# Kritik mot Kriminalvården, anstalten Hall, för hanteringen av omhändertagande och kvarhållande av försändelser till en intagen m.m.

JO 2013-12-06 dnr 5877-2011

BESLUT
                                                                           Datum                     Dnr                      Sid
                                                                           2013-12-06                5877-2011              1 (11)
Chefsjustitieombudsmannen
Elisabet Fura




                        Kritik mot Kriminalvården, anstalten Hall, för hanteringen av
                        omhändertagande och kvarhållande av försändelser till en intagen m.m.


                          Beslutet i korthet: I beslutet konstateras att en begränsning av möjligheten att inneha en
                          försändelse innebär en begränsning av den grundlagsskyddade rätten till informationsfri-
                          het. Ett omhändertagande av en försändelse på grund av innehållet i den utgör därmed
                          en tydlig begränsning av en intagens grundläggande rättigheter och har en påtaglig rätts-
                          verkan för den enskilde. Det kan därför – enligt JO:s mening – inte vara fråga om ett s.k.
                          faktiskt handlande.
                          Vidare konstateras att det inte heller kan vara fråga om ett s.k. faktiskt handlande när
                          Kriminalvården håller kvar en försändelse med stöd av 7 kap. 8 § fängelselagen
                          (2010:610).
                          I beslutet kritiseras anstalten Hall för att vid hanteringen av försändelser till intagna inte
                          ha gjort tydlig skillnad mellan kvarhållande och omhändertagande.
                          Beslutet överlämnas till Justitiedepartementet och Riksdagens justitieutskott.

## Anmälningar

I flera anmälningar till JO klagade AA på anstaltens hantering av försändelser som
                        skickats till honom. Han anförde därvid i huvudsak följande.

                        Anstalten ”beslagtar” ofta hans post fast den varken innehåller något olagligt eller
                        någon planerad brottslighet. Ibland får han inte ens reda på att han fått kort och
                        brev, utan posten läggs direkt i hans förråd. För det mesta får han dock titta på bre-
                        vet i närvaro av personal och får därefter lämna ut det till förrådet. Anstalten har
                        bl.a. beslagtagit en adresslista från honom utan att han fått besked om att den tagits
                        ifrån honom. Vid ett annat tillfälle fick han inte veta att anstalten omhändertagit ett
                        vykort som hans far skickat till honom. AA ifrågasatte Kriminalvårdens rätt att
                        ”beslagta” post utan att underrätta honom samt att neka honom att inneha fotogra-
                        fier m.m.

## Utredning

AA:s behandlingsjournal begärdes in och granskades.

                        Bland de granskade handlingarna återfinns bl.a. ett beslut fattat av anstalten Hall
                        den 30 november 2011. Av beslutet framgår bl.a. följande.



 Riksdagens ombudsmän                           E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                 Fax:           08-21 65 58                                      www.jo.se
                                                                         Dnr 5877-2011      Sid 2 (11)




      Anstalten beslutar att kvarhålla ett brev som anlänt till anstalten adresserat till [AA].
      Brevet är av den karaktär att det kan äventyra ordningen och säkerheten på avdel-
      ningen.
      ---
      Då brevet bedöms olämpligt att inneha då det innehåller delar som kan äventyra sä-
      kerheten och ordningen kommer brevet efter påseende tillföras [AA:s] effekter i
      centralförrådet.
Kriminalvården anmodades att yttra sig över det som AA anfört i några av anmäl-
ningarna. I remissen angavs att yttrandet borde belysa om anstalten Hall vid sin
prövning gör åtskillnad mellan granskning/kvarhållande av försändelse under be-
fordran och frågan om innehav av försändelsen.

I remissvaret anförde Kriminalvården, genom generaldirektören BB, följande.
      ---

## Sakförhållanden

Uppgifter angående sakförhållandena har inhämtats från region Stockholm som i sin
      tur har inhämtat upplysningar av kriminalvårdsinspektör CC, anstalten Hall. Av
      utredningen har bl.a. följande framkommit.
      På anstalten Hall har det förekommit en viss oklarhet avseende gränsdragningen
      mellan frågan om innehav av försändelser och granskning/kvarhållande av försän-
      delse under befordran. Anstalten har under senare delen av 2011 fattat ett stort antal
      beslut om kvarhållande av försändelser till AA. Av besluten framgår att försändel-
      sernas innehåll var sådant att de kunde äventyra säkerheten i anstalten och att de där-
      för skulle omhändertas. Flera beslut omprövades av regionen utan ändring. AA har
      inte överklagat regionens beslut.
      Under två veckor kring årsskiftet 2011/2012 fattades ett antal skriftliga beslut om att
      försändelser omhändertogs. AA begärde omprövning av flera av besluten. Regionen
      beslutade att inte ändra dem. Inte heller dessa beslut överklagades.
      Sedan mitten av januari 2012 har anstalten slutat fatta beslut om omhändertagande
      av försändelser. Numera dokumenteras omhändertagandet och den intagne informe-
      ras om att ett omhändertagande har skett. Den intagne informeras om möjligheten att
      ansöka om att få inneha försändelsen på sitt bostadsrum och därigenom få ett skrift-
      ligt, överklagbart beslut i frågan.
      Oavsett hur den formella hanteringen har gått till, dvs. om beslut om kvarhållande
      eller omhändertagande har fattats eller om anstalten dokumenterat omhändertagan-
      det och underrättat AA om det, har AA fått försändelserna för påseende innan de har
      lämnats för förvaring i anstaltens förråd.

## Författningsbestämmelser

Enligt 1 kap. 6 § fängelselagen (2010:610, FäL) får verkställigheten inte innebära
      andra begränsningar i den intagnes frihet än som följer av lagen eller som är nöd-
      vändiga för att ordningen eller säkerheten ska kunna upprätthållas. En kontroll- eller
      tvångsåtgärd får endast användas om den står i rimlig proportion till syftet med åt-
      gärden. Om en mindre ingripande åtgärd är tillräcklig ska den användas.
      Enligt 5 kap. 2 § FäL får tillhörigheter som en intagen inte får ta emot och inneha
      omhändertas och förvaras för den intagnes räkning. Tillhörigheter som omhänderta-
      gits ska lämnas ut till den intagne senast i samband med att han eller hon inte längre
      ska vara berövad friheten. – Av Kriminalvårdens allmänna råd till bestämmelsen i 5
      kap. Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd om fängelse (KVFS 2011:1,
      FARK Fängelse) framgår att en granskad försändelse som en intagen inte får inneha
                                                                  Dnr 5877-2011      Sid 3 (11)




bör befordras till den intagne innan den omhändertas, om det är skäligt att den intag-
ne direkt får ta del av innehållet i försändelsen.
Av 7 kap. 7 § fängelselagen FäL får, i andra fall än som avses i 6 §, en försändelse
till eller från en intagen i anstalt granskas, om det är nödvändigt med hänsyn till
ordningen eller säkerheten. Syftet med granskningen ska vara att undersöka om för-
sändelsen innehåller något otillåtet föremål, eller är ett led i en pågående eller plane-
rad brottslig verksamhet, ett planerat avvikande eller något annat liknande förfaran-
de.
Enligt 7 kap. 8 § FäL ska en försändelse som har granskats, om inte särskilda skäl
talar mot det, lämnas ut till den intagne så snart som möjligt och senast när han eller
hon inte längre ska vara berövad friheten. – Av Kriminalvårdens allmänna råd till
bestämmelsen FARK Fängelse framgår att särskilda skäl mot att lämna ut en grans-
kad försändelse kan finnas om ordningen eller säkerheten skulle äventyras vid be-
fordran av försändelsen. Om försändelsen innehåller information som kan utgöra
fara för någon annans liv eller hälsa eller uppgifter som kan äventyra ordningen eller
säkerheten i anstalten även efter att den intagne frigivits kan det finnas särskilda skäl
att hålla kvar försändelsen även efter den tidpunkten (jfr prop. 2009/10:135
sid. 148).
Av 14 § fängelseförordningen (2010:2010, FäF) framgår att när tillhörigheter som
den intagne inte får ta emot och inneha omhändertas enligt 5 kap. 2 § FäL ska den
intagne underrättas. Kriminalvården ska dokumentera vad som omhändertagits.
Av 21 § FäF framgår att om en försändelse som har granskats inte kan lämnas ut i
nära anslutning till att granskningen slutförts, ska den intagne underrättas, om inte
särskilda skäl talar mot det. Av Kriminalvårdens allmänna råd till bestämmelsen i
7 kap. FARK Fängelse framgår att särskilda skäl kan vara t.ex. att arbetet i en redan
inledd förundersökning skulle kunna skadas, om försändelsen i sig tyder på att poli-
sen eller Kriminalvården har vetskap om planerad brottslighet eller om försändelsen
innehåller information om ett planerat brott, rymnings- eller upploppsplaner eller in-
formation som kan användas för att hota eller trakassera andra intagna eller krimi-
nalvårdspersonal.
Av 7 kap. 23 § FARK Fängelse framgår bl.a. följande. Granskning av en försändelse
till eller från en intagen ska ske skyndsamt. Efter granskningen ska försändelsen
lämnas ut till den intagne så snart som möjligt om den inte ska omhändertas enligt 5
kap. 2 § FäL eller hållas kvar enligt 7 kap. 8 § samma lag.

Kriminalvårdens bedömning
Inledningsvis kan konstateras att det inte finns något formellt krav på att andra för-
sändelser än s.k. myndighetspost (dvs. sådana försändelser som omfattas av 7 kap. 6
§ FäL) ska befordras till den intagne. Av 5 kap. 2 § FäL framgår att tillhörigheter
som en intagen inte får ta emot och inneha får omhändertas. Att bestämmelsen även
är tillämplig på försändelser framgår av förarbetena till FäL (prop. 2009/10:135
sid. 148). Försändelser som en intagen inte får inneha kan alltså omhändertas utan
befordran. Enligt Kriminalvården vore det dock ofta oproportionerligt att göra så;
Kriminalvårdens allmänna råd till 5 kap. 2 § FäL ska läsas mot bakgrund av det
ställningstagandet.
Ett omhändertagande innebär ingen annan inskränkning i den intagnes dispositions-
rätt än att han eller hon är förhindrad att just inneha tillhörigheten. Den intagne är
oförhindrad att t.ex. skicka tillhörigheterna till en anhörig eller en annan person
utanför anstalten (prop. 2009/10:135 sid. 134). Den intagne ska alltid underrättas om
omhändertagandet, och tillhörigheten ska lämnas ut till den intagne senast då han
eller hon inte längre ska vara berövad friheten.
Ett omhändertagande är givetvis oftast en tillräckligt ingripande åtgärd för att upp-
rätthålla säkerheten i anstalten. För att nå det målet måste emellertid den intagnes
dispositionsrätt ibland inskränkas i flera avseenden. Så sker genom kvarhållande. – I
27 § tredje stycket lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL), som upphör-
                                                                        Dnr 5877-2011      Sid 4 (11)




      de att gälla den 1 april 2011 i och med ikraftträdandet av FäL, fanns bestämmelser
      om kvarhållande av granskade brev. Regleringen motsvaras idag delvis av 7 kap. 8 §
      FäL och 21 § FäF. Det nya regelverket anger inte uttryckligen att försändelser får
      kvarhållas. Av förarbetena till 7 kap. 8 § FäL framgår emellertid att så kan ske. Där
      anges följande. Paragrafen, som motsvarar 27 § tredje stycket fjärde meningen lagen
      om kriminalvård i anstalt, innehåller bestämmelser om när en försändelse som
      granskats ska lämnas ut till den intagne. Normalt ska en försändelse lämnas ut i nära
      anslutning till att granskningen slutförts och senast när frihetsberövandet ska
      upphöra, dvs. normalt vid tidpunkten för villkorlig frigivning. Endast om det finns
      särskilda skäl får en försändelse hållas kvar efter denna tidpunkt. Det kan t.ex. avse
      ett fall där en försändelse innehåller information om den inre säkerheten i en anstalt
      (prop. 2009/10:135 sid. 148; Kriminalvårdens kursivering). Regleringen ger således
      Kriminalvården möjlighet att kvarhålla försändelser till en intagen. Som framgår av
      7 kap. 8 § FäL och 21 § FäF innebär ett kvarhållande, till skillnad från ett
      omhändertagande, att Kriminalvården inte alltid behöver underrätta den intagne om
      åtgärden och att tillhörigheten inte alltid behöver lämnas ut till den intagne i
      samband med att han eller hon inte längre ska vara berövad friheten.
      Enligt Kriminalvårdens uppfattning är ett omhändertagande av en försändelse, lik-
      som granskning av densamma, att betrakta som ett faktiskt handlande och inte som
      handläggning av ett ärende. Något beslut om omhändertagande behöver således inte
      upprättas. Omhändertagandet ska däremot, enligt regleringen i 14 § FäF, dokumen-
      teras och den intagne underrättas om åtgärden. På samma sätt bör ett kvarhållande
      betraktas.
      I fråga om kvarhållande kan här vidare följande noteras. Om kvarhållandet inte
      skulle betraktas som faktiskt handlande utan som ärendehandläggning skulle regler-
      na om ärendehandläggning i förvaltningslagen (1986:223, FL) vara tillämpliga. En-
      ligt 21 § FL ska parten underrättas om ett beslut. Det kan argumenteras för att 21 §
      FäF, med stöd av 3 § FL, har företräde framför bestämmelsen om underrättelse om
      beslut i FL. Annars skulle syftet med kvarhållandet ofta omintetgöras. Beslut om-
      fattas emellertid inte av s.k. kriminalvårdssekretess (dvs. sekretess enligt 35 kap. 15
      § offentlighets- och sekretesslagen [2009:400, JO:s anm], OSL). En intagen skulle
      därför, genom att t.ex. begära ett s.k. § 26-utdrag [utdrag enligt bestämmelsen i 26 §
      personuppgiftslagen (1998:204), JO:s anm.] eller begära ut samtliga beslut gällande
      kvarhållande av försändelser, få kännedom om att försändelser har kvarhållits och
      när det har skett. Syftet med att i enlighet med regleringen i 21 § FäF inte underrätta
      den intagne om kvarhållandet skulle då gå om intet. – Det bör här framhållas att
      formerna för ett omhändertagande varken påverkar den intagnes möjlighet att få ta
      del av försändelsen eller att få frågan om innehav – som leder till ett skriftligt över-
      klagbart beslut – prövad.
      Av det anförda framgår således att Kriminalvården inte haft någon skyldighet att be-
      fordra de här aktuella försändelserna, om de var av sådant slag att de inte fick inne-
      has. Av utredningen i ärendet framgår att både anstalten och, i de fall saken kom un-
      der dess prövning, regionen ansåg att så var fallet. Kriminalvården ser ingen anled-
      ning att här diskutera riktigheten av dessa ställningstaganden. Det är i stället en fråga
      för domstol. Av utredningen framgår emellertid också att försändelserna, trots att de
      var sådana som inte fick innehas, i enlighet med de allmänna råden till 5 kap. 2 §
      FäL befordrades till AA innan omhändertagandet. Av utredningen framgår dock
      även att anstalten Hall inte haft skillnaderna mellan kvarhållande, omhändertagande
      och innehav klart för sig. Detta har numera rättats till.
      ---
AA yttrade sig över remissvaret.

Därefter genomfördes ett möte mellan företrädare för Kriminalvården och JO, där
frågor angående Kriminalvårdens hantering av försändelser till intagna diskutera-
des.
                                                                  Dnr 5877-2011    Sid 5 (11)




Bedömning
Inledning
I ärendet aktualiseras frågor som dels berör anstalters generella hantering av frågan
om omhändertagande och kvarhållande av försändelser till intagna, dels är för-
knippade med anstalten Halls agerande i förhållande till AA. I min bedömning
kommer jag inledningsvis att redogöra för den rättsliga regleringen av åtgärderna
omhändertagande och kvarhållande. Därefter kommer jag att redovisa min syn på
hur åtgärderna kvarhållande och omhändertagande generellt bör hanteras i formellt
hänseende. Avslutningsvis kommer jag att beröra hur anstalten Hall hanterat för-
sändelser till AA.

Rättsliga utgångspunkter
Informationsfriheten och rätten till förtrolig kommunikation
Av 2 kap. 1 § första stycket 2 regeringsformen följer att var och en är gentemot det
allmänna tillförsäkrad frihet att inhämta och ta emot upplysningar samt uttrycka
tankar, åsikter och känslor. Vidare följer av 2 kap. 6 § första stycket regeringsfor-
men att var och en är gentemot det allmänna skyddad mot bl.a. undersökning av
brev eller annan förtrolig försändelse. Dessa fri- och rättigheter gäller även en per-
son som är intagen i en kriminalvårdsanstalt.

Informationsfriheten och rätten till förtrolig kommunikation får begränsas genom
lag (se 2 kap. 20 § regeringsformen). I fråga om informationsfriheten får den be-
gränsas – såvitt här är av intresse – med hänsyn till allmän ordning och säkerhet,
förebyggandet och beivrandet av brott, samt om särskilt viktiga skäl föranleder det
(se 2 kap. 23 § regeringsformen). Beträffande intagna i anstalt har det genom
fängelselagen gjorts begränsningar i de intagnas möjligheter att sända, ta emot och
inneha försändelser, se 5 kap. 1–2 §§ och 7 kap. 6–9 §§ fängelselagen. Dessa regler
ger Kriminalvården rätt att under vissa givna förutsättningar granska, kvarhålla och
omhänderta försändelser till eller från en intagen.

Kvarhållande av försändelse
Som Kriminalvården redovisat fanns det i 27 § tredje stycket lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt (KvaL), som upphörde att gälla den 1 april 2011 i och med
ikraftträdandet av fängelselagen, bestämmelser om kvarhållande av granskade
brev. Regleringen motsvaras idag delvis av 7 kap. 8 § fängelselagen och 21 §
fängelseförordningen. Den nya regleringen anger inte uttryckligen att försändelser
får hållas kvar. Av förarbetena till 7 kap. 8 § fängelselagen framgår emellertid indi-
rekt – genom hänvisningen till 27 § KvaL – att detta varit avsikten (se prop.
2009/10:135 sid. 148).

Det kan konstateras att det av 7 kap. 8 § fängelselagen inte framgår om bestämmel-
sen om kvarhållande tar sikte enbart på försändelser till en intagen eller även på
försändelser från en intagen. Det anges inte heller i bestämmelsen vilka särskilda
skäl som kan åberopas som grund för att hålla kvar en försändelse eller för att hålla
kvar den efter tidpunkten för villkorlig frigivning. Den tidigare regleringen i 27 §
KvaL var tydligare på denna punkt och angav att ett brev fick hållas kvar om det
                                                                  Dnr 5877-2011    Sid 6 (11)




var nödvändigt med hänsyn till ordningen och säkerheten (JO:s kursivering). Av
förarbetena till fängelselagen framgår inte varför lagstiftaren gjort denna föränd-
ring. Jag vill i detta sammanhang erinra om att informationsfriheten – såvitt här är
av intresse – endast får begränsas med hänsyn till allmän ordning och säkerhet, fö-
rebyggandet och beivrandet av brott, samt om särskilt viktiga skäl föranleder det
(se 2 kap. 23 § regeringsformen).

Av 21 § fängelseförordningen framgår att om en försändelse som har granskats inte
kan lämnas ut i nära anslutning till att granskningen slutförts, ska den intagne un-
derrättas, om inte särskilda skäl talar mot det (JO:s kursivering). I den tidigare re-
gleringen återfanns bestämmelsen om underrättelse om kvarhållande i 27 § KvaL
och där angavs att den intagne skulle underrättas om kvarhållandet om det inte
fanns synnerliga skäl mot det (JO:s kursivering). Varför bestämmelsen flyttats från
lag till förordning och varför kravet för att Kriminalvården ska kunna avstå från att
underrätta den intagne sänkts från synnerliga skäl till särskilda skäl framgår inte av
förarbetena till fängelselagen.

Det måste dock – enligt min mening – stå klart att det endast kan bli aktuellt att
hålla kvar en försändelse som ännu inte har befordrats till den intagne. Har försän-
delsen befordrats till den intagne har Kriminalvården möjlighet att omhänderta för-
sändelsen med stöd av 5 kap. 1 och 2 §§.

Omhändertagande av försändelse
Genom bestämmelserna i 5 kap. 1 och 2 §§ fängelselagen har Kriminalvården getts
rätten att begränsa en intagens rätt att inneha försändelser. Tillhörigheter som en
intagen inte får ta emot och inneha får enligt 5 kap. 2 § fängelselagen omhändertas
och förvaras för den intagnes räkning. Som Kriminalvården anfört innebär ett om-
händertagande ingen annan inskränkning i den intagnes dispositionsrätt än att han
eller hon är förhindrad att just inneha tillhörigheten. Den intagne är oförhindrad att
t.ex. skicka tillhörigheterna till en anhörig eller en annan person utanför anstalten
(prop. 2009/10:135 sid. 134). Till skillnad från vad som gäller för kvarhållande
finns ett krav på att den intagne alltid ska underrättas om omhändertagandet, och
att tillhörigheten alltid ska lämnas ut till den intagne senast då han eller hon inte
längre ska vara berövad friheten.

Kriminalvården har i sitt yttrande gett uttryck för uppfattningen att det inte finns
något formellt krav på att befordra andra försändelser än sådan s.k. myndighetspost
som åsyftas i 7 kap. 6 § fängelselagen. Enligt huvudregeln i 7 kap. 6 § fängelsela-
gen ska en försändelse mellan en intagen och bl.a. en advokat eller en svensk myn-
dighet vidarebefordras utan granskning.

Det finns förvisso inte någon uttrycklig bestämmelse i fängelselagen eller fängelse-
förordningen som ålägger Kriminalvården att befordra försändelser i andra fall än
när det gäller s.k. myndighetspost. Trots avsaknaden av en uttrycklig bestämmelse
måste dock, enligt min mening, utgångspunkten vara att försändelser som skickas
till en intagen ska befordras till denne genom Kriminalvårdens försorg. Kriminal-
                                                                      Dnr 5877-2011     Sid 7 (11)




vården måste i detta avseende ses som den sista länken i den postbefordran som
postbefordringsföretagen står för såvitt avser personer som inte är berövade frihe-
ten. Som framgår av redogörelsen ovan får informationsfriheten och rätten till för-
trolig kommunikation begränsas genom lag. Om Kriminalvården ska kunna under-
låta att befordra en försändelse till en intagen måste det alltså finnas uttryckligt
lagstöd för detta. Som framgått ovan får Kriminalvården anses ha getts denna be-
fogenhet genom bestämmelsen om kvarhållande i 7 kap. 8 § fängelselagen, låt vara
att denna reglering är otydlig på flera punkter. Om en försändelse inte hålls kvar
enligt 7 kap. 8 § fängelselagen ska den således – enligt min mening – befordras till
den intagne. En jämförelse kan här göras med bestämmelsen om kvarhållande av
försändelse i 27 kap. 9 § rättegångsbalken. Enligt denna bestämmelse får rätten
förordna, att försändelse som får tas i beslag och som väntas komma in till ett be-
fordringsföretag ska, när försändelsen kommer in, hållas kvar till dess frågan om
beslag har avgjorts.

Mot bakgrund av mitt resonemang ovan har jag invändningar mot att det i Krimi-
nalvårdens allmänna råd till bestämmelsen i 5 kap. 2 § fängelselagen i Kriminal-
vårdens föreskrifter och allmänna råd om fängelse, KVFS 2011:1, (fängelseföre-
skrifterna) anges att en granskad försändelse som en intagen inte får inneha bör be-
fordras till den intagne innan den omhändertas, om det är skäligt att den intagne di-
rekt får ta del av innehållet i försändelsen (JO:s kursivering). Jag kan inte se att det
skulle finnas något lagstöd för att göra en skälighetsbedömning i denna situation.
Först efter att försändelsen befordrats till den intagne (och denne gett uttryck för att
han vill inneha försändelsen) kan anstalten ta ställning till om innehållet i försän-
delsen är sådant att försändelsen ska omhändertas eller att den intagne endast kan
få begränsad tillgång till den (exempelvis nattetid efter inlåsning).

Jag har även invändningar mot att det i 7 kap. 23 § fängelseföreskrifterna uttalas att
en försändelse efter granskningen ska lämnas ut till den intagne så snart som möj-
ligt om den inte ska omhändertas enligt 5 kap. 2 § FäL eller hållas kvar enligt
7 kap. 8 § samma lag (JO:s kursivering). Som redovisats ovan är jag av uppfatt-
ningen att försändelsen ska befordras till den intagne om den inte hålls kvar.

Hur ska åtgärderna kvarhållande och omhändertagande hanteras i formellt
hänseende?
Allmänt om begreppet faktiskt handlande
Offentlig verksamhet består i stor utsträckning av rent faktiskt verksamhet (hand-
lande) som kan sägas utgöra motsatsen till ärendehandläggning. Verksamhet som
faller inom ramen för faktiskt handlande är exempelvis sortering, textframställning,
kopiering, postöppnande m.m. (se Wennergren, Offentlig förvaltning i arbete,
3 uppl., 2008, s. 48). I vissa fall kan det vara svårt att dra en gräns mellan vad som
utgör den ena eller andra verksamheten. Följande exempel kan ge en bild av denna
gränsdragningsproblematik.

      En rudimentär handläggning och ett beslut kan t.ex. döljas i ett faktiskt handlande,
      då polisen tillgriper våld för att bemästra störningar av den allmänna ordningen och
      säkerheten. Även om beslutet i ett sådant fall inte kommer till synligt uttryck utan
                                                                      Dnr 5877-2011      Sid 8 (11)




      ligger inneslutet i den viljeyttring från polismannen som manifesteras i våldsan-
      vändning, är det dock fråga om regeltillämpning, som förutsätter reflexion och över-
      väganden – i någon mån ”handläggning” – av den som ”beslutar” att agera. Åtgär-
      dernas varaktighet kan möjligen också påverka bedömningen av om det ska anses
      vara fråga om ett beslut eller en rent faktiskt åtgärd. Om polisen t.ex. spärrar av en
      lokal för att avvärja ett akut hot, kan detta uppfattas som ett momentant, faktiskt
      handlande, men skulle ingripandet bestå under en längre tid kan ett formligt beslut
      krävas (se JO 1999/2000 s. 60) (se SOU 2010:29 s. 97 f.).
Även om det i vissa fall kan vara svårt att avgöra om viss verksamhet utgör faktiskt
handlande eller ärendehandläggning, leder den senare verksamheten fram till ett
beslut av något slag (se SOU 2010:29 s. 97).

Faktiskt handlande inom Kriminalvården
Frågan om ett visst agerande inom Kriminalvården ska anses utgöra ett faktiskt
handlande har varit en återkommande fråga hos JO. I JO 2004/05 s. 144 ansågs
Kriminalvårdens granskning av brev till en intagen inte vara ärendehandläggning.
JO uttalade bl.a. följande.

      Hanteringen av det aktuella brevet är ett typexempel på faktiskt handlande. Det var
      inte fråga om något beslut om kvarhållande enligt 27 § [lagen (1974:203) om krimi-
      nalvård i anstalt] eller om omhändertagande eller beslag enligt 63–64 §§ samma lag.
      Det var i stället en åtgärd som hade till syfte att utröna om det senare skulle medde-
      las ett beslut i något avseende beträffande brevet.
Vidare har JO ansett att omplacering mellan två likvärdiga avdelningar inom en an-
stalt inte utgör handläggning av ett ärende i förvaltningslagens mening (se JO:s be-
slut den 21 december 2009 i dnr 2375-2009). Så har emellertid ansetts vara fallet
när det har varit fråga om två icke likvärdiga avdelningar (se JO 2009/10 s. 153).
Omhändertagande av alkohol, som påträffats hos en intagen, har ansetts utgöra
myndighetsutövning. Åtgärden skedde med stöd av 83 § KvaL och ansågs av JO
vara ett uttryck för ”samhällets maktbefogenheter mot den enskilde” (se JO:s beslut
den 18 mars 2009, dnr 4637-2007).

Utgör omhändertagande av försändelser ett faktiskt handlande?
Kriminalvården har i sitt yttrande till JO gett uttryck för uppfattningen att ett om-
händertagande av en försändelse, liksom granskning av densamma, är att betrakta
som ett faktiskt handlande och inte som handläggning av ett ärende. Något beslut
om omhändertagande behöver således – enligt Kriminalvården – inte upprättas.

Efter det att Kriminalvården yttrade sig i det aktuella ärendet har frågan om över-
klagbarhet av en anstalts åtgärd att omhänderta försändelser till en intagen varit fö-
remål för domstolsprövning. I en dom den 26 juni 2013 i mål nr 1130-13 och
1131-13 konstaterade Kammarrätten i Sundsvall att omhändertagandet av de i
målet aktuella försändelserna måste anses utgöra en sådan inskränkning i [den
intagnes] privatliv att han rimligen bör ha rätt att få åtgärden prövad i en högre
instans. Domen har inte överklagats.

En placering i kriminalvårdsanstalt innebär, av naturliga skäl, att den intagnes per-
sonliga fri- och rättigheter begränsas. De begränsningar som Kriminalvården har
rätt att ålägga en intagen, med stöd av fängelselagen, kan i många fall vara motive-
                                                                    Dnr 5877-2011    Sid 9 (11)




rade för att syftet med anstaltsvistelsen ska uppnås. Samtidigt måste Kriminalvår-
den ta hänsyn till den intagne och se till så att de kontroll- eller tvångsåtgärder som
vidtas står i rimlig proportion till syftet med åtgärden (se 1 kap. 6 § andra stycket
fängelselagen). Vidare måste verkställigheten utformas dels så att den intagnes an-
passning i samhället underlättas, dels så att negativa följder av frihetsberövandet
motverkas (se 1 kap. 5 § första stycket fängelselagen).

De begränsningar som en anstaltsvistelse innebär för möjligheten att kommunicera
med omvärlden upplevs av många intagna som särskilt påfrestande. Mot denna
bakgrund utgör de försändelser som en intagen får skickade till sig i de flesta fall
ett betydelsefullt inslag när det gäller att bryta den isolering som en anstaltsvistelse
kan innebära.

Samhället, i det här fallet genom Kriminalvården, har getts rätten att med stöd av
5 kap. 1 § fängelselagen begränsa en intagens rätt att inneha handlingar. En sådan
begränsning innebär även en begränsning av den grundlagsskyddade informations-
friheten. Eftersom ett omhändertagande på grund av en handlings innehåll innebär
en märkbar begränsning av en grundlagsskyddad rättighet och har en påtaglig
rättsverkan för den enskilde kan det, enligt min uppfattning, inte vara fråga om ett
faktiskt handlande.

I förarbetena till de förändringar i intagnas rätt till innehav av personliga tillhörig-
heter som gjordes den 1 april 2008 (SFS 2008:35) uttalade regeringen följande. En
reglering som innebär begränsningar i de intagnas informationsfrihet måste vara
omgärdad av rättssäkerhetsgarantier för att minimera risken för missbruk. Enligt
74 § KvaL får Kriminalvårdens beslut i särskilda fall överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol (prop. 2006/07:127 s. 19). I förarbetena till bestämmelserna
om innehav och omhändertagande i fängelselagen framkommer inte att lagstiftaren
haft för avsikt att åstadkomma någon förändring i detta avseende.

Jag vill i detta sammanhang något utveckla hur jag menar att man bör se på de åt-
gärder som Kriminalvården kan vidta med försändelser till en intagen. Efter att en
försändelse till en intagen har granskats kan Kriminalvården hålla kvar försändel-
sen med stöd av 7 kap. 8 § fängelselagen. Om försändelsen inte hålls kvar ska den
befordras till den intagne. Om försändelsens innehåll är sådant att Kriminalvården
inte omedelbart kan tillåta den intagne att inneha försändelsen måste den intagne
efter befordringen ta ställning till om han vill inneha försändelsen eller om han vill
att försändelsen ska läggas bland hans tillhörigheter i förrådet. Om den intagne inte
vill inneha försändelsen ska den utan vidare åtgärd vidarebefordras till förrådet för
förvaring. I dessa fall är det inte fråga om ett omhändertagande och anstalten behö-
ver således inte fatta något beslut i saken. Däremot måste åtgärden dokumenteras
på lämpligt sätt. Om den intagne ger uttryck för att han vill inneha försändelsen
måste Kriminalvården pröva innehavsfrågan. Om Kriminalvården vid denna pröv-
ning finner att försändelsen inte får innehas måste Kriminalvården fatta ett skrift-
ligt, överklagbart, beslut. Om den intagne inte ger uttryck för om han vill inneha
försändelsen eller inte, bör presumtionen vara att försändelsen ska vidarebefordras
                                                                     Dnr 5877-2011     Sid 10 (11)




till förrådet för förvaring. En begäran om innehav kan innebära att Kriminalvården
ingående kontrollerar försändelsen. En ordning där presumtionen alltid skulle vara
att en intagen vill inneha försändelser, skulle därmed riskera att leda till omfattande
kontroller från anstaltens sida. Av den anledningen framstår det som mest rimligt
att kräva att en innehavsprövning föregås av ett aktivt ställningstagande från den
intagne.

Utgör kvarhållande av försändelser ett faktiskt handlande?
Kriminalvården har i sitt yttrande gett uttryck för uppfattningen att ett kvarhållande
av en försändelse ska betraktas på samma sätt som ett omhändertagande av en för-
sändelse, det vill säga som ett faktiskt handlande. Jag delar inte denna uppfattning.
Ett kvarhållande av en försändelse till en intagen innebär ett ännu större ingrepp i
den intagnes dispositionsrätt än ett omhändertagande. Detta genom att Kriminal-
vården kan underlåta att underrätta den intagne om åtgärden och att Kriminalvår-
den kan underlåta att lämna ut försändelsen till den intagne i samband med att han
eller hon inte längre ska vara berövad friheten. Ett kvarhållande innebär en be-
gränsning av den grundlagsskyddade informationsfriheten. Eftersom ett kvarhål-
lande av en försändelse innebär en märkbar begränsning av en grundlagsskyddad
rättighet och har en påtaglig rättsverkan för den enskilde, kan det, enligt min upp-
fattning, inte vara fråga om ett faktiskt handlande.

Jag är medveten om att sekretess inte gäller för beslut av Kriminalvården och att
detta rimligen medför att en intagen kan få kännedom om ett beslut om kvarhål-
lande av försändelse genom att förfara på det sätt Kriminalvården beskrivit. Det
sagda förändrar dock inte min uppfattning att ett kvarhållande av en försändelse
måste ses som ärendehantering och att anstaltens ställningstagande ska dokumente-
ras i ett beslut.

Möjligheten för Kriminalvården att underlåta att underrätta den intagne om ett
kvarhållande infördes i 27 § KvaL den 1 april 2008 (SFS 2008:35). De effekter
som undantaget i kriminalvårdssekretessen får när det gäller anstalters beslut om
kvarhållande synes inte ha varit föremål för överväganden under lagstiftningsar-
betet (se prop. 2006/07:127 s. 25).

Omhändertagande och kvarhållande av försändelser till AA
JO:s granskning är av rättslig art och avser främst en kontroll av att myndigheterna
har följt de regler som gäller för förfarandet. JO kan inte ändra eller upphäva myn-
digheters beslut och brukar inte ta ställning till om beslut är riktiga i sak eller uttala
sig om de bedömningar en myndighet har gjort i ett enskilt fall. Jag finner inte skäl
att frångå den principen i detta fall och avstår följaktligen från att uttala mig om
huruvida besluten att omhänderta eller kvarhålla försändelser till AA var befogade
eller inte.

AA har hävdat att det förekommit att anstalten Hall ”beslagtar” hans post och läg-
ger den i hans förråd utan att han ens får reda på att han fått kortet eller brevet
ifråga. Kriminalvården har dock i sitt yttrande anfört att AA – oavsett hur frågan
                                                                   Dnr 5877-2011    Sid 11 (11)




om omhändertagande eller kvarhållande hanterats formellt – fått sina försändelser
för påseende innan de har lämnats för förvaring i anstaltens förråd. Kriminalvården
har dock i sitt yttrande medgett att anstalten Hall inte haft skillnaden mellan kvar-
hållande, omhändertagande och innehav av försändelser klar för sig. Detta är na-
turligtvis otillfredsställande, särskilt mot bakgrund av att det är fråga om en in-
skränkning av den intagnes grundlagsskyddade fri- och rättigheter. Det är av cen-
tral betydelse att de tjänstemän som tar ställning till om försändelser ska omhän-
dertas respektive kvarhållas och huruvida den intagne ska underrättas om ett kvar-
hållande eller inte, har regelverket klart för sig. Det måste vidare ske en individuell
prövning i varje enskilt fall. Denna prövning ska givetvis innefatta en bedömning
av om den tvångsåtgärd anstalten avser att vidta står i rimlig proportion till syftet
med åtgärden (jmf 1 kap. 6 § fängelselagen).

Sammantaget är jag kritisk till att anstalten Hall vid hanteringen av försändelser till
AA inte gjort tydlig skillnad mellan kvarhållande och omhändertagande av försän-
delse.

Uppföljning
Jag kommer att följa utvecklingen på detta område.

Övrigt
Det som AA anfört i övrigt föranleder inte någon kommentar.

Som framgår av redogörelsen ovan kan det konstateras att reglerna kring postbe-
fordran, omhändertagande och kvarhållande av försändelser är otydliga på flera
punkter, såväl när det gäller Kriminalvårdens befogenheter och skyldigheter som
hur dessa åtgärder ska hanteras i formellt hänseende. Mot bakgrund av att Krimi-
nalvården genom aktuella bestämmelser getts befogenhet att vidta åtgärder som på
ett märkbart sätt begränsar intagnas grundlagsskyddade fri- och rättigheter finner
jag det otillfredsställande att regelverket, enligt min mening, är så otydligt. Jag
överlämnar därför en kopia av detta beslut till Justitiedepartementet och Riksda-
gens justitieutskott för kännedom.

Jag har i ett beslut idag i ärende dnr 4465-2012 m.fl. utvecklat min syn på hur Kri-
minalvården bör förfara vid befordran och innehavsprövning av försändelser från
myndigheter.

Ärendet avslutas.
