# Kritik mot åklagare vid Åklagarmyndigheten, åklagarkammaren i Norrköping, och Polismyndigheten i Östergötlands län för långsam handläggning av en förundersökning där målsäganden var under 18 år

JO 2007-12-20 dnr 5976-2006

BESLUT
                                                                       Datum             Dnr                     Sid
                                                                       2007-12-20        5976-2006              1 (8)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Kritik mot åklagare vid Åklagarmyndigheten, åklagarkammaren i
                        Norrköping, och Polismyndigheten i Östergötlands län för långsam
                        handläggning av en förundersökning där målsäganden var under 18 år

## Anmälan

AA och BB framförde i en anmälan, som kom in till JO den 22 december 2006,
                        jämte kompletteringar klagomål mot åklagare vid Åklagarmyndigheten,
                        åklagarkammaren i Norrköping, och Polismyndigheten i Östergötlands län. De var
                        missnöjda med handläggningen av en förundersökning angående misshandel i
                        vilken deras elvaårige son CC var målsägande.

## Utredning

Handlingar i polismyndighetens ärende K2001-05, åklagarkammarens ärende 204-
                        104-05 och Utvecklingscentrum Göteborgs ärende ÅM 2006/1392 infordrades och
                        granskades. Muntliga upplysningar inhämtades från chefsåklagaren DD, vice
                        chefsåklagaren EE och kammaråklagaren FF. Av utredningen framkom bl.a.
                        följande.

                        Den 14 januari 2005 beordrades polis till viss plats med anledning av misstanke om
                        misshandel. I den anmälan som upprättades angavs att den utpekade gärnings-
                        mannen GG hade dunkat målsäganden CC:s huvud mot en tegelvägg. Förhör hölls
                        på platsen med CC och GG som delgavs misstanke om misshandel. Några dagar
                        senare övertogs förundersökningen av FF och kriminalinspektören HH tillsattes
                        som handläggare. Ett vittnesförhör hölls den 25 februari och den 21 april hördes
                        GG på nytt. Den 3 maj expedierades en påminnelse till polisen i vilken det
                        påtalades att ärendet skulle handläggas skyndsamt med anledning av CC:s ålder.
                        Videoförhör hölls med CC några dagar senare. I slutet av maj inkom
                        journalanteckningar gällande skador som tillfogats CC och FF beslutade den 30
                        maj att lägga ned förundersökningen.

                        Förundersökningen återupptogs den 7 juli då nya omständigheter framkommit. FF
                        gav direktiv samma dag i vilka bl.a. angavs att handläggningen skulle ske
                        skyndsamt. Förhör hölls med CC:s mor den 29 augusti. En påminnelse
                        expedierades till polisen den 5 oktober och samma dag hördes det vittne som hörts
                        i februari på nytt. En vecka senare sändes handlingar från polisen till åklagaren och



 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                             www.jo.se
                                                                        Dnr 5976-2006        Sid 2 (8)



utredningsdirektiv expedierades till polisen den 25 oktober. Den 21 november
inkom en promemoria till åklagaren. Tre dagar senare beslutade FF att lägga ned
förundersökningen.

CC:s föräldrar begärde överprövning av beslutet den 9 mars 2006. Dåvarande
överåklagaren vid Utvecklingscentrum Göteborg, JJ, beslutade den 26 april, att
förundersökningen skulle återupptas. Hon påpekade att något rättsintyg inte
inhämtats och att det var angeläget att samtliga relevanta utredningsåtgärder
vidtogs innan beslut fattades. FF gav den 17 maj direktiv att rättsintyg skulle
begäras in. En vecka senare kallade polis den person som i februari 2005 uppgetts
ha sett händelsen till ett vittnesförhör. Förhöret genomfördes den 13 juni.
Rättsintyg inkom till polisen den 17 juli. I en promemoria till kammarledningen
framförde FF den 3 augusti att ett nytt beslut om nedläggning av honom eventuellt
kunde uppfattas som provokativt av CC:s föräldrar varför han ville ha ledningens
syn på detta. Den 4 augusti beslutade EE att lägga ned förundersökningen.

Den 11 september 2006 inkom en begäran om överprövning till åklagarkammaren.
Målsägandes föräldrar inkom den 24 november med en påminnelse i ärendet
varefter ärendet den 4 december överlämnades till Utvecklingscentrum Göteborg.

Ärendet remitterades till polismyndigheten för upplysningar och yttrande över
handläggningen.

Polismyndigheten (länspolismästaren KK) kom in med ett remissvar i vilket
följande bedömning gjordes.
      Målsägandens föräldrar har i sin anmälan till JO riktat kritik mot handläggningen av
      ärendet och anfört att det gått för lång tid från anmälningstillfället till dess att
      målsäganden och det tredje vittnet hördes. Av handlingarna framgår att ärendet har
      lagts ned av åklagare vid tre tillfällen. Första gången lades utredningen ned den 30
      maj och återupptogs den 7 juli 2005. Andra gången lades utredningen ned den 24
      november 2005 och återupptogs efter ett halvår, den 16 maj 2006, efter att över-
      prövning skett av överåklagaren JJ, Åklagarmyndighetens Utvecklingscentrum i
      Göteborg. Tredje gången lades utredningen ned den 4 augusti 2006 och återupptogs
      efter sju månader, den 6 mars 2007, efter att överprövning skett av vice
      överåklagaren LL, samma utvecklingscentrum. Detta har inneburit att ärendet inte
      varit föremål för aktiv handläggning vid polismyndigheten under så lång tid som
      man först kan få intryck av.
      Av utredningen framgår inte vilka direktiv förundersökningsledaren inledningsvis
      meddelat. Klaganden har riktat kritik mot att målsäganden hördes mer ingående först
      den 9 maj 2005 och att det tredje vittnet hördes först ett år senare den 13 juni 2006.
      Polismyndigheten instämmer i att flera utredningsåtgärder förefaller ha dröjt onödigt
      lång tid, särskilt med beaktande av att detta är ett ärende som skall utredas skynd-
      samt.
      Handläggaren har under hand uppgivit bristande rutin i kombination med hög
      arbetsbörda som förklaring till tidsutdräkten. Samtidigt aktualiserar det inträffade
      polismyndighetens rutiner för bevakning och uppföljning av ärenden. Polis-
      myndigheten kommer med anledning av vad som framkommit i detta ärende att
      särskilt se över bevakningsrutinerna för förtursärenden.
      Åklagarmyndigheten har den 30 mars 2007 gett ut föreskrifter och allmänna råd om
      bevakning och uppföljning vid Åklagarmyndigheten av pågående förundersökningar
      (ÅFS 2007:05). Såvitt Polismyndigheten kan bedöma kommer föreskrifterna att ha
                                                                         Dnr 5976-2006         Sid 3 (8)



      en avgörande betydelse för att handläggningen av åklagarledda förundersökningar
      inte skall få en sådan onödig tidsutdräkt som skett i detta ärende.
Ärendet remitterades till Åklagarmyndigheten för upplysningar och yttrande över
handläggningen.

Åklagarmyndigheten (vice riksåklagaren MM) kom in med ett remissvar till vilket
var fogat yttranden från DD och FF (de två sistnämnda yttrandena bifogas som en
bilaga till detta beslut).

MM anförde bl.a. följande.

      Grundärendet gäller en anmälan om en då tioårig pojke som påstås ha blivit
      misshandlad av en idrottsledare utanför skolans gymnastiksal. Det rör sig om en
      händelse i en miljö där pojken vardagligen vistades och dit pojkens föräldrar
      regelmässigt lämnade honom. Alla skäl talar således starkt för att händelsen borde
      ha utretts skyndsamt och kompetent.
      Det har uppenbarligen inte varit helt lätt att göra en riktig bevisvärdering i ärendet,
      en svårighet som jag har förståelse för. Jag har däremot svårare att förstå att några
      av de utredningsåtgärder som rimligen varit nödvändiga att göra till underlag för en
      sådan bevisvärdering, inte kommit till stånd förrän efter att förundersökningen måste
      återupptas. Skälet till att den totala tiden från anmälan till slutligt avgörande blivit
      så väldigt lång, beror ju i stor utsträckning på att utredningen lagts ned och åter-
      upptagits i flera omgångar. Man kan alltså konstatera att utredningsåtgärderna
      mellan anmälan i januari och redovisningen i maj 2005 var för få och för sent ut-
      förda. Redan vid denna, första redovisning hade den särskilda frist som enligt 2 a §
      förundersökningskungörelsen gäller för ärenden av aktuellt slag, med god marginal
      försuttits. Något godtagbart skäl till varför handläggningen drog ut på tiden har inte
      framkommit.
      Polismyndigheten har uppenbart att självständigt se till att behövliga utrednings-
      åtgärder kommer till stånd i rätt tid, men åklagaren kan som förundersökningsledare
      inte undkomma sitt ansvar att bevaka ärendet med de intervaller som ärendets
      beskaffenhet kräver. I det aktuella fallet har några av de beslutade kompletteringarna
      bl.a. med hänsyn till bevisvärdet bort utföras snarast. Inte heller här förfogar
      åklagaren över tillgängliga resurser. De dokumenterade påminnelserna från
      åklagarens sida kan dock inte anses vara tillräckliga. Vad gäller handläggningen av
      den begäran om överprövning som inkom till kammaren i september 2006, vill jag
      inledningsvis anföra att det inte kan accepteras att en sådan begäran blir liggandes på
      kammaren utan åtgärd i nästan tre månader. Inte minst då ett särskilt skyndsamhets-
      krav har gällt för ärendet.
      Kammarchefen har lämnat en förklaring till varför överprövningsärendet kom att
      hanteras på det sätt som skedde. Jag har självfallet förståelse för att prioriteringar
      måste göras i verksamheten, allra helst om det råder en pressad arbetssituation på
      kammaren. Det kan dock inte ursäkta det inträffade. Det är tillfredsställande att
      kammaren numera har kommit till rätta med personalsituationen och att arbetet
      fördelas enligt nya, till synes mer rationella principer.
      Avslutningsvis vill jag, liksom kammarchefen, peka på de förbättringar som
      skett inom åklagarväsendet under den gångna våren. Införandet av föreskrifter
      och allmänna råd om bevakning och uppföljning vid Åklagarmyndigheten av
      pågående förundersökningar (ÅFS 2007:5) syftar till att skapa bättre rutiner kring
      uppföljningen av kammarens öppna ärenden. Även införandet av Åklagarmyndig-
      hetens nya målhanteringssystem skapar bättre förutsättningar för den enskilde
      handläggaren och för kammarledningen att ha en god överblick över ärendena på
      den egna roteln respektive hela kammaren.
Anmälarna inkom med yttrande över remissvaren.
                                                                  Dnr 5976-2006   Sid 4 (8)



Bedömning
En förundersökning skall bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger.
Finns det inte längre skäl att fullfölja förundersökningen skall den läggas ned ( 23
kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken).

Enligt 2 a § FUK skall en förundersökning där målsäganden vid tiden för anmälan
inte fyllt 18 år bedrivas särskilt skyndsamt, om brottet är riktat mot bl.a. mål-
sägandes hälsa och det för brottet är föreskrivet fängelse mer än sex månader.
Förundersökningen skall vara avslutad och beslut fattat i åtalsfrågan så snart det
kan ske och inom tre månader efter den tidpunkt då det finns någon som är
skäligen misstänkt för brottet. Tidsfristen får överskridas endast om det är
motiverat med hänsyn till utredningens beskaffenhet eller andra särskilda
omständigheter. Som exempel på detta anförs i förarbetena att fristen får över-
skridas vid mycket omfattande utredningar eller om många barnförhör behöver
hållas. Personalbrist eller förekomst av ett stort antal ärenden av förturskaraktär
utgör däremot inte skäl att överskrida fristen (SOU 2000:42 s. 91).

Det är undersökningsledaren som har ansvar för förundersökningen i dess helhet.
Han skall se till att utredningen bedrivs effektivt och att den enskildes rätts-
säkerhetsintressen tas till vara. Undersökningsledaren skall också ge dem som
biträder honom behövliga direktiv för arbetet (1 a § förundersökningskungörelsen
[1947:948, FUK]).

Av utredningen framgår att polis den 14 januari 2005 beordrades till viss plats med
anledning av misstanke om att en man skulle ha misshandlat en pojke. På platsen
hölls förhör med målsäganden och en person delgavs också misstanke om brott. Av
den anmälan som upprättades framgick att föräldrarna skulle skjutsa pojken till
vårdcentralen för översyn och dokumentation och att polis hade fotograferat
pojkens skada i huvudet. Den nyss nämnda tidsfristen har således börjat löpa 14
januari och beslut i åtalsfrågan skulle ha fattats senast den 14 april.

Det kom emellertid att dröja till den 30 maj innan FF beslutade att
förundersökningen skulle läggas ned. Innan dess hade i februari ett vittnesförhör
hållits vid vilket vittnet bl.a. uppgav att det fanns ytterligare ett vittne till
händelsen. Såväl målsäganden som den misstänkte hade hörts en gång till. Vidare
hade journalanteckningar infordrats.

Förundersökningen kom sedan att återupptas under sommaren för att därefter, vid
ytterligare två tillfällen läggas ned och återupptas på nytt. Förundersökningen lades
därefter ned i maj 2007. Det hade då gått två år och fyra månader sedan händelsen
inträffade. Efter varje beslut om återupptagande har ytterligare utredningsåtgärder
vidtagits men jag konstaterar att det inte vid något tillfälle efter februari 2005
tillkommit uppgifter om ny, inte tidigare känd bevisning, utan de åtgärder som
genomförts har varit att höra personer som var kända i utredningen redan då och att
införskaffa rättsintyg.

Åklagarmyndigheten har anfört att utredningsåtgärderna har varit för få och för
sent utförda och att något godtagbart skäl till detta inte har framkommit. Jag delar
                                                                     Dnr 5976-2006   Sid 5 (8)



den uppfattningen. Förundersökningsledaren har det övergripande ansvaret och
skall ge dem som biträder honom behövliga direktiv för arbetet. Det har således
ankommit på FF att se till att ärendet utreddes på ett korrekt sätt. Jag vill här
påpeka att det förhållandet att anmälda brott utreds på ett kompetent och
omdömesgillt sätt är av grundläggande betydelse för tilliten till samhällets
brottsutredande verksamhet.

Under de perioder som förundersökningen har bedrivits kan jag också konstatera
att det vid flera tillfällen dröjt lång tid mellan de åtgärder som vidtagits. Polis-
myndigheten har i sitt remissvar bl.a. anfört att orsaken till den långa hand-
läggningstiden berodde på bristande rutin i kombination med stor arbetsbelastning
hos handläggaren. Hög arbetsbelastning är, som framgått ovan, inte ett godtagbart
skäl till att utredningen inte bedrivits med särskild skyndsamhet.

Åklagare har vid flera tillfällen skriftligen i direktiv och påminnelser påtalat att
ärendet skall handläggas skyndsamt och med förtur. FF har därutöver uppgett att
muntliga kontakter kan ha förekommit utan att detta dokumenterats. I något fall har
han själv angett att det gått för lång tid innan han påminde i ärendet. Jag vill med
anledning härav erinra om att i de fall som en i lag eller annan författning fastlagd
tidsfrist gäller för handläggningen av ett ärende ställs särskilt stora krav på aktivitet
från förundersökningsledarens sida. Jag delar naturligtvis också
Åklagarmyndighetens uppfattning att det är inte är acceptabelt att det inte vidtas
någon åtgärd med anledning av en begäran om överprövning på nästan tre
månader.

Med anledning av att DD uppgett att hans uppfattning är att en ny tidsfrist på tre
månader börjar löpa ”från början” om en förundersökning återupptas vill jag
nämna följande.

Kommittén mot barnmisshandel uttalade i betänkandet som föregick införandet av
2 a § FUK att en lång handläggningstid innebär en pressande väntan för alla
inblandade. Utredningstiden kan innebära stora påfrestningar på ett barn. För
barnets del har tiden som rör övergreppet och den process som en anmälan startar
en helt annan dimension, än den tid som vuxenvärlden ser. Införandet av en
tidsfrist i sig skulle enligt kommittén medföra en snabbare handläggning eftersom
dessa ärenden då alltid måste prioriteras och resurser avsättas för arbetet. Vidare
anfördes att det förhållandet att nya brott upptäcks under förundersökningens gång
inte innebär att en ny tidsfrist börjar löpa. Dessa nya brott kunde däremot utgöra
skäl för att överskrida tidsfristen (SOU 2000:42 s. 85 f. och s. 91) Bestämmelsen
tillkom således för att säkerställa att brott begångna mot barn skulle utredas med
särskild skyndsamhet. Det förhållandet att en förundersökning lagts ned och sedan
återupptagits kan, mot den bakgrunden, enligt min uppfattning, inte innebära att en
ny tidsfrist börjar löpa. En annan sak är att det förhållandet att en förundersökning
lagts ned och sedan återupptagits, i det enskilda fallet, kan utgöra ett godtagbart
skäl att överskrida fristen. Jag har emellertid inte funnit att sådana skäl förelegat i
detta ärende.
                                                                        Dnr 5976-2006      Sid 6 (8)



I ett ärende av aktuellt slag, där målsäganden och vittnen endast är drygt 10 år
gamla vid den anmälda händelsen, är det givetvis helt oacceptabelt att ärendet i
realiteten kommer att handläggas under så lång tid som två år och fyra månader.
Jag har således starka invändningar mot hur ärendet hanterades. För detta förtjänar
i första hand FF kritik. Jag är också kritisk till att DD inte tidigare vidarebefordrade
begäran om överprövning som inkom i september 2006. Inte heller
polismyndigheten kan undgå kritik för den tidvis långsamma handläggningen.

Vad som i övrigt framkommit i ärendet föranleder inte någon ytterligare åtgärd
eller något uttalande från min sida.

Ärendet avslutas.

–––

Bilaga till JO:s beslut i ärende 5976-2006
FF uppgav bl.a. följande.
      Som tidigare konstaterats var jag förundersökningsledare i ärende C-8-104-05 från
      och med den 17 januari 2005 till augusti 2006. Mitt minne av handläggningen av
      ärendet börjar förvisso förblekna något men min allmänna minnesbild är att ärendet
      engagerade båda både mig och utredaren under ärendets gång. Enligt min upp-
      fattning rådde det inga tveksamheter om vilka utredningsåtgärder som skulle göras
      men jag fick tidigt klart för mig att utredaren var mycket arbetsbelastad och att hon
      var tvungen att göra prioriteringar. Arbetsbelastningen var för övrigt hög även för
      min egen del.
      Såvitt jag minns hade jag och polisens utredare ärendet aktuellt för varandra
      fortlöpande genom olika kontakter även i samband med att andra ärenden
      diskuterades. Det är möjligt att jag i något fall då missade att se till att detta
      diariefördes på sätt som i så fall bort ske. Vid genomgång av diariet (jag har nu inte
      genomläst den arkiverade akten hos polisen) kan jag konstatera att det synes ha dröjt
      från mitten av januari 2005 till början av maj 2005 innan jag sände ut en skriftlig
      påminnelse till polisen. Detta beklagliga dröjsmål har sin bakgrund i den svåra
      arbetssituationen som då rådde på åklagarkammaren. Åtgärder har vidtagits både på
      central nivå och lokalt här på åklagarkammaren för att förbättra arbetssituationen.
      När jag fattade beslut om nedläggning av förundersökningen i två omgångar över-
      vägde jag också på mitt tjänsteansvar om ytterligare utredningsåtgärder på något
      avgörande sätt skulle medföra någon förändring i bedömningen av ärendet och även
      av gärningen. I samband med att det var dags att fatta beslut om förundersökningens
      fortsättande eller inte för tredje gången ansåg jag att det var mest korrekt att ärendet
      bedömdes av någon annan åklagare som inte hade fattat beslut i ärendet tidigare och
      som kanske såg på detta med nya ögon.
DD uppgav bl.a. följande.
      Kå FF var förundersökningsledare i ärendet efter det att detta kom
       in till åklagarkammaren den 17 januari 2005 och fram till i början av augusti 2006.
      Vice chefsåklagare EE har inte varit förundersökningsledare, men beslutade i
      ärendet den 4 augusti 2006. Undertecknad var förundersökningsledare under tiden
      den 6 mars - 8 maj 2007.
      FF är en aktiv förundersökningsledare. Jag har därför inte någon anledning att
      betvivla att han i ärendet haft återkommande kontakter med polisens utredningsman.
      Detta gäller såväl den första förundersökningsperioden mellan den 17 januari - 30
      maj 2005 som den andra förundersökningsperioden som var mellan den 7 juli - 24
      november 2005 samt den tredje förundersökningsperioden under tiden den 16 maj -
      augusti 2006.
                                                                  Dnr 5976-2006     Sid 7 (8)



Det är bara att beklaga att alla kontakter inte har dokumenterats i diariet. Detta är
emellertid inte så konstigt. Ett samtal med en utredningsman rör sällan bara ett
ärende. Ofta avhandlas många ärenden vid ett och samma telefonsamtal och det är
då i praktiken svårt att alltid fullfölja en diarieföring i samtliga aktuella ärenden.
Särskilt inte när åklagaren avbryts av ett nytt telefonsamtal eller att denne skyndar
till en domstolsförhandling. Samtalet med utredningsmannen äger inte heller alltid
rum på åklagarkammaren och risken för att glömma bort att diarieföra en händelse
ökar naturligtvis när åklagaren inte har tillgång till en av Åklagarmyndighetens
persondatorer med Brådis/Cåbra. Åklagaren har ofta en god kännedom om den svåra
arbetssituationen hos polisen. Många åklagare har därför tidigare avstått från att
ständigt skicka påminnelser till polisen. De känner också till att kammarledningen
och rotelcheferna kontinuerligt diskuterar övergripande frågor såsom resurs-
fördelning, utredningstider m.m.
FF är stresstålig och har en hög arbetskapacitet. Han klarar av att samtidigt
handlägga större ärenden med frihetsberövade. FF är därför en viktig åklagare vid
kammaren och jag är beroende av att han handlägger vissa ärenden. Arbetsuttaget är
därför stort. Bristen att inte i tid skicka påminnelser till polisen måste ses mot
bakgrund av vad jag nu redovisat. FF avslutade dessutom ärendet omgående efter
det att detta hade redovisats av polisen den 27 maj respektive den 21 november
2005.
Efter det att förundersökningen hade återupptagits efter överprövning i maj 2006
genomfördes vissa kompletteringar. FF ansåg att han trots detta ändå inte kunde
styrka brott. Jag minns att FF då (troligtvis i början av augusti månad 2006) vände
sig till mig med anledning av att han ansåg att det inte var lämpligt att han
fortsättningsvis var förundersökningsledare. FF förklarade att målsägandens far vid
några tillfällen ringt till FF i syfte att försöka påverka FF. Fadern hade vid dessa
tillfällen även ringt till mig och tydligt givit uttryck för sitt missnöje. Jag delade
därför FF:s uppfattning att det var lämpligt att överlämna handläggningen till en
annan åklagare. Jag bad kammarens vice chefsåklagare EE att överta
handläggningen. EE tog omgående del av utredningen och fattade omedelbart ett
beslut den 4 augusti 2006. EE:s handläggningstid var således mycket kort.
Hur tidsfristen rörande det särskilda skyndsamhetskravet skall beräknas för den
händelse en förundersökning återupptas framgår inte av lagtext och inte heller av
några riktlinjer vid Åklagarmyndigheten. En ”frysning” av tidsfristen när en
förundersökning läggs ned och som sedan fortsätter att löpa från ”frysningsdagen”
skulle få orimliga konsekvenser eftersom detta i så fall skulle kunna medföra att
förundersökningsledaren kan hamna på ”minus” redan samma dag som en för-
undersökning återupptas. Enligt min uppfattning måste det vara så att en ny tidsfrist
på tre månader börjar löpa ”från början” om en förundersökning återupptas. Detta
bör gälla oavsett hur många gånger en förundersökning läggs ned eller återupptas.
Tidsfristen kan heller inte börja löpa innan överåklagarens beslut om att återuppta
förundersökningen kommit åklagarkammaren tillhanda.
Slutsatsen blir därför att det särskilda skyndsamhetskravet på högst tre månader inte
iakttogs under den första och den andra förundersökningsperioden, men att tids-
fristen iakttogs under den tredje och den fjärde förundersökningsperioden.
Ansvaret för tidsöverskridandet under den första och den andra förundersökningen
kan inte enbart åläggas åklagaren. Åklagaren har det övergripande ansvaret och skall
vara aktiv. I detta ligger givetvis att även påminna polisen om vikten av att ett
ärende redovisas i enlighet med gällande lagstiftning. Saken är dock inte helt
okomplicerad. När det gäller frågan om vilka resurser som polisen avsätter för vissa
typer av ärenden så är detta en sak som åklagaren inte råder över. Att översända
påminnelser till polisen är därför ibland mer av formell betydelse och behöver tyvärr
inte alltid innebära att konkreta utredningsåtgärder vidtas. FF har med stor säkerhet
diskuterat ärendet med utredningsmannen och i samband med detta också påmint om
att ärendet måste redovisas. FF:s arbetsbelastning var hög. Det totala
tidsöverskridandet är trots allt inte allt för omfattande. Mot bakgrund av dessa
förhållanden så anser jag att FF inte skall lastas för tidsöverskridandet under de
första två förundersökningarna.
                                                                    Dnr 5976-2006     Sid 8 (8)



I juli 2005 beslutade FF att återuppta förundersökningen. Han gjorde detta efter det
att målsägandens far hade ringt FF och även skickat in en skrivelse. Jag anser att
detta visar att FF inte hade låst sig, utan att han var beredd att pröva saken på nytt.
FF ansåg i augusti 2006 att det inte var lämpligt att han skulle besluta i ärendet efter
den tredje förundersökningen. Även detta anser jag visar att FF:s handläggning varit
professionell och inte bristfällig eller felaktig såsom anmälaren får anses göra
gällande. Mitt beslut att i augusti 2006 överlämna ärendet till kammarens vice
chefsåklagare visar också att vi från åklagarkammarens sida velat markera att vi tar
saken på allvar. Detsamma gäller mitt beslut att själv träda in som förundersöknings-
ledare under den sista fjärde förundersökningen. Jag har också i en särskild
beslutshandling försökt att så tydligt som möjligt redovisa mina överväganden och
skälen för mitt beslut att den 8 maj 2007 lägga ned förundersökningen. Jag anser
således att anmälarens kritik mot vår handläggning är felaktig och att de beslut som
fattats varit juridiskt väl underbyggda.
Hösten 2006 var kammarens chefsadministratör sjukskriven. Jag saknade därför det
stöd som jag som kammarchef behöver rörande administrationen av viktiga delar av
ekonomi- och personalfrågor. Chefsadministratören är också arbetsledare för
kammarens sekreterare och svarar även för bevakningen av att administrativa
ärenden såsom t ex överprövningsärenden handläggs på ett korrekt sätt. Även detta
arbete var jag tvungen att till stor del försöka att själv utföra. Min arbetssituation var
därför mycket pressad. Detta framgår också tydligt när jag försöker att återskapa
situationen genom att se i både min och kammarens arbetskalender och målbok. Jag
känner att detta förhållande är den främsta orsaken till att jag inte hann och orkade
med att ombesörja att yttrande lämnades och att överprövningsärendet översändes
för överprövning med den skyndsamhet som jag nu i efterhand anser att jag borde ha
gjort. Jag vill dock framhålla att vice chefsåklagare EE omgående beslutade och
översände överprövningsärendet när han fick del av begäran om överprövning. Han
kan därför inte lastas för tidsutdräkten.
Åklagarmyndigheten har under lång tid arbetat med frågor kring balanser och
handläggningstider och hur vi bör organisera verksamheten för att undvika att
gällande tidsfrister inte hålls. Detta arbete har resulterat i att Åklagarmyndigheten
utarbetat särskilda föreskrifter och allmänna råd om bevakning och uppföljning av
pågående förundersökningar (ÅFS 2007:5). Verksamheten vid Åk Norrköping
inriktas självfallet på att åklagarna iakttar dessa riktlinjer och genomför systematiskt
s.k. rotelvård i syfte att inte några ärenden skall bli liggande. Det nya diarieförings-
systemet Cåbra är också utvecklat för att varje åklagare bättre skall kunna
kontrollera vilka ärenden som denne har öppna och som måste åtgärdas. Vi har
således under 2007 fått bättre instrument för att kunna handlägga prioriterade
ärenden med den skyndsamhet som lagstiftningen kräver.
Arbetsbelastningen vid kammaren var ansträngd under 2005 och även under 2006
då två åklagare var föräldralediga samtidigt. Genom personalavdelningens försorg
har en nyrekrytering skett som under 2007 på ett positivt sätt bidragit till att minska
arbetsbelastningen för åklagarna. En ny heltidsarbetande chefsadministratör till-
träder den 3 september 2007. Detta kommer att få stor betydelse för kammarens
sekreterare som åter får en arbetsledare på heltid vid sidan av mig. Jag kommer
för egen del att avlastas och bör därför mer kraftfullt kunna ägna mig åt den över-
gripande styrningen och ledningen av kammaren. Chefsadministratör kommer också
att kunna hjälpa mig med att t ex bevaka att överprövningsärenden handläggs inom
rimlig tid.
Sedan årsskiftet 2006/2007 fördelas därför ärendena på åklagarna efter helt nya
principer; tre åklagare handlägger kammarens ärenden rörande relationsvåld, tre
åklagare handlägger samtliga ärenden rörande unga lagöverträdare och målsäganden
under 18 år. Motsvarande tre åklagare handlägger polisledda förundersökningar och
tre åklagare svarar för kammarens övriga ärenden. Genom denna organisation anser
jag att vi skapat bättre förutsättningar för att åklagarna skall kunna koncentrera sig
på en eller några begränsade ärendetyper. På så sätt tror jag att åklagarna bättre orkar
med attraktivt följa upp sina ärenden och bevaka tidsfrister. Inom respektive grupp
kan åklagarna också hjälpa varandra genom att omfördela ärenden.
