# Allvarlig kritik mot en chefsöverläkare vid Rättspsykiatriska kliniken, Säters sjukhus, och en chefsöverläkare vid Område Psykiatri,
Östersunds sjukhus, för behandlingen av en patient som gavs öppen rättspsykiatrisk vård

JO 2016-06-30 dnr 5705-2014

## Beslut

BESLUT
                                                                           Datum                     Dnr                      Sid
                                                                           2016-06-30                5705-2014              1 (16)
Justitieombudsmannen
Stefan Holgersson




                        Allvarlig kritik mot en chefsöverläkare vid Rättspsykiatriska kliniken,
                        Säters sjukhus, och en chefsöverläkare vid Område Psykiatri,
                        Östersunds sjukhus, för behandlingen av en patient som gavs öppen
                        rättspsykiatrisk vård


                          Beslutet i korthet: En patient som gavs öppen rättspsykiatrisk vård skulle som villkor
                          för vården bl.a. avhålla sig från droger och underkasta sig drogtester. Patienten
                          lämnade vid ett besök på kliniken ett urinprov som vid s.k. screening visade positivt
                          när det gällde amfetamin. Det uppstod då misstanke om att patienten hade använt
                          droger i strid med villkoren för vården. Patienten informerades om att han kunde välja
                          mellan att antingen stanna kvar frivilligt på kliniken till dess att urinprovet hade
                          verifierats eller att man annars skulle ta ställning till att konvertera den öppna vården
                          till sluten rättspsykiatrisk vård. Patienten stannade kvar på avdelningen i sju dagar.
                          Screeningtestet hade då analyserats och visade negativt resultat.
                          I en anmälan till JO klagade patienten på de berörda chefsöverläkarna och uppgav att
                          han hade varit frihetsberövad eftersom han inte stannade kvar på kliniken av fri vilja.
                          JO uttalar till att börja med att ett resultat som visats vid ett screeningtest bör
                          användas med försiktighet eftersom resultatet inte är tillräckligt tillförlitligt. Då ett
                          positivt resultat kan visa sig vara felaktigt bör ingripande beslut gentemot en patient
                          inte grundas enbart på ett sådant test. JO kritiserar de berörda chefsöverläkarna och
                          menar att de haft en felaktig utgångspunkt, att det var en självklarhet att patienten
                          skulle vara föremål för sluten vård tills drogtestet hade verifierats. I stället borde man
                          ha tillämpat en försiktighetsprincip och noga övervägt om andra mindre ingripande
                          åtgärder kunde vara tillräckligt.
                          JO uttalar vidare kritik mot en chefsöverläkare för att han inte begärde att analysen
                          skulle tas med förtur. För patienten var resultatet av analysen avgörande för om han
                          skulle behöva vara kvar inom den slutna vården eller inte.
                          När det gäller frågan om patientens vistelse på kliniken var frivillig eller inte uttalar JO
                          bl.a. följande: För att ett samtycke ska kunna ligga till grund för en vårdåtgärd krävs
                          att frivilligheten är reell. En vårdåtgärd får inte genomföras efter hot om någon
                          sanktion eller andra former av påtryckningar. Patienten måste ha fått information om
                          alternativen som finns. Först då kan en patient lämna ett informerat samtycke.
                          Samma resonemang kan föras när det gäller frågan om intagning för sluten vård
                          enligt hälso- och sjukvårdslagen (HSL). I en situation som den nu aktuella där
                          patienten har befunnit sig i ett uppenbart beroendeförhållande till läkarna måste det
                          ställas höga krav när det gäller att försäkra sig om att frivillighet föreligger.
                          JO anser att innehållet i den information som patienten fick inte uppfyllde de krav på
                          tydlighet, saklighet och fullständighet som måste ställas för att patienten skulle kunna



 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                Fax:           08-21 65 58                                       www.jo.se
                                                                          Dnr 5705-2014      Sid 2 (16)




 fatta ett välgrundat beslut. Intrycket av journalanteckningarna är också att
 informationen har lämnats på ett sådant sätt att patienten inte kan ha uppfattat att han
 hade något annat val än att stanna på kliniken. Under dessa förhållanden, där
 patienten med fog uppfattat sig vara tvungen att gå med på läkarnas krav, finns det
 enligt JO:s mening inget verkligt samtycke. Patienten framförde också tydligt sitt
 missnöje. Det måste ha stått klart för sjukvårdspersonalen att det inte fanns något
 reellt samtycke till HSL-vård. Sjukvården borde därför ha tagit ställning till om
 förutsättningarna för återintagning till sluten rättspsykiatrisk vård var uppfyllda och i
 sådant fall antingen ha gjort en anmälan till förvaltningsrätten eller meddelat ett
 interimistiskt beslut om sådan vård.
 Genom sjukvårdens hantering betogs patienten sin rätt att få saken prövad av
 domstol. JO uttalar i denna del allvarlig kritik mot de berörda chefsöverläkarna.
 JO behandlar slutligen den omständigheten att patienten inte fick ha någon ute-
 vistelse i avvaktan på verifieringen av testresultatet. Detta är givetvis oförenligt med
 ståndpunkten att det rörde sig om frivillig vård. Eftersom patienten inte var intagen för
 sluten rättspsykiatrisk vård fanns det inget stöd för att hindra honom från att lämna
 kliniken. JO kritiserar chefsöverläkaren som beslutat i frågan.
 JO konstaterar att chefsöverläkarnas hantering har brustit i flera avseenden och att
 hanteringen har inneburit ett ingrepp i patientens rörelsefrihet som inte har haft stöd i
 lag. JO ser mycket allvarligt på detta.

## Anmälan och bakgrund

Bakgrund
AA överlämnades 1991 till sluten rättspsykiatrisk vård med särskild
utskrivningsprövning. Han vårdades sedan vid Rättspsykiatriska kliniken, Säters
sjukhus. Efter en anmälan från chefsöverläkaren beslutade Förvaltningsrätten i
Falun i en dom den 19 mars 2014 (mål nr 3087-14) att den rättspsykiatriska
vården av AA skulle fortsätta men övergå från sluten till öppen rättspsykiatrisk
vård. Som särskilda villkor för vården föreskrev rätten bl.a. att AA skulle
avhålla sig från alkohol och andra droger samt underkasta sig
provtagning/drogtest enligt chefsöverläkarens bestämmande.

Enligt en överenskommelse mellan Rättspsykiatriska kliniken vid Säters
sjukhus, Landstinget Dalarna, och Område Psykiatri vid Östersunds sjukhus,
Jämtlands läns landsting, gavs den öppna rättspsykiatriska vården av AA vid
Östersunds sjukhus. Chefsöverläkaren BB vid Rättspsykiatriska kliniken i Säter
hade ansvaret för vården. Han beslutade att AA skulle genomgå provtagning
och lämna drogtest vid Östersunds sjukhus en gång per vecka.

Anmälan
I en anmälan till JO klagade CC, som ombud för AA, på chefsöverläkaren BB
vid Rättspsykiatriska kliniken, Säters sjukhus, och chefsöverläkaren DD vid
Område Psykiatri, Östersunds sjukhus.

CC uppgav i huvudsak följande: Mellan den 3 och 10 september 2014 var AA
frihetsberövad då han var inlåst vid den psykiatriska kliniken i Östersund.
Chefsöverläkarna BB och DD meddelade inte något interimistiskt beslut om att
vården skulle övergå från öppen till sluten rättspsykiatrisk vård. De lämnade
                                                                        Dnr 5705-2014       Sid 3 (16)




inte heller in någon anmälan till domstolen om att vården hade övergått till
sluten rättspsykiatrisk vård. AA blev därigenom berövad sin rätt att få
lagligheten av frihetsberövandet prövad av en domstol.

Anledningen till frihetsberövandet var att AA mitt på dagen den
3 september 2014 lämnade ett urindrogtest som vid screening visade på
förekomst av amfetamin. Drogtestet skickades för verifikation. AA lämnade två
nya drogtester senare samma dag som var negativa på samtliga droger. Han fick
information om att han antingen kunde stanna frivilligt på kliniken för
observation till dess att ett svar på verifieringsprovet hade kommit eller att
vården kunde komma att konverteras till sluten rättspsykiatrisk vård. AA
uppgav att agerandet var felaktigt och att han inte stannade kvar frivilligt.
Dagen därpå ifrågasatte han klinikens agerande och sa att han ville lämna
avdelningen. Vidare bad AA att DD skulle försöka skynda på
verifieringsprocessen, men han ville inte göra det. Trots att AA hade uppgett att
han inte stannade kvar frivilligt skrev BB till Förvaltningsrätten i Falun och
meddelade att AA stannade kvar frivilligt för observation. BB skrev också att
han av den anledningen avvaktade med att ansöka om sluten rättspsykiatrisk
vård. Den 10 september 2014 kom beskedet att drogtestet var negativt och AA
kunde lämna kliniken. AA var alltså under en vecka intagen mot sin vilja och
utan något beslut av domstol. Under den aktuella tiden fick han inte vistas
utomhus, varken ensam eller med någon annan person.

CC bifogade bl.a. ett yttrande från en sjukhuskemist vid Laboratoriemedicin,
Östersunds sjukhus. I yttrandet anges bl.a. följande:
      Vi kan nog bara konstatera att det här provet visar på vikten av att verifiera ett
      positivt screeningresultat. Ett positivt screeningresultat är inte positivt i
      förhållande till patienten förrän det är verifierat positivt.

## Utredning

Utredning
JO begärde in journaler från Rättspsykiatriska kliniken vid Säters sjukhus och
Östersunds sjukhus, Område psykiatri.

Sedan begärde JO att Landstingsstyrelsen i Landstinget Dalarna och
Landstingsstyrelsen i Jämtlands läns landsting skulle yttra sig över det som hade
anförts i anmälan till JO.

Landstingsstyrelsens arbetsutskott, Landstinget Dalarna, uppgav i ett remissvar
bl.a. följande:

      Arbetsutskottets bedömning
      Patienten har tidigare haft en drog- och våldsproblematik och vårdas nu inom
      öppen rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Det var därför
      oundgängligt att verifiera det positiva drogtest som patienten lämnat.
      Uppgifterna går isär beträffande patientens frivilliga medverkan till att under den
      tid som provet verifierades, tas in för sluten vård. Medan ansvarig vårdpersonal
      har uppfattat det som att patienten samtyckte till detta, framgår det av anmälan
      att han inte gjorde det. Det framgår dock att om patienten inte gick med på den
                                                                         Dnr 5705-2014       Sid 4 (16)




      frivilliga vården, så skulle ansökan göras om sluten psykiatrisk vård. Detta
      gjordes dock inte i och med uppfattningen att patienten samtyckt till intagningen.
      I alla frivilliga former av vård har patienten möjlighet att när som helst avbryta
      denna och lämna sjukvårdsinrättningen. I förevarande fall var patienten
      informerad om att denna möjlighet sannolikt skulle medföra konsekvensen att
      ansökan skulle göras om konvertering av vården till sluten psykiatrisk tvångsvård.
      För patienten är det därför inte märkligt om vården uppfattades som tvångsvård.
      Arbetsutskottet gör bedömningen att åtgärden att omedelbart reagera på det
      positiva drogtestet för att verifiera detta var väl motiverad. Vård ska alltid ges i
      frivilliga former i första hand, varför det också var riktigt att erbjuda patienten
      vård enligt hälso- och sjukvårdslagen. För att kunna ha kontroll över patienten
      under tiden behövde vården ske i sluten form. I efterhand kan konstateras att
      kontrollen hade kunnat ske även i öppna former, alternativt hade ansökan om
      konvertering av vården kunnat göras.
      Arbetsutskottet gör dock bedömningen att chefsöverläkarnas bedömning var
      välgrundad och att den också innebar ett mindre ingripande i den pågående
      öppna psykiatriska vården än om ansökan om konvertering till sluten psykiatrisk
      tvångsvård hade gjorts. Arbetsutskottet delar inte patientens bedömning att den
      tid som han var intagen i sluten vård utgjorde tvångsvård. Han var alltså fri att
      när som helst lämna vårdinrättningen.
      Arbetsutskottet instämmer också i redogörelsen för patientens situation och den
      utförliga rättsutredning som finns i yttrandet från Landstingsstyrelsen i Jämtlands
      län.

      Patientperspektiv
      Patientens perspektiv återfinns i JO-anmälan. Landstinget Dalarna, som är
      ansvarig för patientens vård, avser dock med de vidtagna åtgärderna att patienten
      ska kunna skrivas ut från den rättspsykiatriska vården utan risk för återintagning.

      Juridik
      För det juridiska perspektivet finns en redogörelse i yttrandet från Länsstyrelsen
      [Landstingsstyrelsen, JO:s anm.] i Jämtlands län.
Landstingsstyrelsen i Jämtlands läns landsting anförde bl.a. följande:         fff




      Den aktuella händelsen
      Vid en regelbunden kontakt för provtagning för screening av urindroger den
      tredje september 2014 lämnade patienten ett urinprov som var positivt för
      amfetamin. Provet skickades till Klinisk Kemi, Laboratoriemedicin vid
      Norrlands Universitetssjukhus för verifiering. Område psykiatri vid
      Östersunds sjukhus meddelade det positiva screeningsresultatet till
      Rättspsykiatrisk avdelning 32 vid Säters sjukhus. Chefsöverläkaren BB vid
      Rättspsykiatrisk avdelning 32 vid Säters sjukhus beslutade att patienten skulle
      erbjudas inneliggande vård vid område psykiatri vid Östersunds sjukhus i
      väntan på verifikation av urinprovet.
      Patienten inställde sig senare samma dag vid område psykiatri vid
      Östersunds sjukhus där han närmare informerades om chefsöverläkarens vid
      Säters sjukhus beslut. Patienten gavs möjlighet att på frivillig väg skriva in
      sig och kvarstanna i väntan på verifikation av urinprovet. Patienten
      informerades också om att alternativet till en frivillig inskrivning sannolikt
      var att chefsöverläkaren vid Säters sjukhus skulle besluta om återintagning för
      sluten vård. Patienten gick frivilligt med på inskrivning även om han
      framförde att han ansåg hanteringen vara orätt och tänkte ta upp det med sin
      advokat. Patienten framförde aldrig några krav på att få överklaga ett
      eventuellt beslut av chefsöverläkaren vid Säters sjukhus.
                                                                 Dnr 5705-2014         Sid 5 (16)




Patienten framförde också önskemål om att verifieringsprocessen av provet
skulle påskyndas och ges förtur.
När det verifierande provresultatet, som visade att det inte funnits droger i
urinen, kom den 10 september 2014 kunde patienten efter överenskommelse
med chefsöverläkaren vid Säters sjukhus lämna slutenvården i Östersund.

Ansvarigt landsting
Enligt 2 § tredje stycket lagen om rättspsykiatrisk vård (1991:1129) (LRV)
gäller föreskrifterna i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) om skyldighet för
ett landsting att erbjuda hälso- och sjukvård även rättspsykiatrisk vård.
Enligt tredje stycket samma paragraf avses med chefsöverläkare i lagen
chefsöverläkaren vid den sjukvårdsinrättning där patienten är inskriven.
Enligt hälso- och sjukvårdslagen är det landsting där patienten är bosatt
ansvarigt för vården av patienten. Bosättningen avgörs genom
folkbokföringen. I riksavtalet för utomlänsvård har det mellan landstingen
reglerats vad som gäller när en patient byter folkbokföringsort under
pågående vård, i avtalet definierat som vårdtillfälle. För sluten vård gäller att
ansvaret för vården ligger hos det landsting där patienten var folkbokförd vid
inskrivning på ett sjukhus.
Patienten dömdes till sluten rättspsykiatrisk vård 1991 och togs in på
Rättspsykiatriska kliniken vid Säters sjukhus där han sedan dess varit
inskriven. Patienten har sedan bytt folkbokföringsort till en ort i Jämtlands
län.
Genom tidigare nämnda dom i Förvaltningsrätten i Falun övergick vården
av patienten från sluten rättspsykiatrisk vård till öppen rättspsykiatrisk vård.
Enligt förarbetena till 2 § 3 st. LRV, prop. 2007/08:70, 2007/08:SoU15 är en
patient inskriven vid en sjukvårdsinrättning under hela tiden som vården
ges, oavsett om detta sker i form av sluten eller öppen rättspsykiatrisk vård.
Med hänsyn till detta kvarstår ansvaret för vården på Landstinget Dalarna,
som Säters sjukhus tillhör, även om patienten bytt folkbokföringsort. Det är
således chefsöverläkaren vid Rättspsykiatriska avdelningen vid Säters sjukhus
som är chefsöverläkare enligt LRV. Chefsöverläkaren vid område psykiatri
vid Östersunds sjukhus är inte behörig att fatta beslut om tvångsvården av
denna patient. Patienten ges den öppna vården av område psykiatri vid
Östersunds sjukhus enligt en överenskommelse mellan området och
Rättspsykiatriska kliniken vid Säters sjukhus.
Överenskommelsen har träffats med hänsyn till att patienten numera är bosatt
i Jämtlands län och enbart med omtanke om patienten.

Återintagning för sluten rättspsykiatrisk vård
Patienten är sedan 1991 överlämnad till sluten rättspsykiatrisk vård med
särskild utskrivningsprövning.
Enligt 3b § andra stycket LRV får en patient som ges öppen rättspsykiatrisk
vård med stöd av första stycket åter ges sluten rättspsykiatrisk vård om
1.   det på grund av risken för återfall i brottslighet som är av allvarligt slag är
     påkallat att han eller hon är intagen på en sjukvårdsinrättning, eller
2.   hans eller hennes psykiska tillstånd eller personliga förhållanden i övrigt
     har förändrats på ett sådant sätt att behovet av rättspsykiatrisk vård inte
     längre kan tillgodoses utanför sjukvårdsinrättningen.
Chefsöverläkaren får besluta att en patient som ges öppen rättspsykiatrisk vård
med stöd av 3 d § första stycket LRV åter ska ges sluten rättspsykiatrisk vård
om
1.   de förutsättningar som anges i 3 b § andra stycket är uppfyllda, och
                                                                Dnr 5705-2014        Sid 6 (16)




2.   rättens beslut om fortsatt vård inte kan avvaktas med hänsyn till risken
     för patientens eller annans hälsa eller personliga säkerhet.
Chefsöverläkaren ska inom fyra dagar från beslutet lämna in en anmälan till
förvaltningsrätten enligt 16 a § LRV.
Av förarbetena till bestämmelserna om öppen rättspsykiatrisk vård, prop.
2007/08:70 s 116 framgår att om en återintagning behöver ske måste bedömas
från fall till fall och är beroende av vilka villkor som föreskrivits, patientens
sjukdomsbild och eventuell risk för återfall i brott. Om patienten ges
rättspsykiatrisk vård med eller utan särskild utskrivningsprövning har därvid
givetvis också stor betydelse.
Vidare framgår att återintagning inte får ske enbart som en sanktion för att
ett villkor inte har iakttagits. Underlåtenheten att följa föreskrivna villkor
måste också innebära risker för patientens psykiska tillstånd eller - för
patienter som ges rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning -
innebära att risken för återfall i brottslighet ökar.

Landstingsstyrelsens bedömning
Att patienten varit inskriven vid Rättspsykiatrisk avdelning 32 vid Säters
sjukhus har varit utgångspunkten vid handläggningen vid område psykiatri
vid Östersunds sjukhus.
Att patienten ges den öppna vården av område psykiatri vid Östersunds
sjukhus bygger på överenskommelsen mellan området och Rättspsykiatriska
kliniken vid Säters sjukhus. Överenskommelsen har träffats med hänsyn till
att patienten numera är bosatt i Jämtlands län och enbart med omtanke om
patienten. Område psykiatri vid Östersunds sjukhus har haft ha nd om det
faktiska utförandet av den öppna vården och vården vid den frivilliga
vistelsen på Östersunds sjukhus mellan den tredje och 10:e september 2014.
Alla beslut har fattats av chefsöverläkaren Rättspsykiatriska kliniken vid
Säters sjukhus.
Av förvaltningsrättens dom 2014-03-19 framgår att ett av skälen till att den
rättspsykiatriska vården skulle fortsätta men övergå till öppen
rättspsykiatrisk vård var att rätten, med hänsyn till den långa tid som gått
sedan patienten vistats utanför institution, inte kunde bedöma risken för
återfall i brottslighet av allvarligt slag. En kontrollerad utslussning skulle ske
inom ramen för den öppna rättspsykiatriska vården för att dels få under lag
för riskbedömningen vid framtida prövning av fortsatt vård eller utskriv ning
och dels för att patienten ska få anpassa sig till ett liv i samhället utanför
institutionen. De särskilda villkoren beslutades med hänsyn till de
riskfaktorer som förelegat och som bedömdes fortfarande föreligga, bland
annat missbruk av alkohol och droger, samt till behovet av insatser för
anpassning till ett liv i frihet.
När ett föreskrivet prov uppvisar användning av droger finns all anledning att
överväga åtgärder även om det är ett resultat av ett screeningtest. Detta gäller
särskilt i ett fall då vården är förenad med särskild utskrivningsprövning då
allmänintresset gör sig gällande. Drogmissbruk är inte bara till skada för
patienten utan har varit en riskfaktor för återfall i brottslighet av allvarligt
slag.
I detta fall blev åtgärden en frivillig medverkan från patienten till att vistas
på slutenvårdsavdelning i avvaktan på verifiering av drogprovet. Detta
medverkade både till att hjälpa patienten från ett eventuellt återfall i
missbruk som ett förebyggande av återfall i brottslighet av allvarligt slag.
Genom den frivilliga medverkan behövdes inte något ställningstagande göras
om förutsättningar för att besluta om att vården skulle övergå till sluten
rättspsykiatrisk vård förelegat. Landstingsstyrelsen vill betona att de beslut
som fattades kring patienten inte togs av chefsöverläkaren vid område
                                                                          Dnr 5705-2014          Sid 7 (16)




      psykiatri vid Östersunds sjukhus, utom vad avser begäran om förtur till
      verifiering av provresultat, utan av chefsöverläkaren vid Rättspsykiatrisk
      avdelning 32 vid Säters Sjukhus.
      Patientens begäran om förtur till verifiering av provresultat efterkoms inte
      av chefsöverläkaren vid område psykiatri vid Östersunds sjukhus med hänsyn
      till etiska principer om lika vård för alla och att sannolikt andra patienter i
      norra regionen kunde vara lika beroende av snabb verifikation som
      patienten.
      Med hänsyn till att patienten frivilligt medverkat i slutenvården under tiden
      mellan tredje och 10 september i år anser landstingsstyrelsen inte att
      patienten varit omhändertagen för tvångsvård.
Landstingsstyrelsen i Jämtlands läns landsting bifogade ett yttrande från
Laboratoriemedicin. I yttrandet anfördes följande:

      Aktuell patient lämnade ett urinprov för screening av urindroger den 3 september
      2014 kl. 11.40. Detta prov gav positivt svar på amfetamin medan övriga analyserade
      komponenter (bensodiazepiner, cannabis, dextropropoxifen, kokain, opiater)
      påvisades ej. Enligt laboratoriets ordinarie rutiner amfetamin-resultatet
      rapporterat som ”POS” med analyskommentar ”Positivt vid screening. Resultat
      med lägre tillförlitlighet. Provet har skickats för verifiering”. (Elektroniskt
      svar skickades kl. 13.53.)
      Nytt prov på kvällen (provtagningstidpunkt 3 september 2014 kl. 21:10; elektroniskt
      svar 22:41) gav resultatet NEG (utan analyskommentar) på samtliga analyserade
      komponenter.
      Enligt ordinarie rutiner skickades det sistnämnda provet inte vidare för verifiering
      eftersom det var negativt avseende samtliga screenade droger. Negativa drogtester i
      urin verifieras i normalfall ej såvida inte beställande klinik uttryckligen begär en
      verifiering oberoende av screeningresultat.
      Analyskvaliteten av drogscreeningen var säkerställd med föreskrivna
      analyskontroller enligt vanliga rutiner, även den aktuella dagen 3 september 2014.
      Metoderna och våra kringrutiner ingår i vår ackrediterade verksamhet enligt EN
      17025.
      Det ska vidare nämnas att urinen vid första provtagningstidpunkten kl. 11.40 var mer
      koncentrerad (U-kreatinin 29,0 mmol/L) jämfört med prov taget kl. 21.10 (U-
      kreatinin 8,7 mmol/L). Detta betyder att även eventuella läkemedelsmetaboliter kan
      antas ha varit mer "uppkoncentrerade", vilket innebär att risken för eventuell
      korsreaktivitet i screeningtesten ökar, eller att substanskoncentrationen lättare kan
      överstiga så kallat gränsvärde eller "cut-off" för positivt svar.
      Laboratoriet har alltså följt de etablerade interna rutinerna. Med tanke på den aktuella
      händelsen menar vi att det ändå kan finnas skäl att påpeka ännu tydligare i
      standardanalyskommentaren att positiva screeningsvar måste anses vara preliminära till
      dess att de är verifierade eftersom det finns risk för falsk-positiva testresultat.
      Vi har därför omarbetat kommentartexten som rutinmässigt används vid positiva
      provsvar i samband med drogscreening av urin för att ytterligare uppmärksamma
      svarsmottagaren på att positiva screeninganalyssvar är preliminära.
      Analyskommentaren är sedan den 7 november "Positivt vid screening.
      Observera att screeningresultat kan vara falskt-positivt och skall betraktas
      som preliminärt tills det verifierats med en mer specifik metod. Provet skickas
      för verifiering till Laboratoriemedicin NUS. Avvakta verifierings- svaret från
      NUS".
CC och landstingsstyrelsen för respektive landsting kommenterade remissvaren.
                                                                  Dnr 5705-2014       Sid 8 (16)




CC tillade bl.a. följande: Det fanns inte någon reell möjlighet för AA att lämna
avdelningen då utgångarna var låsta och endast kunde öppnas av personalen.
Han kontaktade Kemi Laboratoriemedicin vid Norrlands universitetssjukhus
angående verifieringsanalysen av AA:s prov och bad dem påskynda den.
Laboratoriemedicin var tillmötesgående och tidigarelade analysen. Han fick
svar på den strax efter sin begäran vilket resulterade i att AA kunde lämna den
psykiatriska kliniken. Genom att tidigarelägga verifieringsanalysen upphörde
frihetsberövandet betydligt tidigare än vad som annars hade blivit fallet.

Jämtlands läns landsting ombildades den 1 januari 2015 till Region Jämtland
Härjedalen. Landstinget anförde bl.a. följande i ett kompletterande yttrande:
Laboratoriet blev kontaktat av en advokat som bad om att verifieringsanalysen
skulle tidigareläggas, vilket laboratoriet gjorde. Provet analyserades samma dag
som begäran hade framförts. Det är mycket osannolikt att laboratoriet skulle
neka en beställare att få sitt prov omprioriterat. Laboratoriet får dagligen sådana
framställningar och tillmötesgår dem i det närmaste alltid.

Rättslig reglering
I regeringsformens andra kapitel anges de grundläggande mänskliga fri- och
rättigheterna. En grundläggande frihet är rörelsefriheten. Skyddet för den
kommer till uttryck i 2 kap. 8 § regeringsformen, RF, som slår fast att var och
en gentemot det allmänna är skyddad mot frihetsberövanden. Rörelsefriheten
får endast begränsas genom lag (2 kap. 20 § RF).

Inom hälso- och sjukvården är utgångspunkten att vården är frivillig och ska
genomföras i samråd med den som är i behov av vård. I hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763), HSL, framgår bl.a. att hälso- och sjukvården ska
bedrivas så att den uppfyller kraven på en god vård (2 a §). Det innebär t.ex. att
vården särskilt ska bygga på respekt för patientens självbestämmande och
integritet. Vården ska ha en medmänsklig och förstående inriktning och
genomföras i samråd med patienten. Eftersom vården är helt frivillig kan en
patient motsätta sig att en viss vårdåtgärd vidtas (prop. 1984/85:181 s. 96).

Den 1 januari 2015 trädde patientlagen (2014:821) i kraft. Lagen innehåller
bestämmelser som syftar till att stärka och tydliggöra patientens ställning samt
främja patientens integritet, självbestämmande och delaktighet (1 kap. 1 §). I
4 kap. 2 § patientlagen slås det fast att hälso- och sjukvård inte får ges utan
patientens samtycke om inte annat följer av lag.

I lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, LRV, finns bestämmelser som gör
det möjligt att tvångsvårda personer som har begått brott och som lider av en
allvarlig psykisk störning. Med stöd av LRV kan en patient hållas intagen på en
sjukvårdsinrättning för vård dygnet runt som är förenad med frihetsberövande
och annat tvång.

Det följer av 3 § LRV att vård som ges när en patient är intagen vid en
sjukvårdsinrättning kallas sluten vård och annan vård kallas öppen vård.
                                                                   Dnr 5705-2014       Sid 9 (16)




Tvångsåtgärder får inte förekomma inom ramen för den öppna rättspsykiatriska
vården.

När det gäller möjligheten att besluta om återintagning för sluten
rättspsykiatrisk vård regleras förutsättningarna för det, såvitt här är aktuellt, i
3 b § LRV. Enligt bestämmelsen får en patient åter ges sluten rättspsykiatrisk
vård om det på grund av risken för återfall i allvarlig brottslighet är påkallat att
patienten är intagen på en sjukvårdsinrättning, eller patientens tillstånd har
förändrats på ett sådant sätt att patienten inte längre kan vårdas utanför
sjukvårdsinrättningen. Ett beslut om återintagning till sluten vård fattas av
förvaltningsrätten efter en anmälan av chefsöverläkaren (16 a § LRV).
Förvaltningsrättens beslut kan överklagas till kammarrätten. En chefsöverläkare
kan fatta ett beslut om återintagning omedelbart om förutsättningarna är sådana
att rättens beslut inte kan avvaktas med hänsyn till risken för patientens eller
annans hälsa eller personliga säkerhet. Chefsöverläkaren ska inom fyra dagar
från beslutet lämna in en anmälan till förvaltningsrätten (3 d § LRV).
Chefsöverläkarens interimistiska beslut kan överklagas till förvaltningsrätten
(18 § LRV).

I förarbetena till regleringen har det uttalats att det inte är givet att en patient
som inte har rättat sig efter de villkor som har ställts upp för den öppna vården
ska återintas för sluten vård, även om det ligger nära till hands att anse att
vården då inte längre kan ges utanför sjukvårdsinrättningen (prop. 2007/08:70
s. 116 f.). En bedömning av om återintagning är nödvändigt måste göras utifrån
omständigheterna i varje enskilt fall. I förarbetena betonas det att en
återintagning inte får ske enbart som en sanktion för att ett villkor inte har
iakttagits.

Region Jämtland Härjedalen har redogjort för den tillämpliga regleringen i
frågan om vilket landsting och vilken chefsöverläkare som hade det formella
ansvaret för AA:s vård.

Händelseförlopp
Genom utredningen i ärendet har följande kommit fram:

Den 3 september 2014 kl. 11.40 lämnade AA ett urinprov som vid kontroll, s.k.
screening, visade positivt när det gällde amfetamin. Enligt sjuksköterskan som
övervakade provet ”märktes inget speciellt på AA”. Provsvaret skickades för
verifiering. Chefsöverläkaren DD tog kontakt med Säters sjukhus med
anledning av det positiva resultatet. Den sjuksköterska som mottog
informationen vidareförmedlade den till en överläkare som bedömde att de
skulle avvakta till nästa dag med att vidta eventuella åtgärder.

I en journalanteckning signerad av DD den 4 september 2014 anges följande om
vad som hände på kvällen den 3 september:
                                                                       Dnr 5705-2014        Sid 10 (16)




      Vid 18-tiden ringer jag upp avd 32 och får till min förvåning veta att den enl
      Sundström [sjuksköterska vid Säters sjukhus, JO:s anm.] ansvarige överläkaren
      där sagt att saken skulle bero till morgondagen. Jag fann detta så anmärknings-
      värt att jag bad bakjour i Säter ringa upp mig i hemmet och ge en förklaring. Jag
      var beredd att själv utföra en handräckning samt anmäla ställningstagandet att
      inte agera till IVO och Socialstyrelsen. Emellertid ringde dr BB chöl vid Säters
      sjukhus upp mig inom kort kring 19. Dr BB fattade följande beslut: Att ge AA
      möjlighet att på frivillig väg komma för inskrivning vid avd 3b och att
      kvarstanna där i väntan på att svar på verifikation har kommit från Umeå
      avseende förekomst av droger i urin eller ej. Hade AA ej kommit för inskrivning
      före 22.00 skulle BB ombesörja handräckning.
AA kom tillbaka till kliniken kl. 21 den 3 september. Han informerades om att
han kunde välja mellan att antingen stanna kvar frivilligt för observation till
dess att verifieringsprovet hade kommit eller att man annars skulle ta ställning
till att konvertera den öppna vården till sluten rättspsykiatrisk vård.

I journalanteckningen från inskrivningen den 3 september, signerad av en
vikarierande underläkare, anges följande:

      Under samtalet uppger pat att han är oerhört kränkt. En del av samtalet pratar
      han även med sin advokat och rådgör hur han skall tackla detta. Nämner att detta
      är en form av frihetsberövning då det absolut inte är på frivillig basis.
      [---]
      Går med på att kvarstanna till dess att verifieringssvaret anlänt. Även lämnat två
      urinstickor på avd vilka båda var negativa på samtliga droger. Ytterligare
      bedömning samt planering får ske under morgondagen.
AA skrevs in på avdelningen för observation. Dagen därpå skickade
chefsöverläkaren BB en underrättelse till Förvaltningsrätten i Falun och beskrev
det som hade hänt. BB skrev att han avvaktade med ansökan om slutenvård då
patienten frivilligt medverkade till vården.

I anteckningen från den 4 september som jag tidigare citerat noterade DD även
följande:

      Dr BB är tydlig i sin kommunikation och har klargjort att i händelse av att AA
      önskar lämna avd och inte går att komma överens med dr BB ska underrättas och
      i så fall då göra en ansökan om övergång i sluten vårdform. I vart fall ska inte
      AA släppas ut från avdelningen förrän en negativ verifikation kommit och detta
      kommunicerats med BB.
      [---]
      Vidare ifrågasätter han [AA, JO:s anm.] varför han inte får gå nu när vi ju har ett
      negativt värde men det positiva ska ju visas vid gaskromatografi vara positivt
      eller negativt innan så kan ske […].
      AA efterfrågar vidare om vi kan påskynda processen men svaret blir nej, det
      skulle ju innebära att jag bad kemlab i Umeå köra AA:s prov före andras prov
      men det är ju fullt möjligt att i regionen andra personer finns i samma sits dvs.
      väntandes på ett viktigt beslut efter resultat av verifikation, det kan handla om
      körkortsärenden eller utevistelse vid rättspsykiatrisk vård eller andra i princip
      lika viktiga eller viktigare ställningstaganden än i AA:s fall. Det vore alltså
      oetiskt och inte korrekt, att påskynda AA:s utredning före någon annan pats.
Under rubriken ”Bedömning” i journalanteckningen anges följande:
                                                                       Dnr 5705-2014      Sid 11 (16)




      Pat är noggrant informerad om att vi nu avvaktar resultat av verifikation där vi
      inte kommer att påskynda processen utan det får ta den tid det tar som i vilket
      annat fall som helst. AA får inte lämna avd och har ingen utevistelse ens med
      personal då han ju fortf betraktas som varandes positiv på amfetamin och även
      om han sedermera under vårdtiden blir negativ har han ju om han var positiv i
      det första fallet brutit mot villkoren i den öppna rättspsykiatriska vården något
      som sannolikt skulle leda till en övergång i slutenvårdform.
Den 10 september 2014 hade screeningtestet analyserats och det visade negativt
resultat avseende amfetamin och andra droger. Efter samråd med Säters sjukhus
fick AA lämna avdelningen.

## Bedömning

Bedömning
Landstingens hantering av den uppkomna situationen väcker frågor, bl.a. när det
gäller hur man bör se på och agera utifrån ett positivt resultat som visats vid ett
snabbtest. Vidare finns det anledning att granska om AA:s rörelsefrihet
inskränktes i samband med inläggningen och vistelsen vid den psykiatriska
kliniken.

Hur bör man se på och agera utifrån ett positivt resultat vid screening?
Det framgår av utredningen att det urinprov som AA lämnade den
3 september, och som visade positivt resultat avseende amfetamin, hade
analyserats genom s.k. screening. På grund av det positiva testresultatet uppstod
misstanke om att han hade använt droger i strid med de villkor som hade ställts
upp för den öppna rättspsykiatriska vården.

Landstinget Dalarna har i remissvaret anfört att man behöver reagera
omedelbart om ett resultat av drogscreening vid urinprovstagning visar sig vara
positivt på droger. Det är en rutin inom rättspsykiatrin att en patient kommer in
på avdelningen för observation och planering under tiden som ett drogtest
verifieras.

Även Region Jämtland Härjedalen har uppgett att det fanns all anledning att
överväga åtgärder trots att det var frågan om ett resultat av ett screeningtest.
Detta gäller enligt landstinget särskilt i ett fall när vården har varit förenad med
särskild utskrivningsprövning där allmänintresset gör sig gällande.

Av yttrandet från Laboratoriemedicin framgår att man efter den aktuella
händelsen omarbetade den kommentarstext som följer med ett positivt provsvar
vid screening. Numera anges att det positiva resultatet kan vara falskt-positivt
och ska betraktas som preliminärt tills det har verifierats med en mer specifik
metod.

Av intresse i sammanhanget är även hur Rättsmedicinalverket och
Socialstyrelsen ser på screeningtester.

Rättsmedicinalverket utför bl.a. kvalificerade analyser och bedömningar inom
rättspsykiatri och rättskemi. På Rättsmedicinalverkets webbplats (www.rmv.se)
finns bl.a. följande information om narkotikaanalys: Screening ger ett första
                                                                      Dnr 5705-2014      Sid 12 (16)




preliminärt besked om en substans finns i provet eller inte. Vid screeningen sker
en utsortering där positiva prover sållas ut, dvs. prover som ger preliminärt
utslag för olika grupper av narkotika/narkotikaklassade läkemedel. Positiva
screeningresultat måste alltid verifieras (bekräftas).

Socialstyrelsen utfärdade 2015 nationella riktlinjer för vård och stöd vid
missbruk och beroende. Riktlinjerna har funnits i en preliminär version sedan
mars 2014. Enligt Socialstyrelsens rekommendation bör hälso- och sjukvården
och socialtjänsten använda urinprov för att upptäcka pågående eller nyligt intag
av narkotika. När det gäller valet av testmetod anför Socialstyrelsen att
patientnära drogtester (snabbtester) som ger ett omgående provsvar är mer
osäkra än analyser från ett laboratorium och att sådana tester därför inte är
tillräckligt tillförlitliga för att ligga till grund för beslut om åtgärder vid
exempelvis kontraktsvård, tvångsvård eller i körkorts- eller
vapenlicenssammanhang (Socialstyrelsens riktlinjer s. 34 f.).

Jag delar den uppfattning som Socialstyrelsen och Rättsmedicinalverket har gett
uttryck för, nämligen att ett resultat som visas vid ett snabbtest, screening, bör
användas med försiktighet eftersom testresultatet inte är tillräckligt tillförlitligt.
Jag instämmer även i Socialstyrelsens bedömning att eftersom ett positivt
testresultat kan visa sig vara felaktigt bör ingripande beslut gentemot en patient
inte grundas enbart på ett sådant resultat.

Av de handlingar som jag har tillgång till framgår det bl.a. följande: AA
dömdes 1991 för bl.a. grovt rån och grov stöld och lämnades över till sluten
rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Han vårdades vid
Rättspsykiatriska kliniken, Säters sjukhus. AA dömdes senare vid sex tillfällen
för mord begångna före 1991. Domarna ändrades efter resningsförfaranden och
han blev frikänd från samtliga mordåtal. Från januari 2014 beviljades AA
friförmåner och i mars samma år övergick den slutna rättspsykiatriska vården
till öppen rättspsykiatrisk vård. AA hade lämnat regelbundna drogtester under
nästan nio månader och endast vid det nu aktuella tillfället visade ett prov ett
positivt resultat. Vid provtagningen mitt på dagen den 3 september fanns det
inga yttre tecken på att AA var påverkad av droger.

Trots den osäkerhet som är förenad med ett snabbtest som ännu inte har
verifierats har jag förståelse för att ett positivt testresultat leder till någon form
av agerande från sjukvårdens sida. Hur man ska agera måste dock avgöras
utifrån samtliga omständigheter och åtgärderna ska stå i proportion till hur
allvarlig situationen är.

Jag har ingen invändning mot att AA blev tillbakakallad till kliniken för ny
provtagning efter att han hade lämnat det urinprov som efter snabbtestet visade
positivt. I det läget var det självfallet naturligt med fler drogtester. Det kan här
noteras att en överläkare i Säter uppenbarligen ansåg att det inte var påkallat
med ytterligare provtagning samma dag, utan han ville avvakta till dagen därpå
med att vidta åtgärder. På kvällen den 3 september lämnade AA ytterligare i
                                                                   Dnr 5705-2014       Sid 13 (16)




vart fall ett urinprov som var negativt. Detta borde rimligen ha medfört att det
positiva testresultatet värderades med än större försiktighet än som var
motiverat redan i utgångsläget. Såvitt framgår av dokumentationen ledde dock
inte det negativa provresultatet till några diskussioner i saken. Det saknas vidare
helt resonemang i patientjournalerna när det gäller frågan om andra mindre
ingripande åtgärder kunde vidtas i stället för att AA skulle stanna kvar på
avdelningen, dvs. inom sluten vård, i avvaktan på verifieringen av
screeningresultatet. Landstinget Dalarna har i remissvaret kort uppgett att det i
efterhand kan konstateras att kontrollen hade kunnat ske även i öppna former,
alternativt att ansökan om konvertering av vården hade kunnat göras.

De två berörda chefsöverläkarna har enligt min mening haft en felaktig
utgångspunkt, att det var en självklarhet att AA skulle vara föremål för sluten
vård tills drogtestet hade verifierats. I stället borde man ha tillämpat en
försiktighetsprincip och noga övervägt om andra mindre ingripande åtgärder,
som tätare urinprovstagningar och kontakter med AA, kunde vara tillräckligt i
den situation som uppstått.

BB, som hade det formella ansvaret, ska alltså kritiseras för att ha brustit genom
att inte ha gjort en mer grundlig bedömning och analys före ställningstagandet
att AA behövde sluten vård. DD var visserligen inte formellt ansvarig för AA:s
vård. Han ska dock kritiseras för att på ett mycket aktivt sätt ha bidragit till att
BB inte övervägde andra alternativ än vård i sluten form.

Begäran om förtur av verifieringen av snabbtestet
Det framgår av utredningen att AA den 4 september frågade DD om
verifieringen av testresultatet kunde påskyndas, och att DD sade nej till att
framföra en sådan begäran om förtur till Laboratoriemedicin. DD ansåg att det i
förhållande till andra personer som kunde vara i samma sits skulle vara oetiskt
att påskynda analysen av AA:s prov.

Jag bedömer det som osannolikt att det fanns många andra personer som vid
den här tidpunkten befann sig i samma situation som AA. För AA var resultatet
av analysen avgörande för om han skulle behöva vara kvar inom den slutna
vården eller inte. Mot den bakgrunden ser jag det som närmast självklart att
sjukvården borde ha begärt förtur hos Laboratoriemedicin och att det dessutom
borde ha skett på eget initiativ. Inte ens när AA tog upp saken agerade DD, utan
han ansåg att ”det får ta den tid det tar som i vilket annat fall som helst”.

Region Jämtland Härjedalen har i sitt kompletterande yttrande uppgett att
laboratoriet i princip alltid tillmötesgår en begäran om förtur. När AA:s ombud
CC tog kontakt med laboratoriet och bad om att verifieringsprocessen skulle
påskyndas gjorde laboratoriet det. Provet analyserades redan samma dag som
hans begäran hade framförts. Då analysresultatet visade sig vara negativt kunde
AA lämna kliniken omedelbart. Allt talar för att AA hade kunnat lämna
avdelningen betydligt tidigare om en framställning om förtur hade gjorts i
                                                                     Dnr 5705-2014       Sid 14 (16)




samband med att provet skickades för verifiering. DD ska kritiseras för att han
inte begärde förtur av analysen.

Inläggningen vid den psykiatriska kliniken och frågan om utevistelse
AA lades in på den psykiatriska kliniken den 3 september och stannade där i sju
dygn. Under den tiden vistades han inte utomhus vid något tillfälle. CC har gjort
gällande att AA utsattes för en form av frihetsberövande eftersom han inte
stannade kvar på kliniken av fri vilja.

Landstinget Dalarna har uppgett att uppgifterna går isär när det gäller frågan om
AA medverkade frivilligt till vården eller inte. Ansvarig vårdpersonal
uppfattade att han samtyckte till vården, dvs. till frivillig vård enligt HSL, och
att chefsöverläkaren därför inte ansökte om återintagning till rättspsykiatrisk
slutenvård. Landstinget har även anfört att det inte är konstigt om AA
uppfattade vården som tvångsvård, eftersom han var informerad om att en
ansökan om konvertering till sluten rättspsykiatrisk vård sannolikt skulle göras
om han lämnade sjukvårdsinrättningen.

Region Jämtland Härjedalen har i remissvaret uppgett att det var frågan om
frivillig medverkan från AA:s sida.

Som har redovisats ovan är utgångspunkten att hälso- och sjukvård är frivillig
och att patienten har rätt att själv ta ställning till olika behandlingsalternativ och
till om han eller hon ska vårdas inneliggande på en klinik (sluten vård). Ett
undantag från kravet på att vårdinsatser ska ges med stöd av samtycke från
patienten är vård som ges enligt LRV. För att rättspsykiatrisk vård ska kunna
komma i fråga krävs i princip ett beslut av domstol. Vård enligt LRV kan ges i
öppen eller sluten form. Åtgärder som innebär någon form av tvång gentemot
patienten kan endast vidtas om patienten är intagen för sluten rättspsykiatrisk
vård. Sådana åtgärder kan t.ex. vara att hindra patienten från att lämna
sjukvårdsinrättningen och att ge patienten medicin mot hans eller hennes vilja.

En patient som ges öppen rättspsykiatrisk vård kan själv begära att få läggas in
på en avdelning och vårdas inom slutenvården. I en sådan situation sker all vård
i samråd med patienten med stöd av HSL. Några tvångsåtgärder kan inte vidtas
under frivillig slutenvård. Om det skulle uppkomma ett behov av tvångsåtgärder
måste ett beslut fattas om att överföra patienten till sluten rättspsykiatrisk vård
innan någon sådan åtgärd kan vidtas. Det är inte möjligt att med stöd av en
patients samtycke vidta någon tvångsåtgärd, utan de lagliga förutsättningarna
för åtgärden måste vara uppfyllda.

För att ett samtycke ska kunna ligga till grund för en vårdåtgärd krävs att
frivilligheten är reell, dvs. att patientens medgivande grundas på ”verklig”
frivillighet. En vårdåtgärd får inte genomföras efter hot om någon sanktion eller
andra former av påtryckningar. Inför patientens ställningstagande måste han
eller hon vidare ha fått information om vilka behandlingsalternativ som finns
(se prop. 2013/14:106 s. 57). Först då kan en patient lämna ett informerat
                                                                  Dnr 5705-2014      Sid 15 (16)




samtycke. Samma resonemang kan föras vad beträffar frågan om intagning för
sluten vård. I en situation som den aktuella, där AA har befunnit sig i ett
uppenbart beroendeförhållande till läkarna, måste det ställas höga krav när det
gäller att försäkra sig om att frivillighet föreligger.

Sjukvårdspersonalen har självfallet både en rätt och en skyldighet att lämna
information om att återintagning till sluten rättspsykiatrisk vård kan komma att
aktualiseras. Jag vill särskilt anmärka att det alltid finns en risk för att den
informationen i sig uppfattas som en form av påtryckning. Det är därför viktigt
att informationen är saklig, tydlig och fullständig så att patienten kan fatta ett
välgrundat beslut.

AA borde ha upplysts om följande: Om det skulle bli aktuellt med återintagning
till sluten rättspsykiatrisk vård kunde det antingen bli frågan om 1) en anmälan
till förvaltningsrätten eller, om man gjorde bedömningen att förvaltningsrättens
beslut inte kunde avvaktas, 2) ett s.k. interimistiskt beslut av chefsöverläkaren,
dvs. ett omedelbart beslut om återintagning. För det fall en anmälan till
förvaltningsrätten bedömdes tillräcklig skulle AA ha kunnat lämna kliniken i
avvaktan på rättens prövning. Ett interimistiskt beslut av chefsöverläkaren hade
inneburit att AA hade varit tvungen att stanna kvar på kliniken till dess
förvaltningsrätten hade prövat saken. AA hade kunnat överklaga både
chefsöverläkarens interimistiska beslut och förvaltningsrättens beslut.

Såvitt framgår av utredningen uppfyllde inte innehållet i den information som
AA fick de krav som jag har redogjort för. När jag läser journalanteckningarna
får jag också intrycket att informationen har lämnats på ett sådant sätt att AA
inte kan ha uppfattat att han hade något annat val än att stanna på kliniken.
Under dessa förhållanden, där han med fog har uppfattat sig vara tvungen att gå
med på läkarnas krav, saknas förutsättningar att tala om ett verkligt samtycke.
AA framförde också tydligt sitt missnöje. I journalen har på flera ställen
antecknats att AA ifrågasätter beslutet och att han känner sig kränkt. Det har
vidare antecknats att han protesterar och uppger att det är fråga om ett
frihetsberövande som absolut inte är frivilligt. Det måste ha stått klart för
vårdpersonalen att det inte fanns något reellt samtycke till HSL-vård. Påståendet
att AA frivilligt varit inlagd för vård är därför anmärkningsvärt.

Eftersom AA inte samtyckte till sluten vård borde sjukvården ha tagit ställning
till om förutsättningarna för återintagning till sluten rättspsykiatrisk vård var
uppfyllda och i sådant fall om det var tillräckligt att en anmälan gjordes till
förvaltningsrätten eller om omständigheterna var sådana att rättens beslut inte
kunde avvaktas, dvs. att ett interimistiskt beslut skulle fattas av
chefsöverläkaren.

Genom sjukvårdens hantering av frågan betogs AA sin rätt att få saken prövad
av domstol. Den tjänsteman som hade det formella ansvaret var BB. Han hade
dock inte någon personlig kontakt med AA, utan var beroende av den
                                                                 Dnr 5705-2014       Sid 16 (16)




information som han fick från DD. Båda chefsöverläkarna förtjänar allvarlig
kritik för hanteringen i denna del.

Jag vill också uppehålla mig vid följande: Kort tid efter inläggningen beslutades
det att AA inte skulle få ha någon form av utevistelse i avvaktan på
verifieringen av testresultatet. Detta är givetvis oförenligt med ståndpunkten att
det rörde sig om frivillig vård. Eftersom AA inte var intagen för sluten
rättspsykiatrisk vård fanns det inget stöd för att hindra honom från att lämna
kliniken. Med utgångspunkt från dokumentationen var det DD som fattade
beslutet om att inte tillåta utevistelse. Han förtjänar kritik för detta.

Avslutande synpunkter
Personer som vårdas med stöd av LRV befinner sig i en utsatt situation och de
har inte alltid möjlighet att tillvarata sina egna intressen. För att patienternas
rättssäkerhet och grundläggande fri- och rättigheter ska garanteras måste de som
ansvarar för vården ha god kunskap om det regelverk som vården omfattas av.
Det är viktigt att sjukvårdens beslut som rör patienterna är noggrant genom-
tänkta även utifrån dessa aspekter. En särskilt viktig fråga i dessa sammanhang
är gränsen mellan frivillighet och tvång. Om inte frågan om samtycke hanteras
med respekt för patientens integritet och självbestämmanderätt riskerar man att
kränka patientens grundlagsskyddade rättigheter.

Det kan konstateras att de två chefsöverläkarnas hantering har brustit i flera
avseenden och att hanteringen har inneburit ett ingrepp i AA:s rörelsefrihet som
inte har haft stöd i lag. Jag ser mycket allvarligt på detta.

Ärendet avslutas.
