# Initiativärende mot Polismyndigheten i Stockholms län och åklagare vid Åklagarmyndigheten, Norrorts åklagarkammare i Stockholm, med anledning av handläggningstiden i ett ärende med målsägande under 18 år

JO 2008-06-24 dnr 5912-2007

BESLUT
                                                                      Datum             Dnr                    Sid
                                                                      2008-06-24        5912-2007             1 (7)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Initiativärende mot Polismyndigheten i Stockholms län och åklagare vid
                        Åklagarmyndigheten, Norrorts åklagarkammare i Stockholm, med
                        anledning av handläggningstiden i ett ärende med målsägande under
                        18 år

## Initiativet

I samband med en inspektion vid Norrorts åklagarkammare i Stockholm i
                        november 2007 uppmärksammades ett ärende med en målsägande under 18 år där
                        inga utredningsåtgärder syntes ha vidtagits sedan i januari 2005.

                        Jag beslutade att ta upp handläggningen av förundersökningen till utredning i ett
                        särskilt ärende.

## Utredning

Av vid inspektionen inhämtade handlingar framgick bl.a. följande. På kvällen den
                        21 januari 2005 beordrades polis till en pendeltågsstation med anledning av miss-
                        tanke om grov stöld, misshandel och olaga hot. Två män greps och kom sedan
                        också att anhållas. De antecknades den 21 januari 2005 i det s.k. RAR-systemet
                        som skäligen misstänkta. En av männen delgavs i förhör enligt 24 kap. 8 § rätte-
                        gångsbalken (RB) misstanke om samtliga nyss angivna brott. Målsäganden var 16
                        år. Efter förhör med målsäganden, flera vittnen och de anhållna försattes männen
                        på fri fot under eftermiddagen den 22 januari 2005.

                        Kammaråklagaren AA gav den 26 januari 2005 direktiv till polisen om bl.a.
                        kompletterande vittnesförhör. Av direktiven framgick inte att målsäganden var
                        under 18 år. Den 6 april och 30 november 2005 påminde AA om direktiven. I nästa
                        påminnelse, som var daterad den 18 maj 2007 och undertecknad av vice
                        chefsåklagaren BB, uppgavs följande. ”Jag håller på att städa lite bland akter och
                        snavade över denna. Vad händer? Utredare bör ta kontakt med mig”.

                        Av handlingar och muntliga upplysningar inhämtade från Polismyndigheten i
                        Stockholms län framgick följande. Inga utredningsåtgärder hade vidtagits sedan
                        januari 2005. Ärendet hade under tiden januari 2005 till november 2007 haft fyra
                        ansvariga handläggare hos polisen. De handläggare som ansvarat för ärendet under
                        längst tid var två gruppchefer för den allmänna utredningsroteln: CC, som var



 Riksdagens ombudsmän                      E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                 Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                          Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4            Fax:           08-21 65 58                             www.jo.se
                                                                          Dnr 5912-2007     Sid 2 (7)



ansvarig från den 21 april 2005 till dess att han pensionerades den 11 december
2006 och DD, som ansvarade för ärendet den 11 december 2006 till den 21
november 2007. Kammaråklagaren AA var förundersökningsledare från den 26
januari 2005 fram till juni 2006 då vice chefsåklagaren BB övertog
förundersökningsledarskapet.

Ärendet remitterades till Åklagarmyndigheten och polismyndigheten för upp-
lysningar och yttrande över handläggningen.

Åklagarmyndigheten (dåvarande riksåklagaren EE) kom in med yttrande till vilket
var fogat yttranden från chefsåklagaren FF och BB.

BB uppgav bl.a. följande.
      I ovan nämnt ärende från 2005 har under en tidsperiod av tre år inga utrednings-
      åtgärder vidtagits. Handläggande åklagare har gett direktiv i ärendet och sedan vid
      tre olika tillfällen påmint om de utredningsåtgärder som getts direktiv om.
      Då jag övertog ärendet var det ett av ett flertal ärenden som av olika skäl blivit
      liggandes utan åtgärder hos olika handläggande åklagare på kammaren. Jag
      uppmärksammade ej att målsäganden var under 18 år och att en tidsfrist, förutom
      sedvanlig skyndsamhet, förelåg. På kammaren har vi tidigare inte haft något system
      som indikerade att målsäganden är under 18 år. Då jag övertog ärendet noterade jag
      att föregående åklagare gett direktiv för att vid ett senare tillfälle påminna.
      Mina åtgärder har sträckt sig till att påminna skriftligt samt viss telefonkontakt med
      utredningsansvarig hos polisen i samma syfte.
      Jag borde ha påmint i en annan utsträckning dels med beaktande av ärendets
      prioriteringsgrad och dels de föreskrifter för rotelvård som meddelats. Min
      arbetsbelastning har dock medfört att detta inte skett i den utsträckning som borde
      skett. Jag har inte meddelat kammarchefen om det särskilda ärendet.
FF upplyste i huvudsak följande.
      Handläggningen av ärendet inleddes med snabba direktiv av kå AA. Direktiven
      följdes upp med påminnelse 050406 och ytterligare påminnelse gavs enligt diariet
      051130.
      AA lämnade Norrortskammaren under sommaren 2006 och ärendet övertogs av vcå
      BB 060619 som påminde Norrortspolisen 070518. Förundersökningen lades ner
      080208.
      Enligt vad som framgår av direktiv och påminnelser har det inte särskilt upp-
      märksammats att det i ärendet funnits en målsägande under 18 år. Jag har inte
      kunnat efterhöra hos AA (numera hos Citykammaren i Sthlm) om hon
      uppmärksammat detta då hon för närvarande är sjukskriven. Som framgår av BB:s
      yttrande till mig har hon inte noterat att det rört sig om ett ärende med målsägande
      under 18 år. Hon har heller inte uppmärksammat mig som kammarchef på ärendet.
      Det är högst otillfredsställande att ett ärende med målsägande under 18 år drar ut på
      tiden som det gjort i detta ärende. Hur rutinerna på kammaren för handläggning av
      denna ärendetyp var före 060901 (då jag tillträdde som kammarchef efter GG) är jag
      inte riktigt bekant med. Jag har dock konstaterat att det då i vart fall inte fanns några
      skriftliga rutiner. Kammaren håller dock på att utarbeta sådana rutiner och jag
      återkommer närmare i den frågan i ett särskilt yttrande som skall vara JO tillhanda
      senast den 30 april 2008.
      Vikten av att denna och andra tidsfrister iakttas har vid flera tillfällen diskuterats på
      kammarmöten, bl.a. i början av 2007 då verksamhetsplanen gicks igenom. Bud-
      skapet från mig som kammarchef till åklagarna har hela tiden varit att man skall
      säga till mig eller vicechefen om det behövs assistans på någon rotel. Utgångs-
                                                                         Dnr 5912-2007     Sid 3 (7)



      punkten måste vara att det är den enskilde åklagaren som ansvarar för att ärendena
      hanteras på ett lagenligt sätt.
      I det nu aktuella ärendet har BB förbisett att målsäganden varit under 18 år. Det bör
      då nämnas att arbetssituationen på kammaren har varit och fortfarande är mycket
      ansträngd. BB hade en särskilt besvärlig situation under sommaren 2006 och året
      därefter eftersom hon fick ta över ärenden från tidigare kammarchefen som slutade
      hastigt. BB fick också ta över ärenden från andra åklagare. Allt detta har då lagts till
      de ärenden som hon redan hade på sin rotel. Det är då mänskligt att missa åldern på
      en målsägande i ett enskilt ärende. Frågan måste då naturligtvis ställas om jag som
      kammarchef missbedömt BB:s arbetssituation och om jag borde ha avlastat henne
      från en del av arbetsbördan.
EE anförde, efter ett inledande avsnitt rörande den rättsliga regleringen, under
rubriken Bedömning följande.

      Polisen fick den 21 januari 2005 in uppgifter som ledde till att två personer
      bedömdes som skäligen misstänkta för bl.a. misshandel riktade mot en målsägande
      under 18 år. Kort därefter lottades ärendet in till åklagarkammaren. Åklagaren
      lämnade den 26 januari 2005 direktiv skriftligen till polisen om att kompletterande
      förhör skulle hållas med flera vittnen. Tidsfristen enligt 2 a § förundersöknings-
      kungörelsen började således löpa den 21 januari 2005.
      Direktivet följdes upp genom en påminnelse till polisen den 6 april 2005. Av
      handlingarna i ärendet samt av diariet kan utläsas att ytterligare en påminnelse har
      skickats till polisen den 30 november 2005. Den 19 juni 2006 övertog en annan
      åklagare ansvaret för ärendet. Hon skickade en ny påminnelse till polisen den 18 maj
      2007. Ärendet avslutades den 8 februari 2008 genom att förundersökningen lades
      ned.
      Jag har i Åklagarmyndighetens föreskrifter och allmänna råd (ÅFS 2007:5) om
      bevakning och uppföljning vid Åklagarmyndigheten av pågående förundersökningar
      gett anvisningar för hur åklagare ska agera för att driva förundersökningar framåt
      med tillräcklig skyndsamhet. Ett aktivt förundersökningsledarskap är inte minst
      viktigt i ärenden där frister gäller. De nämnda anvisningarna ska bl.a. ge stöd åt
      åklagarna om hur bevakning och uppföljning av ärenden ska ske samt även att bidra
      till bättre kontroll över ärendena. Det har inte kommit fram att det förelegat några
      godtagbara skäl för att överskrida tidsfristen i det aktuella ärendet. Det är
      naturligtvis – som kammarchefen också framhållit – högst otillfredsställande att
      handläggningen drar ut på tiden på sätt som har skett i detta ärende.
      Att det i ärendet har funnits en målsägande under 18 år synes inte ha noterats av den
      åklagare som inledningsvis var förundersökningsledare. Att fristen enligt 2 a §
      förundersökningskungörelsen gällt har i vart fall inte antecknats i direktiv eller
      påminnelser. Den åklagare som handlade ärendet under det senare skedet har upplyst
      om att hon inte har uppmärksammat att tidsfrist gällt i det aktuella fallet. Allt talar
      för att det berott på ett förbiseende. Arbetssituationen vid Norrorts åklagarkammare i
      Stockholm har varit och är fortfarande ansträngd. Att den handläggande åklagaren
      haft en besvärlig arbetssituation kan inte ifrågasättas. Mot den nämnda bakgrunden
      har jag viss förståelse för att åklagaren inte uppmärksammade att målsäganden var
      under 18 år.
      Det inträffade är ett tydligt exempel på vikten av att det vid åklagarkamrarna finns
      rutiner dels för att identifiera ärenden med frister dels för att kunna följa dessa
      ärenden. När det gäller frågan om bevakningsrutiner m.m. kan det konstateras att det
      vid Norrorts åklagarkammare i Stockholm inte finns någon särskild tjänsteföreskrift
      eller motsvarande som reglerar aktuell ärendetyp. För närvarande pågår dock ett
      arbete vid kammaren med att utarbeta sådana bevakningsrutiner.
      Kammarchefen har inte uppmärksammats på ärendet. Det bekräftas också av den
      handläggande åklagaren. Som tidigare nämnts klargörs vikten av kontroll över
      ärenden i anvisningarna om bevakning och uppföljning av pågående för-
      undersökningar. Det övergripande ansvaret för denna kontroll har givetvis
      åklagarkammarens ledning.
                                                                         Dnr 5912-2007     Sid 4 (7)



      Avslutningsvis vill jag peka på att Åklagarmyndigheten på olika sätt arbetar med att
      förkorta handläggningstiderna. Införandet av Åklagarmyndighetens nya ärende-
      hanteringssystem, Cåbra, skapar t.ex. bättre förutsättningar för den handläggande
      åklagaren och för kammarledningen att ha en god överblick över ärendena på den
      egna roteln respektive hela kammaren. I myndighetens verksamhetsplan för år 2007
      har också ärenden med unga målsäganden ägnats särskild uppmärksamhet. Således
      kommer myndigheten att fortsätta sitt arbete på detta område.
Polismyndigheten (tillförordnade biträdande länspolismästaren HH) kom in med ett
yttrande i vilket bl.a. följande anfördes.

## Bakgrund

På kvällen den 21 januari 2005 upprättades en anmälan om grov stöld, olaga hot och
      misshandel på Kungsängens pendeltågsstation. Enligt målsäganden, som vid
      tillfället var 16 år, fråntogs han sin mobiltelefon av två okända medpassagerare på
      pendeltåget. I samband med att han, med hjälp av vittnen, försökte ta tillbaka
      telefonen fick han ett slag i huvudet och blev hotad. Två män, 22 respektive 26 år
      gamla, greps på plats av polispatrullen och fördes till Sollentuna polisstation. De två
      männen anhölls den 22 januari 2005. Anhållandet hävdes samma dag.
      Följande förhör har hållits i ärendet: Målsäganden hördes vid anmälningstillfället
      samt den 1 februari 2008. De misstänkta hördes i anslutning till gripandet den 22
      januari 2005 (i enlighet med RB 24 kap. 8 § 2 st.) samt senare samma dag varefter
      åklagaren hävde anhållandet. Männen har förnekat brott. Ett vittne hördes dels i
      anslutning till anmälningstillfället, dels dagen därpå, då även tre ytterligare vittnen
      hördes.
      Några ytterligare utredningsåtgärder har sedan inte vidtagits förrän målsäganden
      återigen hördes den 1 februari 2008. Ärendet redovisades till åklagare den 4 februari
      2008 för slutlig bedömning. Enligt uppgift från Norrorts åklagarkammare den 27
      februari 2008 är ärendet ännu inte slutredovisat.
      Av JO:s egna anteckningar i inspektionsprotokollet framgår att åklagare påmint
      polisen om utredningen den 6 april och den 30 november 2005, samt den 18 maj
      2007. Ansvariga handläggare respektive åklagare i det aktuella ärendet har framgått
      av JO:s remisshandlingar. Ny handläggare av ärendet sedan den 29 januari 2008 är
      JJ.
      Följande har framkommit beträffande de olika handläggarnas involvering i ärendet:
      CC, som var gruppchef för den allmänna utredningsgrupp som KK tillhörde,
      beslutade den 21 april 2005 av idag okänd anledning att hon inte skulle kvarstå som
      handläggare. KK har själv uppgivit att det kan ha haft att göra med att hon började
      arbeta med ärenden innefattande våld mot kvinnor, alternativt att hon kan ha varit
      sjukskriven. Hon har inget minne av det aktuella ärendet, men har för sig att hon i
      samband med sina nya arbetsuppgifter fick lämna ifrån sig övriga ärenden. CC
      registrerades själv som handläggare vilket han sedan kvarstod som fram till sin
      pensionering den 11 december 2006. Ärendet överfördes då till den nytillträdde
      gruppchefen DD. I samband med en omorganisation i november 2007 överfördes
      ärendet till den grupp som handlägger grova brott och övriga brott där åklagaren är
      förundersökningsledare. Ärendet registrerades då på gruppchefen LL.
      –––

## Polismyndighetens bedömning

Vid en samlad bedömning av ärendet kan polismyndigheten konstatera att detta
      borde ha kunnat slutföras redan i anslutning till att anhållandet hävdes. Det är oklart
      varför så inte kom att ske. Ärendet har sedan det registrerades på CC den 21 april
      2005 inte haft någon aktiv handläggare utan enbart haft gruppchefen som registrerad
      handläggare. Någon förklaring till detta har inte framkommit och vidare försök att
      bringa klarhet i de bakomliggande orsakerna, liksom anledningen till att åklagarens
      påminnelser inte hörsammats, synes enligt myndighetens mening inte meningsfulla i
      dagsläget.
                                                                         Dnr 5912-2007     Sid 5 (7)



      Mot bakgrund av det sagda måste polismyndigheten tyvärr konstatera att det aktuella
      ärendet blivit liggande utan att slutföras, på ett sätt som givetvis är oacceptabelt. Att
      så ändå kunnat ske är särskilt beklagligt mot bakgrund av kravet på särskild skynd-
      samhet i ärenden med målsäganden under 18 år. Polismyndigheten anser att polis-
      mästardistriktet inte kan undgå kritik för ärendets handläggning. Även om det
      otvivelaktigt brustit i den polisiära handläggningen, är det åklagaren i egenskap av
      förundersökningsledare som haft det yttersta ansvaret för utredningen. När
      åklagarens påminnelser inte hörsammades borde frågan lyfts till ledningsnivåer
      inom polismästardistriktet samt till motsvarande nivå hos åklagaren (jfr. JO:s beslut
      från den 22 augusti 2002, dnr. 2970-2001).
      I november 2007 genomförde Norrorts polismästardistrikt en omstrukturering av
      utredningsenheten varvid specialinriktade grupper inrättades istället för de tidigare
      allmänna utredningsgrupperna. I samband med detta genomfördes också en
      ärendeinventering. Syftet med omstruktureringen var att nå en mer effektiv och
      rättsäker handläggning av distriktets utredningar. Numera genomförs regelbundna
      kontroller och uppföljningssamtal mellan gruppcheferna och handläggarna för att
      tidigt upptäcka ärenden som är färdiga att slutföras. Polismyndigheten anser att de
      vidtagna åtgärderna bör vara tillräckliga för att förhindra en upprepning av det
      inträffade.

Bedömning
En förundersökning ska bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger.
Finns det inte längre skäl att fullfölja förundersökningen ska den läggas ned (23
kap. 4 § andra stycket RB).

Enligt 2 a § förundersökningskungörelsen (1947:948, FUK) ska en
förundersökning där målsäganden vid tiden för anmälan inte fyllt 18 år bedrivas
särskilt skyndsamt, om brottet är riktat mot målsägandens liv, hälsa, frihet eller frid
och det för brottet är föreskrivet fängelse i mer än sex månader. Förundersökningen
ska vara avslutad och beslut fattat i åtalsfrågan så snart det kan ske och inom tre
månader efter den tidpunkt då det finns någon som är skäligen misstänkt för
brottet. Tidsfristen får överskridas endast om det är motiverat med hänsyn till
utredningens beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter. Som exempel på
detta anförs i förarbetena att fristen får överskridas vid mycket omfattande
utredningar eller om många barnförhör behöver hållas. Personalbrist eller
förekomst av ett stort antal ärenden av förturskaraktär utgör däremot inte skäl att
överskrida fristen (SOU 2000:42 s. 91).

Det är undersökningsledaren som har ansvar för förundersökningen i dess helhet.
Han eller hon ska se till att utredningen bedrivs effektivt och att den enskildes
rättssäkerhetsintressen tas till vara. Undersökningsledaren ska också ge dem som
biträder honom eller henne behövliga direktiv för arbetet (1 a § andra stycket
FUK).

Av utredningen framgår att polis kallades till en pendeltågsstation med anledning
av misstanke om grov stöld, misshandel och olaga hot och att två män greps.
Målsäganden var 16 år. De gripna antecknades den 21 januari 2005 som skäligen
misstänkta. En av de misstänkta delgavs misstanke om samtliga nyss angivna brott
påföljande dag. Inledningsvis vidtogs också ett flertal åtgärder i form av förhör
med målsäganden och vittnen och AA gav den 26 januari 2005 utförliga direktiv
bl.a. om att tre personer skulle höras. I ärendet har således den ovan nämnda
                                                                 Dnr 5912-2007      Sid 6 (7)



tremånadersfristen börjat löpa den 21 januari 2005. Varken polismyndigheten eller
Åklagarmyndigheten har uppgett att ärendet varit sådant att det funnits skäl att
överskrida denna frist. Beslut i åtalsfrågan borde därför ha fattats senast den 21
april 2005.

De åtgärder som AA begärde kom dock inte att utföras. I stället dröjde det tre år
innan målsäganden hördes på nytt. Polismyndigheten har inte kunnat lämna någon
förklaring till detta. Oavsett av vilken anledning de åtgärder som åklagaren begärde
inte utfördes finner jag det synnerligen anmärkningsvärt att ärendet legat under så
lång tid utan åtgärd och att detta, trots åklagarnas påminnelser, inte synes ha
uppmärksammats. Jag har i samband med att detta ärende initierades övervägt om
det funnits anledning att anta att någon befattningshavare vid polisen gjort sig
skyldig till straffbart tjänstefel men har, trots vad jag nyss sagt, med tvekan inte
funnit så vara fallet. Vid min bedömning har jag bl.a. fäst avseende vid att ingen
enskild befattningshavare ansvarat för ärendet under längre tid än cirka arton
månader och att CC, som ansvarat för ärendet under längst tid, pensionerades i
december 2006. Polismyndigheten förtjänar emellertid mycket allvarlig kritik för
att ärendet under så lång tid legat utan åtgärd.

Jag förutsätter att den omstrukturering som polismyndigheten har angett att man
genomfört lett till att det numera genomförs kontroller och uppföljningar för att
förhindra liknande felhandlanden.

När det sedan gäller åklagarnas ansvar konstaterar jag att AA under det dryga år
som hon var förundersökningsledare påminde polisen vid två tillfällen, i april och
november 2005. BB övertog förundersökningsledarskapet i juni 2006. Det kom
sedan att dröja till maj 2007 innan hon påminde polisen.

I ett ärende där ett särskilt skyndsamhetskrav eller en frist gäller för hand-
läggningen ställs stora krav på aktivitet från förundersökningsledarens sida. Jag
kan konstatera att varken AA eller BB har levt upp till de kraven. De förtjänar
därför kritik.

Det har av utredningen inte framkommit om AA uppmärksammade att
bestämmelsen i 2 a § FUK var tillämplig i ärendet. Jag har inte funnit det
meningsfullt att försöka utreda detta vidare. BB har uppgett att hon inte
uppmärksammade att målsäganden var under 18 år. Det inträffade visar på vikten
av att det vid kammaren finns rutiner för att identifiera de ärenden där 2 a § FUK är
tillämplig.

Förundersökningsledaren har ansvar för förundersökningen i dess helhet och ska ge
polisen behövliga direktiv. Enligt min uppfattning bör därför en åklagare som, i
egenskap av förundersökningsledare, ger direktiv eller påminner i ett ärende där ett
särskilt skyndsamhetskrav eller en tidsfrist gäller uppmärksamma polisen på detta.
Även om avsaknaden av ett sådant påpekande inte fritar polismyndigheten från
dess ansvar, är det sannolikt att ärendet skulle ha handlagts snabbare om det i
direktiv och påminnelser uttryckligen framhållits att 2 § a FUK var tillämplig. Det
kan i det aktuella fallet också tänkas att BB – trots den pressade arbetssituationen
                                                                    Dnr 5912-2007   Sid 7 (7)



vid övertagandet av förundersökningsledarskapet – hade uppmärksammat
tidsfristen om direktiven innehållit en sådan upplysning. Det finns således flera
skäl till att en sådan ordning bör tillämpas.

Som Åklagarmyndigheten angett visar det inträffade dels på vikten av att det vid
åklagarkammaren finns rutiner för att identifiera ärenden där 2 a § FUK är
tillämplig, dels på vikten av att det finns rutiner för att följa upp dessa ärenden. Jag
har från FF i en redogörelse med anledning av mina iakttagelser vid inspektionen i
november 2007 fått uppgift om att kammarledningen numera kontinuerligt, troligen
kvartalsvis, kommer att följa upp hur tidsfristerna efterlevs. Det har i redogörelsen
emellertid inte framkommit vilka rutiner kammaren utarbetat för att säkerställa
identifieringen av dessa ärenden. Jag förutsätter därför att, om sådana rutiner ännu
inte finns, sådana inom kort utarbetas.

Kammarchefen har till uppgift att planera, leda och fördela kammarens arbete.
Eftersom denne i detta arbete inte har sett till att det funnits tillräckliga
bevakningsrutiner för fristärenden enligt 2 a § FUK kan han inte undgå viss kritik.

Med dessa uttalanden avslutas ärendet.
