# Uttalanden angående lämpligheten av kontakter mellan domstol och läkare med anledning av till rätten ingivna läkarintyg

JO 2008-05-09 dnr 5604-2006

BESLUT
                                                                           Datum                 Dnr                     Sid
                                                                           2008-05-09            5604-2006              1 (5)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Uttalanden angående lämpligheten av kontakter mellan domstol och
                        läkare med anledning av till rätten ingivna läkarintyg

## Anmälan

AA framförde i en anmälan klagomål mot tingsfiskalen BB vid Göteborgs tingsrätt.
                        Han var bl.a. missnöjd med hur hon hade handlagt en begäran från honom om att
                        ställa in en huvudförhandling.

## Utredningen

Handlingar i tingsrättens mål nr T 6377-05, T 8431-05 och FT 1338-06 hämtades
                        in och granskades. Av de inhämtade handlingarna framgick bl.a. följande.

                        I målen T 6377-05 och FT 1338-06 skulle huvudförhandling hållas den 29
                        november 2006. AA var kärande i det förstnämnda målet och svarande i det andra.
                        Den 23 november ringde AA till tingsrätten och uppgav att han var sjuk och därför
                        inte kunde inställa sig till huvud-förhandlingen. Han uppmanades att komma in
                        med ett läkarintyg som utvisade detta. Ett läkarintyg inkom den 27 november.
                        Samma dag ringde BB till den läkare som utfärdat intyget. I samband därmed
                        upprättade hon en tjänsteanteckning av vilken det framgick att läkaren under
                        samtalet beskrev AA:s symtom, behandling och tidigare kontakter med läkaren.

                        Ärendet remitterades till tingsrätten för yttrande och upplysningar om vilka
                        överväganden som föranledde telefonsamtalet till läkaren.

                        Tingsrätten (lagmannen CC) kom in med ett remissvar, till vilket var fogat ett
                        yttrande av BB.

                        BB uppgav följande.

                                  Undertecknad har handlagt vissa av de mål som anges i anmälan, bl.a. FT 1338-06
                                  och T 6377-05, vilka var utsatta till huvudförhandling den 29 november 2006. Vad
                                  gäller de överväganden som föranledde telefonsamtalet till läkaren anförs följande.
                                  AA kontaktade avdelningen på torsdagen den 23 november 2006 och uppgav att han
                                  var sjuk och önskade att förhandlingarna den 29 november 2006 skulle ställas in.
                                  Han uppmanades då att snarast möjligt inkomma med ett läkarintyg som uppvisade
                                  att hans sjukdom förhindrade honom från att närvara vid förhandlingen. På
                                  eftermiddagen den 27 november 2006 faxade AA ett intyg benämnt
                                  ”Försäkringskassan, Medicinskt underlag – för bedömning av rätt till sjukpenning



 Riksdagens ombudsmän                           E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                 Fax:           08-21 65 58                                 www.jo.se
                                                                        Dnr 5604-2006      Sid 2 (5)




      och eventuellt behov av rehabilitering” till tingsrätten och begärde att
      förhandlingarna skulle ställas in. Intyget var mycket kortfattat och var, enligt uppgift
      i intyget, upprättat med stöd av en telefonkontakt den 30 oktober 2006 och
      journaluppgifter den 15 maj 2006. Det framgick att AA var sjukskriven från den 1
      november 2006 till den 15 januari 2007. Intyget var undertecknat av läkaren den 30
      oktober 2006.
      Efter att ha tagit del av intyget gjordes den bedömningen att förhandlingarna inte
      skulle ställas in. Eftersom tiden fram till förhandlingsdagen var knapp fanns det inte
      tid att förelägga AA att inkomma med ett nytt intyg. Som en sista utväg för att
      utreda om det ändå var så att AA:s tillstånd förhindrade honom från att närvara vid
      förhandlingarna togs en kontakt med den läkare som undertecknat intyget. Syftet
      med kontakten var att läkaren skulle kunna förklara innehållet i intyget. Att på detta
      sätt klargöra innehåll i ingivna läkarintyg är ett vid tingsrätten allmänt vedertaget
      förfaringssätt i dylika situationer. Undertecknad frågade läkaren om denne ansåg att
      AA:s hälsotillstånd förhindrade honom från att närvara vid förhandlingar i
      tingsrätten. Läkaren uppgav i huvudsak det som antecknats i tjänsteanteckningen.
      Läkarens uppgifter förändrade inte den ursprungliga bedömningen att AA inte hade
      laga förfall för att utebli från förhandlingarna. Beslut fattades att förhandlingarna
      inte skulle ställas in, vilket AA informerades om såväl muntligen som skriftligen
      den 28 november 2006.
      Sammanfattningsvis kontaktades läkaren som en sista utväg för att utreda om AA
      hade laga förfall för att utebli från de utsatta huvudförhandlingarna. Det andra
      alternativet hade varit att direkt avslå AA:s begäran om att förhandlingarna skulle
      ställas in.
      CC anförde i huvudsak följande.
      De läkarintyg som åberopas till stöd för att inställelse till en förhandling inte kan ske
      på grund av sjukdom är sällan utformade med sikte på just den situationen utan
      utgör ett underlag för bedömningen av rätten till sjukpenning. Det läkarintyg som är
      aktuellt i detta ärende är av sistnämnda slag. Det kan då enligt tingsrättens mening
      inte föreligga något hinder för domstolen att kontrollera om sjukdomstillståndet
      hindrar också inställelse till en förhandling. Det bör därvid vara tillräckligt att
      läkarens uppfattning i just den frågan antecknas.
      I förevarande fall har flera uppgifter antecknats. Läkaren har vid telefonsamtalet
      uppenbarligen inte lämnat ett direkt svar på den ställda frågan om
      sjukdomstillståndet utgjorde hinder för inställelse till en förhandling utan har
      upprepat vad som framgår av intyget. I den situationen måste det ha framstått som
      naturligt att skriva ned det som sades trots att uppgifterna i fråga om
      sjukdomstillståndet är desamma som framgår av läkarintyget. Tingsrätten kan inte
      finna att tjänsteanteckningen som sådan brutit mot någon sekretessregel eller är
      felaktig ur någon annan synpunkt.
I ett beslut den 9 maj 2008 anförde chefsJO Melin följande.

Bedömning
Enligt 32 kap. 4 § första stycket rättegångsbalken (RB) ska rätten, om den före ett
sammanträde finner att det föreligger en omständighet som kan antas utgöra hinder
för förhandlingens hållande, bestämma ny tid för förhandlingen. Av samma
bestämmelses andra stycke följer bl.a. att part som får kännedom om en
omständighet av det slaget är skyldig att omedelbart anmäla detta till domstolen.
Domstolen måste med anledning av en sådan anmälan fatta beslut i frågan om
förhandlingen ska ställas in eller inte (se NJA 1982 s. 775).
                                                                   Dnr 5604-2006     Sid 3 (5)




Om det är sannolikt att den som underlåtit att enligt rättens beslut infinna sig vid
rätten eller i övrigt fullgöra något i rättegången har laga förfall för sin
underlåtenhet, ska denna, enligt 32 kap. 6 § första stycket RB, inte leda till någon
påföljd för honom eller på annat sätt läggas honom till last i rättegång en. Om det
på grund av någon särskild omständighet kan antas att det föreligger laga förfall
ska, enligt andra stycket, den som gjort sig skyldig till underlåtenheten beredas
tillfälle att komma in med utredning om detta. Rätten ska därvid skjuta upp frågan
om utdömande av påföljd eller om annan åtgärd på grund av underlåtenheten.

Det är inte meningen att den nyss nämnda bestämmelsen ska leda till ett
formbundet system med t.ex. skriftliga förelägganden. Kravet på att den det gäller
ska beredas tillfälle att komma in med utredning är uppfyllt redan genom att han
eller hon av domstolspersonal per telefon uppmanas att sända in t.ex. ett läkarintyg.
Den tid inom vilken den förelagde har att prestera den begärda utredningen bör
regelmässigt inte bestämmas till mer än två eller tre dagar. Även om bestämmelsen
i andra stycket enligt sin ordalydelse gäller i en situation där underlåtenheten redan
har inträffat, ska den tillämpas också beträffande den som i förväg meddelar att han
inte kan inställa sig till en förhandling och därvid åberopar laga förfall (se prop.
1986/87:89 s. 168 f.).

Laga förfall definieras enligt 32 kap. 8 § RB som att någon genom avbrott i
allmänna samfärdseln, sjukdom eller annan omständighet som han inte bort förutse
eller rätten annars finner utgöra giltig ursäkt, hindrats att fullgöra vad honom
ålegat. Av lagtexten torde framgå att som laga förfall kan godtas inte endast
absoluta hinder utan varje omständighet av den beskaffenheten att det inte skäligen
kan krävas att parten ska infinna sig till en förhandling eller på annat sätt vara
verksam i rättegången. Bevisning rörande en sjukdom utgörs naturligtvis i de flesta
fall av läkarintyg (Fitger, Rättegångsbalken, del 2, s. 32:22 f.). Om det i intyget
anges en diagnos varav framgår att en inställelse inte kan ske, eller åtminstone inte
skäligen kan begäras, bör detta i regel godtas som tillräcklig bevisning (NJA 1999
s. 715). Förekommer anledning att misstänka att en part som gör gällande laga
förfall söker att förhala rättegången kan det vara skäl att ställa större krav på vad
som ska godtas som tillräcklig bevisning (NJA 2001 s. 667).

Av utredningen har framkommit att BB, efter att ha tagit del av det av AA ingivna
läkarintyget, gjorde bedömningen att det inte fanns anledning att bifalla dennes
begäran om att ställa in den huvudförhandling som var utsatt att börja två dagar
senare. I syfte att försäkra sig om att AA:s tillstånd ändå inte var sådant att det var
omöjligt för honom att delta i huvudförhandlingen ringde hon upp den läkare som
utfärdat intyget och antecknade de uppgifter som läkaren lämnade.

BB har uppgett att det vid Göteborgs tingsrätt är ett vedertaget förfarande att – när
det finns behov av att klargöra innehållet i ett läkarintyg – ta kontakt med den
läkare som utfärdat intyget. Det finns anledning att tro att liknande förfaranden
förekommer även vid andra domstolar i landet. Jag vill med anledning därav
framhålla följande.
                                                                     Dnr 5604-2006    Sid 4 (5)




Enligt 7 kap. 1 c § sekretesslagen (1980:100) gäller – utom i fall som här saknar
intresse – sekretess inom hälso- och sjukvården för uppgift om enskilds
hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det inte står klart att
uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till den enskilde
lider men. Skaderekvisitet är således omvänt, vilket innebär att det råder en
presumtion för sekretess. I 14 kap. 1–3 §§ sekretesslagen finns vissa generella
begränsningar i sekretessen. Såvitt här är av intresse gäller enligt 14 kap. 1 §
sekretesslagen att en sekretessbelagd uppgift kan lämnas till en annan myndighet
om uppgiftsskyldigheten följer av lag eller förordning. I 14 kap. 4 § sekretesslagen
anges att sekretess till skydd för enskild, med vissa här inte relevanta undantag,
inte gäller i förhållande till den enskilde själv och att sekretessen helt eller delvis
kan efterges av honom eller henne.

Det finns inte någon bestämmelse med innebörden att en läkare, som utfärdat ett
intyg som part eller annan åberopar för att göra sannolikt att han eller hon har laga
förfall för att infinna sig vid rätten eller i övrigt fullgöra något i rättegången, är
skyldig att till domstol lämna uppgifter om den patient som avses i intyget. I ett
sådant fall råder således inom hälso- och sjukvården, även i förhållande till domstol
såvitt inte den enskilde eftergett sekretessen, en presumtion för att uppgifter om
den enskildes hälsotillstånd omfattas av sekretess.

Det kan förvisso hävdas att en läkare är skyldig att känna till de aktuella
sekretessbestämmelserna. Det förefaller likväl rimligt att anta att en läkare, ställd
inför en förfrågan från en domstol vid ett telefonsamtal då inte något egentligt
utrymme för eftertanke ges, kan komma att lämna ytterligare uppgifter om sin
patient, t.ex. av det skälet att läkaren anser att han eller hon bör bistå domstolen
eller till och med uppfattar sig ha en skyldighet att ge mera fullödig information.
Jag anser därför att det generellt finns anledning att från domstolens sida vara
restriktiv när det gäller kontakter med läkare i frågor rörande enskilds
hälsotillstånd. Enligt min uppfattning bör domstolen vidare, om kontakt ändå tas,
inledningsvis klargöra för läkaren att domstolen är medveten om att läkaren inte
kan lämna sådana uppgifter om den enskilde för vilka sekretess råder.

Tingsrätten har ansett att det inte kan föreligga något hinder mot att efterhöra
läkarens uppfattning i frågan om den enskildes hälsotillstånd är sådant att det
omöjliggör deltagande i en förhandling.

Jag kan i princip instämma i detta. Det finns emellertid en risk för att även en fråga
om huruvida patienten är förhindrad att deltaga i en förhandling kan förmå en
läkare att motivera sitt ställningstagande genom att lämna sådana ytterligare
uppgifter om den enskildes hälsotillstånd som inte framgår av intyget och som
därmed kan vara sekretessbelagda. Min uppfattning är därför att det finns
anledning för domstolen att vara restriktiv även med att ställa en sådan fråga. Det
är i vart fall angeläget att det i ett sådant fall klargörs att domstolen inte begär annat
än läkarens bedömning i frågan om hinder.
                                                                    Dnr 5604-2006     Sid 5 (5)




En domstol måste givetvis också kunna kontakta en läkare för att få en medicinsk
term förklarad, om inte upplysning om innebörden av en sådan kan fås på annat
sätt.

Vid tillämpning av bestämmelserna i 32 kap. RB bör i normalfallet kontakter
mellan domstolarna och intygsutfärdande läkare kunna undvikas. Det är, som
framgått, den som påstår sig vara sjuk som har bevisbördan för detta. I många fall
torde vad som framgår av ett läkarintyg vara tillräckligt för att det ska vara
sannolikt att den som intyget avser har laga förfall. Om domstolen inte anser att så
är fallet men det ändå kan antas att laga förfall föreligger ska domstolen –
lämpligen per telefon – bereda den som ska inställa sig tillfälle att inom viss
kortare tid inkomma med ytterligare utredning. För det fall, slutligen, att det trots
läkarintyg inte ens kan antas att den som ska inställa sig har laga förfall ska
domstolen naturligtvis utgå från att sådant förfall inte föreligger.

Sammanfattningsvis är det således min uppfattning att domstolen – när ett
läkarintyg ges in av någon som ska infinna sig vid rätten eller i övrigt fullgöra
något i rättegången – bör eftersträva att ta ställning i frågan om laga förfall utan
föregående kontakt med den läkare som utfärdat intyget. Om det undantagsvis
bedöms nödvändigt att domstolen kontaktar läkaren för att be denne komplettera
uppgifterna i intyget med ett besked om huruvida patienten är i stånd att närvara
vid en förhandling, är det angeläget att det görs tydligt att det endast är ett
ställningstagande i den saken som efterfrågas.

När det gäller tingsrättens handlande i det aktuella målet har BB uppgett att
anledningen till att hon ringde upp läkaren var att det på grund av den korta tid,
knappt två dagar, som återstod innan förhandlingen skulle påbörjas inte var möjligt
att förelägga AA att inkomma med ytterligare utredning i frågan om han hade laga
förfall. Jag utgår därför från att hon om tiden inte varit så knapp i stället, i enlighet
med de bestämmelser jag nyss redogjort för, hade berett AA tillfälle att komma in
med ytterligare utredning. Om tiden var tillräcklig för ett sådant föreläggande eller
inte är ytterst en bedömningsfråga och jag finner inte skäl att uttala någon kritik i
den saken. Jag vill emellertid åter erinra om att ett sådant föreläggande mycket väl
kan meddelas muntligen och därefter dokumenteras i akten.

BB har vidare uppgett att den fråga hon ställde till läkaren var om AA:s
hälsotillstånd hindrade honom från att närvara vid förhandlingen. Av
tjänsteanteckningen framgår emellertid att läkaren, som tingsrätten anfört, inte
lämnade ett direkt svar på den frågan. I stället lämnade han, som BB angett i
protokoll med beslut att inte ställa in den aktuella huvudförhandlingen, närmare
uppgifter om AA:s situation. Det inträffade visar, enligt min uppfattning, på de
svårigheter som lätt kan uppstå när domstolen kontaktar en läkare med anledning
av ett ingivet läkarintyg. Jag vill emellertid framhålla att jag inte funnit anledning
att anta att läkaren genom de uppgifter han lämnade gjorde sig skyldig till brott.
