# Kritik mot polisen för att den inte lyckades säkerställa att demonstranter fick framföra sitt budskap - allmänna uttalanden om  polisingripanden vid ordningsstörningar i samband med motdemonstrationer

JO 2010-11-12 dnr 597-2009

Sid
                                                                                                                 1 (13)
                                                                   BESLUT
                                                                    Datum                  Dnr
                                                                    2010-12-12             597-2009
Chefsjustitieombudsmannen                                                                  598-2009
Mats Melin                                                                                 632-2009
                                                                                           776-2009




                    Kritik mot polisen för att den inte lyckades säkerställa att demonstranter
                    fick framföra sitt budskap – allmänna uttalanden om polisingripanden
                    vid ordningsstörningar i samband med motdemonstrationer


                        Beslutet i korthet: I samband med en demonstration uppstod ordningsstörningar.
                        Motdemonstranter kastade ägg och stenar och en fyrverkeripjäs avfyrades. Jag
                        konstaterar att den grundlagsskyddade rätten att demonstrera även omfattar rätten att
                        anordna en motdemonstration, men inte en rätt att hindra huvuddemonstrationen från att
                        framföra sitt budskap. Polisens insatser borde därför i första hand ha inriktats mot
                        ordningsstörande motdemonstranter eller mot motdemonstrationen som sådan. Jag är
                        kritisk till att polismyndigheten inte lyckades säkerställa genomförandet av
                        huvuddemonstrationen som i stället fick avbrytas och deltagarna evakueras.

## Bakgrund

I december 2008 inledde israeliska väpnade styrkor en omfattande offensiv mot det
                    av Hamas kontrollerade Gaza. Runt om i världen hölls under de följande
                    månaderna demonstrationer som hade samband med kriget i Gaza. En av dessa
                    ägde rum den 25 januari 2009 på Stortorget i Malmö. Demonstrationen, för vilken
                    tillstånd sökts och beviljats, arrangerades för fred och frihet för både israeler och
                    palestinier. Bland parollerna gavs bl.a. uttryck för stöd för Israels rätt till försvar.
                    Manifestationen anordnades av en privatperson men ett flertal judiska föreningar
                    deltog. Samtidigt anordnades en motdemonstration på Stortorget. Tillstånd till den
                    demonstrationen hade inte sökts. Oroligheter uppstod och efter en stund avbröts
                    den tillståndsgivna demonstrationen, i det följande även betecknad
                    huvuddemonstrationen.

## Anmälningarna

I ett flertal anmälningar, som samtliga kom från företrädare för huvud-
                    demonstrationen, framfördes kritik mot Polismyndigheten i Skåne med anledning
                    av polisens agerande vid tillfället. Anmälarna var framför allt missnöjda med att
                    polisen inte hade ingripit mot de motdemonstranter som kastat sten, ägg och
                    fyrverkeripjäser utan i stället avbrutit den tillståndsgivna demonstrationen, som var




 Riksdagens ombudsmän                      E-post:     justitieombudsmannen@jo.se
                                                               Dnr 597-2009 m.fl.   Sid 2 (13)




helt fredlig. Enligt anmälarna kom därigenom huvuddemonstranternas rätt till
yttrande- och demonstrationsfrihet att kränkas.

Utredningen
När anmälningarna kom in till JO var polismyndighetens handlande redan föremål
för utredning vid Åklagarmyndigheten, Riksenheten för polismål, Malmö. Jag
beslutade därför att avvakta resultatet av den utredningen innan jag vidtog någon
åtgärd. I juni 2009 beslutade chefsåklagaren AA att inte inleda förundersökning om
tjänstefel. Åklagarmyndighetens akt i ärendet begärdes därefter in och granskades.

Polisen videofilmade händelsen. Av videoupptagningen framgår att mot-
demonstranterna, som var några hundra personer, tilläts stå tämligen nära den
tillståndsgivna demonstrationen, att olika föremål (bl.a. ägg och sten) efter en stund
började kastas mot huvuddemonstrationen, att någon bröt strömmen till
huvuddemonstrationens högtalare, att en fyrverkeripjäs avfyrades mot huvud-
demonstrationen samt att huvuddemonstrationen därefter avslutades. Det framgår
däremot inte om detta skedde på polisens initiativ eller inte. – Den polisman som
filmade händelsen upprättade också en promemoria. I denna angavs bl.a. att
avståndet mellan de olika grupperna var ca 15 meter och att stämningen efter ett
tag blev alltmer hätsk från motdemonstranternas sida.

Många var aggressiva och några blev också omhändertagna. Huvud-
demonstranterna förhöll sig däremot lugna under hela manifestationen.

Polismyndigheten gjorde en egen uppföljning av insatsen. I denna angavs att
ordningsstörningarna blev mer omfattande än förväntat och att den tillståndsgivna
demonstrationen avbröts av deltagarna själva som lämnade platsen med polisiär
assistans. Det konstaterades att polisens mål med insatsen inte fullt ut uppfylldes
och att ett ingripande mot motdemonstrationen av flera skäl var operativt
ogenomförbart. Till sist angavs ett antal slutsatser som kunde dras med anledning
av insatsen, bl.a. att den polisiära insatsen borde ha varit större och att den
avspärrning som fanns (med stöd av 24 § polislagen) också borde ha varit större.
Ett rimligt avstånd bedömdes vara 55–60 meter från folksamlingens tänkta yttre
gräns eftersom avståndet bör motsvara kastavstånd med viss marginal för att
säkerställa att föremål som kastas mot manifestationen inte når fram.

Ärendet remitterades till polismyndigheten för upplysningar och yttrande över den
aktuella insatsen. Av upplysningarna skulle särskilt framgå:

1. Vilka åtgärder som i förväg hade vidtagits för att på bästa möjliga sätt
säkerställa att både den tillståndsgivna demonstrationen och den förväntade
motdemonstrationen skulle kunna genomföras?
                                                                  Dnr 597-2009 m.fl.   Sid 3 (13)




2. Vilka överväganden som gjordes på platsen beträffande frågan att ingripa mot
motdemonstranterna för att på så sätt säkerställa att den tillståndsgivna
demonstrationen skulle kunna slutföras på ett godtagbart sätt och varför ett sådant
ingripande ansågs som ”operativt ogenomförbart”?

3. Varför den tillståndsgivna demonstrationen avbröts?

Polismyndigheten (länspolismästaren BB) kom in med ett remissvar till vilket hade
fogats ett yttrande från kommenderingschefen, polismästaren CC (här utelämnat). I
remissvaret anfördes följande.

## Bedömning

1) JO har begärt att polismyndigheten särskilt lämnar upplysningar om vilka
      åtgärder som vidtogs i förväg för att säkerställa att både den tillståndsgivna
      demonstrationen och den i förväg förväntade motdemonstrationen skulle kunna
      genomföras. Myndigheten hänvisar i denna del till den redogörelse som
      kommenderingschefen lämnat i bifogat yttrande och tillägger följande bedömning.
      Myndigheten är väl medveten om sin skyldighet att vidta rimliga åtgärder för att den
      tillståndsgivna demonstrationen skulle kunna genomföras. Vad avser planeringen
      inför insatsen synes den ha genomförts på ett professionellt sätt och helt i enlighet
      med gällande rutiner. Nödvändiga beslut togs efter samråd med företrädare för den
      tillståndsgivna demonstrationen och byggde på en upprättad risk- och
      hotbildsanalys, som framtagits i enlighet med polisens underrättelsemodell (PUM).
      Myndigheten delar kommenderingschefens bedömning att utfallet sannolikt blivit
      annorlunda om risk- och hotbildsanalysen givit för handen att hotbildsnivån
      avseende risken för våldsamheter skulle komma att hamna på en högre nivå. Den
      felbedömningen som kan sägas ligga i detta är dock svår att kritisera eftersom den
      byggde på då kända faktorer som i efterhand visade sig vara felaktiga. Detta
      förhållande blir tydligt genom att fler faktorer var kända inför en efterföljande
      demonstration den 8 februari 2009, då myndigheten använde dels en större resurs,
      dels anpassade det avspärrade området på ett annat sätt, vilket sammantaget ledde
      till att både den tillståndsgivna demonstrationen och motdemonstrationen vid det
      tillfället kunde genomföras utan större störningar.
      2) JO har vidare särskilt begärt att myndigheten redogör för vilka övervägande som
      gjordes på platsen beträffade frågan att ingripa mot motdemonstranterna för att på så
      sätt säkerställa att den tillståndsgivna demonstrationen skulle kunna genomföras på
      ett godtagbart sätt och varför som ett ingripande ansågs som ”operativt
      ogenomförbart”.
      I kommenderingschefens yttrande framgår under rubriken ”Genomförandefas” vilka
      bedömningar som polisinsatschefen DD gjorde i dessa hänseenden. Myndigheten
      hänvisar till den redogörelse som finns i yttrandet, men vill göra följande tillägg.
      Det står enligt myndighetens mening klart att motdemonstrationen var att bedöma
      som en allmän sammankomst. Beslut att upplösa en allmän sammankomst kan
      endast fattas med stöd av reglerna i 2 kap. 22–24 §§ ordningslagen, dvs. bl.a. om
      svårare oordning uppkommit. Därutöver har polisen möjlighet att med stöd av
      bestämmelserna i polislagen och reglerna om straffprocessuella tvångsmedel i
      rättegångsbalken ingripa mot de som stör den allmänna ordningen eller begår brott.
      Föremålet för sådana åtgärder är då den enskilde och inte själva demonstrationen.
                                                                    Dnr 597-2009 m.fl.     Sid 4 (13)




      Den övergripande taktiken under insatsen byggde på att i första hand agera mot
      enskilda i motdemonstrationen, eftersom ett sådant förfarande inte skulle begränsa
      huvuddelen av deltagarnas rätt att demonstrera. Myndigheten kan inte se att den
      taktiken i det inledande skedet var felaktig och inte heller ser myndigheten
      anledning att rikta kritik mot polisinsatschefens beslut att öka antalet poliser bland
      motdemonstranterna, när en eskalering av våldet (äggkastning m.m.) påbörjades.
      Den polisiära resursen fanns tillgänglig för att gripa de fåtal som genom våld
      försökte stoppa den tillståndsgivna demonstrationen och bedömningen att det skulle
      erfordrats betydande våld från polisens sida för att genomföra en upplösning
      framstår som rimlig. I detta sammanhang är bestämmelsen i 2 kap. 24 §
      ordningslagen av väsentligt betydelse. I den bestämmelsen anges att en allmän
      sammankomst endast får upplösas om mindre ingripande åtgärder har visat sig
      otillräckliga. Taktiken att ingripa mot enskilda hade inte visat sig otillräcklig i det
      skedet. Enligt myndighetens uppfattning var det därför rätt att först försöka ingripa
      mot den enskilde, innan skäl fanns att överväga ett beslut att upplösa
      motdemonstrationen.
      I fråga om det skulle ha varit ”operativ ogenomförbart” att upplösa demonstrationen
      anser myndigheten att det i och för sig skulle kunnat genomföras, men på skäl som
      kommenderingschefen anfört (bl.a. att barn deltog), så skulle konsekvenserna härav
      blivit sådana att de inte skulle stått i proportion till den störning som de facto
      drabbade den tillståndsgivna demonstrationen (jfr proportionalitetskravet i 8 §
      polislagen). Om våldet inte kunnat stoppas genom gripanden av enskilda
      motdemonstranter så framstår det inte som osannolikt att beslut tvingats fattas i
      enlighet med den omfallsplanering som gjorts i förväg. I första hand skulle den
      tillståndsgivna demonstrationen fortsatt på ny plats, drygt 60 m från den
      ursprungliga. Av skäl som inte är kända för myndigheten valde emellertid
      arrangören av den tillståndsgivna demonstrationen att avbryta sin manifestation och
      inte använda sig av möjligheten att fortsätta på den i förväg överenskomna
      alternativa platsen.
      3) JO har slutligen särskilt begärt att myndigheten anger anledningen till att den
      tillståndsgivna demonstrationen avbröts, eftersom det enligt klagomålen till JO
      framförts att det skedde på uppmaning av polisen.
      Av kommenderingschefens yttrande framgår att det inte fattades något polisiärt
      beslut att avbryta den tillståndsgivna demonstrationen. Beslutet fattades sålunda
      ensidigt av arrangören. Myndighetens bedömning är att de polisiära åtgärder som
      påbörjats mot enskilda motdemonstranter skulle varit en tillräcklig åtgärd så att den
      tillståndsgivna demonstrationen kunnat genomföras, alternativt hade omfallsplanen
      fått användas vilket inneburit att den tillståndsgivna demonstrationen fått förflytta
      sig till en alternativ plats.
      Sammantaget anser myndigheten att rimliga åtgärder vidtagits före och under
      insatsen för att säkerställa att den tillståndsgivna demonstrationen skulle kunna
      genomföras enligt arrangörens önskemål. Slutresultatet blev likväl inte fullt
      tillfredsställande. De erfarenheter som gjordes vid den aktuella insatsen medförde
      dock, som påtalats ovan, att efterföljande demonstrationer kunde genomföras på ett
      bättre sätt.
Anmälarna bereddes tillfälle att yttra sig.

I ett beslut den 12 november 2010 anförde chefsJO Melin följande.
                                                                 Dnr 597-2009 m.fl.   Sid 5 (13)




Rättslig reglering
Grundläggande fri- och rättigheter
I 2 kap. regeringsformen, förkortad RF, finns bestämmelser om medborgarnas
grundläggande fri- och rättigheter. Enligt 2 kap. 1 § första stycket 1, 3 och 4 RF är
varje medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet, mötesfrihet
och demonstrationsfrihet. Dessa bestämmelser tillförsäkrar den enskilde en frihet
att bl.a. i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka
tankar, åsikter och känslor samt att anordna och bevista sammankomster och att
anordna och delta i demonstrationer på allmän plats.

Dessa fri- och rättigheter får inom vissa ramar begränsas genom lag (2 kap.
12–14 §§ RF). Sådan begränsning får göras endast för att tillgodose ändamål som
är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Den får vidare aldrig gå utöver vad som
är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett begränsningen och
inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen
såsom en av folkstyrelsens grundvalar. En begränsning får inte göras enbart på
grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning (2 kap. 12 § andra
stycket RF). Mötes- och demonstrationsfriheterna får begränsas av hänsyn till
ordning och säkerhet vid sammankomsten eller demonstrationen eller till trafiken. I
övrigt får dessa friheter endast begränsas av hänsyn till rikets säkerhet eller för att
motverka farsot (2 kap. 14 § första stycket RF).

Begränsningar av mötes- och demonstrationsfriheterna av det slag som åsyftas i
den sistnämnda bestämmelsen finns – såvitt avser allmänna sammankomster – i
2 kap. ordningslagen (1993:1617). En allmän sammankomst får upplösas bl.a. om
den hålls i strid med ett beslut om avslag på en ansökan om sådant tillstånd (22 §)
eller om det uppkommer svårare oordning vid själva sammankomsten eller, som en
direkt följd av den, i dess omedelbara omgivning eller om sammankomsten medför
avsevärd fara för de närvarande eller allvarlig störning av trafiken (23 § första
stycket 1). Den omständigheten att en allmän sammankomst äger rum utan att
något tillstånd har sökts för den är inte en laga grund för att upplösa den (prop.
1992/93:210 s. 79 och 262). Sammankomsten får endast upplösas om mindre
ingripande åtgärder har visat sig otillräckliga (24 §).

 Enligt den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och
de grundläggande friheterna gäller att var och en har rätt till yttrandefrihet och att
denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och
tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser
(artikel 10). Rätten att demonstrera och anordna opinionsmöten behandlas i artikel
11 i vilken det bl.a. slås fast att var och en har rätt till frihet att delta i fredliga
sammankomster. Dessa friheter får inte underkastas andra inskränkningar än
sådana som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga
                                                               Dnr 597-2009 m.fl.     Sid 6 (13)




med hänsyn till vissa särskilt uppräknade intressen, bland dem allmän säkerhet och
förebyggande av oordning eller brott.

Polislagen
Enligt 13 § polislagen (1984:387) gäller att om någon genom sitt uppträdande stör
den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna får en polisman
avvisa eller avlägsna honom eller henne från ett visst område eller utrymme, när
det är nödvändigt för att ordningen ska upprätthållas. Detsamma gäller om en
sådan åtgärd behövs för att en straffbelagd gärning ska kunna avvärjas. Är en sådan
åtgärd otillräcklig för att det avsedda resultatet ska uppnås, får personen tillfälligt
omhändertas. Som framgår direkt av lagtexten, har åtgärderna att avvisa eller
avlägsna någon från platsen således företräde framför beslut om omhändertagande.

Av 24 § polislagen framgår att polismyndigheten i samband med allvarliga
störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten får, om det är nödvändigt
för att ordningen eller säkerheten ska kunna upprätthållas, förbjuda tillträde till
visst område eller utrymme. Detsamma gäller om det finns risk för sådana
störningar.

Bedömning
Inledning
Vid den aktuella tidpunkten, januari 2009, pågick omfattande väpnade aktioner
från israeliska styrkors sida mot Gaza. Stridigheterna föranledde kraftfulla politiska
opinionsyttringar på många håll i världen. Inför genomförandet av
huvuddemonstrationen hade kriminalunderrättelsetjänsten i Malmö därför gjort en
hot- och riskanalys.

I denna analys bedömdes att det förelåg en betydande risk för ordningsstörningar
och risk för våldsamheter (nivå 4 respektive 3 på en femgradig skala). En för den
aktuella hotbilden normal resurs, totalt 141 poliser, ställdes till kommenderingens
förfogande. Som mål för kommenderingen angavs bl.a. att polisinsatsen primärt
skulle inriktas på att grundlagsskyddade rättigheter och andra legitima aktiviteter
skulle värnas, att genomförandet av den tillståndsgivna allmänna sammankomsten,
liksom andra eventuellt tillkommande allmänna sammankomster inom
insatsområdet, så långt möjligt skulle underlättas, samt att konfrontationer mellan
individer eller grupper, andra våldsamma aktioner samt angrepp på person och
egendom skulle förhindras. I det s.k. planeringsdokumentet angavs som det mest
sannolika händelseförloppet att det skulle bli en våldsam motdemonstration.

Den tillståndsgivna demonstrationen startade omkring kl. 13.00. Strax dessförinnan
hade ett antal motdemonstranter samlats och efter en förhållandevis kort tid fanns,
enligt polisens uppskattningar, några hundra motdemonstranter på plats. Det totala
antalet motdemonstranter blev slutligen mellan 400 och 500 personer, bland dem
                                                               Dnr 597-2009 m.fl.   Sid 7 (13)




ett flertal äldre, barn och vuxna med barnvagn. Jag vill för klarhets skull nämna att
motdemonstranterna utgjorde en allmän sammankomst som rättsligt var att betrakta
som en demonstration. Bland motdemonstranterna fanns ett mindre antal personer
som störde huvuddemonstrationen genom att kasta bl.a. ägg och stenar mot
deltagarna i den. Vid något tillfälle bröts strömmen till huvuddemonstrationens
högtalare och en fyrverkeripjäs avfyrades också mot huvuddemonstrationen. En
kort stund därefter avbröts den tillståndsgivna demonstrationen och deltagarna
lämnade platsen.

Som framgått var polismyndigheten väl medveten om att risken var stor att en
besvärlig och svårbemästrad situation skulle kunna uppstå. Trots detta kan det
redan här konstateras att i och med att den tillståndsgivna demonstrationen stördes
så pass mycket att den inte kunde genomföras kom polisens ovan angivna mål för
kommenderingen inte att uppfyllas, vilket självfallet inte är godtagbart.

Händelsen åskådliggör på ett påtagligt sätt några av de svåra problem som polisen
numera allt oftare ställs inför när två demonstrationer – huvuddemonstration och
motdemonstration med motsatt budskap – vid samma tillfälle vill göra sina röster
hörda på samma ställe. Jag är således medveten om att uppgiften att säkerställa att
huvud- och motdemonstranter samtidigt kan framföra sina respektive budskap inte
alltid är alldeles enkel.

I det följande kommer jag att först mera allmänt uttala mig om de principer som i
sådana situationer bör vägleda polisen och därefter behandla de i remissen ställda
frågorna: åtgärderna innan händelsen, övervägandena på platsen och anledningen
till att huvuddemonstrationen avbröts.

Allmänna utgångspunkter för polisingripanden vid ordningsstörningar
mellan huvuddemonstration och motdemonstration
I förarbetena till regleringen i 2 kap. RF framhålls att det demokratiska
styrelsesättet inte kan bli annat än en tom form, om de enskilda medborgarna inte
har en vidsträckt frihet att ta del i opinionsbildningen i samhället genom att
uttrycka sina åsikter, bilda föreningar, delta i demonstrationer etc. (SOU 1975:75
s. 89). Lagstiftaren har därför eftersträvat att ge den enskildes grundläggande fri-
och rättigheter ett starkt skydd.

För att detta starka skydd ska kunna ges även i praktiken krävs att
polismyndigheten, särskilt när demonstrationstillstånd har beviljats, avdelar de
resurser och vidtar de åtgärder i övrigt som krävs för att demonstrationen ska
kunna genomföras i enlighet med tillståndet. Vid sin planering inför
demonstrationen måste polismyndigheten beakta risken för att framförandet av
budskapet kan komma att medföra ordningsstörningar av olika grad.
                                                               Dnr 597-2009 m.fl.   Sid 8 (13)




 Rätten att anordna och delta i en demonstration inbegriper självfallet också en rätt
att anordna och delta i en motdemonstration (se t.ex. det principiella resonemanget
i Europadomstolens dom den 29 september 2006 i målet Öllinger mot Österrike om
rätten att anordna en motdemonstration för att protestera mot en sedan tidigare
tillståndsgiven huvuddemonstration). Europadomstolen har emellertid också
framhållit att en demonstration måste kunna genomföras utan att demonstranterna
riskerar att utsättas för våld från meningsmotståndare. Om det finns en sådan risk,
kan detta nämligen avhålla individer eller grupper från att öppet utrycka sina
åsikter. Rätten att anordna en motdemonstration innefattar därför inte en rätt att
angripa huvuddemonstrationen eller annars hindra att den genomförs.
Europadomstolen har vidare slagit fast att det finns en skyldighet för staten att
vidta åtgärder för att säkerställa att en demonstration kan genomföras. I statens
konventionsförpliktelser ingår således att se till så att en sammankomst inte
förhindras eller störs av meningsmotståndare. Detta kan dock aldrig innebära en
fullständig garanti för att så inte sker (se bl.a. avgörandet den 21 juni 1988 i målet
Plattform ”Ärzte für das Leben” mot Österrike, se även Danelius, Mänskliga
rättigheter i europeisk praxis, 3:e uppl., s. 412).

Det är alltså viktigt att i detta sammanhang understryka att även om det finns en
uttalad rätt att anordna en motdemonstration innebär detta inte en rätt att hindra
huvuddemonstrationen eller på annat sätt omöjliggöra att den genomförs. Mitt
intryck är att det under senare år har blivit allt mer vanligt med både högljudda och
t.o.m. våldsamma motdemonstrationer. Motdemonstranter synes allt oftare inte
endast nöja sig med att framföra sitt eget budskap och verbalt protestera mot
huvuddemonstrationen utan utrustar sig också med visselpipor, megafoner,
högtalare eller, efter fotbolls-VM, vuvuzelor – allt för att protestera och störa och,
tycks det mig, i vissa fall uteslutande för att hindra huvuddemonstranterna att över
huvud taget framföra sitt budskap.

Det finns därför anledning att framhålla att vad som ovan sagts om rätten att
demonstrera naturligtvis även gäller om den åsikt eller den ståndpunkt som
förmedlas vid en demonstration kan antas t.ex. kränka, chockera, störa eller stå i
strid med mera allmänt omfattade uppfattningar i samhället. Jag anser att det är den
demokratiska rättsstatens plikt att värna medborgarnas rätt att föra fram sina
budskap. Detta gäller alldeles särskilt sådana budskap som kan uppfattas som
kontroversiella, eftersom det vanligen inte föreligger något behov av skydd för den
som vill framföra ett mera ”ofarligt” budskap. Så länge den som framför budskapet
inte därigenom gör sig skyldig till brott (t.ex. hets mot folkgrupp) måste rätten att
föra fram budskapet skyddas.

Europadomstolen har i avgörandet den 7 december 1976 i målet Handyside mot
Förenade Konungariket och i en rad senare domar uttryckt saken på följande sätt.
                                                               Dnr 597-2009 m.fl.    Sid 9 (13)




”Yttrandefriheten utgör en av de väsentliga grundvalarna för ett (demokratiskt)
samhälle, en av de grundläggande förutsättningarna för dess framsteg och för varje
människas utveckling. --- den omfattar inte endast ’information’ och ’idéer’ som
mottas positivt eller kan anses ofarliga utan också dem som kränker, chockerar
eller stör staten eller någon del av befolkningen. Detta är de krav som ställs av den
pluralism, den tolerans och den vidsynthet utan vilka inget ’demokratiskt samhälle’
kan existera” (efter Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 3:e uppl.,
s. 366).

Jag är väl medveten om att detta i vissa fall kan kräva stora polisiära insatser, men
å andra sidan är yttrandefriheten av så grundläggande betydelse för ett
demokratiskt samhälle att försvaret av den rättigheten måste prioriteras. Att
motdemonstranter tillåts att mer eller mindre systematiskt förhindra sina
meningsmotståndare från att framföra sina åsikter vid allmänna sammankomster är
inte acceptabelt i en demokrati.

Enligt min mening kan det därför i en situation som den nu aktuella, dvs. när
genomförandet av en tillståndsgiven demonstration (huvuddemonstrationen)
äventyras på grund av ordningsstörningar eller våldsamheter från mot-
demonstranters sida, inte råda något tvivel om att polisens insatser i första hand
måste inriktas mot de personer som stör eller utövar våld eller, om det inte är
tillräckligt, mot den motdemonstration i vilken de deltar.

Den åtgärd som ytterst kan vara aktuell, när det gäller ingripanden mot en
ordningsstörande demonstration (såväl huvuddemonstration som
motdemonstration), är att upplösa sammankomsten (se 2 kap. 23 § ordningslagen).
Men detta får endast ske om mindre ingripande åtgärder, t.ex. ändrad färdväg,
avspärrningar och liknande åtgärder, har visat sig otillräckliga (2 kap. 24 §
ordningslagen). Det är dock viktigt att hålla i åtanke att föremålet för de åtgärder
som får vidtas med stöd av bestämmelserna i ordningslagen är själva
demonstrationen. Polisens möjligheter att ingripa mot enskilda deltagare som stör
ordningen eller begår brott regleras i rättegångsbalken och i polislagen, se t.ex. 13
§ i sistnämnda lag. Det förhållandet att någon deltar i en demonstration innebär
alltså inte att denne är fredad mot polisingripanden.

Om enskilda deltagare i en motdemonstration uppträder ordningsstörande eller
kanske till och med brottsligt (t.ex. genom att föra oljud i sådan utsträckning att
huvuddemonstrationen hindras från att föra fram sitt budskap eller genom att kasta
föremål eller avfyra fyrverkeripjäser mot huvuddemonstrationen) bör således i
första hand ett ingripande mot dessa personer ske innan någon åtgärd mot
motdemonstrationen som sådan eventuellt kan behöva vidtas.
                                                               Dnr 597-2009 m.fl.    Sid 10 (13)




Det kan däremot förhålla sig annorlunda om exempelvis motdemonstrationen
huvudsakligen tar sig uttryck i att deltagarna genom bruk av visselpipor eller på
annat sätt för sådant oväsen att dess primära syfte synes vara att hindra
huvuddemonstrationen från att framföra sitt budskap. I ett sådant fall bör polisen,
om möjligt, i stället försöka vidta åtgärder mot själva motdemonstrationen. Det kan
gälla allt från att föra en dialog med företrädare för motdemonstrationen till att,
med stöd av 24 § polislagen, spärra av ett större område mellan demonstrationerna
och helt enkelt flytta på motdemonstrationen. Enligt min mening saknas nämligen
godtagbara skäl för att tillåta en sådan ordningsstörande motdemonstration att
befinna sig i omedelbar anslutning till huvuddemonstrationen.

Jag inser givetvis att det kan vara förenat med stora praktiska svårigheter för
polisen att i en akut situation försöka flytta på en stor grupp människor utan att
förvärra saken ytterligare. Det är därför av vikt att polisen omsorgsfullt planerar en
kommendering där problem av detta slag kan förväntas uppstå och t.ex. beslutar
om väl avvägda avspärrningar. Det kan inte accepteras att polisens åtgärder för att
komma till rätta med en svårhanterlig och eskalerande situation i stället inriktas
mot en fredlig huvuddemonstration.

Utöver nu nämnda mindre ingripande åtgärder är frågan om polisen också är
berättigad att upplösa en motdemonstration som väsentligen genom att föra oväsen
i realiteten hindrar huvuddemonstrationen från att framföra sitt budskap.

Som framgått regleras polisens rätt att upplösa en allmän sammankomst i 2 kap.
22-24 §§ ordningslagen. Det som kunde ligga närmast till hands är rätten att
upplösa en sammankomst om det uppkommer svårare oordning vid denna (23 §
första stycket 1). För att den bestämmelsen ska vara tillämplig fordras emellertid
att oordningen ska vara av svårare art. Upplösning anses endast kunna komma i
fråga vid upploppsliknande situationer (se Åberg, Ordningslagen, Kommentarer
och rättspraxis, Internetupplagan, 2 kap. 23 §). Jag är närmast böjd att anse att
bestämmelsen knappast kan anses träffa en opinionsyttring som sker genom en
högljudd motdemonstration (jfr dock JO 1972 s. 42).

Sammanfattningsvis kan alltså konstateras att polisen när motdemonstranter stör en
huvuddemonstration inte, innan ingripanden mot deltagare i motdemonstrationen
eller mot motdemonstrationen som sådan genomförts utan framgång eller av annan
anledning bedömts vara utsiktslösa, bör vidta åtgärder riktade mot huvud-
demonstrationen, som t.ex. att anvisa den en annan plats.

Åtgärder vidtagna inför den aktuella demonstrationen
Som ovan angetts har polisen, när den lämnat tillstånd till en demonstration, en
skyldighet att avdela de resurser och vidta de åtgärder i övrigt som krävs för att
demonstrationen ska kunna genomföras i enlighet med tillståndet.
                                                                Dnr 597-2009 m.fl.   Sid 11 (13)




I det nu aktuella fallet har polismyndigheten uppgett att planeringen inför insatsen
synes ha genomförts på ett professionellt sätt och helt i enlighet med gällande
rutiner. Jag har ingen anledning att betvivla detta och har därför, med nedan
angivna undantag, inga synpunkter på den planering som skedde inför
demonstrationen eller på de mål för kommenderingen som angavs.

Enligt den videoupptagning som polisen själv gjorde av händelsen framgår att
motdemonstranterna tilläts stå ganska nära den tillståndsgivna demonstrationen.
Den polisman som filmade händelsen har uppgett att avståndet mellan de olika
grupperna endast var ca 15 meter. Oavsett det exakta avståndet är det uppenbart att
detta i vart fall var alldeles för kort. Motdemonstranterna kunde ju med lätthet
kasta både stenar och ägg mot huvuddemonstranterna. Polismyndigheten har också
i sin egen uppföljning av händelsen dragit slutsatsen att avståndet mellan
demonstrationerna borde ha varit större i syfte att göra det omöjligt för deltagarna
att kasta föremål på varandra och uppgett att ett rimligt avstånd kunde ha varit 55–
60 meter.

I ett fall som detta hade jag inte haft någon erinran mot en sådan väl tilltagen
säkerhetszon. Tvärtom finner jag det – mot bakgrund av den hot- och riskanalys
som gjordes – anmärkningsvärt att detta inte på ett bättre sätt beaktades vid
planeringen av kommenderingen. Det antogs ju, med all rätt, att det kunde
förekomma våld i samband med motdemonstrationen. Det borde då ha varit
tämligen lätt att såväl förutse risken att föremål kastas som, förutsatt att
demonstranterna höll sig på anvisade platser, motverka en sådan händelse-
utveckling genom att öka avståndet mellan grupperna. I förevarande fall förefaller
det alltså troligt att den tillståndsgivna demonstrationen faktiskt hade kunnat
genomföras om avståndet mellan demonstrationerna hade varit större.

Polisens ingripande vid demonstrationen
Av polisens videoupptagning av händelsen framgår att polisen i ett ganska tidigt
skede nåddes av information om att några motdemonstranter hade ägg med sig.
Vidare framgår att i princip alla incidenter ägde rum under en tidsrymd av omkring
30 minuter och att det – sett till det totala antalet motdemonstranter – var relativt få
som kastade saker eller inte respekterade polisens avspärrningar. Slutligen framgår
att förhållandevis många poliser stod uppradade längs avspärrningsbanden med
uppsikt över motdemonstranterna, att ett antal poliser rörde sig bland dem och att
ytterligare ett antal poliser, bl.a. beridna sådana, fanns tillgängliga på platsen. I
sammanhanget bör åter framhållas att det, såvitt framkommit, inte förekom några
ordningsstörningar från huvuddemonstranternas sida.

Av utredningen har vidare kommit fram att polisinsatschefen, när äggkastningen
började, beordrade ytterligare polismän att röra sig bland motdemonstranterna för
att lugna ned situationen och att såväl uniformerad som civilklädd personal fick i
                                                                Dnr 597-2009 m.fl.   Sid 12 (13)




uppdrag att om möjligt identifiera och omedelbart ingripa mot ordningsstörande
individer. Genom dessa åtgärder omhändertogs två personer, en för äggkastning
och en för att ha trängt in på avspärrat område.

Polismyndigheten har uppgett att den övergripande taktiken under insatsen var att i
första hand agera mot enskilda i motdemonstrationen, eftersom ett sådant
förfarande inte skulle begränsa huvuddelen av deltagarnas rätt att demonstrera. Jag
har naturligtvis inte några principiella invändningar mot en sådan taktik utan denna
ligger helt i linje med vad jag ovan har anfört. Som polismyndigheten angett kan
det ju inte bli aktuellt att t.ex. upplösa en allmän sammankomst om inte mindre
ingripande åtgärder visat sig otillräckliga. Det får emellertid anses relativt snart ha
framgått att de åtgärder som vidtogs inte var tillräckligt ingripande, omfattande
eller effektiva för att få ett slut på ordningsstörningarna. Även om det i efterhand är
svårt att bedöma en sådan här situation kan jag, mot bakgrund av framför allt det
stora antalet poliser på plats i relation till det begränsade antalet våldsverkare, inte
låta bli att uttrycka min förvåning över att polisen inte lyckades upprätthålla
ordningen på ett bättre sätt.

I det uppkomna läget, dvs. när de vidtagna åtgärderna inte ledde till att
ordningsstörningarna upphörde, borde polisen – i enlighet med vad jag ovan angett
– i första hand ha övervägt att vidta ytterligare åtgärder riktade mot enskilda
motdemonstranter eller, i andra hand, mot motdemonstration som sådan eftersom
ordningsstörningarna emanerade från den. Alternativen att anvisa mot-
demonstrationen en annan plats eller utöka avståndet mellan demonstrationerna
borde således ha haft företräde framför alternativet att vidta åtgärder mot den
fredliga, tillståndsgivna demonstrationen. Först om det, med hänsyn tagen till bl.a.
ordningsstörningarnas art och storlek och de tillgängliga resurserna, hade visat sig
praktiskt ogenomförbart att säkerställa huvuddemonstrationens genomförande,
hade polisen bort vidta åtgärder riktade mot denna.

Polismyndigheten har uppgett att det i och för sig skulle ha varit operativt
genomförbart att upplösa motdemonstrationen, men att konsekvenserna av ett
sådant beslut – bl.a. eftersom barn deltog i manifestationen – skulle ha blivit
sådana att de inte skulle ha stått i proportion till den störning som drabbade
huvuddemonstrationen (jfr 8 § polislagen). Det är givetvis mycket svårt att i
efterhand bedöma vilka konsekvenser som ett sådant ingripande skulle ha fått. Det
framstår inte heller som givet att det var fråga om en sådan svårare oordning som
hade kunnat berättiga polisen att upplösa motdemonstrationen. Jag nöjer mig med
att konstatera att de störningar som drabbade huvuddemonstrationen de facto var
av sådan art att denna inte kunde genomföras.

Enligt anmälarna uppfattade en stor del av deltagarna i huvuddemonstrationen att
demonstrationen avslutades på order av polisen och de evakuerades också från
                                                              Dnr 597-2009 m.fl.   Sid 13 (13)




platsen av polisen. Polismyndigheten har emellertid uppgett att demonstrationen
upplöstes helt och hållet på deltagarnas eget initiativ, men att polisen hjälpte till
med evakueringen när den väl hade påbörjats. Jag har i och för sig ingen anledning
att ifrågasätta polismyndighetens uppgift om att det från polisens sida inte fattades
något formellt beslut om att upplösa eller anvisa annan plats för den tillståndsgivna
demonstrationen. Jag kan emellertid konstatera att polisens agerande uppenbarligen
gav ett stort antal personer intryck av att så var fallet.

Sammanfattande bedömning
Sammantaget kan alltså konstateras att polismyndigheten, trots att det i förväg
fanns en känd hotbild och att resurser avdelats som antogs svara mot denna hotbild,
inte förmådde förhindra att ett relativt litet antal motdemonstranter lyckades hindra
deltagarna i en tillståndsgiven fredlig huvuddemonstration från att utöva sin
grundlagsskyddade rättighet att demonstrera.

För detta förtjänar polismyndigheten kritik.

Jag har i detta beslut även i mera allmänna termer behandlat frågan om polisens
möjligheter att säkerställa demonstrationsfriheten i de fall då en huvud-
demonstration möts av enskilda motdemonstranters våld, som i Malmö-fallet, eller
av t.ex. kraftigt oväsen i syfte att dränka huvuddemonstrationens budskap. Jag
finner anledning att uppmärksamma justitiedepartementet på saken genom att dit
för kännedom överlämna en kopia av detta beslut.
