# Kritik mot Överförmyndarnämnden i Uppsala län för att inte ha ansökt om anordnande av förvaltarskap för en enskild som bedömts vara i behov av det. Även vissa uttalanden om s.k. professionella ställföreträdare

JO 2025-04-30 dnr 581-2024

[P]

## BESLUT

Datum                    Dnr                     Sid
                                                                   2025-04-30               581-2024               1 (7)



Justitieombudsmannen
Katarina Påhlsson




                   Kritik mot Överförmyndarnämnden i Uppsala län för att
                   inte ha ansökt om anordnande av förvaltarskap för en
                   enskild som bedömts vara i behov av det. Även vissa
                   uttalanden om s.k. professionella ställföreträdare


                    Beslutet i korthet: En sjukvårdsinrättning anmälde till en överförmyndarnämnd att en
                    person som vårdades där var i behov av förvaltarskap. Nämnden ansåg att det fanns
                    förutsättningar för att ansöka om förvaltarskap men avskrev trots detta ärendet utan
                    att göra någon sådan ansökan till rätten. Överförmyndarnämnden motiverade sitt
                    beslut med att ställföreträdarna som myndigheten anlitar är lekmän och inte kunde
                    förväntas ha de kvalifikationer som krävdes för att hantera de risker som uppdraget
                    innebar. Det gjordes inte några försök att rekrytera en lämplig ställföreträdare. JO
                    kritiserar nämnden.
                    I beslutet konstaterar JO att en överförmyndare ska ansöka om anordnande av
                    förvaltarskap om det framkommer att den enskilde har behov av det. Skyldigheten är
                    kopplad till just behovet av ett sådant ställföreträdarskap och den relevanta
                    regleringen lämnar inte något utrymme för det ställningstagande som nämnden hade
                    gjort. Hon framhåller vidare att överförmyndare har ett långtgående ansvar för att se
                    till att ett behov av förvaltarskap kan tillgodoses och måste göra alla rimliga
                    ansträngningar för att rekrytera förvaltare även till svårare uppdrag. En ansökan bör
                    enligt JO göras så snart det står klart att ett förvaltarskap behövs, också när
                    ställföreträdarfrågan inte är löst.
                    JO gör i beslutet vissa uttalanden om s.k. professionella ställföreträdare. Hon
                    konstaterar bl.a. att överförmyndare kan ha svårt att hitta lämpliga ställföreträdare och
                    att det aktuella ärendet illustrerar risken för att enskilda inte får adekvat hjälp och
                    stöd. En kopia av beslutet skickas till regeringen för kännedom.

## Anmälan

I en anmälan till JO förde regionjuristen AA, Region Kronoberg, fram klagomål
                   mot Överförmyndarnämnden i Uppsala län. Hon uppgav i huvudsak följande.

                   Rättspsykiatriska regionkliniken i Växjö gjorde en anmälan till överförmyndar-
                   nämnden om behov av förvaltarskap för BB, som vårdas inom rättspsykiatrin.
                   Trots att nämnden kom fram till att BB uppfyllde förutsättningarna för ansökan
                   om förvaltarskap beslutade nämnden att inte göra en sådan ansökan till rätten,
                   eftersom de lekmän som kommunen anlitar inte kunde förväntas klara av


    Riksdagens ombudsmän     Postadress: Box 16327, 103 26 Stockholm     Besöksadress: Västra Trädgårdsgatan 4 A
    Telefon: 08-786 51 00    Texttelefon: 020-600 600                    E-post: justitieombudsmannen@jo.se
                                                                        Dnr 581-2024       Sid 2 (7)




uppdraget som förvaltare för BB. I stället fick överförmyndarnämndens beslut
förstås som att nämnden ålade regionen att tillgodose BB:s behov i detta
avseende. Regionens vårdpersonal har dock varken kunskaper om förvaltarskap
eller ansvaret för att hantera BB:s rättsliga och ekonomiska angelägenheter. Det
är anmärkningsvärt att nämnden inte övervägde att anlita någon av de
professionella ställföreträdare som finns på marknaden för liknande situationer.
Dessutom fanns en person som anmält intresse för uppdraget som förvaltare för
BB. Genom sitt agerande lämpade överförmyndarnämnden på ett otillbörligt
sätt över sina skyldigheter på hälso- och sjukvården.

Bifogat till anmälan fanns bl.a. överförmyndarnämndens beslut att inte ansöka
om förvaltarskap för BB. Beslutsmotiveringen hade följande lydelse:

      Enligt 5 § förmynderskapsförordningen ska överförmyndarnämnden, om
      överförmyndarnämnden får reda på att förvaltarskap behövs, ansöka hos rätten
      om anordnande av ställföreträdarskap. Enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken får
      rätten besluta att anordna förvaltarskap för en person som är ur stånd att vårda
      sig eller sin egendom på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat
      hälsotillstånd eller liknande förhållande. Förvaltarskap får inte anordnas om det
      är tillräckligt att godmanskap anordnas eller att den enskilde på något annat,
      mindre ingripande sätt får hjälp. Den utredning som har skickats in till
      överförmyndarnämnden tyder på att det finns förutsättningar för att ett
      förvaltarskap ska kunna anordnas. Därmed finns även förutsättningar för
      överförmyndarnämnden att ansöka om anordnande av ett förvaltarskap till
      tingsrätten.
      Trots att det finns förutsättningar att ansöka om anordnande av förvaltarskap vill
      överförmyndarnämnden framhålla att samtliga gode män och förvaltare är
      lekmän. Som lekmän kan de inte förväntas ha de kvalifikationer som krävs för
      att hantera de eventuella hot och våldssituationer som kan uppstå i det aktuella
      uppdraget. Överförmyndarnämnden anser därför att BB:s behov inte bör
      tillgodoses genom anordnande av förvaltarskap utan genom professionella vård-
      och behandlingsinsatser. Överförmyndarnämnden beslutar därför att inte ansöka
      om anordnande av förvaltarskap för BB till tingsrätten. Överförmyndarnämnden
      avskriver ärendet från vidare handläggning.
AA gav senare in ett beslut från Uppsala tingsrätt. Av det framgick att
tingsrätten hade avvisat överklagandet av överförmyndarnämndens beslut med
hänvisning till att regionkliniken bedömdes sakna klagorätt.

Utredning
JO begärde att överförmyndarnämnden skulle yttra sig över det som fördes fram
i anmälan samt redogöra för sin handläggning och relevant reglering.

Efter en redogörelse för bakgrunden i ärendet anförde nämnden följande:

## Yttrande

Av 11 kap. 5 § föräldrabalken [rätteligen 11 kap. 15 §, JO:s anm.] framgår vilka
      som är behöriga att ansöka om god man eller förvaltare. Men där framgår också
      att rätten självmant ska ta upp frågor om anordnande av godmanskap eller
      förvaltarskap. I detta fall hade Uppsala tingsrätt kunnat pröva frågan i samband
      med att Region Kronobergs överklagan avskrevs, om rätten hade ansett det som
      lämpligt.
                                                                            Dnr 581-2024        Sid 3 (7)




      Nämnden noterar att BB hört av sig till förvaltningen ett antal gånger för att
      kontrollera status på utredningen och sedermera överklagan. Anhöriga har också
      enligt utredningen varit oroliga för BB och anmält behov av insatser till olika
      vårdinrättningar. Om det är så att BB själv eller hans närmaste anhöriga anser att
      det finns behov av en ställföreträdare och vill ansöka är de behöriga att göra det.
      Tingsrätten kommer då ta ställning till om BB har rätt till en god man eller
      förvaltare.
      En grund för att inte föreslå en person som presumtiv ställföreträdare i ett enskilt
      ärende är att huvudmannen är farlig. Man bör inte glömma bort att godmanskap
      och förvaltarskap bygger på ett stort ideellt inslag (se SOU 2004:112 s. 830)
      varför en ställföreträdare inte ska behöva utsättas för till exempel hot och våld
      från huvudmannen, se prop. 2013/14:225 s. 23. Även JO har i några fall
      konstaterat att det kan vara omöjligt att hitta en ställföreträdare i ett enskilt
      ärende (se bland annat JO:s beslut, dnr 1255-2008 18/6 2009). I sådana
      situationer är det i slutändan socialnämnden som har det yttersta ansvaret i
      kommunen för att den enskilde får den hjälp som hen behöver.
      För nämndens del spelar det heller ingen roll vem som har åtagit sig att sköta
      uppdraget. Oavsett vem det är så kan inte nämnden stå bakom att en person
      förordnas som förvaltare i ett uppdrag där det bedöms finnas risk för hot och
      våld kopplat till uppdraget. I detta fall, mycket stark risk för återfall i våldsbrott.
      –––
      Nämnden har som utgångspunkt att inte stå som sökande i en anmälan om
      ställföreträdarskap om det är så att en potentiell ställföreträdare riskerar att
      utsättas för hot eller våld vid utövandet av uppdraget. Om nämnden åläggs att
      ansöka om ställföreträdare även för farliga huvudmän skulle det i praktiken
      betyda att nämnden ansöker och samtidigt avstyrker sin egen ansökan. När
      nämnden i andra fall fått en ansökan om ställföreträdare från en behörig sökande,
      som också bedömts som farlig, har den efter utredning avstyrkt denna till
      tingsrätten som gått på nämndens linje i samtliga fall.
      Att Region Kronoberg anser att nämnden "lämpar" över patienten och utökar
      deras ansvar ändrar inte nämndens bedömning. Ett beslut måste kunna få
      konsekvenser för myndigheter och vårdinrättningar utan att det för den skull
      betraktas som ett felaktigt beslut.
      Överförmyndarnämnden i Uppsala län har sedan årsskiftet 2020/2021 beslutat att
      inte anlita "professionella" ställföreträdare via bolag eller förvaltarenhet. Detta
      på grund av att vi tidigare anlitat bolag men fått kritik från vår tillsynsmyndighet,
      Länsstyrelsen, för det upplägget. Dagens system och lagstiftning för
      ställföreträdarskap är inte anpassat för att personer ska ta uppdrag på
      professionell grund och det bör då inte heller kunna avkrävas nämnden.
AA kommenterade tillsammans med några andra anställda inom Region
Kronoberg nämndens yttrande.

Rättslig reglering
Om någon på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller
liknande förhållande behöver hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin
egendom eller sörja för sin person, ska rätten, om det behövs, besluta att
anordna godmanskap för honom eller henne. Är personen ur stånd att vårda sig
eller sin egendom, får rätten anordna förvaltarskap för honom eller henne.
Förvaltarskap får dock inte anordnas om det är tillräckligt att godmanskap
anordnas eller att den enskilde på något annat mindre ingripande sätt får hjälp.
Allt detta framgår av 11 kap. 4 och 7 §§ föräldrabalken, FB.
                                                                   Dnr 581-2024     Sid 4 (7)




Enligt 11 kap. 15 § FB får en ansökan om anordnande av förvaltarskap bl.a.
göras av överförmyndaren, den ansökan avser om han eller hon har fyllt 16 år,
samt av hans eller hennes make eller sambo och närmaste släktingar. När det
finns anledning till det ska rätten självmant ta upp frågor om anordnande av
godmanskap eller förvaltarskap.

Får överförmyndaren reda på att förvaltarskap antingen behövs eller inte längre
behövs ska överförmyndaren i enlighet med 5 § första stycket förmynderskaps-
förordningen (1995:379) hos rätten ansöka om anordnande eller upphörande av
förvaltarskapet.

Om överförmyndaren ansöker om anordnande av förvaltarskap efter att frågan
uppkommit där, ska myndigheten tillsammans med ansökan ge in eventuell
utredning som inhämtats i ärendet och samtidigt lämna förslag på förvaltare.
Detta framgår av 11 kap. 17 a § tredje stycket FB.

Enligt 4 kap. 3 § 2 hälso- och sjukvårdsförordningen (2017:80) ansvarar
verksamhetschefen vid en vårdinrättning för att överförmyndaren underrättas
när en intagen person kan antas behöva god man eller förvaltare.

Bedömning
Överförmyndares skyldighet att ansöka om anordnande av förvaltarskap
När en fråga om anordnande av förvaltarskap aktualiseras hos en
överförmyndarnämnd eller överförmyndare (fortsättningsvis överförmyndare)
måste myndigheten utreda om det finns förutsättningar för en sådan ansökan.
Om överförmyndaren kommer fram till att det finns ett behov av förvaltarskap,
ska myndigheten till rätten ge in en ansökan om detta tillsammans med den
utredning som finns. Som utgångspunkt ska överförmyndaren samtidigt lämna
förslag på förvaltare. Att hitta en lämplig ställföreträdare är alltså en av
överförmyndarens skyldigheter när det visar sig att en enskild har behov av
förvaltarskap. Myndigheten måste vidta alla rimliga åtgärder för att hitta någon
som är villig och lämplig att åta sig uppdraget. Det krävs i regel att
överförmyndaren tillfrågar samtliga personer som har anmält intresse för att åta
sig ett ställföreträdaruppdrag och, i förekommande fall, kommunens
förvaltarenhet. Om det rör sig om ett krävande uppdrag behöver
överförmyndaren emellertid inte fråga personer som saknar eller har begränsad
erfarenhet av sådana uppdrag eller av någon annan anledning inte bedöms klara
av eller vara lämpliga för det. (Se prop. 2013/14:225 s. 46 f., rättsfallen
NJA 2012 s. 715 och 2018 s. 246 samt mitt beslut den 10 juni 2021,
dnr 3896-2019.)

Att överförmyndaren kan avstå från att tillfråga vissa personer vid särskilt
krävande uppdrag betyder dock inte att myndigheten kan låta bli att ansöka om
anordnande av förvaltarskap, endast på den grund att överförmyndaren inte
anser sig kunna föreslå någon person alls som förvaltare. Jag konstaterar att ett
sådant ställningstagande står i strid med ordalydelsen i 5 § första stycket
                                                                      Dnr 581-2024     Sid 5 (7)




förmynderskapsförordningen. Enligt den bestämmelsen ska överförmyndaren
ansöka om anordnande av förvaltarskap om myndigheten får reda på att ett
sådant behövs. Skyldigheten att ansöka är alltså direkt kopplad till behovet, och
bestämmelsen lämnar i princip inget utrymme att avstå från att ansöka av andra
skäl än att behov saknas.

När överförmyndaren har kommit fram till att det finns ett behov av
förvaltarskap kan myndigheten följaktligen inte avstå från att ansöka med
hänvisning till att någon ställföreträdare inte finns att föreslå. I sådant fall får
myndigheten istället till rätten redogöra för de ansträngningar som har gjorts för
att hitta en lämplig person till uppdraget (se a. prop. s. 46). Liksom tidigare
ombudsmän anser jag att överförmyndaren bör ansöka hos tingsrätten om
förvaltarskap så snart det står klart att en sådan ansökan behövs, trots att frågan
om vem som kan åta sig ställföreträdarskapet inte är löst (se bl.a. JO 2009/10
s. 431, dnr 1255-2008). På så sätt kan tingsrätten och överförmyndaren vidta
handläggningsåtgärder parallellt vilket kan medföra att den sammantagna
hanteringen blir mer effektiv (se mitt nämnda beslut den 10 juni 2021).

Jag finner anledning understryka att överförmyndaren alltid har ett långtgående
ansvar att se till att ett behov av förvaltarskap kan tillgodoses. I de fall ett
uppdrag är förenat med särskilda utmaningar har det förstås betydelse vad detta
beror på liksom vad det är för omständigheter som den aktuella personen lever
under. I förarbetena framhålls i detta avseende att överförmyndarna t.ex. kan
behöva tillhandahålla lokaler för säkra möten mellan huvudman och
ställföreträdare samt genom utbildningsinsatser underlätta förvaltares hantering
av svåra och krävande uppdrag (se a. prop. s. 26).

Det förekommer att domstolarna – trots ett konstaterat behov – avslår en
ansökan om förvaltarskap på grund av att det inte går att finna någon som är
beredd att åta sig uppdraget (jfr NJA 2012 s. 715). En domstol kan också
förordna att ett förvaltarskap ska upphöra om en förvaltare har skälig orsak att
bli entledigad, t.ex. för att denne utsatts för hot eller våld, och det inte går att
hitta en ersättare trots att alla rimliga åtgärder har vidtagits (se 11 kap. 19 och
19 a §§ FB). Detta är dock bedömningar som i slutändan måste göras av
domstolen, och situationerna kan inte tas till intäkt för en överförmyndare att
avstå från att uppfylla sin skyldighet enligt förmynderskapsförordningen att
lämna in en ansökan om förvaltarskap.

Omständigheterna i det aktuella fallet
Överförmyndarnämndens beslut måste förstås som att nämnden gjorde
bedömningen att BB i och för sig var i behov av förvaltarskap och att
förutsättningarna enligt 11 kap. 4 och 7 §§ FB för anordnande av sådant
ställföreträdarskap alltså var uppfyllda. Underlaget i mitt ärende tyder på att det
har funnits fog för en sådan uppfattning. Jag drar således slutsatsen att beslutet
att avstå från att ansöka om anordnande av förvaltarskap för BB inte grundade
sig på ett bristande behov av den hjälp som ett förvaltarskap innebär, utan på de
                                                                      Dnr 581-2024       Sid 6 (7)




risker och svårigheter som nämnden bedömde att ett sådant uppdrag kunde
innebära för en förvaltare. Utifrån vad jag tidigare har redogjort för kan det
konstateras att beslutet inte har varit förenligt med regleringen i
förmynderskapsförordningen.

Det förhållandet att BB eller hans anhöriga hade kunnat ansöka om anordnande
av förvaltarskap, liksom tingsrättens utrymme att ta upp frågan på eget initiativ,
innebär inte heller att överförmyndarnämnden har kunnat avstå från att uppfylla
denna skyldighet i fråga om BB. Detsamma gäller den omständigheten att en
enskild i behov av förvaltarskap kan få andra hjälp- och stödinsatser från det
allmänna, exempelvis från socialtjänsten eller inom sjukvården. Mot bakgrund
av vad nämnden anfört i sitt yttrande till JO finns det också skäl att framhålla att
det inte har funnits något hinder för nämnden att ansöka om anordnande av
förvaltarskap för BB och samtidigt redogöra för de skäl som myndigheten ansett
tala emot förordnande av en förvaltare. Som framgått är det rätten som avgör
om förvaltarskap ska anordnas eller inte.

Genom att besluta att inte ansöka om förvaltarskap för BB trots bedömningen
att behov av detta har funnits och utan att ens göra några försök att rekrytera en
lämplig ställföreträdare har Överförmyndarnämnden i Uppsala län åsidosatt sina
rättsliga förpliktelser. Nämnden förtjänar kritik för detta.

Det är oklart om nämnden vid tidpunkten för beslutet att skriva av sitt ärende
kände till att en person hade anmält intresse för uppdraget som förvaltare för
BB. Jag har därför inte underlag för att rikta någon kritik mot nämnden för att
myndigheten inte tagit ställning till om denna person kunde ha varit lämplig
som ställföreträdare.

Något om anlitande av professionella ställföreträdare
Överförmyndarnämnden i Uppsala län har förklarat att myndigheten på grund
av kritik från länsstyrelsen inte längre anlitar s.k. professionella ställföreträdare.
Jag uppfattar att denna ordning har bidragit till ställningstagandet i det
förvaltarskapsärende som klagomålet till JO rör. Vad som närmare har sagts
från den ordinarie tillsynsmyndigheten i detta avseende har inte redovisats. Mot
bakgrund av vad som har framkommit i utredningen och i min tillsyn på
området vill jag dock ta tillfället i akt att göra vissa allmänna uttalanden i denna
del.

Det finns inte någon skyldighet för överförmyndare att anlita professionella
ställföreträdare. Att generellt avstå från att göra det minskar emellertid inte
ansvaret för att rekrytera gode män och förvaltare även till svårare uppdrag. Det
ligger också i sakens natur att rekrytering i just sådana fall kan bli en särskild
utmaning för de överförmyndare som väljer att inte använda den typen av
ställföreträdare.

Professionella ställföreträdare kan vara anställda vid en kommunal förvaltar-
enhet eller hos ett privat bolag, i det senare fallet ingår det således i dess
                                                                     Dnr 581-2024     Sid 7 (7)




verksamhet att medarbetarna åtar sig särskilt svåra ställföreträdarskap. JO har i
olika sammanhang uppmärksammat att kommunala förvaltarenheter kan fylla
en funktion när det hos en överförmyndare råder brist på ställföreträdare som är
beredda att åta sig nya eller särskilt krävande uppdrag. (Se t.ex. JO 2009/10
s. 431, protokoll efter min inspektion av Överförmyndarnämnden i Umeå-
regionen i april 2023, dnr 2868-2023, och mitt beslut den 20 december 2023,
dnr 7680-2022.)

Den s.k. Ställföreträdarutredningen var inne på frågorna i sitt betänkande Gode
män och förvaltare – en översyn, SOU 2021:36. Utredningen bedömde att
antalet svåra och komplexa ärenden hade blivit fler, och skulle fortsätta att öka,
samt att många som normalt vill bli gode män eller förvaltare inte vill eller har
kvalifikationer att ta sig an uppdrag av detta slag. Enligt utredningen hade det
därför i praktiken skett en viss professionalisering, vilket ansågs nödvändigt för
att även de med svår problematik ska få den hjälp de behöver. Samtidigt
konstaterades bl.a. att omständigheterna och den rättsliga regleringen runt
anställda ställföreträdare skiljer sig från ställföreträdarskap som bygger på ett
ideellt engagemang och att det råder en stor osäkerhet bland kommunerna
huruvida dessa ställföreträdare överhuvudtaget får förordnas inom ramen för
föräldrabalkens regler. (Se betänkandet s. 307 f.) Ställföreträdarutredningen tog
inget helhetsgrepp men föreslog att förutsättningarna för när en person inom
ramen för sin anställning kunde förordnas som god man eller förvaltare skulle
regleras i föräldrabalken. I mitt remissvar hade jag inte några invändningar mot
det förslaget, men jag ansåg att många svårigheter skulle återstå även om det
genomfördes (se mitt yttrande den 4 oktober 2021, dnr R 77-2021.)

Det är inte ovanligt att överförmyndare har svårt att hitta lämpliga ställ-
företrädare, särskilt till de uppdrag som ställer speciella krav. Mitt ärende
illustrerar risken för att enskilda i behov av ställföreträdarskap inte får adekvat
hjälp och stöd. Jag finner anledning att skicka en kopia av detta beslut till
regeringen för kännedom.

Ärendet avslutas.



Beslutet har fattats av JO Katarina Påhlsson. Dokumentet har fastställts digitalt
och har ingen underskrift.

Rättssakkunniga Anton Lindgren har föredragit ärendet och byråchefen Johan
Thorblad har deltagit i beredningen.
