# Milt eller betydande våld - en granskning av polisens användning av pepparspray

JO 2009-12-01 dnr 5928-2006

## Beslut

BESLUT
                                                                       Datum              Dnr                       Sid
                                                                       2009-12-01         5928-2006               1 (24)
Chefsjustitieombudsmannen                                                                 1579-2007
Mats Melin                                                                                2930-2007
                                                                                          5220-2007
                                                                                          5221-2007
                                                                                          5222-2007
                                                                                          126-2008
                                                                                          4491-2008




                        Milt eller betydande våld – en granskning av polisens användning av
                        pepparspray


                        I ett beslut den 1 december 2009 redovisade chefsJO Melin resultatet av en
                        granskning av polisens användning av pepparspray. Beslutet har här redigerats på
                        så sätt att en bilaga med kortfattade beskrivningar av vart och ett av de enskilda fall
                        som utretts, hänvisningar i beslutet till dessa fall, berörda polismyndigheters och
                        Rikspolisstyrelsens yttranden samt JO:s bedömning av de enskilda fallen har tagits
                        bort. Beslutet i dess helhet finns tillgängligt på www.jo.se.

                        ChefsJO Melin anförde i beslutet i huvudsak följande.

                        1 JO:s uttalanden i sammanfattning
                        Min granskning av polisens användning av pepparspray visar bl.a. att sprayen
                        kommit att nyttjas i andra situationer än vad som var tänkt från början. Mina
                        uttalanden kan sammanfattas på följande sätt.

                        • Pepparspray som vapen

                        Jag har inte någon principiell invändning mot att pepparspray ingår i polisens
                        vapenarsenal och jag inser att den – rätt använd – väl kan fylla sin funktion.

                        • Betydande våld

                        Pepparspray är ett vapen som orsakar smärta och ett visserligen övergående men
                        likväl kraftfullt och påtagligt obehag av sådan intensitet att den drabbade normalt
                        försätts ur stånd att handla. Användningen innebär att ett betydande mått av våld
                        utövas. Ledningen för varje polismyndighet måste motverka att det bland dess
                        anställda sprids en uppfattning om att sprayen medför ett våld av ganska milt slag.

                        • Glidande utveckling i praxis

                        Ett motiv till att förse polisen med pepparspray var att det fanns behov av ett annat
                        vapen än skjutvapen för att på viss distans kunna försätta en våldsverkare ur
                        stridbart skick. Sprayen har emellertid med tiden kommit att i stor utsträckning
                        också användas som ett närkampsvapen. Jag vill i och för sig inte utesluta att det
                        kan finnas skäl att vidga det tänkta användningsområdet för pepparspray något. En


 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                              www.jo.se
                                                               Dnr 5928-2006 m.fl.   Sid 2 (24)




sådan utveckling fordrar emellertid en öppen diskussion och tydliga föreskrifter
och råd om användningen.

• Pepparspray bör inte användas i vissa situationer

Jag är överlag kritisk till att vapnet kommit att användas i vissa typsituationer, t.ex.
mot fängslade personer, i fordon och i polisens lokaler. I dessa fall har polisen
redan bemäktigat sig en person och rimligen bort kunna bemästra ytterligare våld
eller motstånd från personens sida genom ett mindre ingripande motvåld. – Jag är
också kritisk till att pepparspray använts vid ingripanden då våld eller hot om våld
ännu inte förekommit. Sprayen tycks i dessa fall ha använts för att förebygga
eventuellt våld liksom för att förmå en person att följa en polismans tillsägelse. En
sådan våldsanvändning kan inte accepteras.

• Bristfälliga föreskrifter och råd

Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om användningen av pepparspray
är otillräckliga och för allmänt hållna. Den översyn som pågår måste snarast
slutföras.

• Undermålig dokumentation

Polisens dokumentation av pepparspraysanvändning lider av stora brister. Det är
inte acceptabelt. Det fordras tydligare anvisningar för vad som ska dokumenteras
och hur det ska ske, men också – och kanske framför allt – en konsekvent och
noggrann uppföljning och egenkontroll vid varje polismyndighet.

2 Inledning
Polisen har laglig rätt att använda våld mot enskilda. Till den utrustning som
polisen kan komma att nyttja när våld måste brukas hör t.ex. skjutvapen, batong
och sedan år 2004 även s.k. OC-spray.

OC-spray eller, som det mera vardagligt kallas, pepparspray är alltså ett relativt
nytt hjälpmedel för polisen. Förkortningen OC står för Oleoresin Capsicum som är
det latinska namnet på ett extrakt av pepparfrukten. Jag har här valt att använda
mig av benämningen pepparspray.

Ett syfte med införandet av sprayen var att försöka hitta ett hjälpmedel för polisen i
gränslandet mellan fysisk närkamp och nyttjandet av skjutvapen. Avsikten var att
på så sätt minska polisens användning av skjutvapen och de risker som sådan
användning för med sig. Pepparsprayen är således att betrakta som ett komplement
till polisens mer traditionella vapen och är tänkt att skapa ett handlingsalternativ
när våld måste användas.

Det är naturligtvis angeläget att polisens våldsanvändning granskas och utvärderas.
En sådan granskning sker också genom polisens internutredningar och de särskilda
polismålsåklagarnas ställningstaganden i olika ärenden samt genom
Rikspolisstyrelsens granskningsverksamhet.
                                                              Dnr 5928-2006 m.fl.    Sid 3 (24)




Jag fann emellertid för ett par år sedan det angeläget att själv i något större
omfattning granska användningen av polisens nya vapen. Mitt initiativ föranleddes
av att jag vid några tillfällen hade noterat att pepparsprayen användes på ett sätt
som jag ansåg kunde sättas i fråga. Jag vägde också in att det handlade om ett
relativt nytt vapen varför det kunde finnas ett behov av att granska om givna
riktlinjer för dess användning var rimliga och tillräckligt tydliga.

Vidare ansåg jag att vunna erfarenheter borde kunna ge underlag för uttalanden om
i vilka situationer pepparspray inte borde få användas eller i vart fall om när en
restriktiv användning fordras. Samtidigt väcktes den mer övergripande frågan om
polisen hade kommit att använda pepparspray i större utsträckning än vad som var
tänkt från början. Med andra ord: hade polisen kommit att tänja på gränserna för
vapnets tänkta tillämpningsområde?

Det var mot denna bakgrund som mitt granskningsarbete inleddes. Arbetet har
huvudsakligen berört, förutom Rikspolisstyrelsen (RPS), sju polismyndigheter:
Stockholms län, Västra Götaland, Skåne, Kronobergs län, Västernorrlands län,
Gotland och Örebro län.

3 Allmänt om pepparspray
Pepparsprayen utvecklades i USA på 1960-talet för postväsendet som ett skydd
mot aggressiva hundar. Den kom senare att nyttjas av polisen i USA och i vissa
europeiska länder. Pepparsprayen ansågs vara mer effektiv och pålitlig än tårgas
för att oskadliggöra och passivisera våldsamma och hotfulla personer.

I Sverige påbörjades i september 2002 ett årslångt fältförsök med pepparspray vid
några polismyndigheter. Några av de slutsatser som drogs av fältförsöket var att
polisens ingripanden blivit säkrare, att polisen upplevde en ökad säkerhet samt att
redan tillgången till pepparspray upplevdes som stressreducerande, vilket mynnade
ut i mindre våld vid ingripanden. Sammanfattningsvis ansågs nyttan av
pepparspray som polisiärt hjälpmedel vara större än de risker för skador eller
dödsfall som trots allt fanns (se Fältförsök OC, Slutrapport 2004-01-16).
Erfarenheterna av försöket var alltså överlag positiva varför RPS i januari 2004
beslutade att införa pepparspray som ett hjälpmedel vid våldsanvändning i
polisverksamheten.

Den pepparspray som polisen använder sig av är en vätska som består av olika
ingredienser. Den aktiva substansen är själva pepparextraktet från pepparfrukten
men därutöver innehåller sprayen bl.a. vatten, etanol och drivgas som ser till att
sprayen kan sprutas ut från behållaren. Effektiv räckvidd uppges vara mellan tre
och fyra meter och maximal räckvidd cirka sex meter.

Pepparspray ska riktas mot ögontrakten. Sprayen orsakar i vanliga fall kraftig
smärta och ögonen sluts reflexmässigt. Andra effekter kan t.ex. vara illamående,
påverkad andning, hudirritation och påverkade slemhinnor samt försämrad
orienteringsförmåga. Den som drabbas blir i de allra flesta fall ur stånd att handla,
                                                                  Dnr 5928-2006 m.fl.   Sid 4 (24)




och polisen kan därför oftast ingripa och fortsätta att lösa sin uppgift utan att
behöva använda ytterligare våld. Om möjligt ska den drabbade efteråt erbjudas
sanering av pepparsprayen, huvudsakligen genom att ögonen sköljs med vatten. I
normala fall återhämtar sig den som utsatts för pepparspray tämligen snabbt och
utan kvarstående men.

I främst amerikansk vetenskaplig litteratur finns emellertid ett antal dödsfall som
inträffat i samband med användning av pepparspray behandlade. I t.ex. C.H.
Steffee m.fl., ”Oleoresin Capsicum (Pepper) Spray and ’In-Custody Deaths’” i The
American Journal of Forensic Medicine and Pathology, vol. 16, no. 3, 1995,
konstateras bl.a. följande.
      Based upon the small number of anecdotal reports of death in custody following OC
      exposure, compared to the large number of exposures that have occurred in police of
      finer training exercises and routine deployment in the field, OC spray appears to be
      relatively safe. We have insufficient physiologic data at this time, however, to
      conclude that capsaicin is incapable of causing or contributing to death. Whereas
      most deaths in custody following OC exposure will be purely coincidental, its use
      should serve as a red flag calling attention to individuals who face increased risk of
      sudden life-threatening events due to drug intoxication, the physical exertion of a
      struggle, a frenzied mental state, or other factors.
Författarna anser således att pepparspray förefaller att vara relativt riskfritt och att
flertalet av de dödsfall som inträffat endast har ett tidsmässigt samband – inte ett
orsakssamband – med användningen av pepparspray. De betonar emellertid att det
finns anledning att iaktta försiktighet i förhållande till personer som är t.ex.
drogpåverkade, fysiskt uttröttade eller befinner sig i ett agiterat eller upprört
sinnestillstånd.

Professorn i rättsmedicin Anders Eriksson har på uppdrag av RPS gjort en

## Bedömning

bedömning av dödsfall som rapporterats i samband med polisiära insatser där
pepparspray kommit till användning (2004). Han studerade fem vetenskapliga
publikationer, bland dem den nyss nämnda, i vilka totalt 63 dödsfall, främst i USA,
redovisades. Anders Eriksson drar slutsatsen att det absolut övervägande antalet
dödsfall inte med fog kan anses ha något orsakssamband med pepparspray. I de
studerade fallen tycks så gott som alltid dödsorsaken kunna tillskrivas något annat
än pepparspray, vanligen någon eller några av diagnoserna positionell asfyxi, akut
eller kronisk drogpåverkan, exciterat delirium eller annat agitationssyndrom, varvid
tidigare sjukdom (fetma, hjärtsjukdom, astma) kan ha varit bidragande faktorer.
Endast i ett par fall kan man med rimligt säkert stöd anta att pepparspray varit en
utlösande faktor för dödsfallet, i båda fallen genom akut andningspåverkan. Han
framhåller dock att det i båda fallen fanns komplicerande faktorer av samma slag
som funnits vid övriga pepparspraysrelaterade dödsfall. Han betonar å andra sidan
att det finns visst stöd för att anta att astmatisk sjukdom och bronksammandragning
kan öka risken vid exposition för pepparspray samt att det finns vissa studier som
talar för att pepparspray skulle kunna leda till allvarliga tillstånd och död genom
laryngospasm (kramp i struphuvudet), ödem och svullnad i svalg och luftvägar,
samt kemisk pnemonit (lunginflammation).
                                                              Dnr 5928-2006 m.fl.   Sid 5 (24)




4 Omfattningen av JO:s granskning
4.1 Utredningens omfattning och utredningsåtgärder
Jag har under de senaste åren granskat ett mycket stort antal rapporter beträffande
polisens användning av pepparspray. Denna granskning har skett på följande sätt.

1 I samband med inspektioner: i november 2006 granskades rapporter för år 2006
  vid Polismyndigheten i Kronobergs län, i maj 2007 rapporter för år 2007 vid
  Polismyndigheten i Skåne (polisområde Nordvästra Skåne), i november 2007
  rapporter för åren 2006 och 2007 vid Polismyndigheten i Örebro län, i
  november 2008 rapporter för år 2008 vid Polismyndigheten i Östergötlands län
  (polisen i Norrköping) och i mars 2009 rapporter för år 2007, 2008 och 2009
  vid Polismyndigheten i Norrbotten (polisområde Norra Lappland).

2 Under våren 2007 infordrades och granskades rapporter för åren 2006 och 2007
  från två storstadsmyndigheter och från två mindre myndigheter ute i landet. Det
  rörde sig om Polismyndigheten i Stockholms län (City polismästardistrikt),
  Polismyndigheten i Västra Götaland (polisområde 1, numera kallat
  Storgöteborg), Polismyndigheten i Västernorrlands län och Polismyndigheten
  Gotland.

3 Klagomål till JO/initiativärenden: i ett par fall anmäldes polisens användning av
  pepparspray hit och i något fall fann jag, efter ett anonymt klagomål, anledning
  att på eget initiativ ta upp en händelse till närmare utredning.

En utgångspunkt för mitt granskningsarbete var att försöka lyfta fram exempel på
olika typsituationer då lämpligheten av att använda pepparspray kan ifrågasättas,
t.ex. mot handfängselbelagda personer, i fordon eller mot en folksamling. Under
granskningen fann jag dock också anledning att ta upp vissa enskilda händelser då
våldsanvändningen i just dessa fall starkt kunde ifrågasättas, och i två fall ansåg jag
till och med att polisens handlande var av den arten att fråga om ansvar för
misshandel alternativt tjänstefel aktualiserades. I dessa båda fall inledde jag därför
förundersökning och överlämnade ärendena till Åklagarmyndigheten för vidare
prövning. Det kan tilläggas att i ytterligare tre av de nu granskade fallen har
polisens användning av pepparspray varit föremål för åklagares prövning av
straffrättsligt ansvar för våldsanvändningen.

Av de hundratals rapporter som sammantaget granskats valde jag att närmare
utreda 67 händelser då polisen använt pepparspray. Respektive polismyndighet
ombads att yttra sig över frågan om det enligt myndighetens bedömning var
försvarligt att använda pepparspray vid de olika tillfällena, och RPS anmodades
därefter att yttra sig över vissa frågeställningar.

Berörda polismyndigheter och RPS kom in med remissvar.

–––
                                                                   Dnr 5928-2006 m.fl.       Sid 6 (24)




5 Rättslig reglering m.m..
5.1 Lagregler och föreskrifter m.m.
I 2 kap. regeringsformen (RF) finns bestämmelser om medborgarnas
grundläggande fri- och rättigheter. Varje medborgare är gentemot det allmänna
skyddad mot bl.a. påtvingat kroppsligt ingrepp (6 §). Med detta uttryck avses
främst våld mot människokroppen.

Polisens användning av våld innebär en begränsning av skyddet mot påtvingat
kroppsligt ingrepp. Sådana begränsningar får ske endast genom lag (2 kap. 12 §
första stycket RF).

Lagstöd för polisens befogenhet att använda våld finns i 10 § polislagen
(1984:387). Första och andra styckena i bestämmelsen har följande lydelse.
      1. En polisman får, i den mån andra medel är otillräckliga och det med hänsyntill
         omständigheterna är försvarligt, använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd,
         om
      2. han möts med våld eller hot om våld,
      3. någon som ska häktas, anhållas eller annars med laga stöd berövas friheten
         försöker undkomma eller polismannen annars möts av motstånd när han ska
         verkställa ett sådant frihetsberövande,
      4. det är fråga om att avvärja en straffbelagd handling eller en fara för liv, hälsa
         eller värdefull egendom eller för omfattande skada i miljön,
      5. polismannen med laga stöd ska avvisa eller avlägsna någon från ett visst område
         eller utrymme eller verkställa eller biträda vid kroppsvisitation, kroppsbesiktning
         eller annan liknande åtgärd, vid beslag eller annat omhändertagande av egendom
         eller vid sådan husrannsakan som avses i rättegångsbalken,
      6. polismannen med laga stöd ska stoppa ett fordon eller annat transportmedel eller
         ska kontrollera ett fordon eller ett fordons last,
      7. polismannen annars med laga stöd har att bereda sig tillträde till, avspärra,
         tillstänga eller utrymma byggnad, rum eller område, biträda någon i
         myndighetsutövning med en sådan eller någon liknande åtgärd eller vid exekutiv
         förrättning enligt vad som är föreskrivet därom, eller
      8. åtgärden i annat fall är oundgängligen nödvändig för den allmänna ordningens
         eller säkerhetens upprätthållande och det är uppenbart att den inte kan
         genomföras utan våld.
      I fall som avses i första stycket 4 och 6 får våld mot person brukas endast om
      polismannen eller den som han biträder möts av motstånd.
Utanför det lagreglerade området finns det, bortsett från de speciella situationer
som avses i 24 kap. brottsbalken om allmänna grunder för ansvarsfrihet (t.ex.
nödvärn), inte något utrymme för våldsanvändning från polisens sida.

Vid alla former av polisingripanden måste behovs- och proportionalitetsprinciperna
i 8 § första stycket polislagen beaktas. Enligt detta lagrum ska en polisman som har
att verkställa en tjänsteuppgift, under iakttagande av vad som föreskrivs i lag eller
annan författning, ingripa på ett sätt som är försvarligt med hänsyn till åtgärdens
syfte och övriga omständigheter. Om tvång måste användas får detta endast ske i
                                                                  Dnr 5928-2006 m.fl.    Sid 7 (24)




den form och den utsträckning som behövs för att det avsedda resultatet ska
uppnås.

Av RPS föreskrifter och allmänna råd om polisens särskilda hjälpmedel vid
våldsanvändning följer bl.a. att polisen får använda pepparspray som särskilt
hjälpmedel vid situationer där en polis har befogenhet att använda våld mot person,
FAP 933-1.

RPS har vidare meddelat särskilda föreskrifter och allmänna råd om pepparspray
(OC-spray), FAP 104-4. Dessa trädde i kraft den 1 december 2004. När det gäller
användandet av pepparspray och sanering finns följande föreskrifter och allmänna
råd.

      Användande
      9 § Användning av pepparspray ska ske med hänsyn tagen till den smärta och det
      obehag som åtgärden innebär för den som utsätts för sprayen.
      10 § Pepparspray får användas bara om den polisiära uppgiften inte kan lösas på
      något annat, mindre ingripande sätt.

      Allmänna råd
      Pepparspray är ett hjälpmedel som innebär ett betydande mått av våldsanvändning
      och som i princip är avsett att användas i situationer där våld måsteanvändas och där
      andra metoder inte är ändamålsenliga. Pepparspray bör inte i andra fall än då rätt till
      nödvärn föreligger användas vid ingripande motpersoner som ingår i en folksamling.

      Sanering
      11 § När en polis har använt pepparspray mot en person ska polisen, om det är
      möjligt, snarast se till att personen befrias från sprayen (sanering).
I samma föreskrifters 14 § finns regler om rapportering och dokumentation av
användandet av pepparspray. Vidare föreskrivs att polismyndigheten ska utöva
tillsyn över hur pepparspray används i polisverksamheten.

RPS genomförde för ett par år sedan en granskning av användningen av
pepparspray. Granskningen avsåg huvudsakligen Polismyndigheten i Skåne och
Polismyndigheten i Västmanlands län, övriga polismyndigheter berördes endast i
viss mån. Granskningsrapporten publicerades den 14 maj 2007 (dnr CO-128-
6020/06, nedan kallad RPS granskningsrapport).

I en rapport den 16 augusti 2005 om polisens våldsanvändning uttalade RPS etiska
råd bl.a. att bestämmelserna om användningen av pepparspray bör förtydligas.

5.2 Praxis – avgöranden i svensk domstol
Vid några tillfällen har åklagare vid Åklagarmyndighetens riksenhet för polismål
väckt åtal för misshandel/ofredande alternativt tjänstefel mot polismän för deras
användning av pepparspray. Domstolen har då haft att pröva om lagliga
förutsättningar att använda pepparspray förelegat. Jag har tagit del av domarna. I
det följande lämnas en kortfattad beskrivning av dessa fall.
                                                              Dnr 5928-2006 m.fl.   Sid 8 (24)




1 I samband med att en man skulle avvisas från Karolinska sjukhuset uppstod
  bråk och pepparspray användes mot mannen. Även en annan person träffades.
  Domstolen ansåg att våldsanvändningen var försvarbar och åtal för
  misshandel/ofredande liksom åtal för tjänstefel ogillades (Solna tingsrätts dom
  den 22 oktober 2004 i mål B 38-04. Domen överklagades, se punkten 4 nedan.).

2 I samband med ett omhändertagande i Kista centrum uppstod bråk, bl.a.
  sprayades den omhändertagne efter det att han lagts ned på golvet. Domstolen
  uttalade att användandet av pepparspray borde ligga tämligen högt på en tänkt
  våldstrappa eftersom den som utsätts inte endast upplever avsevärd smärta utan
  också blir försatt ur spel under en inte obetydlig tid. Rätten fann dock inte att
  några vägande invändningar kunde resas mot användningen av pepparspray och
  ogillade därför åtalet för bl.a. misshandel alternativt tjänstefel (Solna tingsrätts
  ovan nämnda dom. Domen överklagades, se punkten 4 nedan.).

3 En polisman åtalades för olaga hot alternativt tjänstefel bestående i att han hade
  hållit upp en pepparspraysburk framför ansiktet på en person och sagt att han
  skulle spruta honom i ansiktet om han inte berättade var han hade gömt en kniv.
  Domstolen dömde polismannen för olaga hot (Stockholms tingsrätts dom den 9
  november 2005 i mål B 3476-05. Domen överklagades, se punkten 4 nedan.).

4 Domarna under punkterna 1–3 överklagades till Svea hovrätt. Hovrätten ansåg
  också att användningen av pepparspray i punkterna 1 och 2 var befogad och
  fastställde Solna tingsrätts dom. När det gäller det beskrivna åtalet i punkten 3
  gjorde hovrätten bedömningen att polismannen hade varit i villfarelse om
  omfattningen av polisens laga befogenhet att använda pepparspray. Han kunde
  därför inte dömas för uppsåtligt brott. Däremot kunde polismannens misstag
  inte anses ursäktligt med hänsyn till den undervisning han fått vid
  polishögskolan. Han hade således varit oaktsam och dömdes, med beaktande av
  att en polisman inte får använda pepparspray i utpressningssyfte, för tjänstefel
  (Svea hovrätts dom den 17 maj 2006 i mål B 8991-04 och B 9314-05. Domen
  har vunnit laga kraft.).

5 Vid ett ingripande mot några män som färdades i en stulen bil sprayades en
  person för att polisen skulle kunna fullfölja ett gripande. Enligt polismannen
  hade personen annars med stor sannolikhet kunnat fly. Domstolen, som utgick
  från polismannens berättelse, anförde bl.a. att det inte av utbildningsmaterialet
  om pepparspray eller på annat sätt framgick att sprayen inte får användas om
  syftet endast är att hindra att en brottsmisstänkt person sliter sig loss för att
  undkomma. I brist på anvisningar som anger annat framstod, enligt domstolen,
  tvärtom sådan användning som förenlig med gällande regler. Åtalet för såväl
  misshandel/ofredande som tjänstefel ogillades (Stockholms tingsrätts dom den
  16 november 2004 i mål B 3220-04. Domen har vunnit laga kraft.).

6 I samband med en trafiknykterhetskontroll uppstod diskussion och bråk.
  Bilföraren försökte gå från platsen och polismannen såg ingen annan utväg än
                                                              Dnr 5928-2006 m.fl.   Sid 9 (24)




   att lägga ned mannen på marken. Mannen fortsatte dock att kämpa emot.
   Polismannen använde då pepparspray, varvid motståndet upphörde.
   Polismannen åtalades för tjänstefel. Domstolen uttalade att det inte går att
   fastställa en för alla tänkbara fall giltig formel när pepparspray, batong eller
   ytterst tjänstepistol får användas. Varje situation där en polisman bestämmer sig
   för att använda något av dessa hjälpmedel är unik. En bedömning i efterhand
   måste innefatta en realistisk syn på vilket utrymme som funnits för alternativa
   handlingsvägar. Enligt rätten hade polismannen inte på ett mindre ingripande
   sätt kunnat lugna ned bilföraren för att kunna genomföra tjänsteåtgärden.
   Domstolen ansåg därför att polismannen hade hållit sig inom de ramar för
   våldsanvändning som polislagen föreskriver och ogillade åtalet (Helsingborgs
   tingsrätts dom den 22 januari 2007 i mål B 4129-05. Domen har vunnit laga
   kraft.).

7 Vid kontroll av en person i tunnelbanan uppstod ordväxling mellan denne och
  en polisman (det fanns två polismän på platsen). Enligt polismannen började
  personen springa från platsen varför han tog tag i dennes jacka. Personen
  försökte slita sig loss och tog tag i polismannens vapenbälte. Polismannen
  beslutade då att använda pepparspray. Åtal väcktes för misshandel/ofredande
  alternativt tjänstefel. – I målet hördes två personer som arbetar med att utbilda
  poliser i användande av pepparspray. Det framkom då att man gått ifrån den
  tidigare som pedagogiskt verktyg använda s.k. våldsanvändningstrappan i
  vilken lätt våld i form av fösning var att anse som det lindrigaste våldet för att
  sedan trappas upp via grepp, batongslag och handfängsel till skjutvapen.
  Pepparspray ansågs ligga mellan batongslag och skjutvapen. I stället lär man nu
  ut en mera situationsanpassad modell där polismannen väljer verktyg efter den
  situation som man befinner sig i, t.ex. finns det inte något krav att man alltid ska
  försöka använda grepp innan pepparspray utnyttjas. – Enligt domstolen kunde
  brottet misshandel inte komma i fråga då polismannen var av den övertygelsen
  att han hade rätt att använda pepparspray. Domstolen, som bl.a. anförde att
  pepparspray måste bedömas som ett kraftigare våld än enbart ett grepp, ansåg
  sammanfattningsvis att andra medel inte hade varit otillräckliga för att
  genomföra tjänsteåtgärden varför användningen av pepparspray inte kunde
  anses som försvarlig. Polismannen dömdes för tjänstefel (Solna tingsrätts dom
  den 15 februari 2008 i mål B 3947-07. Domen överklagades först, men
  överklagandet återkallades.).

8 En polisman åtalades för misshandel alternativt tjänstefel för att ha använt
  pepparspray mot en person vid ett gripande. En flyende person stannade själv
  bakom en bropelare och var stilla när polismannen kom fram till platsen.
  Polismannen uppgav att han sprayade personen direkt för att minimera
  våldsanvändningen vid gripandet. Domstolen hänvisade i domen till bl.a. RPS
  granskningsrapport i vilken anges att pepparspray måste placeras högt i en tänkt
  våldsanvändningstrappa. – Enligt domstolen hade polismannen i det ögonblick
  han kom fram till bropelaren inte kontroll över händelsen och det krävdes att
                                                               Dnr 5928-2006 m.fl.   Sid 10 (24)




   han omedelbart bestämde sig för vilken insats han skulle göra. Att i det läget
   tilltala personen kunde ha varit ödesdigert. Slutsatsen blev således att det var
   försvarligt att tillgripa våld och att det var ändamålsenligt att välja pepparspray.
   Åtalet ogillades därför (Stockholms tingsrätts dom den 21 april 2009 i mål B
   14229-08. Domen överklagades, se punkten 9 nedan.).

9 Domen under punkten 8 överklagades till Svea hovrätt som nyligen fastställde
  tingsrättens dom. Hovrätten uttalade i domen att pepparspray får anses vara ett
  hjälpmedel som innebär ett betydande mått av våldsanvändning (Svea hovrätts
  dom den 6 november 2009 i mål B 4095-09).

10 En polisman åtalades i februari 2009 för misshandel alternativt tjänstefel för att
   ha använt pepparspray mot en person som var belagd med handfängsel
   (Haparanda tingsrätts mål B 789-08, målet är ännu inte avgjort).

5.3 Praxis – avgöranden från Europadomstolen
I några fall har Europadomstolen uttalat sig om polisens användning av
pepparspray i samband med skingring av demonstrationer (Oya Ataman mot
Turkiet, dom den 5 december 2006, Ciloglu m.fl. mot Turkiet, dom den 6 mars
2007 och Karatepe m.fl. mot Turkiet, dom den 7 april 2009). Prövningen har då
avsett om användningen medfört en kränkning av artikel 3 (förbud mot tortyr och
annan omänsklig eller förnedrande behandling) i den europeiska konventionen om
skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna.

I samtliga fall har Europadomstolen konstaterat att pepparspray, som används i
Europarådets medlemsstater för att kontrollera och skingra demonstrationer som
hotar att gå över styr, visserligen inte är giftig men att användandet kan orsaka
obehag som t.ex. andningsproblem, illamående, kräkningar, irritation i
andningsvägarna, tårkanalerna och ögonen, kramper, bröstsmärtor, hudbesvär eller
allergiska besvär. De klagande hade dock inte åberopat någon medicinsk utredning
för att visa att de skulle ha orsakats några olägenheter av att ha utsatts för
pepparsprayen. Domstolen fann följaktligen att någon kränkning av artikel 3 inte
hade skett.

6 JO:s bedömning
6.1 Allmänna synpunkter på polisens användning av pepparspray
6.1.1 Polisens våldsanvändning i allmänhet
En väl fungerande polisverksamhet är av central betydelse i ett modernt
rättssamhälle. Polisens verksamhet syftar till att upprätthålla allmän ordning och
säkerhet samt att i övrigt tillförsäkra allmänheten skydd och annan hjälp (1 §
polislagen). Till polisens uppgifter hör således bl.a. att övervaka den allmänna
ordningen och säkerheten, hindra störningar därav samt ingripa när sådana har
inträffat (2 § polislagen). För att kunna fullgöra detta uppdrag har polisen av
lagstiftaren anförtrotts omfattande maktbefogenheter, däribland rätten att bruka
våld. Lagstöd för denna våldsanvändning finns i 10 § polislagen.
                                                                Dnr 5928-2006 m.fl.   Sid 11 (24)




Även om polisen således i vissa situationer får bruka våld vill jag redan
inledningsvis betona att det för allmänhetens förtroende för polisverksamheten och
för polisens legitimitet i ett rättssamhälle är av grundläggande betydelse att polisen
är återhållsam i sin våldsanvändning. De principer som ska genomsyra alla
polisingripanden – behovs- och proportionalitetsprinciperna – är centrala också när
det gäller polisens våldsanvändning. Polisen ska så långt möjligt undvika att
använda våld och tillgripa sådana åtgärder endast när så verkligen behövs
(behovsprincipen) och, om våld måste användas, får åtgärderna inte medföra större
skada eller olägenhet än som är nödvändigt för att det avsedda resultatet ska
uppnås (proportionalitetsprincipen). Som framgått läggs dessa principer fast i 8 §
polislagen. Det ankommer alltså på varje polisman att med hjälp av sin erfarenhet
och yrkesskicklighet sträva efter att så långt möjligt lösa sin uppgift utan att behöva
tillgripa våld och, om våld måste tillgripas, begränsa sin våldsanvändning till vad
som är nödvändigt för att fullgöra uppgiften.

En annan aspekt som måste beaktas när det gäller polisens våldsanvändning är
givetvis den enskilde polismannens säkerhet. Poliser är en yrkesgrupp som
dagligen kan ställas inför svårbemästrade situationer där en viss våldsanvändning
kan vara nödvändig för att kunna lösa tjänsteuppgiften på ett godtagbart sätt. Det
kan t.ex. gälla att gripa eller omhänderta en våldsam, kanske beväpnad, eller
oregerlig person. Men även en tämligen ordinär uppgift, som t.ex. att lämna
handräckning för att föra en psykiskt sjuk person till läkare, kan snabbt övergå till
en kaosartad situation där polisen måste tillgripa våld för att återta kontrollen. I det
vardagliga arbetet nödgas alltså ofta polismän i yttre tjänst att använda våld och
riskerar att själva utsättas för våld. Det är därför självfallet av stor vikt att polisen
har adekvata och effektiva hjälpmedel vid sin våldsanvändning. Pepparsprayen är
numera ett sådant särskilt hjälpmedel.

6.1.2 Pepparspray som vapen i polisens arsenal
År 2000 påbörjades ett utvecklingsarbete inom RPS beträffande framtagandet av
ett icke-dödande vapen, däribland berördes pepparsprayen. Diskussionen om
polisens hjälpmedel tog sedan fart efter kravallerna i Göteborg 2001 då det
påtalades att svensk polis vid den tidpunkten egentligen endast hade två
hjälpmedel, skjutvapen och batong, och att steget mellan dessa var för stort. Det
uttalades att en polisman i ett trängt läge kunde komma att använda sitt skjutvapen
trots att ett mindre skadligt vapen hade varit tillräckligt för att oskadliggöra en
person eller avvärja en farlig situation (se vidare om detta i Göteborgskommitténs
betänkande Göteborg 2001, SOU 2002:122, s. 719 f.). I betänkandet hänvisades
också till RPS nämnda utvecklingsarbete och anfördes att ”OC-spray är enligt
Rikspolisstyrelsen avsedd att ingå i varje polismans beväpning i syfte att närstrider
skall kunna undvikas och därmed även allvarligare våldsutövning. Den sprayburk
som är tänkt att användas har enligt gjorda tester god träffsäkerhet och effekt på
tre–fyra meters avstånd” (s. 719).

Tanken bakom införandet av vapnet pepparspray var således, som redan berörts, att
skapa ett handlingsalternativ – inte att ersätta vare sig skjutvapen eller batong – för
                                                               Dnr 5928-2006 m.fl.   Sid 12 (24)




polisen vid ingripanden och självförsvarssituationer för att på så sätt minska bruket
av skjutvapen och de stora risker för polismän, den som ska gripas eller
omhändertas och tredje man som detta medför. I FN:s Basic Principles on the Use
of Force and Firearms by Law Enforcement Officials uppmanas också staterna att
utveckla ”non-lethal incapacitating weapons” för att i ökad utsträckning begränsa
användningen av utrustning som kan förorsaka död eller skada på person (p. 2).
Pepparsprayen var alltså ursprungligen tänkt att fylla det tomrum som kunde sägas
finnas mellan skjutvapen och fysisk närkamp; således ett hjälpmedel avsett att
användas i huvudsak på visst avstånd. I den slutrapport som färdigställdes efter
fältförsöket med pepparspray nämns också att vid ”användning av pepparspray
undviks ofta ett regelrätt handgemäng och polisen kan agera på avstånd med ökad
säkerhet” (Fältförsök OC, Slutrapport 2004-01-16 s. 8). RPS har i sitt yttrande hit
anfört att målet med att införa pepparspray var att öka polisens förmåga att på ett
säkert sätt ingripa mot hotfulla personer. Avsikten var således, enligt RPS, inte att
sprayen skulle brukas mot en person som polisen redan hade kontroll över och
hotet därmed inte längre var överhängande.

Min granskning visar emellertid att pepparspray ofta – kanske till och med
huvudsakligen – brukas på korta eller mycket korta avstånd, inte sällan i
närkampssituationer, och alls inte enbart i s.k. ingripandesituationer. Att sprayen i
praktiken ofta används på ett avstånd av en meter eller kortare bekräftas även i RPS
granskningsrapport (s. 42).

Det fanns visserligen i den nyss nämnda slutrapporten efter det inledande
fältförsöket slutsatser och uttalanden som tyder på att spray redan inledningsvis
även kommit att användas på nära håll och vid flera slag av åtgärder från polisens
sida. Det sägs således t.ex. att skaderisken minskat vid ingripanden ”exempelvis
vid insättning i fordon, under transport och i arrester” (s. 8). Det har emellertid inte
– i vart fall inte i det offentliga samtalet om polisens beväpning – klargjorts att
pepparsprayens användningsområde skulle vara vidare än vad som en gång
motiverade att den införlivades med polisens övriga utrustning.

Enligt uppgift har pepparsprayen i de allra flesta fall avsedd verkan och förefaller
därför – rätt använd – väl fylla sin funktion. Det bör emellertid nämnas att sprayen
undantagsvis inte får avsedd effekt, framför allt på en del drogpåverkade eller
psykotiska personer. Ett tragiskt exempel på den uteblivna effekten är det fall då en
polisman sköts till döds i Nyköping för ett par år sedan. Den av RPS utsedda
utvärderingsgruppen av dödsskjutningen har nyligen lyft fram denna fråga och
pekat på att användning av pepparspray mot personer som är drogpåverkade och
allvarligt psykiskt sjuka kan innebära att aggressionen i stället stegras och
farligheten ökar ytterligare. Utvärderingsgruppen anser därför att detta förhållande
noggrant måste analyseras och beaktas vid såväl utbildning som när pepparspray
ska komma till användning (se inspektionsrapport 2009:1 s. 28 f.).

Min bedömning: Jag har inte, från etiska eller andra utgångspunkter, någon
principiell invändning mot att pepparspray ingår i polisens vapenarsenal.
                                                               Dnr 5928-2006 m.fl.   Sid 13 (24)




Den offentliga diskussion som efter Göteborgskravallerna förts om polisens
beväpning, och under vilken pepparspray nämnts som ett alternativt hjälpmedel,
har utgått från att ett nytt vapen behövdes för att kunna undvika bruk av skjutvapen
och från att ett sådant vapen således var avsett att användas på viss distans mot
våldsamma eller hotfulla personer. Även om jag i och för sig inte vill utesluta att
det kan finnas skäl att vidga det tänkta användningsområdet för pepparsprayen
något är jag kritisk till den glidande utveckling i vapnets bruk som, internt inom
polisen och utanför den offentliga debatten, synes ha skett. Pepparspray förefaller
ha kommit att bli ett hjälpmedel för att även i mera närkampsbetonade situationer
underlätta polisingripanden av olika slag.

Jag har självfallet inte någon invändning mot utvärderingsgruppens slutsats att
effekten av pepparsprayen på personer som är drogpåverkade och allvarligt
psykiskt sjuka måste analyseras. Ett från min synpunkt särskilt viktigt skäl till att så
bör ske är givetvis att sådana personer i högre grad än andra tycks kunna riskera att
drabbas av allvarliga följder av pepparspraysanvändning.

6.1.3 En icke enhetlig praxis
I början av år 2007 uppmärksammades i medierna några fall då pepparspray
använts mot personer som varit belagda med handfängsel, och det framkom också
att det inom polisväsendet fanns olika uppfattningar om pepparspray kunde
användas i sådana fall. En polisman i Västerås uppgav t.ex. att det kunde vara ”helt
rätt” medan en polisman i Stockholm ansåg att det var ”fullständigt olämpligt”
(Vestmanlands Läns Tidning den 26 januari 2007).

Att skilda uppfattningar råder om vapnets bruk bekräftas i RPS granskningsrapport
där det uttalas att det inom polisen inte finns någon ”gemensam, samstämmig
uppfattning av när OC-spray får användas” (s. 43). Ett sådant uttalande inger
självfallet betänkligheter. Jag är emellertid medveten om att det kan ta en viss tid
innan en fast etablerad praxis har utkristalliserats när det gäller användandet av ett
nytt hjälpmedel. Till att en sådan praxis bildas bidrar bl.a. polismyndigheternas
egenkontroller samt polismålsåklagarnas, RPS och JO:s granskningsarbete. Som
framgått har också ett antal fall prövats i domstol.

Av nu gällande föreskrifter (FAP 104-4) framgår, som tidigare redovisats, endast
att spray ska användas med hänsyn tagen till den smärta och det obehag som
åtgärden innebär (9 §) och att den bara får användas om den polisiära uppgiften
inte kan lösas på något annat, mindre ingripande sätt (10 §). Föreskrifterna har
således fått en utformning som inte begränsar sprayens användning vid vissa slag
av situationer, utom på så sätt att det som allmänt råd sägs att den inte bör
användas mot personer som ingår i en folksamling i andra situationer än då rätt till
nödvärn föreligger.

Det har från flera olika håll framkommit synpunkter på att RPS nu gällande
föreskrifter och allmänna råd om pepparspray behöver omarbetas och förtydligas. I
sina yttranden till JO har bl.a. Stockholmspolisen pekat på det förhållandet att
                                                             Dnr 5928-2006 m.fl.    Sid 14 (24)




gränserna för användande av pepparspray är oklara, och Kronobergspolisen har
välkomnat att RPS i sitt yttrande till JO uttalat sig om användning av pepparspray i
fordon. I RPS granskningsrapport har också efterlysts tydliga direktiv om
begränsningar i användandet av pepparspray och i rapporten har också lämnats
förslag till hur föreskrifterna bör förändras. Även RPS etiska råd har framfört
synpunkter på att föreskrifterna bör förtydligas. Slutligen har också den ovan
nämnda utvärderingsgruppen av dödsskjutningen av en polisman i Nyköping
framhållit att det behövs en översyn av regelverket och utbildningen för
användningen av pepparspray. – Som framgått har RPS på JO:s fråga i saken
uppgett att en översyn av bestämmelserna för användning av pepparspray pågår.
Av remissvaret framgår även att RPS har för avsikt att ge nya direktiv för
utbildningsplanen vid Polishögskolan.

I den konkreta ingripandesituationen är det emellertid alltid den enskilde
polismannen som har att efter eget omdöme avgöra om den situation han har
hamnat i berättigar till att använda våld och vilken grad av våld som fordras.

Varje polisman är således ytterst ansvarig för sin egen våldsanvändning, oavsett
om det handlar om pepparspray eller annat våld, och får själv stå till svars för
följderna om användningen gått över gränsen för det tillåtna. En annan sak är att
avsaknaden av t.ex. tydliga föreskrifter och brister i utbildningen kan ha viss
betydelse vid en straffrättslig prövning av våldsanvändningen.

Min bedömning: Det är utomordentligt angeläget att praxis när det gäller
användningen av pepparspray är så enhetlig som möjligt. Det är självfallet
oundvikligt att enskilda polismän kan komma att göra olika bedömningar även om
omständigheterna i de enskilda fallen kan te sig likartade. Risken för att
betydelsefulla skillnader i synsätt och praxis utvecklas mellan olika myndigheter
inom polisen – och kanske även mellan olika enheter vid en myndighet – måste
emellertid motverkas. Det kan ske, förutom genom att polismän erbjuds en adekvat
utbildning, genom tillräckligt tydliga föreskrifter och allmänna råd i saken. De
föreskrifter och råd som nu gäller är enligt min mening helt otillräckliga. De ger –
med undantag för användning av pepparspray mot personer i en folksamling – noga
taget inte enskilda polismän någon vägledning som är mera klargörande än den
allmänna proportionalitetsprincip som följer redan av bestämmelserna i 8 §
polislagen. Avsaknaden av tydliga föreskrifter och råd kan leda till osäkerhet om
vad som gäller i en viss situation, t.ex. om det är godtagbart att använda
pepparspray i ett fordon eller mot en person som är belagd med handfängsel. Enligt
min uppfattning skulle tydliga föreskrifter och råd medföra att den enskilde
polismannen bättre har klart för sig förutsättningarna för en korrekt användning av
pepparspray när han eller hon hamnar i en akut situation då våld kan behöva
tillgripas. Som framgått har det redan i flera andra sammanhang framhållits att nu
gällande föreskrifter och råd behöver omarbetas. De kritiska synpunkter som jag i
det följande kommer att ge uttryck för talar entydigt i samma riktning.
                                                               Dnr 5928-2006 m.fl.   Sid 15 (24)




Jag vill avslutningsvis i denna del endast kommentera vad Stockholmspolisen, och
även RPS, anfört om att föreskrifterna utformats så att de kan förstås som att 10 § i
FAP 104-4, till skillnad från 10 § polislagen, ger utrymme för att pepparspray kan
användas även om polisen inte möts med våld eller hot om våld eller motstånd. Jag
har för min del svårt att förstå att denna diskrepans i sig kan ge upphov till någon
oklarhet. Det är självklart så att det är bestämmelserna i 10 § polislagen som,
bortsett från nöd- och nödvärnssituationer, sätter gränserna för polisens
våldsanvändning. Myndighetsföreskrifter kan givetvis inte vidga det utrymme för
våldsanvändning som lagen ger. Men Stockholmspolisens påpekande bekräftar
likväl att föreskrifterna inte är tillräckligt tydliga.

6.1.4 Milt eller betydande våld?
Det har diskuterats var på den s.k. våldsanvändningstrappan som pepparspray hör
hemma. Denna ”trappa” introducerades av RPS under 1990-talet för att
åskådliggöra hur polisens våldsanvändning i relation till motpartens våld kan
rangordnas: kommunikation (kroppsspråk och samtal), lindriga fysiska metoder
(fasthållning och lätta tryck), kraftfulla fysiska metoder (grepp och slag),
hjälpmedel (batong och fängsel) och till sist skjutvapen (RPS granskningsrapport s.
12). Stockholms- och Gotlandspolisen har berört frågan i sina yttranden till JO. Är
användning av pepparspray att t.ex. likställa med batong eller att betrakta som en
mer eller mindre ingripande form av våld? Enligt granskningsgruppen kan
giltigheten av våldsanvändningstrappan diskuteras i dag, och trappan har också
ifrågasatts både inom och utom polisen (rapporten s. 13).

I några fall som prövats i domstol har saken aktualiserats, se t.ex. avgörande 2, 6
och 7 i avsnitt 5.2 ovan. I Solna tingsrätts dom den 22 oktober 2004 (avgörande 2)
uttalades att pepparspray borde ligga tämligen högt på en tänkt våldstrappa, och i
Solna tingsrätts dom den 15 februari 2008 (avgörande 7) upplystes att
pepparsprayen, enligt dem som arbetar med utbildningsfrågor, ansågs ligga mellan
batong och skjutvapen på våldsanvändningstrappan. I sistnämnda mål upplystes
dock att man numera gått ifrån att använda trappan som pedagogiskt verktyg och i
stället lär ut en mera situationsanpassad modell där polismannen väljer verktyg
efter den situation som denne befinner sig i. Det finns t.ex. inte något krav på att
polismannen alltid ska försöka använda grepp före pepparspray. Domstolen
uttalade emellertid att pepparspray måste bedömas som ett kraftigare våld än enbart
ett grepp. Helsingborgs tingsrätt uttalade i ett annat avgörande att det inte går att
fastställa en för alla tänkbara fall giltig formel när pepparspray, batong eller ytterst
tjänstepistol får användas utan att varje situation där en polisman bestämmer sig för
att använda något av dessa hjälpmedel är unik (avgörande 6). Det kan sägas vara
ett uttryck för den situationsanpassade modellen.

RPS anger att pepparspray är ett hjälpmedel som innebär ett betydande mått av
våldsanvändning (allmänna råd till 10 § FAP 104-4).

Det tycks likväl stå klart att många polismän anser att användande av pepparspray
innebär ett milt våld eftersom sprayen inte orsakar någon skada (RPS
                                                             Dnr 5928-2006 m.fl.   Sid 16 (24)




granskningsrapport s. 37). Granskningsgruppen har också i sin rapport gett uttryck
för uppfattningen att användningen av pepparspray ”inte sällan går utöver vad som
är försvarligt med avseende på 8 § polislagen” (s. 45). Om detta beror på osäkerhet
om hur pepparsprayen får användas eller på att den är lättillgänglig samt, enligt
många polismän, inte orsakar några skador och är att betrakta som milt våld är
oklart (jfr s. 37 i rapporten).

Den polisman som utrustas med pepparspray har att genomgå en utbildning i bl.a.
vapnets effekter och i hur det bör användas. I utbildningen ingår ett s.k.
upplevelsebaserat element som innebär att polismannen utsätts för pepparspray mot
ögonen ”motsvarande en tänkt sekundärkontamination” och därefter har att försöka
genomföra arbetsuppgifter i en ingripandesituation under ca 90 sekunder
(Polishögskolans utbildningsmaterial för användare av pepparspray, 2006).
Eftersom varje polisman som använder pepparspray således själv någon gång ska
ha exponerats för sprayen kan det möjligen förefalla märkligt att vissa polismän
anser att denna innebär en mild form av våld. Jag har emellertid förstått att
exponeringsmomentet i utbildningen inledningsvis gick till så, att polismännen
sprayades rakt mot ögonen på samma sätt som sker med en våldsam person som
ska omhändertas. Sedan ett tämligen stort antal arbetsskadeanmälningar och
sjukskrivningsfall rapporterats bland dem som sprayats i utbildningssyfte sker
emellertid numera exponeringen mot endast ett öga, dvs. på sätt som kan antas ske
om pepparspray som riktas mot en person av misstag även råkar träffa en polisman,
s.k. sekundär kontamination (RPS granskningsrapport s. 21–23 och 46). Det kan
inte uteslutas att den nuvarande ordningen innebär att den enskilde polismannens
upplevelse av exponeringen blir mindre intensiv och obehaglig än tidigare. Jag
föreställer mig att den åtminstone inte leder till att den som utsätts blir helt
förblindad med de panikreaktioner och den känsla av ångest och oro som då kan
uppstå.

Min bedömning: Den s.k. våldsanvändningstrappan kan fylla en pedagogisk
funktion bl.a. för att fästa den enskilde polismannens uppmärksamhet på vilken
grad av våld som användandet av vissa hjälpmedel anses innebära. En helt annan
sak är att våldsanvändningstrappan givetvis varken kan eller bör uppfattas så att en
polisman i varje situation då våld måste tillgripas har att ”trappa upp” sin
våldsanvändning från lägre steg till högre.

Min uppfattning är att pepparsprayen vid en rangordning kan inordnas i just det
tomrum som den ursprungligen var tänkt att fylla, nämligen som mera ingripande
än närkampstekniker, som grepp och användande av batong, men självklart som
betydligt mindre ingripande än användning av skjutvapen.

Pepparspray orsakar smärta och ett övergående men kraftfullt och påtagligt obehag
av sådan intensitet att den drabbade normalt försätts ur stånd att handla. Härtill
kommer, att pepparspray visserligen normalt inte kan förväntas ge allvarliga eller
bestående skador. Likafullt tyder mycket på att användningen i några få fall fått
mycket allvarliga följder och i något fler fall resulterat i arbetsskador och
                                                               Dnr 5928-2006 m.fl.   Sid 17 (24)




sjukskrivning, antingen som en följd av själva exponeringen eller som ett resultat
av en panikreaktion hos den som utsatts för sprayen (se avsnitt 3, Allmänt om
pepparspray, och vad som sagts ovan om vissa effekter av bruk av pepparspray i
utbildningssyfte). Att bruka sprayen måste därför, som också uttalas i RPS
allmänna råd, anses innefatta ett betydande mått av våldsanvändning.

Det är angeläget att varje polismyndighet vidtar åtgärder för att bland sina anställda
motverka uppfattningen att pepparspray innefattar ett milt våld och den risk för att
sprayen därmed utvecklas till ett hjälpmedel för att mera allmänt underlätta
polisingripanden av olika slag som en sådan uppfattning kan medföra. Det går
nämligen inte att bortse från risken för att en sådan uppfattning kan medföra att den
enskilde polismannen frestas att väl lättvindigt nyttja pepparsprayen, även i
situationer då det inte är försvarligt att använda våld eller i vart fall
oproportionerligt att bruka våld av det slaget. De tydliga och klara anvisningar som
jag tidigare efterlyst kan naturligtvis också bidra till att undvika att pepparspray
uppfattas som ett vapen som kan brukas även vid mera alldagliga polisingripanden.

6.1.5 Bristande dokumentation
En granskning i efterhand försvåras av den alltför ofta undermåliga
dokumentationen av en enskild händelse. Som framgått har denna brist framhållits
av såväl polismyndigheterna som RPS. Göteborgspolisen har exempelvis uppgett
att avrapporteringen i inte mindre än tolv fall varit så bristfällig att det svårligen
kunde avgöras om användningen varit försvarlig. Myndigheten har till och med
konstaterat att rapporteringen i flertalet fall närmast varit fragmentarisk och till
synes slentrianmässig. Också RPS granskningsgrupp hade synpunkter på
dokumentationen vid sin granskning och även på utformningen av den blankett
som används för avrapporteringen. Det anges bl.a. i rapporten att det ofta saknas en
redogörelse för själva grunden för varför våldsanvändningen var nödvändig och
varför pepparspray var det mest lämpliga hjälpmedlet (se t.ex. s. 32 och 45).

Min bedömning: Efter att, främst i samband med JO:s inspektioner av olika
enheter inom polisväsendet, ha tagit del av hundratals rapporter beträffande
användning av pepparspray är mitt bestående intryck att dokumentationen vid
avrapporteringen lider av betydande brister. Det är alltför ofta svårt att enbart av
denna dokumentation utläsa vad som faktiskt har inträffat. Från bl.a. kontroll- och
rättssäkerhetssynpunkt är det helt nödvändigt att de omständigheter som föranlett
den vapenanvändning som bruk av pepparspray innebär dokumenteras på ett
fullständigt och korrekt sätt. Det kan självfallet inte godtas att polismän av glömska
eller slarv underlåter att dokumentera sådana omständigheter. Vidare är det
angeläget att det hos polismyndigheterna finns en väl fungerande egenkontroll så
att den enskilde polismannen direkt får en återkoppling om hans avrapportering är
slentrianmässig eller annars brister. Jag utgår från att polisen vidtar åtgärder för att
åstadkomma en bättre ordning i detta avseende.
                                                               Dnr 5928-2006 m.fl.    Sid 18 (24)




6.2 Granskningen av enskilda fall – olika typsituationer
6.2.1 Allmänna utgångspunkter för min granskning
Mot bakgrund av vad som hittills sagts har min granskning av ett antal enskilda fall
således utgått från att pepparspray är ett vapen i polisens arsenal vars användning
innefattar ett betydande mått av våld som medför smärta och ett visserligen
övergående men likväl kraftfullt och påtagligt obehag av sådan intensitet att
drabbade försätts ur stånd att handla att pepparspray normalt inte ger några
allvarliga eller bestående skador, men undantag kan förekomma att, liksom vid all
våldsanvändning bortsett från nöd- och nödvärnssituationer, pepparspray endast får
användas under de förutsättningar som anges i 10 § polislagen, dvs. om det med
hänsyn till omständigheterna är försvarligt och om polismannen möts av våld, hot
om våld eller, i vissa fall, motstånd att det vid bedömningen av om användandet av
pepparspray är godtagbart bör beaktas att vapnet främst varit avsett som ett
hjälpmedel för att minska bruket av skjutvapen och således i första rummet bör
komma till användning för att i en ingripandesituation på viss distans oskadliggöra
en våldsam eller hotfull person.

Min granskning har med dessa utgångspunkter inriktats på användningen av
pepparspray i vissa situationer som är av det slaget att det kan ifrågasättas om
vapnet typiskt sett alls bör brukas. Det innebär att jag i det följande behandlar vissa
exempel på sådana situationer bland de 67 fall som redovisas i bilagan till detta
beslut. Jag kommer däremot inte att närmare kommentera samtliga fall. Att vissa
fall lämnas okommenterade innebär emellertid på intet sätt att användningen av
pepparspray i dessa enligt min mening skulle vara invändningsfri.

Jag vill framhålla att jag självfallet är medveten om att det vid en prövning i
efterhand kan vara svårt att sätta sig in i hur en enskild polisman upplevt en viss
situation. En viss försiktighet bör därför iakttas vid en sådan prövning. Det kan i
många fall också finnas utrymme för olika, var för sig godtagbara bedömningar,
vilket bl.a. återspeglas i den domstolspraxis som redovisats i avsnitt 5.2 ovan.

Vissa ingripanden kan hänföras till fler än en rubrik, t.ex. sådana fall då
pepparspray brukats mot den som varit dels belagd med fängsel, dels placerad i en
polisbil.

6.2.2 Pepparspray mot personer som är belagda med fängsel
I ett flertal fall har polisen använt pepparspray mot personer som varit försedda
med handfängsel. Det förefaller således vara en inte alltför ovanlig åtgärd. I två av
fallen ansåg jag att det till och med fanns skäl att inleda förundersökning om
misshandel alternativt tjänstefel. Som tidigare nämnts lade åklagare efter
genomförd utredning ned förundersökningarna eftersom det inte kunde visas att
obefogat eller oproportionerligt våld hade förekommit. – I det ena fallet framkom
t.ex. under utredningen att den fängslade personen hade varit mycket våldsam i
polisbilen och att denna därför hade fått stannas. Därefter hade pepparspray
använts för att undvika ytterligare fysiskt våld och för att förhindra att personen
sparkade föraren. Kronobergspolisen ansåg att det var försvarligt att använda
                                                             Dnr 5928-2006 m.fl.    Sid 19 (24)




pepparspray i situationen. – I det andra fallet sprayades en handfängselbelagd
kvinna som satt i polisbilens baksäte eftersom hon fortsatte att göra motstånd.
Skånepolisen anförde dock i sitt remissvar, bl.a. med beaktande av det förhållandet
att ingripandet genomfördes av två polismän mot en kvinna med ”lättare
kroppskonstitution”, att det kunde ifrågasättas om inte tjänsteåtgärden hade kunnat
genomföras på ett mindre ingripande sätt och att det därför var tveksamt om det var
försvarligt att använda pepparspray.

I sammanhanget kan nämnas att som framgått (avsnitt 5.2, punkt 10) har nyligen
åtal väckts för misshandel alternativt tjänstefel i en situation där pepparspray
använts mot den som varit belagd med handfängsel. Målet är inte avgjort.

Min bedömning: Dessa situationer karakteriseras bl.a. av att polisen för att avvärja
våld från den som ingripandet riktas mot, eller för att hindra denne från att avvika,
redan på annat sätt har begränsat personens rörlighet. Vidare gäller att ingripande
polismän i en sådan situation rimligen befinner sig i närkontakt med den gripne.

Sedan polisen väl bemäktigat sig en person genom att belägga denne med
handfängsel kan det, enligt min mening, inte anses försvarligt att trappa upp
våldsanvändningen genom bruk av pepparspray. Det bör därvid särskilt beaktas att
det lidande som i en sådan situation tillfogas personen typiskt sett är större än
annars, eftersom denne dels på mycket kort avstånd får spray riktad mot sina ögon,
dels saknar varje möjlighet att värja sig eller att, som även RPS framhållit, som en
naturlig reaktion på ett angrepp mot ögonen, ens efteråt föra upp sina händer till
skydd. Den ångestupplevelse eller panikreaktion som kan infinna sig hos var och
en som utsätts för pepparspray måste rimligen kunna med än större kraft drabba
den vars händer är fängslade.

Det nu sagda utesluter emellertid inte att det helt undantagsvis kan förekomma
närmast nöd- eller nödvärnsliknande situationer då en fängslad person förmår
fortsätta att utöva ett så kraftigt våld att ingripande polismän inte utan ett
betydande motvåld förmår bemästra situationen.

6.2.3 Pepparspray i fordon
I vissa fall har pepparspray använts i fordon (i några av dem har personen i fråga
dessutom varit belagd med handfängsel, se föregående avsnitt).

RPS har framhållit att en person som placerats i baksätet på en personbil får sin
rörelseförmåga begränsad av bristen på utrymme och att med de tekniker i
självskydd som lärs ut kan en omhändertagen persons möjligheter att utöva våld
minimeras ytterligare.

RPS har också betonat att det är att anse som en mera långtgående
våldsanvändning att bruka pepparspray mot en person som är belagd med
handfängsel och som dessutom befinner sig i ett trångt utrymme.
                                                               Dnr 5928-2006 m.fl.     Sid 20 (24)




Enligt RPS finns det anledning att skilja mellan användande av pepparspray i
fordon under färd och då fordonet är stillastående. Det bör vara uteslutet att
använda pepparspray under pågående färd redan av det skälet att det då finns en
påtaglig risk att också föraren påverkas av sprayen (s.k. sekundär kontaminering).

Beträffande bruk av pepparspray i ett fordon som stannas eller redan är
stillastående, har RPS anmärkt att detta ofta medfört att fordonet måste saneras
och, rent taktiskt, innebär att polispatrullen tvingas lämna bilen för att sedan stå
utan sitt fordon under en viss period.

RPS anser sammanfattningsvis att när det gäller pepparspray i fordon får spray
över huvud taget inte användas under färd och annars endast i undantagsfall.

Min bedömning: Jag kan instämma i vad RPS har anfört, och jag vill särskilt
betona vikten av att inte använda pepparspray under pågående färd eftersom risken
är stor att föraren också kontamineras i sådan grad att han förlorar kontrollen över
fordonet och därigenom kan orsaka en allvarlig trafikolycka. – Härtill kommer,
liksom under föregående punkt, att pepparsprayen i dessa fall används på ett
mycket kort avstånd.

Det kan givetvis inträffa händelser då en fängslad person sparkar och fortsätter att
vara mycket våldsam inne i polisbilen varför det i och för sig kan vara försvarligt
att använda ytterligare våld för att få kontroll över situationen. Det är då
nödvändigt att fordonet stannas innan pepparspray används.

6.2.4 Pepparspray i polisens egna lokaler m.m.
Användande av pepparspray inomhus, t.ex. i polisens arrestlokaler, liknar de fall
som togs upp i föregående avsnitt eftersom det handlar om begränsade och ofta
trånga utrymmen.

När det gäller användandet av pepparspray i arrestlokaler har RPS hänvisat till ett
uttalande från Stockholmspolisen. Polismyndigheten uppgav där att ”användande
av OC-spray när man befinner sig i polisens egna lokaler ska tillämpas med stor
restriktivitet. I de flesta fall råder under dessa förhållanden stor skillnad i de
möjligheter polisen har att kontrollera situationen. Det förhållandet att man
befinner sig i polisens egna lokaler kan dock inte utesluta att OC-spray kan komma
att användas.”

I några av de fall som jag utrett har polisen ensam eller tillsammans med
arrestvakter befunnit sig i ett numerärt överläge mot en person. RPS har i denna del
i huvudsak anfört att det faktum att polismän/arrestvakter är i numerärt överläge
inte automatiskt utesluter ett användande av pepparspray samt att användandet på
sedvanligt sätt måste motiveras i avrapporteringen och att det då tydligt ska framgå
på vilket sätt numerären inte varit tillräcklig för att lösa situationen.
                                                               Dnr 5928-2006 m.fl.   Sid 21 (24)




Min bedömning: Jag anser att pepparspray inte bör användas i arrester eller
polisens andra egna lokaler. Även vid en sådan användning blir det normalt fråga
om att en person sprayas på kort avstånd och i en förhållandevis trång lokal.

Härtill kommer att polisen redan verkställt sitt ingripande i den meningen att
personen i fråga förts till en polisstation. Det är givet att även vissa av de åtgärder
som då kan återstå – som t.ex. avvisitering och införande i arrest – kan mötas med
motstånd som även kan vara våldsamt. Men, som Stockholmspolisen också har
påpekat, polisen bör under sådana förhållanden ha jämförelsevis goda möjligheter
att bemästra situationen. Såväl polismän som arrestvakter får antas ha både
utbildning för, och erfarenhet av, att även utan hjälp av pepparspray hantera
personer som med våld motsätter sig de åtgärder som ska genomföras. Uppgiften
bör således kunna lösas genom mindre ingripande åtgärder – inte minst om polisen
ensam eller tillsammans med arrestvakter befinner sig i ett numerärt överläge.

Om våldet från den gripnes eller omhändertagnes sida är av sådant slag, eller
personalen är så underbemannad, att det närmast handlat om nöd- eller
nödvärnsliknande undantagsfall kan användning av pepparspray även i en
arrestlokal te sig försvarlig. Detta måste givetvis bedömas med utgångspunkt i
omständigheterna i det enskilda fallet.

Jag vill slutligen här även nämna att den av RPS utsedda utvärderingsgruppen av
dödsskjutningen av en polisman i Nyköping också starkt ifrågasatt användning av
pepparspray i trånga utrymmen (se inspektionsrapport 2009:1 s. 30).

6.2.5 Pepparspray i ”förebyggande” syfte och vid vägran att följa polismans
tillsägelse
Under min granskning har jag också noterat några händelser i vilka polisen av
dokumentationen att döma synes ha använt pepparspray i vad jag har valt att
beteckna som förebyggande syfte. RPS har anfört att användningen i dessa fall inte
handlat om en förebyggande åtgärd utan utgjort ett led i en ingripandeprocess. Med
uttrycket förebyggande syfte avser jag emellertid, vilket bör ha framgått av
omständigheterna i de enskilda fallen, att ingripande polismän synes ha befarat att
en person kunde komma att bli våldsam och valt att använda pepparspray för att
förebygga ett eventuellt våld från dennes sida.

Av liknande slag är också de fall i vilka polisen synes ha använt pepparspray som
en reaktion mot den som vägrat att följa en polismans tillsägelse.

Min bedömning: En vägran att efterkomma en uppmaning från polisen om att t.ex.
visa händerna kan visserligen berättiga till en viss beredskap från polisens sida,
men inte till vad som närmast framstår som en våldsanvändning för säkerhets skull.
Jag finner därför anledning att här särskilt betona att våld endast kan användas om
förutsättningarna i 10 § polislagen är uppfyllda. När det gäller hotfulla situationer
vill jag framhålla att en användning av pepparspray förutsätter att det hot som
polismannen möts av är konkret och inte endast av lindrigt slag.
                                                               Dnr 5928-2006 m.fl.   Sid 22 (24)




6.2.6 Pepparspray mot folksamling
Som framgår av de redovisade fallen i bilagan har jag observerat två händelser då
polisen använt pepparspray mot en folksamling.

RPS har uttalat att pepparspray inte i andra fall än då rätt till nödvärn föreligger bör
användas vid ingripande mot personer som ingår i en folksamling (allmänna råden
till 10 § FAP 104-4). Styrelsen har i sitt yttrande till JO anfört att bakgrunden till
detta är svårigheten med att träffa avsedd person utan risk för s.k. sekundär
kontaminering, problem med sanering, risken för den drabbade personen att hamna
i en utsatt situation samt risken för att användningen kan uppfattas som
provocerande i sig, vilket kan leda till en eskalering av våldet.

Dokumentationen i det ena fallet är så knapphändig att det är svårt att bilda sig en
uppfattning om vad som inträffat. Jag noterar att Göteborgspolisen ansett att
användandet sannolikt inte var försvarligt. – I det andra fallet har däremot kommit
fram att polisen i samband med ett ingripande mot en facklig blockad av en
restaurang i Malmö bl.a. använde pepparspray mot folksamlingen som sådan.
Händelsen har varit föremål för åklagares ställningstagande som efter genomförd

## Utredning

utredning beslutade att lägga ned förundersökningen. I beslutet i denna del
anfördes att polismännen ansåg att de handlat i nödvärn. I remissvaret till JO har
Skånepolisen emellertid gjort bedömningen att användningen var mindre väl
övervägd och att den uppkomna situationen borde ha kunnat lösas på ett annat
mindre ingripande sätt.

Min bedömning: Från de synpunkter som JO har att beakta är det givetvis främst
risken för att pepparspray drabbar även andra än den som utövar våld eller
uppträder hotfullt som motiverar att spray inte bör användas mot folksamlingar. Jag
har således ingen annan uppfattning än RPS i den principiella frågan om sprayens
användning i sådana situationer.

7 Sammanfattande och avslutande synpunkter
Jag ställde mig, när jag inledde denna granskning, den övergripande frågan om
polisen med tiden möjligen kommit att tänja på gränserna för det
tillämpningsområde som pepparsprayen ursprungligen var tänkt att ha: som ett
vapen att använda i gränslandet mellan fysisk närkamp och nyttjandet av
skjutvapen för att på viss distans kunna försätta en våldsverkare eller hotfull person
ur stridbart skick. Den bild som min granskning har gett, och som också bekräftats
i RPS granskningsrapport, är att just det förefaller ha skett. Många polismän tycks
anse att pepparspray kan användas i en rad olika situationer för att underlätta en
tjänsteåtgärd, t.ex. även i direkta närkampssituationer. I åtskilliga fall som jag
granskat har pepparspray använts på ett avstånd om cirka en halv till högst en
meter, ofta kortare än så. Också i RPS granskningsrapport har detta förhållande
uppmärksammats.

Min granskning tyder således på att det har skett en betydande glidning i polisens
faktiska bruk av pepparspray. Det som alltså ursprungligen främst var tänkt att
                                                              Dnr 5928-2006 m.fl.   Sid 23 (24)




utgöra ett hjälpmedel för att undvika att använda skjutvapen har således kommit att
utnyttjas även i situationer då bruk av skjutvapen inte framstår som ens ett långsökt
alternativ.

Troliga förklaringar till denna utveckling är dels att pepparspray anses vara ett
effektivt hjälpmedel som temporärt oskadliggör den som tjänsteåtgärden riktas
mot, dels att sprayen av många polismän uppfattas utgöra en relativt mild form av
våld. Härtill kan förmodligen läggas att enskilda polismän kan känna sig tryggare
när pepparspray används jämfört med att t.ex. behöva gå i närkamp med en person
som ska gripas eller omhändertas och med hjälp av olika grepptekniker utföra sin
uppgift.

Användning av pepparspray innebär emellertid ett betydande mått av våld. Det är
också denna uppfattning som kommer till uttryck i RPS alltjämt gällande
föreskrifter och allmänna råd om vapnets användning (FAP 104-4). Likväl har
alltså ett delvis annat synsätt kommit att vinna insteg bland dem som har att
använda sprayen.

Jag vill i och för sig inte utesluta att det kan finnas skäl att vidga det tänkta
användningsområdet för pepparsprayen något men det kan inte godtas att en sådan
glidande utveckling sker till synes utan en öppen diskussion och utan att
förutsättningarna för ett sådant bruk närmare regleras i t.ex. RPS föreskrifter och
allmänna råd.

Jag har i detta beslut riktat kritik mot pepparspraysanvändning mot fängslade
personer, i fordon och i samband med olika tjänsteåtgärder i bl.a. arrestlokaler. Jag
har emellertid också uttalat att jag inte vill utesluta att det undantagsvis, även vid
vissa sådana tillfällen, kan förekomma att poliser möts av våld eller hot om våld av
sådant slag att en närmast nöd- eller nödvärnsliknande situation uppstår som inte
låter sig bemästras utan ett kraftigt verkande motvåld från polisens sida, t.ex.
genom användning av pepparspray. Men regeln bör alltså i dessa fall vara att
pepparspray inte ska brukas.

Till de situationer i vilka en pepparspraysanvändning enligt min uppfattning i
princip alltid framstår som oacceptabel hör också vad jag betecknat som
användning i förebyggande syfte. Detsamma gäller pepparspray som reaktion på
vägran att följa polismans tillsägelse. Bristerna i dokumentation i flertalet av dessa
fall medför visserligen att de är svåra att bedöma, men de framstår likväl som ett
tydligt tecken på att pepparspray av en del polismän betraktas som ett milt
verkande våld som kan begagnas även i situationer då polisen inte möts med våld
eller med ett konkret hot om våld av inte endast lindrigt slag.

När det särskilt gäller dokumentationen av pepparspraysanvändning kan jag
konstatera, efter att tillsammans med mina medarbetare ha gått igenom hundratals
rapporter, att den är behäftad med stora brister. Beskrivningen av den aktuella
situationen är ofta summarisk, och en redovisning av varför just pepparspray kom
att användas saknas i ännu fler fall. Även i RPS granskningsrapport har
                                                             Dnr 5928-2006 m.fl.   Sid 24 (24)




dokumentationsbrister konstaterats. Dessa brister kan inte tillåtas bestå. En ändring
bör kunna komma till stånd genom tydligare anvisningar men också – och kanske
framför allt – genom konsekvent och noggrann uppföljning och egenkontroll vid
varje polismyndighet.

Såväl de mera övergripande som de enskilda iakttagelser som jag gjort i detta
ärende talar med betydande styrka för att den översyn som pågår av RPS nu
gällande föreskrifter och allmänna råd snarast bör slutföras. De föreskrifter som nu
finns, och som ska ge enskilda polismän vägledning, innefattar noga taget inte
någon annan begränsning än att de ger uttryck för en allmän
proportionalitetsprincip. Jag anser att föreskrifterna måste göras betydligt mera
klara och tydliga. Det bör klargöras i vilka situationer som bruk av pepparspray kan
vara befogat och – motsatsvis och ännu viktigare – i vilka situationer och för vilka
syften en användning inte kan accepteras, även om jag givetvis inser att det inte går
att förutse alla tänkbara situationer som en polisman kan försättas i och att det
naturligtvis måste finnas utrymme för den enskilde polismannen att på eget ansvar
själv avgöra om det är lämpligt att använda pepparspray i en viss situation. – Jag
har noterat att det i RPS granskningsrapport ges förslag till ändrade föreskrifter.
Förslagen pekar enligt min mening i rätt riktning.

Slutsatsen av min granskning är alltså att det är hög tid för RPS och de lokala
polisledningarna att dra i handbromsen och motverka att det bland dess anställda
sprids en uppfattning om att pepparspray medför ett våld av ganska milt slag och se
till att den glidande utveckling som pågår stoppas upp.
