# Kritik mot en tingsrätt för handläggningen av en partsfråga i ett konkursärende

JO 2008-10-31 dnr 5665-2006

BESLUT
                                                                       Datum              Dnr                    Sid
                                                                       2008-10-31         5665-2006             1 (8)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Kritik mot en tingsrätt för handläggningen av en partsfråga i ett
                        konkursärende

## Anmälan

AA framförde i en anmälan klagomål mot dåvarande Södra Roslags tingsrätt
                        (numera Attunda tingsrätt) med anledning av handläggningen av ett konkursärende.
                        Hon uppgav bl.a. att tingsrätten under åtta månader godtagit att hon uppträdde som
                        part i konkursärendet – varvid hon bl.a. anmärkt mot en bevakad fordran, erhållit
                        kallelse till förlikningssammanträde och närvarat vid två sådana sammanträden –
                        men att tingsrätten därefter ”drog in” hennes talerätt utan att underrätta henne om
                        detta.

## Utredning

Handlingarna i det aktuella konkursärendet (K 3981-05) infordrades.

                        Av anmälan och infordrade handlingar framgick bl.a. följande.

                        BB avled år 2004 och efterlämnade bl.a. makan CC och särkullbarnet AA Solna
                        tingsrätt beslutade den 14 juni 2005 att dödsboet skulle avträdas till förvaltning av
                        boutredningsman. BB var ensam aktieägare i bolaget BB Utbildnings AB. Bolaget
                        försattes i konkurs genom ett beslut av Södra Roslags tingsrätt den 14 december
                        2005. Sedan AA överklagat konkursbeslutet beslutade Svea hovrätt den 8 februari
                        2006 att avvisa hennes överklagande. Som skäl angavs att det faktum att AA äger
                        andelar i ett dödsbo, som äger aktier i konkursbolaget, inte kan grunda någon rätt
                        för henne att överklaga konkursbeslutet.

                        Tingsrätten beslutade den 17 februari 2006 att bevakningsförfarande skulle äga
                        rum i konkursen. Bevakningar kom in från bl.a. CC och BB:s dödsbo genom
                        boutredningsmannen. Anmärkningar framställdes mot bevakningarna.
                        Den 21 april 2006 kom en skrivelse in till tingsrätten från AA i vilken hon uppgav
                        att hon anmärkte mot CC:s bevakning. Även konkursförvaltaren anmärkte mot
                        samma bevakning. Denne anmärkte också mot bl.a. dödsboets bevakning.

                        Tingsrätten kallade därefter bl.a. AA, boutredningsmannen och konkurs-förvaltaren
                        till förlikningssammanträde att hållas den 19 maj 2006.



 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                             www.jo.se
                                                                   Dnr 5665-2006   Sid 2 (8)



Dagen innan sammanträdet inkom en skrivelse till tingsrätten från AA tillsammans
med en undertecknad blankett utfärdad av tingsrätten i vilken AA under rubriken
”YTTRANDE från en borgenär som har bevakat” hade markerat att
”Anmärkningen mot min/vår bevakning godkänns”. Till skrivelsen var även fogat
ett brev ställt till boutredningsmannen från AA i vilket hon förklarade att hon i
egenskap av dödsbodelägare stödde konkursförvaltarens anmärkning gällande
dödsboets fordran.

AA närvarade vid förlikningssammanträdet den 19 maj 2006 och upptogs i
protokollet som anmärkande mot dödsboets och CC:s fordringar ”i egenskap av
dödsbodelägare” efter BB. Av protokollet framgår vidare att boutredningsmannen
var närvarande såsom bevakande i egenskap av ställföreträdare för BB:s dödsbo.
Det finns inte någon anteckning i protokollet om att frågan om AA:s talerätt i
ärendet behandlats. Sammanträdet avslutades med att tingsrätten meddelade bl.a.
följande beslut: ”Samtliga parter kallas på samma sätt och med samma påföljd som
till dagens möte till fortsatt förlikningssammanträde vid tingsrätten måndagen den
19 juni 2006 kl. 10.00”. Tingsrätten skickade efter förhandlingen en kopia av
protokollet till AA och den advokat som biträtt henne vid förhandlingen.

Även vid det fortsatta förlikningssammanträdet var bl.a. AA närvarande, biträdd av
advokat, och hon upptogs i protokollet på samma sätt som vid det tidigare
sammanträdet. Frågan om AA:s behörighet i ärendet behandlades, såvitt framgår av
protokollet, inte vid sammanträdet. Sammanträdet avslutades även denna gång med
att parterna kallades till ett fortsatt sammanträde att hållas den 25 augusti 2006 och
protokollet från sammanträdet skickades till AA och advokaten.

Det följande förlikningssammanträdet ställdes in på konkursförvaltarens begäran
med anledning av att denne önskade ytterligare rådrum för att förhandla med
parterna. Fortsatt förlikningssammanträde planerades i stället till den 29 september
2006.

Den advokat som biträtt AA vid förhandlingarna översände den 18 september 2006
till tingsrätten för kännedom en skrivelse ställd till konkursförvaltaren. I skrivelsen
uppgavs bl.a. att ”[det] faktum att rätten accepterat att AA har tagit en aktiv roll i
konkursärendet tolkar vi som att rätten delar vår uppfattning avseende det
berättigade i att AA får svar på sina frågor”. Enligt en anteckning på dagboksbladet
kontaktade konkursförvaltaren tingsrätten den 26 september 2006 och uppgav att
han sannolikt skulle komma att återkalla anmärkningen mot CC:s fordran. Han
uppgav vidare att AA till honom uppgett att hon skulle hålla fast vid anmärkningen
och att han var av uppfattningen att AA saknade talerätt eftersom dödsboet avträtts
till förvaltning av boutredningsman. Tingsrätten åtog sig att återkomma med
besked i frågan.

Den 28 september 2006 kontaktade tingsrätten förvaltaren och förklarade att rätten
var av uppfattningen att AA inte hade talerätt. I skrivelser samma dag frånföll
förvaltaren anmärkningarna mot dödsboets och CC:s bevakningar. Sammanträdet
den 29 september 2006 ställdes in.
                                                                         Dnr 5665-2006      Sid 3 (8)



AA kom den 27 november 2006 in till tingsrätten med en skrivelse till vilken hon
fogat bl.a. brev hon sänt till konkursförvaltaren. Hon bad i skrivelsen tingsrätten att
bevaka ärendet då sammanträdet den 29 september 2006 blivit inställt. Såvitt
framgår av akten lade tingsrätten skrivelsen till handlingarna utan vidare åtgärd.

Ärendet remitterades till tingsrätten för upplysningar och yttrande över vilka över-
väganden som gjordes under handläggningen av ärendet i frågan om AA kunde
framställa anmärkning mot bevakningar i konkursen och vilka eventuella åtgärder
som tingsrätten vidtog med anledning av sitt ställningstagande i frågan den 28
september 2006.

Tingsrätten (lagmannen DD) kom in med ett remissvar till vilket fogades
upplysningar från hovrättsassessorn EE och tingsnotarien FF (här utelämnade).

EE upplyste bl.a. följande.
      Den första gången jag handlade ärendet var som ordförande vid förliknings-
      sammanträdet den 19 maj 2006. Vid inläsningen av ärendet observerade jag att
      Svea hovrätt genom beslut den 2 februari 2006 hade avvisat AA:s överklagande av
      konkursbeslutet p.g.a. bristande talerätt. Inför förhandlingar och sammanträden
      brukar jag med hjälp av notarie sätta upp en lista över frågor i
      ärendet och de till sammanträdet kallade aktörerna. Detta gör jag för att genom
      aktörernas egna uppgifter kontrollera och rätta till eventuella fel eller brister i
      tingsrättens personuppgifter samt anteckna aktörernas närvaro, adresser, aktuella
      frågor och dylikt. När jag gick igenom listan observerade jag att AA hade kallats i
      egenskap av anmärkande. Dessutom hade till sammanträdet kallats den anmärkande
      förvaltaren och de tre bevakande borgenärerna, mot vilkas fordringar anmärkningar
      skett, d.v.s. boutredningsmannen för dödsboet efter BB advokaten GG, CC och
      Staten. När jag vid aktörernas företräde inför rätten gick igenom de närvarande
      aktörerna påpekade GG särskilt
      att det endast var han som företräder dödsboet efter BB och inte AA. På min fråga
      till AA och hennes ombud advokaten HH om vad hon gör gällande i ärendet
      lämnade hon följande besked. Hon har för sin egen del godtagit förvaltarens
      anmärkning mot dödsboets krav, men önskar att boutredningsmannen noggrant skall
      utreda dödsboet och att förvaltaren till fullo skall utreda CC:s bevakning. Eftersom
      AA inte framställde några materiella yrkanden ansåg
      jag att något avvisningsbeslut inte behövdes. Efter ytterligare en kontrollfråga till
      AA om hon var nöjd med att det skulle företas ytterligare en utredning lät jag henne
      och hennes ombud sitta kvar bland borgenärerna. Från denna tidpunkt utgick jag
      ifrån att det för samtliga närvarande jurister var underförstått att rätten inte skulle
      tillåta AA föra en materiell talan. Därefter gick rätten över till att pröva förvaltarens
      begäran om att få borgenärernas fullmakt för att söka nå förlikning mellan parterna.
      Samtliga närvarande borgenärer biföll förvaltarens begäran.
      Vid nästa förlikningssammanträde den 19 juni 2006 var förhandlingen som har
      framgått av protokollet. Det skall särskilt påpekas att förvaltaren personligen var
      närvarande och att inga frågor om talerätt uppkom. Alla de närvarande utom för-
      valtaren borde ha varit införstådda med att AA saknar talerätt på grund av
      att hon vad angår dödsboet efter BB företräds av en boutredningsman.
      Att förvaltaren i september 2006 ringde upp tingsnotarien FF kan enligt min mening
      härledas från bristande kontakter mellan förvaltaren och hans biträdande jurist JJ,
      som var närvarande på sammanträdena.
DD hänvisade beträffande händelseförloppet till de upplysningar som lämnats av
EE och FF och anförde därutöver bl.a. följande.
                                                                          Dnr 5665-2006     Sid 4 (8)



      AA:s klagomål över handläggningen får förutsättas ta sikte på att tingsrätten inte har
      meddelat ett formellt beslut i fråga om hennes talerätt. Såsom framgår av EE:s
      yttrande har AA vid två förhandlingar – den 19 maj och den 19 juni 2006 – vid
      rätten inte begärt uttryckligt besked om talerätten, vilket föranlett EE att utgå från att
      saken var utagerad eftersom hovrätten redan den 2 februari 2006 avvisat hennes
      överklagande av konkursbeslutet p.g.a. bristande talerätt. Det har vid dessa
      sammanträden dessutom förhållit sig så att det var boutredningsmannen som ensam
      förde dödsboets talan i alla frågor som rörde själva saken. Om AA haft invändningar
      mot detta hade det varit lätt för henne, eller åtminstone för hennes ombud advokaten
      HH, att vid sammanträdet fram-föra detta och påkalla beslut i fråga om talerätten.
      Enligt min mening finns det ingen anledning att klandra tingsrättens handläggning.
      Frågan om AA:s talerätt var vid tiden för förlikningssammanträdena rättskraftigt
      avgjord av hovrätten, något som tingsrätten inte haft rätt att ändra. Hennes JO-
      anmälan handlar i stor utsträckning om missnöje med faderns hustrus agerande och
      kritik mot boutredningsmannens handläggning. AA är i dessa hänseenden inte
      betagen rätten att föra talan vare sig mot boutredningsmannens förvaltning eller mot
      konkursförvaltarens slutredovisning.
AA, som är bosatt i Portugal, bereddes tillfälle att yttra sig över remissvaret och
uppgav bl.a. följande. Hon har vid tre tillfällen rest från Portugal för att närvara vid
förlikningssammanträden, som tingsrätten kallat henne till. Rättens ordförande har
inte vid någon tidpunkt tagit upp frågan om hennes talerätt. Hon utgick bl.a. därför
från att hon hade talerätt. Om hon inte hade det borde tingsrätten ha informerat
henne om detta efter hennes brev i april 2006. Advokaten som var med henne vid
sammanträdet var inte hennes ombud i ärendet utan var endast med som stöd och
ringa insatt i saken. Tingsrätten har inte informerat henne om sitt beslut den 28
september 2006 att dra in hennes talerätt.

Rättslig reglering
Om fordringar utan förmånsrätt kan antas erhålla utdelning i en konkurs kan ett
bevaknings- och anmärkningsförfarande äga rum. Regler om detta finns i 9 kap.
konkurslagen ([1987:672], KL). Enligt 1 § får rätten efter framställning från för-
valtaren besluta att bevakningsförfarande ska äga rum. Om rätten beslutat om
bevakningsförfarande ska enligt huvudregeln i 4 § en borgenär som vill bevaka sin
fordran inom viss tid skriftligen anmäla sin fordran hos rätten. Mot bevakningarna
kan sedan inom viss tid anmärkningar framställas (8 §). Av 9 § framgår att det är
förvaltaren, en borgenär som har bevakat en fordran i konkursen och gäldenären
som får framställa anmärkning.

Enligt 9 kap. 13 § KL ska tvistefrågor som har uppkommit genom framställda
anmärkningar och som inte har förlikts handläggas vid ett förlikningssammanträde
inför rätten. Vid detta får förvaltaren, borgenärerna och gäldenären föra talan. Till
sammanträdet ska förvaltaren, de borgenärer mot vars bevakningar anmärkningar
riktats och de som framställt anmärkningar kallas.

Vid handläggningen av konkursärenden gäller rättegångsbalkens bestämmelser om
tvistemål i tillämpliga delar, om inte annat sägs i konkurslagen (16 kap. 2 § KL).

Beträffande rätten att företräda ett dödsbo som avträtts till förvaltning av boutred-
ningsman föreskrivs i 19 kap. 12 § ärvdabalken (ÄB) att boutredningsmannen
företräder dödsboet mot tredje man och äger tala och svara i mål som rör boet.
                                                                   Dnr 5665-2006    Sid 5 (8)



När dödsboet förvaltas av boutredningsman får, enligt 19 kap. 12 a §, var och en
av delägarna i mål som rör boet väcka och föra talan som part i eget namn men för
boets räkning, om övriga delägare är motparter i målet och boutredningsmannen
avstår från att föra boets talan.

I 34 kap. 1 § rättegångsbalken (RB) föreskrivs att fråga om hinder för målets
upptagande av rätten ska tas upp, så snart anledning förekommer därtill. Rätte-
gångshinder ska av rätten självmant beaktas, om inte annat är stadgat.

Bedömning
Inledning
I ärendet har framkommit att CC och dödsboet efter BB – genom dess
boutredningsman – bevakade fordringar i den aktuella konkursen. AA, som var
delägare i dödsboet, anmärkte i en skrivelse mot CC:s bevakning. Även
konkursförvaltaren anmärkte mot denna fordran liksom mot dödsboets. Tingsrätten
kallade sedan AA till det första förlikningssammanträdet.

Dagen före sammanträdet kom hon in med skrivelser i vilka hon uppgav att hon
”stödjer konkursförvaltarens anmärkning gällande dödsboets fordran”. AA
närvarade sedan vid sammanträdet. Det sammanträdet och även det påföljande
sammanträdet avslutades med att tingsrätten beslutade bl.a. att samtliga parter
kallades på samma sätt och med samma påföljd till fortsatt sammanträde några
veckor senare. Protokollen från sammanträdena sändes till AA. Hon och hennes
advokat skickade vid ett par tillfällen in skrivelser till tingsrätten med anledning av
det pågående konkursärendet.

Frågan om AA var behörig att föra talan i konkursärendet
Enligt 9 kap. 9 § KL får, som framgått ovan, förvaltaren, en borgenär som har
bevakat en fordran i konkursen och en gäldenär framställa anmärkning mot en
bevakning.

Borgenär i konkursen var bl.a. dödsboet efter BB, som var avträtt till förvaltning av
boutredningsman. Vid detta förhållande är det, som angetts under den rättsliga
regleringen, enligt huvudregeln boutredningsmannen som har rätt att företräda
dödsboet samt att svara och tala i ett mål som rör boet. Behörigheten att tala och
svara i mål som rör boet är inte begränsad till rättegångar vid allmän domstol.
Boutredningsmannen äger företräda boet inför alla myndigheter som kan komma
att handlägga boets angelägenheter. I förhållande till delägarna får han, liksom
annars, vara beredd på klander och ersättningsskyldighet för den händelse
delägarnas rätt inte iakttas (Walin, Kommentar till Ärvdabalken, Del II, fjärde
uppl., s. 92). Dödsbodelägarna själva däremot kan som regel inte företräda ett
dödsbo i boutredningsmannens ställe. Det undantag som framgår av 19 kap. 12 a §
ÄB ger i princip endast en enskild delägare rätt att företräda boet i rättegång när
denne för talan som kärande (se NJA II 1981 s. 164, jfr vidare Walin, a.a., s. 42).

I det aktuella konkursärendet var således boutredningsmannen ensam behörig att
företräda dödsboet. Någon rätt för AA att i egenskap av dödsbodelägare företräda
dödsboet har därför inte förelegat. Inte heller medför bestämmelsen i 19 kap. 12 a §
                                                                   Dnr 5665-2006   Sid 6 (8)



ÄB att AA kan anses ha rätt att framställa anmärkning för boets räkning. Jag delar
därför tingsrättens bedömning att AA inte hade talerätt i det aktuella ärendet och
således inte var behörig att framställa anmärkningar mot gjorda bevakningar i
konkursen.

Tingsrättens handläggning av frågan om AA:s talerätt
Det finns inte någon bestämmelse i konkurslagen, som anger hur rätten ska
handlägga frågan om en persons behörighet att framställa anmärkning i ett
konkursärende. Rättegångsbalkens bestämmelser om tvistemål gäller emellertid
i tillämpliga delar för förfarandet. Som exempel på ett område där rättegångs-
balkens regelsystem blir gällande har i förarbetena nämnts förhållanden på parts-
sidan (se prop. 1986/87:90 s. 402).

Att en person har talerätt, dvs. är behörig att vara part i en rättegång rörande den
ifrågavarande saken, är en tvingande processförutsättning som ska beaktas av
rätten ex officio (jfr Ekelöf m.fl., Rättgång, andra häftet, åttonde uppl., s. 54 f.).
Om det brister i denna förutsättning ska rätten med stöd av 34 kap. 1 § RB avvisa
käromålet. Enligt min mening måste motsvarande anses gälla beträffande en
persons behörighet att framställa anmärkning i ett konkursförfarande. I ett fall som
det nu aktuella innebär detta således att rätten självmant ska beakta frågan om en
person är behörig att framställa anmärkning mot en bevakad fordran i konkurs-
ärendet. Jag vill i sammanhanget understryka att rätten, för att ett ärendes hand-
läggning inte skall tyngas och inblandade aktörer orsakas kostnader i onödan,
naturligtvis är skyldig att pröva frågan så snart som möjligt.

Det är, i en situation som den förevarande, också av vikt att prövningen görs innan
tingsrätten kallar till ett förlikningssammanträde eftersom bl.a. den som framställt
en anmärkning ska kallas till detta. En sådan kallelse ska givetvis endast skickas till
den som är behörig att framställa anmärkningar. För det fall en domstol anser att
det är oklart om behörighet föreligger kan jag i och för sig tänka mig att rätten kan
kalla vederbörande för att saken ska kunna avgöras vid sammanträdet.

Det har inte framgått av tingsrättens remissvar om den – när anmärkningen från
AA kom in i april 2006 – gjorde några överväganden i frågan om hon i egenskap
av dödsbodelägare var behörig att framställa anmärkningen. Det framgår emellertid
av utredningen att tingsrätten kallade AA till det första förlikningssammanträdet.
Tingsrätten har i sitt remissvar inte heller berört om det låg några närmare
överväganden bakom denna åtgärd och vilka dessa i så fall var. Jag finner det
emellertid inte påkallat med ytterligare utredningsåtgärder i denna del.

Tingsrätten borde emellertid, som jag ser det, redan då AA i april 2006 kom in med
skrivelsen i vilken hon anmärkte mot den bevakade fordringen, ha tagit upp frågan
om hon i egenskap av dödsbodelägare var behörig att framställa anmärkning i
konkursärendet. Eftersom tingsrätten ansåg att hon saknade talerätt skulle hennes
anmärkning ha avvisats. Jag noterar därvid att tingsrätten inte angett att det skulle
ha förelegat någon tveksamhet i frågan. Hon skulle därefter givetvis inte ha kallats
till förlikningssammanträdet.
                                                                    Dnr 5665-2006    Sid 7 (8)



Tingsrättens åtgärder under och efter det första förlikningssammanträdet
Som framgått kom tingsrätten inte att, vare sig före sammanträdet eller senare
under ärendets handläggning, fatta något beslut rörande AA:s talerätt. Enligt EE
var skälet till detta att AA inte framställde några ”materiella yrkanden” vid
sammanträdet och att hon inte heller påkallade något beslut i fråga om talerätten
samt att tingsrätten efter diskussioner vid det första förlikningssammanträdet utgick
ifrån att det för samtliga närvarande jurister var ”underförstått” att rätten inte skulle
tillåta AA att föra en materiell talan. Tingsrätten har i sitt remissvar vidare anfört
att frågan om AA:s talerätt vid tiden för förlikningssammanträdena var rättskraftigt
avgjord av hovrätten och att tingsrätten inte hade att ändra den bedömningen.

Frågan om en person är behörig att föra talan i ett fall som det aktuella ska, som
framgått ovan, beaktas självmant av rätten. Med hänsyn till att tingsrätten uppgett
att AA inte begärde uttryckligt besked om talerätten vill jag understryka att det
naturligtvis inte åligger den som vill föra talan att påkalla ett beslut i en sådan
fråga.

AA har å sin sida uppgett att hon inte insett att hon inte fick föra talan i ärendet.
Hennes efterföljande agerande, bl.a. det förhållandet att hon inställde sig till
ytterligare ett förlikningssammanträde och att hon och hennes advokat skickade in
skrivelser för kännedom till tingsrätten, visar också att hon var av uppfattningen att
hon hade rätt att föra talan i konkursärendet.

Det är naturligtvis rättens skyldighet att genom frågor och påpekanden reda ut de
oklarheter som kan tänkas föreligga i frågan om huruvida en person är behörig att
föra talan i t.ex. ett konkursärende. Oklarheter i fråga om partsställningen i ett mål
eller ärende måste redas ut och kan inte tillåtas att hållas svävande genom att dom-
stolen anser sig kunna utgå från att det är underförstått vad som gäller. Även med
beaktande av att AA var biträdd av en advokat anser jag att tingsrätten, i den
uppkomna situationen, vid sammanträdet uttryckligen borde ha klargjort om AA
stod kvar vid sin anmärkning och – om så var fallet – också ha fattat ett beslut i
frågan om hennes talerätt i ärendet. Tingsrätten var dessutom i alldeles särskilt hög
grad skyldig att klargöra AA:s inställning i denna del med hänsyn till att
tingsrätten, enligt min mening felaktigt, hade kallat AA i egenskap av anmärkande
till sammanträdet.

Tingsrätten har uppgett att frågan om AA:s talerätt vid tiden för för-
likningssammanträdena var rättskraftigt avgjord av hovrätten, något som
tingsrätten inte haft rätt att ändra. Enligt min mening kan det ifrågasättas om
det förhållandet att hovrätten förklarat att AA inte hade rätt att överklaga
tingsrättens konkursbeslut också har inneburit att frågan om hennes rätt att
framställa anmärkning i det pågående konkursärendet kan anses rättskraftigt
avgjord. Oavsett hur det förhåller sig med den saken anser jag emellertid, i enlighet
med vad som ovan anförts, att tingsrätten varit skyldig att uttryckligen ta upp
frågan om AA:s rätt att framställa anmärkning och – för det fall hon vidhöll sin
anmärkning – fatta ett beslut i frågan.
                                                                   Dnr 5665-2006    Sid 8 (8)



Jag konstaterar slutligen att det framstår som svårförståeligt att tingsrätten inte ens
vid det andra sammanträdet tog upp frågan om talerätten med AA Redan det
förhållandet att AA, som är bosatt i Portugal, inställde sig till sammanträdet medför
enligt min mening att tingsrätten rimligen borde ha förstått att AA eventuellt inte
insett att hon inte hade rätt att föra talan i ärendet. Jag finner det vidare
anmärkningsvärt att tingsrätten inte heller senare, inte minst med beaktande av vad
som framgick av skrivelsen som inkom till tingsrätten den 18 september 2006, på
något sätt agerade i ärendet för att klargöra de oklarheter som uppenbarligen
förelåg.

Sammanfattningsvis anser jag att tingsrätten förtjänar kritik för sin bristande
handläggning av frågan om AA:s rätt att i egenskap av dödsbodelägare föra talan i
konkursärendet.

Vad AA i övrigt har anfört ger inte anledning till någon ytterligare åtgärd eller
något uttalande från min sida.

Med dessa uttalanden avslutas ärendet.
