# Allvarlig kritik mot Rättspsykiatri Vård Stockholm, sektion Syd, för ordningsregler som innebär ett generellt förbud mot viss muntlig
kommunikation och innehav av journalhandlingar. Även kritik för bristfällig dokumentation

JO 2020-02-11 dnr 5634-2017

BESLUT
                                                                           Datum                      Dnr                      Sid
                                                                           2020-02-11                 5634-2017              1 (12)
Chefsjustitieombudsmannen
Elisabeth Rynning




                        Allvarlig kritik mot Rättspsykiatri Vård Stockholm, sektion Syd, för
                        ordningsregler som innebär ett generellt förbud mot viss muntlig
                        kommunikation och innehav av journalhandlingar. Även kritik för
                        bristfällig dokumentation


                          Beslutet i korthet: En psykiatrisk klinik, där patienter vårdas med stöd av främst
                          lagen om rättspsykiatrisk vård, tillämpar ordningsregler som innebär ett generellt
                          förbud mot viss muntlig kommunikation mellan patienter och innehav av
                          journalhandlingar.
                          ChefsJO anser att det aktuella förbudet mot viss muntlig kommunikation utgör en
                          begränsning av yttrandefriheten i 2 kap. 1 § regeringsformen. En begränsning av
                          denna grundlagsskyddade frihet förutsätter stöd i lag, vilket saknas i det här fallet. De
                          nämnda ordningsreglerna saknar alltså rättsligt stöd, vilket kliniken förtjänar allvarlig
                          kritik för. ChefsJO uttalar vidare att det i vissa situationer dock kan finnas
                          förutsättningar, i det enskilda fallet, för begränsningar av den muntliga
                          kommunikationen.
                          När det gäller förbudet mot innehav av journalhandlingar konstaterar chefsJO att det
                          inte finns något lagstöd för att generellt inskränka patienters rätt att inneha viss
                          egendom. Kliniken har således även i detta avseende ordningsregler som saknar
                          rättsligt stöd och förtjänar allvarlig kritik för det. Med hänsyn till kraven på legalitet och
                          förutsebarhet bedömer chefsJO inte heller att den lagreglerade möjligheten att
                          förbjuda en patient att inneha viss egendom ger ett tillräckligt tydligt stöd för att
                          förbjuda innehav av journalhandlingar i det enskilda fallet.
                          Ett beslut om förbud mot innehav av viss egendom kan inte överklagas. ChefsJO
                          anser att en överklagandemöjlighet bl.a. skulle kunna bidra till ökad rättssäkerhet för
                          de som är intagna för psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård.
                          Enligt chefsJO:s mening behöver regelverket för patienters innehav av egendom bli
                          föremål för en översyn. ChefsJO uppmärksammar därför regeringen på behovet av en
                          sådan.

## Anmälan

I en anmälan som kom in till JO den 24 augusti 2017 klagade AA på
                        Rättspsykiatri Vård Stockholm, sektion Syd, inom Stockholms läns
                        sjukvårdsområde, Stockholms läns landsting (numera Region Stockholm). AA
                        anförde bl.a. följande:



 Riksdagens ombudsmän                           E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A               Fax:           08-21 65 58                                       www.jo.se
                                                                          Dnr 5634-2017        Sid 2 (12)




Han och en annan patient talade om diagnoser, vårdförlopp, pågående brottmål
och dylikt. I samband med det hämtade han sin vårdplan, vilket också den andra
patienten gjorde, varefter de delade uppgifter ur journalerna med varandra.
Även andra patienter var närvarande under samtalet. Efter en stund kom en
vårdare fram och talade om att de bröt mot sjukhusets regler och måste avsluta.
De regler som de påstods bryta mot var att patienter inte får dela sina egna
journalhandlingar med andra patienter och att den patient som han talade med
fortfarande var häktad och därför inte fick prata om sitt brottmål. De påstods
vidare bryta mot sjukhusets regler om att patienter inte får tala med andra
patienter om sina diagnoser, vårdförlopp etc.

Utredning
Inledningsvis inhämtades ordningsregler för den aktuella avdelningen och den
välkomstbroschyr patienterna får då de kommer till avdelningen. Efter remiss
anförde styrelsen för Stockholms läns sjukvårdsområde bl.a. följande:

      Yttrande till JO angående hanteringen av allmänna handlingar m.m.
      Patienten AA har inkommit med en anmälan till JO angående tillämpningen av
      regelsystemet om allmänna handlingar m.m.
      Några särskilda regler inom detta område, utöver vad som gäller om
      kommunikation enligt lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, LPT, och
      lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, LRV, vad gäller patienter som är
      underkastade tvångsvård, finns inte utan bestämmelserna i tryckfrihets-
      förordningen och offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), OSL, är
      tillämpliga. Yttrandefriheten i Sverige omfattar en rätt för alla medborgare att
      uttrycka sig i tal, skrift eller bild eller på annat sätt, som det uttrycks i
      regeringsformen, RF.
      Sekretess till skydd för en enskild gäller inte i förhållande till den enskilde själv,
      om inte annat anges i OSL. Sådana undantag finns intagna i 25 kap. 6–7 §§ OSL.
      Om kliniken erbjuder patienterna att få läsa sin patientjournal tillsammans med
      personal ska detta betraktas som en serviceåtgärd och inte som ett krav för att
      läsa journalen. Om så är fallet ska detta betraktas som en inskränkning i rätten att
      få ta del av en allmän handling.
      Enligt 10 kap. 1 § OSL kan uppgift i t.ex. en patientjournal lämnas till annan
      enskild om patienten samtycker till det.
      Några bestämmelser om hur allmänna handlingar som lämnats ut till enskild ska
      förvaras och hanteras finns inte, utan detta ankommer på den enskilde att
      bestämma.
      Kliniken (vårdgivaren) torde dock ha möjlighet att genom ordningsföreskrifter
      bestämma hur de intagnas tillhörigheter ska förvaras inom de gränser som bl.a.
      LPT och LRV medger.
      Om kliniken vill hävda inskränkningar i enlighet med 25 kap. 6–7 §§ OSL
      innebär detta ett avslag på begäran att få ut allmän handling och sökanden ska
      därför underrättas om att hen kan få saken prövad av myndigheten. Detta krävs
      för att erhålla ett överklagbart beslut.
      Rättspsykiatri Vård Stockholm har inkommit med yttrande i ärendet. Kliniken
      har redogjort för sin bedömning och vad som förevarit i ärendet.
      Sjukvårdsområdet beklagar att anmälaren har uppfattat det som att kliniken inte
      följer regelverket inom detta centrala rättsområde.
                                                                          Dnr 5634-2017        Sid 3 (12)




      Av svaret från Rättspsykiatri Vård Stockholm framgår dock att de inte har några
      orättfärdiga inskränkningar vad gäller rätten att ta del av allmänna handlingar.
Till remissvaret fogades yttrandet från Rättspsykiatri Vård Stockholm. I det
yttrandet anfördes bl.a. följande:

      Angående begäran om yttrande och utredning över anmälan till JO
      Anmälaren har synpunkter på att personalen på avdelningen hindrat honom från
      att tala med andra patienter om diagnoser, vårdförlopp, pågående brottsmål m.m.
      Han har också ogillat att man hindrat patienter från att dela sina egna
      journalhandlingar med andra patienter.
      Rättspsykiatri Vård Stockholm bedriver rättspsykiatrisk vård, både för patienter i
      domstol överlämnade till rättspsykiatrisk vård och för patienter som är
      anhållna/häktade eller befinner sig på kriminalvårdsanstalt och är i behov av
      psykiatrisk inneliggande vård. Vi har 13 vårdavdelningar samt två
      öppenvårdsmottagningar fördelade på två sjukvårdsinrättningar.
      Inom kliniken bedrivs vård inom alla tre säkerhetsnivåer enligt Socialstyrelsens
      föreskrifter (SOSFS 2006:9) om säkerhet vid sjukvårdsinrättningar som ger
      psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård samt vid enheter för
      rättspsykiatrisk undersökning.
      Två av klinikens avdelningar är akutavdelningar där patienter kan tas in dygnet
      runt. Här vårdas i första hand patienter som är häktade/anhållna eller intagna på
      kriminalvårdsanstalt och behöver akut psykiatrisk vård. Även patienter
      överlämnade till rättspsykiatrisk vård kan vid behov, kortare eller längre tid,
      vårdas på denna typ av avdelning när man bedömer att högsta säkerhetsnivå är
      indicerat. Övriga avdelningar bedriver rättspsykiatrisk rehabilitering för patienter
      i domstol överlämnade till rättspsykiatrisk vård, både med och utan särskild
      utskrivningsprövning.
      Den aktuella avdelningen är en akutavdelning med högsta säkerhetsnivå,
      säkerhetsklass I. Vården på den aktuella enheten sker oftast enligt LRV.
      Vi arbetar på kliniken aktivt med att få patienter aktivt delaktiga i sin vård. Vi är
      positivt inställda till att ge patienter som önskar detta kopior av sin journal, då vi
      ofta tillsammans med patienten kan använda innehållet i denna som ett verktyg i
      behandlingen. Vi har helt nyligen fått en ny sorts vårdplan i den digitala journalen
      som lämpar sig extra bra att dela med patienten som ett instrument i
      rehabiliteringsprocessen.
      Dock anser vi att det är viktigt att patienten läser sina journalhandlingar själva,
      ibland tillsammans med personal, och därefter lämnar tillbaka handlingarna för
      förvaring bland dennes värdesaker tillsammans med andra privata tillhörigheter
      som av säkerhetsskäl inte bedöms lämpliga att förvara på det egna patientrummet.
      Det bedöms vara en säkerhetsrisk om journalhandlingar sprids mellan patienter då
      det kan finnas uppgifter i dessa som andra patienter kan reagera på och som
      patienter därmed kan fara illa av. Det finns med stor sannolikhet medpatienter på
      denna typ av akutavdelning som inte alltid är stabila och pålitliga. Inte heller den
      patient som i stunden skulle välja att dela sin journal med sina medpatienter är
      alltid i ett tillstånd då hen kan fatta ett välgrundat beslut om detta. Således
      bedömer vi att säkerhetsriskerna skulle vara alldeles för stora om journaler skulle
      delas mellan patienter, varför vi har funnit skäl att begränsa detta. Dock vill vi
      betona att detta inte på något sätt inskränker den enskildes möjlighet att ta del av
      sina egna journalhandlingar.
      Enligt 2 a § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), HSL, ska vården bedrivas så
      att den uppfyller kraven på god vård och tillgodose patientens behov av trygghet
      samt kontinuitet och säkerhet. Även enligt 6 kap. 4 § patientsäkerhetslagen
      (2010:659) ska hälso- och sjukvårdspersonalen bidra till att hög patientsäkerhet
      upprätthålls.
                                                                       Dnr 5634-2017        Sid 4 (12)




       Vi anser inte att det är förenligt med god och säker vård under de förutsättningar
       som råder på den aktuella akutavdelningen att patienter fritt delar sina
       journalhandlingar med andra patienter. Det bedöms, av säkerhetsskäl, som
       tidigare beskrivits, inte heller vara förenat med god och säker vård att patienter
       ska tala med varandra om sin egen rättsprocess, sina brott, domar, diagnoser eller
       dylikt.
AA gavs möjlighet att kommentera remissvaret.

Rättslig reglering m.m.
I 1 kap. 1 § tredje stycket regeringsformen, RF, föreskrivs att den offentliga
makten utövas under lagarna. Bestämmelserna ger uttryck för den s.k.
legalitetsprincipen och innebär att all offentlig maktutövning ska vara grundad
på lag eller annan föreskrift.

Enligt 2 kap. 1 § första stycket RF är var och en gentemot det allmänna
tillförsäkrad bl.a. dels frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela
upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor (yttrandefrihet), dels
frihet att inhämta och ta emot upplysningar samt att i övrigt ta del av andras
yttranden (informationsfrihet).

Av 2 kap. 20 § RF framgår att yttrande- och informationsfriheten får begränsas
genom lag eller i viss utsträckning efter bemyndigande i lag genom annan
författning. Även denna bestämmelse ger uttryck för legalitetsprincipen och
innebär i detta sammanhang att ingrepp i en enskild människas yttrande- och
informationsfrihet förutsätter en bestämmelse i lag som medger det. En sådan
begränsning får göras endast för att tillgodose ett ändamål som är godtagbart i
ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är
nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte heller
sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en
av folkstyrelsens grundvalar. De ändamål som får läggas till grund för
inskränkningar i yttrande- och informationsfriheten anges i 2 kap. 23 § RF.
Bland dem nämns allmän ordning och säkerhet samt förebyggande och
beivrande av brott. Utöver de särskilt angivna ändamålen får begränsningar av
yttrande- och informationsfriheten endast göras om det finns särskilt viktiga
skäl för det. En viktig konsekvens av de ovan angivna kraven på en
rättighetsbegränsning är att grundlagen indirekt kan sägas innehålla ytterligare
ett krav på lagstiftaren, nämligen att noga redovisa sina syften för
begränsningen – ett tydlighetskrav (se prop. 1975/76:209 s. 153). Om det
saknas sådana resonemang blir det svårt för bl.a. domstolar och myndigheter att
bedöma om grundlagens krav är uppfyllda.

Begränsningar av grundläggande fri- och rättigheter finns i bl.a. lagen
(1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, LPT, och lagen (1991:1129) om
rättspsykiatrisk vård, LRV. I 1 § första stycket LRV anges att föreskrifter om
psykiatrisk vård som är förenad med frihetsberövande och annat tvång i andra
fall än som avses i LPT ges i denna lag. Av andra stycket framgår att lagen
gäller den som (1) efter beslut av domstol ska ges rättspsykiatrisk vård, (2) är
                                                                     Dnr 5634-2017        Sid 5 (12)




anhållen, häktad eller intagen på en enhet för rättspsykiatrisk undersökning, (3)
är intagen i eller ska förpassas till kriminalvårdsanstalt eller (4) är intagen i eller
ska förpassas till ett särskilt ungdomshem till följd av en dom på sluten
ungdomsvård enligt 32 kap. 5 § brottsbalken.

Enligt 2 a § LRV får tvångsåtgärder vid vård enligt denna lag användas endast
om de står i rimlig proportion till syftet med åtgärden. Är mindre ingripande
åtgärder tillräckliga, ska de användas. Tvång ska utövas så skonsamt som
möjligt och med största möjliga hänsyn till patienten. I 2 b § LRV stadgas att
tvångsåtgärder i syfte att genomföra vården endast får användas om patienten
inte genom en individuellt anpassad information kan förmås att frivilligt
medverka till vård. De får inte användas i större omfattning än vad som är
nödvändigt för att förmå patienten till detta.

I 4 § första stycket LRV anges att den som avses i 1 § andra stycket 2, 3 eller 4
får ges rättspsykiatrisk vård om (1) han lider av en allvarlig psykisk störning,
(2) han med hänsyn till sitt psykiska tillstånd och sina personliga förhållanden i
övrigt har behov av psykiatrisk vård, som kan tillgodoses genom att han är
intagen på en sjukvårdsinrättning, och (3) han motsätter sig sådan vård eller det
till följd av hans psykiska tillstånd finns grundad anledning att anta att vården
inte kan ges med hans samtycke. Av andra stycket framgår att om någon som
vårdas enligt LPT anhålls, häktas, tas in på en enhet för rättspsykiatrisk
undersökning eller tas in i eller förpassas till kriminalvårdsanstalt, ska beslutet
om sådan vård anses som ett beslut om rättspsykiatrisk vård.

Innehållet i rättspsykiatrisk vård skiljer sig i princip inte från vad som gäller
enligt LPT i fråga om behandlingen av patienten och möjligheterna att använda
tvångsåtgärder mot denne. Andra stycket i 6 § LRV och första stycket i
8 § LRV innehåller således i dessa frågor en hänvisning till vad som föreskrivs i
LPT. Enligt 17 § andra stycket LPT ska behandlingsåtgärderna anpassas till vad
som krävs för att uppnå syftet med tvångsvården enligt 2 § andra stycket. Denna
regel om behandlingsåtgärderna kan dock inte tillämpas fullt ut vid sluten
rättspsykiatrisk vård, där förutsättningarna för vården är något annorlunda.
Avsikten är emellertid att behandlingen vid rättspsykiatrisk vård ska gå ut på att
motivera patienten och i övrigt se till att han eller hon blir i stånd att medverka
till frivillig behandling (se Grönwall och Holgersson, Psykiatrin, tvånget och
lagen [1 januari 2018, Version 6, JUNO], kommentaren till 8 § LRV). Av 17 §
tredje stycket LPT framgår att om det är nödvändigt får patienten, efter
chefsöverläkarens beslut, ges behandling utan samtycke.

I 20 § första stycket LPT anges att en patient får hållas avskild från andra
patienter endast om det är nödvändigt på grund av att patienten genom
aggressivt eller störande beteende allvarligt försvårar vården av de andra
patienterna.

I 21 § första stycket LPT finns bestämmelser om förbud mot innehav av viss
egendom, däribland narkotika, alkoholhaltiga drycker eller andra
                                                                   Dnr 5634-2017      Sid 6 (12)




berusningsmedel. Enligt paragrafens femte punkt får en patient inte heller
inneha annan egendom som kan skada honom eller henne själv eller någon
annan eller vara till men för vården eller ordningen på vårdinrättningen. Dessa
bestämmelser gäller även vid vård enligt LRV (8 § LRV). Ett omhändertagande
av egendom enligt 21 § LPT ska föregås av en bedömning i det enskilda fallet.

I förarbetena till lagstiftningen uttalas att ”annan egendom” som kan vara till
skada för patienten eller till men för vården kan vara t.ex. gamla läkemedel samt
vapen och tillhyggen som kan innebära risker för såväl patienten som andra
patienter och vårdpersonal (se prop. 1990/91:58 s. 262). JO har i tidigare
ärenden gjort bedömningen att begreppet ”annan egendom” även kan anses
innefatta pengar eller bankkort (se JO 1996/97 s. 301 och JO 2000/01 s. 343).

Enligt 5 kap. 1 § första stycket fängelselagen (2010:610) får en intagen ta emot
och inneha böcker, tidskrifter och tidningar, dock inte sådana som kan äventyra
ordningen eller säkerheten eller antas motverka den behandling som han eller
hon genomgår. Enligt andra stycket får en intagen i övrigt ta emot och inneha de
personliga tillhörigheter som är motiverade med hänsyn till att verkställigheten
ska kunna genomföras på ett ändamålsenligt sätt. Bestämmelsen i andra stycket
motsvarar i sak 24 § andra stycket i den upphävda lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt, KvaL, i dess lydelse fr.o.m. den 1 april 2008.

I 9 kap. 2 § andra stycket fängelselagen anges att bestämmelserna i 18–24 §§
LPT samt bestämmelserna i 8 § andra och tredje styckena LRV om befogenhet
för Kriminalvården och regeringen att besluta om särskilda restriktioner för en
viss intagen och i 8 a § ska tillämpas på en intagen som för frivillig psykiatrisk
vård har förts över till en sådan sjukvårdsinrättning som avses i 6 § första
stycket LRV.

Av 5 kap. 2 § andra stycket häkteslagen (2010:611) framgår att om en intagen
har förts över till en sjukvårdsinrättning eller en undersökningsenhet som avses
i 6 § LRV, gäller denna lag endast i fråga om restriktioner enligt 6 kap. När det
gäller en undersökningsenhet inom Rättsmedicinalverket finns även
bestämmelser i lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning. I tredje
stycket anges att bestämmelserna i 18–24 §§ LPT och bestämmelserna i
8 § andra stycket LRV om befogenhet för Kriminalvården att besluta om
särskilda restriktioner för en viss intagen och i 8 a § ska tillämpas på en intagen
som för frivillig psykiatrisk vård eller rättspsykiatrisk undersökning har förts
över till en sjukvårdsinrättning eller undersökningsenhet inom hälso- och
sjukvården.

De allmänna bestämmelserna i bl.a. hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) och
patientsäkerhetslagen (2010:659) gäller all psykiatrisk vård, liksom annan
hälso- och sjukvård. Enligt 5 kap. 1 § hälso- och sjukvårdslagen ska hälso- och
sjukvårdsverksamhet bedrivas så att kraven på en god vård uppfylls. Enligt
bestämmelsens andra punkt innebär detta att vården särskilt ska tillgodose
patientens behov av trygghet, kontinuitet och säkerhet. Det kan finnas många
                                                                 Dnr 5634-2017       Sid 7 (12)




aspekter av trygghet för patienterna, däribland frågor om skydd för inneliggande
patienter mot aggressiva medpatienter, vilket inte sällan aktualiseras inom den
psykiatriska vården (se Johnsson, Hälso- och sjukvårdslagen [9 november
2017, Version 10, JUNO], kommentaren till 5 kap. 1 §). Enligt 6 kap. 4 §
patientsäkerhetslagen är hälso- och sjukvårdspersonalen skyldig att bidra till att
hög patientsäkerhet upprätthålls.

En vårdgivare ska enligt 2 kap. 2 § Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna
råd om psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård (SOFS 2008:18) ge
skriftliga direktiv och säkerställa att ledningssystemet för kvalitet och
patientsäkerhet innehåller rutiner som säkerställer att psykiatrisk tvångsvård och
rättspsykiatrisk vård ges i överensstämmelse med LPT och LRV. Av 2 kap. 3 §
föreskrifterna framgår att verksamhetschefen ska fastställa ändamålsenliga
rutiner och fördela ansvaret för den psykiatriska tvångsvården och den
rättspsykiatriska vården. Rutinerna och ansvarsfördelningen ska dokumenteras.
Av 2 kap. 4 § föreskrifterna framgår att verksamhetschefen ska ansvara för att
det finns rutiner som säkerställer att inskränkningar i en patients rätt att bl.a.
inneha viss egendom endast görs med stöd av lag.

Av det anförda följer att verksamhetschefen kan besluta om ordningsregler i
lokala rutindokument. Områden där ordningsregler kan behövas är t.ex.
besökstider, användande av mobiltelefoner i gemensamma utrymmen och
vilken egendom patienterna får ha i sina patientrum. Ordningsreglerna får dock
inte inskränka patienternas fri- och rättigheter på ett sätt som strider mot den
gällande lagstiftningen.

Bedömning
Vården på den aktuella avdelningen
Av utredningen framgår att det vid den aktuella avdelningen främst bedrivs vård
enligt LRV. Vid tiden för den aktuella händelsen vårdades också AA, enligt
egen uppgift, där med stöd av LRV. Det ska tilläggas att kliniken även bedriver
vård för patienter som är anhållna, häktade eller intagna i kriminalvårdsanstalt
och i behov av psykiatrisk inneliggande vård.

Bristfällig dokumentation av ordningsregler
Genom yttrandet från kliniken har det kommit fram att kliniken tillämpar
ordningsregler som generellt förbjuder patienter att tala med varandra om sina
diagnoser, vårdförlopp, pågående brottmål och dylikt. Det har också kommit
fram att kliniken tillämpar ordningsregler som generellt förbjuder patienterna att
inneha sina journalhandlingar i patientrummen. Jag kan konstatera att dessa
ordningsregler inte framgår av de dokument som JO har fått tillgång till. Enligt
2 kap. 3 § Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om psykiatrisk
tvångsvård och rättspsykiatrisk vård har kliniken en skyldighet att dokumentera
rutiner. Det är av stor vikt inte minst för den som är föremål för vård att veta
vilka regler och rutiner som gäller. Detta är naturligtvis särskilt angeläget när
rutinerna berör patienternas grundläggande fri- och rättigheter. Dessutom
                                                                  Dnr 5634-2017       Sid 8 (12)




medför bristen på dokumentation att möjligheterna till insyn i verksamheten
begränsas. Jag är kritisk till den bristfälliga dokumentationen.

Förbud mot att tala med medpatienter om diagnoser etc.
Ordningsregler som innebär ett generellt förbud mot viss muntlig
kommunikation
Som framgår ovan förbjuder kliniken generellt patienter att tala med varandra
om sina diagnoser, vårdförlopp, pågående brottmål och dylikt. Jag har viss
förståelse för att det av behandlingshänsyn kan finnas ett behov av att skydda
patienter från påträngande samtal om vissa ämnen. Jag delar emellertid den
uppfattning som uttalas i förarbetena till LPT och LRV, om att en patient i
princip bör ha rätt till muntlig kommunikation utan särskilda restriktioner (se
prop. 1990/91:58 s. 148). Enligt min mening utgör det aktuella förbudet en
begränsning av yttrandefriheten i 2 kap. 1 § RF. En begränsning av denna
grundlagsskyddade frihet förutsätter, som jag redovisat ovan, stöd i lag. Det
finns inte något lagstöd för att generellt inskränka patienters rätt att tala med
varandra. De nämnda ordningsreglerna saknar alltså rättsligt stöd. Kliniken
förtjänar allvarlig kritik för detta.

Förutsättningarna för begränsningar av muntlig kommunikation i det enskilda
fallet
I vissa situationer kan det dock finnas förutsättningar, i det enskilda fallet, för
begränsningar av den muntliga kommunikationen. Exempelvis får en person,
som är häktad och förs över till en sjukvårdsinrättning för rättspsykiatrisk vård
eller till en rättspsykiatrisk undersökningsenhet, under vissa förutsättningar
åläggas inskränkningar i sin rätt till kontakt med omvärlden, s.k. restriktioner
(se 5 kap. 2 § andra stycket och 6 kap. 1 § första stycket häkteslagen). Ett beslut
om restriktioner enligt 6 kap. 1 § häkteslagen får avse inskränkningar i rätten att
exempelvis vistas i gemensamhet. En fråga om restriktioner prövas av
undersökningsledaren eller åklagaren. Vidare gäller enligt 8 § LRV jämförd
med 20 § LPT att en patient får hållas avskild från andra patienter om det är
nödvändigt på grund av att patienten genom aggressivt eller störande beteende
allvarligt försvårar vården av de andra patienterna. Jag har däremot svårt att se
att de bestämmelser som kliniken hänvisat till i hälso- och sjukvårdslagen och
patientsäkerhetslagen skulle kunna utgöra stöd för att förbjuda patienter att tala
med varandra om vissa saker. Enligt min mening kan inte heller 17 § LPT anses
ge utrymme för en begränsning av yttrandefriheten på detta sätt.

Förbud mot innehav av journalhandlingar
Ordningsregler som innebär ett generellt förbud mot innehav av
journalhandlingar
Möjligheten att inneha handlingar måste anses nära knyta an till
informationsfriheten, som regleras i 2 kap. 1 § RF. Som tidigare konstaterats har
kliniken ordningsregler som innebär ett generellt förbud för patienterna mot att
inneha sina journalhandlingar i patientrummen. Såvitt framgår av utredningen
tillämpar dock kliniken en ordning som på annat sätt bereder patienterna
                                                                   Dnr 5634-2017      Sid 9 (12)




tillgång till uppgifter i sina egna journalhandlingar. Patienterna får således
möjlighet att ta del av innehållet i berörda handlingar. Det generella förbudet
mot att inneha journalhandlingar i patientrummen innebär därför enligt min
mening inte någon inskränkning i informationsfriheten.

En annan fråga är dock om det finns något lagstöd för att generellt inskränka
patienters rätt att själva förfoga över sin egendom. Av 8 § LRV jämförd med
21 § LPT framgår att en patient som är intagen på en rättspsykiatrisk
sjukvårdsinrättning utöver narkotika och liknande heller inte får inneha ”annan
egendom” som kan skada honom eller henne själv eller någon annan eller vara
till men för vården eller ordningen på vårdinrättningen. Denna bestämmelse ska
tillämpas efter en bedömning i varje enskilt fall och ger inte stöd för att
generellt inskränka patienters rätt att inneha viss egendom. Det finns inte heller
något annat lagstöd för en sådan åtgärd. Kliniken har alltså även i detta
avseende ordningsregler som saknar rättsligt stöd, och förtjänar allvarlig kritik
för det.

Förutsättningarna för att förbjuda innehav av journalhandlingar i det enskilda
fallet
Frågan om huruvida ett innehav av journalhandlingar kan vägras i det enskilda
fallet med stöd av 21 § LPT är däremot mer komplex. Kliniken har i sitt
yttrande anfört att det bedöms vara en säkerhetsrisk om journalhandlingar sprids
mellan patienter, då det kan finnas uppgifter i dessa som andra patienter kan
reagera på och som patienter därmed far illa av. Jag har förståelse för att det kan
finnas behov av att begränsa innehavet av journalhandlingar för vissa patienter.
Det kan dock ifrågasättas om en sådan begränsning står i överensstämmelse
med legalitetsprincipen, genom det krav på förutsebarhet i rättstillämpningen
som där ställs på all lagstiftning som avser ingrepp i enskildas förhållanden.

Den närmare innebörden av begreppet ”annan egendom” i 21 § LPT framgår
inte av lagtexten. Avseende tolkningen av bestämmelsen har det i förarbetena
uttalats att sådan egendom kan vara t.ex. gamla läkemedel samt vapen och
tillhyggen (se prop. 1990/91:58 s. 262). Enligt min bedömning är det inte givet
att journalhandlingar kan anses utgöra ”annan egendom”, som kan skada
patienten själv eller någon annan eller vara till men för vården eller ordningen
på vårdinrättningen, i den mening som lagstiftaren avsett. Med hänsyn till
lagtextens utformning är det samtidigt inte uteslutet att bestämmelsen skulle
kunna anses omfatta även journalhandlingar. Av rättssäkerhetsskäl bör man
dock vara försiktig med långtgående tolkningar av denna typ av bestämmelse.

Som jämförelse kan nämnas att det i 5 kap. 1 § fängelselagen finns
bestämmelser om de personliga tillhörigheter som en intagen får ta emot och
inneha i en anstalt. I andra stycket anges att en intagen i övrigt får ta emot och
inneha de personliga tillhörigheter som är motiverade med hänsyn till att
verkställigheten ska kunna genomföras på ett ändamålsenligt sätt. Av motiven
till bestämmelsen framgår bl.a. att med personliga tillhörigheter avses all den
                                                                   Dnr 5634-2017        Sid 10 (12)




egendom som tillhör en intagen, t.ex. kläder, skor, pengar och försändelser (se
prop. 2009/10:135 s. 134). JO har tidigare uttalat sig i frågan om möjligheten att
begränsa de intagnas rätt att inneha bl.a. domar (se bl.a. JO 1987/88 s. 114 och
JO 1994/95 s. 175). Av dessa uttalanden framgår att det i vissa fall kan vara
försvarligt att med stöd av 24 § KvaL (bestämmelsen har numera ersatts av
5 kap. 1 § fängelselagen), efter en prövning i varje enskilt fall, vägra en intagen
innehav av domar och förundersökningsprotokoll. Uttalandena gjordes från
utgångspunkten att det var fråga om brottmålsdomar och förundersöknings-
protokoll som hade samband med någon intagen i anstalten. Bland annat
berördes riskerna med att någon genom materialet kunde identifieras som en
s.k. tjallare och på grund av detta utsättas för hotelser från medintagna. Frågan
om andra handlingar skulle kunna omhändertas med stöd av 24 § KvaL har
behandlats i andra beslut från JO, där det bl.a. uttalas att beträffande exempelvis
avgöranden av förvaltningsrättslig natur, torde behovet av att begränsa
förekomsten av dem med hänsyn till säkerheten eller ordningen vid anstalten
eller för att förebygga eller beivra brott, i allmänhet vara mer begränsat (se bl.a.
JO 2007/08 s. 184).

Liknande resonemang skulle kunna göra sig gällande även inom den
rättspsykiatriska vården. På samma sätt som i en anstalt kan det säkert på en
vårdinrättning uppstå besvärliga situationer och det kan därför, av ordnings- och
säkerhetsskäl, vara motiverat att begränsa innehav av vissa handlingar. Det
måste dock framhållas att 5 kap. 1 § fängelselagen är annorlunda utformad än
21 § LPT. Så som bestämmelsen i fängelselagen är uppbyggd är
utgångspunkten att en intagen inte får inneha personliga tillhörigheter, förutom i
de fall som anges där. I LPT är utgångspunkten tvärtom att en patient får inneha
egendom men med de undantag som räknas upp i den aktuella bestämmelsen.
Rätten att neka en patient innehav av egendom enligt LPT är således mer
begränsad i sin omfattning jämfört med vad som gäller för en intagen enligt
fängelselagen. Dessutom är de exempel på ”annan egendom” som räknas upp i
motiven till LPT av en annan karaktär än de exempel på personliga
tillhörigheter som ges i förarbetena till fängelselagen. Min slutsats blir därför att
det beträffande innebörden av begreppet ”annan egendom” i 21 § LPT inte är
möjligt att dra paralleller till tolkningen av de bestämmelser som gäller för
frihetsberövade inom kriminalvården.

Den begränsning som här är aktuell är mycket ingripande för den enskilde. Ett
av syftena med regleringen i LPT är också att tillgodose patientens rättssäkerhet
och minimera användningen av tvångsåtgärder. En tvångsvårdad patient måste
ha rimliga möjligheter att förutse vilka beslut som kan komma att fattas om
hans eller hennes egendom. I förarbetena till LPT uttalas att det av tvångslagens
karaktär av kompletterande undantagsreglering som medger vissa
integritetskränkande vårdåtgärder följer ett allmänt krav på restriktivitet när den
tillämpas (se prop. 1990/91:58 s. 236).
                                                                     Dnr 5634-2017    Sid 11 (12)




Sammanfattningsvis anser jag, med hänsyn till kraven på legalitet och
förutsebarhet, att 21 § LPT inte ger ett tillräckligt tydligt stöd för att vägra en
patient innehav av journalhandlingar.

Möjlighet till överklagande
Det kan också konstateras att ett beslut enligt 21 § LPT inte kan överklagas.
Såsom framkommit ovan är bestämmelsen, särskilt begreppet ”annan
egendom”, inte helt enkel att tillämpa. JO har tidigare uttalat att det kan vara
svårt att bestämma vad som ingår i begreppet (se JO 2015/16 s. 498).

Även i denna del kan en jämförelse göras med motsvarande regelsystem för den
som är intagen i kriminalvårdsanstalt. Som nämnts ovan finns bestämmelser i
5 kap. 1 § fängelselagen om de personliga tillhörigheter som en intagen får ta
emot och inneha i en anstalt. Enligt 14 kap. 1 § fängelselagen får Kriminal-
vårdens beslut i en sådan fråga överklagas. Enligt min uppfattning kan det
rättssäkerhetsintresse som framhölls beträffande intagna i anstalt (se prop.
2006/07:127 s. 19) även göras gällande i fråga om intagna för vård enligt LRV
och LPT.

En överklagandemöjlighet skulle kunna bidra till att – genom utveckling av
praxis – skapa en enhetlig rättstillämpning och vara till stöd för de bedömningar
som görs vid sjukvårdsinrättningar såvitt nu är i fråga. Den skulle även bidra till
en ökad rättssäkerhet för dem som vårdas vid klinikerna.

Övrigt
Vad AA i övrigt har anfört föranleder inte någon ytterligare kommentar från
min sida.

Jag förutsätter att kliniken i fortsättningen gör individuella bedömningar i varje
enskilt fall och inte tillämpar något generellt förbud i de avseenden som berörts
ovan.

Jag har i det föregående gjort bedömningen att 21 § LPT inte ger ett tillräckligt
tydlig lagstöd för att vägra en patient innehav av journalhandlingar. Det betyder
inte att jag utesluter att det i vissa fall kan finnas ett behov av att begränsa
innehav av sådana handlingar. Av rättssäkerhetsskäl är det emellertid viktigt att
det klart framgår av lagen vilka tvångsåtgärder som får vidtas inom den
psykiatriska tvångsvården och den rättspsykiatriska vården.

I ärendet har jag också konstaterat att ett beslut enligt 21 § LPT inte kan
överklagas och uttalat att en överklagandemöjlighet bl.a. skulle bidra till ökad
rättssäkerhet.

Mot denna bakgrund får jag, i enlighet med 4 § lagen (1986:765) med
instruktion för Riksdagens ombudsmän, väcka fråga om översyn av
lagstiftningen i de hänseenden som har berörts. Jag överlämnar därför en kopia
av detta beslut till regeringen.
                                                                  Dnr 5634-2017    Sid 12 (12)




Jag vill i detta sammanhang nämna att jag även tidigare har gjort en
framställning till regeringen om en översyn av vissa bestämmelser i LPT
(se JO 2018/19 s. 98, dnr 4746-2015).

Ärendet aktualiserar viktiga principiella frågor, och jag finner därför skäl att
skicka en kopia av beslutet till Socialstyrelsen och Inspektionen för vård och
omsorg (IVO) för kännedom.

Ärendet avslutas.
