# Kritik mot Sunderby sjukhus, Norrbottens läns landsting, för att en patient som tvångsvårdats enligt LVM inte har hindrats från att lämna sjukhuset. Även kritik mot en tjänsteman vid SiS för att bristfällig information har lämnats till socialtjänsten

JO 2016-01-19 dnr 5720-2014

BESLUT
                                                                             Datum                      Dnr                      Sid
                                                                             2016-01-19                 5720-2014               1 (8)
Justitieombudsmannen
Lilian Wiklund




                        Kritik mot Sunderby sjukhus, Norrbottens läns landsting, för att en
                        patient som tvångsvårdats enligt LVM inte har hindrats från att lämna
                        sjukhuset. Även kritik mot en tjänsteman vid Statens
                        institutionsstyrelse för att bristfällig information har lämnats till
                        socialtjänsten


                          Beslutet i korthet: Tvångsvård enligt LVM anses påbörjad när missbrukaren på
                          grund av ett beslut om omedelbart omhändertagande eller tvångsvård har inställt sig
                          vid bl.a. ett sjukhus (20 § LVM). Det innebär att tvångsvården påbörjas direkt när
                          missbrukaren kommer till sjukhuset, och det saknar betydelse om missbrukaren skrivs
                          in eller inte. Verksamhetschefen för den sjukhusenhet där missbrukaren vistas har en
                          skyldighet att besluta att en missbrukare som önskar lämna sjukhuset hindras från det
                          under den tid som behövs för att säkerställa att missbrukaren kan föras till ett LVM-
                          hem (24 § LVM).
                          Sunderby sjukhus tillät vid två tillfällen att en missbrukare som skulle vårdas med stöd
                          av LVM lämnade sjukhuset. Missbrukaren var inskriven vid sjukhuset vid det andra
                          tillfället, men inte vid det första. Sjukhuset får när det gäller båda tillfällena kritik för att
                          ha underlåtit att fatta beslut om att hindra missbrukaren från att lämna sjukhuset.
                          Vid kontakt med en biträdande institutionschef vid ett LVM-hem fick socialtjänsten
                          information som felaktigt gav intryck av att tvångsvården inte hade påbörjats i rätt tid
                          eftersom missbrukaren inte hade skrivits in vid sjukhuset och att LVM-hemmet därför
                          inte kunde ta emot henne. Den biträdande institutionschefen kan inte undgå kritik för
                          att ha lämnat den bristfälliga informationen.

## Anmälan

I en anmälan till JO, som senare kompletterades, klagade AA, enhetschef vid
                        socialförvaltningen i Kalix kommun, på vuxenpsykiatrin vid Sunderby sjukhus,
                        Norrbottens läns landsting. AA klagade också på Statens institutionsstyrelse
                        (SiS).

                        Sunderby sjukhus
                        AA uppgav bl.a. följande: Sjukhusets verksamhetschef har vid två tillfällen
                        underlåtit att hindra BB från att lämna sjukhuset, trots att BB tvångsvårdades
                        med stöd av lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, LVM.




 Riksdagens ombudsmän                            E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                       Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                                Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                  Fax:           08-21 65 58                                         www.jo.se
                                                                   Dnr 5720-2014      Sid 2 (8)




Den 12 juni 2014 beslutade förvaltningsrätten att BB skulle få tvångsvård med
stöd av 4 § LVM. Socialnämnden begärde polishandräckning för att BB skulle
föras till sjukhus för bedömning och därefter till det anvisade LVM-hemmet.
Den 13 juli 2014 påträffades BB av polis och fördes till Sunderby sjukhus. En
läkare beslutade att BB inte skulle skrivas in och hon lämnade sjukhuset.

Den 7 november 2014 beslutade socialnämndens ordförande med stöd av
13 § LVM att BB omedelbart skulle omhändertas. Genom polishandräckning
fördes hon samma dag till Sunderby sjukhus. Avsikten var att hon, när den
inledande vården vid sjukhuset hade avslutats, skulle föras till det LVM-hem
som hade anvisats. Socialnämndens beslut om omedelbart omhändertagande
faxades till sjukhuset. Den 10 november 2014 fick socialtjänsten veta att
sjukhuset tänkte tillåta att BB lämnade sjukhuset eftersom hon vägrade att ta
emot fortsatt abstinensvård. AA kontaktade då verksamhetschefen vid
vuxenpsykiatrin för att meddela att verksamhetschefen enligt 24 § LVM ska
besluta att missbrukaren ska hindras från att lämna sjukhuset under den tid som
behövs för att säkerställa att missbrukaren kan föras till ett LVM-hem.
Verksamhetschefen uppgav att hon skulle vidarebefordra det till den aktuella
avdelningen, men när meddelandet nådde den ansvarige läkaren hade BB redan
tillåtits att lämna sjukhuset.

När anmälan kompletterades, den 24 november 2014, hade socialtjänsten ännu
inte hittat BB. Sjukhusets underlåtenhet att besluta om att hålla kvar BB ledde
alltså till att BB inte fick den vård som domstol hade beslutat om.

Statens institutionsstyrelse
AA anförde i huvudsak följande: I september 2014 tog socialtjänsten kontakt
med institutionschefen vid SiS-hemmet Rebecka/Ekebylund för att fråga om
LVM-vården för BB fortfarande kunde verkställas vid institutionen. Från
socialtjänstens sida ansåg man att det beslut om tvångsvård som
förvaltningsrätten hade fattat i juni 2014 verkställdes när BB en månad senare
fördes till Sunderby sjukhus. Institutionschefen uppgav dock att beslutet inte
hade verkställts eftersom BB inte hade skrivits in vid sjukhuset, och att detta
medförde att institutionen inte kunde ta emot BB.

Utredning
JO begärde att SiS och Landstingsstyrelsen för Norrbottens läns landsting skulle
yttra sig över det som AA hade anfört.

Landstingsstyrelsen anförde bl.a. följande:

      Sammanfattande redogörelse för handläggningen

      Händelse 1
      [– – –] Av journalanteckningar avseende aktuell händelse framkommer följande:
      Patienten inkom den 13 juli 2014 med polis till jourmottagningen, psykiatrin,
      Sunderby sjukhus. Förvaltningsrätten hade den 12 juni 2014 beslutat att
      patienten skulle beredas tvångsvård med stöd av lagen om vård av missbrukare.
                                                                 Dnr 5720-2014        Sid 3 (8)




Den 13 juli 2014 utfördes somatiskt och psykiskt status av underläkare. En
bedömning gjordes av underläkare att patienten inte var i behov av akut
psykiatrisk tvångsvård och därefter gjordes bedömningen att det inte förelåg
någon rätt att hålla kvar patienten. Samråd genomfördes mellan primärjour och
bakjour. Patienten skrevs aldrig in. Socialtjänsten i Kalix kontaktades och
informerades om ovanstående bedömning innan patienten släpptes ut.
Det saknas dokumentation i journalen om att kontakt tagits med
behandlingshemmet eller att man försäkrat sig om att socialtjänsten kontaktat
behandlingshemmet där patienten skulle placeras innan patienten släpptes ut.

Händelse 2
–––
Av journalanteckningar avseende aktuell händelse framkommer följande.
Patienten inkom den 7 november 2014 med polistransport efter att
Förvaltningsrätten beslutat att patienten skulle beredas tvångsvård med stöd av
lagen om vård av missbrukare. Patienten fördes med polis till hälsocentral och
efter läkarundersökning till den psykiatriska mottagningen.
Patienten bedömdes vid psykiatriska jourmottagningen, Sunderby sjukhus av
AT-läkare och skrevs in för farmakologisk behandling med planerad förnyad
bedömning dagen efter av överläkare. Den 8 november 2014 utfördes en förnyad
bedömning av överläkare där det bland annat dokumenterats att patienten är på
akut LVM, inte får skrivas ut och att psykiatrin har skyldighet att hålla patienten
kvar.
Den 9 november 2014 flyttas patienten till psykiatrins tillnyktringsenhet
eftersom patienten var påverkad av droger som intagits på avdelningen.
Den 10 november uttrycker patienten att denne inte vill stanna kvar på
avdelningen utan vill skriva ut sig. Vid patientkonferens och telefonkontakt med
läkare framkommer att patienten vårdas enligt hälso- och sjukvårdslagen och
därför själv får bestämma om denne vill stanna eller skriva ut sig. Patienten får
skriva ut sig.
Av utskrivningsanteckning upprättad av AT-läkare den 10 november 2014
framgår att då oklarheter funnits huruvida verksamhetschef tagit beslut om att
kvarhålla patienten och patienten vill bli utskriven, lämnar patienten
vårdavdelningen. Socialtjänst och polis söks för att informeras om att patienten
blivit utskriven från avdelningen. Av dokumentationen i journalen framgår inte
om kontakt nåtts.
Enhetschefen vid missbruks- och beroendeavdelningen informerade
verksamhetschefen att patienten var på väg att skrivas ut. Detta hann dock inte
förhindras innan patienten lämnade avdelningen.

Sammanfattande bedömning
När det gäller den första händelsen, den 13 juli 2014, borde en tydligare dialog
ha förts med socialtjänsten och med behandlingshemmet där patienten skulle
placeras efter den psykiatriska bedömningen.
Landstingsstyrelsen kan konstatera att patienten skulle ha hindrats från att lämna
sjukhuset under den tid som behövdes för att säkerställa att patienten kunde föras
över till ett LVM-hem. Eftersom det saknades riktlinjer och rutiner för
handläggningen gjordes dock inte detta. Kunskaperna om lagstiftningen LVM,
Lag 1988:870 om vård av missbrukare i vissa fall, var inte tillräckliga inom
jourteamet.
När det gäller den andra händelsen, den 7 till 10 november 2014, kan
landstingsstyrelsen konstatera att patienten inte skulle ha tillåtits att lämna
avdelningen. Patienten skulle ha hindrats från att lämna sjukhuset under den tid
som behövdes för att säkerställa att patienten kunde föras över till ett LVM-hem.
                                                                       Dnr 5720-2014         Sid 4 (8)




      Eftersom det saknades riktlinjer och rutiner för handläggningen gjordes inte
      detta.
      Kunskaperna om lagstiftningen LVM, Lag 1988:870 om vård av missbrukare i
      vissa fall, var inte tillräckliga inom jourteamet.

      Handlingsplan och planerade insatser
      Landstingsstyrelsen konstaterar att vuxenpsykiatrin har gjort en grundlig
      genomgång och analys av de två händelserna och presenterat en handlingsplan
      till personalen med omfattande utbildnings- och fortbildningsinsatser för att
      komma till rätta med de brister som föreligger i verksamheten (se bifogad
      handlingsplan).
      Av handlingsplanen framgår bland annat att regelbunden information ska ske till
      stafettläkare, AT-läkare, ST-läkare och ordinarie specialistläkare samt
      vårdpersonal. Regelbundna utbildningsinsatser avseende tvångslagstiftning ska
      genomföras.
      En rutin för riktlinjer vid abstinensbehandling eller annan sjukhusvård för
      patienter som är dömda enligt LVM har tagits fram.
      Information om aktuellt JO-ärende har kommunicerats och diskuterats i
      läkargruppen och på avdelningens arbetsplatsträff.
      Information i syfte av lärande har även delgivits om ärendet till övriga
      verksamhetschefer psykiatrin i länet samt övriga verksamhetschefer inom
      närsjukvården Luleå/Boden.
SiS anförde bl.a. följande:

      Institutionschefens yttrande
      Institutionschefen vid Rebecka/Ekebylund har uppgett bl.a. följande.
      Rebecka/Ekebylund fick den 11 juni 2014 information av placeringsenheten vid
      SiS huvudkontor att BB skulle beredas plats på Rebecka/Ekebylund. Den 12 juni
      2014 kom ett domsbevis in från förvaltningsrätten av vilket framgick att BB
      hade beretts vård med stöd av LVM. Vid denna tidpunkt fanns det ingen kontakt
      mellan socialtjänsten och Rebecka/Ekebylund. BB var vid detta datum inte
      omhändertagen. Socialtjänsten kontaktade sedan Rebecka/Ekebylund den
      5 september 2014 med frågor kring verkställigheten. Socialtjänsten ansåg att
      LVM-vården inletts när klienten togs till sjukhus den 13 juli 2014. Diskussion
      om tolkningen av lagstiftningen och när verkställigheten ansågs påbörjad
      uppstod. Det fanns en oro från Rebecka/Ekebylunds sida att omhänderta BB utan
      giltigt lagrum. Biträdande institutionschef rekommenderade då socialtjänsten att
      ta ett omedelbart omhändertagande för att på så sätt säkerställa att BB fick vård.
      Innan den 5 september 2014 hade Rebecka/Ekebylund ingen information som
      sade att vården var inledd. Enligt SiS riktlinjer ska, då vården inletts på sjukhus,
      ansvarig sjuksköterska eller beredskapshavande institutionschef på LVM-
      hemmet omgående ta kontakt med aktuell vårdgivare och informera om den
      skyldighet vårdgivaren har att kvarhålla en patient i avvaktan på transport till
      LVM-institutionen. Denna rutin kunde inte genomföras då det saknades kunskap
      om att klienten befann sig på sjukhus vid den aktuella tidpunkten.
      –––

## Bedömning

Det saknas anledning att ifrågasätta att kontakt har skett mellan
      Rebecka/Ekebylund och socialtjänsten den 5 september 2014. Däremot är det
      svårt att utreda vad som framkommit och hur frågeställningarna lät vid tillfället,
      då dokumentation saknas. En så pass viktig fråga som att socialtjänsten ringer
      och undrar när vårdtiden kan anses påbörjad för BB borde ha dokumenterats.
                                                                     Dnr 5720-2014        Sid 5 (8)




      Med beaktande av vad som framgår av anmälan delar SiS bedömningen att
      LVM-vården påbörjades när BB fördes till sjukhus den 13 juli 2014.
      Av 24 § LVM framgår att verksamhetschefen genast ska underrätta
      socialnämnden eller SiS, om missbrukaren önskar lämna eller redan har lämnat
      sjukhuset. Vidare ska verksamhetschefen besluta att missbrukaren ska hindras att
      lämna sjukhuset under den tid som behövs för att säkerställa transport till ett
      LVM-hem. Sjukhuset kontaktade inte SiS, vare sig i juli eller i november 2014.
      Trots att verksamhetschefen hade en skyldighet att hindra BB att lämna
      sjukhuset under den tid som behövdes för att säkerställa att hon kunde föras över
      till LVM-hemmet tilläts hon att lämna sjukhuset. Detta har inneburit att vården
      enligt 4 § LVM för BB avbröts.
Tf. socialchefen CC yttrade sig över SiS remissvar. Hon anförde bl.a. följande:
Enligt socialtjänstens dokumentation kontaktade jourhavande handläggare SiS
den 13 juli 2014 för att undersöka möjligheten till tillfällig placering i väntan på
transport till anvisat LVM-hem. Den placeringsansvarige vid SiS uppgav att det
inte fanns någon sådan möjlighet.

Bedömning
Handläggningen vid Sunderby sjukhus
Bakgrund
I juni 2014 beslutade förvaltningsrätten att BB skulle tvångsvårdas med stöd av
LVM. Ungefär en månad senare fördes hon med polishandräckning till
Sunderby sjukhus. Där beslutade en läkare samma dag att hon inte skulle
skrivas in, och hon lämnade sjukhuset.

I november 2014 beslutade socialnämnden att omedelbart omhänderta BB med
stöd av 13 § LVM. Senare samma dag fördes hon med polishandräckning på
nytt till Sunderby sjukhus. Hon skrevs dock ut från sjukhuset några dagar senare
på grund av att hon hade vägrat att ta emot abstinensvård.

Rättsliga utgångspunkter
När förvaltningsrätten har beslutat om tvångsvård enligt LVM ska
socialnämnden se till att beslutet verkställs genom att missbrukaren får vård i ett
LVM-hem eller (i vissa fall) på sjukhus (12 § LVM). Vården ska anses påbörjad
när missbrukaren på grund av beslut om omedelbart omhändertagande eller
tvångsvård har inställt sig vid eller förts till ett LVM-hem eller ett sjukhus
(20 § LVM).

Det är SiS som beslutar om intagning i och utskrivning från ett LVM-hem
(25 § LVM).

Vården ska inledas på sjukhus om förutsättningar för sjukhusvård är uppfyllda
och det anses lämpligt med hänsyn till den planerade vården i övrigt.
Verksamhetschefen för den sjukhusenhet där missbrukaren vistas ska se till att
socialnämnden eller SiS genast underrättas om missbrukaren önskar lämna eller
redan har lämnat sjukhuset. Verksamhetschefen ska besluta att missbrukaren
ska hindras från att lämna sjukhuset under den tid som behövs för att säkerställa
att missbrukaren kan föras över till ett LVM-hem (24 § LVM). När
                                                                         Dnr 5720-2014        Sid 6 (8)




verksamhetschefen är skyldig att hålla kvar missbrukaren har han eller hon
möjlighet att begära biträde av polismyndigheten för att föra missbrukaren till
ett LVM-hem (45 § tredje punkten LVM).

Frågan om när verksamhetschefens skyldigheter enligt 24 § LVM inträder
behandlades i förarbetena till bestämmelsen:

         Det kan enligt regeringens mening inte vara förenligt med intentionerna bakom
         bestämmelsen om underrättelseskyldighet att en patient fritt skall kunna lämna
         sjukhuset utan någon åtgärd från personalens sida, enbart av det skälet att
         patienten ännu inte har blivit föremål för ett formellt beslut om intagning i
         sjukhuset. Det är därför väsentligt att det i lagtexten tydligt framgår när
         förutsättningarna för verksamhetschefens underrättelseskyldighet och därmed
         kvarhållningsrätt1 föreligger. LVM-utredningen har föreslagit att underrättelse-
         skyldigheten skall inträda så snart vårdtagaren har förts till sjukhusenheten.
         Länsrätten i Stockholm har i sitt remissvar påpekat att det kan finnas situationer
         där vårdtagaren självmant inställer sig vid en sjukhusenhet, vilket inte fångas
         upp med begreppet förts. Länsrätten föreslår därför uttryckssätten vistas eller
         finns. Regeringen instämmer i den bedömningen, och föreslår lydelsen ”där
         vårdtagaren vistas”. (Prop. 2004/05:123, s. 37 f.)
Verksamhetschefens ansvar för att missbrukaren inte lämnar sjukhuset inträder
alltså direkt när missbrukaren kommer till sjukhuset, och det saknar betydelse
om missbrukaren skrivs in eller inte.

Sjukhusets handläggning stred mot 24 § LVM
Vården av BB påbörjades när hon kom till Sunderby sjukhus i juli 2014. Trots
att hon inte skrevs in då vistades hon där i den mening som avses i 24 § LVM.
När hon gav uttryck för att hon ville lämna sjukhuset var verksamhetschefen
därför skyldig att besluta att hindra henne från det så att hon kunde föras över
till ett LVM-hem. Underlåtenheten att fatta ett sådant beslut stred mot regeln i
24 § tredje stycket LVM.

Eftersom vården hade påbörjats i juli gällde förvaltningsrättens beslut om
tvångsvård fortfarande i november 2014. (Jag återkommer till den frågan
nedan.) När BB under sjukhusvistelsen i november gav uttryck för att hon ville
lämna sjukhuset hade verksamhetschefen därför en skyldighet att se till att hon
hölls kvar där. Att BB skrevs ut från sjukhuset utan att det hade vidtagits några
åtgärder för att säkerställa att hon kunde överföras till ett LVM-hem var inte
förenligt med bestämmelsen i 24 § tredje stycket LVM.

Sunderby sjukhus förtjänar kritik för att vid två tillfällen ha underlåtit att fatta
beslut om att hindra BB från att lämna sjukhuset.




1
    I samma lagstiftningsärende ändrades bestämmelsen även på så sätt att
verksamhetschefen fick en kvarhållningsskyldighet.
                                                                  Dnr 5720-2014       Sid 7 (8)




Landstingsstyrelsen har angett att den bristfälliga handläggningen berodde på
att kunskaperna om LVM inte var tillräckliga inom jourteamet. Jag noterar att
Sunderby sjukhus har upprättat en handlingsplan för att komma till rätta med de
bristerna.

Handläggningen vid SiS
I september 2014 kontaktade socialtjänsten SiS-institutionen
Rebecka/Ekebylund för att få besked om hur tvångsvården för BB skulle
genomföras. AA har uppgett att institutionschefen meddelade att SiS-hemmet
inte kunde ta emot BB eftersom förvaltningsrättens beslut om tvångsvård inte
hade verkställts. Institutionschefen vid SiS-hemmet har anfört att det vid
kontakten med socialtjänsten blev en diskussion om tolkningen av
lagstiftningen och att ”det fanns en oro från [SiS-hemmet] att omhänderta BB
utan giltigt lagrum”. Enligt institutionschefen rekommenderade den biträdande
institutionschefen då socialtjänsten att besluta om att BB omedelbart skulle
omhändertas för att säkerställa att hon fick den nödvändiga vården.

Det är inte helt klart vad som sades vid kontakten mellan den biträdande
institutionschefen och socialtjänstens handläggare. Jag anser mig dock kunna
utgå från att den biträdande institutionschefen uttryckte sig på ett sätt som gav
socialtjänsten anledning att tro att SiS-hemmet inte skulle acceptera att skriva in
BB där.

När förvaltningsrätten har beslutat om tvångsvård ska socialnämnden se till att
beslutet verkställs genom att missbrukaren får vård i ett LVM-hem eller, i vissa
fall, på sjukhus. Rättens beslut upphör att gälla om vården inte har påbörjats
inom fyra veckor från den dag då beslutet vann laga kraft. Beslutet upphör
också att gälla om, sedan vården har påbörjats, den tid som inte ska räknas som
vårdtid enligt 21 §, uppgår till sammanlagt minst sex månader i följd
(12 § LVM). Vården ska, som nämnts tidigare, anses påbörjad när missbrukaren
på grund av beslut om omedelbart omhändertagande eller tvångsvård har inställt
sig vid eller förts till ett LVM-hem eller ett sjukhus (20 § LVM). Den tid som
en missbrukare olovligt vistas utanför ett LVM-hem anses inte som vårdtid
(21 § LVM).

Som jag har konstaterat ovan påbörjades tvångsvården av BB när hon i juli
2014 fördes till Sunderby sjukhus. Några sådana omständigheter som enligt
12 § LVM kan medföra att beslutet om vård upphör att gälla var inte aktuella.
Förvaltningsrättens beslut om tvångsvård gällde därför fortfarande i september
2014, trots att någon egentlig vård då ännu inte hade kommit till stånd.

Den biträdande institutionschefen borde ha haft kunskap om att tvångsvården
hade påbörjats när BB i juli 2014 fördes till sjukhuset. Under alla förhållanden
borde hon ha gjort en noggrannare undersökning av hur reglerna skulle
tillämpas i den situation som hade uppstått innan hon rekommenderade
socialtjänsten att besluta om omedelbart omhändertagande. Att fatta ett sådant
beslut var inte nödvändigt eftersom förvaltningsrättens beslut fortfarande gällde.
                                                                Dnr 5720-2014   Sid 8 (8)




Den biträdande institutionschefen kan därför inte undgå kritik för den
bristfälliga information som lämnades till socialtjänsten.

Ärendet avslutas.
