# Kritik mot Polismyndigheten Dalarna och åklagare vid Åklagarmyndigheten, åklagarkammaren i Falun, för långsam
handläggning av ett ungdomsärende

JO 2009-01-15 dnr 576-2008

BESLUT
                                                                       Datum               Dnr                      Sid
                                                                       2009-01-15          576-2008                1 (7)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Kritik mot Polismyndigheten Dalarna och åklagare vid
                        Åklagarmyndigheten, åklagarkammaren i Falun, för långsam
                        handläggning av ett ungdomsärende

## Anmälan

AA och BB framförde i en anmälan klagomål mot Polismyndigheten Dalarna och
                        Åklagarmyndigheten, åklagarkammaren i Falun, med anledning av hur
                        myndigheterna hade handlagt en förundersökning i vilken deras son, CC, var
                        misstänkt.

## Utredningen

Handlingar i åklagarkammarens ärende C15-791-07 infordrades och granskades
                        varvid i huvudsak följande framkom. Den 28 februari 2007 kallades en polispatrull
                        till Alsbäck med anledning av att det hade förekommit bråk. En polisanmälan
                        angående olaga hot och misshandel togs upp och två vittnesförhör hölls direkt på
                        platsen. Det beslutades att husrannsakan skulle genomföras för att söka efter CC
                        och att han därefter skulle hämtas till förhör. Hämtningen verkställdes samma natt.
                        Vid förhöret delgavs CC, 17 år gammal, misstanke om olaga hot och misshandel.
                        Förundersökningsledningen övertogs den 2 mars av kammaråklagaren DD som den
                        7 mars lämnade direktiv om att målsäganden och eventuella ytterligare vittnen
                        skulle höras. Sedan målsäganden lämnat återbud till två förhörs-tillfällen kallades
                        han per post till ett tredje tillfälle. Kallelsen kom emellertid i retur. Förhöret kunde
                        därefter hållas den 21 maj. Efter att ytterligare utredningsåtgärder hade vidtagits
                        slutredovisade polisen ärendet till åklagaren den 26 november 2007. CC:s
                        offentlige försvarare begärde därefter att förundersökningen skulle kompletteras
                        och åklagaren gav direktiv om att så skulle ske. Ärendet redovisades åter till
                        åklagaren den 20 mars 2008, varefter DD samma dag beslutade att lägga ned
                        förundersökningen.

                        Ärendet remitterades till Åklagarmyndigheten och polismyndigheten för upp-
                        lysningar och yttrande över handläggningstiden i ärendet.

                        Åklagarmyndigheten (vice riksåklagaren EE) kom in med ett yttrande till vilket
                        hade fogats upplysningar från chefsåklagaren FF och DD (här uteslutna) samt
                        åklagarkammarens handlingsplan för rotelvård.



 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                                www.jo.se
                                                                           Dnr 576-2008    Sid 2 (7)



Av handlingsplanen för rotelvård framgick bl.a. att påminnelser till polisen ska ske
i den omfattning som föreskrivs i Åklagarmyndighetens föreskrifter och allmänna
råd om bevakning och uppföljning vid Åklagarmyndigheten av pågående
förundersökningar (ÅFS 2007:5). Vidare framgick att i s.k. ungdomsmål ska
påminnelse ske senast sedan den lagstadgade sexveckorsfristen löpt ut och att i mål
där målsäganden är under 18 år ska påminnelse ske senast sedan den lagstadgade
tremånadersfristen löpt ut.

EE

## Bakgrund

Natten mot den 28 februari 2007 har polis kallats till en plats i Borlänge med
      anledning av misshandel och olaga hot. Misstänkt i ärendet var CC, 17 år. Polis har
      beslutat att CC skulle hämtas till förhör. Efter förhöret har ärendet föredragits för
      jourhavande åklagare som beslutat att inte anhålla CC.
      Ärendet har därefter lottats på den handläggande åklagaren (hädanefter åklagaren)
      den 2 mars 2007. Åklagaren har den 7 mars lämnat direktiv om att målsäganden och
      eventuella vittnen skulle förhöras.
      Åklagaren har den 26 april påmint polisen. Polisen har den 30 april redogjort för
      utredningsläget.
      Handlingar har inkommit till åklagarkammaren den 22 maj. Av handlingarna
      framgår att målsäganden har hörts den 21 maj 2007 och att denne inte ville
      medverka i utredningen.
      Åklagaren har den 7 juni lämnat nya direktiv bestående i att de två tidigare hörda
      vittnena skulle förhöras på nytt.
      Det ena vittnet har förhörts den 6 juli. Förhöret, som inkom till kammaren den 11
      juli, har föranlett åklagaren att samma dag ge direktiv om att ytterligare två personer
      GG och HH, båda över 18 år, skulle delges misstanke om brott och förhöras.
      Åklagaren har den 10 september påmint polisen.
      Polisen har den 18 september lämnat en redogörelse för utredningsläget.
      Av handlingarna framgår att GG och HH den 20 september respektive den 5 oktober
      2007 har delgetts misstanke om brott.
      Åklagaren har lämnat nya direktiv den 12 oktober.
      Åklagaren har den 19 oktober beslutat att ärendet skulle slutdelges mot samtliga
      misstänkta.
      Åklagaren har den 6 november lämnat nya direktiv i ärendet.
      Förundersökningsprotokollet har inkommit till kammaren den 26 november.
      Åklagaren har den 30 november beslutat att förundersökningen skulle kompletteras.
      Åklagaren har samma dag meddelat nya direktiv till polisen bestående i att fyra
      vittnen, på begäran av CC:s försvarare, skulle förhöras. Vidare skulle CC förhöras.
      Polisen har den 15 och 19 februari 2008 muntligen redogjort för utredningsläget.
      Åklagaren har den 26 februari 2008 lämnat direktiv om att CC skulle kallas till
      förhör.
      Polisen har den 4 mars uppgett att CC inte inställt sig till förhöret.
      Det sista vittnesförhöret har redovisats till åklagaren den 20 mars 2008. Samma dag
      har åklagaren beslutat att lägga ned förundersökningen.
      Av handlingarna framgår att vittnesförhören har genomförts den 14, 15 och 21
      februari 2008.
Efter att ha redogjort för den rättsliga regleringen anförde EE vidare.
                                                                            Dnr 576-2008      Sid 3 (7)

## Bedömning

CC delgavs misstanke om misshandel och olaga hot den 28 februari 2007.
      Tidsfristen enligt 4 § LUL har således börjat löpa och beslut i åtalsfrågan skulle
      enligt huvudregeln ha fattas senast den 11 april 2007. Beslut i åtalsfrågan har fattats
      den 20 mars 2008, dvs. drygt ett år efter att CC delgivits misstanke om brott.
      Jag kan konstatera att utredningen inledningsvis har fördröjts av att målsäganden,
      trots flera kallelser, inte har inställt sig till förhör förrän den 21 maj. Jag kan vidare
      konstatera att under hela utredningens gång har polisen inte hållit de förhör
      åklagaren gett direktiv om så snabbt som hade varit önskvärt. Inte heller tycks
      förhören genast ha skickats till åklagaren. Anledningen till detta är okänd för mig.
      Eftersom det under sommaren 2007 har framkommit uppgifter som gjorde att
      ytterligare personer kunde misstänkas för brottet har förundersökningen mot CC inte
      kunnat slutföras förrän dessa personer var hörda. Det har bl.a. av den anledningen
      funnits skäl att överskrida tidsfristen enligt 4 § LUL. Vid sådana förhållanden bör
      dock åklagaren naturligtvis aktivt verka för att fristöverskridandet blir så kort som
      möjligt.
      Åklagaren har följt anvisningarna i ÅFS 2007:5 om att inte dröja längre tid än tre
      månader med att vidta åtgärder för att föra utredningen framåt. Den vid Åklagar-
      kammaren i Falun upprättade handlingsplanen för rotelvård har också i allt
      väsentligt följts. Det hade emellertid varit önskvärt att åklagaren varit något mer
      aktiv och genom påminnelse följt upp det direktiv som gavs den 30 november 2007.
      I samband med att åklagaren har påmint polisen och lämnat direktiv hade det också
      varit lämpligt om åklagaren gjort polisen uppmärksam på att fristen hade
      överskridits och att ärendet skulle behandlas skyndsamt.
      Jag kan bekräfta kammarchefens bild av att arbetsläget vid Åklagarkammaren i
      Falun är och har varit ansträngt. Det bör särskilt framhållas att åklagaren trots det
      ansträngda läget vid kammaren på ett snabbt och förtjänstfullt sätt har drivit ärendet
      framåt genom att ge nya direktiv efter att polisen redovisat vidtagna utrednings-
      åtgärder. Sammanfattningsvis anser jag också att åklagaren i huvudsak har gjort vad
      hon borde för att driva ärendet framåt på andra sätt.
Polismyndigheten (länspolismästaren JJ) inkom med ett yttrande till vilket hade
fogats upplysningar från tf. chefen för kriminalavdelningen KK (här uteslutna).

JJ
      Det är inte acceptabelt att en ungdomsutredning pågår under mer än ett år från
      aktuell händelse. En utredningsprocess som tar alltför lång tid riskerar att påverka
      resultatet på ett negativt sätt eftersom inblandade personer har svårare att minnas
      händelsen och kanske även har ett mindre intresse av att utredningen genomförs. Det
      som kanske är än allvarligare är att förtroendet för rättsväsendet och då särskilt
      polisen, riskerar att försämras och kanske då särskilt bland ungdomar.
      Trots det ovan sagda går det att konstatera att ansvaret för den långa utredningstiden
      inte helt och hållet ligger hos polisen. I aktuellt ärende har förseningar uppkommit
      bland annat därför att målsägaren inte har hörsammat kallelser till förhör och att
      anstånd med yttrande över förundersökningen beviljats. Det oaktat borde ytterligare
      ansträngningar ha gjorts för att påskynda handläggningen av ärendet.
      Polismyndigheten har nyligen granskats beträffande hanteringen av ungdoms-
      utredningar i en inspektion av Rikspolisstyrelsen. I utkast till inspektionsrapport från
      den 4 april 2008 påtalas bl.a. att den strategi för handläggning av ungdomsbrott i
      Dalarna som polismyndigheten upprättat betonar vikten av att tidsfrister hålls och att
      skyndsamhetskravet efterlevs. Inspektionen rekommenderar polismyndigheten att
      tillföra ytterligare personal till ungdomsgrupperna för att klara skyndsamhetskravet i
      ungdomsutredningarna.
      Polismyndigheten genomför just nu en organisationsöversyn där bl.a. frågan om
      ungdomsgruppernas bemanning och organisatoriska tillhörighet kommer att
      behandlas. Förslag i denna del kommer att övervägas just med avsikten att
                                                                      Dnr 576-2008    Sid 4 (7)



      handläggningstiderna för ungdomsutredningar ska kortas och tidsfristerna därmed
      hållas.
AA och BB yttrade sig.

Rättslig reglering
Av 23 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken (RB) framgår att en förundersökning
ska bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger. Finns det inte längre
skäl att fullfölja förundersökningen ska den läggas ned.

Enligt 4 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare
(LUL) ska en förundersökning mot den som inte har fyllt 18 år och som gäller
brott på vilket fängelse kan följa bedrivas med särskild skyndsamhet. För-
undersökningen ska avslutas och beslut i åtalsfrågan fattas så snart det kan ske och
senast inom sex veckor från dagen för delgivning av brottsmisstanke enligt 23 kap.
18 § första stycket RB. Tidsfristen får – förutom om den misstänkte ska delta i
medling enligt lagen (2002:445) om medling med anledning av brott – överskridas
endast om det är nödvändigt med hänsyn till utredningens beskaffenhet eller andra
särskilda omständigheter.

Exempel på sådana särskilda omständigheter som kan motivera ett överskridande
av tidsfristen är att det är fråga om en mycket omfattande brottsutredning, att den
misstänkte begår nya brott under pågående förundersökning eller att det är
nödvändigt att genomföra tekniska undersökningar som tar lång tid. Det
förhållandet att det för tillfället råder brist på utredningspersonal eller att andra
uppgifter anses böra ges företräde innebär inte att fristen får överskridas (prop.
1994/95:12 s. 96 f.).

Av 1 a § andra stycket förundersökningskungörelsen (1947:948), FUK, framgår att
undersökningsledaren har ansvar för förundersökningen i dess helhet. För-
undersökningsledaren ska se till att utredningen bedrivs effektivt och att den
enskildes rättssäkerhetsintressen tas till vara. Undersökningsledaren ska också ge
dem som biträder honom eller henne behövliga direktiv för arbetet.

Bedömning
Jag har under de senaste åren vid upprepade tillfällen haft anledning att kritisera
polis och åklagare för handläggningen av ärenden där den misstänkte eller
målsäganden är under 18 år (se t.ex. dnr 2935-2007, beslutet finns tillgängligt på
JO:s hemsida, www.jo.se). Jag vill därför redan inledningsvis framhålla att
lagstiftaren av flera skäl har ansett det angeläget att förundersökningar som gäller
brott som begåtts av ungdomar bedrivs med särskild skyndsamhet. Sådana brott är
ofta ett tecken på en begynnande negativ utveckling för den unge och det är bl.a.
därför särskilt viktigt att tiden mellan brottet och reaktionen inte blir alltför lång (se
prop. 1994/95:12 s. 26). Till detta kommer att det måste anses vara en stor
påfrestning för ett barn att vara föremål för en brottsutredning. Att utredningen
bedrivs med särskild skyndsamhet är därför lika viktigt när resultatet av den, som i
det aktuella fallet, blir att förundersökningen läggs ned.
                                                                   Dnr 576-2008   Sid 5 (7)



I förevarande fall delgavs CC misstanke om brott den 28 februari 2007, samma dag
som förundersökning inleddes. Detta innebär att beslut i åtalsfrågan, enligt 4 §
LUL, skulle ha fattats senast sex veckor senare, dvs. den 11 april. Jag kan
konstatera att vid den tidpunkten hade, utöver de åtgärder som vidtogs den 28
februari, målsäganden kallats och lämnat återbud till två förhör, dessutom hade en
tredje kallelse till honom kommit i retur. Utredningen hade således inte avancerat
under dessa veckor. Inte heller hade åklagaren skickat någon påminnelse i ärendet.
Redan dessa förhållanden är anmärkningsvärda.

En påminnelse skickades därefter den 26 april och målsäganden kom sedan att
höras den 21 maj, varefter åklagaren den 7 juni lämnade nya direktiv om att de två
vittnen som hade hörts vid brottstillfället skulle höras på nytt. Ett av de förhören
kom till stånd en månad senare och föranledde åklagaren att den 11 juli lämna
direktiv om att ytterligare två personer skulle delges misstanke om brott och
förhöras. Under återstoden av sommaren vidtogs inga utredningsåtgärder, trots att
den s.k. sexveckorsfristen således redan då det sistnämnda direktivet lämnades
hade överskridits med nästintill tre månader. Sedan åklagaren den 10 september
hade påmint polisen verkställdes förhören med de två nya misstänkta den 20
september respektive den 5 oktober. Ärendet slutredovisades därefter till åklagaren
i slutet av november. Efter det att CC:s offentlige försvarare hade begärt att
förundersökningen skulle kompletteras lämnade åklagaren den 30 november
direktiv om att så skulle ske. Direktiven verkställdes genom att fyra vittnesförhör
hölls under den andra halvan av februari 2008. Det sista av dessa förhör redo-
visades emellertid inte till åklagaren förrän den 20 mars. Samma dag beslutade
åklagaren att lägga ned förundersökningen. Beslut i åtalsfrågan fattades således
drygt ett år efter det att CC delgavs misstanke om brott vilket innebär att den
lagstadgade sexveckorsfristen i 4 § LUL överskreds med drygt elva månader.

Såväl polismyndigheten som Åklagarmyndigheten har framhållit att det i och för
sig har funnits skäl att överskrida sexveckorsfristen. Jag vill för egen del framhålla
följande. Som ovan angetts har i lagens förarbeten som skäl för ett överskridande
angetts som exempel att det rör sig om en mycketomfattande brottsutredning, att
den misstänkte gör sig skyldig till fler brott eller att det måste göras tekniska
undersökningar som drar ut på tiden. Några tekniska undersökningar har inte gjorts
i detta ärende, inte heller har CC kommit att misstänkas för fler brott. Enbart det
förhållandet att det förekommer fler än en misstänkt i ärendet utgör naturligtvis inte
heller skäl att överskrida tidsfristen. När förundersökningen i slutet av november
2007 första gången slutredovisades till åklagaren hade – utöver de förhör som hölls
i samband med att anmälan togs upp – hållits ett målsägandeförhör, ett förnyat
vittnesförhör samt ett förhör vardera med två nya misstänkta. Det har således inte
rört sig om en mycket omfattande brottsutredning. Vid det tillfället har det därför
inte, enligt min uppfattning, funnits något godtagbart skäl att överskrida den
lagstadgade tidsfristen. Jag har då beaktat att om utredningen hade bedrivits med
den skyndsamhet som föreskrivs i LUL, hade med all sannolikhet uppgifterna om
de nya misstänkta framkommit i så god tid att även de hade hunnit höras innan
fristen löpt ut. De ovan nämnda utredningsåtgärderna borde alltså ha vidtagits långt
tidigare än som skedde.
                                                                     Dnr 576-2008   Sid 6 (7)



När DD därefter den 30 november gav direktiv om att ytterligare fyra vittnesförhör
samt ett kompletterande förhör med CC skulle hållas har det dröjt ända till mitten
av februari året därpå innan det första av dessa förhör hölls. Det sista av de fyra
vittnesförhören redovisades till åklagaren först den 20 mars, dvs. nästan fyra
månader senare. Ett bifall till en begäran från den misstänkte om att komplettera
förundersökningen som kommer in i samband med att utredningen slutdelges kan
givetvis, beroende på vad kompletteringen består av, utgöra en godtagbar
anledning för att överskrida en tidsfrist. Det är emellertid lika självklart att en
sådan komplettering måste behandlas med skyndsamhet och det är – särskilt mot
bakgrund av att fristen redan hade överskridits kraftigt – självfallet helt
oacceptabelt att förhören inte hölls tidigare än som kom att ske.

Sammanfattningsvis menar jag således att de utredningsåtgärder som vidtagits av
polismyndigheten i ärendet borde ha vidtagits med betydligt större skyndsamhet.
Detta gäller särskilt förhöret med målsäganden och de förhör som tillkom på
begäran av CC:s försvarare, men utredningen har även i övrigt präglats av en
passivitet som inte är acceptabel i ett ärende där en lagstadgad tidsfrist gäller.
Polismyndigheten förtjänar därför allvarlig kritik för det sätt på vilket den handlagt
ärendet. Jag noterar dock att myndigheten i sitt remissvar angett att en översyn av
organisationen pågår och att avsikten med denna översyn är att handläggningstiden
för ungdomsutredningar ska förkortas och lagstadgade tidsfrister hållas.

Vad slutligen gäller DD:s handläggning av ärendet har hon i snar eller någorlunda
snar anslutning till att polisen redovisat vidtagna utredningsåtgärder lämnat nya
direktiv till polisen. Hon har även vid ett par tillfällen påmint polisen om givna
direktiv. Hur ofta en åklagare bör påminna polisen om att vidta de
utredningsåtgärder som åklagaren lämnat direktiv om kan givetvis variera beroende
på omständigheterna i det enskilda ärendet. I de fall som en i lag eller annan
författning fastlagd tidsfrist gäller för handläggningen av ärendet, ställs emellertid
särskilt stora krav på aktivitet från förundersökningsledarens sida. Med tanke på att
fristen i 4 § LUL gäller att beslut i åtalsfrågan ska ha fattats senast en viss dag
måste naturligtvis en påminnelse från åklagaren komma i så god tid att det finns en
rimlig chans för polisen att hinna vidta och redovisa åtgärderna tillräckligt tidigt för
att åklagaren i sin tur ska hinna gå igenom materialet och fatta erforderliga beslut.
Att skicka en sådan påminnelse först sedan fristen redan löpt ut är inte tillfyllest.
Jag utgår därför från att kammaren ser över sin handlingsplan för rotelvård i den
delen. Detsamma gäller för övrigt även för de mål i vilka målsäganden är under 18
år och tremånadersfristen i 2 a § FUK därför är tillämplig.

Följaktligen menar jag att DD:s första påminnelse till polisen borde ha skickats
betydligt tidigare än som skedde och att hon även i tiden därefter på ett mer aktivt
sätt borde ha drivit ärendet framåt. Hon borde också – i samband med att
påminnelser skickades och nya direktiv gavs – ha uppmärksammat polisen på att
fristen hade överskridits och att ärendet därför skulle behandlas skyndsamt.
Eftersom en lagstadgad tidsfrist hade överskridits med mer än ett halvår när hon
beslutade att förundersökningen skulle kompletteras borde hon då agerat särskilt
kraftfullt för att se till att kompletteringarna snarast kom till stånd.
                                                                  Dnr 576-2008   Sid 7 (7)



Även om jag saknar anledning att betvivla Åklagarmyndighetens uppgift om hög
arbetsbelastning på åklagarkammaren finns det således skäl att rikta kritik även
mot DD för hennes handläggning av ärendet.

Vad AA och BB i övrigt har anfört ger inte anledning till någon ytterligare åtgärd
eller något uttalande från min sida.

Ärendet avslutas.
