# Kritik mot en åklagare vid åklagarkammaren i Skövde för ett beslut att lägga ned en förundersökning

JO 2011-04-04 dnr 5650-2010

BESLUT
                                                                      Datum            Dnr                    Sid
                                                                      2011-04-04       5650-2010             1 (4)
Justitieombudsmannen
HansGunnar Axberger




                        Kritik mot en åklagare vid åklagarkammaren i Skövde för ett beslut att
                        lägga ned en förundersökning

## Anmälan

AA framförde i en anmälan klagomål mot bl.a. en åklagare vid Åklagar-
                        myndigheten, åklagarkammaren i Skövde, med anledning av ett beslut att lägga
                        ned en förundersökning om tjänstefel och uppgav att han inte hade underrättats om
                        beslutet.

## Utredningen

Handlingar i åklagarkammarens ärende AM12941910 samt i Polismyndighetens i
                        Västra Götaland ärende K13399710 begärdes in och granskades. Av dessa fram-
                        kom bl.a. följande. Den 16 augusti 2010 polisanmälde AA att en vårdare på en
                        kriminalvårdsanstalt hade hållit en tändare mot hans ben och frågat ”ska jag tända
                        på? Ska du brinna?”. AA uppgav att han hade tagit väldigt illa vid sig av ut-
                        talandena och tyckte det inträffade var djupt kränkande samt att det fanns tre
                        vittnen till händelsen. Polismyndigheten upprättade en anmälan om tjänstefel och
                        fattade beslut om att inleda förundersökning. Ärendet lottades därefter över till
                        åklagarkammaren i Skövde. Den 31 augusti 2010 beslutade kammaråklagaren BB
                        att lägga ned förundersökningen utan att några utredningsåtgärder dessförinnan
                        hade vidtagits. Som motivering till beslutet angavs: ”Gärningen är att bedöma som
                        ringa fall och är därför inte brottslig”. Enligt åklagarkammarens diarieblad
                        expedierades beslutet samma dag till AA.

                        BB kom in med ett epostmeddelande till JO i vilket han anförde att den påstådda
                        gärningen för honom framstod som så oerhört bagatellartad att han hade gjort
                        bedömningen ”att den inte konstituerade brott varken som tjänstefel eller någon
                        annan brottsrubricering”.

                        Ärendet remitterades därefter till Åklagarmyndigheten för upplysningar och
                        yttrande över frågan om åklagaren hade övervägt någon annan brottsrubricering
                        än tjänstefel samt vilka överväganden som hade föregått beslutet att lägga ned
                        förundersökningen utan att några utredningsåtgärder vidtagits.




 Riksdagens ombudsmän                      Epost:         justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                 Telefon:       08786 40 00
 103 26 Stockholm                          Texttelefon:   08786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4            Fax:           0821 65 58                            www.jo.se
                                                                           Dnr 5650-2010      Sid 2 (4)



Åklagarmyndigheten (vice riksåklagaren CC) kom in med ett remissvar till vilket
var fogat yttranden från chefsåklagaren DD och BB.

BB upplyste följande.

      Eftersom varje förundersökning i sig tar resurser från andra förundersökningar så är
      det rimligt att ställa vissa kvalitetskrav på de uppgifter som lämnas i en anmälan och
      på den oförrätt som anmälaren säger sig vara utsatt för. Beträffande det senare så
      kan rimligtvis inte varje uttalande eller åtgärd från en tjänsteman som utåt sett kan
      tyckas strida mot arbetsuppgifterna medföra att förundersökning ska inledas. Enligt
      min mening förutsätter detta ett visst allvar i det som påstås ha inträffat. Så som jag
      såg det så var förutsättningarna för brott överhuvudtaget inte uppfyllda. Därutöver så
      är det uppenbart att uttalandet och åtgärden är tagna ur sitt sammanhang. Jag kan
      inte se annat än att det är anmälaren själv som svarar för innehållet i anmälan. Till
      följd av detta ställningstagande så var det inte heller aktuellt att ta ställning till några
      andra brottsrubriceringar.
      Beslutet har expedierats till den adress som anmälaren själv har angivit. Något
      besked om att underrättelsen inte kommit fram har inte kommit till åklagar-
      kammarens kännedom. Jag kan inte se att det är åklagarkammarens sak att sörja
      för dennes eftersändning av posten.
DD anförde följande.

      Till åklagarkammaren i Skövde inkommer ett flertal ärenden varje år från de
      kriminalvårdsanstalter som finns inom vårt upptagningsområde. Jag delar BB:s
      uppfattning att det bör vara konkreta uppgifter som ligger till grund för en anmälan
      om tjänstefel i en dylik situation.
      BB har gjort en bedömning att förundersökningen för tjänstefel ska läggas ned och
      om anmälaren är missnöjd med denna bedömning är min uppfattning att den bör
      underställas Utvecklingscentrum för prövning om beslutet ska stå fast. För en sådan
      talan råder ingen tidsfrist varför anmälaren inte kan anses ha lidit någon rättsförlust.
      Åklagarmyndigheten gjorde följande bedömning.
      Åklagaren BB har i sitt yttrande inte uppehållit sig vid om förutsättningar för att vid
      en helhetsbedömning bedöma gärningen som ringa fall av tjänstefel har förelegat
      eller inte, utan har snarare argumenterat utifrån ett beviskravs och resurs-
      fördelningsperspektiv. Han synes mena att den påstådda gärningen var alltför
      bagatellartad för att kunna utgöra något brott.
      Frågor om en förundersökning ska inledas eller läggas ned är visserligen
      bedömningsfrågor där det ofta kan finnas utrymme för olika uppfattningar. Jag är
      dock för egen del av en annan uppfattning än den åklagaren BB har gett utryck för.
      Inledningsvis vill jag understryka att det finns anledning att se allvarligt på felaktig
      behandling av intagna i kriminalvård och att rena övergrepp givetvis är fullständigt
      oacceptabla.
      Tröskeln för att inleda förundersökning har satts lågt. Det räcker med att det finns
      anledning till misstanke om att ett brott begåtts. Om detta är uppfyllt ska en för-
      undersökning normalt inledas. Om brottet uppenbart inte går att utreda, och i vissa
      andra fall, behöver en förundersökning inte inledas. En förundersökning syftar bl.a.
      till att utreda vem som skäligen kan misstänkas för brottet och om det finns till-
      räckliga skäl för åtal mot den misstänkte. En förundersökning ska läggas ned bl.a.
      när det inte finns anledning att fullfölja utredningen.
      Uppgifterna i polisanmälan var knapphändiga och kan, som åklagaren BB har pekat
      på, vara tagna ur sitt sammanhang. Inte desto mindre ger uppgifterna, enligt min
      uppfattning, anledning att anta att målsäganden har utsatts för den gärning han har
      anmält. Målsäganden har uppgivit att han har tagit mycket illa vid sig av att den
      utpekade vårdaren höll en tändare mot hans ben och frågade ”Ska jag tända på?” och
      ”Ska du brinna?”. Det finns i det tillgängliga materialet inte något som motsäger att
      målsäganden har uppfattat situationen på detta sätt. Den anmälda gärningen kan vara
                                                                          Dnr 5650-2010      Sid 3 (4)



      ett mycket illa övervägt ”practical joke” men den kan också ha karaktär av t.ex. rent
      trakasseri.
      Enligt 2 kap. 9 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt, liksom 1 kap. 4 §
      fängelselagen (2010:610) som träder i kraft den 1 april 2011, ska en intagen
      behandlas med respekt för hans människovärde och bemötas med förståelse för de
      särskilda svårigheter som är förenade med vistelse i anstalt. I motiven till den nya
      bestämmelsen i fängelselagen (prop. 2009/10:135 s. 119) framhålls bl.a. att det är
      angeläget att Kriminalvårdens personal har ett professionellt och humant för-
      hållningssätt och alltid upprätthåller det nu sagda vid sin kontakt med de intagna.
      Att agera mot en intagen på det sätt som påståtts i anmälan är att åsidosätta nämnda
      bestämmelse i 1974 års lag. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndig-
      hetsutövning genom handling eller underlåtelse åsidosätter vad som gäller för
      uppgiften ska enligt 20 kap. 1 § första stycket brottsbalken dömas för tjänstefel till
      böter eller fängelse i högst två år. Om gärningen med hänsyn till gärningsmannens
      befogenheter eller uppgiftens samband med myndighetsutövningen i övrigt eller till
      andra omständigheter är att anse som ringa, ska dock inte dömas till ansvar. Som jag
      ser det kan den anmälda gärningen vara att bedöma som tjänstefel.
      Straffbestämmelsen om tjänstefel är dock enligt 20 kap. 1 § fjärde stycket brotts-
      balken subsidiär till andra straffbestämmelser. Det ska därför i första hand prövas
      om anmälningsuppgifterna ger anledning att anta att målsäganden utsatts för annat
      brott. De brott som då ligger närmast till hands är olaga hot och ofredande.
      Som jag ser det är det inte tydligt att anmälningsuppgifterna ger anledning att anta
      att olaga hot enligt 4 kap. 5 § brottsbalken har begåtts.
      Enligt 4 kap. 7 § brottsbalken döms den som handgripligen antastar eller medelst
      skottlossning, stenkastning, oljud eller annat hänsynslöst beteende eljest ofredar
      annan, för ofredande till böter eller fängelse i högst ett år. För att en gärning ska
      anses vara ofredande genom hänsynslöst beteende, krävs att handlandet med hänsyn
      till omständigheterna innefattat en kännbar fridskränkning (se NJA 2000 s. 661).
      Dessutom ska gärningen kunna sägas vara uttryck för hänsynslöshet (Nils Jareborg
      och Sandra Friberg, Brotten mot person och förmögenhetsbrotten, s. 58). Som
      exempel på sådant hänsynslöst beteende är att någon allvarligt skrämmer annan
      eller lämnar falskt meddelande om att någon har dött (NJA II 1962 s. 134). Andra
      exempel är att någon drar undan stolen när någon ska sätta sig och andra ”practical
      jokes”, att provocera fram illamående och att blåsa tobaksrök i ansiktet på en
      astmatiker (NJA II 1993 s. 51 samt Jareborg och Friberg, a.a., s. 59).
      Att hålla en tändare mot benet på en person som avtjänar fängelsestraff för mord-
      brand och fråga ”Ska jag tända på?” och ”Ska du brinna?” kan uppfattas som lika
      kränkande och hänsynslöst som de ovan nämnda exemplen. Det ska också beaktas
      att gärningen påstås ha begåtts av en vårdare mot en intagen. Jag anser mot bak-
      grund av denna redogörelse för rättsläget att det utifrån uppgifterna i polisanmälan
      fanns anledning att anta att i vart fall ett ofredande ägt rum. Genom uppgifterna i
      klagoskriften till JO har brottsmisstankarna dessutom i någon mån konkretiserats.
      Som jag ser det har det inte funnits något skäl att lägga ned förundersökningen.
      Detta i all synnerhet med beslutsmotiveringen att gärningen var att bedöma som ett
      ringa fall av – det i förhållande till bl.a. ofredande subsidiära brottet – tjänstefel och
      därför inte brottslig. Således anser jag att händelsen borde ha utretts inom ramen för
      en förundersökning. Med anledning av detta har jag denna dag vid överprövning
      beslutat att förundersökningen ska återupptas.
AA bereddes tillfälle att yttra sig över remissvaret.

Bedömning
Enligt 23 kap. 1 § första stycket rättegångsbalken, RB, ska en förundersökning
inledas så snart det på grund av angivelse eller av annat skäl finns anledning att
anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats. Som Åklagarmyndigheten
angett innebär detta att tröskeln för att inleda förundersökning är låg.
                                                                  Dnr 5650-2010    Sid 4 (4)



Finns inte längre skäl att fullfölja utredningen ska den läggas ned (23 kap. 4 §
andra stycket RB).

Av utredningen framgår att AA polisanmälde en vårdare på en kriminalvårdsanstalt
för att denne hade hållit en tändare mot hans ben och frågat ”Ska jag tända på? Ska
du brinna?”. AA uppgav vid anmälningsupptagningen att han var dömd för
mordbrand och att han på grund av detta hade tagit mycket illa vid sig samt att det
fanns tre vittnen till händelsen.

Polismyndighetens beslut att inleda förundersökning förefaller mot den bakgrunden
välgrundat. BB:s beslut att utan vidtagande av några utredningsåtgärder lägga ned
den är däremot anmärkningsvärt. Jag instämmer därmed i Åklagarmyndighetens
bedömning att förundersökningen inte borde ha nedlagts på det sätt som skedde
och noterar också att den återupptogs i december 2010. Jag kan även instämma i
det myndigheten anfört om hur brottsmisstanken rätteligen borde ha rubricerats.
BB ska således kritiseras för sin handläggning av ärendet

Vad som i övrigt kommit fram föranleder inte någon ytterligare åtgärd eller något
uttalande från min sida.
