# En myndighets skyldighet att rätta sig efter ett beslut i en överinstans m.m.

JO 2009-12-18 dnr 5811-2008

BESLUT
                                                                          Datum                    Dnr                     Sid
                                                                          2009-12-18               5811-2008              1 (6)
Justitieombudsmannen
Hans-Gunnar Axberger




                        En myndighets skyldighet att rätta sig efter ett beslut i en överinstans
                        m.m.


                          Beslutet i korthet: Ett företag har ansökt om undantag från en lokal trafikföreskrift.
                          Sedan länsstyrelsen avslagit ansökan har Vägverket efter överklagande förklarat att
                          något undantag inte behöver göras eftersom bestämmelsen redan tillåter de transporter
                          ansökan avsåg. Länsstyrelsen har inte delat Vägverkets tolkning av trafikföreskriften och
                          har fortsatt hävda sin uppfattning. Länsstyrelsen kritiseras för att inte lojalt ha tillämpat
                          beslut från en överinstans och för att ha lämnat enskilda vilseledande besked om
                          gällande rätt.

## Bakgrund och utredning

Länsstyrelsen i Stockholms län beslutade den 24 juni 2004 lokala trafikföreskrifter
                        om transport av visst farligt gods i Södra länken, i Hammarby Sjöstad och i
                        Sicklaområdet. Enligt 2 § är det förbjudet att på vissa sträckor under högtrafiktid
                        föra fordon med sådan last. I 3 § sägs att på vissa angivna gator och vägar är det
                        förbjudet att vid transport av visst farligt gods koppla släpfordon eller släpkärra till
                        dragfordon.

                        Den 17 maj 2005 beslutade länsstyrelsen nya föreskrifter. Den tidigare 3 §
                        angående släpfordon, överfördes i huvudsak oförändrad till 4 § i de nya
                        föreskrifterna. I samma ärende prövade och avslog länsstyrelsen ansökningar om
                        undantag från bl.a. Preem Gas AB avseende 2004 års föreskrifter.

                        Beslutet överklagades till Vägverket av två bolag. Preem Gas AB hade
                        invändningar mot 4 § eftersom den bestämmelsen enligt bolaget diskriminerade bil
                        med släpvagn. AB Gustavsberg ansåg bl.a. att länsstyrelsens riskbedömningar i
                        ärendet var ofullständiga.

                        I ett beslut den 14 oktober 2005 undanröjde Vägverket länsstyrelsens beslut om
                        ändring av de lokala trafikföreskrifterna och återförvisade ärendet till länsstyrelsen
                        för fortsatt handläggning. Motiveringen var att verket ansåg dels att
                        konsekvensutredningen inte uppfyllde kraven i den då gällande 27 §
                        verksförordningen (1995:1322; jfr numera 4 § i förordningen [2007:1244] om
                        konsekvensutredning vid regelgivning), dels att utformningen av den nya 4 § –
                        förbud att vid transport koppla släpfordon eller släpkärra till dragfordon – var


 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                Fax:           08-21 65 58                                     www.jo.se
                                                                          Dnr 5811-2008      Sid 2 (6)




otydlig. Preems överklagande avseende undantag togs inte upp till prövning. Skälet
var att Vägverket ansåg att trafikföreskrifterna inte innehöll något förbud mot trafik
med tillkopplat fordon och att det därmed inte krävdes något undantag för sådana
fordon.

Efter att Vägverket återförvisat ärendet beslutade länsstyrelsen den 19 maj 2006 att
avskriva detta från vidare handläggning. Skälet var att länsstyrelsen ansåg sig
sakna möjlighet att uppfylla de krav Vägverket ställt i fråga om
konsekvensutredning. Beslutet överklagades inte. 2004 års föreskrifter fortsatte
därmed att gälla.

Preem Gas AB begärde efter detta att nya lokala trafikföreskrifter skulle meddelas.
Bolaget önskade bl.a. att gasoltransporter med bil och släp skulle tillåtas.
Länsstyrelsen avslog denna begäran den 21 november 2006. Preem Gas AB
överklagade detta beslut till Vägverket, som den 11 oktober 2007 avskrev ärendet.
Som motivering angavs att de lokala trafikföreskrifterna inte hindrar transport av
farligt gods i motordrivet fordon med tillkopplad släpvagn.

Några veckor senare – den 29 oktober 2007 – meddelade länsstyrelsen Preem Gas
AB och AB Gustavsberg att styrelsen inte delade Vägverkets tolkning av 3 § i 2004
års föreskrift. Länsstyrelsen påpekade även att den aktuella bestämmelsen inte var
upphävd.

Länsstyrelsen i Stockholms län och Transportstyrelsen, som sedan den 1 januari
2009 har övertagit Vägverkets här aktuella uppgifter, anmodades att utreda och
yttra sig över hanteringen av ärendet och ge sin syn på den uppkomna situationen.

Transportstyrelsen anförde bl.a.:
      Syftet med att meddela lokala trafikföreskrifter med särskilda trafikregler om
      transport av farligt gods är att, med beaktande av det farliga godsets typ och mängd,
      förbjuda färd med fordon lastat med sådant gods på gator eller vägar där en olycka
      skulle kunna få särskilt allvarliga konsekvenser. För att uppnå en acceptabel
      efterlevnad av föreskrifterna är de straffsanktionerade. Trafikföreskrifter som det nu
      är fråga om ska enligt Transportstyrelsens uppfattning tolkas utifrån dess
      ordalydelse. Skälet för detta är i första hand den straffrättsliga legalitetsprincipen i 1
      kap. 1 § brottsbalken. Den innebär i grunden att det krävs ett stadgande i lag eller
      annan författning för att en handling ska kunna utgöra brott och leda till en
      straffrättslig påföljd.
      En regel om förbud att vid transport av visst farligt gods koppla släpfordon till
      dragfordon har enligt Transportstyrelsens mening inte samma innebörd som en regel
      om förbud att i en fordonskombination, som består av dragfordon och släpfordon,
      transportera visst farligt gods. Det torde i vart fall krävas att ”kopplingsregeln”
      genomgår en tolkning för att förstås som ett förbud att transportera godset. Mot
      bakgrund av de krav som således rimligen måste ställas utifrån legalitetsprincipen,
      är det Transportstyrelsens bedömning att Vägverket haft fog för slutsatserna i de
      beslut verket fattat.
      När det gäller underkännandet av länsstyrelsens konsekvensutredning har Vägverket
      i beslutet den 14 oktober 2005 klart pekat på brister i förhållandetill kraven i den då
      gällande verksförordningen. Det kan visserligen sägas – som länsstyrelsen uttryckt
      det i sitt beslut den 19 maj 2006 – att verksförordningens krav på en
                                                                        Dnr 5811-2008     Sid 3 (6)




      konsekvensutredning är ”oprecisa”. Å andra sidan kan detta inte hindra en
      överprövande instans att ta ställning till om konsekvensutredningen, som en del i
      beredningen av ärendet, är tillräcklig i de avseenden som verksförordningen kräver.
      Transportstyrelsen anser därvid att verket haft fog för sin bedömning och att det
      också förelegat grund för att återförvisa ärendet till länsstyrelsen.
Beträffande den uppkomna situationen anförde Transportstyrelsen:

      Transportstyrelsen har full förståelse för Preems klagomål och kan inte annat än
      beklaga den utveckling som frågan fått. En förenklad beskrivning skullevara att
      inblandade myndigheter låst fast sig i oförenliga ståndpunkter medföljd att enskilda
      hamnar i kläm. Från den utgångspunkten är slutsatsen att endera, eller båda,
      myndigheterna har hanterat sina åligganden felaktigt. I den bedömningen anser
      Transportstyrelsen således att Vägverket haft stöd för sinabeslut och ser inga rimliga
      motiv för länsstyrelsens ställningstagande att vägra vidta nödvändiga åtgärder
      utifrån Vägverkets bedömning av bristerna i utformningen av 3 §.
Länsstyrelsen konstaterade i sitt yttrande att Vägverket funnit att den lokala
trafikföreskriften till sin ordalydelse inte förbjuder transport av gasol med släp men
att styrelsen ansett sig sakna möjlighet att omformulera föreskriften på grund av de
krav som Vägverket ställt i sitt beslut den 14 oktober 2005. Länsstyrelsen fortsatte:

      De specificerade krav Vägverket i sitt beslut … ställer på den konsekvensutredning
      som enligt verket skall föregå ett förbud av här aktuellt slag, kunde länsstyrelsen inte
      tillmötesgå. Det konstaterades inom länsstyrelsen att den kompetens detta skulle
      kräva inte fanns inom myndigheten och att detta följaktligen skulle kräva anlitande
      av extern expertis. Kostnaden härför bedömdes så stor att det helt enkelt inte fanns
      utrymme för detta. ... Därmed fanns inga andra alternativ än att avskriva ärendet från
      fortsatt handläggning. [– – –]
      Läget var nu att länsstyrelsen satt med ett förbud som överinstansen påstod inte var
      något förbud och utan någon reell möjlighet att omformulera förbudet. Samtidigt
      kvarstod uppfattningen hos räddnings- och brandskyddssakkunniga inom länet att ett
      förbud mot transport av gasol med släp i Södra länken avsevärt minskade risken för
      ett katastrofscenario av typen BLEVE [Boiling Liquid Expanding Vapour
      Explosion].
      Enligt 10 kap. 3 § första stycket 2 c) och 1 § tredje stycket trafikförordningen
      (1998:1276) är länsstyrelsen den myndighet som får meddela lokala
      trafikföreskrifter om transport av farligt gods på vägar inom ett län. Detta mandat
      var nu de facto undanröjt av Vägverket. Länsstyrelsen vill ifrågasätta om det är
      rimligt att en överinstans, och som i det här fallet en myndighet under regeringen,
      genom att ställa så långtgående krav på en underinstansutredning att denna inte kan
      utföras, i praktiken skall kunna frånta denna underinstans mandat givna i en
      förordning? Frågeställningen gäller i synnerhet när kraven, som i detta fall, inte
      framgår av någon författning utan helt och hållet, såvitt länsstyrelsen känner till,
      utgör överinstansens egen uppfattning.
Länsstyrelsen kommenterade det meddelande som sändes till bolaget den 29
oktober 2007:

      Meddelandet från länsstyrelsen till Preem kom till av två skäl. Dels ansåg sig
      länsstyrelsen, i enlighet med 4 § första stycket FL, skyldig att informera Preem om
      att det inte är Vägverket som har att pröva eventuella överträdelser av här aktuellt
      förbud och att Vägverkets uppfattning inte är bindande för andra myndigheter, som
      självständigt har att tolka föreskriftens innebörd och beivraöverträdelser.
      Dels ansåg sig länsstyrelsen, av hänsyn till (trafik)säkerheten i Södra länken och till
      Stockholms läns invånare i stort, skyldig att i möjligaste månhävda förbudet då ju
                                                                         Dnr 5811-2008     Sid 4 (6)




      detta fortfarande ansågs avsevärt minska risken för katastrofscenario av typen
      BLEVE.
Länsstyrelsen redogjorde vidare för sin syn på kravet på konsekvensutredning.
Efter en redovisning av bestämmelsen om detta sammanfattade styrelsen:

      I praktiken har denna reglering i VF [verksförordningen], vad avser de allra flesta
      typer av lokala trafikföreskrifter, endast inneburit ett kostsamt och meningslöst
      upprättande och försändande av innehållslösa skrivelser.
Länsstyrelsen diskuterade vissa ytterligare problem med tillämpningen av kravet på
konsekvensutredningar. Beträffande den uppkomna situationen anförde man:

      Enligt länsstyrelsens uppfattning är det Vägverkets hantering av överklagandena i
      besluten 2005 och 2007 som ligger bakom den låsta situation som uppstått.
      Länsstyrelsen har – till skillnad från Vägverket – tagit ställning i sakfrågan i detta
      ärende och förbjudit transport av gasol med släp i Södralänken och också försökt
      tillvarata Preems berättigade intressen av prövning hos verket. Länsstyrelsen kan
      inte se vad länsstyrelsen skulle kunna göra ytterligare i denna sak.

Rättslig reglering
Enligt 10 kap. 1 § tredje stycket och 3 § första stycket 2 trafikförordningen
(1998:1276) meddelar länsstyrelsen lokala trafikföreskrifter avseende särskilda
trafikregler för transport av farligt gods för vägar inom tättbebyggt område för
vilka staten är väghållare och för andra vägar utom tättbebyggt område för vilka
kommunen är väghållare. Enligt 13 kap. 3 § trafikförordningen får länsstyrelsen
medge undantag från lokala trafikföreskrifter med särskilda trafikregler om
transport av farligt gods.

Enligt 15 kap. 1 §, i dess lydelse före den 1 januari 2009, får länsstyrelsens beslut
enligt trafikförordningen överklagas hos Vägverket. Verkets beslut i ett överklagat
ärende får inte överklagas.

Bedömning
–––

Vägverket var i de frågor saken gäller överinstans i förhållande till länsstyrelsen.
En underinstans ska följa beslut från en överinstans och lojalt tillämpa dessa. Detta
är självklart; de rättsliga instanserna är inte sidoställda enheter utan ingår i en
hierarki som är avsedd att säkerställa rättsordningens stabilitet.

Länsstyrelsen har som skäl för sitt förhållningssätt angivit dels att den enligt dess
mening önskvärda förändringen av föreskrifterna skulle ha blivit för dyr att
genomföra, dels att Vägverkets tolkning av den gällande föreskriften är felaktig.

Av Vägverkets beslut framgår att verksförordningens beredningskrav enligt
Vägverkets mening inte hade uppfyllts av länsstyrelsen. Av en hos länsstyrelsen
upprättad tjänsteanteckning framgår att styrelsen bedömt att en beredning i enlighet
med överinstansens beslut skulle kosta cirka 70 000 kronor och – som det får
förstås – att styrelsen inte bedömde denna kostnad stå i proportion till det som stod
att vinna genom ändrade föreskrifter. I ljuset av att länsstyrelsens åtgärder i
                                                                      Dnr 5811-2008     Sid 5 (6)




sammanhanget, enligt vad som uppgetts, genomgående föranletts av farhågor för
ett omfattande katastrofscenario (”BLEVE”) ter sig den kostnaden inte orimlig.
Men det står i och för sig länsstyrelsen fritt att göra en egen bedömning, och ta
ansvar för denna. Saken kan dock inte beskrivas så att Vägverkets beslut
omöjliggjort en ändring av föreskrifterna. Det synes inte heller närmare utrett om
det beredningskrav som kan utläsas ur Vägverkets beslut var så omfattande som
länsstyrelsen angett. I alla händelser kan inte Vägverket lastas för att ha tillämpat
den lagstiftning som gällde för dess överprövning. Det har inte framkommit annat
än att den prövningen gjordes på ett sakligt och opartiskt sätt.

Vägverket bedömde att föreskriften om förbud ”att vid transport … koppla
släpfordon eller släpkärra till dragfordon” var otydlig; den omfattade enligt verkets
mening inte med önskvärd tydlighet den som framför ett fordon med släp.
Alternativet – att förbudet bara gäller den som under körning kopplar på ett släp –
är visserligen svårvisualiserat, men som Transportstyrelsen anfört i sitt yttrande till
JO rör det sig om en författning som ligger till grund för avgränsningen av en
straffbar gärning. Legalitetsprincipen ställer då mycket höga krav på tydlighet. En
myndighet, särskilt inte en överprövningsinstans, kan enligt min mening inte lastas
för att den i sin granskande verksamhet ställer långtgående krav på att
bestämmelser som ska kunna läggas till grund för utdömande av straff utformas på
ett entydigt sätt.

Det mest anmärkningsvärda i länsstyrelsens här granskade handläggning är det
”meddelande” som tillställdes bolaget och en annan part, där styrelsen gick i
polemik med Vägverket och förklarade sig inte dela verkets tolkning av de
gällande föreskrifterna. Länsstyrelsen avslutade meddelandet på följande sätt:
      Länsstyrelsen vill ... påpeka att den här aktuella bestämmelsen inte har upphävts och
      i händelse av rättslig prövning kommer att tolkas och tillämpas självständigt av
      allmän domstol.
Meddelandets syfte var uppenbarligen att genomdriva länsstyrelsens av Vägverket
underkända tolkning av bestämmelsen i fråga. Därmed bröt länsstyrelsen mot sin
skyldighet att vara lojal med ett beslut från en överinstans. Meddelandet kan av
mottagarna inte ha uppfattats annat än som en varning om att den som följde
Vägverkets beslut skulle kunna straffas. Sannolikheten för detta måste dock
betraktas som mycket liten. Oavsett vilken instans som skulle ha gjort den
straffrättsliga bedömningen i det enskilda fallet hade Vägverkets tolkning vägt
tungt. Och även om en domstol skulle ha delat länsstyrelsens syn på föreskriftens
innebörd hade den på grund av reglerna om straffrättsvillfarelse varit förhindrad att
fälla någon av det aktuella bolagets företrädare till ansvar. Den som frågat efter och
erhållit besked av ansvarig myndighet – i detta fall Vägverket i dess egenskap av
överinstans – på det sätt bolaget gjort kan inte drabbas av straff om han handlar i
enlighet med beskedet, se 24 kap. 9 § brottsbalken. Den situation som förelåg
framstår närmast som ett typfall av ursäktlig rättsvillfarelse (jfr Holmqvist m.fl.,
Brottsbalken, En kommentar, s. 24:81).
                                                                  Dnr 5811-2008      Sid 6 (6)




Länsstyrelsen ska mot denna bakgrund kritiseras för att inte ha följt och lojalt
tillämpat beslut från en överinstans samt för att ha lämnat enskilda vilseledande
besked. Av handlingarna i ärendet framgår att länsstyrelsen inte delat de
bedömningar som gjorts av överinstansen, men även att styrelsen ogillar de krav
lagstiftningen ställer på konsekvensutredningar inför beslut om föreskrifter.
Länsstyrelsen är oförhindrad att verka för att reglerna ändras men det är givetvis
helt oacceptabelt att en myndighet sätter sin egen uppfattning om vilket innehåll
lagstiftningen borde ha framför gällande rätt. Den kritik som måste riktas mot
länsstyrelsen är därför av allvarligt slag.
