# Anmälan mot Migrationsverket angående fråga om ansvaret för mottagandet av asylsökande ensamkommande barn

JO 2003-10-09 dnr 561-2002

BESLUT
                                                                           Datum                  Dnr                      Sid
                                                                           2003-10-09             561-2002                1 (4)
Justitieombudsmannen
Nils-Olof Berggren




                        Anmälan mot Migrationsverket angående fråga om ansvaret för
                        mottagandet av asylsökande ensamkommande barn

## Anmälan

I en anmälan begärde AA att JO skulle utreda dels Migrationsverkets hantering och
                        mottagande av asylsökande barn som rest in i Sverige utan legal vårdnadshavare,
                        dels ansvarsfördelningen mellan myndigheterna avseende dessa barn.

## Utredning

Sedan anmälan remitterats till Migrationsverket för yttrande överlämnade verket,
                        som sitt svar, två skrivelser som hade tillställts regeringen: en skrivelse den 16
                        januari 2002 rubricerad Samhällets mottagande av de ensamkommande barnen
                        och en skrivelse den 19 februari 2002 betecknad Nulägesrapport om de ensam-
                        kommande barnen.

                        I skrivelsen den 16 januari 2002 uttalade Migrationsverket i huvudsak följande.
                                  Med anledning av Svenska Kommunförbundets skrivelse ”Ansvaret för mottagandet
                                  av ensamkommande flyktingbarn” 2002-01-08 till regeringen vill Migrationsverket
                                  ge en något annorlunda bild av det pågående utvecklingsarbetet.
                                  Viktigt i sammanhanget är att förändringsarbetet inte syftar till en sådan ”förskjut-
                                  ning av ansvarsgränserna mellan staten och kommunerna” att någon förändring av
                                  gällande regelverk krävs. Det handlar i stället om att respektive myndighet ska följa
                                  den lagstiftning som gäller. Dessa lagar etc. är, bortsett från någon detalj, utmärkt
                                  lämpade att ge det skydd som dessa utsatta barn behöver – om de följs.

## Bakgrund

Under år 2000 gjorde Migrationsverket en översyn av våra processer utifrån ett
                                  barnperspektiv och barnkonventionens krav. Resultatet presenterades i rapporten
                                  ”Barn i utlänningsärenden” i februari 2001. De delar som berör barns rättshandlings-
                                  förmåga, eller snarare brist på sådan, och de ensamkommande barnen har i detta
                                  sammanhang störst intresse. Principen om icke diskriminering i art. 2 i barnkonven-
                                  tionen var vägledande vid översynen av vårt mottagande av de ensamkommande
                                  barnen. Vi fann att dessa barn inte behandlas på samma sätt som här bosatta barn
                                  av kommunernas sociala myndigheter när det gäller t.ex. omhändertaganden och
                                  placeringar för boende.
                                  Som central utlänningsmyndighet har Migrationsverket ett uppdrag som innebär att
                                  vi ska samråda med andra berörda myndigheter i syfte att handläggningen skall ske
                                  rationellt och utan dröjsmål. Migrationsverket informerade därför på ett samverkans-



 Riksdagens ombudsmän                           E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                 Fax:           08-21 65 58                                   www.jo.se
                                                                     Dnr 561-2002      Sid 2 (4)



möte på Skolverket i Stockholm den 6 december 2000, andra berörda myndigheter,
bl.a. Svenska Kommunförbundet, om syftet med verkets barnprojekt.
Det stod tidigt klart att gällande lagstiftning inte fullt ut tillämpades i mottagandet av
de ensamma barnen. Det framkom att lagstiftningen rörande sociala myndigheters
ansvar för barn skulle bli en nyckelfråga och därför tog Svenska Kommunförbundet
initiativ till att inrätta en referensgrupp. I gruppen har medverkat representanter för,
förutom Migrationsverket och Svenska Kommunförbundet, även Socialstyrelsen,
Integrationsverket, Stockholms överförmyndarnämnd, Göteborgs kommun och
Rinkeby stadsdelsförvaltning.
Referensgruppen har arbetat parallellt med Migrationsverkets barnprojektgrupp
och referensgruppens uppgift har varit att efter genomgång av gällande lagstiftning
fastställa samtliga huvudmäns olika ansvarsförhållanden för utländska ensam-
kommande barn och att dessutom uppmärksamma eventuella behov av regelverks-
ändringar.
Sedan detta arbete slutförts och enighet uppnåtts i referensgruppen om gällande rätt
och de olika myndigheternas ansvarsområden ombildades den till en arbetsgrupp.
Arbetsgruppens uppgift var att samordna den praktiska anpassningen av praxis för
mottagandet av de ensamkommande utländska barnen, så att den överensstämmer
med gällande lagstiftning. Det första mötet i arbetsgruppen hölls på kommunför-
bundet i Stockholm den 2 april 2001.
Arbetsgruppen kom överens om att Svenska Kommunförbundet tillsammans med
Socialstyrelsen, Migrationsverket och Integrationsverket under februari och mars
2002 skulle anordna tre regionala konferenser om utländska ensamkommande barn.
Avsikten med konferenserna var att vi tillsammans för kommunerna skulle klargöra
gällande regelverk och det ansvar olika delar av samhället har för dessa barn. Ett
möte för planering av konferenserna var inplanerat i Stockholm den 14 januari.
Den 7 januari 2002 kom ett e-postmeddelande till Migrationsverket från Svenska
Kommunförbundet där man meddelade att företrädare för kommunernas socialtjänst
framfört protester mot den förändrade praxisen som Migrationsverket aviserat, att
vissa frågor behövde utredas ytterligare och att man beslutat ställa in konferenserna.

Barns grundläggande behov
För oss på Migrationsverket har barnkonventionen varit ledande i det förändrings-
arbete som beskrivits ovan. Några centrala principer vill vi redovisa här.
Artikel 3 i barnkonventionen behandlar principen om att barnets bästa ska komma i
främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn. Principen kan härledas ur två funda-
mentala tankar som båda har satt sina spår i konventionen. Tankarna är att barn har
fullt och lika stort människovärde som vuxna, men att de är sårbara och därför
behöver särskilt stöd och skydd.
Vid översynen av mottagandet av barn utan vårdnadshavare har det varit nödvändigt
att identifiera vilka omedelbara behov ett barn i denna situation har. Det som skiljer
dessa barn från dem som kommer med sin familj är att de saknar en vuxen person
med rätt och skyldighet att vårda och skydda dem. De har alltså ett omedelbart
behov av omvårdnad och rättsligt skydd.
Vi måste komma ihåg att minderåriga barn är omyndiga, och därför i princip saknar
rättshandlingsförmåga. De kan inte företräda sig själva inför myndigheter och inte
ansöka om uppehållstillstånd eller pass. De kan inte heller själva besluta var de ska
bo eller ge någon i uppdrag att vårda och skydda dem.
I Sverige är det kommunen som genom överförmyndaren ansvarar för att utse en
god man för barn som saknar vårdnadshavare. Den gode mannen ska företräda
barnen vid rättshandlingar, som till exempel att lämna in en ansökan om uppehålls-
tillstånd. Han eller hon ska också företräda barnen inför till exempel Migrations-
verket och sociala myndigheter. Den gode mannen är garanten av barnets rättsliga
skydd på samma sätt som en förälder normalt är.
De barn som står utan någon vuxen med rätt och skyldighet att vårda och skydda
dem måste i princip anses fara illa eller riskera att fara illa. Kommunen har enligt
                                                                     Dnr 561-2002       Sid 3 (4)



socialtjänstlagen ansvar för att förhindra att barn som vistas inom kommunen far
illa. Det ankommer alltså på kommunen att se till att barnen får det omedelbara
behovet av omvårdnad och skydd tillgodosett. Sedan en god man utsetts kan denne
antingen samtycka till den valda lösningen eller välja en annan. Migrationsverkets
grupphem kan vara en lämplig boendeform.
Artikel 2 i FN:s barnkonvention är en av konventionens viktigaste artiklar, och ger
uttryck för ett diskrimineringsförbud. Av den framgår bland annat att barn inte får
diskrimineras i förhållande till andra grupper av barn. Den säger också att alla barn
inom en konventionsstat ska tillförsäkras de rättigheter som uttrycks i konventionen
på ett likvärdigt sätt. Med detta menas att konventionen omfattar alla barn som be-
finner sig i landet, inklusive flyktingar och asylsökande barn. På ett likvärdigt sätt
betyder emellertid inte identisk behandling. Konventionen ställer till exempel inga
absoluta krav på att barn som vistas här under en viss tid, till exempel barn utan
permanent uppehållstillstånd eller barn som vistas illegalt i ett land, ska kunna få
alla rättigheter tillgodosedda fullt ut.
FN:s barnkommitté anser att det kan sägas ligga i konventionens anda att en stat
med hänsyn tagen till denna artikel samt artikel 3 alltid ska ”sträva efter att till-
godose alla barns rättigheter fullt ut – även beträffande barn som vistas här utan
permanent uppehållstillstånd – på ett likvärdigt sätt”.
När det gäller de utländska barn som kommer till Sverige utan medföljande
vårdnadshavare har Migrationsverket bestämt att i barnkonventionens anda, så långt
det är möjligt, i fortsättningen hantera dessa på samma sätt som samhället i övrigt
gör med svenska barn som av olika anledningar hamnar i situationer där deras
vårdnadshavare inte kan utöva sitt vårdnadshavarskap.

Slutsatser
Såväl föräldrabalken som socialtjänstlagen är enligt vår mening väl ägnade att ge de
ensamkommande barnen det skydd de behöver. Vad vi funnit i vår översyn är att
kommunernas sociala myndigheter inte tar det ansvar som åligger dem enligt denna
lagstiftning. Syftet med ovan nämnda referens- och arbetsgrupper har varit att bistå
kommunerna med information om vilket ansvar som gällande lagar ålägger dem
när det gäller dessa barn. Vidare har vi varit tillmötesgående med att ge Svenska
Kommunförbundet god tid för förberedelser innan vi anpassat praxis till gällande
rätt.
Vi anser oss inte kunna synda på nåden längre. Detta särskilt när det är ett problem,
som också på senare tid har uppmärksammats av andra än oss, att barn försvinner
från sitt boende. Migrationsverket har inga befogenheter att hindra att barn hämtas
av personer som uppger sig ha någon relation till barnet. Dessa befogenheter till-
kommer sociala myndigheter och gode mannen. Det är alltså synnerligen angeläget
att kommunerna tar sitt ansvar när det gäller att besluta om barnens boende och att
utse gode män. Även om Svenska Kommunförbundet anser att frågor kring vilken
kommun som är att anse som vistelsekommun och statlig ersättning för kommuner-
nas utredningsarbete måste utredas ytterligare, så får dessa smärre frågeställningar
inte hindra att det centrala regelverket till skydd för barn tillämpas för den mycket
utsatta gruppen barn – de ensamkommande. De centrala frågorna hör absolut inte
hemma i den utredning som Svenska Kommunförbundet hänvisar till i sin skrivelse.
Vi anser inte heller att de övriga frågor som förbundet tar upp i sin skrivelse hör
hemma i den utredningen.
Det är något märkligt att Svenska Kommunförbundet nu backar från de överens-
kommelser vi nått fram till och den enighet som uppnåtts när det gäller tolkningen
av gällande lagstiftning. Detta särskilt som man i ett eget cirkulär (2001:32) från
mars 2001 i flertalet frågor redovisar samma rättsläge som det vi uppnått enighet
om.
Vi kommer att, till skydd för dessa barns rättssäkerhet, kräva att kommunerna i varje
enskilt fall förordnar en god man innan vi behandlar en asylansökan. Det innebär att
vi inte klassificerar ansökan och inte heller skriver in barnet i vårt mottagnings-
system förrän den gode mannen gett sitt godkännande. Idag gör vi så trots att vårt
                                                                       Dnr 561-2002    Sid 4 (4)



      agerande innebär rättsverkningar för barnet, t.ex. omfattas barnet därigenom av
      lagen om mottagande av asylsökande, vilket inte får ske förrän barnet har en behörig
      ställföreträdare.
      Vi tänker inte heller godta att barnen bor hos uppgivna släktingar eller vänner utan
      att sociala myndigheter utrett hemmet och godkänt det. Vi håller på att anpassa våra
      grupphem så att kommunerna har möjlighet att placera alla utländska ensamkom-
      mande barn där på ett enkelt och smidigt sätt. Därigenom underlättas kommunernas
      arbete med dessa barn.
      Vi kan alltså inte se några större problem för kommunerna med den nya ordningen
      och anser att gällande lagstiftning ändå måste följas.
AA gavs tillfälle att kommentera remissvaret.

Bedömning
Frågan om huvudmannaskapet för mottagning av ensamkommande barn har varit
föremål för översyn under en tid. I en skrivelse till regeringen år 2002, ”Förbätt-
ringar i mottagandet av barn från annat land som kommer till Sverige utan med-
följande legal vårdnadshavare (s.k. ensamkommande barn)” lämnade Migrations-
verket och Socialstyrelsen en redovisning rörande de ensamkommande barnen i
Sverige. Redovisningen innehöll flera förslag till förändringar, både långsiktiga
och omedelbara. Regeringen beslutade i april 2002 att ge en särskild utredare i
uppdrag att utvärdera 1995 års förmynderskapsreform. I tilläggsdirektiv i februari
2003 beslutade regeringen att utredaren skulle behandla frågan om det rättsliga
skyddet för de ensamkommande barnen med förtur. Resultatet har redovisats i
delbetänkandet ”God man för ensamkommande flyktingbarn” (SOU 2003:51).
Såväl Migrationsverket och Socialstyrelsen som utredningen har påtalat att den
nuvarande ordningen när det gäller ställföreträdarskapet för ensamkommande barn
inte är tillfredsställande. I delbetänkandet föreslås en lag om god man för ensam-
kommande barn m.fl. samt ändringar i bl.a. föräldrabalken och utlänningslagen.
De föreslagna författningsändringarna beräknas kunna träda i kraft tidigast den 1
april 2004.

Främst mot bakgrund av pågående överläggningar och annat utredningsarbete i de
frågor rörande de ensamkommande barnen som tagits upp i ärendet här vidtar jag
inte några ytterligare åtgärder. Jag vill dock gärna understryka det angelägna i att
dessa frågor får en snar lösning.

Jag skickar en kopia av detta beslut till Utrikesdepartementet och
Justitiedepartementet.

Ärendet avslutas.
