# Kritik mot en polisman vid Polismyndigheten i Skåne för handläggningen av ett kriminalärende som hade sitt ursprung i en tvist om
en hund

JO 2010-09-07 dnr 5773-2008

BESLUT
                                                                          Datum                     Dnr                      Sid
                                                                          2010-09-07                5773-2008               1 (6)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Kritik mot en polisman vid Polismyndigheten i Skåne för hand-
                        läggningen av ett kriminalärende som hade sitt ursprung i en tvist om
                        en hund


                          Beslutet i korthet: I en tvist om en hund vände sig den ena parten till polisen för hjälp.
                          Efter resultatlösa medlingsförsök från polisens sida inleddes förundersökning och vid en
                          husrannsakan hos den ena parten togs hunden i beslag för att omedelbart överlämnas till
                          den andra parten. – Jag är kritisk till berörd polismans handlande i flera avseenden, bl.a.
                          framhåller jag det olämpliga i att polisen aktivt försöker medla i tvister av mer civilrättslig
                          natur och att det straffprocessuella tvångsmedlet beslag i realiteten kom att användas
                          som ett slags handräckning.

## Anmälan

AA framförde i en anmälan klagomål mot kriminalkommissarien BB vid
                        Polismyndigheten i Skåne för ett beslut om husrannsakan vid vilken en hund togs i
                        beslag.

                        Till anmälan fogades tidningsartiklar från Expressens nätupplaga om en tvist om
                        hunden Dikson. Enligt artiklarna "jublade" en dam vid namn CC över att hon med
                        polisens och Kvällspostens hjälp fått tillbaka sin hund. En polispatrull från Lund
                        hade varit hos AA och hämtat hunden som sedan fick åka polisbil till CC där det
                        bjöds på mjölk och köttbullar. BB uttalade i en av artiklarna bl.a. "Det pågår en
                        utredning om egenmäktigt förfarande och inom ramen för den förundersökningen
                        hämtades hunden. Jag har faktiskt försökt medla mellan de här damerna eftersom
                        jag inte tycker att hundtvister är polisens sak, men det har varit omöjligt".

## Utredningen

Under JO:s utredning begärdes handlingar i polismyndighetens ärende K133815-08
                        in och granskades. Av dessa framgick bl.a. följande.

                        I maj 2008 blev CC sjuk och inlagd på sjukhus. Hennes hund, Dikson, togs då om
                        hand av en bekant, DD och hennes man (även uppfödare av hunden). De
                        överlämnade sedan i sin tur hunden till AA. I slutet av augusti 2008, ringde CC,
                        som då kommit hem från sjukhuset, till polisen i Dalby och uppgav att AA inte
                        ville lämna tillbaka hunden. Enligt uppgift berodde detta på att AA ansåg att



 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                Fax:           08-21 65 58                                      www.jo.se
                                                                    Dnr 5773-2008    Sid 2 (6)



hunden tidigare hade vanvårdats. CC önskade en handräckningsblankett så att
polisen kunde hämta hennes hund, men fick besked av stationsbefälet EE att
handräckning inte var möjlig. CC ringde till polisen ett flertal gånger de följande
dagarna. Den 3 september ringde EE i sin tur till bl.a. DD i syfte att utröna hur det
förhöll sig med hunden och påföljande dag ringde han även till AA. Sistnämnda
dag, dvs. den 4 september, upprättades också en polisanmälan om egenmäktigt
förfarande och förundersökning inleddes. Men redan dagen därefter lade BB ned
förundersökningen med motiveringen att fortsatt förundersökning inte skulle leda
till att brott kunde styrkas. Någon dag senare blev han uppringd av CC. Han
uppgav då att han var beredd att ompröva sitt beslut men att hon först måste
försöka få tillbaka hunden, t.ex. med hjälp av hemtjänsten eller uppfödaren. När
detta inte lyckades beslutade BB, innan han tog ny ställning i förundersöknings-
frågan, att själv ringa till DD och AA. Till AA uppgav han bl.a. att ”man kan inte
göra på det viset hon gjort och att det kunde betyda att hon kunde bli misstänkt för
brott”. Han talade även med uppfödaren DD. Han beslutade därefter, den 22
september, att återuppta förundersökningen. Enligt BB hade AA nu ändrat taktik
och uppgav att ”hon hade ett avtal med CC om att hon (AA) skulle få ha hunden
tills CC flyttat till Ystad”. Den 9 oktober beslutade BB att AA var skäligen
misstänkt för egenmäktigt förfarande och att husrannsakan skulle genomföras i
AA:s bostad. Husrannsakan verkställdes den 14 oktober, varvid hunden togs i
beslag. BB hävde emellertid beslaget redan efter 40 minuter och beslutade att
hunden skulle lämnas ut till CC, vilket också skedde.

Ärendet remitterades till polismyndigheten för upplysningar och yttrande över
handläggningen av ärendet i dess helhet och särskilt beträffande vilka rättsliga
överväganden som hade föregått besluten att AA kom att betraktas som skäligen
misstänkt för egenmäktigt förfarande, att utföra husrannsakan hos henne och ta
hunden i beslag samt att tämligen omgående häva beslaget av hunden och lämna ut
den till CC.

Polismyndigheten (länspolismästaren FF) kom in med ett remissvar enligt bl.a.
följande.

## Bakgrund

Polismyndigheten har inhämtat ett yttrande från områdeschefen polismästaren GG,
      av vilket det framgår bl.a. följande.
      –––
      På frågor beträffande hävandet av beslaget och återlämnandet av Dikson till CC har
      BB upplyst följande: Hunden gick inte fysiskt att ta i beslag utom möjligen genom
      placering i hundgård. BB beslutade därför att häva beslaget (verkställt 2008-10-14
      klockan 13.30) och omedelbart lämna ut hunden (beslaget hävt samma dag kl.
      14.10) till CC. Den patrull som genomförde husrannsakan och hämtade Dikson hade
      i uppdrag att underrätta AA om att ett beslut om hävande och utlämnande av hunden
      till CC skulle komma att ske. BB anser att en sådan muntlig underrättelse till AA
      varit tillräcklig.

## Bedömning

Brottsmisstanken mot AA avser numera brottet olovligt förfogande enligt 10 kap. 4
      § brottsbalken. Misstanken grundas på att AA – trots uppmaning från såväl
      målsäganden som vittnet DD – vägrat att återlämna hunden Dickson varigenom CC
                                                                   Dnr 5773-2008     Sid 3 (6)



berövats sin rätt till Dikson fram till dess att Dikson togs i beslag av polisen den 14
oktober 2008.
Utredningen leds av BB och pågår alltjämnt. BB har beslutat att AA skall höras som
misstänkt för olovligt förfogande. Förhöret har ännu inte genomförts.
Den utredning som förelåg vid tiden för besluten om husrannsakan och beslag
visade enligt min mening
          att CC var ägare till Dikson
          att CC överlämnat hunden Dikson för tillfällig vård åt DD och HH
          att makarna DD och HH i sin tur överlämnat Dikson till AA utan CC:s
           vetskap
          att inget stöd fanns för AA påståenden att CC avstått någon rätt till Dikson
          annat än för tillfällig vård under hennes sjukdomstid
          att CC försökt förmå AA att återlämna Dikson och
          att AA vid samtal med polisen den 4 september 2008 vägrat att återställa
           Dikson till CC under påstående att återlämnandet skulle ske först när CC
           ”fick en ny lägenhet i Ystad”.

Yttrande
Som framgår ovan så är AA numera misstänkt för olovligt förfogande (10 kap. 4 §
brottsbalken). Myndigheten finner inte skäl att ifrågasätta bedömningen att hon bör
vara misstänkt för detta brott. Den tidigare bedömningen att hon skulle misstänkas
för egenmäktigt förfarande bygger dock på en felaktig rättslig analys. Någon faktisk
betydelse har den felaktiga bedömningen dock inte fått eftersom båda brotten ger
möjlighet att företa en husrannsakan.
Fråga är om underlaget för beslut om husrannsakan och beslag borde ha
kompletterats innan dessa fattades. Vid tidpunkten för beslutet om husrannsakan
fanns uppgifter i en promemoria som angav att AA per telefon uppgett att hon hade
rätt att behålla hunden under viss tid. Närmast till hand ligger därför att även AA
borde ha hörts för att närmare utreda hennes skäl för att inte utge hunden till CC.
Något hinder mot att hålla ett sådant förhör har inte gått att se och inte heller har
framkommit att det förelåg särskild brådska att genomföra tvångsåtgärder. Det som
möjligen talar mot ytterligare förhör är att det avsåg ett husdjur där det kan krävas en
viss skyndsamhet, särskilt då stort engagemang och oro visats från djurägarens sida.
Dessutom framstod AA:s argument till polisen för att inte överlämna hunden som
synnerligen svaga. Sammantaget anser dock myndigheten att förhör med AA borde
ha föregått besluten om husrannsakan och beslag.
Vad därefter gäller den vidare hanteringen av den beslagtagna hunden kan
konstateras att BB beslutat att häva beslaget och återlämna hunden till CC samma
dag som den togs i beslag. Den inställning som AA redovisat under samtalen med
polisen får uppenbarligen tolkas så att även hon gör anspråk på hunden och att hon i
vart fall inte lämnade något medgivande till att hunden lämnades till CC.
Enligt 27 kap. 4 a § RB har undersökningsledaren, dvs. BB, rätt att häva beslaget
och återlämna hunden till målsäganden CC även innan beslut fattats i åtalsfrågan,
om det var uppenbart att CC haft bättre rätt till hunden än AA. Ett sådant beslut om
återlämnande ska dock föregås av en underrättelse till den från vilken beslaget skett
enligt 27 kap. 8 och 11 §§ RB. Beslaget får i sådant fall hävas först tre veckor efter
det att en sådan underrättelse sänts till AA. Någon sådan underrättelse – som ska
vara skriftlig – har inte lämnats eller sänts. Dessutom ska, enligt 27 kap. 11 a § RB,
den hos vilket beslaget görs underrättas om att det kan komma att fattas ett beslut
enligt 4 a §. Att AA skulle ha underrättats härom av patrullen som genomförde
beslaget av hunden har inte visats.
Myndigheten anser att det står klart att bestämmelserna i 27 kap. RB inte tillämpats
på rätt sätt. Även om en förvaring av hunden i hundgård under några veckor skulle
ha medfört kostnader så utgör det naturligtvis inte skäl att frångå kravet på under-
                                                                       Dnr 5773-2008     Sid 4 (6)



      rättelse till AA innan beslaget hävdes. Hon har därigenom berövats sin rätt att enligt
      27 kap. 6 § RB begära tingsrättens prövning av beslaget. Myndigheten anser att BB
      inte kan undgå kritik i denna del.
AA bereddes tillfälle att yttra sig över remissvaret.

Ytterligare handlingar i det aktuella ärendet samt vissa handlingar i Södra Skånes
åklagarkammares ärende AM-26766-09 begärdes in och granskades. Av hand-
lingarna framgick bl.a. att polisen – i tiden efter JO:s remiss i ärendet – hade ändrat
rubriceringen av det misstänkta brottet från egenmäktigt förfarande till olovligt
förfogande, att målsägandeförhör hållits med CC och vittnesförhör med DD samt
att förhör hållits med AA som delgivits misstanke om brott. Därefter hade åklagare
i februari 2009 beslutat att lägga ned förundersökningen.

Bedömning
Det har i ärendet kommit fram att AA under sommaren 2008 tog hand om CC:s
hund Dikson medan CC var inlagd på sjukhus. När CC kom hem från sjukhuset
uppstod diskussioner mellan henne och AA om när hunden skulle återlämnas.
Detta resulterade så småningom i att CC vände sig till polisen för att få hjälp med
att få tillbaka hunden, varvid en polisanmälan om egenmäktigt förfarande
upprättades och förundersökning inleddes.

Utredningen ger sedan vid handen att BB – sedan han lagt ned förundersökningen
om egenmäktigt förfarande i början av september 2008 – vidtog ett flertal åtgärder,
t.ex. samtalade han med målsäganden CC, uppfödaren DD och den då utpekade
personen AA innan han den 22 september 2008 beslutade att återuppta
förundersökningen. Därefter fattade han beslut om husrannsakan hos AA i syfte att
eftersöka hunden. Vid husrannsakan den 14 oktober togs hunden i beslag men
beslaget hävdes efter ca 40 minuter och hunden lämnades ut till CC. I tiden därefter
hölls förhör med de inblandade personerna. Det brott misstanken avsåg var nu
olovligt förfogande.

Det inträffade föranleder följande kommentarer från min sida.

Jag vill till en början betona att polisen vid bl.a. beslut om husrannsakan och beslag
måste vara särskilt uppmärksam på brottsanmälningar som har sin grund i t.ex. en
civil- eller familjerättslig tvist och vars syfte kan antas vara att med hjälp av de
brottsutredande myndigheterna skaffa sig, eller få tillbaka, viss egendom. I dessa
ärenden krävs det särskilt noggranna överväganden angående det påstådda brottet
(se t.ex. Gunnel Lindberg, Straffprocessuella tvångsmedel, 2:a uppl., s. 547 och JO
1994/95 s. 134, särskilt s. 143 f.). Vidare måste polisen i sådana fall noga vinn-
lägga sig om att inte handla på ett sådant sätt som kan uppfattas som att polisen i
realiteten biträder ena parten i tvisten. Om polisen aktivt försöker medla mellan två
parter i en sådan tvist är risken betydande att det kan ge intryck av ett ställnings-
tagande för endera parten.

Det är uppenbart att det nu aktuella ärendet hade sin grund i en civilrättslig tvist.
AA hade fått hjälpa till att ta hand om hunden Dickson medan CC vistades på
sjukhus. När CC sedan kom hem från sjukhuset ville AA inte återlämna hunden
                                                                   Dnr 5773-2008     Sid 5 (6)



beroende på att hon ansåg att hunden tidigare vanskötts, alternativt att ett avtal
hade träffats om att hon skulle få ha hunden till dess CC flyttat till Ystad.

Om parterna inte kan lösa en sådan tvist på egen hand utan rättsväsendet måste
kopplas in ligger det närmast till hands för den som anser sig ha rätt att återfå sin
egendom att använda sig av bestämmelserna om handräckning i lagen (1990:746)
om betalningsföreläggande och handräckning (se NJA 2008 s. 774 om hand-
räckning av en hund). Denna typ av ärenden handläggs av Kronofogde-
myndigheten.

Som framgått vände sig också CC först – i och för sig felaktigt – till polisen för att
få en handräckning till stånd. Hon fick beskedet att handräckning av hunden inte
var möjlig. Jag förmodar att CC fick detta besked beroende på att polisen
uppfattade saken på så sätt att hon ville att polisen skulle besluta och verkställa en
begäran om handräckning, vilket alltså inte är möjligt (det är en annan sak att
polisen ibland biträder Kronofogdemyndigheten för att den ska kunna genomföra
en handräckning). CC ville ju ha "en handräckningsblankett så att polisen kunde
hämta hennes hund". Troligen har det således skett något missförstånd. Det är
möjligt att polisens inblandning i händelsen hade kunnat undvikas om CC
informerats om att hon borde vända sig till Kronofogdemyndigheten.

Utredningen ger sedan vid handen att i vart fall BB försökte medla mellan parterna
i tvisten om hunden genom att – utanför ramen för brottsutredningen – tala med
dem. Han lyckas emellertid inte uppnå en samförståndslösning. Jag är förvisso
övertygad om att han gjorde detta i allra största välmening. En sådan aktiv,
uppsökande medling från polisens sida är emellertid, som jag redan antytt,
olämplig.

När BB misslyckades i sina medlingsförsök återupptog han i stället
förundersökningen om egenmäktigt förfarande och beslutade därefter – utan att
först höra AA som skäligen misstänkt – några veckor senare om husrannsakan i
hennes bostad.

Det kan dock konstateras att det redan vid beslutstillfället att återuppta för-
undersökningen stod klart att AA inte egenmäktigt hade rubbat CC:s besittning till
hunden. Om någon inte vill lämna ifrån sig en sak som han eller hon lovligen fått i
besittning är detta nämligen inte att betrakta som egenmäktigt förfarande (se t.ex.
JO 1979/80 s. 48, särskilt s. 54). BB:s åtgärd att först återuppta förundersökningen
och sedan besluta om husrannsakan i AA:s bostad på grund av misstanke om
egenmäktigt förfarande var således inte väl genomtänkt. Som polismyndigheten
anmärkt byggde åtgärderna på en felaktig rättslig analys.

Enligt polismyndigheten hade besluten, trots allt, laga grund eftersom det i vart fall
fanns anledning att anta att brottet olovligt förfogande begåtts. Jag kan, med viss
tvekan, godta att omständigheterna vid tillfället var sådana att åtminstone de s.k.
objektiva rekvisiten för olovligt förfogande var täckta. Jag vill dock anmärka att
AA hade invänt att förfogandet var lovligt till följd av ett avtal mellan henne och
CC. Jag har likväl inte någon invändning mot beslutet att återuppta
                                                                   Dnr 5773-2008    Sid 6 (6)



förundersökningen i sig även om rubriceringen av brottet, som nyss sagts, var
felaktig.

När det gäller beslutet om husrannsakan framgår av protokollet att syftet med
åtgärden var att söka efter hunden som skulle tas i beslag (se 28 kap 1 § RB om
husrannsakan jämförd med 27 kap. 1 § RB om s.k. återställandebeslag). BB har i
vissa andra handlingar uttryckt att polisen skulle "hämta hem" hunden till CC via
husrannsakan i AA:s bostad, att hunden bör "snarast till CC" och att när hunden väl
är åter "bör ärendet kunna utredas i lugn och ro".

Som jag har framhållit ovan måste polisen i ett fall som detta – som har sin grund i
en civilrättslig tvist – noga vinnlägga sig om att inte handla på ett sådant sätt som
kan uppfattas som att polisen i realiteten biträder ena parten i tvisten. Jag anser
därför, i likhet med polismyndigheten, att beslutet om husrannsakan skulle ha
föregåtts av ett formligt förhör med AA. Vid detta förhör skulle hon ha delgetts
misstanke om brott och närmare fått redogöra för sin inställning i frågan. Det är
möjligt att saken kunde ha fått sin lösning efter ett sådant förhör utan att någon
tvångsåtgärd hade behövts användas. – I stället för att hålla detta förhör hade BB
som underlag för sitt beslut bl.a. de uppgifter som AA lämnat till honom tidigare
vid hans "medlingsförsök", dvs. uppgifter som lämnats innan beslutet att återuppta
förundersökningen fattades. Även om jag utgår från att BB då samtalade med AA i
syfte att försöka få en lösning på tvisten och inte för att berika sitt underlag för
beslutet i förundersökningsfrågan kan ett sådant handlande – samtal med en
utpekad gärningsman innan förundersökning har inletts – uppfattas som en otillåten
åtgärd under en s.k. förutredning (se mer om förutredning i t.ex. Fitger, Rättegång,
Internetupplagan, kommentaren till 23 kap 1 § rättegångsbalken, RB). Jag väljer
dock att inte här närmare behandla denna fråga vidare. Det inträffade visar
emellertid också på det olämpliga i att polisen försöker medla i tvister av mer
civilrättslig natur eftersom dessa kan komma att övergå till att bli föremål för
polisens prövning inom ramen för en brottsutredning.

Redan 40 minuter efter beslaget av hunden hävde BB beslaget och hunden
lämnades till CC. Som framgår av polismyndighetens yttrande åsidosattes
därigenom vissa regler i 27 kap. RB om underrättelse till AA och om tidpunkten
när ett beslag i ett sådant här fall först kan hävas och lämnas ut (se mer om förtida
återställande i Gunnel Lindberg, a.a. s. 443 f., där det också påpekas att det inte var
lagstiftarens avsikt att civilrättsliga tvister ska lösas i samband med förtida
utlämnande av det beslagtagna). – Det kan sägas att BB:s handlande innebar att det
straffprocessuella tvångsmedlet beslag i realiteten kom att användas på ett sätt som
medförde att polisen kom att utföra den "handräckning" som CC från början
önskade. Ett sådant handlande är naturligtvis oacceptabelt.

Sammanfattningsvis kan konstateras att BB, i avsikt att försöka lösa tvisten mellan
CC och AA om hunden Dikson, handlade ärendet på ett sätt som förtjänar kritik.

Vad som i övrigt kommit fram föranleder inte något uttalande från min sida.

Ärendet avslutas.
