# Möjligheten för en utomstående att lämna ett meddelande till intagen m.m.

JO 2011-04-06 dnr 5777-2009

BESLUT
                                                                            Datum                  Dnr                       Sid
                                                                            2011-04-06             5777-2009                1 (4)
Chefsjustitieombudsmannen
Cecilia Nordenfelt




                        Möjligheten för en utomstående att lämna ett meddelande till intagen
                        m.m.

## Anmälan

I en anmälan, som kom in till JO den 16 oktober 2009, klagade AA på att en
                        tjänsteman i anstaltens centralvakt vägrat att ta emot ett telefonmeddelande från
                        honom till en intagen. AA anförde vidare att en tjänsteman i anstaltens centralvakt
                        vid ett annat tillfälle vägrat att uppge sitt namn.

## Utredning

Efter remiss anförde Kriminalvårdens huvudkontor, genom generaldirektören BB,
                        följande.

## Bakgrund

AA har klagat till JO och sammanfattningsvis anfört följande. Han försökte den 14
                                  oktober 2009 kl. 12.45 att per telefon lämna ett meddelande till en intagen på
                                  anstalten Ystads kvinnoavdelning. Personalen i centralvakten uppgav då att det inte
                                  är något som anstalten gör. Han tycker detta är allvarligt, eftersom meddelandet kan
                                  röra ett dödsbud, sjukdom eller liknande. Han har full förståelse för att personalen
                                  inte kan röja om en person är intagen vid anstalten eller inte, men de borde kunna ta
                                  emot ett meddelande och antingen lämna över det till den intagne, om denne finns
                                  där, eller helt enkelt kasta meddelandet om den intagne inte finns där. Han har
                                  tidigare ringt till centralvakten i samma ärende. Personal har då vägrat att uppge sitt
                                  namn.

## Sakförhållanden

I ärendet har yttrande inhämtats från region Syd. Av yttrandet framgår: Den
                                  kriminalvårdare som tog emot samtalet följde anstaltens rutiner. Till följd av den s.k.
                                  kriminalvårdssekretessen bekräftar man i normalfallet inte om en person är intagen
                                  på anstalten eller inte. Man vidarebefordrar heller inte några meddelanden. En
                                  individuell prövning görs dock. Om den uppringande personen uppger sitt namn och
                                  sitt ärende, och det är fråga om något brådskande och viktigt såsom dödsfall eller
                                  allvarlig sjukdom, kopplas samtalet till ansvarig kriminalvårdsinspektör eller
                                  vakthavande befäl. Det förekommer också att centralvakten, i fall som inte bedöms
                                  som seriösa men inte akuta, informerar den uppringande om att sekretess gäller och
                                  att man därför inte kan bekräfta att personen i fråga är intagen men att, om så är
                                  fallet, meddelandet kommer att vidarebefordras. Anmälarens påståenden om
                                  anstaltens rutiner stämmer alltså inte. Inget tyder på att kriminalvårdaren agerade
                                  felaktigt.




 Riksdagens ombudsmän                            E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                       Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                                Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                  Fax:           08-21 65 58                                   www.jo.se
                                                                  Dnr 5777-2009    Sid 2 (4)



Författningsbestämmelser m.m.
Enligt 35 kap. 15 § första stycket offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)
(OSL) gäller sekretess inom kriminalvården för uppgift om en enskilds personliga
förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne
lider men eller att fara uppkommer för att någon utsätts för våld eller lider annat
allvarligt men om uppgiften röjs. Av bestämmelsens andra stycke framgår att
sekretessen inte gäller beslut av Kriminalvården, Kriminalvårdsnämnden, en
övervakningsnämnd och inte heller annat beslut i ett kriminalvårdsärende enligt
brottsbalken eller lagstiftningen om kriminalvård i anstalt.
Av 3 kap. 1 § OSL framgår att sekretess innebär ett förbud att röja en uppgift, vare
sig det sker muntligen, genom utlämnande av allmän handling eller på något annat
sätt.
Av 6 kap. 4 § OSL följer att en myndighet på begäran av en enskild ska lämna
uppgift ur en allmän handling, om inte uppgiften är sekretessbelagd eller det skulle
hindra arbetets behöriga gång.
Av 4 § förvaltningslagen (1986:223) framgår: Varje myndighet skall lämna
upplysningar, vägledning, råd och annan sådan hjälp till enskilda i frågor som rör
myndighetens verksamhetsområde. Hjälpen skall lämnas i den utsträckning som är
lämplig med hänsyn till frågans art, den enskildes behov av hjälp och myndighetens
verksamhet. Frågor från enskilda skall besvaras så snart som möjligt. Om någon
enskild av misstag vänder sig till fel myndighet, bör myndigheten hjälpa honom till
rätta.

Kriminalvårdens bedömning
Kriminalvården får – i frigivningsförberedande syfte – anses ha i uppdrag att
underlätta och främja kontakter mellan de intagna och deras anhöriga, särskilt barn.
Hur långt Kriminalvårdens serviceskyldighet sträcker sig i situationer som den nu
aktuella bör ses i detta perspektiv.
Å andra sidan får Kriminalvården inte röja uppgifter som är föremål för sekretess.
En uppgift om att någon är intagen i kriminalvårdsanstalt är typiskt sett sådan att det
kan antas att den intagne lider men om uppgiften röjs. Allmänna frågor om en viss
person finns på en viss anstalt besvaras därför inte; detta trots att – något
motsägelsefullt – Kriminalvårdens beslut om i vilken anstalt den intagne ska
placeras är offentligt. Sekretess upprätthålls även mot anhöriga eftersom den intagne
kan ha obehag av att information om denne lämnas ut även till anhöriga. Om
uppgiften om att någon är intagen i kriminalvårdsanstalt redan är känd, röjs däremot
ingen sekretess om uppgiften.
Balansgången mellan serviceskyldighet och sekretess är svår. Felaktiga avvägningar
riskerar att leda till problem, antingen genom att kontakter mellan intagna och
anhöriga försvåras eller genom att sekretessbelagd information lämnas ut till
obehöriga.
I JO:s beslut den 19 januari 2009 (4495-2009) (rätteligen 4495-2008, JO:s anm.)
fick personal vid anstalten Sagsjön allvarlig kritik för att ha tagit emot ett påstått
brådskande brev från Kronofogden för vidarebefordran till en intagen. Enligt JO var
det sannolikt att den person som lämnade in brevet kände till att mottagaren var
intagen i anstalten, men det kunde inte uteslutas att agerandet innebar ett röjande av
sekretess i sekretesslagens mening. Kriminalvården har erfarit att JO:s beslut har
väckt oro bland personal och menar att beslutet riskerar att leda till överdriven
försiktighet till följd av ökad rädsla för att göra fel.
Det är angeläget att Kriminalvården kan finna stöd för en praktisk hantering av dessa
frågor i verksamheten. Kriminalvården vill här väcka frågan om det verkligen är
lämpligt att generellt neka personer som ringer till anstalten att få lämna
meddelanden (eller vidarebefordra brev) till intagna, utan att ha klart för sig vad
ärendet gäller. Med ett sådant generellt budskap medges inte någon individuell
prövning. Det är enligt Kriminalvården inte tillfredsställande med en rutin som
                                                                       Dnr 5777-2009        Sid 3 (4)



      bygger på att den enskilde får ett generellt nekande svar, och därefter själv måste
      vara aktiv med att lämna upplysningar som gör att undantag ändå kan medges.
      Enligt Kriminalvården borde frågorna huvudsakligen kunna hanteras på följande
      sätt. Personal bör i första hand genom egna kompletterande frågor av enklare slag
      försöka utreda om den som ringer känner till att den person som söks är intagen i
      anstalten, vad ärendet gäller, om det är brådskande m.m. Kriminalvården menar
      vidare i princip att det alltid går att ta emot ett meddelande eller motsvarande om
      man förtydligar att mottagandet inte innebär en bekräftelse på att personen finns på
      anstalten ifråga samt att meddelandet inte kommer att återsändas om det är så att
      personen inte finns där. Av regionens yttrande framgår att det förekommer att
      information av det slaget lämnas vid anstalten Ystad. Kriminalvården bör också
      klargöra att det är upp till den enskilde om denne vill kontakta den som har lämnat
      meddelandet.
      Slutligen anser Kriminalvården att det följer av 6 kap. 4 § OSL samt 4 §
      förvaltningslagen att företrädare för Kriminalvården har en skyldighet att uppge sitt
      namn vid telefonsamtal.
AA gavs tillfälle att yttra sig över remissvaret.

I ett beslut den 6 april 2011 anförde chefsJO Nordenfelt följande.

Bedömning
Möjlighet att lämna meddelanden till intagna
Kriminalvården har anfört att den kriminalvårdare som tog emot AA:s samtal
följde anstaltens rutiner. Den rutin som tillämpas i anstalten Ystad innebär, enligt
Kriminalvårdens redogörelse, att personalen i normalfallet inte uppger om en
person är intagen i anstalten eller inte och att meddelanden inte vidarebefordras till
intagna. Det görs dock, enligt Kriminalvården, en individuell prövning och det
förekommer att meddelanden tas emot med beskedet att meddelandet kommer att
vidarebefordras för det fall den intagne finns i anstalten. Hur det förhöll sig i detta
fall har inte gått att fastställa.

Jag vill dock tillägga följande. Jag har förståelse för att Kriminalvårdens personal
kan uppleva balansgången mellan serviceskyldighet och sekretess i fall som det
aktuella som svår. Detta faktum får dock, enlig min mening, inte leda till att en
anstalt inför en rutin som innebär att man aldrig tar emot telefonmeddelanden för
vidarebefordran till intagna. Det är nödvändigt att det görs en individuell
bedömning där naturligtvis även säkerhetshänsyn kan vägas in. Den som är intagen
i anstalt är i flera avseenden avskuren från normala kontakter med exempelvis
anhöriga och myndigheter. Kriminalvården måste ha ett förhållningssätt som
underlättar den intagnes kontakter med omvärlden. I detta ligger bl.a. att göra det
möjligt för den intagnes anhöriga att till kriminalvårdstjänstemän lämna
brådskande och angelägna meddelanden för vidarebefordran till den intagne.

Kriminalvården har i sitt yttrande redogjort för uppfattningen att kriminalvårds-
personal i princip kan ta emot ett meddelande till en person som påstås vara intagen
i anstalten, om man förtydligar att mottagandet inte innebär en bekräftelse på att
personen finns i anstalten samt att meddelandet inte kommer att återsändas om
personen inte finns där. Det beskrivna förfaringssättet kan säkert fungera i de flesta
situationer. I vissa situationer kan dock en strikt tillämpning av de nyss beskrivna
”förhållningsreglerna” framstå som mycket otillfredsställande; t.ex. om det
                                                                     Dnr 5777-2009    Sid 4 (4)



lämnade meddelandet är mycket angeläget och den sökte nyligen har förflyttats
från anstalten. I en sådan situation måste Kriminalvården ta ställning till om
serviceskyldigheten eller allmänmänskliga hänsyn kräver att meddelandet
vidarebefordras till den plats där den sökte befinner sig. I många fall har dessutom
den som lämnar ett meddelande ett berättigat intresse av att få veta om han eller
hon kan förlita sig på att meddelandet når fram. De problem som jag något belyst
här visar att det är svårt att genom generella förhållningsregler lösa alla de frågor
som kan uppstå i den praktiska tillämpningen på detta område.

Kriminalvården har i sitt yttrande även anfört att kriminalvårdspersonal i nu
aktuella situationer genom egna kompletterande frågor av enklare slag bör försöka
utreda om den som ringer känner till att den person som söks är intagen i anstalten.
Här gäller naturligtvis att frågorna måste ställas på ett sådant sätt att frågorna inte
avslöjar om den intagne finns i anstalten eller inom Kriminalvården.
Kriminalvården bör också beakta att om ett muntligt meddelande tas emot under
dessa förutsättningar, kommer den som lämnar meddelandet att uppfatta det som
att Kriminalvården åtar sig att se till att den sökte nås av meddelandet. Särskilda
åtgärder kan därför krävas från Kriminalvårdens sida för det fall den intagne t.ex.
lämnat anstalten innan meddelandet hunnit överlämnas.

Sammantaget konstaterar jag att den praktiska tillämpningen av regelsystemet i
OSL inte är okomplicerad i här aktuella situationer. Tillämpningen måste självklart
bygga på en bedömning i varje enskilt fall och ta sikte på att underlätta för intagna
så gott det går inom de ramar som följer av regleringen i OSL, lagen (1974:203)
om kriminalvård i anstalt och förvaltningslagen.

Vägran att uppge sitt namn
Kriminalvården har inte bemött AA:s påstående om att en kriminalvårdstjänsteman
i centralvakten under ett telefonsamtal vägrat att uppge sitt namn till honom. Jag
delar Kriminalvårdens uppfattning att en kriminalvårdstjänsteman har en
skyldighet att, på fråga, uppge sitt namn. Hur det förhöll sig i detta fall har inte gått
att fastställa.
