eller ”vanlig” familjehemsplacering. Socialnämnden kan inte överlåta
uppgiften att utföra en utredning åt ett bolag. Däremot kan nämnden anlita
uppdragstagare som är fysiska personer och som knyts till nämnden på ett sådant
sätt att de kan anses delta i nämndens verksamhet för att utföra utredningen.131
När det gäller beslut om inskrivning i ett HVB-hem eller stödboende ska den som
beslutar om inskrivningen kontrollera om hemmet eller boendet är lämpligt med
hänsyn till den enskildes behov, ålder, utveckling, utbildning och personliga
förhållanden i övrigt.132

6.4     Undersökningens resultat

6.4.1    Inledning
Vid de förvaltningar som JO har besökt har tjänstemännen gett uttryck för att man
inte kunde förutse den stora tillströmningen av ensamkommande barn, vilket ledde
till att det inte fanns lämpliga placeringsalternativ. Man tvingades därför till
”nödlösningar”. Det fanns ofta inte någon möjlighet att ta hänsyn till barnets bästa
vid de initiala placeringarna, utan barnet fick bo där man kunde ordna ”tak över
huvudet”. De tillfälliga placeringarna var av olika karaktär, men ofta handlade det
om jourhem eller tillfälliga placeringar i familjehem.
Den stora ärendetillströmningen medförde också att socialtjänsten i något fall
behövde ta till rent tillfälliga boendelösningar för barnen. Ibland tvingades man
under en kortare period placera barn i andra boendealternativ än de som anges i
SoL, t.ex. campingstugor och liknande.133


128
    6 kap. 6 § första stycket SoL.
129
    6 kap. 6 § andra och tredje stycket SoL.
130
    4 kap. 1 § SOSFS 2012:11. I 2–3 §§ finns detaljerade föreskrifter om utredningens
innehåll.
131
    Prop. 2006/07:129 s. 59.
132
    3 kap. 11 § SoF. Socialstyrelsen har utfärdat föreskrifter och allmänna råd som bl.a. tar
sikte på inskrivning i HVB-hem, HSLF-FS 2016:55.
133
    Socialförvaltningen i Örebro, dnr 5780-2016.
                                                              Dnr 5565-2016      Sid 33 (62)




Vid de besök som gjorts vid förvaltningarna fick jag dock det allmänna intrycket
att kommunerna började komma ikapp med rekryteringen av nya familjehem och
jourhem samt etableringen av nya HVB-hem.
Stödboende användes bara i begränsad omfattning vid de besökta förvaltningarna.

6.4.2   Utredning av boendet
Den stora ökningen av antalet ensamkommande barn som skulle placeras medförde
också att kommunernas förmåga att på ett säkert och effektivt sätt utreda
familjehemmen blev lidande. Vid min granskning fann jag allvarliga brister när det
gäller de utredningarna. När JO:s personal besökte förvaltningarna under hösten
2016 kunde jag konstatera att man på flera håll inte hade hunnit med att utreda de
nya familjehemmen.134 Om barnet var placerat i ett konsulentstött familjehem
förekom det att akten innehöll endast en utredning som den privata utföraren hade
gjort. En sådan utredning kan dock inte ersätta den utredning som socialtjänsten
ska göra. Det förekom också att barnet i avvaktan på en lämplig placering hade haft
en tillfällig placering i ett outrett familjehem under så lång tid att man inte längre
kunde betrakta placeringen som tillfällig. Det innebär i så fall att det aktuella
hemmet måste utredas som ett familjehem.

6.4.3   Det ska framgå av beslutet om det är en tillfällig placering
Utformningen av besluten om bistånd och placering skiljde sig mellan
kommunerna. Ett beslut om att bevilja barnet en viss boendeform är ett beslut om
bistånd enligt 4 kap. 1 § SoL (förutsatt att barnet inte ska få vård enligt LVU). Det
finns inte några regler som direkt tar sikte på hur besluten ska utformas. Enligt min
mening måste man ändå kunna ställa vissa grundläggande krav på att besluten
formuleras på ett tydligt sätt.
Under hösten 2015 och våren 2016 tvingades kommunerna göra tillfälliga
placeringar under tiden som utredningarna av barnens behov pågick eller medan
man väntade på att lämpliga platser skulle bli lediga. Det framgick dock inte alltid
av besluten att de avsåg en tillfällig placering. Det kan leda till att barnen får fel
förväntningar, vilket i sin tur kan medföra att omplaceringar blir onödigt
uppslitande. Enligt min mening bör det därför framgå av beslutet om det är fråga
om en tillfällig placering. När det gäller placering i jourhem135 ligger det dock i
sakens natur att placeringen är tillfällig.

6.4.4   Socialnämnden ska besluta i vilket familjehem barnet ska bo
Ett placeringsbeslut måste innehålla en konkret uppgift om var barnet ska bo. Det
förekom att beslut om familjehemsplacering utformades på så sätt att barnet skulle
placeras genom ett visst bolags försorg. I ett fall hade nämnden utformat beslutet
på följande sätt: ”Beslut: Bevilja bistånd enligt 4 kap. 1 § socialtjänstlagen i form
av placering i jourhem via [en privat utförare] fr.o.m. 2015-12-21 i avvaktan på
Migrationsverkets beslut”. I ett annat fall, som gällde omplacering, hade nämnden

134
    Stadsdelsförvaltningarna Kungsholmen m.fl., dnr 5518-2016, social- och
arbetsmarknadsförvaltningen i Köping, 5779-2016, socialförvaltningen i Örebro,
5780-2016, och socialförvaltningen i Flen, 5783-2016.
135
    Dvs. sådana hem som avses i 6 kap. 6 § tredje stycket SoL.
                                                               Dnr 5565-2016    Sid 34 (62)




angett: ”Beslut att enligt 4 kap. 1 § SoL omplacera [barnet] till nytt jourhem och
nytt företag via [en privat utförare]”.136
Det finns inte stöd i lag för att utforma ett placeringsbeslut på det sättet. Av 6 kap.
6 § första stycket SoL framgår att ett barn inte utan socialnämndens medgivande
eller beslut om vård får tas emot för stadigvarande vård och fostran i ett enskilt
hem som inte tillhör någon av föräldrarna eller någon annan som har vårdnaden om
honom eller henne. Av den bestämmelsen följer att nämnden måste lämna
medgivande till att barnet placeras i ett utpekat hem.137 Att överlåta åt någon annan
att ta ställning till i vilket familjehem eller jourhem barnet ska bo blir snarast en
form av delegation som inte är tillåten.138
Att formulera beslutet på ett sådant sätt medför också att barnet inte har möjlighet
att lämna ett relevant samtycke till placeringen. Under alla förhållanden är det
olämpligt att socialnämnden frånhänder sig kontrollen över var barnet faktiskt
placeras. En sådan formulering kan också leda till rättsosäkra och för barnet
oväntade omplaceringar (se avsnitt 9).
Jag är kritisk till sådana utformningar av placeringsbeslut.

6.4.5   Kan beslut om stadigvarande placeringar tidsbegränsas?
Vid en av de besökta förvaltningarna uppmärksammade jag att det i
placeringsbesluten angavs att besluten gällde för en viss tid även när det var fråga
om stadigvarande placering.139 Företrädare för förvaltningen uppgav att detta var i
enlighet med kommunens riktlinjer och att tidsbegränsningen gjordes för att
markera för handläggaren att ett nytt beslut om placering ska fattas var sjätte
månad. Barnen och deras gode män informerades dock om att beslutet gällde tills
vidare. I flera fall hade placeringstiden löpt ut utan att något nytt beslut hade
fattats.
Att bevilja insatsen att barnet ska placeras i ett hem genom socialnämnden är till
sin karaktär ett beslut om fortlöpande bistånd. Oavsett att det är fråga om ett
gynnande beslut finns därför inte något absolut förbud mot att beslutet
omprövas.140 Dessutom följer det av 6 kap. 8 § första stycket SoL att vården ska
övervägas var sjätte månad. För egen del anser jag mot den bakgrunden att det är
en märklig ordning att, utöver övervägandena, dessutom regelmässigt tidsbegränsa
besluten.
Även om förvaltningen informerar barnet och den gode mannen om att det
tidsbegränsade beslutet är avsett att gälla tills vidare leder utformningen enligt min
mening till sämre förutsebarhet och därmed en ökad otrygghet för barnet. Om man
ändå anser att beslutet ska tidsbegränsas är det viktigt att ett nytt beslut fattas i god
tid innan det tidigare beslutet upphör att gälla. Det är inte en acceptabel ordning att



136
    Stadsdelsförvaltningarna Kungsholmen m.fl., dnr 5518-2016.
137
    Se JO:s beslut den 10 november 1994, dnr 3993-1994.
138
    Jämför bestämmelserna i 10 kap. 4–5 §§ SoL och JO 2004/05 s. 261, dnr 304-2002.
139
    Älvsjö stadsdelsförvaltning, dnr 6570-2016.
140
    Se RÅ 2000 ref. 16 och jämför JO 2003/04 s. 324, dnr 4207-2000.
                                                               Dnr 5565-2016   Sid 35 (62)




barn periodvis är placerade utan något formellt giltigt beslut. Retroaktiva beslut bör
så långt det är möjligt undvikas.
Jag skickar en kopia av detta beslut till Socialnämnden i Stockholms kommun för
att fästa nämndens uppmärksamhet på att det kan finnas skäl att se över riktlinjerna
för placeringsbeslutens utformning.

6.4.6   Placering i jourhem
Jag har noterat att det råder en viss förvirring i fråga om begreppet jourhem vid
några förvaltningar och i en del av de bolag som på kommunens uppdrag
tillhandahåller boenden.141 Med jourhem avses, som nämnts, ett enskilt hem som
vid upprepade tillfällen tar emot barn för tillfällig vård och fostran. Inte sällan
används begreppet jourhem vid tillfälliga placeringar av annat slag. Det kan vara
fråga om tillfälliga placeringar i familjer som ännu inte har utretts som jourhem
eller som familjehem för ett visst barn. Jag har också sett exempel på att man har
kallat olika typer av tillfälliga placeringar för jourplacering eller placering i
jourfamilj, vilket lätt kan förväxlas med jourhem. Eftersom särskilda regler gäller
för placering i jourhem bör man eftersträva att göra en tydlig åtskillnad mellan
placering i jourhem och andra tillfälliga placeringar.
Vid granskningen uppmärksammades ett antal jourhemsplaceringar som hade
pågått under längre tid än två månader efter det att nämndens utredning hade
avslutats.142 Det fanns i de fallen i regel inte någon anteckning om varför
placeringen hade pågått för länge. Man kan anta att det i de flesta fall handlade om
att det inte fanns någon lämplig plats tillgänglig, vilket kan utgöra ett särskilt skäl
enligt bestämmelsen. Jag vill dock påminna om att det följer av bestämmelsen i
11 kap. 5 § SoL att orsaken till att jourhemsplaceringen drar ut på tiden ska
dokumenteras.

6.4.7   Konsulentstödda familjehem
Under den mest kritiska perioden placerades barn i konsulentstödda familjehem i
stor omfattning. Inte sällan var man tvungen att anlita sådana hem utanför den egna
kommunen.
Vid flera förvaltningar uppgav man att det hade funnits kvalitetsbrister i vissa av de
anlitade verksamheterna. Det kunde röra sig om att man inte hade upprättat
tillräcklig dokumentation om barnet eller att man hade placerat om barnet utan att
meddela förvaltningen.143 Det förekom också att barn hade placerats i hem som var
olämpliga eller där familjehemmet inte verkade ha förstått sitt uppdrag.144 I något
fall hade nämnden också uppmärksammat att hemmet i fråga inte hade något
konsulentstöd.145 Jag vill understryka att det jag nu har tagit upp är exempel på
brister som har förekommit, men jag har inte tillräckligt underlag för att göra några
generella uttalanden om de privata utförarnas tjänster.


141
    Se t.ex. Älvsjö stadsdelsförvaltning, dnr 6570-2016, s. 6.
142
    Stadsdelsförvaltningarna Kungsholmen m.fl., dnr 5518-2016.
143
    Se t.ex. Älvsjö stadsdelsförvaltning, dnr 6570-2016.
144
    Social- och arbetsmarknadsförvaltningen i Köping, dnr 5779-2016.
145
    Älvsjö stadsdelsförvaltning, dnr 6570-2016.
                                                                 Dnr 5565-2016    Sid 36 (62)




Riksdagen har nyligen fattat beslut om att det ska införas ett krav på tillstånd för
konsulentstödda verksamheter.146 Den nya regleringen kommer sannolikt leda till
att en del av de problem som jag har uppmärksammat i min undersökning
undanröjs. Det finns därför inte skäl för mig att göra några ytterligare uttalanden i
det här sammanhanget.

6.4.8    Privatplacering
En privatplacering är inte någon placering i egentlig mening. Exempelvis utgår
ingen ersättning från socialnämnden. I normalfallet handlar det om att barnets
föräldrar i hemlandet har en överenskommelse med en familj i Sverige om att
barnet ska bo där.147 En förutsättning för att nämnden ska godkänna att barnet
placeras privat är att barnet inte har något vårdbehov. Nämnden har inte någon
uppföljningsskyldighet enligt 6 kap. 7 b § SoL men är skyldig att överväga
placeringen var sjätte månad.148
Privatplacering förekom inte i någon stor omfattning, men ett par iakttagelser bör
nämnas.149 I båda fallen hade ett barn privatplacerats hos en släkting. Socialtjänsten
hade noterat att barnens gode män hade samtyckt till privatplaceringen, men det
fanns ingen dokumenterad kontakt med barnets föräldrar eller vårdnadshavare. För
egen del kan jag inte se att det finns något hinder mot att en privatplacering bygger
på en överenskommelse mellan barnet och familjen i Sverige, förutsatt att den gode
mannen lämnar sitt samtycke till detta.

6.5     Slutsatser
Den stora ökningen av antalet ensamkommande barn som kom till Sverige främst
under hösten 2015 ledde till att kommunerna inte hade möjlighet att välja det bästa
boendet eller den bästa vården för barnen. Man hade ofta inte möjlighet att ta
hänsyn till barnens bästa utan fick placera barnen där det fanns plats. Detta ledde i
sin tur till att det blev ett stort antal tillfälliga placeringar, vilka också tenderade att
bli för långvariga. I förhållandevis stor utsträckning har det också förekommit att
barn har varit placerade i jourhem under för lång tid.
Den stora bristen på hem åt ensamkommande barn ledde också till att socialtjänsten
i stor utsträckning tvingades placera ensamkommande barn i outredda familjehem.
Ofta var det fråga om s.k. konsulentstödda familjehem som tillhandahölls av
privata utförare, och inte sällan placerades barn i sådana hem utanför den egna
kommunen. På många håll tog det lång tid innan en familjehemsutredning kunde
genomföras, och inte sällan förlitade man sig helt på den utredning som den privata
utföraren hade genomfört.
Bristerna i utredningen av barnens behov och av boendena ledde till olämpliga och
felaktiga placeringar. En konsekvens av det blev att barnen skyndsamt behövde
omplaceras när förvaltningarna upptäckte att boendena eller vården inte uppfyllde

146
    Se prop. 2016/17:59, socialutskottets betänkande 2016/17:SoU11 och riksdagsskrivelse
2016/17:156.
147
    Jämför Socialstyrelsens handbok Ensamkommande barn och unga – Handbok om
socialnämndens ansvar och uppgifter, s. 41.
148
    6 kap. 8 § SoL.
149
    Socialförvaltningen i Katrineholm, dnr 5782-2016.
                                                          Dnr 5565-2016   Sid 37 (62)




kraven. Det är olyckligt att många barn tvingades till omplaceringar som hade
kunnat undvikas om mer resurser hade lagts på den inledande utredningen.
Undersökningen har visat att stora resurser ägnades åt ”brandkårsutryckningar” i
stället för strukturerat förebyggande arbete.
                                                               Dnr 5565-2016   Sid 38 (62)



7     Socialtjänstens kontakter med skola och sjukvård

7.1    Ensamkommande barns rätt till skolgång och sjukvård samt
       socialtjänstens ansvar
Asylsökande barn har ingen skolplikt, men de har rätt till utbildning på samma
villkor som andra barn som är bosatta i Sverige. För att få börja på gymnasiet
måste asylsökande ungdomar dock påbörja gymnasiestudierna innan de fyller
18 år.150 Barnen ska tas emot i skolan så snart det är lämpligt med hänsyn till
barnens personliga förhållanden. Det bör dock ske senast en månad efter
ankomsten till Sverige.151 När det gäller hälso- och sjukvård har asylsökande barn
samma rätt till vård som andra barn. Ett asylsökande barn ska även erbjudas en
hälsoundersökning om det inte är uppenbart obehövligt.152
Det är skolan och landstinget som har ansvaret för utbildningen respektive hälso-
och sjukvården. Socialnämnden ansvarar dock för att barn som vårdas utanför det
egna hemmet får god vård och ska verka för att de får lämplig utbildning och den
hälso- och sjukvård som de behöver. Det innebär att nämnden ska vara aktiv i att få
till stånd undersökningar, insatser och behandlingar som barnen kan vara i behov
av både i skolan och inom hälso- och sjukvården. Det kan t.ex. vara lämpligt att
nämnden är delaktig när skolan tar fram ett åtgärdsprogram för någon som är
placerad i ett familjehem eller HVB-hem.153 Vid uppföljning av vården ska
socialnämnden också särskilt uppmärksamma barnets hälsa och skolgång. 154
Socialnämnden ska samverka med andra samhällsorgan för att barn och unga i
familjehem eller HVB-hem ska få lämplig utbildning och få sina behov av hälso-
och sjukvård samt tandvård tillgodosedda. Nämnden ska aktivt verka för att
samverkan kommer till stånd.155 I den vårdplan och genomförandeplan som
socialnämnden ska upprätta när ett barn behöver vårdas utanför det egna hemmet
(se avsnitt 4.4) ska nämnden uppta åtgärder och insatser som andra huvudmän har
ansvar för.156 Genomförandeplanen ska som huvudregel beskriva när och hur den
unge ska kunna tillgodogöra sig sådana åtgärder och insatser.157 Det ska framgå
vilka åtgärder som planeras för att barnet ska få lämplig utbildning i en förskola
eller skola och för att barnet ska få sina behov av hälso- och sjukvård samt
tandvård tillgodosedda.158

7.2    Undersökningens resultat
Som en allmän iakttagelse kan jag inledningsvis nämna att den generella
uppfattningen hos förvaltningarna verkar vara att den bästa vården som huvudregel
kan erbjudas inom den egna kommunen och att det är inom kommunen som


150
    7 kap. 2 §, 15 kap. 5 § och 29 kap. 2 och 3 §§ skollagen.
151
    4 kap. 1 a § skolförordningen (2011:185) och 12 kap. 14 § gymnasieförordningen
(2010:2039).
152
    4, 5 och 7 §§ lagen (2008:344) om hälso- och sjukvård åt asylsökande m.fl.
153
    6 kap. 1 och 7 §§ SoL och prop. 2012/13:10 s. 80 och 81.
154
    6 kap. 7 b § SoL.
155
    5 kap. 1 a § SoL och 3 kap. 2 § SOSFS 2012:11.
156
    11 kap. 3 § SoL.
157
    5 kap. 1 a § SoF.
158
    7 kap. 3 § SOSFS 2012:11.
                                                                Dnr 5565-2016    Sid 39 (62)




möjligheterna till samverkan med bl.a. skolor och boenden finns. Vissa
förvaltningar uppgav att socialtjänstens möjligheter att samverka med andra aktörer
försvåras när barnen är placerade utanför den egna kommunen.159
När det gäller tillgången till skolplatser för de ensamkommande barnen berättade
flera förvaltningar att det ofta gick relativt snabbt att få en skolplats till barnen trots
att antalet ensamkommande barn ökade och det ibland medförde att skolorna hade
svårt att hinna med att få fram platser.160 En förvaltning berättade att tiden till
skolstart har varierat men att det nu inte tar alltför lång tid innan skolan kommer
igång.161 Vissa förvaltningar arbetade med alternativa undervisningssätt för barnen
i avvaktan på ordinarie skolgång. Som exempel kan nämnas att en förvaltning
anställde pedagoger i verksamheten som bedrev undervisning på boendena. Det
förekom också att personal från Röda Korset undervisade barnen, och en
förvaltning startade en egen verksamhet för de ensamkommande barn som inte
kunde läsa och skriva.162
Ibland hade förvaltningarna direktkontakt med skolan. En förvaltning berättade att
man höll regelbundna samverkansmöten med kommunens skolor och att man tog
in konsultationsdokument från skolorna.163 Jag noterade dock att det i akterna vid
en annan förvaltning fanns få anteckningar om förvaltningens kontakter med
skolan. Jag besökte också en förvaltning som berättade att skolan ofta krävde att
den gode mannen skulle skriva in barnet, vilket medförde att det ibland tog lång tid
innan barnet kunde börja skolan. Dessa två förvaltningar berättade att de inte hade
direktkontakt med skolan, utan att kontakterna i första hand sköttes av de gode
männen, eller personal på HVB-hemmen eller familjehemmen. Informationen
vidarebefordrades sedan till förvaltningen som också informerades direkt om
någon allvarligare händelse hade inträffat.164 Att de undersökta förvaltningarna på
olika sätt har verkat för att de ensamkommande barnen har fått utbildningsinsatser
står klart. Frågan om barnen rent faktiskt har fått utbildningsinsatser som motsvarar
skollagens krav om mottagande och undervisning för nyanlända faller dock utanför
undersökningen.165
Vid inspektionerna noterades att flera förvaltningar förde diskussioner om barnets
hälsa under utredningen.166 Det noterades också att vissa förvaltningar på ett bra
sätt uppmärksammade barnens behov av hälso- och sjukvård. Som exempel kan
nämnas en förvaltning som uppmanade det aktuella boendet att ombesörja
vårdkontakten när ett vårdbehov uppmärksammades. Förvaltningen följde sedan

159
    T.ex. stadsdelsförvaltningarna Kungsholmen m.fl., dnr 5518-2016, och social- och
arbetsmarknadsförvaltningen i Köping, dnr 5779-2016.
160
    Social- och arbetsmarknadsförvaltningen i Köping, dnr 5779-2016, socialförvaltningen i
Örebro, dnr 5780-2016, och socialförvaltningen i Kumla, dnr 5781-2016.
161
    Sociala nämndernas förvaltning i Västerås, dnr 5778-2016.
162
    Socialförvaltningen i Örebro, dnr 5780-2016, och socialförvaltningen i Kumla, dnr
5781-2016.
163
    Socialförvaltningen i Kumla, dnr 5781-2016.
164
    Stadsdelsförvaltningarna Kungsholmen m.fl., dnr 5518-2016, och socialförvaltningen i
Katrineholm, dnr 5782-2016.
165
    Jämför 3 kap. 12 a–12 f §§ skollagen.
166
    Bl.a. social- och arbetsmarknadsförvaltningen i Köping, dnr 5779-2016, och
socialförvaltningen i Kumla, dnr 5781-2016.
                                                                 Dnr 5565-2016   Sid 40 (62)




upp att barnet verkligen fick den hjälp barnet var i behov av. Man hade också
kontakt med barn- och ungdomspsykiatrin vid behov.167 Andra förvaltningar
berättade att det var de gode männen som ansvarade för vårdkontakterna och
uppmärksammade förvaltningen på vilka behov som fanns.168 En förvaltning
berättade att det under vintern 2015 och våren 2016 kunde dröja länge innan
barnen fick genomgå en hälsoundersökning. Förvaltningen drev inte på frågan
eftersom de visste att primärvården hade svårt att hinna med.169




167
    Älvsjö stadsdelsförvaltning, dnr 6570-2016.
168
    Stadsdelsförvaltningarna Kungsholmen m.fl., dnr 5518-2016.
169
    Socialförvaltningen i Katrineholm, dnr 5782-2016.
                                                               Dnr 5565-2016   Sid 41 (62)



8     Uppföljning av vården

8.1    Råd, stöd och annan hjälp till hemmen
Socialnämnden ska i fråga om de barn som vårdas i ett familjehem, jourhem,
stödboende eller HVB-hem lämna dem som vårdar sådana barn råd, stöd och annan
hjälp som de behöver.170 I Socialstyrelsens allmänna råd anges att socialnämnden
bör se till att familjehemsföräldrarna får handledning och fortbildning som är
anpassad till uppdragets karaktär.171
Vårdgivarens kompetens är en faktor som påverkar hur arbetet med uppföljningen
med en placering bör bedrivas.172 När det gäller placeringar hos släktingar eller
andra närstående kan situationen t.ex. vara den att de själva nyss har anlänt till
Sverige och därför av olika anledningar behöver särskilt stort stöd i sitt uppdrag
som familjehem.

8.2    Socialnämndens uppföljningsansvar
Socialnämnden ska noga följa vården av vart och ett av de barn och unga som
vårdas i ett familjehem, jourhem, stödboende eller HVB-hem främst genom
regelbundna personliga besök i det hem där barnet eller den unge vistas, enskilda
samtal med barnet eller den unge, samtal med den eller dem som tagit emot barnet
eller den unge i sitt hem och samtal med vårdnadshavarna.173 Vidare ska
socialnämnden särskilt uppmärksamma barnets eller den unges hälsa, utveckling,
sociala beteende, skolgång samt relationer till anhöriga och andra närstående. Av
Socialstyrelsens allmänna råd framgår att nämnden vid uppföljningen bör notera
om det finns behov av ändrade eller utökade insatser som kan medföra att en ny
utredning krävs enligt 11 kap. 1 § SoL.174

8.3    En särskilt utsedd socialsekreterare
När vård ges i ett familjehem, stödboende eller HVB-hem ska det finnas en av
socialnämnden särskilt utsedd socialsekreterare som ansvarar för kontakterna med
barnet eller den unge. Socialsekreteraren ska besöka barnet eller den unge
regelbundet i den omfattning som är lämplig utifrån barnets eller den unges behov
och önskemål.175 I Socialstyrelsens allmänna råd anges att besöken bör göras minst
fyra gånger per år, men att yngre barn samt barn och unga som nyligen har
placerats kan behöva tätare kontakt.176
Arbetet med att följa en placering måste anpassas efter förhållandena i det enskilda
fallet.177 När det gäller ensamkommande barn finns det ingen vårdnadshavare eller
biologisk förälder som kan ge information om barnets förhållanden till


170
    6 kap. 7 a § SoL.
171
    6 kap. AR SOSFS 2012:11.
172
    Nya sociallagarna – Med kommentarer – I lydelsen den 1 januari 2017, Lundgren m.fl.,
s. 185.
173
    6 kap. 7 b § SoL.
174
    SOSFS 2014:6 s. 6.
175
    6 kap. 7 c § SoL.
176
    7 kap. AR SOSFS 2012:11.
177
    Nya sociallagarna – Med kommentarer – I lydelsen den 1 januari 2017, Lundgren m.fl.,
s. 185.
                                                              Dnr 5565-2016   Sid 42 (62)




socialnämnden. En fungerande kontakt med föräldrarna bidrar annars ofta till god
insyn i en placering. Här fyller de gode männen naturligtvis en stor funktion. Som
redovisats i avsnitt 5.4.1 redogjorde några förvaltningar för att många
ensamkommande barn först efter en tid fick förtroende för sin socialsekreterare och
att det kunde vara en anledning till att det ofta dröjde innan barnet delgav
eventuella behov som det hade eller berättade om brister i hemmet. Jag föreställer
mig även att ett barn som är placerat hos en anhörig kan känna stark lojalitet till
familjehemmet. Mot den bakgrunden är det särskilt angeläget att den särskilt
utsedde socialsekreteraren har en tät och kontinuerlig kontakt med barnet.
Socialsekreterarens personliga kontakt med barnet utgör en central del i
uppföljningen av vården.178 Det är av stor vikt att socialsekreteraren är
uppmärksam på eventuella nya behov hos barnet som kan uppstå under
placeringens gång och att en utredning inleds i enlighet med 11 kap. 1 § SoL när
barnet kan behöva ges ytterligare insatser eller omplaceras. För detta ska det finnas
fastställda rutiner.179

8.4   Övervägande av vården
Socialnämnden ska minst en gång var sjätte månad överväga om vården enligt SoL
fortfarande behövs och hur vården bör inriktas och utformas.180 Även privata
placeringar omfattas av nämndens skyldighet att överväga vården.

8.5   Undersökningens resultat
Vid mina inspektioner under hösten 2016 fick jag intrycket att man vid
anhörigplaceringar ofta var förhållandevis snabb med att fatta beslut i
placeringsfrågan. Jag uppfattade emellertid inte att uppföljningen av dessa
placeringar var anpassad till eventuella behov av mer omfattande stödinsatser än
annars. I stället noterade jag t.ex. en placering hos en anhörig där det hade lämnats
uppgifter som borde ha ingett förvaltningen oro för barnets förhållanden. Det
verkade dock i det fallet inte ha inletts någon utredning för att klarlägga bl.a.
familjehemmets förutsättningar att ge barnet god vård.181
Mitt intryck i stort var dock att de granskade förvaltningarna som regel vidtog
åtgärder när t.ex. en god man eller skola påtalade allvarligare problem av något
slag eller lämnade uppgifter om missförhållanden i hemmet.182 Antalet
dokumenterade kontakter med barnen i övrigt efter placeringen kunde variera, men
vid några förvaltningar som granskades hade man förhållandevis gles kontakt med
barnen.183 Vid en förvaltning hade det i ett fall dröjt nästan sju månader från
avslutad utredning till det att socialsekreteraren, i samband med att vården skulle
övervägas, höll ett uppföljande samtal med ett barn. Det fanns vid samma
förvaltning även ett ärende där ett barn vid upprepade tillfällen under ett halvårs tid


178
    Prop. 2012/13:10 s. 78.
179
    2 kap. 2 § andra stycket SOSFS 2012:11.
180
    6 kap. 8 § första stycket SoL.
181
    Socialförvaltningen i Flen, dnr 5783-2016.
182
    Se t.ex. stadsdelsförvaltningarna Kungsholmen m.fl., dnr 5518-2016.
183
    Stadsdelsförvaltningarna Kungsholmen m.fl., dnr 5518-2016, och sociala nämndernas
förvaltning i Västerås, dnr 5778-2016.
                                                                Dnr 5565-2016    Sid 43 (62)




utan resultat hade försökt få kontakt med förvaltningen med anledning av ändrade
förhållanden.184
Vid en av förvaltningarna kom det fram att det fanns många ärenden från
hösten 2015 som ännu inte hade fördelats till en ansvarig handläggare och där det
inte heller hade utsetts en särskild socialsekreterare. Samma förvaltning hade
många barn placerade i konsulentstödda familje- eller jourhem, och jag noterade att
dokumentationen i de ärendena var knapphändig, vilket naturligtvis också påverkar
möjligheten till uppföljning.185
Vidare kunde jag vid inspektionerna konstatera att det vid flera förvaltningar fanns
ärenden där vården inte hade övervägts inom föreskriven tid och att vården i en del
fall inte hade övervägts alls.186

8.6    Slutsatser
Under den pressade arbetssituation som rådde under hösten 2015 och våren 2016
var det flera förvaltningar som i många delar inte levde upp till de krav som
lagstiftaren har ställt på socialtjänsten. Jag vill här framhålla det ansvar som
socialnämnden har för ett placerat barn. Att noga följa vården och se till att barnet
har det bra är en av socialnämndens viktigaste uppgifter. För att nämnden ska
kunna fullgöra sitt ansvar för att ett barn växer upp under trygga förhållanden krävs
en tät och kontinuerlig kontakt med barnet samt regelbundna besök där barnet
vistas. Även kontakten med den gode mannen är givetvis av stor vikt.
Utifrån förvaltningarnas egna redogörelser har fokus legat på att de
ensamkommande barnen skulle få en placering, och man har prioriterat att träffa
barnen. Samtidigt kunde jag, som framgår av avsnitt 5.3.3, se exempel på när det
dröjde flera månader innan man tog kontakt med barnet. Som redogjorts för i
avsnitten 5.5 och 6.4.2 genomförde man inte heller alltid utredningar på ett
tillräckligt omsorgsfullt sätt, och ibland hade det inte gjorts någon utredning i
ärendet över huvud taget. I de situationerna blir uppföljningen ännu viktigare för
att försäkra sig om att barnet har det bra, inte minst när det gäller ensamkommande
barn som ju inte har någon vårdnadshavare eller biologisk förälder som kan ge
information om barnets förhållanden. Jag är därför särskilt kritisk till att det vid
tiden för inspektionerna fortfarande fanns ärenden som inte ens hade fördelats till
en ansvarig handläggare. Att man så lång tid efter det att barnen hade anvisats till
kommunen ännu inte hade fått ens en övergripande kontroll över sina ärenden
menar jag är helt oacceptabelt.
Ett annat viktigt syfte med uppföljningen är att skapa ett underlag för
överväganden av om vården fortfarande behövs. Jag vill med anledning av mina
iakttagelser särskilt fästa socialnämndernas uppmärksamhet på den skyldighet som
nämnden har att överväga vården vid frivilliga placeringar. Det är inte tillräckligt
att de socialsekreterare som har kontakt med barnet, familjehemmet och den gode

184
    Socialförvaltningen i Katrineholm, dnr 5782-2016.
185
    Stadsdelsförvaltningarna Kungsholmen m.fl., dnr 5518-2016.
186
    Socialförvaltningen i Flen, dnr 5783-2016, socialförvaltningen i Katrineholm, dnr 5782-
2016, sociala nämndernas förvaltning i Västerås, dnr 5778-2016, och socialförvaltningen i
Örebro, dnr 5780-2016.
                                                                Dnr 5565-2016    Sid 44 (62)




mannen, bedömer att vården ska fortsätta. Lagstiftaren har ansett att det är
politikerna i nämnden som ska göra övervägandet vid ett sammanträde.
För att socialnämnden ska kunna få ett tillräckligt underlag inför sitt övervägande
måste det upprättas vårdplaner och genomförandeplaner. Det är med utgångspunkt
från de planerna som nämnden ska se till att vården utgår från barnets behov. I
avsnitt 4.4.2 har jag redogjort för de brister som jag noterade vid flera förvaltningar
när det gäller upprättandet av vårdplaner och genomförandeplaner. Det var bl.a.
fråga om att det saknades planer i flera ärenden och att de vårdplaner som hade
upprättats i vissa fall var knapphändiga eller så allmänt hållna att de saknade reellt
innehåll. Arbetet med planerna prioriterades inte när det kom som flest
ensamkommande barn till kommunerna och det har jag förståelse för. Jag vill dock
påtala vikten av att arbetet med att upprätta sådana planer i samtliga ärenden
kommer igång och att planerna löpande revideras så att de uppgifter som redovisas
är aktuella. Det krävs även noggranna journalanteckningar om vad som har kommit
fram om barnets situation. Exempelvis bör de kontakter som har tagits mellan den
särskilt utsedde socialsekreteraren och familjehemsföräldrarna, barnet och den
gode mannen redovisas. Det bör av anteckningarna även framgå vilka kontakter
som har tagits med andra myndigheter i syfte att ge barnet stöd och hjälp.
Uppföljningen är också viktig för att fånga upp behov av andra insatser som har
uppstått eller kommit fram. Det ingår i den särskilt utsedde socialsekreterarens
uppgifter att se till att barnet eller den unge får tillgång till sådana insatser och att
även dessa insatser följs upp. Vidare krävs en fortsatt lyhördhet inför behovet av
stöd till det hem där barnet är placerat. Det kan dock vara svårt att upptäcka nya
behov som uppstår under placeringens gång om det saknas vårdplaner och
genomförandeplaner eller om dessa är bristfälliga.
                                                               Dnr 5565-2016   Sid 45 (62)



9     Ändring av ett ensamkommande barns boende

9.1    Bakgrund
Under framför allt våren 2016 märkte jag en ökning av antalet anmälningar med
anknytning till ensamkommande barn. I huvudsak framfördes klagomål mot
socialnämndernas handläggning och beslut om ändring av boende för barnen. I
flera fall handlade klagomålen om att barnet motsatte sig att flytta från ett boende
till ett annat och att socialtjänsten inte såg till barnens bästa. I flera av
anmälningarna anfördes att socialnämnden hade brustit i att utreda barnens
förhållanden och i skyldigheten att låta barnen och de gode männen komma till
tals.
I ett antal av dessa ärenden begärde jag att de berörda nämnderna skulle yttra sig
över det som hade anförts i anmälningarna till JO.187 Även i andra anmälningar till
JO har frågor om samma sak aktualiserats. Mot bakgrund av de anmälningar som
jag har utrett och till mina uttalanden i detta beslut har jag dock inte funnit
anledning att särskilt utreda de övriga anmälningar som har kommit in i saken.
Under hösten 2015 rådde en besvärlig situation för landets socialtjänster, som
skulle utreda de ensamkommande barnens behov och på kort tid ordna med
lämpliga boenden för dem. De inspektioner som jag har genomfört och aktuella
tillsynsärenden ger en bild av att många kommuner inte hade praktiska möjligheter
att inledningsvis tillgodose de ensamkommande barnens behov av insatser inom
den egna kommunen eller i en angränsande kommun. Många barn fick därför
placeras långt ifrån den anvisade kommunen. Efter årsskiftet 2015/16 kom det färre
ensamkommande barn till Sverige. Många kommuner fick då möjlighet att ordna
boenden för de ensamkommande barnen inom den egna kommunen och ville
därför ”ta hem” de barn som nämnden hade anvisat till kommunen men som
nämnden inledningsvis hade placerat i andra kommuner.188 Några av
förvaltningarna upplevde i samband med detta att mycket arbete fick läggas ned på
att få barnen och de gode männen att medverka till en flytt.189 Jag har vidare fått
intrycket att en faktor till att barn har flyttats i den omfattning som har skett är att
den extrema situationen i flera fall ledde till att socialtjänstens första placering av
barnen inte skedde med de krav på omsorg och noggrannhet som normalt ställs vid
en placering. Detta medförde i vissa fall att barn placerades i boenden som var
direkt olämpliga. Vid en förvaltning uppgav man t.ex. att ett skäl till att flera
omplaceringar hade behövt göras var att man inledningsvis inte hade haft möjlighet
att matcha boendet utifrån barnets behov. Ett annat skäl var att man upptäckte att
vissa företag som hade anlitats inte bedrev en seriös verksamhet.190 Vid ett par
förvaltningar uppmärksammades det vidare att privata utförare hade omplacerat



187
    Se JO:s beslut i ärenden med dnr 1639-2016 m.fl, 1985-2016 m.fl. och 2170-2016.
188
    Socialförvaltningen i Kumla, dnr 5781-2016, socialförvaltningen i Örebro, dnr 5780-
2016, social- och arbetsmarknadsförvaltningen i Köping, dnr 5779-2016, samt JO:s beslut i
ärende med dnr 1985-2016 m.fl.
189
    Socialförvaltningen i Örebro, dnr 5780-2016.
190
    Älvsjö stadsdelsförvaltning, dnr 6570-2016, och en promemoria upprättad i samband
med den inspektionen i ärende med dnr 2170-2016.
                                                              Dnr 5565-2016   Sid 46 (62)




barn utan nämndens kännedom.191 I ett av de tillsynsärenden som jag har granskat
upptäckte nämnden att en privat utförare inte hade tillstånd att driva verksamhet i
den form som gjordes, vilket ledde till att 44 ungdomar som nämnden hade placerat
genom utföraren fick omplaceras.192
Vid min granskning av aktuella tillsynsärenden och i samtal med tjänstemännen på
de olika förvaltningarna kom det fram att förvaltningarna har hanterat frågor som
rör ändring av ensamkommande barns boende på olika sätt. De flesta förvaltningar
uppgav att en utredning om barnets förhållanden görs inför en omplacering. Vid
några förvaltningar uppgav man dock att det inte alltid hade skett.193 En förvaltning
uppgav att man inte fattade något beslut om omplacering om det var fråga om en
omplacering med samma utförare.194 Även i anmälningar till JO har det framförts
klagomål mot att socialtjänsterna inte har fattat några skriftliga beslut när boendet
för barnet har ändrats.195
Mot bakgrund av det som har kommit fram vid inspektionerna och i de klagomål
som har förts fram mot socialtjänsternas handläggning av frågor som rör ändring av
ensamkommande barns boende har jag funnit anledning att närmare klargöra hur
socialtjänsten bör gå till väga när det uppstår en fråga om att flytta ett barn från ett
boende till ett annat. För enkelhetens skull benämner jag fortsättningsvis alla
sådana ändringar av ett barns boende som omplacering.

9.2   Allmänna utgångspunkter
Den grundläggande bestämmelsen i 3 kap. 5 § SoL om att socialnämndens insatser
för den enskilde ska utformas och genomföras tillsammans med honom eller henne
gäller naturligtvis även vid omplacering av ett barn. Av bestämmelsen framgår
klart och tydligt att socialtjänsten inte får vidta insatser ”över huvudet” på den
enskilde.196
Den gode mannen likställs med en vårdnadshavare och har därmed ett avgörande
inflytande över frågan om barnets boende.197 Den gode mannens samtycke utgör
alltså en nödvändig förutsättning för placeringen av barnet. Det gäller även när
socialnämnden vill att ett barn ska flytta från ett boende till ett annat.
När en åtgärd rör ett barn ska barnet få relevant information. Ett barn ska ges
möjlighet att föra fram sina åsikter i frågor som rör honom eller henne. Om barnet
inte framför sina åsikter, ska hans eller hennes inställning så långt det är möjligt
klarläggas på annat sätt. Barnets åsikter och inställning ska tillmätas betydelse i
förhållande till hans eller hennes ålder och mognad.198 Det finns inte någon nedre
åldersgräns för när barn kan få komma till tals. I alla beslut som rör barn bör det

191
    Socialförvaltningen i Flen, dnr 5783-2016, och Älvsjö stadsdelsdelsförvaltning,
dnr 6570-2016, samt en promemoria upprättad i ärende med dnr 2170-2016 i samband med
inspektionen av Älvsjö stadsdelsförvaltning.
192
    JO:s beslut i ärende med dnr 1639-2016 m.fl.
193
    Bl.a. socialförvaltningarna i Örebro, dnr 5780-2016, och Flen, dnr 5783-2016.
194
    Stadsdelsförvaltningarna Kungsholmen m.fl., dnr 5518-2016.
195
    Se bl.a. JO:s beslut i ärende med dnr 1985-2016 m.fl.
196
    Prop. 1979/80: 1 s. 528.
197
    Prop. 2004/05:136 s. 29 och 30.
198
    11 kap. 10 § SoL.
                                                               Dnr 5565-2016   Sid 47 (62)




framgå att barnets åsikter har hämtats in och hur åsikterna i så fall har hämtats in
och beaktats.199
I alla ärenden som gäller barn ska barnets bästa beaktas och vara avgörande vid
beslut och andra åtgärder som rör vård- eller behandlingsinsatser för barnet.200 Till
detta kommer Sveriges åtaganden enligt barnkonventionen. Av barnkonventionen
följer att barn har rätt att uttrycka sina åsikter och att principen om barnets bästa
ska vara styrande. Förutom barnets åsikter, ska de analyser som ligger till grund för

## Bedömning

bedömningen av barnets bästa dokumenteras.201
I mål och ärenden som handläggs enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen har ett
barn som har fyllt 15 år rätt att föra sin egen talan.202 Både den gode mannen och
barnet får då ställning som part i målet eller ärendet.

9.3     Skäl för omplacering av ett barn
Det kan finnas flera skäl till att ett ensamkommande barn behöver omplaceras. Ett
skäl kan vara att barnet eller hans eller hennes gode man framför ett önskemål om
att få byta boende. En annan situation är när det inte finns faktiska förutsättningar
för att bo kvar i ett hem, t.ex. därför att en enskild verksamhet ska upphöra eller för
att ett familjehem av något skäl inte vill eller kan ha kvar sitt uppdrag.
Förhållandena i ett familjehem kan även ha förändrats på grund av olika
omständigheter såsom sjukdom eller separation hos familjehemsföräldrarna. Det
kan också vara så att ett boende på grund av något förhållande som senare
uppmärksammas bedöms vara olämpligt för barnet. Socialtjänsten kan alltså av
flera skäl ha anledning att omvärdera ett familjehems eller en institutions möjlighet
att ge barnet den omsorg och vård som det behöver.
Det finns även situationer som kan vara svårare att acceptera för den enskilde. Hit
hör att en kommun har sagt upp ett avtal med ett boende som drivs i enskild regi
och i stället vill flytta ett barn till ett av kommunens egna boenden, t.ex. därför att
kostnaden därigenom skulle minska.

9.4     Omprövning av ett tidigare fattat biståndsbeslut eller ändring av en
        redan beviljad insats

9.4.1    Allmänt om omprövning av ett beslut om bistånd i form av vård eller
         boende i ett familjehem, HVB-hem eller stödboende
När det blir aktuellt att flytta ett barn som är stadigvarande placerat enligt
bestämmelserna i socialtjänstlagen från ett boende till ett annat uppstår frågan om
under vilka förutsättningar som socialnämnden har möjlighet att fatta ett sådant
beslut. Detta ger mig anledning att behandla i vilken utsträckning ett beslut om
omplacering kan innebära en omprövning av ett tidigare fattat biståndsbeslut eller
om det i stället är fråga om en ändring av en redan beviljad insats.




199
    Prop. 2012/13:10 s. 37.
200
    1 kap. 2 § SoL.
201
    Se prop. 2012/13:10 s. 37 och 4 kap. 15, 16 och 18 §§ SOSFS 2014:5.
202
    11 kap. 10 § SoL.
                                                             Dnr 5565-2016   Sid 48 (62)




Ett beslut om bistånd enligt 4 kap. 1 § SoL i form av vård eller boende i ett
familjehem, HVB-hem eller stödboende utgör ett s.k. gynnande förvaltningsbeslut.
Någon generell regel om under vilka förutsättningar en myndighet kan ändra ett
beslut av en annan anledning än rena förbiseendefel finns inte. Utgångspunkten är
dock att ett gynnande beslut inte kan ändras till nackdel för den enskilde. Undantag
kan göras om beslutet har försetts med ett s.k. återkallelseförbehåll, om tvingande
säkerhetsskäl kräver en omedelbar återkallelse eller om beslutet har blivit oriktigt
på grund av att den enskilde har vilselett myndigheten.203
Högsta förvaltningsdomstolen har i ett avgörande204 behandlat frågan om det finns
andra fall då ett beslut om bistånd kan ändras till nackdel för en enskild.
Avgörandet gällde om en socialnämnd kunde ompröva och till biståndstagarens
nackdel ändra ett beslut om bistånd i form av hemtjänst som gällde tills vidare. I
avgörandet uttalade domstolen att om en enskild har beviljats fortlöpande bistånd
utan någon angiven tidsbegränsning kan detta beslut omprövas om det finns starka
skäl för det, t.ex. om biståndsbehovet väsentligt har förändrats. Det kan dock inte
komma i fråga att låta ändringar av andra förhållanden än sådana som har kunnat
beaktas vid det ursprungliga ställningstagandet få föranleda en omprövning.
När det gäller beslut om bistånd som har tidsbegränsats är de nämnda undantagen
från huvudregeln om omprövning av gynnande beslut inte direkt tillämpliga. Den
enskildes intresse av att kunna förlita sig på en myndighets beslut talar enligt min
mening dock än mer emot att ett tidsbegränsat beslut ska kunna omprövas till den
enskildes nackdel innan beslutet har löpt ut.

9.4.2   Ny vård- eller boendeform
När socialnämnden ska sörja för vård utanför hemmet ska den ges antingen i
familjehem, HVB-hem eller stödboende.205 I ett beslut om bistånd i form av vård
eller boende utanför det egna hemmet för ett barn bör nämnden ange om biståndet
avser en placering i ett familjehem, HVB-hem eller stödboende. Boendeformerna
skiljer sig mycket åt, och lämplig vård- eller boendeform bestäms efter
överväganden i det enskilda fallet. Utgångspunkten är att beslutet om placering ska
fattas utifrån vad som är bäst för barnet i det enskilda fallet. Insatsen ska utformas
och genomföras tillsammans med den gode mannen och barnet om det har fyllt
15 år.
När ett barn beviljas bistånd i form av vård eller boende i familjehem, HVB-hem
eller stödboende är det enligt min mening naturligt att se det som en fråga om olika
insatser och inte som enbart en fråga om att verkställa ett beslut om vård eller
boende utanför det egna hemmet.206
Distinktionen mellan vad som är ett biståndsbeslut och verkställighet av ett sådant
beslut påverkar inte socialnämndens skyldigheter enligt 3 kap. 5 § SoL men
däremot skyldigheten att ompröva ett beslut. Omprövning av ett gynnande


203
    Prop. 1985/86:80 s. 39.
204
    RÅ 2000 ref. 16.
205
    Se 6 kap. 1 § SoL.
206
    Jämför Kammarrätten i Stockholms dom den 23 december 2015 i mål nr 7735-15.
                                                                 Dnr 5565-2016    Sid 49 (62)




förvaltningsbeslut ska nämligen komma till uttryck i ett formellt beslut. Den
enskilde kan överklaga ett sådant beslut till domstol.207
Om det uppstår behov av att ändra vård- eller boendeformen för ett barn från en
stadigvarande placering i familjehem till en institution eller tvärtom innebär detta
att biståndsbeslutet ska omprövas. Var barnet ska erbjudas boende, dvs. förenklat
uttryckt adressen där barnet ska bo, framstår däremot till sin karaktär vara ett led i
verkställigheten av biståndsbeslutet.

9.4.3    Förändringar av verkställigheten
När en socialnämnd anser att det finns anledning att flytta ett barn inom en och
samma vård- eller boendeform är det närmast fråga om en ändring av
genomförandet/verkställigheten av den beviljade insatsen. De allmänna principerna
om förutsättningarna för att ändra ett gynnande förvaltningsbeslut är inte
tillämpliga. I stället uppstår frågor om bl.a. en socialnämnd ensidigt och formlöst
kan bestämma att ett barn ska flytta eller om nämnden i en sådan situation har en
skyldighet att fatta ett beslut i frågan och därmed ge barnet en möjlighet att få
saken prövad av domstol.
Utgångspunkten är att socialtjänstens åtgärder som endast syftar till att verkställa
ett biståndsbeslut inte kan överklagas. Det finns dock vissa åtgärder som rör
ändring av en tidigare beviljad insats och som har sådana rättsverkningar för den
enskilde att han eller hon borde ha ett berättigat intresse av att få åtgärden prövad
av domstol.208 Domstolens prövning begränsas i så fall till om den enskilde
tillförsäkras en skälig levnadsnivå genom beslutet om ändrat genomförande av den
tidigare beviljade insatsen.209

9.4.4    Nämnden bör fatta ett beslut om en ändring innebär att ett barn ska
         flytta
Nämndens beslut om ändring i genomförandet/verkställigheten av den beviljade
insatsen kan innebära att barnets situation påverkas på ett sådant sätt att barnet har
ett berättigat intresse av att få åtgärden prövad av domstol. Om ändringen innebär
att barnet flyttas långt från vistelseorten eller i övrigt medför någon beaktansvärd
förändring för barnet framstår det som rimligt att barnet bör ha möjlighet att få
saken prövad i domstol. För att ett barn ska ha möjlighet att överklaga ett beslut
som innebär att barnet ska byta boende bör nämnden därför fatta ett beslut i frågan.
Det är sedan domstolen som får ta ställning till om ett eventuellt överklagande kan
prövas.
Socialnämndens handläggning av en fråga om ändring av ett barns boende bör
därmed vara densamma oavsett om förändringen innebär en omprövning av ett
biståndsbeslut eller om det handlar om en förändrad verkställighet.




207
    Se bl.a. JO 2005/06 s. 182, dnr 1838-2002, och JO:s beslut den 5 februari 2010 i ärende
med dnr 6507-2008.
208
    HFD 2012 ref. 11.
209
    HFD 2013 ref. 39.
                                                                 Dnr 5565-2016   Sid 50 (62)



9.5      Handläggningen när boendet för ett ensamkommande barn ändras
Vid en flyttning från ett boende till ett annat utsätts barnet för en separation. Det är
naturligt att en flytt kan medföra påfrestningar för barnet. Hur barnet påverkas
beror givetvis på omständigheterna i det enskilda fallet. Även om en placering har
varit kortvarig kan det finnas situationer där påfrestningen för barnet bli stor, t.ex.
för att barnet tidigare har varit utsatt för flera separationer eller andra händelser.
Om det hos nämnden uppkommer en fråga om omplacering av ett barn som har en
stadigvarande placering i ett familjehem, HVB-hem eller stödboende ska nämnden
som regel inleda en utredning om barnets förhållanden.210
Socialnämnden ansvarar för att barnet får god vård. Om en socialnämnd får
kännedom om uppgifter om ett placerat barn som kan föranleda någon åtgärd av
nämnden ska den göra en bedömning av om barnet är i behov av omedelbart
skydd.211 Inte sällan kan det därför uppstå situationer där det är nödvändigt att
skyndsamt flytta ett barn utan att nämnden har gjort en fullständig utredning om
barnets förhållanden.
Socialnämnden kan dock inte inom ramen för en frivillig placering med stöd av
bestämmelserna i socialtjänstlagen fatta ett beslut om en omplacering utan att först
hämta in samtycke från barnets gode man och, om barnet har fyllt 15 år, från
barnet.
Eftersom insatser enligt socialtjänstlagen är frivilliga kan en enskild tacka nej till
ett erbjudande om insats. Om barnet eller den gode mannen inte samtycker till
socialnämndens förslag om en ny placering saknas alltså förutsättningar för en
placering i det föreslagna boendet med stöd av bestämmelserna i socialtjänstlagen.
Om det inte finns skäl att tillämpa LVU får placeringen därför upphöra. Det
innebär att det ytterst är den gode mannen som ska se till att barnet får omvårdnad,
trygghet och en god fostran. Socialnämnden har dock ett fortsatt ansvar för att
barnet får det skydd och stöd som han eller hon behöver. Detta gäller särskilt barn
och unga som riskerar att utvecklas ogynnsamt. I en sådan situation har
socialnämnden ett långtgående ansvar att försöka motivera och erbjuda frivilliga
insatser enligt socialtjänstlagen.

9.6      Tillfälligt placerade barn som flyttas från ett boende till ett annat
När det gäller ensamkommande barn inleds i princip en utredning i anslutning till
att en placering av barnet görs, tillfälligt eller stadigvarande.
Utredningen om barnet ska bl.a. klargöra vilken vård- eller boendeform som barnet
behöver. Utgångspunkten är att beslutet om placering ska fattas utifrån vad som är
bäst för barnet i det enskilda fallet. Det som har kommit fram i utredningen ska
ligga till grund för det beslut om bistånd som fattas. I utredningen kan
socialnämnden komma fram till att barnets behov av boende bäst tillgodoses i t.ex.
en annan boendeform än där nämnden inledningsvis hade placerat barnet.
Socialnämndens slutliga erbjudande om boende kan därför innebära att barnet
behöver flytta från sin tillfälliga placering. Om socialnämndens förslag till boende

210
      Jämför 2 kap. 2 § andra stycket SOSFS 2012:11 och 11 kap. 1 § SoL.
211
      11 kap. 1 a § SoL.
                                                              Dnr 5565-2016   Sid 51 (62)




tillgodoser barnets behov har barnet eller den gode mannen inte någon obegränsad
frihet att välja vård- eller boendeform eller var placeringen närmare ska ske. Det
går dock inte att bortse från att insatser med stöd av socialtjänstlagen alltid är
frivilliga och kräver samtycke av den gode mannen, och om barnet har fyllt 15 år,
av barnet. Barnet och den gode mannen måste alltså höras om sin inställning och
kan alltid välja att tacka nej till ett erbjudande om en insats.
Med hänsyn till att den enskilde ska kunna lita på en myndighets beslut och till
barnets behov av trygghet och kontinuitet är det angeläget att nämndens beslut är
tydliga och att barnet och den gode mannen informeras om avsikten med att en
placering endast är tillfällig. Jag vill dock framhålla att en placering som
inledningsvis har varit avsedd att vara tillfällig kan ha pågått under en sådan tid att
placeringen inte längre kan betraktas som tillfällig.212
Vid en tillfällig placering ska barnet och den gode mannen fortlöpande ges relevant
information om det arbete som pågår med att ordna ett stadigvarande boende för
barnet. Det ska framgå av dokumentationen vilken information som har lämnats.
Bestämmelserna om den enskildes rätt att få vara delaktig i planeringen av
insatserna för honom eller henne, rätt till information och rätt att komma till tals
gäller naturligtvis även i de fall då barnets boende är tillfälligt. Det är alltså inte
acceptabelt att ett beslut om en ny placering fattas över huvudet på barnet eller den
gode mannen.

9.7       Avslutande kommentarer
Situationen för landets socialtjänster var mycket ansträngd under hösten och
vintern 2015. Kommunerna fick ta emot fler ensamkommande barn än vad man
hade kunnat räkna med och vad man hade resurser till. Jag har därför stor förståelse
för att socialnämnderna inledningsvis saknade möjligheter att akut tillgodose
samtliga ensamkommande barns behov av insatser inom den egna kommunen eller
i en angränsande kommun. Jag har också förståelse för att en socialnämnd generellt
har bäst förutsättningar att bedriva ett omsorgsfullt arbete med dessa barn och
ungdomar om de befinner sig på ett sådant avstånd till socialtjänsten som
underlättar kontakterna med barnet. Kontakterna och samarbetet med exempelvis
skolan och hälso- och sjukvården torde också ha bäst förutsättningar om barnet
placeras inom den kommun som har ansvaret för barnet.
Vid inspektionerna och i de anmälningar som jag har tagit del av som gäller
ändring i boendet för ensamkommande barn har jag dock iakttagit vissa brister i
socialnämndernas handläggning av dessa frågor.
I vissa fall har socialnämnden inte varit tillräckligt tydlig i sin information till
barnet och den gode mannen om att en placering har varit tillfällig i avvaktan på att
barnets behov utreds eller till dess att ett stadigvarande boende kan ordnas. Detta
har i några fall lett till missförstånd och missnöje hos barnet och den gode mannen
när nämnden slutligen har erbjudit barnet en stadigvarande placering i ett annat
boende än där barnet hade placerats tillfälligt. Att informationen i detta avseende
har varit bristfällig är givetvis inte tillfredsställande.

212
      Jämför avsnitt 6.4.2 i detta beslut.
                                                              Dnr 5565-2016   Sid 52 (62)




Även om socialnämnderna har haft möjlighet att göra förändringar i ett barns
boende har jag framför allt i de klagomål som har kommit in till JO genomgående
noterat brister i socialnämndernas kommunikation med de gode männen och de
berörda barnen. Insatser med stöd av socialtjänstlagen bygger på frivillighet och
kan inte genomföras mot den enskildes vilja. Innan ett beslut om omplacering
fattas måste alltså den gode mannen och barnet höras om sin inställning och
samtycke till åtgärden hämtas in. Om nämnden säger upp en placering eller fattar
beslut om en ny placering utan att först ha diskuterat saken med barnet och den
gode mannen åsidosätter man den enskildes rätt att få vara delaktig i planeringen
av insatserna för honom eller henne.
Ensamkommande barn är vidare en grupp med olika bakgrunder och behov. De
vistas i ett land där de inte kan språket och saknar ofta ett eget socialt nätverk.
Under och innan flykten till Sverige kan de ha varit med om uppslitande
separationer och andra traumatiska händelser. Det är därför angeläget att barnens
behov av socialtjänstens skydd och stöd utreds på ett omsorgsfullt sätt. Det är
naturligt att en flytt kan medföra ytterligare påfrestningar för barnet. Om en
socialnämnd beslutar att ett barn ska flytta från ett boende till ett annat utan att ha
gett barnet en möjlighet att föra fram sina åsikter i frågan har nämnden inte heller
tillräckligt underlag för att göra en bedömning av hur barnet skulle kunna påverkas
av en flytt eller för ställningstagandet till om den nya placeringen kan tillgodose
barnets behov. Någon avvägning och bedömning av barnets bästa kan inte heller
göras på ett fullgott sätt.
Jag ser allvarligt på att man har åsidosatt de grundläggande bestämmelserna om hur
ärenden som gäller omplacering av barn som är placerade med stöd av
socialtjänstlagens bestämmelser ska handläggas.

9.8       LVU

9.8.1      Särskilda iakttagelser om tillämpningen av LVU i samband med
           ändring av ett ensamkommande barns boende
Vid en inspektion inom ramen för min undersökning uppmärksammades två
ärenden där nämnden hade fattat beslut om omedelbart omhändertagande enligt
6 § LVU i samband med att nämnden ville flytta det ensamkommande barnet från
ett boende till ett annat.213
Det ena beslutet avsåg barnet BB, född 2000. Handlingarna i ärendet gav intryck
av att beslutet om omedelbart omhändertagande hade fattats för att flytta BB från
ett boende till ett annat. Det framgick inte av beslutet vilken grund som gjorde
beslutet nödvändigt.
Det andra beslutet avsåg barnet CC, född 1999. Av handlingarna i det ärendet kom
det fram att man behövde flytta CC på grund av att boendet där han vistades skulle
renoveras. Han samtyckte inte till erbjudandet om en ny placering, och lämnade ett
möte då saken diskuterades vid förvaltningen. Nämndens ordförande fattade då ett
beslut om omedelbart omhändertagande enligt 6 § LVU av honom eftersom det


213
      Älvsjö stadsdelsförvaltning, dnr 6570-2016.
                                                              Dnr 5565-2016   Sid 53 (62)




fanns sannolika skäl för att CC behövde vård på grund av sådana omständigheter
som avses i 3 § LVU. Man begärde även hjälp av Polismyndigheten för att
genomföra beslutet. Efter fem dagar upphävde nämndens ordförande beslutet om
omhändertagande. CC hade då flyttat till det nya boendet.
Mot bakgrund av iakttagelserna beslutade jag att nämndens handläggning av
ärendena angående BB och CC skulle utredas som två särskilda ärenden.214
Som ett led i utredningen av JO:s tillsynsärende med dnr 5842-2016 granskades vid
inspektionen bl.a. personakten som gällde barnet DD, född 1999. Av handlingarna
kom det fram bl.a. att det hade uppstått ett behov av att flytta DD på grund av att
boendet där han vistades skulle stänga. DD samtyckte inte till erbjudandet om en
ny placering. Enligt en journalanteckning hade en handläggare i ärendet uppgett till
boendet att socialtjänsten kunde vara behjälplig med handräckning genom polis om
boendet inte kunde ha kvar DD.215

9.8.2   Allmänt om LVU
Insatser inom socialtjänsten för barn och ungdomar ska göras i samförstånd med
den unge och hans eller hennes vårdnadshavare enligt bestämmelserna i
socialtjänstlagen. Under vissa förutsättningar kan barn och ungdomar ges vård utan
samtycke med stöd av LVU. Sådan vård kan beslutas på grund av brister i barnets
hemmiljö216 eller den unges eget beteende217.
Den unge ska ges vård med stöd av LVU om det är fråga om någon av de
situationer som anges i 2 § eller 3 § LVU, och det kan antas att behövlig vård inte
kan ges den unge med samtycke av den eller dem som har vårdnaden om honom
eller henne och, när barnet har fyllt 15 år, av honom eller henne själv. 218
Beslut om vård med stöd av LVU fattas av förvaltningsrätten efter en ansökan av
socialnämnden.219 Socialnämnden får under vissa förutsättningar besluta att den
unge omedelbart ska omhändertas i väntan på rättens prövning av frågan om
vård.220

9.8.3   Vård enligt LVU på grund av den unges eget beteende
Vård ska beslutas om den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig
risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig
verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende.221
En så allvarlig åtgärd som tvångsomhändertagande får inte vidtas utan tungt
vägande skäl. Vård enligt LVU på grund av den unges eget beteende kräver att det
finns en påtaglig risk för skada genom något av de förhållanden som anges i
bestämmelsen. Det innebär att det måste finnas klara och konkreta omständigheter

214
    Se JO:s beslut i ärenden med dnr 7730-2016 och 7731-2016.
215
    Se promemoria i JO:s ärende med dnr 5842-2016 upprättad vid JO:s inspektion av
Älvsjö stadsdelsförvaltning, dnr 6570-2016.
216
    2 § LVU.
217
    3 § LVU.
218
    1 § LVU.
219
    4 § LVU.
220
    6 § LVU.
221
    3 § LVU.
                                                               Dnr 5565-2016   Sid 54 (62)




som ger stöd för att en risk för skada föreligger. Subjektiva antaganden om risk för
skada är inte tillräckligt. Inte heller får ovidkommande omständigheter såsom
allmänna samhällsvärderingar ligga till grund för ett tvångsomhändertagande.222
Vidare är det bara den unges eget vårdbehov som får ligga till grund för ett beslut
om vård. Intresset av att skydda omgivningen eller skyddet för den unges familj är
inte i sig tillräckliga skäl för vård enligt LVU.223
Med brottslig verksamhet avses inte rena bagatellförseelser och inte heller enstaka
andra brott som inte är av allvarlig art. Först vid en brottslighet som ger uttryck för
en sådan bristande anpassning till samhällslivet att det kan sägas finnas ett vård-
och behandlingsbehov kan det bli fråga om vård med stöd av LVU.224
Med socialt nedbrytande beteende i 3 § LVU menas att den unge beter sig på ett
sätt som avviker från samhällets grundläggande normer och innebär en påtaglig
risk för den unges hälsa eller utveckling. Som exempel på sådant beteende anges
att den unge begår något eller några enstaka allvarliga brott utan att man för den
skull kan tala om brottslig verksamhet. Det kan också vara fråga om att den unge
mer än tillfälligt vistas i en s.k. knarkarkvart eller någon annan missbruksmiljö
eller att den unge prostituerar sig eller uppträder på en sexklubb.225
Högsta förvaltningsdomstolen har i ett avgörande uttalat att även andra situationer
än de som nämns i förarbetena kan falla under uttrycket socialt nedbrytande
beteende.226 I avgörandet HFD 2015 ref. 7 konstaterade Högsta
förvaltningsdomstolen att ett obetänksamt handlande av en ung människa inte var
ett sådant socialt nedbrytande beteende som avses i LVU.
Vid prövningen av om förutsättningar för vård är uppfyllda ska en sammantagen
bedömning göras av de olika beteenden som den unge visar upp.227
Även om LVU är en skyddslagstiftning för unga är ett tvångsomhändertagande
enligt lagen en ingripande åtgärd. Det är därför angeläget att tillämpningen av
3 § LVU inte sträcker sig utöver vad som kan betraktas som en rimlig tolkning av
bestämmelsens ordalydelse. Enbart det faktum att den unge utsätter sig för en risk
innebär inte att det föreligger ett beteende som kan betecknas som socialt
nedbrytande.228

9.8.4   Omedelbart omhändertagande enligt 6 § LVU
Socialnämnden får besluta att den som är under 20 år omedelbart ska omhändertas,
om det är sannolikt att den unge behöver beredas vård med stöd av lagen och det
inte går att avvakta rättens beslut om vård med hänsyn till risken för den unges
hälsa eller utveckling eller till att den fortsatta utredningen allvarligt kan försvåras
eller vidare åtgärder hindras. Om det inte går att avvakta socialnämndens beslut om

222
    Prop. 1989/90:28 s. 62 och 63.
223
    Jämför prop. 1979/80:1 Del A s. 583, prop. 1989/90:28 s. 63, SOU 2015:71 s. 359 och
SOSFS 1997:15 s. 45.
224
    Prop. 1979/80:1 s. 583 och prop. 1989/90:28 s. 108.
225
    Prop. 1989/90:28 s. 66, 67 och 109.
226
    RÅ 2000 ref. 33.
227
    Jämför RÅ 84 2:31 och RÅ 2000 ref 33.
228
    Jämför HFD 2015 ref. 42.
                                                               Dnr 5565-2016    Sid 55 (62)




omhändertagande, får nämndens ordförande eller någon annan ledamot som
nämnden har utsett besluta om omhändertagande.229
Båda de nämnda förutsättningarna måste vara uppfyllda. Eftersom ett omedelbart
omhändertagande är en tillfällig åtgärd är det naturligt att man måste göra en
preliminär bedömning av om LVU är tillämplig. Vid den bedömningen ska det
framstå som sannolikt att den unge behöver beredas vård med stöd av LVU. Det
ligger i sakens natur att ett fullständigt beslutsunderlag inte finns i situationer där
ett omedelbart omhändertagande blir aktuellt.230
Det finns inte någon bestämmelse i LVU om hur ett beslut om omedelbart
omhändertagande ska utformas. Det bör dock framgå av beslutet om det grundar
sig på omständigheter som anges i 2 § och/eller 3 § LVU.231
Polismyndigheten ska på begäran av bl.a. socialnämnden eller någon ledamot eller
tjänsteman som nämnden har utsett hjälpa till att genomföra ett beslut om vård eller
omhändertagande med stöd av LVU (43 § LVU).

9.8.5   LVU får inte användas enbart i syfte att flytta ett barn från ett
        boende till ett annat
Ensamkommande barn är en utsatt grupp som ofta saknar stöd och andra kontakter
i Sverige. De befinner sig därmed i en särskilt utsatt situation. Om det är
nödvändigt att flytta ett ensamkommande barn som är placerat enligt
bestämmelserna i socialtjänstlagen och barnet inte samtycker till ett erbjudande om
en ny placering kan det uppstå situationer då barnet inte har någonstans att bo. I en
sådan situation finns det naturligtvis en risk för att barnets hälsa eller utveckling
kan skadas.
Jag vill dock särskilt framhålla att LVU är en skyddslagstiftning som ska se till att
barn och unga, under särskilda förutsättningar, får det skydd och stöd som de
behöver. Nämnden får givetvis inte fatta ett beslut om omedelbart
omhändertagande enbart för att bryta ett barns motstånd mot en flytt eller för att
kunna få Polismyndighetens hjälp med handräckning för en sådan åtgärd.
Det sagda innebär givetvis inte att en socialnämnd kan förhålla sig passiv om en
ung person avviker eller utsätter sin hälsa eller utveckling för en risk att skadas.
Med hänsyn till ansvaret för att se till att barnet får det skydd och stöd som det
behöver måste nämnden på lämpligt sätt försöka motivera barnet till nödvändiga
insatser.




229
    6 § LVU.
230
    SOSFS 1997:15 s. 43 och 44.
231
    Jämför prop. 1979/80:1 Del A s. 590 och SOU 2015:71 s. 361, 362 och 1037.
                                                              Dnr 5565-2016   Sid 56 (62)



10 Några särskilda frågor med anknytning till det ensamkommande
   barnets ålder

10.1 Inledning
Som jag tidigare har redogjort för är det socialnämndens ansvar att ett
ensamkommande barn får ett boende. När den unge fyller 18 år anses han eller hon
inte längre vara ett ensamkommande barn.232 Ansvaret för bl.a. boendet går då som
regel över till Migrationsverket om hans eller hennes ansökan om
uppehållstillstånd inte har behandlats.233 Det finns flera frågor som är kopplade till
barnens ålder och som gäller socialnämndens handläggning av ärenden som rör
ensamkommande barn. Utifrån det som har kommit fram vid mina inspektioner och
genom anmälningar till JO sedan hösten 2016 vill jag behandla tre sådana frågor,
nämligen
1. Hur ska socialnämnden handlägga ärendet om nämnden efter Migrationsverkets
anvisning, till skillnad från verket, bedömer att det ensamkommande barnet är över
18 år?
2. Hur ska socialnämnden handlägga ärendet om Migrationsverket i ett beslut har
bedömt att det ensamkommande barnet är över 18 år?
3. Hur ska socialnämnden handlägga ärendet i samband med att det
ensamkommande barnet fyller 18 år?
Regeringen lämnade den 23 februari 2017 en proposition till riksdagen med förslag
om ändringar i utlänningslagen som innebär att Migrationsverket ska göra en
åldersbedömning tidigare i asylprocessen.234 Jag utgår i det följande från att
förslagen i propositionen kommer att leda till lagstiftning. De ändrade reglerna
gäller i och för sig Migrationsverket men kan antas komma att påverka även
handläggningen inom socialtjänsten.

10.2 Socialnämndens handläggning om nämnden efter Migrationsverkets
     anvisning bedömer att det ensamkommande barnet är över 18 år
Migrationsverket har det övergripande ansvaret för mottagandet av alla utlänningar
som kommer till Sverige och som ansöker om uppehållstillstånd. Vid ankomsten
till Sverige finns det inte alltid säkra uppgifter om den enskildes ålder. Om den
enskilde uppger sig vara under 18 år ska Migrationsverket vid sin handläggning
utgå från den uppgiften om det inte är uppenbart att det rör sig om en vuxen person
eller om det finns uppgifter som strider mot sökandens muntliga uppgifter.235 Om
Migrationsverket bedömer att det är ett ensamkommande barn som söker
uppehållstillstånd ska Migrationsverket anvisa barnet till en kommun som då får
ansvaret för att ordna ett boende.236

232
    Jämför 1 § femte stycket LMA.
233
    Jämför 2, 3 och 14 §§ LMA. Se även prop. 2005/06:46 s. 50.
234
    Prop. 2016/17:121. Till grund för propositionen ligger regeringens promemoria
Åldersbedömning tidigare i asylprocessen (Ds 2016:37).
235
    Migrationsverkets rättsliga kommentar angående bedömning av ålder i asylärenden (SR
35/2015). Se även JO 2013/14 s. 361, dnr 4107-2011, JO 2015/16 s. 361, dnr 6942-2013
och JO 2016/17 s. 643, dnr 539-2015.
236
    3 § andra stycket LMA.
                                                                  Dnr 5565-2016    Sid 57 (62)




Regelsystemet för kommuners mottagande av ensamkommande barn under
asylprocessen bygger således på att det är Migrationsverket som inledningsvis
bestämmer om någon ska betraktas som ett ensamkommande barn.
Migrationsverkets beslut om anvisning kan inte överklagas.237 Om
Migrationsverket har anvisat någon till en kommun kan socialnämnden alltså inte
neka att bistå med boende därför att nämnden i den kommunen för egen del anser
att han eller hon är över 18 år.238
Om socialnämnden efter anvisningen bedömer att någon som har anvisats till
kommunen är över 18 år kan nämnden inte utan vidare utforma vården utifrån
Migrationsverkets preliminära bedömning av åldern. Vid val av en lämplig
placering måste socialnämnden beakta bl.a. att en vuxen inte får bo i ett HVB-hem
där barn är placerade. Nämnden ska i ett sådant fall, som i alla andra fall, erbjuda
ett lämpligt boende efter en individuell prövning av den enskildes mognad och
behov.239
Jag noterade att det fanns fall där man vid förvaltningen hade misstänkt att någon
var äldre än 18 år.240 Jag kunde dock konstatera att det fanns olika uppfattningar
hos förvaltningarna om möjligheterna att kontakta Migrationsverket i en sådan
situation. Någon förvaltning ansåg att det varken fanns någon skyldighet eller
möjlighet för nämnden att på eget initiativ upplysa Migrationsverket om eventuella
misstankar om att någon var äldre än 18 år.241 En förvaltning efterlyste en
möjlighet att kunna agera i dessa fall.242 En annan förvaltning uppgav att det hade
hänt att man på eget initiativ hade lämnat upplysningar till Migrationsverket när
man hade ansett att något av de ensamkommande barnen var äldre än 18 år. Man
hade även försökt få Migrationsverket att ta tillbaka ansvaret för några anvisade
ensamkommande barn.243
Socialnämndens bedömning av den enskildes ålder är en sådan uppgift om hans
eller hennes personliga förhållanden som omfattas av den s.k.
socialtjänstsekretessen i 26 kap. 1 § OSL. För uppgifter som omfattas av den
bestämmelsen råder en stark presumtion för sekretess. Nämnden kan därmed inte
utan vidare upplysa någon annan myndighet om sin bedömning av åldern och de
uppgifter som ligger till grund för den.



237
    22 § första stycket LMA.
238
    Se dock SKL:s promemoria den 6 oktober 2016, Rutiner för omprövning av
Migrationsverkets anvisningsbeslut, i vilken SKL uppger att SKL och Migrationsverket har
enats om en rutin som innebär att kommunerna i vissa fall ska kunna begära att
Migrationsverket omprövar sitt anvisningsbeslut.
239
    Detta var en metod som Älvsjö stadsdelsförvaltning, dnr 6570-2016, arbetade efter när
den gjorde bedömningen att det bland de ensamkommande barnen i ett boende fanns någon
som uppenbart var äldre än 18 år. Även t.ex. socialförvaltningen i Örebro, dnr 5780-2016,
gav uttryck för att man i en sådan situation försökte ordna en placering i ett boende där barn
inte var placerade.
240
    Älvsjö stadsdelsförvaltning, dnr 6570-2016, sociala nämndernas förvaltning i Västerås,
dnr 5778-2016 och socialförvaltningen i Örebro, dnr 5780-2016.
241
    Socialförvaltningen i Katrineholm, dnr 5782-2016.
242
    Sociala nämndernas förvaltning i Västerås, dnr 5778-2016.
243
    Älvsjö stadsdelsförvaltning, dnr 6570-2016.
                                                                 Dnr 5565-2016    Sid 58 (62)




Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, har i en promemoria uttalat att man
tillsammans med Migrationsverket har enats om en rutin som bl.a. innebär att
socialnämnden ska kunna begära en omprövning av Migrationsverkets
anvisningsbeslut om nämnden anser att anvisningen gäller någon som uppenbart är
över 18 år och således inte ska anses vara ett ensamkommande barn.244 Enligt
rutinen bör socialnämnden vid sin begäran om omprövning lämna över en
utredning med uppgifter som talar för att personen i fråga är betydligt äldre än
18 år.245
Det är inte lämpligt att barn och vuxna bor tillsammans i hem som är anpassade för
barn. Om socialnämnden bedömer att någon är betydligt äldre än 18 år kan jag
därför i och för sig anse att nämnden bör ha möjlighet att lämna uppgifter om detta
till Migrationsverket. Det är dock inte helt klart att det finns lagstöd för detta, dvs.
det kan vara tveksamt om bestämmelserna i OSL medger att nämnden röjer
uppgifter som rör den enskildes ålder i dessa fall. Enligt det förslag som nu har
lämnats till riksdagen om att Migrationsverket ska fatta ett tillfälligt beslut om den
enskildes ålder tidigare under asylprocessen är det dock möjligt att frågan i allt
väsentligt kommer att förlora sin betydelse för socialnämndens del.
Med dessa uttalanden lämnar jag frågan.

10.3 Socialnämndens handläggning om Migrationsverket senare i ett
     beslut har bedömt att det ensamkommande barnet är över 18 år
Som jag tidigare har nämnt utgår Migrationsverket som regel från den uppgift som
den asylsökande inledningsvis lämnar om sin ålder. Sökandens egen uppgift ligger
således ofta till grund för Migrationsverkets beslut att anvisa honom eller henne till
en kommun som ett ensamkommande barn. För närvarande tar Migrationsverket
som huvudregel ställning till den asylsökandes ålder först i sitt slutliga beslut om
uppehållstillstånd.246
Jag har noterat att socialnämnder idag handlägger ärenden olika efter att
Migrationsverket i samband med det slutliga beslutet om uppehållstillstånd har
bedömt att det ensamkommande barnet är över 18 år. En del nämnder har erbjudit
alla att bo kvar i boenden i socialnämndens regi till dess att Migrationsverkets
beslut i asylärendet har vunnit laga kraft, medan andra omgående har avslutat
placeringen. Det finns inte några bestämmelser som uttryckligen reglerar hur
nämnderna ska göra i den här situationen.247 Mot den bakgrunden kan jag inte se att
de socialnämnder som har låtit placeringarna upphöra innan Migrationsverkets
beslut har vunnit laga kraft har agerat felaktigt.


244
    SKL:s promemoria den 6 oktober 2016, Rutiner för omprövning av Migrationsverkets
anvisningsbeslut.
245
    SKL redogör i samband med detta för den sekretessbrytande bestämmelsen i 10 kap. 2 §
OSL. I den bestämmelsen anges bl.a. att sekretess inte hindrar att en uppgift lämnas till en
annan myndighet om det är nödvändigt för att den utlämnande myndigheten ska kunna
fullgöra sin verksamhet.
246
    Migrationsverkets rättsliga kommentar angående bedömning av ålder i asylärenden (SR
35/2015). Se även JO 2013/14 s. 361, dnr 4107-2011, JO 2015/16 s. 361, dnr 6942-2013
och JO 2016/17 s. 643, dnr 539-2015.
247
    Jämför prop. 2016/17:121 s. 13.
                                                                Dnr 5565-2016       Sid 59 (62)




Regeringen har som grund för sina lagförslag angett att en åldersbedömning måste
göras tidigare i asylprocessen. Detta har motiverats med att den nuvarande
ordningen har inneburit att en asylsökande som senare har bedömts vara vuxen har
behandlats som ett barn under asylprocessen och fått del av de rättigheter, förmåner
och resurser som endast ska tillkomma barn. Regeringen anser därför att det utifrån
såväl ett barnrättsperspektiv som ett ekonomiskt perspektiv finns anledning att
ändra den nuvarande ordningen eftersom det inte är lämpligt att vuxna asylsökande
bor tillsammans med ensamkommande barn på boenden som är anpassade för barn.
Resurser som är avsatta för barn ska inte heller gå till vuxna asylsökande.248
Enligt det aktuella lagförslaget ska Migrationsverket fatta ett tillfälligt beslut om
ålder i ett tidigare skede under asylprocessen. I korthet föreslås att om det råder
oklarhet om en sökande, som uppger sig vara ett ensamkommande barn, är under
18 år eller inte ska Migrationsverket så snart som möjligt göra en åldersbedömning
och fatta ett tillfälligt beslut om sökandens ålder, dock inte i s.k. uppenbara fall.
Enligt förslaget ska det tillfälliga beslutet gälla omedelbart men kunna överklagas.
I propositionen uttalas i det här sammanhanget att det även finns en möjlighet för
domstolen att efter ett överklagande besluta om s.k. inhibition, dvs. att ett beslut
tills vidare inte ska gälla. Enligt förslaget ska ett slutligt ställningstagande om den
asylsökandes ålder även göras i samband med det slutliga beslutet i ärendet om
uppehållstillstånd.249
Det har diskuterats i vilken utsträckning socialnämnden kommer att bli bunden av
Migrationsverkets tillfälliga beslut. Regeringen argumenterar i propositionen för att
utgångspunkten fortfarande måste vara att varje myndighet som kommer i kontakt
med ensamkommande asylsökande barn självständigt ska ta ställning till en
asylsökandes ålder inom ramen för sin verksamhet och de regler som styr denna.250
Med hänsyn till att Migrationsverket nu kommer att ha en skyldighet att erbjuda
ensamkommande barn ytterligare bevismedel i form av medicinska
åldersbedömningar när den uppgivna åldern ifrågasätts finns det förutsättningar för
ett bättre beslutsunderlag. Mot den bakgrunden har jag svårt att se att
socialnämnden kommer att ha bättre möjligheter att bedöma åldern på det
ensamkommande barnet än Migrationsverket. Utifrån det som regeringen har
uttalat i propositionen kan man därför utgå från att Migrationsverkets beslut i de
flesta fall i praktiken kommer att bli styrande för socialnämnden när det gäller
tillhandahållande av boende.251
Om Migrationsverket i ett beslut anger att någon är ett ensamkommande barn och
anvisar honom eller henne till en kommun, men senare kommer fram till att barnet
är över 18 år, kommer detta sannolikt i de flesta fall att leda till att socialnämnden
inte längre anser sig vara skyldig att tillhandahålla boende. Frågan om det beviljade
boendet i så fall ska omprövas är inte helt okomplicerad. Utgångspunkten är att
enskilda ska kunna lita på gynnande förvaltningsbeslut och att dessa inte utan


248
    Prop. 2016/17:121 s. 12.
249
    Prop. 2016/17:121 s. 17, 18 och 19.
250
    Prop. 2016/17:121 s. 13. Se även JO Cecilia Renfors yttrande över regeringens
promemoria Åldersbedömning tidigare i asylprocessen, dnr R 101-2016.
251
    Jämför prop. 2016/17:121 s. 13.
                                                               Dnr 5565-2016   Sid 60 (62)




vidare kan omprövas och ändras till den enskildes nackdel. Gynnande
förvaltningsbeslut vinner alltså normalt s.k. negativ rättskraft.
Frågan om när ett biståndsbeslut kan omprövas eller en redan beviljad insats kan
ändras har behandlats under avsnitt 9.4. Som jag då redogjorde för har Högsta
förvaltningsdomstolen i ett avgörande tagit ställning till frågan om ett beslut om
bistånd i form av hemtjänst kunde omprövas till den enskildes nackdel. I
avgörandet berör domstolen inledningsvis de undantag som finns för att gynnande
förvaltningsbeslut ska kunna ändras, nämligen om beslutet försetts med förbehåll,
om det finns tvingande säkerhetsskäl eller om beslutet blivit oriktigt på grund av att
den enskilde vilselett myndigheten. När det gäller biståndsbeslut som gäller tills
vidare uttalar emellertid domstolen att dessa beslut är av ett annat slag eftersom
skälet för ändring sällan har något att göra med att det ursprungliga beslutet har
varit felaktigt, utan att förhållandena har ändrats i ett eller annat hänseende, t.ex.
om behovet av bistånd ändras väsentligt. Skälen för en omprövning kan alltså vara
så starka att ett absolut förbud mot omprövning på grund av ändrade förhållanden
inte bör ställas upp.252
Ett beslut av socialnämnden om bistånd i form av boende är att betrakta som ett
gynnande förvaltningsbeslut och bör härigenom omfattas av principen om negativ
rättskraft. Även om det är fråga om ett fortlöpande bistånd upphör inte beslutet per
automatik enbart för att Migrationsverket i ett beslut har skrivit upp åldern på den
unge. Migrationsverkets åldersbedömning är som tidigare angetts inte formellt
bindande för socialnämnden. Om nämnden finner anledning att ifrågasätta den
ursprungliga åldersbedömningen bör nämnden göra en ny, egen
åldersbedömning.253 Om nämnden finner att åldern på den unge är högre än den
som låg till grund för biståndsbeslutet och att det tidigare beslutet ska upphävas bör
detta av rättssäkerhetsskäl ske genom att beslutet omprövas i ett formellt beslut. Ett
sådant förfarande innebär även att den enskilde har möjlighet att överklaga
nämndens beslut till förvaltningsrätten. Det blir då ytterst domstolen som får ta
ställning till om den enskilde i ärendet om bistånd ska betraktas som ett barn eller
en vuxen.
Den enskilde har även möjlighet att, oavsett om han eller hon har bedömts vara
över 18 år men inte fyllt 21 år, ansöka om fortsatt vård enligt SoL. Socialnämnden
ska i ett sådant fall ta ställning till om den enskilde har ett fortsatt behov av vård i
form av placering enligt SoL eller om den unge uppnår skälig levnadsnivå genom
de insatser som han eller hon kan få enligt LMA. Om beslutet går den unge emot
kan han eller hon överklaga beslutet.
Enligt den kommande lagstiftningen om tidigare åldersbedömning inom
asylprocessen ska ett tillfälligt beslut om ålder gälla omedelbart. Det kan finnas
utrymme för olika uppfattningar om socialnämnden bör besluta om att biståndet
ska upphöra innan Migrationsverkets tillfälliga beslut har vunnit laga kraft. Syftet
med förslaget om åldersbedömning tidigare i asylprocessen är dock att så långt som
möjligt undvika att vuxna asylsökande placeras på boenden för barn och att

252
      Se RÅ 2000 ref 16.
253
      Jämför prop. 2016/17 s. 13.
                                                             Dnr 5565-2016   Sid 61 (62)




resurser som är avsedda för barn också kommer barn till godo. Regeringen har
uttalat att en förutsättning för att uppnå det syftet är att den åldersbedömning som
görs får ett snabbt genomslag.254 Utgångspunkten bör därmed vara att det inte finns
något hinder för nämnden att ompröva biståndet även om den enskilde har
överklagat Migrationsverkets tillfälliga beslut om ålder. Det kan dock inte uteslutas
att nämnden i enstaka fall gör en annan bedömning än Migrationsverket när det
gäller ålder. Hur nämnden bör göra går det alltså inte att svara generellt på, utan
nämnden måste göra en bedömning utifrån omständigheterna i det enskilda fallet.

10.4 Socialnämndens handläggning av ärendet när det ensamkommande
     barnet fyller 18 år
Undersökningen visade att förvaltningarna inte verkade ha några större problem
med att hantera den situation som uppstår när det ensamkommande barnet fyller
18 år och har fått uppehållstillstånd. Ungdomar i den situationen behandlades
utifrån samma förutsättningar som gäller för andra unga vuxna. Om den unge har
ett fortsatt vårdbehov efter att han eller hon har fyllt 18 år kan det alltså vara
aktuellt med en fortsatt placering med stöd av 4 kap. 1 § SoL.
När den unge fyller 18 år innan Migrationsverket har fattat beslut om hans eller
hennes uppehållstillstånd är, som jag redan nämnt, utgångspunkten att ansvaret för
mottagandet övergår till Migrationsverket eftersom den unge inte längre betraktas
som ett ensamkommande barn utan som en vuxen i asylprocessen.255
Socialnämnden avslutar då som regel placeringen, och Migrationsverket anvisar i
stället den unge till ett anläggningsboende.256 En planering inför en utslussning från
en placering ska vara individuellt anpassad och påbörjas i så god tid som möjligt.257
Om den unge inte har fått uppehållstillstånd och 18-årsdagen närmar sig är det
enligt min mening viktigt att planeringen sker i samverkan med Migrationsverket
för att försöka tillgodose eventuella önskemål som den unge kan ha, t.ex. när det
gäller möjligheten att fortsätta en planerad skolgång.
Det är även möjligt för den unge att ansöka om fortsatt vård i kommunen efter sin
18-årsdag i form av en placering enligt 4 kap. 1 § SoL. I en sådan situation ska
nämnden fatta ett formellt beslut där man tar ställning till om den unge har ett
fortsatt vårdbehov enligt SoL eller om den unge uppnår en skälig levnadsnivå
genom de insatser i form av boende och bistånd som kan erhållas enligt LMA. Den
bedömning som ska göras bör ske utifrån samma förutsättningar som gäller för
andra unga vuxna. Om beslutet går den enskilde emot kan han eller hon överklaga
beslutet.
Jag noterade vid mina inspektioner att det förekom att ungdomar, som inte hade
fått uppehållstillstånd, ansökte om fortsatt vård efter sin 18-årsdag.
Undersökningen visade dock att socialnämnderna som regel avslutade
placeringarna när barnen fyllde 18 år. En del förvaltningar hade en dialog med


254
    Prop. 2016/17:121 s. 19.
255
    1 och 2 §§ LMA. Se även prop. 2005/06:46 s. 50.
256
    3 § första stycket LMA.
257
    Socialstyrelsen (2016) Ensamkommande barn och unga – Handbok om socialnämndens
ansvar och uppgifter, s. 49.
                                                                 Dnr 5565-2016    Sid 62 (62)




Migrationsverket inför att placeringen avslutades.258 I undantagsfall lät man vården
fortsätta, om man ansåg att det fanns ett särskilt vårdbehov som t.ex. ett
funktionshinder eller om det fanns något annat särskilt skäl.259
Stadsdelsförvaltningarna i Stockholm lät dock, enligt riktlinjer från kommunen,
ungdomarna vara fortsatt placerade även efter att de hade fyllt 18 år.260




258
    T.ex. socialförvaltningen i Örebro, dnr 5780-2016, samt social- och
arbetsmarknadsförvaltningen i Köping, dnr 5779-2016.
259
    T.ex. socialförvaltningen i Katrineholm, dnr 5782-2016, och socialförvaltningen i
Örebro, dnr 5780-2016.
260
    Stadsdelsförvaltningarna Kungsholmen m.fl., dnr 5518-2016, och Älvsjö
stadsdelsförvaltning, dnr 6570-2016.
