# En kriminalvårdsanstalts handläggning av ärenden om telefontillstånd

JO 2008-04-07 dnr 5862-2006

BESLUT
                                                                           Datum               Dnr                   Sid
                                                                           2008-04-07          5862-2006            1 (5)
Justitieombudsmannen
Cecilia Nordenfelt




                        En kriminalvårdsanstalts handläggning av ärenden om telefontillstånd

## Anmälan

I en anmälan mot Kriminalvården, anstalten Skogome, som kom in till JO den 14
                        december 2006, klagade AA på anstaltens handläggning av hans ärenden om
                        telefontillstånd. Han anförde bl.a. att han inte fått svar på sina överklaganden.

## Utredning

Utdrag ur Kriminalvårdens klientadministrativa system (KLAS) avseende AA
                        begärdes in. Av utdraget framgår bland annat följande. Den 12 september 2006
                        ansökte AA om telefontillstånd till vännen BB. I beslut den 22 september 2006
                        avslog anstalten AA:s ansökan med hänvisning till säkerhetsskäl eller fara för
                        annan. Av beslutet framgår att en utredning kommer att företas om telefontillstånd
                        till den ansökan avsåg. Den 20 september 2006 ansökte AA om telefontillstånd till
                        vännen CC med samma telefonnummer som BB. Ansökan bifölls samma dag. Den
                        22 september 2006 återkallades det beviljade telefontillståndet till CC med
                        hänvisning till säkerhetsskäl eller fara för annan. Av beslutet framgår att en
                        utredning kommer att företas om telefontillstånd till CC. Den 22 september 2006
                        överklagade AA båda besluten. Den 16 oktober 2006 inkom AA med en förfrågan
                        om vad som hände med hans ansökningar. Den 22 januari 2007 omprövade
                        anstalten sina beslut gällande telefontillstånd till BB och CC. Anstalten gjorde inte
                        någon ändring av de tidigare fattade besluten.

                        Muntliga upplysningar inhämtades från anstalten. Kriminalvården anmodades
                        därefter att yttra sig över handläggningstiden för de omprövningsärenden som
                        avses i AA:s anmälan.

                        I remissvaret anförde Kriminalvården, Region Väst, genom regionchefen

                        DD, följande.
                                  –––

## Bakgrund

AA har i skrivelse den 8 december 2006 till Justitieombudsmannen (JO) framfört
                                  klagomål på anstalten Skogome avseende handläggningstid för telefontillstånd.




 Riksdagens ombudsmän                           E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                 Fax:           08-21 65 58                              www.jo.se
                                                                       Dnr 5862-2006     Sid 2 (5)




      Av skrivelsen framgår att AA sökt telefontillstånd till två nära anhöriga, BB och CC.
      Ingen av dessa förekommer i belastningsregistret. Vidare har AA haft
      telefontillstånd till BB och CC under vistelsen på anstalten Kumla. BB är även
      godkänd som besökare på anstalten Skogome.
      Av kriminalvårdschef EE:s yttrande i ärendet framgår att AA ankom till anstalten
      Skogome den 5 september 2006. – – – Tidigaste dag för villkorlig frigivning är 28
      september 2009. Målsägande är AA:s styvdotter.
      Av yttrandet framgår vidare att AA ansökte om de ifrågavarande telefontillstånden
      den 12 september 2006 och den 19 september 2006. AA ansökte samtidigt om
      besökstillstånd för BB. Besökstillståndet beviljades medan telefontillstånden avslogs
      den 20 september 2006 och den 22 september 2006. AA överklagade besluten den
      22 september 2006. Efter en omfattande utredning överlämnades ärendena den 22
      januari 2007 till Regionstaben Väst för prövning. Beslut fattades den 2 februari
      2007. Anstalten Skogomes beslut ändrades inte.
      Enligt kriminalvårdschef EE handläggs ärenden av detta slag av anstalten Skogomes
      säkerhetsgrupp. Utöver prövning mot tillämpliga register görs också en bedömning
      om ett beviljande kan medföra fara för annan person. I detta ärende har det
      framkommit att AA kan komma i kontakt med sina barn genom att ringa till BB och
      CC. Då barnen är minderåriga måste vårdnadshavarens, dvs. AA:s före detta frus,
      inställning till en kontakt av detta slag inhämtas. En av anstalten Skogomes
      psykologer har varit involverad i utredningen. Även socialtjänstens inställning var
      relevant i detta sammanhang.
      Utredningen kring dessa telefontillstånd påbörjades under hösten 2006.
      Handläggningstiden för omprövningsärendena har varit lång. Hänsyn har tagits
      till barnens bästa samt olika parters intresse i ärendet. Ärendeanhopning och viss
      ovana att hantera ärenden av detta slag har enligt kriminalvårdschef EE bidragit till
      att handläggningstiden blivit lång. AA har varit involverad i processen och är
      införstådd med de överväganden som gjorts.

      Gällande bestämmelser
      Enligt 7 § förvaltningslagen (1986:223) skall varje ärende där någon enskild är part
      handläggas så enkelt, snabbt och billigt som möjligt utan att säkerheten eftersätts.

      Kriminalvården, Regionstaben Väst, gör följande bedömning
      Kriminalvården, Regionstaben Väst, konstaterar att ärenden av detta slag är
      komplexa och behöver handläggas i en särskild ordning så att samtliga aspekter
      beaktas. Vidare konstateras att det funnits brister i överklagningsprocessen.
      Säkerhetspersonalen på anstalten Skogome utbildas för närvarande i bland annat
      besluts rättskraft. En handläggningstid på fyra månader i detta enskilda ärende får
      dock anses som orimligt lång. Kriminalvården förtjänar kritik i detta avseende.
AA har getts tillfälle att yttra sig över remissvaret.

I beslut den 7 april 2008 anförde JO Nordenfelt följande.

Bedömning
Enligt 7 § förvaltningslagen (1986:223) ska varje ärende där någon enskild är part
handläggas så enkelt, snabbt och billigt som möjligt utan att säkerheten eftersätts.

Med anledning av det som framkommit om anstaltens handläggning av AA:s
överklaganden vill jag anföra följande.

Enligt 27 § förvaltningslagen ska en myndighet som finner att ett beslut, som den
har meddelat som första instans, är uppenbart oriktigt på grund av nya
                                                                    Dnr 5862-2006     Sid 3 (5)




omständigheter eller av någon annan anledning, ändra beslutet, om det kan ske
snabbt och enkelt och utan att det blir till nackdel för någon enskild part. Syftet
med bestämmelserna om omprövning är i första hand att felaktiga beslut ska ändras
så snabbt, enkelt och billigt som möjligt. Ett överklagande får dock inte bli
liggande hos myndigheten i avvaktan på omprövning och skyldigheten att ompröva
gäller normalt inte när det krävs ytterligare utredning i ärendet. (Se prop.
1985/86:80 s. 76 och 78.)

En beslutsmyndighet har utanför tillämpningsområdet för 27 § förvaltningslagen
befogenhet att på sedvanerättslig grund ompröva sina beslut. Omprövnings-
möjligheten bör dock användas med viss försiktighet. Befogenheten att ompröva
beslut bör tillämpas så att den inte ger underlag för uppfattningen att
myndigheterna undertrycker ett överklagande. Om en klagande har lämnat nya
uppgifter som – om de är riktiga – ska föranleda omprövning och ändring av det
tidigare beslutet har det emellertid ansetts ligga i linje med lagstiftarens avsikter att
beslutsmyndigheten behåller ett överklagande en kort tid för att kontrollera om
uppgifterna är riktiga. (Se a. prop. s. 42 och Hellners och Malmqvist,
Förvaltningslagen med kommentarer, 2007, s. 351 f.)

I samband med att Kriminalvården den 1 januari 2006 ombildades till en
myndighet infördes ett system i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (se 74–
78 §§) av innebörd att Kriminalvården är skyldig att ompröva ett beslut som rör en
enskild innan beslutet kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Ett
överklagande av ett beslut som inte omprövats ska anses som en begäran om
omprövning. Omprövningen ska normalt göras av en annan enhet inom
myndigheten. – Av Kriminalvårdens arbetsordning (vid den i ärendet aktuella
tidpunkten KVAF 2006:16, numera KVAF 2007:3) framgår att ett beslut av en
anstalt om t.ex. besök eller telefonsamtal normalt ska omprövas på regional nivå. –
Omprövningen ska endast göras när den enskilde begär det. En begäran om
omprövning ska vara skriftlig och ha kommit in till den enhet inom Kriminalvården
som meddelat beslutet inom tre veckor från den dag som den enskilde fick del av
beslutet. Om skrivelsen med begäran om omprövning kommit in för sent ska den
avvisas.

Av förarbetena till de lagändringar som nyss redogjorts för framgår att Lagrådet i
sitt yttrande uppmärksammade att det i remissen inte direkt berördes hur ordningen
med obligatorisk omprövning skulle förhålla sig till förvaltningslagens regler om
omprövning. Lagrådet ansåg att relationen mellan de olika bestämmelserna borde
belysas under lagstiftningsärendets fortsatta beredning. I propositionen (prop.
2004/05:176 s. 64) anförs i denna del att ett system med obligatorisk materiell
omprövning innan överklagande kan ske innebär att det inte längre finns behov av
att tillämpa 27 § förvaltningslagen. Uttalandet föranledde inte någon kommentar
eller någon ändring i lagförslaget under riksdagsbehandlingen.

För egen del har jag en annan uppfattning än den som framfördes i propositionen.
Enligt min mening talar samma ändamålsskäl nu som då – innan kriminalvården
                                                                  Dnr 5862-2006    Sid 4 (5)




blev en myndighet – för att det bör finnas ett snabbt och enkelt sätt att rätta
felaktiga beslut när det inte är till nackdel för en enskild part. I sammanhanget bör
nämnas att förutsättningen för en omprövning enligt kriminalvårdslagen är att den
intagne begär det. Vid omprövning enligt förvaltningslagen däremot kan såväl den
intagne som myndigheten – anstalten – ta initiativet. Sammanfattningsvis anser jag
att 27 § förvaltningslagen knappast kan anses ha spelat ut sin roll på det här
aktuella området.

Om en intagen begär att ett beslut om t.ex. besök eller telefonsamtal ska omprövas
bör, enligt min bedömning, beslutet kunna ändras av den anstalt som fattat beslutet,
om det är uppenbart oriktigt, i stället för att sändas över till regionen för
omprövning. Med tanke på att omprövnings-/ändringsskyldigheten enligt 27 §
förvaltningslagen enbart gäller beslut som är uppenbart oriktiga är det inte någon
fördel om omprövningen/ändringen görs på en annan och högre nivå än den där
initialbeslutet fattades. (Se Hellners och Malmqvist, a.a., s. 348.)

Enligt min mening finns det även utrymme för att inom den enhet/anstalt där
initialbeslutet fattades i viss omfattning företa omprövningar utanför
tilllämpningsområdet för 27 § förvaltningslagen. Detta följer av principen att
förvaltningsbeslut endast i begränsad omfattning vinner s.k. negativ rättskraft.
Samma synsätt som jag redovisat ovan i fråga om omprövning på sedvanerättslig
grund i samband med överklaganden gör sig därvid i allt väsentligt gällande. Jag
vill särskilt framhålla vikten av att handläggningen inte drar ut på tiden.

Jag har således ingen invändning i princip mot att anstalten omprövade besluten i
fråga om AA:s telefontillstånd. I ärendet inledde anstalten emellertid en omfattande
utredning i saken efter överklagandet. Redan genom att en sådan utredning
bedömdes nödvändig borde det ha stått klart för anstalten att det varken fanns
skyldighet för anstalten att ändra beslutet enligt 27 § förvaltningslagen eller
förutsättningar för en omprövning och eventuell ändring på sedvanerättslig grund.
Efter att ha konstaterat detta borde anstalten snarast möjligt ha översänt ärendet till
regionen för omprövning. Nu kom i stället en utredning att genomföras och
handläggningen av överklagandet att fördröjas i flera månader.

Frågan inom vilken tidsfrist en skrivelse med ett överklagande och övriga
handlingar i ärendet ska överlämnas till överinstansen är inte författningsreglerad.
Det ligger emellertid i sakens natur att ett överlämnande, om ett sådant ska ske,
måste ske utan dröjsmål. Den allmänna regeln i 7 § förvaltningslagen om snabb
och enkel handläggning m.m. ska vara vägledande även i detta hänseende (prop.
1985/86:80 s. 77). JO har i andra sammanhang i liknande situationer framhållit att
omprövningen bör ske inom en vecka från det att överklagandet/begäran om
omprövning framställts (jfr bl.a. JO 1993/94 s. 347 och 1995/96 s. 314). Till följd
av den utredning som anstalten genomförde tog anstaltens handläggning av AA:s
överklaganden orimligt lång tid. Kriminalvården förtjänar kritik för det inträffade.
Förvaltningsmyndigheter har i enlighet med den s.k. officialprincipen ett ansvar för
att deras ärenden blir så utredda som dessas beskaffenhet kräver. Jag vill framhålla
                                                                  Dnr 5862-2006    Sid 5 (5)




att jag självklart har förståelse för att det i ärenden som det här aktuella ibland kan
krävas en mer omfattande utredning. Den utredningen ska dock göras innan
myndigheten fattar sitt beslut i ärendet och inte först sedan detta beslut överklagats.

Jag noterar att anstalten har genomfört utbildningsinsatser för berörd personal. Jag
förutsätter att man i det sammanhanget betonat vikten av att ett överklagande inte
blir liggande hos den myndighet som fattat initialbeslutet i avvaktan på
omprövning.

Vad AA anfört i övrigt motiverar inte något uttalande från min sida.
