# Uttalanden om vikten av snabba utredningsåtgärder när någon avlidit eller skadats allvarligt vid ett polisingripande

JO 2010-11-19 dnr 5950-2009

BESLUT
                                                                       Datum              Dnr                     Sid
                                                                       2010-11-19         5950-2009              1 (7)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Uttalanden om vikten av snabba utredningsåtgärder när någon avlidit
                        eller skadats allvarligt vid ett polisingripande

## Bakgrund

Den 20 april 2008 gjordes ett polisingripande mot AA. Efter ett kraftigt
                        handgemäng övermannade polisen honom, belade honom med handfängsel och
                        placerade honom i en piketbuss för transport till stationen. Strax efter att AA förts
                        in i piketbussen försämrades hans hälsotillstånd i sådan utsträckning att han av
                        polisen fördes till sjukhus, där han avled en knapp vecka senare. En
                        förundersökning angående de ingripande polisernas ansvar för det inträffade
                        inleddes. Den 1 juli 2009 beslutade vice chefsåklagaren BB att lägga ned
                        förundersökningen.

                        Beslutet att lägga ned förundersökningen kom under hösten 2009 att
                        uppmärksammas i medierna, och i början av oktober återupptog BB
                        förundersökningen och överlämnade därefter ärendet till överåklagaren CC. Sedan
                        ett antal ytterligare utredningsåtgärder vidtagits beslutade CC i sin tur den 12 mars
                        2010 att lägga ned förundersökningen.

                        Sedan även detta beslut blivit föremål för viss uppmärksamhet i medierna inledde
                        överåklagaren DD en granskning av ärendet. Han fann därefter, i beslut den 24 juni
                        2010, inte anledning att ändra CC:s beslut. DD ansåg emellertid att händelserna på
                        sjukhuset borde utredas ytterligare och överlämnade till åklagare vid Göteborgs
                        åklagarkammare att bedöma om en förundersökning skulle inledas.

                        Den 4 november 2010 beslutade EE, kammaråklagare vid Göteborgs
                        åklagarkammare, att inte inleda en förundersökning rörande något brott som kan ha
                        förövats vid sjukvårdsomhändertagandet av AA eller av någon som därefter lämnat
                        uppgifter till utredningen med anledning av hans död.

                        Polismyndigheten i Västra Götaland har med anledning av det inträffade gett en
                        särskild utredare, professor FF, i uppdrag att utreda bl.a. hur man på ett bättre sätt
                        kan hantera anmälningar mot polisanställda. Hans arbete påbörjades den 1 april
                        2010, och uppdraget med slutrapport skulle vara redovisat senast den 15 december
                        2010. En delrapport presenterades i augusti.




 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                              www.jo.se
                                                                      Dnr 5950-2009    Sid 2 (7)




Anmälan m.m.
GG, mamma till AA, har i en anmälan som kom in till JO i oktober 2009 framfört
klagomål mot polis och åklagare med anledning av dels polisingripandet mot AA,
dels handläggningen av den ovannämnda förundersökningen.

 Under det senaste året har det även kommit in ett antal andra anmälningar med
liknande innehåll. Jag har avslutat de ärendena med hänvisning till att jag inte anser
att JO bör inleda en granskning under pågående förundersökning och uppgett att
eventuella åtgärder och uttalanden från min sida angående det inträffade, när
förundersökningen avslutats, kommer att göras i det ärende som inleddes med
anledning av GG:s anmälan, dvs. i detta ärende.

Utredningen och avgränsningen av min granskning
Jag har tagit del av de ovan angivna besluten i vilka BB, CC och DD kommit fram
till att det inte går att hålla någon polisman straffrättsligt ansvarig för det inträffade
samt av EE:s beslut angående sjukvårdsomhändertagandet m.m. Vidare har
muntliga upplysningar inhämtats från DD.

När det gäller åklagarnas beslut att lägga ned eller inte återuppta
förundersökningen, gäller att JO som regel inte prövar myndigheters
ställningstaganden i sak, i synnerhet om de bygger på överväganden i
bedömningsfrågor. Ett beslut att lägga ned en förundersökning bygger ofta på
bedömningar, bl.a. av den bevisning som finns och av vad som kan vinnas med
ytterligare utredningsåtgärder. I bedömningsfrågor kan man också ha olika
uppfattning utan att någon av dem kan sägas vara felaktig. Tre åklagare har var för
sig utrett och prövat de straffrättsliga aspekterna av polisingripandet mot AA. Efter
det att förundersökningen återupptogs i oktober 2009 vidtogs också ett antal
ytterligare utredningsåtgärder.

Mot bakgrund av detta och då det redan vid tiden för anmälan till JO hunnit
förflyta lång tid från det aktuella ingripandet anser jag att en ytterligare granskning,
nu från min sida, knappast skulle kunna bringa någon ökad klarhet rörande de
omständigheter som föranlett AA:s död.

Min granskning har i stället begränsats till endast en, men långt ifrån oviktig, fråga,
nämligen om förhör med inblandade poliser genomförts med tillräcklig
skyndsamhet. I den delen har bl.a. en diarieutskrift begärts in och granskats.
Muntliga upplysningar har hämtats in från kommissarien HH och från BB.

Jag redovisar därutöver vissa allmänna synpunkter vad gäller utredning av fall då
en allvarlig personskada eller ett dödsfall inträffat i samband med ett
polisingripande.

Av utredningen har bl.a. följande framkommit. Förundersökning inleddes den 25
april 2008. BB hade inledningsvis tillgång till bl.a. promemorior upprättade av de
fyra polismän som deltog i handgemänget med AA. Förhör med AA:s flickvän
samt de kamrater till honom som varit närvarande vid ingripandet hölls i maj 2008.
                                                                   Dnr 5950-2009   Sid 3 (7)




En rapport från en utvidgad rättsmedicinsk obduktion blev färdigställd den 8 juli
och kompletterades, sedan BB ställt vissa frågor, den 14 augusti 2008. Förhör med
de polismän som iakttagit eller deltagit i ingripandet, sammanlagt 13 stycken, hölls
från mitten av november 2008 till mitten av mars 2009. Med anledning av vad som
kom fram vid förhören ställde BB därefter ytterligare ett antal frågor till den läkare
som upprättat rapporten från den utvidgade rättsmedicinska obduktionen. Dessa
frågor besvarades i början av juni, och förundersökningen lades ned den 1 juli
2009.

BB har uppgett att han inte med någon säkerhet kan uttala sig om varför det kom
att dröja ungefär tre månader från det att det rättsmedicinska utlåtandet hade
kompletterats till dess att förhören med de ingripande polismännen påbörjades,
men att det råder ett ansträngt arbetsläge på enheten. Han har vidare uppgett att det
naturligtvis hade varit bra om förhören hade kunnat hållas tidigare och att tanken
redan i inledningen av utredningen var att alla som varit närvarande på platsen
skulle förhöras. BB ville dock inte hålla förhör med polismännen förrän utlåtandet
var klart. Han har, under olika perioder av förundersökningen, haft täta muntliga
kontakter med utredaren. Om det, när förhören med polismännen väl inleddes, hade
kommit fram uppgifter som lett till att någon kunde anses vara skäligen misstänkt
för brott, är det sannolikt att han agerat i syfte att påskynda utredningen. Slutligen
har BB uppgett att han inte kommer ihåg när han gav direktiv om att de olika
polismännen skulle höras eller om han påmint utredaren om givna direktiv.

I ett beslut den 19 november 2010 anförde chefsJO Melin följande.

Bedömning
Förhören med inblandade poliser
Jag har inte funnit tillräcklig anledning att hämta in ett yttrande från
Åklagarmyndigheten, men vad som kommit fram föranleder följande uttalanden
från min sida.

En förundersökning ska enligt 23 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken,
förkortad RB, bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger. Finns inte
längre skäl att fullfölja en förundersökning ska den läggas ned. Enligt 1 a §
förundersökningskungörelsen (1947:948), förkortad FUK, har
undersökningsledaren ansvaret för förundersökningen i dess helhet. Han eller hon
ska se till så att utredningen bedrivs effektivt och att den enskildes
rättssäkerhetsintressen tas till vara. Undersökningsledaren ska också ge dem som
biträder honom eller henne behövliga direktiv för arbetet.

Enligt 5 kap. 1 § polisförordningen (1998:1558) ska ett ärende omedelbart
överlämnas till åklagare för prövning om en förundersökning ska inledas eller inte
bl.a. om en person skadats genom något som en polisman gjort i tjänsten och
skadan är allvarlig. I 5 kap. 2 § samma förordning föreskrivs dels att den
myndighet där frågan om att inleda en förundersökning uppstått omedelbart ska
vidta de åtgärder som brådskar och som inte utan olägenhet kan skjutas upp, dels
                                                                     Dnr 5950-2009   Sid 4 (7)




att en förundersökning mot en anställd inom polisen ska inledas och bedrivas med
särskild skyndsamhet.

Det är naturligtvis i princip alltid en fördel att hålla förhör i så nära anslutning som
möjligt till den händelse som förhöret avser. Detta gäller inte minst när det gäller
uppmärksammade och omskrivna händelser där förhörspersonernas minnesbilder –
förutom att blekna med tiden – även riskerar att påverkas av t.ex. vad som skrivs
eller sägs om saken i den offentliga debatten. Jag noterar även DD:s påpekande om
risken för att polismäns minnesbilder påverkas genom deltagande i en s.k.
debriefing efter traumatiska händelser.

I den aktuella förundersökningen har det – sedan det rättsmedicinska utlåtandet
med svar på de kompletterande frågorna väl färdigställts i mitten av augusti, dvs.
nästan fyra månader efter det att förundersökningen inleddes – därefter dröjt
ytterligare tre månader innan det första förhöret med en polisman ägde rum. När
det sista förhöret med en polisman hölls, hade förundersökningen pågått i närmare
elva månader. BB har inte, utöver ett ansträngt arbetsläge, kunnat lämna någon
förklaring till att förhören inte påbörjades i närmare anslutning till att utlåtandet var
klart. Han har vidare uppgett att han sannolikt hade försökt påskynda utredningen
om det vid de inledande förhören hade framkommit uppgifter som hade lett till att
han ansåg någon vara skäligen misstänkt för brott.

När en förundersökning inleds är det bestämmelserna i 23 kap. RB som anger
förutsättningarna för att hålla förhör. Av 6 § framgår att förhör under en
förundersökning får hållas med alla som antas kunna lämna upplysning av
betydelse för utredningen. Förhör hålls med stöd av denna bestämmelse oberoende
av om förhörspersonen är misstänkt, målsägande, vittne eller annan. Innan ett
förhör påbörjas har emellertid var och en rätt att få besked om anledningen till
förhöret. Det gäller alla förhör. När misstanken mot en viss person har uppnått
sådan styrka att han eller hon är att anse som skäligen misstänkt för brott,
tillkommer att denne vid förhöret ska underrättas om misstanken i enlighet med
bestämmelsen i 18 §. Enligt 12 § FUK ska den misstänkte då också underrättas om
sin rätt att anlita biträde av försvarare under förundersökningen och om att offentlig
försvarare under vissa förutsättningar kan förordnas.

Min företrädare, chefsjustitieombudsmannen Claes Eklundh, har, i ett ärende som
gällde en för brott utpekad polisman, påpekat att när denne på ett tidigt stadium av
utredningen hördes upplysningsvis medförde det en icke obetydlig risk för att han
under förhöret, medvetet eller omedvetet, skulle komma att lämna för honom själv
oförmånliga uppgifter, vilka sedermera kunde komma att användas mot honom vid
en straffrättslig prövning, utan att han fått tillfälle att ta ställning till om han
önskade biträde av försvarare. Det förhållandet att ett förhör avbryts efter det att
sådana uppgifter lämnats förändrar inte situationen (JO 2000/01 s. 100, särskilt
s. 105).
                                                                   Dnr 5950-2009    Sid 5 (7)




Om omständigheterna är sådana att det finns anledning att anta att brott har begåtts
men det inte genast kan konstateras att någon av de personer som befunnit sig på
plats är skäligen misstänkt för brott, krävs det således ytterligare utredning. Om
utredningen leder till att någon skäligen kan misstänktas för brottet ska förhöret
med denne ske med iakttagande av de rättssäkerhetsgarantier som ska omgärda ett
sådant förhör. Det innebär givetvis i sin tur att det i den beskrivna situationen är
angeläget att all den ytterligare utredning som kan fordras, t.ex. en rättsmedicinsk
undersökning, genomförs snarast möjligt.

Jag anser mig mot bakgrund av det ovanstående inte kunna ifrågasätta BB:s
bedömning att det fanns anledning att avvakta resultatet av den utvidgade
rättsmedicinska obduktionen innan han bestämde sig för att hålla förhör med vissa
av de berörda polismännen. Jag utgår nämligen från att han ansåg sig behöva ha
klarare besked om bl.a. dödsorsaken för att kunna avgöra om någon polisman
borde förhöras som skäligen misstänkt för brott. Å andra sidan kan jag inte förstå
att det funnits något hinder mot att hålla förhör med de polismän som inte aktivt
deltagit i att fysiskt betvinga AA och inte heller varit ansvariga för hur han därefter
transporterades till sjukhuset.

En förundersökning mot en anställd inom polisen ska som redan sagts bedrivas
med särskild skyndsamhet. Den aktuella utredningen rörde polismäns eventuella
ansvar för att en gripen person avlidit. En sådan utredning måste självfallet ges
mycket hög prioritet. Särskild skyndsamhet fordras givetvis i första hand för att
säkra bevisning men är nödvändig även av hänsyn till såväl anhöriga till den
avlidne som till berörda polismän. En snabb och effektiv utredning bidrar också till
ett allmänt förtroende för polis och åklagares förmåga att utreda brott som påstås,
eller kan befaras, ha begåtts av polismän.

Jag anser därför att BB, oavsett den rådande arbetsbelastningen, borde ha lagt sig
vinn om att ge denna utredning sådan prioritet att tidiga förhör med inblandade
polismän kunde hållas, i några fall tämligen omgående och i andra åtminstone
betydligt tidigare än som kom att bli fallet. Jag är således kritisk till
handläggningen av förundersökningen i den delen.

Avslutande synpunkter
Förundersökningen med anledning av AA:s död har således inte bedrivits med
erforderlig skyndsamhet, i synnerhet såvitt gäller förhör med inblandade polismän.
Den har också tydliggjort den motsättning som i vissa förundersökningar kan
finnas mellan vikten av snabba utredningsåtgärder i form av förhör med inblandade
polismän, å ena sidan, och polismäns berättigade intresse av att även utredningar
mot dem ska omgärdas av höga krav på rättssäkerhet, å den andra.

Under senare år har flera utredningar granskat polis och åklagares
handläggningsrutiner när en person avlidit eller skadats allvarligt i samband med
ett polisingripande eller annars varit omhändertagen av polis. Det har också
lämnats förslag på författningsförändringar och andra åtgärder som behöver vidtas,
                                                                  Dnr 5950-2009     Sid 6 (7)




ytterst för att öka medborgarnas förtroende för dessa brottsutredningar. Samtliga
utredningar har framhållit vikten av att utredningsåtgärder vidtas snabbt.

I Justitiekanslerns rapport Rutiner vid utredningar av dödsfall i samband med
myndighetsingripande (november 1998) betonades bl.a. att det är angeläget att
åklagare och polisens utredningsenhet kopplas in omedelbart vid dödsfall och
allvarliga personskador i samband med att någon omhändertas av polisen, bl.a. för
att de ska kunna ta ställning till vilka primära utredningsåtgärder som behöver
vidtas. I betänkandet Osmo Vallo – utredning om en utredning (SOU 2002:37)
föreslogs ett särskilt utredningsförfarande. Det föreslagna förfarandet innebar bl.a.
att det alltid ska genomföras en utredning när en person avlidit eller skadats
allvarligt i samband med ett polisingripande. En sådan utredning ska genomföras
även om det inte finns förutsättningar att inleda någon förundersökning och även
då ledas av åklagare. Om åklagaren redan inledningsvis kom fram till att det fanns
anledning att anta att brott som hör under allmänt åtal begåtts skulle emellertid en
förundersökning inledas. Osmo Vallo-utredningen ansåg att avrapportering genom
upprättande av promemorior inte borde förekomma men förhör hållas med samtliga
polismän som medverkat vid ingripandet eller kommit till platsen i nära anslutning
till detta. Förhören borde hållas snarast möjligt efter det att ett ärende överlämnats
till åklagaren.

I Internutredningsutredningens betänkande Summa summarum (SOU 2007:5), som
överlämnades till statsrådet och chefen för Justitiedepartementet i januari 2007,
föreslogs likaså ett sådant obligatoriskt utredningsförfarande. Utredningen
poängterade vikten av att i ett tidigt skede kunna hålla förhör med bl.a. polismän
och andra vittnen och föreslog, liksom Osmo Vallo- utredningen, att sådana förhör
skulle kunna hållas även om det inte fanns förutsättningar att inleda en
förundersökning. Om det under ett förhör lämnades uppgifter som gav anledning
att anta att ett brott hade förövats skulle förhöret omedelbart avbrytas för
ställningstagande i frågan om förundersökning.

Vikten av att utredningsåtgärder, bl.a. förhör med inblandade polismän, vidtas med
stor skyndsamhet betonas också i FF:s inledningsvis nämnda delrapport.

Nyss nämnda förslag tar alltså sikte på att åstadkomma snabba utredningsåtgärder
även i de fall då det – till skillnad mot fallet AA – inte redan inledningsvis står
klart att en förundersökning ska inledas. Förslagen om ett obligatoriskt
utredningsförfarande har emellertid ännu inte lett till någon ny lagstiftning.

Även inom ramen för ett sådant obligatoriskt utredningsförfarande som
Internutredningsutredningen föreslagit kan förstås den tidigare nämnda
motsättningen mellan snabbhet och rättssäkerhet uppstå. Den kan möjligen
bemästras genom att man t.ex. ger en polisman, som ska förmås underkasta sig ett
sådant särskilt förfarande, rätt att under vissa förutsättningar biträdas av en
försvarare. Den enligt min uppfattning viktigaste rättssäkerhetsgaranti som följer
                                                                    Dnr 5950-2009      Sid 7 (7)




av bestämmelsen i 23 kap. 18 § RB är nämligen rätten för den skäligen misstänkte
att anlita biträde av en försvarare.

Det är som jag ser det ytterst angeläget att säkerställa en effektiv, rättssäker och
trovärdig utredning i samtliga fall då en person avlidit eller skadats allvarligt i
samband med ett polisingripande. Eftersom frågan om ett obligatoriskt
utredningsförfarande enligt uppgift fortfarande bereds i Regeringskansliet
överlämnar jag en kopia av detta beslut till Justitiedepartementet.
