# Kritik mot dels en åklagare för att en försvarare inte tilläts närvara vid ett inledande förhör med en person som delgavs misstanke om mord, dels en polismyndighet för att åklagarens direktiv inför förhöret inte vidarebefordrades till förhörsledarna

JO 2008-09-12 dnr 600-2007

BESLUT
                                                                       Datum              Dnr                     Sid
                                                                       2008-09-12         600-2007               1 (4)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Kritik mot dels en åklagare för att en försvarare inte tilläts närvara vid ett
                        inledande förhör med en person som delgavs misstanke om mord, dels
                        en polismyndighet för att åklagarens direktiv inför förhöret inte
                        vidarebefordrades till förhörsledarna

## Anmälan

Advokaten AA begärde i en anmälan att JO skulle granska vice chefsåklagaren BB
                        vid Åklagarmyndigheten, Västerorts åklagarkammare i Stockholm, beslut att inte
                        tillåta honom att närvara vid ett förhör under vilket hans klient delgavs misstanke
                        om bl.a. mord. Vidare ifrågasatte han att polisen vid tillfället höll ett mycket
                        utförligare förhör med klienten än vad BB gett direktiv om. AA uppgav bl.a.
                        följande.

                        Måndagen den 5 februari 2007 efter kontorstid kontaktades han av CC som
                        berättade att han var anhållen i sin frånvaro. CC var mycket skärrad och hade
                        bestämt att han ville inställa sig hos polisen och redogöra för sina förehavanden.
                        Även CC:s bror hade beslutat att inställa sig hos polisen och hade därför kontaktat
                        advokaten DD. AA ringde därefter utredningsmannen vid polisen i Solna och
                        meddelade att de två misstänkta skulle inställa sig.

                        På polisstationen meddelade en polisman att varken han, eller DD, som inställt sig
                        tillsammans med CC:s bror, skulle få närvara vid förhör eftersom de inte var
                        förordnade som offentliga försvarare. Eftersom AA fann detta svar märkligt bad
                        han att få kontakt med BB. Denne bekräftade polismannens besked. AA förklarade
                        för BB att han tyckte att beskedet var märkligt och att CC ville ha honom som
                        privat försvarare fram till dess att han kunde förordnas av tingsrätten. Han
                        förklarade vidare för BB att han ville att BB skulle meddela polismannen att
                        förhöret fick anstå fram till dess att han förordnats som offentlig försvarare. Vidare
                        meddelade AA att han inte kunde närvara vid ett sådant förhör förrän efter
                        rättegångsdagens slut nästföljande dag. Efter att polismannen talat med BB fick
                        han beskedet av polismannen att CC skulle delges brottsmisstanken och att det fick
                        bestämmas tid för förhör nästa dag.

                        Vid rättegångsdagens slut nästa dag och sedan AA förordnats till offentlig
                        försvarare fick han av CC veta att förhöret redan ägt rum och att detta hade pågått



 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                               www.jo.se
                                                                  Dnr 600-2007   Sid 2 (4)




under en och en halv timme. Vid förhöret delgavs CC misstanke om mord och sju
fall av försök därtill. Den berättelse CC lämnade var sådan att det gjordes gällande
att en nödvärnssituation förelegat, vilket innebar att uppgifterna i förhöret var
utomordentligt betydelsefulla för den fortsatta processen.

Utredning
Handlingar i åklagarkammarens ärende 102E-998-07 infordrades och granskades
varvid följande framkom.

I diariebladet var antecknat att en åklagare den 4 februari 2007 hade beslutat att CC
skulle hämtas till förhör. Vidare angavs att förhör enligt 23 kap. 9 §
rättegångsbalken (RB) påbörjades den 5 februari 2007 kl. 20:22 varefter CC
anhölls av BB kl. 21:30. Enligt förhörsprotokollet pågick förhöret mellan kl. 20:23
och 21:20. CC delgavs misstanke om brott och redogjorde därefter för sina
förehavanden aktuell kväll. Kriminalinspektörerna EE och FF ledde förhöret som
angavs vara ett förhör enligt 24 kap. 8 § RB. I protokollet var antecknat att CC inte
önskade försvarare vid förhöret. Vidare angavs att han önskade biträde av den
försvarare, vars namn han inte kom ihåg, som följt med till polisstationen.

Ärendet remitterades till Åklagarmyndigheten som inkom med upplysningar och
yttrande över vad som framförts i AA:s anmälan.

På tvångsmedelsblanketten var antecknat att GG/FF hade föredragit ärendet och att
BB den 5 februari 2007 beslutat att CC var skäligen misstänkt. Tidpunkterna för
påbörjande av förhöret och för anhållandet var desamma som antecknats i
åklagarkammarens diarieblad, dvs. kl. 20:22 respektive kl. 21:30. Inga
anteckningar om direktiv till polisen fanns på blanketten.

AA bereddes tillfälle att yttra sig över remissvaret och uppgav bl.a. att
anteckningen i förhöret om att CC inte önskade biträde vid detta inte speglade
dennes egentliga uppfattning. Eftersom hans huvudman hade inställt sig vid
polisstationen tillsammans med honom var det naturligtvis alldeles uppenbart att
han önskade hans biträde vid förhöret.

Ärendet remitterades till Polismyndigheten i Stockholms län som inkom med
upplysningar och yttrande över varför förhöret med CC blivit mer omfattande än
vad åklagaren hade gett direktiv om.

I ett beslut den 12 september 2008 anförde chefsJO Melin följande.

Bedömning
Av utredningen framgår att AA på kvällen den 5 februari 2007 inställde sig hos
polisen i Solna tillsammans med sin klient CC som skulle höras i en
förundersökning gällande misstanke om mord. BB tillät då inte AA att delta vid
förhöret med hänvisning till att denne inte var förordnad som offentlig försvarare.
                                                                    Dnr 600-2007    Sid 3 (4)




I 23 kap. 10 § andra stycket rättegångsbalken (RB) föreskrivs, i den lydelse som
var aktuell vid tillfället, att vid förhör som enligt 18 § andra stycket hålls på den
misstänktes begäran, har han och hans försvarare rätt att närvara. Även vid annat
förhör får försvararen närvara, om det kan ske utan men för utredningen. Sedan den
1 april 2008 finns motsvarande bestämmelse i fjärde stycket, språkligt och
redaktionellt ändrad, men utan någon ändring i sak.

Frågan om när en försvarares närvaro kan vara till men för utredningen har, som
Åklagarmyndigheten anmärkt, prövats i JO 1956 s. 96. Där uttalas (s. 116 f.) att en
bedömning måste göras efter omständigheterna i det enskilda fallet och att ett
avvisande måste vara grundat på objektivt godtagbara skäl. När det är fråga om
förhör med andra bevispersoner än den misstänkte kan men för förundersökningens
fortsatta bedrivande föreligga, eftersom försvararen inte har tystnadsplikt gentemot
den misstänkte. När det däremot gäller förhör med den misstänkte, kan försvararen
inte avvisas på den grunden. Möjligheterna att vägra försvararen att närvara vid
förhör med den misstänkte måste därför vara ytterst begränsade. JO ansåg att en
sådan möjlighet kunde finnas i undantagsfall, nämligen om försvararen måste antas
komma att uppträda på sådant sätt, att förhörets behöriga gång stördes eller att ett
ordnat förhör till och med omöjliggjordes. Detta förutsatte emellertid att
försvararen vägrar att rätta sig efter förhörsledarens föreskrifter rörande
försvararens rätt att yttra sig under förhöret.

I doktrinen har det, som Åklagarmyndigheten framhållit, med hänvisning bl.a. till
nyss nämnda avgörande, sagts att försvararen har en på det hela taget ovillkorlig
rätt att delta i förhör med sin klient (jfr Ekelöf m.fl. Rättegång V, 7:e upplagan, s.
133 och Fitger, Rättegångsbalken, del 2, s. 23:45). Fitger nämner också som
exempel på när en försvarare inte kan tillåtas att närvara, utöver den nyss angivna
situationen, att personen den misstänkte anlitar är allmänt olämplig.

Europadomstolen har i flera avgöranden haft att pröva om vägran att låta försvarare
närvara vid inledande polisförhör står i strid med artikel 6:1 och 6:3 i den
europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna. Domstolen har uttalat att artikel 6 normalt kräver att en
person ska kunna biträdas av advokat redan under de inledande förhören. Denna
rättighet, som inte framgår uttryckligen av konventionen, kan endast begränsas om
det finns goda skäl för det. Det avgörande är om den misstänkte, med hänsyn till
handläggningen av målet i dess helhet, har förvägrats en rättvis rättegång
(domstolens dom den 8 februari 1996 i målet John Murray ./. Förenade
Konungariket, se vidare Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 3:e
upplagan, s. 286 f.).

CC var misstänkt för ett mycket allvarligt brott. Han kom till polisstationen på
kvällen tillsammans med AA. Det kan inte ha rått något tvivel om att han önskade
biträde av AA som försvarare. Eftersom tingsrätten inte hade expeditionstid var det
inte möjligt att då begära ett förordnande för AA som offentlig försvarare för CC.
                                                                     Dnr 600-2007    Sid 4 (4)




AA har dock uppgett att han sade till BB att han tills vidare biträdde CC som privat
försvarare.

Som Åklagarmyndigheten angett var det förhållandet att AA inte var förordnad
som offentlig försvarare inte ett godtagbart skäl att inte tillåta honom att närvara
vid förhöret. Om en misstänkt vill biträdas av en advokat saknar det betydelse om
denne är förordnad som offentlig försvarare eller företräder den enskilde som
privat försvarare. Det har heller inte framförts något annat objektivt godtagbart skäl
till att AA inte skulle få närvara. BB förtjänar därför allvarlig kritik för att han inte
tillät AA att närvara vid förhöret med CC.

När det sedan gäller genomförandet av det inledande förhöret med CC har BB, som
AA uppgett, bekräftat att han muntligen gav direktiv till en polisman att CC vid
förhöret endast skulle delges brottsmisstanke och höras om sin inställning till
denna samt att ett utförligare förhör skulle anstå till följande dag. Jag har inte
någon anledning att betvivla dessa uppgifter.

Trots de givna direktiven kom ett förhållandevis långt och utförligt förhör att hållas
med CC den aktuella kvällen. Enligt polismyndigheten har det inte gått att
klarlägga vem som mottog direktiven från BB. Såvitt framgår av remissvaret hade
de båda förhörsledarna inte haft någon kontakt med BB innan förhöret påbörjades.
Eftersom de således, såvitt utredningen visat, inte känt till BB:s direktiv saknar jag
underlag för att rikta kritik mot dem för det sätt som förhöret genomfördes på.

Jag finner det emellertid märkligt att ingen hos polisen kunnat erinra sig det
direktiv som gavs av BB. Eftersom jag dock anser att utredningen klarlagt att BB
muntligen lämnat direktiv om genomförandet av det inledande förhöret till en
polisman, finner jag likväl skäl att kritisera polismyndigheten för att åklagarens
anvisningar inte kom att vidarebefordras till förhörsledarna så att förhöret kunde
begränsas på det sätt som angavs i direktivet. Det inträffade visar också på vikten
av att givna direktiv dokumenteras.
