# Kritik mot Kulturnämnden i Stockholms stad för det sätt på vilket en byggnad "k-märkts"

JO 2012-02-23 dnr 5716-2010

BESLUT
                                                                         Datum                   Dnr                    Sid
                                                                         2012-02-23              5716-2010             1 (7)
Justitieombudsmannen
Hans-Gunnar Axberger




                        Kritik mot Kulturnämnden i Stockholms stad för det sätt på vilket en
                        byggnad ”k-märkts”


                          Beslutet i korthet: Kulturhistorisk klassificering av byggnader svarar mot ett
                          allmänintresse, som kommer till uttryck på olika ställen i lagstiftningen. Bl.a. kan
                          kulturhistoriskt värdefulla byggnader skyddas enligt bestämmelser i plan- och bygglagen.
                          Lagstiftaren har däremot avvisat förslag om införande av kommunal
                          kulturminnesmärkning. Icke författningsreglerad kulturminnesmärkning av enskilda
                          byggnader som syftar till bygglovsrestriktioner bör därmed inte förekomma, särskilt inte
                          om det sker utan beaktande av enskilds rätt.
                          I detta fall har Kulturnämnden i Stockholms stad klassificerat en viss byggnad på ett sätt
                          som varit ägnat att fungera som en bygglovsrestriktion. En underrättelse till ägaren gav
                          uttryck för att detta också var avsikten. Kulturnämnden kritiseras därför.

## Anmälan

AA anmälde Stockholms stadsmuseum till JO. Han bifogade ett brev som han fått
                        från Stockholms stadsantikvarie, där det framgick att det hus han ägde hade ”k-
                        märkts”. I anmälan anfördes att stadsmuseet hade beslutat om k-märkning av
                        byggnader i Norra Ängby. Beslutet innebar att fastigheterna förlorade i värde.
                        Värdeminskningen kunde enligt AA uppskattas till mellan två och tre miljoner
                        kronor per fastighet. Beslutet innebar även att nödvändiga renoveringsåtgärder blev
                        väsentligt dyrare. Stadsmuseet hade fattat beslutet utan kontakt med berörda
                        fastighetsägare.

                        AA anmärkte vidare att för vanliga människor är anskaffandet av en egen bostad
                        den största affär de gör i sitt liv. Med framhållande av särskilt de ekonomiska
                        aspekterna anförde han att ”känslan av konfiskering av ens fortsatta liv är
                        fruktansvärd”.

## Utredning

Kulturnämnden i Stockholms stad anmodades att yttra sig. Nämnden beslutade att
                        som svar till JO överlämna ett tjänsteutlåtande från kulturförvaltningen samt en
                        utredning från stadsledningskontorets juridiska avdelning, se bilaga. Av
                        utredningen framgick bl. a. följande.




 Riksdagens ombudsmän                         E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                    Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                             Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4               Fax:           08-21 65 58                                   www.jo.se
                                                                        Dnr 5716-2010      Sid 2 (7)




Kulturnämnden ska utgöra stadens kompetens i arkeologiska och stadsbyggnads-
historiska frågor. Nämnden har hand om förvaltningen av stadsmuseet. Inom
stadsmuseet finns kulturmiljöenheten. Där arbetar man bl.a. med att göra
bedömningar av byggnaders och bebyggelsemiljöers kulturhistoriska värden, s.k.
kulturhistoriska klassificeringar. Bedömningarna redovisas genom att det för varje
bedömd fastighet anges en av fyra färgkategorier:

Blå färg innebär att byggnad inom fastigheten enligt stadsmuseets bedömning
motsvarar fordringarna för byggnadsminnen enligt kulturminneslagen.

Grön färg innebär att stadsmuseet bedömt bebyggelsen som särskilt värdefull från
historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt. Detta motsvarar
kravet i 3 kap. 12 § plan- och bygglagen (PBL).

Gul färg innebär att stadsmuseet anser att bebyggelsen är av positiv betydelse för
stadsbilden och/eller av visst kulturhistoriskt intresse.

För övriga byggnader, som inte klassificeras, används grå färg.

Vad gäller det område där anmälarens fastighet är belägen anfördes att stadsdelen
Norra Ängby är ett småstugeområde som på 1930-talet byggdes ut genom
Stockholms stads satsning på s.k. självbyggeri med ett antal typiserade småstugor
av en utpräglat enhetlig karaktär. Stadsdelen är sedan år 1987 av
Riksantikvarieämbetet utpekad som ett område av riksintresse för
kulturmiljövården. Den ingick i ett klassificeringsprojekt, som beskrevs enligt
följande.
      Stadsmuseets arbete med att inventera och klassificera ytterstadens byggnader, det
      s.k. Ytterstadsprojektet, påbörjades under hösten 2004 och avslutades under 2009. I
      Ytterstadsprojektet, som omfattade byggnader som uppförts före år 1990, har totalt
      59 av stadens 97 ytterstadsdelar behandlats. Arbetet har alltså omfattat ett mycket
      stort antal fastigheter. Totalt i ytterstaden lär det finnas ca 60 000 byggnader. Enbart
      i stadsdelen Norra Ängby har ca l 500 byggnader inventerats.
      Klassificeringen av byggnader föregås av att stadsmuseet först utför en inventering
      av byggnaderna. Inventeringsarbetet innebär i korthet att man samlar information
      och material om varje byggnad såsom uppgifter om byggnadens tillkomsttid,
      byggherre, arkitekt, ritningar, bygglovspliktiga om- och tillbyggnader m.m. Vidare
      studerar man byggnaden exteriört på plats och fotograferar den. Inventeringsarbetet
      har utförts av en projektgrupp om ca 7 personer – byggnadsantikvarier och
      fotografer – inom stadsmuseets kulturmiljöenhet, under ledning av Stockholms
      stadsantikvarie och enhetschefen för kulturmiljöenheten samt ansvarig projektledare
      för Ytterstadsprojektet.
      Inventeringsmaterialet har ställts samman och beretts inom projektgruppen som
      föredragit materialet, inkluderande förslag till bedömningar/klassificeringar av varje
      fastighets kulturhistoriska värde, för en särskild klassificeringsgrupp (expertgrupp)
      bestående av stadsantikvarien och ca 4-5 av kulturmiljöenhetens
      byggnadsantikvarier, samtliga med lång erfarenhet av kulturhistoriska bedömningar.
      Stadsantikvarien har med stöd av gällande delegationsordning fattat de formella
      besluten om klassificering för varje fastighet. Klassificeringarna har föredragits och
      beslutats etappvis, huvudsakligen stadsdel för stadsdel.
      Stadsantikvariens beslut rörande klassificeringen/bedömningen av fastigheternas
      kulturhistoriska värden har noterats i föredragningsmaterialet till
                                                                       Dnr 5716-2010     Sid 3 (7)




      klassificeringsgruppens möten. Uppgifter om klassificeringsnivå med motivering,
      tidpunkter för inventeringen och klassificeringsbeslutet m.m. har också, av
      stadsmuseet, förts in i RAÄ:s Bebyggelseregister (dock utan att direkt göras allmänt
      tillgängliga, se nedan).
      Besluten om de kulturhistoriska klassificeringarna har sedan etappvis, normalt ca 5
      stadsdelar åt gången, anmälts till kulturnämnden. Efter att kulturnämndens protokoll
      från det sammanträde där besluten anmälts hos nämnden justerats, har uppgifterna i
      Bebyggelseregistret gjorts tillgängliga för allmänheten. Klassificeringarna har också
      gjorts tillgängliga för allmänheten bl.a. hos stadsmuseet i det s.k. Faktarummet.
      Det ovan beskrivna förfarandet har huvudsakligen skett i enlighet med en av
      stadsmuseinämnden godkänd beslutsordning beträffande kulturhistorisk
      klassificering.
      Några särskilda underrättelser till varje enskild fastighetsägare under pågående
      inventerings- och klassificeringsarbete har inte gjorts. Löpande under hela projektets
      gång har emellertid funnits information på stadsmuseets hemsida och generell
      information har också skett genom anslag på stadsdelarnas anslagstavlor,
      tidningsartiklar osv. Stadsmuseet lämnar också upplysningar när enskilda hör av sig
      t.ex. på telefon till museet.
      Under hösten 2008 erhöll stadsmuseet resurser för och påbörjade ett utskick av
      information till varje enskild fastighetsägare i ytterstaden vars fastighet erhållit en
      grön- eller blåmarkerad klassificering. Informationen till fastighetsägare i stadsdelen
      Norra Ängby skickades ut under hösten 2009.
Klassificeringsbeslutet beträffande bebyggelsen i Norra Ängby fattades enligt vad
som uppgavs i utredningen av stadsantikvarien den 6 mars 2008. Det anmäldes till
kulturnämnden, som godkände anmälan den 25 mars 2008.

Av utredningen framgår att eventuella ekonomiska konsekvenser för berörda
fastighetsägare inte vägdes in. I sitt yttrande över JO-anmälan har det från
kulturnämndens sida i denna del anförts att den inte kan bedöma huruvida värdet
påverkas för en fastighet som blir kulturhistoriskt klassificerad.

Kulturnämnden hade särskilt anmodats att yttra sig över vilka möjligheter
fastighetsägare har att överklaga besluten om kulturhistoriska klassificeringar. I
utredningen konstaterades därvid inledningsvis att kulturnämndens beslut om
kulturhistoriska klassificeringar inte utgör beslut som äger någon rättskraft
gentemot andra myndigheter eller enskilda; besluten är inte bindande eller
verkställbara. Sammanfattningsvis ansågs besluten om kulturhistoriska
klassificeringar inte utgöra sådana beslut enligt plan- och bygglagen som kan
överklagas genom förvaltningsbesvär. Möjligheten att överklaga de
kulturhistoriska klassificeringarna skulle därför avgöras enligt bestämmelserna i 10
kap. kommunallagen om laglighetsprövning. De kunde enligt utredningen därför
inte omprövas eller överklagas enligt förvaltningslagens bestämmelser.

I tjänsteutlåtandet från kulturförvaltningen angavs att förvaltningen skulle se över
sina rutiner för kulturhistorisk klassificering och den information som lämnas om
den rättsverkan som besluten har m.m. Förvaltningen skulle därefter informera
kulturnämnden om detta.

AA bereddes tillfälle att kommentera kulturnämndens yttrande.
                                                                    Dnr 5716-2010    Sid 4 (7)




Bedömning
Det aktuella ärendet
Stockholms stads kommunstyrelse gav 2004 stadsmuseinämnden i uppdrag att göra
en kulturhistorisk klassificering av bl.a. Norra Ängby. Den inventering som följde
– ”Ytterstadsprojektet” – pågick i cirka fem år och omfattade ett mycket stort antal
byggnader. Den innebar att detaljerad information om varje byggnad inhämtades
samt att byggnaden studerades på plats och fotograferades.

Information om projektet gjordes tillgänglig för allmänheten på olika sätt, men
berörda fastighetsägare underrättades inte om inventeringen, och gavs följaktligen
inte heller tillfälle att yttra sig över de överväganden som gjordes beträffande deras
respektive hus.

På grundval av inventeringen tog stadsantikvarien den 6 mars 2008 ställning till
klassificering av enskilda byggnader. Något formligt beslut existerar dock inte.
Stadsantikvariens ställningstagande anmäldes därefter till kulturnämnden den 25
mars samma år, varvid nämnden, som det får förstås, godkände detsamma.
Nämnden beslöt även att handlingarna i ärendet skulle tillställas
stadsbyggnadsnämnden för kännedom.

I oktober 2009 erhöll anmälaren i detta ärende en skrivelse undertecknad av
stadsantikvarien BB. Den var rubricerad ”Ni äger en K-märkt fastighet!” och
innefattade en underrättelse om att hans fastighet, V 3, klassificerats som
kulturhistoriskt värdefull i den näst högsta klassen, grönt. Av skrivelsen framgick
att många byggnader i området blivit förändrade, vilket gjorde att ”de få
välbevarade stugorna har ett dokumentvärde” och att V 3 var en stuga av det slaget.
I skrivelsen angavs vidare:

I och med att byggnaden är grönklassad kan 3 kap. 12 § i plan- och bygglagen
tillämpas, dvs. byggnadens kulturhistoriska värde får inte förvanskas genom
ombyggnad eller andra förändringar. [.] Tänk på att alla yttre förändringar kräver
bygglov och för väsentliga inre förändringar ska en bygganmälan göras.

I ett till underrättelsen bilagt faktablad fanns allmän information. Där stod bl.a. att
begreppet k-märkt inte hade någon juridisk innebörd. Det angavs även att för en
byggnad som – i likhet med anmälarens hus – grönmarkerats gällde 3 kap. 12 §
(numera 8 kap. 13 §) plan- och bygglagen, varefter bl.a. den bestämmelsen
återgavs med tillägget att den gällde såväl interiör som exteriör.

Den rättsliga ramen
Den klassificering som gjorts i det här aktuella ärendet svarar inte mot någon
rättslig reglering. Den kulturhistoriska klassificeringen av byggnader i allmänhet
utgör dock ett allmänintresse, som kommer till uttryck i bl.a. plan- och
bygglagstiftningen. Klassificeringsverksamheten som sådan har därigenom ett
övergripande lagstöd. Det frågan här gäller är vilken skyldighet det allmänna har i
förhållande till en enskild fastighetsägare, som motsätter sig en ”k-märkning”. Av
                                                                Dnr 5716-2010    Sid 5 (7)




intresse för den bedömningen är bl.a. hur den intresseavvägning som därvid måste
ske har hanterats i lagstiftningssammanhang.

I kulturminneslagen och plan- och bygglagen finns bestämmelser som reglerar hur
särskilt skydd för byggnader som är av kulturhistoriskt värde ska åstadkommas.

En byggnad kan enligt närmare bestämmelser i kulturminneslagen av länsstyrelse
förklaras för byggnadsminne. Ägarens rättigheter ska beaktas, se 3 kap. 3 §
kulturminneslagen. Beslut om byggnadsminnesförklaring kan överklagas till
domstol.

I 8 kap. plan- och bygglagen finns bestämmelser till skydd för kulturhistoriska
intressen. Enligt 13 § får en byggnad som är särskilt värdefull från kulturhistorisk
synpunkt inte förvanskas (förvanskningsförbud). Enligt 14 § ska ett byggnadsverks
underhåll anpassas till omgivningens karaktär och byggnadsverkets värde från
kulturhistorisk synpunkt. Om byggnadsverket därvid är särskilt värdefullt, ska det
underhållas så att de särskilda värdena bevaras. En ändring eller flyttning av en
byggnad ska vidare utföras varsamt så att hänsyn tas till dess kulturhistoriska
värden (17 §).

Tillsyn över förvanskningsförbudets efterlevnad sker som regel i samband med
byggnadsnämndernas prövning av bygg- och rivningslov m.m. (se 9 kap. plan- och
bygglagen). Prövningen sker i former där den enskildes rätt beaktas och med
möjlighet till överklagande. En kommun kan vidare i detaljplan utöka skyldigheten
för en fastighetsägare att söka bygglov, 4 kap. 15 §. I detaljplanen kan kommunen
också ställa upp varsamhets- eller skyddsbestämmelser och rivningsförbud för
kulturhistoriskt värdefull bebyggelse (prop. 2009:10:170 s. 191 f.). Detta regleras
närmare i 4 kap. 16 § 2 och 3. Avsikten är att reglerna ska kunna användas även för
att skydda enstaka byggnader. Förfarandet, inklusive tillvaratagandet av berörda
fastighetsägares rättigheter, regleras i 5 kap. Beslut om detaljplan får överklagas
enligt vad som närmare anges i 13 kap.

Sammanfattningsvis föreligger det ett antal möjligheter att till skydd för
kulturhistoriskt värdefull bebyggelse inskränka fastighetsägarens rätt. Gemensamt
för dessa är dock som framgått att de föreskriver ett förfarande där ägarens
rättigheter beaktas.

Lagstiftaren har övervägt om särskilda regler om kulturminnesmärkning bör
införas. Det skedde efter det att Kulturbebyggelseutredningen i sitt slutbetänkande
K-märkt – förslag till förbättrat skydd för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse
(SOU 2004:94) föreslagit att kommuner i plan- och bygglagen skulle ges
befogenhet att besluta om kulturminnesmärkning av enskilda byggnader.
Innebörden av ett sådant beslut skulle bl.a. vara att byggnaden omfattades av
förvanskningsförbudet i 8 kap. 13 §. Syftet var att åstadkomma ett för ägaren och
allmänheten tydligt ställningstagande som klargjorde de värden byggnaden
bedömts ha och vilka konsekvenser denna bedömning kunde föra med sig (a. bet. s.
159). Genom beslutet om märkning skulle frågan om byggnadens klassificering
                                                                    Dnr 5716-2010     Sid 6 (7)




avgöras; saken skulle inte kunna bli föremål för något förnyat övervägande i
bygglovsprocessen (a. bet s.173). – Regeringen avvisade förslaget under
hänvisning till de rättsliga möjligheter som redan finns till skydd för
kulturhistoriskt värdefull bebyggelse (se regeringens skrivelse 2009/10:74 s. 8 f.
och 2009/10:KrU8). Regeringen påpekade att en kommun enligt plan- och
bygglagen har befogenhet att i detaljplan m.m. meddela särskilda bestämmelser
med exempelvis preciserade krav eller förhöjd bygglovsplikt.

Innebörden av den ovan beskrivna regleringen och lagstiftarens just redovisade
ställningstagande är att frågor om tillämpligheten av förvanskningsförbudet i plan-
och bygglagen ska avgöras i enlighet med de förfaranden som föreskrivs i den
lagen. Det bör mot den bakgrunden inte komma i fråga att kommuner bakvägen,
genom en icke författningsreglerad kulturminnesmärkning, söker ställa upp
bygglovsrestriktioner, särskilt inte om det sker utan kommunikation med den
enskilde och i former som inte medger överklagande, dvs. utan sådana
rättssäkerhetsgarantier som ska tillämpas när restriktioner enligt plan- och
bygglagen beslutas.

Bedömning av det som anmälts
I den underrättelse om beslutet som i detta fall tillställdes fastighetsägaren angavs
att dess innebörd var att 3 kap. 12 § (numera 8 kap. 13 §) i plan- och bygglagen
kunde tillämpas, vilket medförde att byggnadens kulturhistoriska värde inte fick
förvanskas genom ombyggnad eller andra förändringar. Ingenstans i den av
stadsantikvarien undertecknade handlingen framgick att klassificeringen skulle
sakna rättslig verkan. Underrättelsen gav i stället ett klart intryck av att det förelåg
särskilda bygglovsrestriktioner för byggnaden. Det till underrättelsen bifogade
faktabladet förändrar inte den helhetsbilden.

Vilken konkret effekt kulturnämndens klassificeringar får för den enskilde
fastighetsägaren ger utredningen ingen fullständig bild av. Klassificeringens
betydelse för fastighetsvärdet synes inte ha intresserat kommunen; anmälarens
uppgift om en värdepåverkan i miljonklassen har i nämndens yttrande till JO
lämnats obestridd. Nämnden har i stället framhållit att de kulturhistoriska
klassificeringarna saknar rättskraft och att de inte är bindande för andra
myndigheter. Det sätt på vilket förfarandet genomfördes innebär dock en uppenbar
risk för att klassificeringsfrågan – tillämpligheten av plan- och bygglagens
förvanskningsförbud – inte kommer att bli föremål för något förnyat övervägande i
en eventuell bygglovsprocess. Den kulturhistoriska klassificeringen var med andra
ord ägnad att påverka fastighetsägarens rättsliga ställning och fungera som en
bygglovsrestriktion. Det senare torde också ha varit avsikten, eftersom en
individuell klassificering, byggnad för byggnad, enligt plan- och bygglagens
normer, annars framstår som meningslös. En sådan avsikt kommer även till uttryck
i den skrivelse som tillställdes anmälaren.

Den kulturhistoriska klassificeringen ter sig mot denna bakgrund som en sådan
bygglovsrestriktion som enligt vad som ovan sagts bör anses otillåten.
                                                               Dnr 5716-2010    Sid 7 (7)




Kulturnämnden har i alla händelser saknat befogenhet att fatta något beslut med det
innehåll som förmedlades i underrättelsen till anmälaren.

Kulturnämnden i Stockholms stad ska mot denna bakgrund kritiseras för
klassificeringen av anmälarens byggnad
