# Brev som påträffats i en intagens bostadsrum har överlämnats till åklagare; fråga bl.a. om det stått i överensstämmelse med gällande sekretessregler

JO 2011-02-11 dnr 5861-2009

BESLUT
                                                                           Datum                Dnr                      Sid
                                                                           2011-02-11           5861-2009               1 (7)
Chefsjustitieombudsmannen
Cecilia Nordenfelt




                        Brev som påträffats i en intagens bostadsrum har överlämnats till
                        åklagare; fråga bl.a. om det stått i överensstämmelse med gällande
                        sekretessregler

## Anmälan

I en anmälan, som kom in till JO den 20 oktober 2009, klagade AA genom sitt
                        ombud advokaten BB, på häktet Malmös hantering av två brev som AA, under den
                        tid han var intagen i häktet Malmö, skrivit till en medtilltalad som då var intagen i
                        ett annat häkte. Enligt AA har häktet Malmö öppnat och läst de två breven samt,
                        den 2 mars 2009, översänt kopior av dem till polisen via fax.

## Utredning

Till sin anmälan bifogade AA bl.a. kopior på ett faxförsättsblad från Kriminal-
                        vården, häktet Malmö, och två brev från AA. I breven finns bl.a. uppgifter om
                        vissa personers inblandning i ett grovt vapenbrott.

                        Muntliga upplysningar inhämtades från häktet. Kriminalvården anmodades därefter
                        att yttra sig över vad som anförts om att brev från AA skickats till polisen.

                        I remissvaret anförde Kriminalvårdens huvudkontor, genom generaldirektören CC,
                        följande.
                                  –––

## Sakförhållanden

AA har i en anmälan till JO framfört klagomål mot Kriminalvården med anledning
                                  av att häktet Malmö till polismyndigheten i Helsingborg översänt kopior av två brev
                                  som AA skrivit till en medtilltalad.
                                  Yttrande beträffande sakförhållandena har inhämtats från region Syd som i sin tur
                                  inhämtat uppgifter från häktet Malmö genom kriminalvårdsinspektören DD och
                                  kriminalvårdaren EE samt kriminalvårdsinspektörerna FF och GG som vid
                                  tidpunkten för händelsen tjänstgjorde vid häktet Malmö. Vidare har uppgifter
                                  hämtats ur Kriminalvårdens klientadministrativa system (KLAS). Av utredningen
                                  har bl.a. följande framkommit.
                                  Genom häktet Malmös utredning har klarlagts att de brev som bifogats JO- anmälan
                                  har påträffats i samband med visitation av mottagarens (HH) bostadsrum i häktet
                                  Malmö. Breven hade skickats av AA till HH när den senare befann sig i häktet




 Riksdagens ombudsmän                           E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                 Fax:           08-21 65 58                                 www.jo.se
                                                                  Dnr 5861-2009    Sid 2 (7)




Växjö. HH ankom till häktet Malmö den 6 mars 2009 och hade således med sig de
aktuella breven. Breven har alltså inte påträffats hos AA.
Vid samtal med kriminalvårdaren EE har i huvudsak följande framkommit. I
samband med visitation av HH:s bostadsrum påträffades två öppna kuvert. Kuverten
innehöll brev som kunde tänkas innehålla information om misstänkt brottslighet.
Han underrättade säkerhetssamordnaren JJ om att man hade hittat brev i HH:s
bostadsrum. Därefter hade EE samråd med GG som vid tidpunkten var
kriminalvårdsinspektör med huvudansvar för säkerhetsarbetet i häktet Malmö. Det
bedömdes att det var sådant material som åklagaren borde underrättas om. EE tog
kontakt med åklagaren som bedömde att materialet var intressant och denne ville
därför ta del av detta. Åklagarens beslut togs ”på telefon” och något skriftligt beslut
erhölls inte. EE minns inte hur och på vilket sätt ”hanteringen” sköttes ”rent
formellt” men är säker på att alla åtgärder som han vidtog förankrades med antingen
kriminalvårdsinspektören för avdelningen FF eller med GG. Såvitt EE vet fanns det
inte några rutiner för dokumentation av överlämnande av handlingar på detta sätt till
polis eller åklagare. Det finns inte heller några rutiner för vem som ska fatta beslut
om att överlämna handlingar på detta sätt till polis eller åklagare. Dock var det helt
klart att EE inte hade mandat att fatta denna typ av beslut och av denna anledning är
han säker på att någon ansvarig har godkänt att breven faxades till åklagaren. EE kan
inte minnas att han tidigare faxat handlingar på detta sätt.
Vid samtal med kriminalvårdsinspektören GG har i huvudsak följande framkommit.
Han minns inte alla detaljer i ärendet men det stämmer att EE informerade honom
om att man i samband med visitation hittat skriftligt material i HH:s bostadsrum som
bedömdes kunna innehålla upplysningar om brott. GG delade EE:s bedömning att
upplysningarna var av sådan art att åklagaren borde informeras, men meddelade inte
något formellt beslut. ”Klientnära” frågor hanteras normalt av kriminalvårds-
inspektören som är ansvarig för avdelningen eller av vakthavande befäl. Det var
endast i undantagssituationer som GG meddelade ”klientnära” beslut, t.ex. om det
inte fanns någon kriminalvårdsinspektör på plats och beslutet inte kunde meddelas
av vakthavande befäl.
Kriminalvårdsinspektören FF har uppgett att han informerades om att man hade
hittat brev i HH:s bostadsrum, men att han inte var inblandad i de efterföljande
åtgärderna och således inte meddelat något beslut.
Efter att breven faxats till åklagaren återlämnades de till HH.
Det saknas dokumentation angående de åtgärder som häktet Malmö vidtagit med de
aktuella breven i samband med visitationen av HH:s bostadsrum.

Författningsbestämmelser m.m.
Av 10 kap. 24 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) (OSL) framgår att
sekretess som följer av andra sekretessbestämmelser än dem som anges i 19–23 §§
och 25 kap. 2 § första stycket inte hindrar att en uppgift som angår misstanke om ett
begånget brott lämnas till en åklagarmyndighet, polismyndighet eller någon annan
myndighet som har till uppgift att ingripa mot brottet, om fängelse är föreskrivet för
brottet och detta kan antas föranleda någon annan påföljd än böter.
Misstankar som angår brott som inte kan antas medföra någon annan påföljd än
böter och misstankar om förestående brott kan i viss utsträckning även lämnas med
stöd av generalklausulen i 10 kap. 27 § OSL, enligt vilken bestämmelse
sekretessbelagd uppgift, utöver vad som följer av 2, 3, 5 och 15–26 §§, får lämnas
till en myndighet om det är uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas har
företräde framför det intresse som sekretessen ska skydda.
Av 7 § lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna (HäL)
framgår att den häktade får inneha pengar, värdesaker och legitimationshandlingar i
den mån det inte är olämpligt. Den häktade får inte inneha alkoholhaltiga drycker
eller andra berusningsmedel. I övrigt får den häktade, i den mån inte annat följer av
                                                                  Dnr 5861-2009     Sid 3 (7)




lagen, inneha personliga tillhörigheter och skaffa sig varor eller annat enligt
föreskrifter som meddelas av regeringen eller av den myndighet som regeringen
bestämmer. Närmare bestämmelser om innehav i häkte finns i Kriminalvårdens
föreskrifter och allmänna råd för behandling i häkte (KVFS 2007:1).
Av 4 kap. 19 § KVFS 2007:1 framgår att häktet ska visitera häktades bostadsrum
efter behov så att ordning och säkerhet upprätthålles. Av 4 kap. 20 § KVFS 2007:1
framgår att vid omhändertagande av egendom ska normalt minst två tjänstemän
delta. I allmänna råd till nämnda bestämmelse anges att visitationer av bostadsrum
och allmänna utrymmen bör omfatta kontroll av säkerhetskaraktär, av hygieniska
förhållanden, av den häktades innehav av personliga tillhörigheter och eventuella
tecken på skadegörelse.
Av 5 kap. 8 § KVFS 2007:1 framgår att den häktades tillhörigheter inte får lämnas
ut till någon annan utan den häktades skriftliga medgivande, häktets beslut eller mot
beslagsbeslut meddelat av polisen.
Av 4 a § förordningen (1976:376) om behandling av häktade och anhållna m.fl.
(HäF) framgår bl.a. att egendom som tas om hand i samband med kroppsvisitation,
kroppsbesiktning eller annan undersökning ska förtecknas. Förteckningen ska
skrivas under av den intagne och den som har verkställt omhändertagandet av
egendomen.
Av 14 § HäF framgår bl.a. att undersökningsledaren eller åklagaren ska hålla den
myndighet som svarar för förvaringslokalen underrättad om förhållanden som har
betydelse från säkerhetssynpunkt för behandlingen av den som är intagen på grund
av misstanke om brott.

Kriminalvårdens bedömning
Med anledning av AA:s anmälan har Kriminalvården anmodats att avge yttrande
över vad som i anmälan anförts om att brev från AA har skickats till polisen.
Till att börja med kan konstateras att de aktuella breven inte har påträffats hos AA,
som skrivit och skickat breven, utan hos mottagaren HH. Breven har heller inte
påträffats i samband med brevgranskning, varför det regelverket inte är tillämpligt.
De aktuella breven har påträffats i samband med en sådan visitation av HH:s
bostadsrum som Kriminalvården rutinmässigt genomför av säkerhetsskäl. I samband
med en sådan visitation kan det bli aktuellt att genomsöka och även att läsa brev
eller andra skriftliga meddelanden som anträffas, t.ex. för att utröna om de innehåller
otillåtna föremål eller om det skriftliga innehållet är sådant som kan äventyra
säkerheten. Säkerhetsskäl kan bl.a. bestå i risken för att den intagne planerar eller
leder brottslig verksamhet eller förbereder rymning inifrån häktet (jfr härom prop.
1975/76:90 s. 45).
Det råder således inte något tvivel om att Kriminalvården haft rätt att ta del av de
aktuella handlingarna. Egendom som påträffas i samband med en visitation kan även
tas om hand av Kriminalvården, exempelvis om det är fråga om egendom som den
intagne inte får inneha (jfr bl.a. 7 § HäL och 4 a § HäF). I dagsläget saknas
uttryckliga regler om möjligheten för Kriminalvården att i häkte omhänderta
egendom som kan antas bli tagen i beslag (motsvarande bestämmelsen i 84 § lagen
[1974:203] om kriminalvård i anstalt). I proposition 2009/10:135 med förslag till ny
häkteslag föreslås dock uttryckliga regler om detta införas. I många fall kan redan
idag sådan egendom som kan antas bli tagen i beslag omhändertas av
Kriminalvården på grund av reglerna om innehav.
I detta fall har HH:s besittning av de aktuella handlingarna tillfälligt rubbats genom
Kriminalvårdens åtgärd att ta ut dem ur bostadsrummet för att faxa dem till
åklagaren.
Egendom som Kriminalvården tar om hand i samband med en visitation av ett
bostadsrum ska förtecknas enligt 4 a § HäF, även om åtgärden endast är tillfällig (jfr
bl.a. JO:s uttalanden angående tillämpningen av den likalydande 39 b § förordningen
                                                                          Dnr 5861-2009      Sid 4 (7)




      [1974:248] om kriminalvård i anstalt i ärende dnr 3108-2002, JO 2003/04 s. 138).
      Förteckningen ska skrivas under av den intagne och den som har verkställt
      omhändertagandet. Det kan konstateras att häktet Malmö i detta fall inte uppfyllt
      detta krav på dokumentation.
      När det sedan gäller häktets åtgärd att muntligen underrätta åklagaren om innehållet
      i de handlingar som påträffats i samband med visitationen av HH:s bostadsrum kan
      konstateras att stöd för detta funnits genom bestämmelsen i 10 kap. 24 och 27 §§
      OSL. Nämnda bestämmelser ger Kriminalvården möjlighet att lämna ut uppgifter
      om brottsmisstankar till åklagare och polis under de förutsättningar som redovisats
      ovan. Det anses allmänt sett önskvärt att myndigheterna utnyttjar de möjligheter att
      lämna ut uppgifter som ges genom dessa bestämmelser (se Offentlighets- och
      sekretesslagen, En kommentar, Lenberg m.fl. 2009, s. 10:24:2). Ett sådant
      förhållningssätt ligger också i linje med de övergripande målen för Kriminalvårdens
      verksamhet. Det har således inte funnits några hinder ur sekretessynpunkt för
      Kriminalvården att underrätta åklagaren om innehållet i de aktuella handlingarna,
      utan det framstår tvärtom som angeläget att den typen av informationsutbyte sker
      mellan myndigheterna.
      Sedan åklagaren underrättats om innehållet i handlingarna har även dessa, i enlighet
      med åklagarens önskemål, översänts per fax till åklagaren. Häktet Malmö har därvid
      uppfattat att man agerat på åklagarens uppdrag, men har inte efterfrågat något
      formellt beslut från åklagaren rörande dennes tillgång till handlingarna.
      Kriminalvården känner heller inte till om något formellt beslut i frågan fattades av
      åklagaren, eftersom något skriftligt beslut inte företetts.
      Det står klart att ett överlämnande av handlingarna i original till polis eller åklagare
      endast skulle ha kunnat ske under förutsättning att åklagare eller polis fattat formellt
      beslut om beslag av den aktuella handlingen (jfr bl.a. 5 kap. 8 § KVFS 2007:1 samt
      JO:s beslut den 5 oktober 2004 i ärende med dnr 2346-2003). Att översända en
      omhändertagen handling per fax innebär dock inte att den intagnes tillhörighet
      lämnas ut och faxkopian omfattas heller inte av beslagsreglerna i 27 kap.
      rättegångsbalken. Något formellt hinder mot att per fax översända omhändertagna
      skriftliga handlingar till åklagare eller polis på det sätt som skett i förevarande fall –
      även utan åklagarens beslut om beslag av originalhandlingarna – föreligger inte
      enligt Kriminalvårdens bedömning.
      I sammanhanget kan dock avslutningsvis noteras att frågor kring hur kopior av
      skriftliga handlingar ska betraktas i bl.a. beslagshänseende har varit föremål för
      diskussion i olika sammanhang, se bl.a. Polisrättsutredningens slutbetänkande SOU
      1995:47, Justitiekanslerns beslut den 19 december 2007 i ärende dnr 6372/6373-07-
      31 samt rättsfallen NJA 1977 s. 573 och NJA 1988 s. 471. Vid en eventuell
      lagreglering kring dessa frågor kan även frågan om hur Kriminalvården bör förhålla
      sig till åklagare och polis i samband med situationer som den nu aktuella behöva
      övervägas.
AA gavs tillfälle att yttra sig över remissvaret.

I ett beslut den 11 februari 2011 anförde chefsJO Nordenfelt följande.

Bedömning
Rätt att ta del av innehållet i brev som påträffats vid visitation av
bostadsrum
Av utredningen framgår att de aktuella breven anträffades vid visitation av ett
bostadsrum tillhörande den som var mottagare av breven. Som Kriminalvården
konstaterat är regelverket om brevgranskning inte tillämpligt i den här aktuella
situationen. Kriminalvården har redogjort för de bestämmelser om visitation av
bostadsrum som har betydelse i ärendet. Det har från JO:s sida tidigare uttalats att
                                                                     Dnr 5861-2009    Sid 5 (7)




det i samband med undersökning av intagnas bostadsrum kan bli aktuellt att
granska och därvid även läsa brev eller andra skriftliga meddelanden som anträffas,
om det är påkallat med hänsyn till de syften som föranlett undersökningen av
rummet (se mitt beslut den 23 april 2007 i dnr 2849-2006 samt JO 1994/95 s. 175).
Jag har således ingen erinran mot att den som utförde visitationen av HH:s
bostadsrum tog del av innehållet i breven.

Omhändertagande av breven från den intagnes bostadsrum
Som Kriminalvården redogjort för ska egendom som Kriminalvården tar om hand i
samband med en visitation av ett bostadsrum förtecknas (se 4 a § förordningen
[1976:376] om behandling av häktade och anhållna m.fl.). Så har uppenbarligen
inte skett i det aktuella fallet. Kriminalvården förtjänar kritik för sin underlåtenhet i
detta avseende.

Utlämnande av uppgifter som omfattas av sekretess
Kriminalvården har i sitt yttrande redogjort för vissa av de sekretessbestämmelser
som har betydelse i ärendet. I sin redogörelse har Kriminalvården hänfört sig till
offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), OSL. Vid tidpunkten för den anmälda
händelsen gällde fortfarande sekretesslagen (1980:100), som den 30 juni 2009
ersattes av OSL. I nu berörda hänseenden har OSL inte inneburit några sakliga
ändringar. Jag hänför mig därför i det följande till bestämmelserna i OSL.

Enligt 35 kap. 15 § OSL gäller sekretess inom kriminalvården för uppgift om en
enskilds personliga förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon
närstående till denne lider men eller att fara uppkommer för att någon utsätts för
våld eller lider annat allvarligt men om uppgiften röjs. (Motsvarande bestämmelse
återfanns i 7 kap. 21 § sekretesslagen.)

Inledningsvis kan jag konstatera att de uppgifter som Kriminalvården lämnade till
åklagaren är sådana att de omfattades av sekretess enligt nyss nämnda
bestämmelse. Som framgår av Kriminalvårdens redogörelse finns det i 10 kap. 24
och 27 §§ OSL sekretessbrytande bestämmelser som under vissa förutsättningar
ger myndigheter möjlighet att lämna ut uppgifter som angår misstankar om
begångna brott. (Motsvarande bestämmelser återfanns i 14 kap. 2 § fjärde stycket
respektive 14 kap. 3 § sekretesslagen.) Som Kriminalvården anfört anses det
önskvärt att myndigheterna utnyttjar de möjligheter att lämna ut uppgifter som ges
genom nämnda bestämmelser. Jag vill dock ändå i detta sammanhang understryka
att det inte är fråga om någon uppgiftsskyldighet och att frågan om uppgifter ska
lämnas eller inte med stöd av de nu aktuella bestämmelserna beror på
omständigheterna i det enskilda fallet. Mot bakgrund av vad som framkommit i
ärendet har jag ingen invändning mot att häktet Malmö lämnade de uppgifter om
misstänkt brottslighet som fanns i de aktuella breven till åklagaren.

Såvitt avser den formella hanteringen av utlämnandet av uppgifterna vill jag anföra
följande. Genom det regelverk om exempelvis visitation och brevgranskning som
gäller inom kriminalvården får kriminalvårdstjänstemän tillgång till en mängd
                                                                         Dnr 5861-2009     Sid 6 (7)




uppgifter av privat natur. Det är därför av största vikt att en fråga om att med stöd
av en sekretessbrytande bestämmelse lämna ut uppgifter som omfattas av sekretess
till exempelvis en åklagarmyndighet handhas korrekt och noggrant. I kommentaren
till 10 kap. 24 § OSL uttalas bl.a. följande.

      Frågan om vem som bör pröva frågan om utlämnande av uppgifter om
      brottsmisstankar har tagits upp flera gånger i förarbetsuttalanden (prop. 1981/82:186
      s. 26, bet. 1982/83: KU12 s. 17 och 39, prop. 1983/84:142 s. 41, bet. 1983/84:KU29
      s. 19). Den har lösts så att uppgiftslämnandet ankommer på de enskilda
      befattningshavarna och inte på myndigheterna som sådana. Det har emellertid
      ansetts ligga i sakens natur att prövningen som regel sker på ”hög nivå” inom
      myndigheten. Många gånger kan det vara lämpligt att den enskilde
      befattningshavaren rådgör med en överordnad när det är fråga om att lämna ut
      uppgifter om brott samt att han eller hon i tveksamma fall lämnar över frågan till
      myndigheten för avgörande. Det finns inte något hinder mot att en myndighet i sin
      arbetsordning närmare reglerar i vilken utsträckning enskilda tjänstemän ska kunna
      lämna uppgifter till andra myndigheter och i vad mån uppgiftslämnandet ska
      ankomma på myndighetens ledning. I så stor utsträckning som möjligt bör
      uppgiftslämnandet ske i skriftlig form (prop. 1983/84:142 s. 42). Den skriftliga
      formen ter sig naturlig inte minst av det skälet att det bör vara möjligt att kontrollera
      bl.a. vilka uppgifter som har lämnats ut och vem som har svarat för
      uppgiftslämnandet. Det är dock inte uteslutet att uppgifter lämnas ut muntligen.
      Detta kan vara motiverat t.ex. när det är fråga om ett brådskande ärende eller om
      uppgifter som lämnas vid ett sammanträde. I sådana fall är det viktigt att en
      protokollsanteckning eller tjänsteanteckning görs. Att den mottagande myndigheten
      dokumenterar uppgifterna får anses ligga i sakens natur. (Se Offentlighets- och
      sekretesslagen, En kommentar, Lenberg m.fl. 2009, s. 10:24:3.)
Av utredningen framgår att det saknas dokumentation avseende de åtgärder som
häktet Malmö vidtog med de aktuella breven. Kriminalvården förtjänar kritik för
den bristande dokumentationen.

I Kriminalvårdens arbetsordning (KVAF 2009:1) är det inte särskilt reglerat vem
som har behörighet att fatta ett beslut om att med stöd av en sekretessbrytande
bestämmelse lämna ut uppgifter som angår misstankar om begångna brott till en
brottsbekämpande myndighet. I det aktuella ärendet har det inte klarlagts vem som
fattade beslut om att uppgifterna skulle lämnas till åklagaren. Detta är naturligtvis
en brist i sig, som till största delen beror på den bristande dokumentation som
behandlats ovan. Jag nöjer mig med att erinra om vad som i kommentaren till OSL
sägs om att det ligger i sakens natur att prövningen som regel bör ske på ”hög nivå”
inom myndigheten.

En annan fråga som aktualiseras i detta ärende är sättet för uppgiftslämnandet. I
förarbetena till bestämmelsens motsvarighet i sekretesslagen uttalas att
uppgiftslämnandet i så stor utsträckning som möjligt bör ske i skriftlig form (prop.
1983/84:142 s. 42). Att översända en handling per fax måste, enligt min mening,
ses som en form av skriftligt uppgiftslämnande. Jag har således inte något att erinra
mot häktets agerande i detta avseende.

Sammanfattningsvis visar det som framkommit om bristerna i häktet Malmös
hantering av de aktuella breven att det finns ett behov av skriftliga rutiner inom
detta område.
                                                               Dnr 5861-2009   Sid 7 (7)




Vad som i övrigt framkommit motiverar inte något uttalande.

Ärendet avslutas med den kritik som ligger i det ovan sagda.
