# Anmälan mot Göteborgs tingsrätt om bl.a. att en person tvingats att vittna trots att han hade anmält att han var hemma för vård av barn

JO 2015-02-20 dnr 567-2014

BESLUT
                                                                         Datum                 Dnr                     Sid
                                                                         2015-02-20            567-2014               1 (7)
Justitieombudsmannen
Lars Lindström




                        Anmälan mot Göteborgs tingsrätt om bl.a. att en person tvingats att
                        vittna trots att han hade anmält att han var hemma för vård av barn


                          Beslutet i kortet: En polisman som var kallad att vittna anmälde att han inte kunde
                          komma eftersom han var hemma med sina två sjuka barn. Efter ett telefonsamtal med
                          tingsrätten inställde han sig emellertid tillsammans med barnen. Han vittnade med
                          barnen i famnen, och förhöret spelades in med ljud och bild. I JO:s beslut konstateras
                          att polismannen känt att tingsrätten behandlat honom och hans barn illa och att
                          tingsrätten därigenom har misslyckats i någon mening. Däremot anser JO att det som
                          kommit fram inte är tillräckligt för att kritisera tingsrätten.

## Anmälan

I en anmälan till JO framförde AA klagomål mot Göteborgs tingsrätt. Han skrev
                        bl.a. följande:

                        Han var den 28 januari 2014 kallad att inställa sig som vittne vid tingsrätten.
                        Han skulle höras om ett polisingripande som han hade gjort. Förhöret skulle äga
                        rum kl. 14.15. Eftersom hans två barn var sjuka och ingen annan kunde ta hand
                        om dem var han tvungen att stanna hemma från jobbet den dagen. På morgonen
                        omkring kl. 9.00–10.00 ringde han till tingsrätten och förklarade att han inte
                        kunde komma till förhandlingen eftersom hans barn var sjuka. Han meddelade
                        samtidigt att han kunde vittna per telefon. Personen som tog emot hans samtal
                        lovade att se över situationen och att återkomma till honom skyndsamt.
                        Tingsrätten återkom till honom först kl. 14.25 då han fick ett samtal från en
                        anställd vid tingsrätten som deltog i den aktuella förhandlingen och som
                        kontaktade honom på uppdrag av rättens ordförande. Han fick beskedet att hans
                        skäl att inte komma till förhandlingen, dvs. två sjuka barn, inte var godtagbart
                        och att förhandlingen inte skulle ställas in. Han blev vidare tillsagd att om han
                        inte inställde sig vid tingsrätten inom 30 minuter skulle han vara tvungen att
                        betala vite på 2 000 kronor. Han begav sig därför till tingsrätten med sina två
                        barn. Under förhöret fick han sitta i rättssalen med barnen i knäet. Förhöret
                        spelades in med bild, och hans barn syns tydligt på inspelningen. Han
                        förklarade för rättens ordförande att han inte ansåg att hans barn skulle behöva
                        vara med om förhöret men fick till svar att han skulle få ersättning för det.




 Riksdagens ombudsmän                         E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                    Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                             Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4               Fax:           08-21 65 58                                  www.jo.se
                                                                        Dnr 567-2014         Sid 2 (7)




Utredning
Handlingar i tingsrättens mål B 7961-12 och en kopia av ljud- och bildfilen från
förhöret med AA begärdes in och granskades.

Därefter uppmanades tingsrätten att lämna upplysningar om och yttra sig över
det som hade framförts i anmälan om vad som ägde rum före vittnesförhöret
och om vittnesförhörets genomförande.

Tingsrätten (lagmannen BB) lämnade in ett remissvar tillsammans med
upplysningar från tingsfiskalen CC.

CC lämnade följande upplysningar (bilagor här utelämnande):

      AA var kallad till tingsrätten på eftermiddagen den 28 januari 2014 att höras som
      vittne under en åtalspunkt som handlade om ett rattfylleribrott, grovt brott.
      Under förmiddagen samma dag var han i kontakt med en av tingsrättens
      domstolshandläggare och förklarade för henne att han var hemma med sjuka
      barn och att han saknade möjligheter att komma till tingsrätten. Han erbjöd sig
      att vara tillgänglig för att kunna höras per telefon.
      Jag satt själv i en annan huvudförhandling under förmiddagen.
      Domstolshandläggaren mejlade uppgifterna om AA:s situation till den tingsnota-
      rie som satt i rätten med mig, mejlet finns bilagt detta yttrande som bilaga A.
      Tingsnotarien berättade därefter för mig att ett vittne, AA, som var kallad till
      eftermiddagen hade fått förhinder men erbjöd sig att vara närvarande per telefon.
      Jag tog inte själv del av mejlet.
      Jag meddelade protokollföraren att vi fick ta ställning till frågan om AA:s
      medverkan vid förhandlingen först efter att ha kommunicerat frågan med
      åklagaren och förutsatte att den här informationen skulle förmedlas till AA. Till
      bilden hör också att det var olika åklagare under för- och eftermiddagen.
      När tingsrättens mål B 7961-12 ropades på inställde sig inte den tilltalade. Det
      gick att konstatera att AA:s medverkan var nödvändig för förhandlingens
      genomförande. I denna del hänvisar jag till anteckningar vid
      huvudförhandlingen, se bilaga B. Därefter tog jag personligen kontakt med AA.

      Påståenden om hot m.m.
      AA har i sin anmälan till JO skrivit att han kl. 14.25 fick ett samtal från
      tingsrätten och att mannen i telefonen var delaktig i förhandlingen och på
      domarens förmaning hade fått uppgiften att ringa och förklara för AA att hans
      skäl att inte komma till förhandlingen på grund av sjuka barn inte var godtagbart.
      AA har vidare uppgett att han blev hotad med vite om 2 000 kr om han inte
      inställde sig inom 30 minuter till tingsrätten och att samtalet avslutades genom
      att luren lades på.
      Min bild av vad som hände är en annan. Det var nämligen jag i egenskap av
      rättens ordförande som talade med honom i telefonen. Jag ringde upp honom
      under pågående förhandling i salen i närvaro av åklagaren, den offentliga
      försvararen, nämndemännen och protokollföraren. De närvarande kunde höra
      vad jag sa men inte vad AA sa eftersom högtalartelefonen inte var aktiverad.
      När jag inledde samtalet med AA var jag inte medveten om att hans sambo var
      bortrest och att han inte hade någon som kunde hjälpa honom. Därför började jag
      samtalet med att fråga honom om det förhinder han hade anmält till tingsrätten
      under förmiddagen var undanröjt, i tron att han hade ordnat med barnvakt. AA
      tog inte i samtalet vid något tillfälle upp att han saknade möjlighet till att komma
      till tingsrätten på grund av sjuka barn. Med facit i hand borde jag kanske inte ha
                                                                     Dnr 567-2014        Sid 3 (7)




nöjt mig med att fråga honom om detta utan ställt ytterligare kontrollfrågor för
att försäkra mig om att han verkligen hade ordnat barnvakt. För mig framstod det
som uteslutet att en polisman som var kallad att vittna skulle ta sina förkylda
barn till tingsrätten. Frågan var som sagt inte uppe under samtalet.
AA uppehöll sig under samtalet istället vid att han kunde hamna i kläm på grund
av dubbel ersättning från både Försäkringskassan och sin arbetsgivare om han
trädde i tjänst för att vittna. Inte heller framförde han något som jag kunde
uppfatta som en vädjan om att slippa ta med sina sjuka barn till tingsrätten. Om
han hade berättat för mig att han var ensam hemma med sina sjuka barn och att
han inte hade någon barnvakt som kunde hjälpa honom skulle jag ha tveklöst
befriat honom från vittnesplikten.
Enligt min bedömning är det en självklarhet att vård av sjuka barn utgör laga
förfall när det inte finns någon annan person tillgänglig som kan ta hand om
barnen i fråga. Men den oro AA framförde till mig handlade enbart om problem
med Försäkringskassan. Jag förklarade för honom att det inte var rimligt att ställa
in förhandlingen med anledning av att AA skulle få korrigera sin anmälan till
Försäkringskassan.
Jag frågade därför AA hur lång tid han behövde på sig för att inställa sig till
tingsrätten. I anledning av att vi hade ett flertal andra åtalspunkter att behandla
utan AA:s medverkan fanns det tid. När AA uppgav att han kunde inställa sig till
tingsrätten inom 30 minuter så förklarade jag för honom att han kunde få mer tid
om han behövde detta med hänsyn till det utrymme vi hade. Han uppgav dock att
tiden var tillräcklig. Frågan om vite behandlades överhuvudtaget inte under vårt
samtal.
Som framgår har jag en helt annan bild av vad som förekommit än den som AA
har redogjort för i sin anmälan till JO. I övriga delar hänvisar jag till den tjänste-
anteckning jag gjorde i samband med telefonsamtalet med AA, se bilaga C.

Vittnesförhörets genomförande
När AA inställde sig till tingsrätten hade han till min förvåning med sig sina två
söner till rätten. Han var väldigt arg och upprörd och undrade varför den
tilltalade inte var närvarande.
Jag förklarade för AA att rätten hade beslutat att ta målet till prövning i den
tilltalades utevaro. Därefter satte sig AA i vittnesbåset med sin vad jag
uppfattade som ettåriga son i knäet. Hans några år äldre son hade han självmant
placerat på en åhörarplats.
I AA:s anmälan till JO finns det uppgifter om att han tvingades till förhör under
tiden hans barn var närvarande. AA fick överhuvudtaget inte några instruktioner
från mig eller någon annan vid tingsrätten att ta med sig sina barn till tingsrätten
och han fick inte heller några anvisningar om att sätta sig i vittnesbåset med sin
son.
För ordningens skull vill jag även här understryka att om AA på något vis invänt
mot lämpligheten att hans barn skulle vara närvarande under förhöret med
honom så hade jag avbrutit förhöret.
Jag fick som rättens ordförande ta ställning till om förhandlingen skulle
genomföras eller ställas in när AA oombett och olyckligt, låt vara att det vara
fråga om ett missförstånd, inställde sig i rätten med sina barn och därefter satte
sig i vittnesbåset med sitt yngsta barn.
Med utgångspunkt från följande omständigheter gjorde jag bedömningen att
förhandlingen skulle genomföras:
        AA skulle höras om hur den tilltalade framfört sitt fordon i trafiken
         under påverkan av narkotika. Hans vittnesförhör skulle enligt min
         bedömning därför inte komma att innehålla sådana uppgifter som kunde
         förväntas vara särskilt obehagliga för barnen.
                                                                           Dnr 567-2014      Sid 4 (7)




              Det var fråga om ett kortvarigt vittnesförhör om ca 5 minuter.
              Den tilltalade fanns inte närvarande i förhandlingssalen. Det fanns vid
               detta tillfälle inte heller några andra åhörare som kunde tänkas påverka
               barnen.
              Det var fråga om en brottslighet där det samlade straffvärdet uppgick
               till tre månaders fängelse, det vill säga det var inte fråga om
               bagatellartad brottslighet.
              Den tilltalade hade vid ett tidigare tillfälle uteblivit från tingsrättens
               förhandling.
      Vittnesförhöret med AA kom alltså att genomföras med hans barn synliga på den
      inspelning av förhöret som gjordes.
      Under förhöret med AA tog jag hänsyn till barnen i den omfattning som
      framstod som nödvändig i den uppkomna situationen. När AA:s yngste son blev
      upprörd i samband med att inspelningen skulle startas bad jag protokollföraren
      att genast stänga av förhöret. Inte heller blandade jag mig i när AA:s äldste son
      ville gå till sin pappa mitt under förhöret med honom.
      Det är min uppfattning att AA blev behandlad med respekt trots hans upprörda
      sinnesstämning när han inställde sig till tingsrättens huvudförhandling. Efter att
      han hade hörts bad jag AA om ursäkt dels för att det hade dröjt med att han hade
      fått besked från tingsrätten, dels för att han upplevt sig ha behövt ta med sig sina
      förkylda söner till tingsrätten och jag erbjöd mig att ringa honom efteråt för att
      reda ut varför det hade blivit ett sådant missförstånd.
      AA uttryckte tydligt att han inte ville att någon från tingsrätten skulle ta kontakt
      med honom utan han ville ha ett namn på någon person att anmäla varpå han fick
      mitt namn. Att det enda besked han fått skulle ha varit ”du kommer ju få
      ersättning för detta” överensstämmer inte heller med vad som hände.

      Övriga synpunkter
      Som framgått av min beskrivning har jag en helt annan bild av de faktiska
      händelserna än den som AA har redogjort för i sin anmälan. Eftersom det finns
      utomstående parter som var närvarande vid tingsrättens huvudförhandling såsom
      exempelvis åklagaren som kan bekräfta min version av händelseförloppet
      bemöter jag inte ytterligare AA:s påståenden.
      Oavsett detta kan jag i efterhand bara beklaga att det som uppenbart varit fråga
      om missuppfattningar från såväl min som AA:s sida lett till att AA känt sig illa
      behandlad. Det har naturligtvis inte varit min avsikt. I stället var min avsikt att
      utifrån den information jag uppfattade mig ha och den situation som jag senare
      ställdes inför att göra det bästa av situationen.
      Det bör avslutningsvis för AA:s kännedom i ärendet framkomma att uppgifterna
      för bild som ingår i en ljud- och bildupptagning av ett förhör vid tingsrätten
      omfattas av stark sekretess enligt 43 kap. 4 § offentlighets- och sekretesslagen.
      Ljud- och bildupptagningarna från tingsrättens förhandling raderas sex veckor
      efter det att tingsrättens dom har vunnit laga kraft, vilket nu har skett. Hans oro
      om att utomstående kan ta del av förhören är därmed obefogad.
BB anförde följande:

      Tingsrättens synpunkter
      Informationen från handläggaren till ordföranden om att vittnet var hemma med
      sjuka barn och att det inte fanns någon annan person tillgänglig som kunde ta
      hand om barnen borde ha gått fram.
      Vittnet borde tidigare under dagen ha fått ett besked från tingsrätten om vad som
      skulle gälla avseende vittnesförhöret med honom.
                                                                           Dnr 567-2014         Sid 5 (7)




      Det var inte samma åklagare som tjänstgjorde i de övriga målen under dagen och
      det var därför inte helt enkelt att få ett besked om hur åklagaren ställde sig till ett
      eventuellt telefonförhör. Detta borde å andra sidan inte ha hindrat ordföranden
      från att via telefon ta kontakt med åklagaren för att efterhöra dennes inställning
      till att vittnet hördes per telefon.
      Eftersom ordföranden kände till att vittnet var hemma på grund av VAB och
      åklagaren ansåg att det inte var möjligt att höra vittnet per telefon borde
      huvudförhandlingen ha ställts in, förutsatt att tingsrätten gjorde samma
      bedömning avseende telefonförhör som åklagaren.
      CC har uppgett att vittnet vid telefonsamtalet dem emellan uppehållit sig vid att
      han skulle få problem med försäkringskassan om han inställde sig till tingsrätten.
      Ordföranden har alltså inte ens vid telefonsamtalet fått klart för sig att vittnet
      saknade möjlighet att få hjälp med barnvakt för det kommande vittnesmålet. Det
      hade å andra sidan kanske räckt med en kompletterande fråga från ordförandens
      sida om vittnet hade möjlighet att ordna med barnvakt, och då skulle möjligen de
      fortsatta missförstånden ha kunnat undanröjas.
      Inte förrän när vittnet väl kom till tingsrätten, har ordföranden fått klart för sig,
      att det handlade om att vittnet var hemma med sjuka barn utan tillgång till
      barnvakt. Ordföranden borde då ha frågat vittnet om denne ändå var beredd att
      vittna. Om vittnet ansåg att han på grund av barnens närvaro i rättssalen inte var
      beredd att vittna, borde huvudförhandlingen ha ställts in.
      Om vittnet i det läget i stället gått med på att vittna, borde ordföranden ha frågat
      om det var okej för honom att någon annan i salen, exempelvis vittnesstödjare
      eller protokollföraren, tog hand om barnen alldeles i närheten av vittnet så att
      dessa inte skulle komma att filmas.
      För det fall vittnet inte ville överlåta åt någon annan att ta hand om barnen, ens
      den korta stund som vittnesmålet varade, borde förhören hållits endast med
      ljudupptagning för att på så sätt undvika att få med barnen på bild.
      Sammanfattningsvis kan nog mycket av det som hände den 28 januari 2014
      tillskrivas att ordföranden var en tämligen oerfaren tingsfiskal som då hade
      tjänstgjort endast sex månader. Därtill har framkommit att han fick hantera den
      uppkomna situationen utan pauser under pågående huvudförhandlingar i andra
      mål, med åtföljande stress.
      Det går inte heller att bortse ifrån att Göteborgs tingsrätt under flera år dragits
      med stora s.k. överbalanser. Detta har i sin tur lett till en inställning på
      tingsrätten om att i så stor utsträckning som möjligt undvika inställda
      förhandlingar. Baksidan med en sådan kultur på en tingsrätt kan någon gång leda
      till bristande hänsyn till andra behov än tingsrättens.
CC kompletterade sina upplysningar med ett e-postmeddelande från
samordnaren för vittnesstöd vid Göteborgs tingsrätt.

AA kommenterade tingsrättens remissvar och det inkomna
e-postmeddelandet.

Bedömning

Av utredningen framgår att AA, som den 28 januari 2014 var kallad till
tingsrätten för att vittna, inställde sig vid tingsrätten tillsammans med sina två
barn. Av utredningen framgår vidare att AA kom att avlägga vittnesmål med
barnen i sin famn, att förhöret kom att spelas in med ljud och bild samt att AA:s
barn därmed kom att dokumenteras tillsammans med honom. Av utredningen
hos JO framgår klart att AA känt att tingsrätten behandlat honom och hans
                                                                  Dnr 567-2014      Sid 6 (7)




söner illa. Därigenom kan det sägas att tingsrätten i någon mening har
misslyckats. Det innebär dock inte nödvändigtvis att det finns anledning för mig
att kritisera tingsrätten eller någon enskild medarbetare hos tingsrätten.

AA och CC har olika uppfattningar om vad som sades vid kontakterna mellan
tingsrätten och AA per telefon före vittnesförhöret. AA har uppgett att han
hotades med vite och tvingades att inställa sig vid tingsrätten tillsammans med
sina barn. CC har förklarat att han under telefonsamtalet inte uppfattade att AA
var ensam hemma med sjuka barn utan någon annan person som kunde ta hand
om barnen. Han har vidare tillbakavisat uppgiften om att AA skulle ha hotats
med vite. Utredningen ger alltså inte något entydigt svar på vad som sades
under telefonsamtalet. Det framstår inte som meningsfullt att ytterligare utreda
den frågan. Det som kommit fram utgör inte tillräckligt underlag för att rikta
någon kritik mot tingsrätten för vad som inträffade innan AA kom till
tingsrätten. Liksom tingsrätten kan jag dock konstatera att AA tidigare under
dagen borde ha fått besked om vad som skulle gälla i fråga om förhöret med
honom.

Även om vad som inträffade i rättssalen sedan AA kommit dit råder det delade
meningar. Eftersom utredningen inte ger tillräckligt stöd för annat är
utgångspunkten för min fortsatta bedömning att CC – som först när AA kom till
tingsrätten förstod att han varit tvungen att ta med sig sina barn – inte
uppfattade att AA i rättssalen protesterade mot att vittnesförhöret skulle
genomföras eller mot att förhöret skulle spelas in med ljud och bild. Med detta
sagt gör jag följande bedömning när det gäller vittnesförhörets genomförande.

Det finns inget lagstadgat förbud mot att hålla vittnesförhör i närvaro av barn.
Det innebär emellertid inte att det är lämpligt att så sker. En
domstolsförhandling är naturligtvis i många fall en olämplig miljö för ett barn.
Det kan i sammanhanget nämnas att rättens ordförande, när det finns skäl till
det, kan vägra den som är under 18 år att närvara vid en förhandling (5 kap. 2 §
rättegångsbalken, RB).

Enligt 6 kap. 6 § första stycket RB ska en berättelse som lämnas i bevissyfte i
tingsrätten dokumenteras genom en ljud- och bildupptagning, om det inte finns
särskilda skäl mot det. Undantagsregeln avser framför allt det fallet då en
upptagning av något skäl kan antas innebära att utredningen i målet försämras
(prop. 2004/05:131 s. 228). I förarbetena anges att utrymmet för att låta bli att
dokumentera ett förhör genom en ljud- och bildupptagning med hänsyn till
integritetsskäl i de allra flesta fall är mycket begränsat. Bedömningen av om det
finns skäl att avstå från att göra en ljud- och bildupptagning måste nämligen
göras med beaktande av den sekretessbestämmelse som gäller i fråga om
bilduppgiften (a. prop. s. 228). Av 43 kap. 4 § offentlighets- och sekretesslagen
(2009:400) följer att sekretess gäller för själva bilduppgiften i en ljud- och
bildupptagning, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den hörde
lider men. Den hörde har därmed ett skydd mot att bilduppgiften sprids.
                                                                     Dnr 567-2014       Sid 7 (7)




Lagstiftaren torde, när bestämmelsen i 6 kap. 6 § första stycket RB infördes,
naturligtvis inte ha haft i åtanke att barn skulle komma att dokumenteras
tillsammans med parter eller vittnen som hörs i bevissyfte.

Som tingsrätten varit inne på i sitt yttrande skulle CC ha kunnat hantera den
uppkomna situationen i rättssalen på andra sätt än vad han gjorde. Det är
emellertid lättare att göra kloka ställningstaganden i efterhand än att fatta beslut
under pågående huvudförhandling. Bedömningen av CC:s handlande påverkas
också av att det är ett stort problem i landets tingsrätter att huvudförhandlingar i
brottmål ställs in av olika skäl, bl.a. när parter och vittnen anmäler förhinder.
Det är naturligt för en domare att göra sitt yttersta för att utsatta förhandlingar
inte ska ställas in, och det kan inte undvikas att det ibland blir en balansgång
mellan hänsynen till den som anmäler förhinder och andra intressen.

Mot den angivna bakgrunden finns det inte tillräckliga skäl att kritisera CC för
hur han hanterade frågan om vittnesförhör med AA. Sammanfattningsvis anser
jag alltså att det som har framkommit inte är tillräckligt för att rikta någon kritik
mot tingsrätten.

Ärendet avslutas.
