# I sökandet efter en försvunnen person som befarades vara självmordsbenägen har polisen gjort husrannsakan i en bostad utan
att det var nödvändigt på det sätt som krävs enligt 21 § polislagen

JO 2021-06-02 dnr 5611-2019

BESLUT
                                                                         Datum                 Dnr                    Sid
                                                                         2021-06-02            5611-2019             1 (7)
Justitieombudsmannen
Per Lennerbrant




                        I sökandet efter en försvunnen person som befarades vara
                        självmordsbenägen har polisen gjort husrannsakan i en bostad utan
                        att det var nödvändigt på det sätt som krävs enligt 21 § polislagen


                          Beslutet i korthet: En person som befarades vara självmordsbenägen hade
                          försvunnit från ett LSS-boende. Polisen sökte igenom en annan persons lägenhet,
                          som en del i den allmänna genomsökningen av närområdet.
                          JO uttalar att genomsökningen av bostaden innebar en husrannsakan som kräver
                          stöd i lag.
                          I 21 § polislagen finns lagstöd för husrannsakan när det är nödvändigt för
                          efterspaning av någon som är försvunnen, om denne kan antas behöva hjälp. JO
                          konstaterar att det inte fanns några indikationer på att den försvunna personen befann
                          sig i den aktuella lägenheten och att poliserna inte ställde några frågor till
                          lägenhetsinnehavaren om den försvunna personen innan husrannsakan
                          genomfördes. Några överväganden i frågan om det var nödvändigt med en
                          husrannsakan verkar inte ha gjorts över huvud taget. JO finner att utredningen inte
                          visar att det fanns grund för en bedömning att det fanns ett påtagligt behov av en
                          husrannsakan och att syftet inte kunde uppnås på ett mindre ingripande sätt.
                          Åtgärden var därför inte nödvändig enligt 21 § polislagen. Det fanns inte heller något
                          annat lagstöd för åtgärden.
                          Polismyndigheten kritiseras för att husrannsakan ändå genomfördes och för brister i
                          dokumentationen.

## Anmälan

I en anmälan som kom in till JO den 5 augusti 2019 förde AA fram klagomål
                        mot Polismyndigheten, polisregion Mitt. Han var kritisk till att polisen sökt
                        igenom hans bostad och ifrågasatte att det hade funnits grund för åtgärden. Två
                        poliser och en anställd vid hans boende hade knackat på hans dörr mitt i natten
                        och informerat honom om att de behövde söka igenom lägenheten. Han blev
                        tillsagd att vänta vid dörren och fick först när genomsökningen var klar veta att
                        de letade efter en granne till honom. Han tillfrågades då om han hade sett
                        henne, vilket han inte hade gjort.




 Riksdagens ombudsmän                         E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                    Telefon:       08-786 51 00
 103 26 Stockholm                             Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A             Fax:           08-21 65 58                                 www.jo.se
                                                                 Dnr 5611-2019      Sid 2 (7)




Utredning
JO uppmanade Polismyndigheten att yttra sig om den rättsliga grunden för att
söka igenom AA:s lägenhet.

Polismyndigheten (juristen BB) yttrade sig den 19 december 2019 efter att
berörda befattningshavare hade fått lämna upplysningar. Yttrandet finns
tillgängligt hos JO.

Av utredningen framgår bl.a. följande.

En polispatrull beordrades till ett LSS-boende under natten till den 3 augusti
2019 med anledning av att en person som bedömdes vara självmordsbenägen
hade försvunnit från boendet och lämnat ett självmordsbrev i sitt rum. Patrullen
bestod av polisassistenterna CC och DD.

Ärendet hanterades som ett försvinnande där det befarades att det fanns fara för
den försvunna personens liv. Enligt polisens arbetsmetod, efterforskning av
försvunna personer (EFP), genomförs initialt i sådana ärenden
informationsinhämtning, närsök och ledstångssök (INL). Närsök innebär en
genomsökning av närområdet kring den försvunna personens senast kända
position. Med ledstångssök avses sökning längs vägar, stigar, vattendrag m.m.
inom sökområdet.

Det finns en händelserapport från det aktuella tillfället. Av den framgår att det
genomfördes en pejling av den försvunna personens mobiltelefon, dvs. att
uppgifter begärdes in om telefonens position, och att polispatrullen hade
telefonkontakt med en anhörig till personen. I händelserapporten har antecknats
att patrullen genomförde närsök och ledstångssök i anslutning till LSS-boendet
och att personen anträffades vid en motortrafikled senare under natten. Det
finns inte någon annan dokumentation av händelsen.

CC och DD har uppgett att AA själv öppnade dörren när den anställde vid
boendet knackade på och att AA då informerades om att en person hade
försvunnit och att polisen behövde leta igenom hans lägenhet. CC har förklarat
att han bad AA vänta vid dörren för att snabbt och effektivt kunna söka igenom
lägenheten och att de efter genomsökningen frågade AA om han hade sett
personen, vilket AA svarade att han inte hade gjort.

Samtliga lägenheter och allmänna utrymmen i boendet söktes igenom. Det
fanns inte någon specifik information som talade för att personen befann sig i
AA:s lägenhet.

När det gäller den rättsliga grunden för att söka igenom AA:s lägenhet har CC,
som var förman i patrullen, uppgett att han efter informationsinhämtningen
föredrog ärendet för regionledningscentralen (RLC) som gav klartecken till
närsök. Enligt den utbildning han fått innefattar närsök samtliga lägenheter när
det handlar om ett LSS-boende. Han förutsatte att vakthavande befäl vid RLC
                                                                   Dnr 5611-2019     Sid 3 (7)




hade fattat beslut om att söka igenom lägenheten enligt bestämmelserna i lagen
om skydd mot olyckor (LSO).

DD har förklarat att han uppfattade att det var CC som tog beslutet att söka
igenom AA:s lägenhet men att beslutet kan ha fattats av högre
befattningshavare. Han bedömde att de hade rättsligt stöd för åtgärden enligt 8 §
polislagen eftersom åtgärden var försvarlig utifrån syftet med den.

Kommissarien EE, som vid tillfället var vakthavande befäl vid RLC, har
uppgett att hon inte fattat något beslut om att inleda räddningstjänst enligt
bestämmelserna i LSO eller om att söka igenom AA:s eller någon annans
lägenhet. De operatörer som var i tjänst vid RLC vid det aktuella tillfället har
inte kunnat lämna några andra uppgifter än de som framgår av
händelserapporten.

Polismyndigheten konstaterade i sin bedömning att åtgärden att söka igenom
AA:s bostad i rättsligt hänseende innebar en husrannsakan och bedömde att
utredningen inte visade att det fattats något beslut enligt LSO eller att det
funnits något annat rättsligt stöd för genomsökningen. Myndigheten bedömde
också att de omständigheter som föranlett åtgärden inte hade dokumenterats på
ett fullständigt och korrekt sätt.

Bedömning
Utgångspunkter
Var och en är gentemot det allmänna skyddad mot bl.a. husrannsakan (se 2 kap.
6 § första stycket regeringsformen, RF). Med husrannsakan avses varje
undersökning av hus, rum eller slutet förvaringsutrymme som utförs av en
myndighet, oavsett syftet med undersökningen (se prop. 1975/76:209 s. 147).
Ett liknande skydd finns i artikel 8 i Europakonventionen. Där anges att var och
en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin
korrespondens.

Skyddet som följer av dessa bestämmelser får under vissa förutsättningar
begränsas genom lag (se 2 kap. 20 och 21 §§ RF samt 8 §
Europakonventionen).

Vid all tvångsmedelsanvändning gäller behovsprincipen och
proportionalitetsprincipen. Den förstnämnda innebär att en tvångsåtgärd får
tillgripas bara om det finns ett påtagligt behov av åtgärden och resultatet inte
kan uppnås med andra mindre ingripande medel. Proportionalitetsprincipen
innebär att det inför varje tvångsåtgärd ska övervägas om åtgärden står i rimlig
proportion till det önskade ändamålet. Avvägningen kan leda till att något annat
medel bör användas för att åstadkomma det avsedda resultatet.

De båda principerna kommer till uttryck i 8 § polislagen där det i
bestämmelsens första stycke sägs att en polis som verkställer en tjänsteuppgift
ska följa vad som föreskrivs i lag eller annan författning och ingripa på ett sätt
                                                                 Dnr 5611-2019       Sid 4 (7)




som är försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter.
Om tvång måste användas får detta endast ske i den form och den utsträckning
som behövs för att det avsedda resultatet ska uppnås.

Med anledning av att en av de ingripande poliserna bedömde att
genomsökningen av AA:s lägenhet hade stöd i 8 § polislagen vill jag betona det
som sägs i bestämmelsens andra stycke, nämligen att ett ingripande som
begränsar någon av de grundläggande fri- och rättigheter som avses i 2 kap. RF
inte får grundas enbart på bestämmelsens första stycke. Ett sådant ingripande
får alltså inte ske enbart på den grunden att polisen bedömer det som försvarligt
med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter utan måste ha ett
uttryckligt stöd i lag.

Polisens handbok för efterforskning av försvunna personer
Av utredningen framgår att ärendet hanterades som ett försvinnande där det
befarades att det fanns fara för den försvunna personens liv. I
Polismyndighetens handbok för efterforskning av försvunna personer (PM
2016:12), som myndigheten bifogat sitt yttrande hit, anges att ett försvinnande
kan hanteras antingen enligt bestämmelserna i polislagen eller enligt
bestämmelserna i LSO. I handboken behandlas i huvudsak
efterforskningsinsatser som bedrivs enligt LSO men det anges att de arbetssätt
och arbetsmetoder som beskrivs i tillämpliga delar kan användas även vid
övriga försvinnanden.

Åtgärder som i handboken framhålls som grundläggande i
efterforskningsarbetet är informationsinhämtning, närsök och ledstångssök
(INL). Närsök beskrivs som en mycket noggrann genomsökning av närområdet
kring den försvunna personens senast kända position.

En av poliserna har uppgett att han uppfattat att närsök på ett LSS-boende alltid
innefattar en genomsökning av samtliga bostäder. Jag vill med anledning av det
poängtera att den polisiära metodiken som sådan eller den aktuella handboken i
sig naturligtvis inte utgör rättslig grund för åtgärderna. Som Polismyndigheten
konstaterat innebär en genomsökning av en bostad en husrannsakan som kräver
stöd i lag och det är förutsättningarna enligt den lagbestämmelse som tillämpas,
och allmänna principer, som ska bedömas i det enskilda fallet.

En räddningsinsats enligt lagen om skydd mot olyckor hade inte
beslutats
Polisens verksamhet när det gäller efterforskning av försvunna personer regleras
bl.a. i LSO och förordningen om skydd mot olyckor (FSO).

Det är Polismyndigheten som ansvarar för efterforskning av personer som har
försvunnit under sådana omständigheter att det kan befaras att det föreligger
fara för deras liv eller allvarlig risk för deras hälsa (se 4 kap. 4 § LSO och
4 kap. 11 § FSO). I sådana situationer fattas beslut om att inleda räddningstjänst
av vakthavande befäl (se Arbetsordning för Polismyndigheten, PM 2019:23).
                                                                    Dnr 5611-2019        Sid 5 (7)




Det ska också utses en räddningsledare som ska leda efterforskningsinsatsen (se
4 kap. 9 § LSO och Polismyndighetens handbok).

Om fara för liv, hälsa eller egendom inte lämpligen kan hindras på något annat
sätt får räddningsledaren bereda sig och medverkande personal tillträde till
annans fastighet och göra andra ingrepp i annans rätt, i den mån ingreppet är
försvarligt med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som vållas genom
ingreppet och omständigheterna i övrigt (se 6 kap. 2 § LSO). Ett beslut om
ingrepp i annans rätt ska redovisas skriftligt (se 6 kap. 6 § LSO).

Det framgår emellertid av de upplysningar som berörda befattningshavare
lämnat att det inte hade fattats något beslut om att inleda räddningstjänst enligt
bestämmelserna i LSO och att det därför inte heller fanns någon utsedd
räddningsledare som med stöd av de bestämmelserna kunde bereda polisen
tillträde till AA:s lägenhet. I likhet med Polismyndigheten kan jag därför
konstatera att bestämmelsen i LSO inte gav stöd för husrannsakan i AA:s
lägenhet.

Husrannsakan kan göras för efterspaning av försvunna personer
Polisen har en allmän skyldighet enligt polislagen att lämna allmänheten skydd,
upplysningar och annan hjälp, när sådant bistånd lämpligen kan ges av polisen
(se 2 § 4 polislagen). En skyldighet att ingripa kan föreligga även i situationer
där enskilda personer framkallar fara för sig själva. Polisen anses t.ex. vara inte
bara berättigad utan också skyldig att försöka hindra självmordsförsök. (Se
Berggren och Munck, Polislagen, 15 februari 2021, JUNO, kommentaren till
2 §.) Bestämmelsen i sig ger dock inte polisen rätt att använda tvångsmedel.

Även om ingen av de ingripande poliserna uttryckligen hänvisat till 21 §
polislagen har omständigheterna varit sådana att det finns anledning att
redogöra för den bestämmelsen.

Enligt 21 § polislagen får en polis bereda sig tillträde till ett hus, rum eller annat
ställe om det finns anledning att anta att någon där har avlidit eller är
medvetslös eller annars oförmögen att tillkalla hjälp. En sådan åtgärd får också
vidtas när det är nödvändigt för efterspaning av någon som är försvunnen, om
denne kan antas behöva hjälp. Bestämmelsen ger polisen befogenhet att utföra
husrannsakan i vissa med nödsituationer jämförbara fall.

I nödsituationer som inte omfattas av bestämmelsen i 21 § kan polisen behöva
söka stöd för tvångsåtgärder i den allmänna nödrättsbestämmelsen i 24 kap. 4 §
brottsbalken (se Berggren och Munck, kommentaren till 21 §). Nöd föreligger
när fara hotar liv, hälsa, egendom eller något annat viktigt av rättsordningen
skyddat intresse. En gärning som någon begår i nöd utgör brott endast om den
med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som åsamkas annan och
omständigheterna i övrigt är oförsvarlig.
                                                                 Dnr 5611-2019       Sid 6 (7)




Husrannsakan var inte nödvändig för efterspaningen
Av utredningen framgår att husrannsakan i AA:s lägenhet, och övriga
lägenheter i boendet, gjordes som en del av den allmänna genomsökningen av
närområdet. Det fanns alltså inte några indikationer på att den försvunna
personen befann sig hos AA.

Det är naturligtvis mycket angeläget att snabbt hitta en förvunnen person, vars
liv kan antas vara i fara. I sökandet är det av stor vikt att området kring
personens senast kända position söks igenom noggrant. Jag har därför inget att
invända mot att polisen behövde kontrollera om den försvunna personen fanns i
AA:s lägenhet.

Av utredningen får anses framgå att den försvunna personen kunde antas
behöva hjälp. Det har därmed varit fråga om en sådan situation som i och för sig
omfattas av regleringen i 21 § polislagen. För att en husrannsakan ska få göras
med stöd av bestämmelsen krävs emellertid också att åtgärden är nödvändig för
efterspaningen. Av det följer att det inte bara ska finnas ett påtagligt behov av
husrannsakan utan också att resultatet inte kan uppnås med andra mindre
ingripande medel. Detta följer också, som jag tidigare nämnt, av
behovsprincipen, som gäller vid all tvångsmedelsanvändning.

I stället för att genast gå in i AA:s lägenhet hade poliserna kunnat ställa frågor
till AA om den försvunna personen. Den information som då kommit fram hade
kunnat läggas till grund för överväganden om huruvida det fanns behov av att
göra en husrannsakan i lägenheten. Av utredningen framgår dock att poliserna
inte ställde några sådana frågor till AA innan lägenheten söktes igenom eller att
de på något annat sätt försökte få klarhet i om det var nödvändigt att göra en
husrannsakan. Några överväganden i frågan om nödvändigheten av en
husrannsakan verkar inte ha gjorts över huvud taget.

Utifrån vad som kommit fram i utredningen kan jag inte se att
omständigheterna, som de såg ut när poliserna gick in i AA:s lägenhet, kunde
läggas till grund för en bedömning att det fanns ett påtagligt behov av att göra
husrannsakan och att syftet inte kunde uppnås på ett för AA mindre ingripande
sätt. Åtgärden var därmed inte nödvändig för efterspaningen av den försvunna
personen och hade således inte stöd i 21 § polislagen.

Bestämmelsen om nöd har i det här fallet inte gett någon längre gående rätt att
använda tvångsmedel än vad som följer av 21 § polislagen. Något annat lagstöd
för husrannsakan har inte funnits.

Brister i dokumentationen
Protokoll ska föras över husrannsakan och liknande åtgärder enligt polislagen
(se 27 § polislagen).

Jag kan konstatera att det helt saknas dokumentation av genomsökningen av
AA:s lägenhet, vilket naturligtvis är en brist. Det är från kontroll- och
                                                                Dnr 5611-2019      Sid 7 (7)




rättssäkerhetssynpunkt angeläget att beslut om tvångsmedel dokumenteras klart
och noggrant och att samtliga grunder för beslutet anges.

Polismyndigheten kritiseras
Polismyndigheten kritiseras för att husrannsakan genomfördes hos AA utan att
det fanns lagstöd för det och för de nämnda bristerna i dokumentationen.

Avslutande synpunkter
Polismyndigheten har i sitt yttrande hit anfört att den aktuella händelsen pekar
på vikten av att ingripande poliser vid tillämpningen av en arbetsmetod
försäkrar sig om att det finns rättsligt stöd för en viss tvångsåtgärd och att
nödvändiga formella beslut har fattats. Myndigheten har också lyft fram att det
är angeläget att det i kommunikationen mellan RLC och en polispatrull inte ges
utrymme för tveksamhet kring huruvida vakthavande befäl har fattat beslut om
att inleda räddningstjänst enligt LSO.

Vidare har Polismyndigheten uppgett att det finns anledning att precisera vad
som avses med metoden närsök, eftersom den används såväl vid eftersökningar
som bedrivs enligt bestämmelserna i LSO eller polislagen som i andra fall.

Jag instämmer i det som Polismyndigheten anfört och utgår från att
myndigheten vidtar åtgärder för att avhjälpa de brister och oklarheter som
framkommit i dessa hänseenden.

Ärendet avslutas.
