# Initiativärende: Inspektion av Migrationsverkets förvar

JO 2011-05-19 dnr 6090-2009

## Beslut

BESLUT
                                                                        Datum                Dnr                     Sid
                                                                        2011-05-19           6090-2009             1 (66)
Justitieombudsmannen
Hans-Gunnar Axberger




                        Initiativärende: Inspektion av Migrationsverkets förvar


                        (Beslut av JO Axberger den 19 maj 2011, dnr 6090-2009)

                        Beslutet i korthet
                        Bakgrund
                        Utlänningar som inte får vistas i Sverige eller vars rätt att uppehålla sig i landet är
                        oklar kan tas i förvar. De ska som huvudregel vistas i särskilda förvarslokaler.
                        Migrationsverket ansvarar för dessa. Förvaren har inspekterats på initiativ av JO
                        Hans-Gunnar Axberger. I detta beslut redovisas resultatet.

                        Allmänt intryck
                        Det allmänna intrycket av den utredning som genomförts är att den verksamhet
                        som bedrivs vid förvaren fungerar väl. Utredningen visar dock även på ett antal
                        problem och brister, som i vissa delar är allvarliga.

                        Övergripande iakttagelser
                        Handläggningen vid de olika förvarsenheterna är inte enhetlig. Orsaken är förmod-
                        ligen brist på central styrning och förvarens heterogena arbetssätt. Det är angeläget
                        att Migrationsverket tar ett större ansvar för förvarsverksamheten.

                        Migrationsverket kan inte redovisa tillförlitlig statistik. Det gör det svårt att ut-
                        värdera förvarsverksamheten. Förvarsverksamhetens särart kan inte ursäkta de
                        brister som förekommer.

                        Förvarstider m.m.
                        Förvarstiderna i Migrationsverkets ärenden håller sig inom de ramar som godtas i
                        gällande rätt. I beslutet understryks likväl att frihetsberövande är den mest ingrip-
                        ande åtgärd som det allmänna kan utsätta den enskilde för. Tvång av det slaget
                        måste användas med stor återhållsamhet och bara när det är helt nödvändigt.

                        Migrationsverket har ett övergripande ansvar för att handläggningen i samtliga
                        förvarsärenden är effektiv. I detta ingår att frihetsberövandet ska vara så kortvarigt
                        som möjligt. Förvaren bedriver ett visst arbete med att påverka förvarstidernas
                        längd. Om detta ska leda till framgång måste arbetet utföras på ett genomtänkt och
                        organiserat sätt. Så är inte alltid fallet.


 Riksdagens ombudsmän                        E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                   Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                            Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4              Fax:           08-21 65 58                                www.jo.se
                                                                   Dnr 6090-2009    Sid 2 (66)



Så kallade säkerhetsplaceringar i kriminalvård
Enligt utlänningslagen finns flera möjligheter att komma till rätta med en förvars-
tagen som utgör en säkerhetsrisk. Utredningen visar att Migrationsverket endast
använder det mest ingripande alternativet, som innebär att den förvarstagne hamnar
i häkte.

Det är principiellt felaktigt att placera förvarstagna tillsammans med personer som
misstänks för att ha begått brott. En häktesplacering innefattar vidare en mycket
mer kännbar frihetsinskränkning än vad som gäller för vistelse vid ett förvar. Med-
an förvaren präglas av en tydlig ambition att vara så öppna som möjligt, där verk-
samheten och personalens kompetens är anpassade till ändamålet, är förhållandena
på häktena i många avseenden de motsatta. Den förvarstagne tvingas tillbringa
större delen av dygnet inlåst i en cell. Risken för att häktesplaceringen leder till
eller spär på psykiska besvär är uppenbar.

Migrationsverket kritiseras för att ha infört en praxis som innebär att lagstiftningen
om kriminalvårdsplacering tillämpas på ett felaktigt sätt. Eftersom detta bedöms
leda till att enskilda utlänningar utsätts för mer kännbara frihetsinskränkningar än
vad som skulle vara fallet vid en korrekt rättstillämpning är kritiken av allvarligt
slag.

Förvarstagna som häktesplaceras för att de utgör en fara för sig själva
Migrationsverket placerar regelmässigt förvarstagna som bedöms utgöra en fara för
sig själva i häkte. Förvaren anser sig sakna kompetens och resurser för att ta hand
om dessa personer. Häktesplacering får emellertid antas vara särskilt olämplig för
just dem som är i sådant psykiskt skick att de inte kan vistas på ett förvar. Det syn-
es inte finnas någon som anser att den tillämpade ordningen är lämplig. Att den
ändå praktiseras är lika beklagligt som beklämmande.

Förfarandet bedöms sakna erforderligt lagstöd. Det framstår av humanitära och
principiella skäl som oacceptabelt att en sjuk person, som inte är farlig för någon
annan än sig själv, placeras i häkte bland brottsmisstänkta endast av det skälet att
han eller hon inte kan ges ett adekvat omhändertagande inom Migrationsverkets
verksamhet. Varje gång det sker innebär det en kränkning av den frihetsberövades
mänskliga rättigheter. Som ansvarig myndighet förtjänar Migrationsverket mycket
allvarlig kritik för detta pågående missförhållande.

Så kallade transportplaceringar i kriminalvård
Lagstiftningen ger Migrationsverket möjlighet att tillgripa kriminalvårdsplacering
när ”synnerliga skäl” föreligger. Bestämmelsen används i samband med transport-
er. Den omfattande tillämpningen stämmer därvid illa överens med lagtextens
lydelse. Det finns tecken på att bestämmelsen överutnyttjas. Den främsta anled-
ningen till den omfattande tillämpningen synes dock vara att behovet av transport-
placeringar är betydligt större än vad som förutsågs av lagstiftaren. Lagstiftningen
bör ses över.

Det har framkommit att ingripandena regelmässigt är alltför långvariga. I lagens
förarbeten talas om ”några timmar eller en natt”; i praktiken pågår placeringarna
                                                                   Dnr 6090-2009    Sid 3 (66)



ofta i flera dagar, och ibland bortemot en vecka. Det är inte försvarligt att den som
inte begått eller är misstänkt för brott frihetsberövas på det sättet. Migrationsverket
förtjänar kritik för de brister som föreligger.

Behörighet att fatta beslut om placering i kriminalvård
Placering i kriminalvård är det mest ingripande beslut som kan fattas i förvars-
verksamheten. De bör av rättssäkerhetsskäl fattas av särskilda befattningshavare.
Vid flera förvar får emellertid handläggare, och i något fall även timanställda, fatta
sådana beslut. Delegationsrätten har sträckts alldeles för långt. Den ordning som
tillämpas förtjänar kritik.

Omprövning av beslut om placering i kriminalvård
De som placerats i kriminalvård besöks av personal från förvaren. Syftet är att ut-
reda om den förvarstagne kan återtas till en förvarslokal. Utredningen visar att för-
farandet har flera brister. Det framstår som informellt och rättsosäkert. Skyldig-
heten att ompröva besluten om kriminalvårdsplacering bör lagregleras. Till så skett
bör Migrationsverket säkerställa att det finns erforderliga rutiner och att de följs.

Vid inspektionerna uppmärksammades även att ett antal personer blivit kvar i häkte
trots att beslutet om kriminalvårdsplacering hävts eller rätteligen skulle ha hävts.
Migrationsverket förtjänar kritik för detta.

Visitation
Visitationer förekommer i förhållandevis stor utsträckning vid förvaren. Den ord-
ning som tillämpas är inte förenlig med lagstiftningen och inte heller med rikt-
linjerna i Migrationsverkets utlänningshandbok. För detta kan Migrationsverket
inte undgå kritik. Kritiken ska dock ses i ljuset av att det är fråga om en ytlig och
inte särskilt integritetskränkande säkerhetskontroll. Lagstiftningen bör ses över.

Omhändertagande av egendom
Förvarsenheterna tillämpar bestämmelsen om omhändertagande av egendom på
skilda sätt. Migrationsverket kan inte undgå kritik för detta.

Dokumentation
Vid inspektionerna noterades att många handlingar, både beslut och tjänsteanteck-
ningar, saknades. I ett antal fall hade handlingar sorterats in i fel dossier. Vid
samtliga enheter saknades dokumentation av beslutsunderlag. Det var ofta svårt att
följa ett ärendes gång utifrån handlingarna. Förvarens personal bekräftade att det
slarvas med dokumentationen. Den sammantagna bilden är så bekymmersam att
Migrationsverket måste kritiseras för bristen på ordning.

Övriga områden
På området hälsovård konstateras ett antal problem, som delvis kan hänföras till att
det är landstingen som är huvudmän för vården medan ansvaret för behandlingen
och tillsynen av de förvarstagna vilar på Migrationsverket.

Inom övriga granskade områden har utredningen inte visat annat än att verksamhet-
en vid förvaren bedrivs i enlighet med gällande lagstiftning.
                                                                    Dnr 6090-2009       Sid 4 (66)



Lagstiftningsbehov
Det finns behov av att se över lagstiftningen i flera delar. Beslutet översänds därför
till Regeringskansliet, Justitiedepartementet, för kännedom.

Sammanfattning
Granskningen har sammanfattningsvis lett till ett flertal påpekanden om brister och
möjliga förbättringar. På följande punkter innefattar beslutet kritik mot Migrations-
verket.

Migrationsverket förtjänar mycket allvarlig kritik

       för att förvarstagna som inte utgör en fara för andra än sig själva placeras i
        häkte.

Migrationsverket förtjänar allvarlig kritik

       för att reglerna om kriminalvårdsplacering av förvarstagna som utgör en
        säkerhetsrisk tillämpas på ett felaktigt sätt.

Migrationsverket förtjänar kritik

       för att förvarstagna av transporttekniska skäl rutinmässigt placeras i arrest
        eller häkte under längre tidsrymder än lagstiftaren avsett,

       för att rätten att fatta beslut om placering av förvarstagna i kriminalvård
        delegerats till alltför låg nivå,

       för att förvarstagna som placerats i häkte blivit kvar där trots att det inte
        längre funnits laglig grund för det och för bristen på ordnad dokumen-
        tation.

Migrationsverket kan inte undgå kritik

       för att den visitationspraxis som tillämpas vid förvaren saknar erforderligt
        lagstöd och

       för att bestämmelsen om omhändertagande av förvarstagnas egendom
        tillämpas på skilda sätt.
                                                                                                  Dnr 6090-2009           Sid 5 (66)




Innehåll
Beslutet i korthet ..................................................................................................................... 1

Inledning .................................................................................................................................. 8

Allmänt om den rättsliga regleringen ................................................................................... 9

## Utredning

Utredning ............................................................................................................................... 12

   Inledning ............................................................................................................................. 12

   Organisation m.m. .............................................................................................................. 12

       Allmänt ........................................................................................................................... 12

       Ledning, bemanning och arbetsformer ........................................................................... 13

       Beslutsfattande ................................................................................................................ 14

       Lokaler ............................................................................................................................ 14

       Stämningen på förvaren .................................................................................................. 15

       Förändringsarbete ........................................................................................................... 15

   Kapacitet och beläggning ................................................................................................... 15

   Förvarstider ........................................................................................................................ 16

   Aktiviteter............................................................................................................................ 21

   Hälsovård ........................................................................................................................... 22

   Visitationer ......................................................................................................................... 26

   Omhändertagande av egendom .......................................................................................... 27

   Kontakter med omvärlden................................................................................................... 28

   Inskränkningar i de förvarstagnas rörelsefrihet inom förvaret .......................................... 29

       Allmänt ........................................................................................................................... 29

       Rörelsebegränsning......................................................................................................... 30

       Avskiljande ..................................................................................................................... 30

       Placering i kriminalvård ................................................................................................. 32

   Dokumentation m.m. ........................................................................................................... 37
                                                                                                   Dnr 6090-2009            Sid 6 (66)



   Information m.m. ................................................................................................................ 39

   Barn på förvaren ................................................................................................................ 40

Särskilt om den rättsliga regleringen på vissa områden ................................................... 41

   Förvarstider ........................................................................................................................ 41

       Uppställda tidsgränser .................................................................................................... 41

       Ansvarsfördelningen mellan Migrationsverket och polismyndigheterna ....................... 42

   Frihetsinskränkningar vid förvaret..................................................................................... 43

   Särskilt om placering i kriminalvård .................................................................................. 45

       Allmänt ........................................................................................................................... 45

       Utvisningsdömda ............................................................................................................ 46

       Säkerhetsplacerade ......................................................................................................... 46

       ”Synnerliga skäl” ............................................................................................................ 47

       Omprövning och hävning ............................................................................................... 47

       Internationella överenskommelser m.m. ......................................................................... 47

   Visitationer ......................................................................................................................... 48

   Omhändertagande av egendom .......................................................................................... 49

   Dokumentation m.m. ........................................................................................................... 51

## Bedömning

Bedömning ............................................................................................................................. 52

   Allmänt intryck ................................................................................................................... 52

   Förvarstider och förvarens verkställighetsarbete .............................................................. 53

   Placering av förvarstagna i häkte eller annan kriminalvårdsanstalt ................................. 54

       S.k. säkerhetsplaceringar ................................................................................................ 54

       Särskilt om förvarstagna som häktesplaceras för att de utgör en fara för sig
       själva ............................................................................................................................... 57

       ”Synnerliga skäl” ............................................................................................................ 59

       De s.k. transportplaceringarnas varaktighet .................................................................... 59

       Behörig beslutsfattare ..................................................................................................... 60

       Omprövning .................................................................................................................... 61
                                                                                             Dnr 6090-2009           Sid 7 (66)



Användningen av vissa tvångsmedel................................................................................... 62

   Visitation ........................................................................................................................ 62

   Omhändertagande av egendom ....................................................................................... 63

Dokumentation m.m. ........................................................................................................... 63

Övriga områden .................................................................................................................. 65

Lagstiftningsbehov .............................................................................................................. 65
                                                                   Dnr 6090-2009    Sid 8 (66)



Inledning
Utlänningar som inte får vistas i Sverige eller vars rätt att uppehålla sig i Sverige
är oklar kan under vissa förutsättningar tas i förvar. De ska som huvudregel vistas
i särskilda förvarslokaler. Migrationsverket ansvarar för dessa. I Sverige finns i
dagsläget sju förvarsenheter som totalt har 185 ordinarie och 20 tillfälliga förvars-
platser.

De utlänningar som vistas på förvaren befinner sig i en utsatt situation. Anmälning-
ar till JO från denna grupp är dock mycket få. JO har inte heller på länge inspek-
terat förvaren. Mot denna bakgrund beslöt jag den 3 november 2009 att granska
tillämpningen av utlänningslagens (2005:716) bestämmelser om förvar. Gransk-
ningen skulle ske i projektform. Den skulle huvudsakligen bestå i att Migrations-
verkets förvar inspekterades.

Projektet inleddes med att ett antal organisationer och personer med kunskap om
förvarsverksamheten kontaktades och bereddes tillfälle att lämna synpunkter på
vad inspektionerna kunde inriktas mot. De synpunkter som framkom samman-
ställdes under november 2009.

Ett frågeformulär upprättades därefter och sändes till samtliga förvarsenheter den
18 december 2009. Svar inkom den 17 februari–9 mars 2010.

Därefter genomfördes inspektioner av förvaren. Inför inspektionerna ombads de ta
fram visst material som sedan granskades. Förvaren inspekterades enligt följande.

       Förvarsenheten i Flen den 30 och 31 mars 2010

       Förvarsenheterna i Märsta den 22 och 23 april 2010

       Förvarsenheten i Gävle den 11 och 12 maj 2010

       Förvarsenheterna i Kållered den 2, 3 och 4 juni 2010

       Förvarsenheten i Örkelljunga den 14 och 15 juni 2010

Efter varje inspektion upprättades protokoll. Förvarsenheterna fick tillfälle att
lämna synpunkter på protokollen.

Förvarsenheternas yttranden och inspektionsprotokollen sammanställdes därefter.
Detta material tillsammans med en redogörelse för gällande rätt och JO:s iakt-
tagelser, inklusive preliminära bedömningar, tillställdes Migrationsverket den 21
december 2010, för yttrande. Migrationsverket inkom med sitt yttrande den 1 mars
2010.

I detta beslut, som avslutar projektet, ges inledningsvis en övergripande beskriv-
ning av de mest centrala reglerna på området. Därefter redovisas utredningen. Efter
att utredningen presenterats följer en mer ingående beskrivning av den rättsliga
regleringen på de områden jag funnit anledning att särskilt uppmärksamma. Beslut-
et avslutas med en bedömning av hur de iakttagelser som gjorts förhåller sig till
gällande rätt.
                                                                         Dnr 6090-2009      Sid 9 (66)



Migrationsverkets yttrande bifogas beslutet.

Allmänt om den rättsliga regleringen
I förordningen (2007:996) med instruktion för Migrationsverket framgår att
Migrationsverket är förvaltningsmyndighet för frågor som rör uppehållstillstånd,
arbetstillstånd, visering, mottagande av asylsökande, återvändande, medborgarskap
och återvandring. Migrationsverket leds av en myndighetschef som ansvarar inför
regeringen, 3 § myndighetsförordningen (2007:515).

Migrationsverkets verksamhet är uppdelad i olika verksamhetsområden. Varje
verksamhetsområde leds av en eller flera verksamhetschefer. Förvarsverksamheten
tillhör verksamhetsområdet mottagning.

Fram till den 1 oktober 1997 var det polismyndigheterna som ansvarade för de
personer som togs i förvar och de lokaler där de vistades. Fram till den 1 januari
1999 var det också polismyndigheterna som hade huvudansvaret för verkställighet
av beslut om avvisning och utvisning. Migrationsverket har därefter haft huvud-
ansvaret för denna verksamhet.

Förutsättningarna för att ta en utlänning i förvar och regler för hur förvarstagna ska
behandlas finns i 10 och 11 kap. utlänningslagen.

Möjligheterna att ta en person över 18 år i förvar framgår av 10 kap. 1 § ut-
länningslagen som stadgar:
      En utlänning som har fyllt 18 år får tas i förvar om
          1.   utlänningens identitet är oklar vid ankomsten till Sverige eller när han eller
               hon därefter ansöker om uppehållstillstånd och han eller hon inte kan göra
               sannolikt att den identitet han eller hon uppger är riktig och
          2.   utlänningens rätt att få resa in i eller vistas i Sverige inte kan bedömas ändå.
      En utlänning som har fyllt 18 år får också tas i förvar om
          1.   det är nödvändigt för att en utredning om utlänningens rätt att stanna i
               Sverige ska kunna genomföras,
          2.   det är sannolikt att utlänningen kommer att avvisas eller utvisas enligt 8
               kap. 1, 2 eller 7 §, eller
          3.   det är fråga om att verkställa ett beslut om avvisning eller utvisning.
Beslut om förvar av en utlänning enligt andra stycket 2 eller 3 får meddelas endast
om det på grund av utlänningens personliga förhållanden eller övriga omständig-
heter finns anledning att anta att utlänningen annars kommer att hålla sig undan
eller bedriva brottslig verksamhet i Sverige.

Som ett alternativ till förvar kan utlänningen, under de förutsättningar som anges i
1 §, ställas under uppsikt. Uppsikt innebär att utlänningen är skyldig att på vissa
tider anmäla sig hos polismyndigheten på orten eller hos Migrationsverket. (se 10
kap. 6 och 8 §§ utlänningslagen.)

Förutsättningarna för att ta barn i förvar eller ställa dem under uppsikt är mer be-
gränsade (se 10 kap. 2 och 7 §§ utlänningslagen).
                                                                   Dnr 6090-2009    Sid 10 (66)



Beslut om förvar som grundar sig på 10 kap. 1 § andra stycket 1 utlänningslagen
får inte vara längre än 48 timmar. I övrigt får en utlänning som fyllt 18 år inte hål-
las i förvar i mer än två veckor, om inte synnerliga skäl föreligger. Har ett avvis-
nings- eller utvisningsbeslut meddelats får utlänningen dock hållas i förvar i högst
två månader, om det inte finns synnerliga skäl för en längre tid. Barn får inte hållas
i förvar i mer än 72 timmar eller, om det finns synnerliga skäl, ytterligare 72 tim-
mar. Beslut om förvar ska prövas på nytt inom två veckor respektive två månader
från den dag då det verkställdes. Ny prövning ska sedan fortlöpande ske inom sam-
ma tider så länge utlänningen hålls i förvar. Beslut om förvar som inte prövas inom
angivna tider upphör att gälla. (Se 10 kap. 4, 5, 9 och 10 §§ utlänningslagen.)

Beslut om förvar fattas av den myndighet eller domstol som handlägger ärendet (10
kap. 12 § första stycket utlänningslagen). Regeln innebär att den myndighet som
beslutar i ärenden om avvisning eller utvisning m.m. – den handläggande myndig-
heten – också bestämmer i fråga om förvar eller uppsikt (prop. 1988/89:86 s. 181).

Polismyndigheterna ansvarar därmed för frågor om tvångsåtgärder i de avvisnings-
ärenden som de har att pröva. Migrationsverket, migrationsdomstolarna och
Migrationsöverdomstolen har samma ansvar i de ärenden om avvisning eller ut-
visning som verket respektive dessa domstolar avgör. I ärenden som handläggs
av regeringen ansvarar i princip denna för eventuella tvångsåtgärder.

I 10 kap. 13 § utlänningslagen förtydligas i vilka fall polismyndigheten är hand-
läggande myndighet och därmed behörig att fatta beslut om förvar och uppsikt.
Så är fallet när en utlänning har begärt att få resa in i Sverige utan att något ärende
uppkommit hos Migrationsverket. En polismyndighet är också behörig att fatta be-
slut om förvar när myndigheten har tagit emot ett beslut om avvisning eller utvis-
ning för verkställighet. Detta innebär att en polismyndighet är behörig att fatta be-
slut om förvar dels när myndigheten har fattat beslutet om avvisning, dels i fråga
om allmän domstols dom eller beslut om utvisning på grund av brott enligt 8 kap.
8 § utlänningslagen. Vidare är en polismyndighet behörig att fatta beslut om förvar
i ärenden som har överlämnats till myndigheten från Migrationsverket på grund av
att den som ska avvisas eller utvisas håller sig undan och inte kan anträffas utan
polismyndighetens medverkan eller om det kan antas att tvång kommer att behövas
för att verkställa beslutet. Migrationsverket är i princip behörigt att fatta beslut om
förvar och uppsikt i övriga fall, utom då avvisnings- eller utvisningsärendet har
överklagats till domstol eller i de fåtal fall regeringen är handläggande myndighet.
(Se 10 kap. 12–17 §§ och 12 kap. 14 § utlänningslagen.)

Migrationsverket har huvudansvaret för att verkställa beslut om avvisning och ut-
visning (12 kap. 14 § första stycket utlänningslagen). Ett stort antal avvisnings- och
utvisningsbeslut ska i och för sig verkställas av polismyndigheten, men Migrations-
verket har i egenskap av förvaltningsmyndighet för frågor som rör återvändande ett
ansvar för att handläggningen av verkställighetsärendena är effektiv även i dessa
ärenden.
                                                                          Dnr 6090-2009       Sid 11 (66)



Utlänningar som hålls i förvar ska vistas i lokaler som har ordnats särskilt för detta
ändamål. Migrationsverket ansvarar för dessa lokaler liksom för behandlingen och
tillsynen av de utlänningar som hålls i förvar. (Se 11 kap. 2 § utlänningslagen.)

Regler för hur förvarsverksamheten ska bedrivas finns i samma kapitel. I portal-
paragrafen – 1 § – anges:

       En utlänning som hålls i förvar ska behandlas humant och hans eller hennes
       värdighet ska respekteras.
       Verksamhet som rör förvar ska utformas på ett sätt som innebär minsta möjliga
       intrång i utlänningens integritet och rättigheter.
I resten av kapitlet regleras bl.a. rätten till aktiviteter, förströelse, fysisk träning och
utomhusvistelse (3 §), rätten att ta emot besök och på annat sätt ha kontakt med
personer utanför förvaret samt i vilka fall ett besök får vägras eller övervakas (4 §),
tillgång till hälso- och sjukvård (5 §), möjligheterna för Migrationsverkets personal
att ålägga den förvarstagne rörelsebegränsningar (6 §), avskilja honom eller henne
från övriga förvarstagna (7 §), genomföra kroppsvisitation (9 §), undersöka försän-
delser (10 §) och omhänderta egendom från honom eller henne (11 §).

I 10 kap. 20 § utlänningslagen regleras Migrationsverkets möjligheter att placera en
förvarstagen i kriminalvård, häkte eller polisarrest (kriminalvårdsplacering). I para-
grafen anges:

       Migrationsverket får besluta att en utlänning som hålls i förvar ska placeras i
       kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest, om
           1.   utlänningen enligt 8 kap. 8 § har utvisats på grund av brott,
           2.   utlänningen hålls avskild enligt 11 kap. 7 § och av säkerhetsskäl inte kan
                vistas i en sådan särskild lokal som avses i 11 kap. 2 § första stycket, eller
           3.   det annars finns synnerliga skäl.
       Barn som hålls i förvar får inte placeras i kriminalvårdsanstalt, häkte eller polis-
       arrest.
För behandlingen av kriminalvårdsplacerade gäller häkteslagen (2010:611) i
tillämpliga delar (11 kap. 2 § tredje stycket utlänningslagen). Ansvaret för be-
handlingen och tillsynen över dem som placeras i kriminalvård övergår därmed
till huvudmännen för de anläggningar där de placeras (prop. 2003/04:35 s. 83).
För tillsynen och behandlingen av en förvarstagen utlänning som placerats i häkte
ansvarar således Kriminalvården och inte Migrationsverket. I 11 kap. 2 § tredje
stycket utlänningslagen anges vidare att utlänningen, utöver vad som följer av
häkteslagen, ska beviljas de lättnader och förmåner som kan medges med hänsyn
till ordningen och säkerheten där han eller hon har placerats.

Som en allmän tolkningsregel – oavsett om det är fråga om beslut om förvar,
rörelsebegränsning, avskildhet eller kriminalvårdsplacering – gäller att utlännings-
lagen ska tillämpas så att en utlännings frihet inte begränsas mer än vad som är
nödvändigt i varje enskilt fall (1 kap. 8 § utlänningslagen).

Utöver regleringen i utlänningslagen finns relevanta bestämmelser i utlännings-
förordningen, förvaltningslagen, regeringsformen, Europakonventionen, vissa
direktiv och förordningar från EU (särskilt det s.k. återvändandedirektivet) samt i
                                                                     Dnr 6090-2009    Sid 12 (66)



internationella konventioner. Någon närmare redogörelse för dessa lämnas inte här.
Den rättsliga regleringen på de områden som är av särskilt intresse i detta sam-
manhang redovisas dock närmare nedan. Där behandlas även de handläggnings-
rutiner m.m. som finns i Migrationsverkets utlänningshandbok samt de riktlinjer
Migrationsverket tog fram för verksamheten 2006, ”Förvarsverksamheten vid
Migrationsverket – Gemensamma riktlinjer, standarder och rutiner” (MAL 111-
2006-346).

Utredning
Inledning
De uppgifter som redovisas nedan är hämtade dels från förvarsenheternas yttranden
med bilagor, dels från de inspektioner som har gjorts. De åsikter som återges här-
stammar – om inte annat framgår – från förvarsenheterna och har genomlästs och
godkänts av enhetsledningarna. Alla frågeställningar har inte berörts av samtliga
förvarsenheter. Detta redovisas inte särskilt. Detaljuppgifterna från respektive för-
varsenhet finns att tillgå i inspektionsprotokollet för just den enheten.

Migrationsverket har inte något tillförlitligt statistikverktyg för förvarstider, antalet
avskilda personer eller personer som placerats i kriminalvård m.m. I de fall JO
efterfrågat sådana uppgifter har förvarsenheterna tagit fram statistik manuellt. Det
har även medfört att en del uppgifter endast har kunnat uppskattas. De siffror som
redovisas bör därför ses som ungefärliga.

Organisation m.m.
Allmänt
Det finns sju förvarsenheter i Sverige. Dessa är belägna på fem olika platser enligt
följande:


 Gävle (en enhet)        30 platser


 Märsta (två             25 resp. 35 platser (AF 1 [endast män] och AF 2)
 enheter)

 Flen (en enhet)         25 platser. Den 20 mars 2010 öppnades tillfälligt ytter-
                         ligare en avdelning med 20 platser.

 Kållered (två en-       25 platser vardera (Kållered 1 [endast män] och 2)
 heter)

 Örkelljunga (en en-     20 platser. Enheten ska under 2011 flytta till nya lokaler i
 het)                    Åstorp och kommer då förmodligen att få ytterligare 30
                         platser.



År 2010 fanns således 185 ordinarie och 20 tillfälliga förvarsplatser i Sverige.
                                                                   Dnr 6090-2009    Sid 13 (66)



Ledning, bemanning och arbetsformer
Varje förvarsenhet leds av en enhetschef. På varje enhet finns också en biträdande
enhetschef, en beslutsfattare (på förvarsenheten i Örkelljunga och Kållered 2 inne-
has tjänsten som biträdande enhetschef och beslutsfattare av samma person) och ett
säkerhetsbiträde. I oktober 2009 inrättades en beredskapsjour bland enhetscheferna.
En enhetschef är således tillgänglig dygnet runt för att lösa t.ex. frågor om över-
beläggning.

På enheterna arbetar därutöver mellan 18 och 28 handläggare och på vissa enheter
även ett antal s.k. handledare. Därutöver finns administrativ personal.

Handläggarna har som regel högskoleutbildning eller lång och relevant arbetslivs-
erfarenhet. Bland de anställda ingår jurister, statsvetare och beteendevetare.

Handledarna har som lägst gymnasieutbildning. Handledarna utgör främst en social
resurs för de förvarstagna och tar hand om de praktiska göromålen såsom kök, gym
och olika aktiviteter.

Majoriteten av de anställda erbjuds möjlighet att genomgå Migrationsverkets s.k.
migrationsprogram. Förvaren erbjuder som regel också nyanställda någon form av
lokalt anordnad internutbildning. Omfattningen av och innehållet i utbildningen
varierar.

Förvaren är bemannade dygnet runt. Handläggarna och handledarna arbetar i
”team”. I dessa ingår som regel fyra eller fem personer. Arbetssättet skiljer sig till
viss del åt. I Kållered och Örkelljunga cirkulerar handläggarna veckovis på fyra till
fem olika arbetsbefattningar. Syftet är att alla ska få så hög kompetens som möjligt.
I de olika arbetsbefattningarna ingår som regel

    1) att leda och fördela arbetet samt ha kontakt med polismyndigheter m.fl.

    2) att sköta in- och utskrivningar

    3) att ta hand om besök och vårdkontakter

    4) att ansvara för mat, kök och bagage

    5) att arbeta socialt och motiverande.

Även i Flen cirkulerar handläggarna på olika arbetsbefattningar (liknande de som
angetts ovan) men cirkulationen sker från dag till dag. Enheten har också en s.k.
samordnare som under de tider han är i tjänst fördelar arbetet. När han inte är i
tjänst utses någon av handläggarna i teamet att sköta detta. I Gävle och Märsta har
man i stället fasta arbetsledare som leder och fördelar arbetet. Arbetssättet har bl.a.
valts för att förhindra att något ärende ”faller mellan stolarna”. Andra skillnader i
arbetssätt mellan förvaren är att handledarna på vissa enheter är knutna till ett team
medan de på andra enheter utgör en egen grupp. Vidare finns på vissa enheter
speciella s.k. OS-handläggare eller OS- handledare som särskilt ansvarar för den
organiserade sysselsättningen medan andra enheter har valt att inte ha några såd-
ana. De flesta förvar arbetar med kontaktpersoner eller kontaktmannagrupper för
                                                                   Dnr 6090-2009    Sid 14 (66)



de förvarstagna. Vid enheterna i Kållered anser man dock att det arbetssättet fun-
gerar mindre väl.

Beslutsfattande
Som angetts ovan har endast en person vid varje förvarsenhet titeln beslutsfattare
även om beslutsfattandet de facto utövas av flertalet handläggare på enheterna.

De flesta av beslutsfattarna är jurister. På samtliga enheter har beslutfattaren en
rådgivande funktion i förhållande till handläggarna. Hur involverade beslutsattarna
är i teamens arbete i övrigt varierar. På förvaren i Märsta och i Gävle föredras
samtliga ärenden för beslutsfattaren varje vecka. Även i Kållered föredras ärendena
för beslutsfattare men någon fastställd rutin för hur och när det ska ske finns inte.
I Örkelljunga föredras alla nyinkomna ärenden för beslutsfattaren men veckovisa
föredragningar sker inte. I Flen finns inte någon fastställd rutin för när ett ärende
ska föredras för beslutsfattaren. Denne är dock oftast med vid de överlämningar
mellan teamen som sker två gånger per dag och vid vilken en snabb genomgång
av ärendena görs. Vid behov går beslutsfattaren igenom ärendet en extra gång med
handläggaren och ger anvisningar om vad som bör göras.

Handläggarna på förvaren i Örkelljunga, Flen och Kållered har som regel ”full
delegation”, vilket innebär att de bl.a. får fatta beslut om avskiljande och kriminal-
vårdsplacering. I Örkelljunga har vissa timanställda också full delegation. I Gävle
är det endast beslutsfattaren och arbetsledarna som får fatta de mer ingripande be-
sluten om avskiljande och placering. I Märsta sker delegation till handläggarna
efter en individuell prövning. Vid förvaren i Märsta och Gävle ska beslut om av-
skiljande och kriminalvårdsplacering underställas beslutsfattare eller enhetschef för
prövning nästkommande vardag. Övriga enheter har inte något sådant krav i sina
delegationsordningar.

Lokaler
De lokaler i vilka förvarsverksamheten bedrivs är av olika slag.

Förvaret i Gävle bedrivs i lokaler som tidigare tillhörde ett storkök. Lokalerna togs
i bruk 2004.

Förvaret i Märsta bedrivs delvis i lokaler som tidigare användes som polisstation.
År 2004 byggdes lokalerna ut och anpassades.

Förvaret i Flen ligger i en f.d. skola. Lokalen togs i bruk för förvarsverksamhet
2000/2001. Den tillfälliga avdelningen bedrivs i lokaler som polisen tidigare an-
vände i sin förvarsverksamhet.

Förvaret i Kållered bedrivs i lokaler som tidigare användes som flyktingförlägg-
ning. Innan enheterna flyttade in, 2000 respektive 2004, anpassades lokalerna för
den nya verksamheten.

Förvaret i Örkelljunga tog sina lokaler i bruk 2004. Ianspråktagandet var endast
tänkt att vara tillfälligt. Lokalerna användes tidigare som ungdomshem. Av olika
                                                                      Dnr 6090-2009    Sid 15 (66)



skäl blev verksamheten dock kvar i lokalerna. Förvaret har numera flyttat till nya
lokaler i Åstorp.

Lokalernas skick varierar avsevärt.

De förvarstagna delar som regel rum. Enkelrum finns endast i Märsta och Flen.
Rummen har mellan två och sex sängar. De rum som har flest sängar fullbeläggs
dock endast i undantagsfall. Dörrarna till rummen kan inte låsas, förutom i Märsta
där ett kodlåssystem tillämpas. I Flen kan även de två rum som reserveras för kvin-
nor låsas. Ett fåtal rum har dusch och wc. I övriga fall finns dusch och wc i kor-
ridoren.

Alla enheter där kvinnor vistas har en egen avdelning eller egna rum för kvinnor
och utsatta grupper. Det är dock endast på förvaren i Gävle och Märsta som av-
delningen är tydligt avgränsad och låst för övriga förvarstagna.

På förvaren i Gävle och Kållered finns ett rum, mitt i förvarslokalen, som är försett
med stora glasfönster och kallas akvariet. I rummet, som i princip alltid är beman-
nat, har handläggare och handledare sina arbetsplatser. Något sådant rum finns inte
på övriga förvar.

Stämningen på förvaren
Stämningen mellan personal och förvarstagna samt mellan de förvarstagna framstår
överlag som god. Av de förvarstagna som JO:s medarbetare talat med har majorit-
eten gett uttryck för att personalen uppträder professionellt och bemöter dem väl.

Incidenter såsom skadegörelse, hot m.m. förekommer dock liksom hungerstrejker,
se vidare nedan.

Förändringsarbete
Under sommaren 2010 inleddes ett pilotprojekt i Kållered, ”Förvar i framtid”.
Projektet ska så småningom även omfatta förvaret i Örkelljunga/Åstorp. Mål-
sättningen är att det vid projektets slut ska finnas ett underlag för en gemensam
lednings- och organisationsmodell för samtliga förvar i landet.

Vid förvaret i Märsta pågår ett EU-finansierat projekt som syftar till att förbättra
kvinnors situation på förvaren. I Märsta arbetar man också aktivt med process-
flödeseffektivisering (Lean).

Kapacitet och beläggning
Förvaren har som framgått totalt 185 ordinarie och 20 tillfälliga platser. Direktiven
från verksamhetsområdeschefen är att beläggningen ska vara 100 %.

Förvarens platser upptas till stor del av ärenden där polisen är handläggande myn-
dighet. Exempelvis har andelen polisärenden i Gävle uppskattats till 70 % och i
Örkelljunga till 80 %. Förvaren för en dialog med polismyndigheterna för att skapa
förståelse för att antalet platser är begränsat. Det har upplysts att detta, i vart fall i
Gävle och Örkelljunga, har lett till att polisen som regel kontrollerar om det finns
en förvarsplats tillgänglig innan ett förvarsbeslut verkställs.
                                                                  Dnr 6090-2009     Sid 16 (66)



De tillfälliga platserna inrättades för att möta polisens behov i samband med av-
lägsnandebeslut som verkställs med chartrade flyg, s.k. specialflygningar. Special-
flygningarna har för alla förvar, utom Örkelljunga, inneburit att beläggningsgraden
på förvaren har blivit högre än tidigare. Specialflygningarna är effektiva men inne-
bär stora påfrestningar på förvarsverksamheten.

Det förekommer överbeläggning. Överbeläggning ska endast medges tillfälligt och
i undantagsfall. Beslut om detta fattas av en enhetschef (i Örkelljunga har även bi-
trädande enhetschefen rätt att fatta beslutet). Sedan beredskapsjouren bland enhets-
cheferna inrättades kan beslut om överbeläggning fattas även utanför kontorstid
och avseende samtliga enheter. – Beslut om en permanent ändring av förvarens
kapacitet kan endast fattas av verksamhetsområdeschefen.

Enhetscheferna har veckovisa telefonmöten vid vilka platsbristen är en återkom-
mande fråga. Så långt som möjligt försöker man ta ordinarie platser på något förvar
i anspråk innan beslut om överbeläggning fattas. I samband därmed övervägs också
samtliga förvarsbeslut, vilket kan resultera i att en person som tidigare har varit
förvarstagen i stället ställs under uppsikt eftersom förvarsplatserna ska användas
till de mest angelägna ärendena.

Att den ökade beläggningsgraden har påverkat arbetet på förvaren är personalen
enig om. Huruvida den ökade beläggningen har medfört att antalet incidenter har
ökat råder det dock delade meningar om. Samtliga incidenter rapporteras till
Migrationsverkets säkerhetschef.

Förvarstider
Inledning och avgränsning
Som framgått finns det tidsgränser för hur länge en person får hållas i förvar.
Under vissa förutsättningar kan förvarstiden förlängas. Detta gäller emellertid inte
förvar enligt 10 kap. 1 § andra stycket 1 utlänningslagen, dvs. förvarsbeslut som
grundas på att en utredning om utlänningens rätt att stanna i Sverige ska genom-
föras. Därvid föreskrivs nämligen en särskilt kort och absolut tidsfrist, 48 timmar.
Dessa ärenden har inte granskats i projektet. Nedan behandlas således förvarstider
i andra ärenden än s.k. utredningsförvar.

Förvarsenheterna anmodades att för 2009 ange genomsnittligt antal inskrivna
personer vid enheterna samt redogöra för antalet förvarstagna med angivande av
respektive förvarsgrund och för hur många av dessa som hade varit förvarstagna
under längre tid än de inledande tidsgränserna som lagtexten stipulerar, dvs. två
veckor respektive två månader.

I det följande redovisas det som framkommit genom förvarsenheternas yttranden.
Som framgått är Migrationsverkets statistik inte tillförlitlig. Förvarsenheterna har
därför reserverat sig för att felmarginalen kan vara betydande. Det kan även kon-
stateras att det inte föreligger fullständig kongruens mellan de angivna uppgifterna.
De rapporterade siffrorna bör därför ses som ungefärliga.
                                                                    Dnr 6090-2009   Sid 17 (66)



Under 2009 hade sammanlagt 3 010 personer varit inskrivna vid någon förvars-
enhet. Samtliga dessa hade dock inte vistats på ett förvar utan en del hade varit
placerade inom Kriminalvården.

Under 2009 hade 63 personer, motsvarande ca 2 % av det totala antalet förvars-
tagna, hållits i förvar med stöd av 10 kap. 1 § första stycket utlänningslagen, dvs.
på grund av oklar identitet. Endast i tre av dessa fall hade förvarstagandet pågått
under längre tid än två veckor.

Under 2009 hade 268 personer, motsvarande ca 9 % av det totala antalet förvars-
tagna, hållits i förvar med stöd av 10 kap. 1 § andra stycket 2 utlänningslagen, dvs.
på grund av att det är sannolikt att utlänningen kommer att avlägsnas. Av dessa var
113 personer förvarstagna under längre tid än två veckor. Det har upplysts att det
i ett antal av dessa ärenden sedermera hade fattats beslut om avlägsnande, och för-
varstagandet hade därmed övergått till verkställighetsförvar.

Under 2009 hade 2 576 personer, motsvarande ca 85 % av det totala antalet för-
varstagna, hållits i förvar med stöd av 10 kap. 1 § andra stycket 3 utlänningslagen,
dvs. verkställighetsförvar då ett beslut om avlägsnande föreligger.

 Av dessa var 330 personer, motsvarande ca 13 %, förvarstagna under längre tid än
två månader. Förvarsenheterna redovisade härvid följande statistik.


 Förvarsenhet                  Antal som har hållits i        Antal av dessa som
                               verkställighetsförvar då       var förvarstagna
                               ett beslut om avvisning        under längre tid än
                               eller utvisning förelegat      två månader

 Flen                          671                            45

 AF 1 i Märsta                 344                            48

 AF 2 i Märsta                 368                            132

 Örkelljunga                   325                            28

 Gävle                         385                            19

 Kållered 1                    306                            32

 Kållered 2                    177                            26



Således hade huvuddelen av de förvarstagna hållits i verkställighetsförvar då ett be-
slut om avlägsnande förelegat. Det är också bland dessa ärenden som de längsta
förvarstiderna återfinns. Det är en naturlig följd av att tidsgränserna beträffande de
övriga förvarsgrunderna är betydligt snävare. Mot denna bakgrund har den närmare
granskningen av förvarstider begränsats till ärenden avseende verkställighetsförvar
                                                                        Dnr 6090-2009     Sid 18 (66)



då ett beslut om avlägsnande föreligger. I den följande utredningen avseende för-
varstider är det således endast dessa ärenden som avses.

Ordinära förvarstider
I ärenden som handläggs av Migrationsverket överstiger handläggningstiden enligt
förvaren i Gävle, Flen, Kållered och Örkelljunga sällan en månad och understiger
i många fall två veckor. De kortaste handläggningstiderna återfinns i ärenden som
handläggs enligt Dublinförordningen.1 Vid förvaret i Märsta är målsättningen att
förvarstiderna inte ska överstiga två månader. I ärenden enligt Dublinförordningen
är målsättningen en månad. Målen nås i 70 till 80 % av ärendena.

I de ärenden som handläggs av polismyndigheter är handläggningstiden som regel
längre än i Migrationsverkets ärenden. Den ordinära förvarstiden har uppskattats
till mellan en och två månader i ärenden med personer som inte är utvisnings-
dömda. Förvarstiderna är dock i vissa fall betydligt längre. När det gäller ärenden
med personer som är utvisningsdömda har både antalet ärenden och längden på
förvarstiderna varierat väsentligt mellan förvaren.

Särskilt om långa förvarstider
Förvarsenheterna anmodades att redovisa de fem längsta förvarstiderna vid en-
heterna under 2008 och 2009. Av yttrandena framkom följande.


    Förvarsenhet                                     Antal dagar

    Flen                                             1 066, 515, 440, 254 och 240

    AF 1 i Märsta                                    232, 220, 197, 194 och 1872




1
    2 I EU:s medlemsländer samt i Norge och Island gäller Dublinförordningen (rådets för-
ordning (EG) nr 343/2003 av den 18 februari 2003 om kriterier och mekanismer för att
avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en med-
borgare i tredjeland har gett in i någon medlemsstat). Genom denna förordning regleras
vilken medlemsstat inom Europeiska unionen som ansvarar för att handlägga en ansökan
om asyl som en medborgare i ett tredjeland givit in i en medlemsstat. Om det fastställs att
en annan medlemsstat har ansvaret för en asylansökan ska denna medlemsstat överta
ärendet och den asylsökande, efter accept från mottagarlandet, överföras dit.

2
    Förvarsenheterna i Märsta redovisade endast de längsta förvarstiderna under 2009.
Förvarsenheterna hade missuppfattat JO:s begäran om att få uppgift om de fem längsta
förvarstiderna under 2008 och 2009. Akterna i de ärenden som haft de tre längsta för-
varstiderna sedan 2007 tillhandahölls vid inspektionen. Förvarstiderna i dessa ärenden
var ca 660 dagar, 510 dagar och 330 dagar.
                                                                          Dnr 6090-2009       Sid 19 (66)



    AF 2 i Märsta                                      198, 183, 178, 160 och 148

    Örkelljunga                                        271, 253, 195, 142 och 135

    Gävle                                              482, 417, 341, 324 och 280

    Kållered 1                                         394, 241, 173, 171 och 149

    Kållered 2                                         397, 263, 228, 216 och 174



De redovisade ärendena avser både utvisningsdömda och icke utvisningsdömda.
Huvuddelen var avslutade. Det ska noteras att förvaren även i denna del har reser-
verat sig för att det finns en felmarginal på grund av bristfälliga statistikverktyg.
Det bör också anmärkas att när det gäller ärenden med längre förvarstider har den
förvarstagne i många fall vistats på fler än en förvarsenhet.

Vid inspektionerna granskades ett urval av ärenden med påfallande långa förvars-
tider under 2008 och 2009 (bl.a. en del av de ärenden som anges i tabellen ovan).
Det granskades cirka fem sådana ärenden per inspektion, och huvuddelen av dessa
var avslutade. I huvudsak framkom följande.3

I samtliga granskade ärenden var en polismyndighet handläggande myndighet,
ärendena var antingen överlämnade från Migrationsverket eller avsåg utvisnings-
dömda.

Av de förvarstagna som inte var utvisningsdömda återfanns de två längsta förvars-
tiderna vid förvaret i Gävle med 23 respektive 16 månader; den längre tiden avsåg
dock en utlänning som under större delen av denna tid varit inskriven vid ett annat
förvar (Märsta). I denna kategori fanns vidare ett antal ärenden med en förvarstid
omkring tolv månader samt ett par med en förvarstid omkring sex månader. De två
kortaste förvarstiderna i de granskade ärendena återfanns vid förvaret i Örkelljunga
och uppgick till sex respektive fyra månader.

Av de förvarstagna som var utvisningsdömda återfanns de två längsta förvarstider-
na vid förvarsenheterna i Flen och AF 2 i Märsta, med 35 respektive 22 månader. I
denna kategori fanns vidare ett par ärenden med en förvarstid omkring 15 månader
samt ett par med en förvarstid omkring åtta månader. De två kortaste förvarstiderna




3
    Även i denna del bör tidsangivelserna ses som ungefärliga då de dels har räknats ut för
hand, dels har avrundats till hela antal månader. Dessutom var vissa ärenden pågående vid
inspektionerna.
                                                                        Dnr 6090-2009    Sid 20 (66)



i de granskade ärendena återfanns vid förvaren i Kållered4 och Örkelljunga och
uppgick till sju respektive nio månader.

Förvaren har uppgivit att de vanligaste orsakerna till att förvarstiderna ibland blir
långa är att det inte är klarlagt vilket land utlänningen kommer från och att han
eller hon inte har några identitetshandlingar samt att utlänningen lämnar oriktiga
uppgifter och inte samarbetar. En annan orsak är att vissa utländska myndigheter
har långa handläggningstider. De granskade akterna bekräftar denna bild.

Av de ärenden som granskats framgår slutligen att förvarsbesluten och besluten om
att förlänga desamma regelmässigt överklagas, men att detta sällan leder till änd-
ring. Detta har bekräftats av förvarens personal.

Handläggning av Migrationsverkets ärenden
Det har upplysts att Migrationsverket har som utgångspunkt att beslut om förvar
inte ska fattas när verkställighet inte kan påräknas inom två månader.

Förvarens personal arbetar aktivt i Migrationsverkets ärenden genom att t.ex. hålla
kontakt med utländska ambassader och myndigheter samt ordna med researrange-
mang. Genom motiveringssamtal försöker man få så många som möjligt av de
förvarstagna att återvända frivilligt.

Handläggning av polismyndigheternas ärenden
Samtliga förvar har omvittnat att polismyndigheternas arbetssätt skiljer sig åt när
det gäller verkställigheten. Vilka åtgärder förvaren vidtar i polismyndigheternas
ärenden och hur väl samarbetet mellan enheten och polismyndigheten fungerar
varierar. Som exempel kan nämnas att förvaret i Örkelljunga två gånger i veckan
har möte med berörda polismyndigheter och utför utredningsarbete på deras upp-
drag. På andra förvar utförs endast mer eller mindre organiserade motiverings-
samtal.

Det har upplysts att Polismyndigheten i Skåne kommer att medverka i ett pilot-
projekt, REVA, som är ett projekt om samarbete mellan Rikspolisstyrelsen,
Migrationsverket och Kriminalvården, för att bl.a. uppnå ett effektivt utnyttjande
av förvarsplatserna och korta handläggningstiderna.

Förvarstiderna för de utvisningsdömda varierar som framgått väsentligt mellan de
olika förvaren. Som regel vistas dessa personer inte vid förvaren utan är placerade
inom Kriminalvården. Det finns därför begränsade möjligheter för förvarets per-
sonal att påverka förvarstiderna i dessa ärenden.




4
    Ärendet från Kållered handlades under den period då förvarsenheterna där var en enhet.
                                                                      Dnr 6090-2009    Sid 21 (66)



Aktiviteter
Allmänt
På samtliga förvar erbjuds de förvarstagna möjligheter till aktiviteter och förströel-
se i form av t.ex. sällskapsspel, böcker (i begränsad omfattning), tv (på ett antal
olika språk), tv-spel, dvd, bordtennis och biljard. Olika turneringar anordnas mer
eller mindre regelbundet.

Det som mest efterfrågas av de förvarstagna är dock tillgång till datorer med upp-
koppling mot internet. Alla enheter erbjuder också detta. Datorerna får i princip
användas dygnet runt. I snitt finns en dator för tre förvarstagna (efter att enheterna i
Märsta har fått ett antal nya datorer). Trots detta uppkommer det i perioder vänte-
tider, vilket kan orsaka konflikter.

Samtliga enheter har ett gym. På några enheter har vissa tider reserverats för kvin-
nor. Gymmens storlek och utrustning varierar väsentligt.

På samtliga enheter ges de förvarstagna möjlighet till minst två timmars utomhus-
vistelse per dygn. I Flen ges de förvarstagna möjlighet att vistas utomhus 7–16
timmar om dygnet. Storleken på och utformningen av gårdarna på vilken utomhus-
vistelsen sker varierar.

Alla enheter har ett särskilt rum för religionsutövning som kan användas dygnet
runt.

Ett särskilt rökrum/rökutrymme som kan användas dygnet runt finns på samtliga
enheter.

Samtliga förvar beställer maten från cateringföretag. De förvarstagna kan på de
flesta enheter köpa godis och cigaretter m.m. från automater i förvarslokalen.

Organiserade aktiviteter
Samtliga förvar har tidigare bedrivit någon form av utbildning i t.ex. datakunskap,
engelska eller skapande. Förvaret i Örkelljunga bedriver alltjämt sådan under-
visning. Det är förvarets OS-handläggare, som har lärarkompetens, som håller i
utbildningarna.

På övriga förvar har verksamheten lagts ned. Anledningen är att de förvarstagnas
intresse för utbildningarna har varit svalt och att det har varit svårt att få till stånd
fungerande grupper då kunskapsnivån hos de förvarstagna skilt sig kraftigt åt. Be-
hovet av att upprätthålla någon form av organiserad sysselsättning har enligt vissa
förvar också minskat på grund av att de förvarstagna ofta sitter i förvar kortare tid
än tidigare.

Från förvaret i Märsta framfördes att frågan om lämpliga aktiviteter borde utredas,
eftersom det i dagsläget inte finns något tydligt styrdokument som anger vad den
organiserade sysselsättningen ska syfta till. Vid en sådan utredning borde svårig-
heterna med de förvarstagnas olika kunskapsnivå, intressen samt språkproblem
analyseras.
                                                                      Dnr 6090-2009    Sid 22 (66)



Besök
Alla enheter får regelbundet besök av olika organisationer. De grupper som oftast
besöker förvaren är Röda korset, Svenska kyrkan och Caritas. Hur ofta besöken
sker, och vilka som kommer, beror på organisationerna. Från förvarens sida ser
man enbart positivt på besök från dessa grupper.

Synpunkter från de förvarstagna
Vid samtal med de förvarstagna framfördes ett antal klagomål på matens kvalitet
samt bristen på datorer och böcker. Därutöver framfördes ett par klagomål på att
tiden för utomhusvistelse var alltför kort. Ytterligare synpunkter som kom fram var
att det fanns för få tv-kanaler, att det tog lång tid för förvaret att laga trasiga tv-spel
m.m. och att det var svårt att få tag i hygienartiklar. Någon framförde också att en
ytterligare aktivitet, t.ex. filmvisning på fredagskvällar, skulle uppskattas.

Hälsovård
Allmänt om de förvarstagnas tillgång till sjukvård
Förvarens personal bedriver inte någon sjukvård. I stället ingås avtal med lands-
tingen, som ska tillgodose de förvarstagnas vårdbehov.

Vid tidpunkten för JO:s inspektioner uppgav enheterna följande beträffande de för-
varstagnas tillgång till medicinskt utbildad personal.


 Flen                                              En sjuksköterska besöker enheten
                                                   ett antal timmar en gång per
                                                   vecka.

 Märsta                                            Enheterna besöks varje tisdag av
                                                   en sjuksköterska och en läkare
                                                   som är på plats hela dagen. Sjuk-
                                                   sköterskan besöker därutöver
                                                   enheterna ett antal timmar varje
                                                   fredag.

 Gävle                                             En sjuksköterska besöker enheten
                                                   varje eftermiddag måndag–fredag.

 Kållared                                          Enheterna besöks två eftermid-
                                                   dagar i veckan aven sjuksköterska.

 Örkelljunga                                       För närvarande sker inte några
                                                   besök på enheten av medicinskt
                                                   utbildad personal. Ett avtal med
                                                   landstinget om besök av en sjuk-
                                                   sköterska två gånger i veckan
                                                   förväntas dock vara klart inom en
                                                   snar framtid.
                                                                   Dnr 6090-2009   Sid 23 (66)



Vill en förvarstagen träffa medicinskt utbildad personal på ett förvar som har avtal
med landstinget antecknar vederbörande sig själv på en lista eller ber förvarets per-
sonal att skriva upp honom eller henne på listan. På listan finns möjlighet att ange
varför vård söks, men uppgiften är frivillig. Listan överlämnas av enhetens person-
al till vårdpersonalen som därefter tar emot dem som har antecknat sig.

Om akut behov av vård uppstår kontaktas antingen vårdpersonalen per telefon eller
så tas kontakt med närliggande vårdcentral eller med sjukvårdsrådgivningen. Om
den förvarstagnes tillstånd är allvarligt kontaktas ambulans.

Enheten i Örkelljunga har hittills inte haft avtal med landstinget. Där kontaktas all-
tid sjukvårdsrådgivningen eller en vårdcentral när en förvarstagen anser sig vara i
behov av vård. Personalen på dessa inrättningar får därefter ta ställning till om den
förvarstagne behöver träffa sjuksköterska eller läkare. Vid akut sjukdom beställs
ambulans.

Förvarens personal gör inte i något fall en bedömning av den förvarstagnes vård-
behov. Enheternas personal förmedlar endast kontakt med vården.

Det händer inte särskilt ofta att personer med särskilda behov kommer till förvaren.
I dessa fall anlitas kommunal hemtjänst.

Synpunkter från förvaren
I Gävle och Märsta var uppfattningen att vårdpersonalens tid på förvaren var till-
räcklig. I Gävle var enhetsledningen och arbetsledarna t.o.m. synnerligen nöjda
med det sätt på vilket vården bedrevs. Det förhållandet att sjuksköterskan vistades
på förvaret varje dag uppgavs ha underlättat arbetet väsentligt och gett en positiv
effekt i hela verksamheten. Några problem med sjukvårdsfrågor upplevde förvaret
inte längre att man hade.

I Flen och Kållered däremot var uppfattningen att tillgången inte motsvarade
efterfrågan. I Flen uppgavs att personalen fick ägna mycket tid åt kontakter med
sjukvårdsrådgivningen m.fl. vilket tog tid från den övriga verksamheten. Samma
uppfattning redovisade förvaret i Örkelljunga.

Lokaler och mediciner
På samtliga enheter finns ett sjukrum med en brits där undersökning kan ske. Fön-
stren har gardiner eller persienner som kan dras ned. Undersökning av de förvars-
tagna sker i sjukrummet på samtliga enheter utom den i Gävle, där sköterskan i
stället besöker de förvarstagna på deras rum. I sjukrummen förvaras som regel den
medicin som finns på enheten.

Tandvärk och huvudvärk är vanligt förekommande bland de förvarstagna varför
värktabletter, näsdroppar m.m. alltid finns tillgängligt. Receptbelagd medicin häm-
tas ut av förvarets personal eller av vårdpersonalen. Sådan medicin, liksom medicin
som de förvarstagna haft med sig till enheten, förvaras i korgar eller lådor, märkta
med de förvarstagnas namn, i ett skåp i sjukrummet.
                                                                   Dnr 6090-2009    Sid 24 (66)



På vissa förvarsenheter dokumenteras vilken medicin den enskilde tar. De flesta
enheter dokumenterar det dock inte. Personalen har inte någon sjukvårdsdelegation
och har uppgett att de därmed inte kan hindra överdosering. Skulle en förvarstagen
överdosera medicin som kan vara farlig för honom eller henne får sjukvården kon-
taktas.

När det gäller hantering av medicin i övrigt, se vidare nedan.

Hälsotillstånd m.m.
Någon läkarundersökning vid ankomsten till förvaret utförs inte och inte heller sker
någon s.k. screening för risk för självmord eller självskadebeteende.

När en förvarstagen skrivs in vid ett förvar tillfrågas personen emellertid alltid om
han eller hon har någon sjukdom eller tar någon medicin. Frågan ställs av förvarets
personal. Personer som lider av någon sjukdom brukar som regel berätta om detta.
Uppgiften antecknas på inskrivningsblanketten (den innehåller i övrigt ett fotografi
på den förvarstagne, vissa personuppgifter, eventuellt medgivande till att kontakta
hemlandets ambassad och konsulat, uppgift om förvaringsplats för id-handlingar,
pass m.m.).

Det är endast vårdpersonalen som har hand om patientjournaler och sjukvårds-
uppgifter.

Upplysningar från vårdpersonal
Vid samtal med vårdpersonalen framkom att denna delade respektive förvars syn-
punkter på hur väl vården fungerade. Därutöver framkom följande.

Merparten av de förvarstagna har inte behov av omedelbar vård eller vård som inte
kan anstå, och sjuksköterskorna behöver relativt sällan boka läkarbesök åt de för-
varstagna. Ett antal av de förvarstagna har dock allvarligare sjukdomar som kräver
tillsyn av läkare. Vilka sjukdomar det handlar om varierar. Vanligt förekommande
är dock diabetes, högt blodtryck och hjärtsjukdomar.

Den vanligaste orsaken till att de förvarstagna söker vård är att de känner sig oro-
liga, har huvudvärk, koncentrationssvårigheter, ont i magen eller sömnsvårigheter.
Symtomen har som regel sin grund i att de förvarstagna lider av posttraumatiskt
stressyndrom. Den oro de flesta känner är inte sjuklig utan normal i förhållande till
den situation de befinner sig i.

En stor del av vårdpersonalens tid ägnas åt samtal och råd om egenvård. Många
förvarstagna skulle vara betjänta av samtal med kurator eller psykolog men sådan
vård är de inte berättigade till. I enstaka fall är behovet av psykologisk eller psy-
kiatrisk hjälp akut. Bedöms en förvarstagen vara allvarligt deprimerad eller själv-
mordsbenägen kontaktas alltid läkare. I Märsta har det hänt att sjuksköterskan i
stället kontaktat en kurator och sett till att den förvarstagne fått samtala med denne.

Vårdpersonalen använder sig av tolk vid behov.
                                                                     Dnr 6090-2009   Sid 25 (66)



Sjuksköterskan i Kållered uppgav att det fanns behov av en gemensam arbets-
beskrivning för de sköterskor och läkare som arbetar med vård på förvaren.

All vårdpersonal, utom sjuksköterskan i Gävle, framförde att mycket av deras tid
ägnas åt att leta reda på nödvändiga handlingar från de förvarstagnas tidigare vård-
kontakter (recept m.m.) som de inte haft med sig till förvaret. En orsak till att hand-
lingarna är svåra att hitta är att hälso- och sjukvården i sitt arbete använder sig av
s.k. reservnummer för personer som saknar de fyra sista siffrorna i personnumret.
Dessa nummer varierar från landsting till landsting och ibland till och med från
vårdinrättning till vårdinrättning. Vårdpersonalen i Kållered uppgav att om utlän-
ningars LMA-nummer5 (vilket är detsamma som utlänningens dossiernummer)
registrerades i stället för reservnumren skulle det vara betydligt enklare att få tag i
nödvändiga handlingar.

Ett annat problem som påtalades var att vårdpersonalen på förvaren inte auto-
matiskt får del av sjukvårdsuppgifter från andra vårdinrättningar som den förvars-
tagne besöker under sin tid på enheten. För att vårdpersonalen ska få tillgång till
denna information krävs att sjuksköterskan eller läkaren ber den enskilde ge sitt
samtycke till detta och därefter söker reda på informationen själv.

Hungerstrejker
Hungerstrejker förekommer. Några riktlinjer från Migrationsverket för hur sådana
situationer ska hanteras finns inte. På förvaren har olika lokala rutiner utarbetats. I
Gävle t.ex. underrättas alltid sjuksköterskan när en hungerstrejk inleds. Personalen
kontrollerar också regelbundet den förvarstagne och har – de tider sjuksköterskan
inte är i tjänst – kontakt med landstingets jour. Förvaret gör inte några egna medi-
cinska bedömningar av den som hungerstrejkar utan ser till att denne regelbundet
undersöks av sjuksköterska eller läkare. I Örkelljunga kontaktas en tolk, och den
förvarstagne informeras om att han eller hon kan komma att avskiljas om strejken
fortsätter, vilket i praktiken innebär att utlänningen placeras i häkte. Några särskil-
da rutiner för hur och när sjukvården ska kontaktas finns inte, utan de vanliga
rutinerna vid sjukdom gäller.

Synpunkter från de förvarstagna
Bland de förvarstagna JO:s representanter samtalat med framförde ytterst få att de
inte fick tillgång till medicinskt utbildad personal. Däremot var ett stort antal miss-
nöjda med att de inte fick den vård de ansåg sig behöva. I Flen och Örkelljunga
framfördes viss kritik även mot tillgängligheten till vård.




5
    LMA är en förkortning av lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl.
                                                                    Dnr 6090-2009   Sid 26 (66)



Visitationer
Undersökning vid ankomst
Den som anländer till ett förvar kommer till ett särskilt rum som kallas intaget eller
inskrivningen. Vid ankomsten aktualiseras frågan om den förvarstagne ska visiter-
as. Förvaren tillämpar olika praxis.

På förvaren i Flen, Gävle och Märsta kroppsvisiteras alla förvarstagna vid ankoms-
ten, även om de dessförinnan har visiterats av polisen. På enheterna i Kållered och
Örkelljunga frågar personalen i stället de som har transporterat den förvarstagne,
dvs. polisen eller Kriminalvården, om kroppsvisitation har genomförts före ankom-
sten. Om så är fallet kroppsvisiteras den förvarstagne som regel inte på nytt. Har
den förvarstagne däremot bara blivit skyddsvisiterad (dvs. endast ytligt kropps-
visiterad) eller inte alls visiteras genomförs en sådan i allmänhet vid ankomsten.

En kroppsvisitation på förvaren är dock mycket ytlig. Den går till så att den för-
varstagne får tömma fickorna och ta av sig eventuella ytterkläder. Därefter känner
personalen utanpå den förvarstagnes kläder. Metalldetektorer används regelmässigt
utom i Örkelljunga. I förekommande fall kontrolleras bagage. Vid visitationerna är
vanligtvis minst två ur personalen närvarande. Är det en kvinna som ska visiteras
genomförs visitationen av kvinnlig personal.

Visitationer under tiden på förvaret
Under de förvarstagnas vistelse på förvaren sker visitationer främst efter obevakade
besök. Visitationerna sker då i anslutning till besöksrummen och går till på samma
sätt som vid inskrivningen.

I Märsta visiteras de förvarstagna alltid efter obevakade besök. Detsamma gäller
i Kållered, dock bara om besökaren har haft väskor med sig in i besöksrummet.
Även i Gävle och Flen är visitationer snarare regel än undantag efter obevakade
besök. Det enda förvar som långt ifrån alltid genomför kroppsvisitationer i dessa
situationer är förvaret i Örkelljunga.

Om personalen får vetskap om att det kan finnas otillåtna föremål i lokalerna kan
beslut fattas om att visitera samtliga förvarstagna eller samtliga som bor i ett visst
rum.

Dokumentation m.m.
Beslut om kroppsvisitation dokumenteras i ett skriftligt beslut. I beslutet anges
vanligtvis när visitationen genomförts, vilka tjänstemän som varit närvarande och
de föremål som eventuellt påträffats. Beslutet tjänar därmed även som ett protokoll
över visitationen. En skriftlig besvärshänvisning finns i varje beslut. (AF 2 i Märsta
har upprättat ett speciellt dokument för att underlätta beslutsfattandet vid de visita-
tioner som sker efter obevakade besök.) Beslut om kroppsvisitation överklagas i
princip aldrig.

Vid inspektionerna har framförts att det vore svårt att göra visitationerna mer in-
gripande eftersom förtroendet mellan personalen och de förvarstagna då skulle
rubbas. Det har vidare framförts att besluten innebär omfattande pappersexercis
                                                                       Dnr 6090-2009    Sid 27 (66)



och tynger akterna. Utredningen bekräftar denna bild. I yttrandena från enheterna i
Märsta anges att totalt 2 700 beslut om kroppsvisitation fattades av enheterna under
2009. I vissa granskade akter utgjorde också en stor del av handlingarna beslut om
kroppsvisitation.

Motiveringarna i de beslut om kroppsvisitation som har granskats är likartade.
Flera lyder:

      Du har haft obevakat besök. Vi misstänker därför att du kan ha fått något av be-
      sökaren som du av säkerhetsskäl inte får ta med dig in i förvarslokalerna. Vi beslutar
      därför att kroppsvisitera dig.
Synpunkter från de förvarstagna
De förvarstagna som JO:s medarbetare talat med har som regel inte haft något att
erinra mot visitationerna. Vissa har i stället uttryckt förståelse för att de behövs av
hänsyn till säkerheten på förvaret.

Omhändertagande av egendom
Otillåtna föremål
Vid en visitation kan det påträffas föremål som inte får innehas på en förvarsenhet,
t.ex. tändare, mobiltelefon med kamera, verktyg eller alkohol. Då aktualiseras
frågan vad man ska göra med sådana föremål. Förvaren tillämpar olika praxis.

På de flesta enheter fattas ett beslut om att omhänderta föremålet. I Gävle och på
AF 2 i Märsta sker detta dock först om den enskilde inte självmant går med på att
låsa in föremålet i ett särskilt förvaringsutrymme. På AF 1 i Märsta fattas inte någ-
ot beslut om omhändertagande utan den förvarstagne övertalas i stället att formlöst
lämna ifrån sig föremålet. Beslut om omhändertagande kan överklagas men det
sker i princip aldrig.

Otillåtna föremål förvaras i låsta utrymmen. De otillåtna föremål som omhändertas
genom formliga beslut förtecknas på inskrivningsblanketten, på beslutet att om-
händerta föremålen och ibland även vid förvaringsstället.

Föremål av typen rakhyvlar, nagelsaxar m.m. omhändertas formellt endast av för-
varet i Flen. Alla förvarsenheter förvarar föremål av detta slag i ett speciellt rum,
innanför skalskyddet. Därifrån kan den förvarstagne ”låna” t.ex. sin rakhyvel. När
ett föremål lämnas ut till den förvarstagne skrivs detta upp på en särskild lista där
datum och tid för utlämnande och återlämnande antecknas och signeras av per-
sonal.

Mediciner
Samtliga förvar har uttryckt osäkerhet kring hur läkemedel ska förvaras och
distribueras. Förvaren har efterfrågat centrala riktlinjer på området. För närvarande
tillämpas i huvudsak följande praxis.

Eftersom de förvarstagna delar rum får de av säkerhetsskäl inte ha medicin på rum-
met. Undantag kan gälla för vissa astmamediciner, kortisonkrämer m.m.
                                                                  Dnr 6090-2009   Sid 28 (66)



Receptbelagd medicin eller medicin som personalen inte har närmare kunskap om
omhändertas, men det sker inte genom ett formellt beslut. För att komma åt
medicinen måste den förvarstagne be personalen låsa upp skåpet eller dörren till
det rum där medicinen förvaras, varefter han eller hon själv får ta sin medicin.

Annan egendom
Utanför skalskyddet, i anslutning till intaget/inskrivningen, finns som regel olika
låsbara förvaringsutrymmen där de förvarstagna kan låsa in föremål som de inte
vill ta med sig in på förvaret (plånbok och andra värdesaker, bagage m.m.). Nyck-
eln till förvaringsutrymmet har i princip alltid den förvarstagne själv hand om. Vill
den förvarstagne hämta något eskorteras han eller hon av personalen.

Återlämnande av egendom m.m.
När den förvarstagne lämnar förvaret kvitterar han eller hon ut sina omhändertagna
tillhörigheter och bekräftar återlämnandet genom att signera inskrivningsblanketten
och ibland även beslutet om omhändertagande.

Hur enheterna hanterar kvarglömda eller kvarlämnade föremål varierar. Som regel
sparas dock föremål av något värde en längre tid. Endast förvaret i Örkelljunga har
detaljerade rutiner för denna hantering.

Synpunkter från de förvarstagna
Vid de samtal JO:s medarbetare höll med de förvarstagna uttryckte någon att det
kan variera vilka föremål som tillåts inne på förvaret, beroende på vilken personal
som är i tjänst. Det framfördes även att de förvarstagna inte kan anses ha fri till-
gång till de föremål som förvaras i utrymmena utanför skalskyddet eftersom det
krävs eskort av två ur personalen för att få hämta saker därifrån och situationen på
förvaret inte alltid tillåter detta.

Kontakter med omvärlden
Besök
De förvarstagna kan ta emot besök. Besökstiden är som regel en timme. Är besöks-
rummet ledigt kan dock ett besök få pågå längre tid. Förvaren försöker vara flexib-
la. Besökstiderna börjar mellan kl. 08.00 och 10.00 och pågår fram till ca kl. 20.00
på vardagarna och något kortare tid på helgerna. På flera av förvaren begränsas
antalet personer som samtidigt kan besöka en förvarstagen. Begränsningen sker av
säkerhetsskäl.

På några förvarsenheter kan besöksrummen låsas inifrån. På andra använder man
sig av en skylt som hängs utanpå dörren när ett besök pågår.

Besöken kan övervakas, men det är ovanligt. Totalt fattades under 2009 åtta beslut
om att övervaka besök vid förvaren. Såvitt känt har aldrig något beslut om att över-
vaka ett besök överklagats. Det fattades inga beslut om att vägra besök under den
angivna tiden.

Som framgått besöker frivilligorganisationer regelbundet förvaren.
                                                                   Dnr 6090-2009   Sid 29 (66)



Telefon m.m.
De förvarstagna som inte har tillgång till en egen mobiltelefon får, på alla förvars-
enheter utom en (AF 2 i Märsta), låna en sådan under hela sin vistelse på förvaret.
De förvarstagna får dock ordna egna kontantkort. Anledningen till att AF 2 i Mär-
sta har slutat med lånetelefoner är att så många telefoner försvann.

Det finns stationära telefoner på varje förvarsenhet, som de förvarstagna kan an-
vända för att ringa i obegränsad omfattning inom det fasta, svenska telefonnätet. I
regel tillåts även två avgiftsfria utlandssamtal. Telefonerna kan också användas för
inkommande samtal.

De förvarstagna har i princip tillgång till datorer med internetuppkoppling dygnet
runt.

Post
När post kommer till de förvarstagna delas den ut utan att först ha granskats om det
inte finns anledning att misstänka att den innehåller något otillåtet. Det skriftliga
innehållet granskas inte. Däremot kan innehållet i exempelvis ett paket eller ett
knöligt kuvert granskas. I dessa fall får den förvarstagne öppna försändelsen till-
sammans med personal. Om försändelsen innehåller något otillåtet kan ett beslut
om omhändertagande fattas. Såvitt känt har det aldrig hänt att ett beslut har behövt
fattas om att omhänderta en oöppnad försändelse på grund av att den förvarstagne
vägrat öppna försändelsen i personalens närvaro.

Den utgående post som de förvarstagna vill skicka läggs tillsammans med övrig
post som ska skickas från förvaret. Utgående försändelser granskas aldrig. Fax till
eller från de förvarstagna granskas inte heller.

Synpunkter från de förvarstagna
Vid JO:s medarbetares samtal med de förvarstagna framförde flera att det fungerar
bra att ta emot besök. Vid två enheter framfördes att antalet besöksrum var för få.
Någon framförde att besöksrummen var smutsiga och dåligt anpassade för barn, att
det borde finnas möjlighet för besökande barn och make/maka att övernatta och att
personalen vid ett tillfälle knackat på och öppnat dörren till besöksrummet utan att
först invänta svar när besökstiden var slut.

Inskränkningar i de förvarstagnas rörelsefrihet inom förvaret
Allmänt
De förvarstagnas frihet inom förvaret kan enligt utlänningslagen begränsas genom
inskränkningar i rörelsefriheten (11 kap. 6 §), avskiljande (11 kap. 7 §) eller genom
kriminalvårdsplacering (10 kap. 20 §).

Uppträder en förvarstagen på ett oacceptabelt sätt, genom att t.ex. uttala hotelser,
tilldelas denne som regel någon form av varning på förvaren i Örkelljunga, Märsta
och Kållered. Vederbörande informeras också om att ytterligare incidenter kan leda
till att beslut om avskiljande och placering i kriminalvård måste fattas. Upprepas
beteendet får förvarets personal ta ställning till om förutsättningar för sådana beslut
föreligger. Om en förvarstagen gör sig skyldig till skadegörelse eller våld mot en
                                                                    Dnr 6090-2009    Sid 30 (66)



annan person fattar förvaren ibland omedelbart ett beslut om avskiljande och
kriminalvårdsplacering.

Rörelsebegränsning
Förvaren har uppgett att bestämmelsen om rörelsebegränsning inte har tillämpats
under 2009. Tidigare år har vissa enheter utnyttjat bestämmelsen vid enstaka till-
fällen. Personal i Gävle har vid ett tillfälle stängt in två förvarstagna, som försökt
rymma. De låstes in i matsalen medan polisens ankomst inväntades. I Märsta har
en handfull beslut fattats om att förvarstagna inte fick lämna sina rum.

Vid JO:s granskning av enheternas akter påträffades ett beslut som hade fattats med
stöd av 11 kap. 6 § utlänningslagen. Förvaret i Flen uppgav särskilt att personalen
undviker att använda tvångsmedel för att hindra någon att lämna lokalen om det
inte rör sig om en akut nödsituation.

Avskiljande
Statistik
Under 2009 har förvarsenheterna, enligt vad som angetts i yttrandena till JO, fattat
beslut om att avskilja och kriminalvårdsplacera följande antal personer.


 Flen                                             28 personer

 Gävle                                            22 personer

 AF 1 i Märsta                                    68 personer

 AF 2 i Märsta                                    55 personer

 Kållered 1                                       11 personer

 Kållered 2                                       14 personer

 Örkelljunga                                      40 personer



Orsaker till avskiljande
Av de beslut som granskats framgår att vanliga anledningar till avskiljande är att
bråk har uppstått mellan förvarstagna, att hot har framförts mot personal eller andra
förvarstagna, att personen har försökt rymma, att personen har gjort sig skyldig till
skadegörelse eller har försökt skada sig själv. AF 1 i Märsta har uppgett att en möj-
lig orsak till att många avskiljs vid enheten kan vara att dess lokaler är relativt små
och att endast män vistas där, vilket bidrar till att konflikter lättare uppstår.

Incidenter
Av en sammanställning från Migrationsverket över inträffade incidenter på förvar-
en under 2009 framgår bl.a. följande.
                                                                   Dnr 6090-2009      Sid 31 (66)



Knappt hälften (46 %) av alla rapporterade incidenter har sin grund i rymning
eller rymningsförsök. Drygt 16 % av incidenterna handlar om hot och våld mot
Migrationsverkets personal, tio procent om våld och hot mellan förvarstagna och
drygt 6 % om självskadebeteende. Knappt 5 % av incidenterna avser brandtillbud
och lika många incidenter rör skadegörelse. Övriga incidenter, innefattande bl.a.
narkotikarelaterade händelser och trakasserier, uppgår till drygt 9 %.

Vid en jämförelse mellan de olika förvarsenheterna kan det konstateras att AF 2 i
Märsta har det lägsta antalet rymningsincidenter (8) medan Kållered 1 har det hög-
sta (15). Vidare att AF 1 i Märsta har det högsta antalet incidenter när det gäller hot
och våld mot Migrationsverkets personal (9) medan Kållered 2 har det lägsta (1).
När det gäller hot och våld mellan förvarstagna har emellertid Kållered 2 det hög-
sta antalet incidenter (5) medan Örkelljunga endast har rapporterat en sådan incid-
ent. Avseende självskadebeteende har AF 1 i Märsta det högsta antalet tillbud (4)
medan AF 2 i Märsta har det lägsta antalet (0).

Under år 2009 rapporterades följande antal incidenter vid de olika
förvarsenheterna.


 Flen                                            23 (varav fem rymningar som
                                                 inkluderade totalt 10 personer)

 Gävle                                           26 (varav sex rymningar som
                                                 inkluderade totalt 23 personer)

 AF 1 i Märsta                                   33 (varav två rymningar som
                                                 inkluderade totalt 6 personer)

 AF 2 i Märsta                                   18 (varav två rymningar som
                                                 inkluderade totalt 4 personer)

 Kållered 1                                      32 (varav sju rymningar som
                                                 inkluderade totalt 19 personer)

 Kållered 2                                      18 (varav fyra rymningar som
                                                 inkluderade totalt 7 personer)

 Örkelljunga                                     21 (varav sju rymningar som
                                                 inkluderade totalt 13 personer)



Sambandet mellan incidenter och avskiljande har inte utretts. Det kan dock kon-
stateras att antalet avskilda vid respektive förvarsenhet inte överensstämmer med
antalet personer som har varit involverade i incidenter vid enheten.

Särskilda lokaler för avskiljande
I Flen finns ett litet rum utan fönster som är avsett för personer som har avskilts
                                                                    Dnr 6090-2009   Sid 32 (66)



med stöd av 11 kap. 7 § utlänningslagen. Rummet har dock aldrig använts för det
ändamålet.
På AF 2 i Märsta finns ett utrymme som kallas ”lilla avskiljningen”. Utrymmet
består av tre rum, varav två sovrum. Det har dusch och wc, fönster samt en egen
innergård. I utrymmet sitter dock ett stort olåst elskåp. Utrymmet har använts vid
ett tillfälle efter att ett beslut om avskiljande hade fattats. Utrymmet har därutöver
använts av praktiska skäl för personer med särskilda behov, såsom t.ex. en rull-
stolsbunden man och en mor och hennes barn. Dessa personer har dock inte for-
mellt varit avskilda från lokalerna i övrigt.

Övriga enheter saknar ett särskilt utrymme för avskiljande. Något sådant har inte
heller planerats i den nya förvarsbyggnaden i Åstorp.

Avskiljande med beslut om placering i kriminalvård
Samtliga förvar har uppgett att ett beslut om avskiljande alltid följs av ett beslut om
placering i kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest enligt 10 kap. 20 § utlän-
ningslagen. I anslutning till detta tar förvaren kontakt med polisen som verkställer
placeringsbeslutet.

Anledningen till att förvaren inte använder möjligheten att avskilja förvarstagna på
enheterna är att man inte ser det som Migrationsverkets uppdrag att ta hand om
personer som uppfyller kriterierna för att avskiljas. Verkets personal är inte heller
utbildad för att hantera våldsamma eller psykiskt sjuka personer, och enheterna har
inte de resurser som krävs för att ta hand om dem.

Placering i kriminalvård
Översikt
Förvaren i Flen och Örkelljunga är de enda enheter som har redovisat detaljerade
uppgifter om antalet beslut om kriminalvårdsplacering. Under 2009 har 660 sådana
beslut fattats i Flen och 335 i Örkelljunga. Av dessa avsåg 6 till 8 % personer som
hade utvisats på grund av brott enligt 8 kap. 8 § utlänningslagen (utvisningsdömda,
punkt 1), 4 till 12 % avsåg personer som hölls avskilda efter att beslut enligt 11
kap. 7 § utlänningslagen hade fattats (säkerhetsplacerade, punkt 2) och 80 till 90 %
avsåg personer där ”synnerliga skäl” åberopats (punkt 3); i praktiken rör det sig om
transporttekniska skäl eller att ett avlägsnandebeslut snart ska verkställas.

Övriga förvarsenheter har inte specificerat på vilken grund beslutet om kriminal-
vårdsplacering har fattats utan har endast redovisat antalet beslut enligt följande.


 AF 1 i Märsta                               218

 AF 2 Märsta                                 243

 Gävle                                       22 (siffran innehåller dock endast de
                                             personer som avskilts från förvaret,
                                             dvs. säkerhetsplaceringar enligt 10
                                             kap. 20 § första stycket 2 utlännings-
                                                                   Dnr 6090-2009   Sid 33 (66)



                                             lagen)

 Kållared 1                                  162

 Kållared 2                                  175



När det gäller antalet utvisningsdömda uppgav förvaret i Kållered att de endast
hade ett fåtal kriminalvårdsplacerade på den grunden. Förvaren i Märsta och Gävle
hade dock betydligt fler utvisningsdömda kriminalvårdsplacerade.

Förvaret i Gävle uppgav vid inspektionen att i princip alla utlänningar som kommer
till förvaret dessförinnan har varit kriminalvårdsplacerade med stöd av 10 kap. 20 §
första stycket 3 utlänningslagen (”synnerliga skäl”, i praktiken transportplacerade).
Även förvaret i Kållered uppgav att transportplaceringar var vanligt förekomman-
de. Endast förvaret i Märsta uppgav att sådana placeringar var mer ovanliga. En
anledning till detta förmodades vara förvarets geografiska placering.

De personer som kriminalvårdsplacerats med stöd av punkt 1 eller 2 besöks av
förvarens s.k. häktesbesöksgrupper för bedömning av om de kan återtas till en
förvarsenhet. Besöken genomförs av minst två handläggare. På vissa enheter följer
en handläggare från ett av teamen, som inte ingår i häktesbesöksgruppen, med. När
och hur besöken ska genomföras planeras som regel av en särskild samordnare.

Utvisningsdömda
När en utvisningsdömd har avtjänat sitt straff och personen i fråga har tagits i för-
var beslutar förvaren regelmässigt att den förvarstagne ska vara placerad inom
kriminalvården.

Förvaren har begränsad kontakt med denna grupp förvarstagna. Besöksgrupperna
vid förvaren i Flen, Gävle och Örkelljunga gör bara ett besök, som sker i anslutning
till beslutet. Vid besöket informeras den förvarstagne om placeringsbeslutet och
om Migrationsverkets uppdrag. Förvaret i Kållered kan besöka utvisningsdömda
något fler gånger. Förvaret i Märsta besöker utvisningsdömda varannan vecka om
personerna inte har dömts för grova våldsbrott då de besöks mer sällan.

Besluten om kriminalvårdsplacering avseende de utvisningsdömda överklagas en-
ligt förvaren relativt ofta, men ändringsfrekvensen är låg. De förvarstagna biträds
regelmässigt av sina offentliga biträden.

Säkerhetsplacerade
Samtliga förvarstagna som hålls avskilda med stöd av 11 kap. 7 § utlänningslagen
placeras – som framgått ovan – i kriminalvård. Besluten fattas i praktiken samtidigt
och verkställs omedelbart av polismyndigheten. Denna grupp placeras regelmässigt
i häkte.

De säkerhetsplacerade ska enligt rutinerna på respektive förvarsenhet besökas
inom en vecka och därefter minst var fjortonde dag. Hur ofta de besöks beror dels
                                                                    Dnr 6090-2009   Sid 34 (66)



på personalsituationen på enheten, dels på avståndet mellan förvaret och den in-
stitution där den förvarstagne har placerats.

Häktesbesöksgrupperna samtalar vid besöken i första hand med den som har
kriminalvårdsplacerats. De försöker utreda hur han eller hon mår och hur personen
ser på det agerande som föranlett placeringen m.m. Vissa besöksgrupper samtalar
även med häktespersonalen. I Örkelljunga försöker gruppen se till att få informa-
tion från häktets inspektörer, vilka som regel har mer information om den placera-
de än övrig personal. Vissa besöksgrupper samtalar även med häktets läkare. Någ-
on fastlagd rutin för hur och när detta ska ske finns dock inte. I den dokumentation
som granskats förekommer få spår av att besöksgrupperna hämtat in uppgifter från
häktespersonal eller häktets läkare (jfr nedan).

Den information som hämtats in ska dokumenteras i en tjänsteanteckning och före-
dras för enhetens beslutsfattare i anslutning till att gruppen kommer tillbaka till för-
varet. Beslutsfattaren bestämmer därefter om kriminalvårdsplaceringen ska upp-
höra eller fortgå. Hävs beslutet dokumenteras detta på de flesta enheter antingen i
en särskild handling eller genom en anteckning på det tidigare beslutet om place-
ring. I andra fall dokumenteras beslutet genom en journalanteckning. I vissa fall
hävs dock beslutet formlöst. Förvaret i Märsta har t.ex. uppgett att när en person
ska återföras från Kronobergshäktet räcker det med att personalen ringer dit och
ber häktet ordna transport till förvaret av den förvarstagne. Att beslutet har hävts
framgår i dessa fall endast av att den förvarstagne skrivs in vid förvaret igen.

Om ett beslut om kriminalvårdsplacering inte hävs vidtas som regel inte någon åt-
gärd. På förvaret i Örkelljunga dokumenteras emellertid beslutsfattarens över-
vägande i en särskild handling.

När ett beslut om kriminalvårdsplacering hävs kan personen antingen återföras till
den förvarsenhet han eller hon kom från eller föras till en annan enhet. Har beslutet
sin grund i en konflikt mellan två personer underlättas en hävning om utlänningen
kan föras till en annan enhet. Ska det ske måste dock enhetscheferna kopplas in.
Möjligheten att byta förvarsenhet är lättare att använda för de enheter som ligger i
anslutning till varandra, såsom i Märsta och Kållered, dels eftersom enhetscheferna
har en nära kontakt med varandra, dels eftersom det är mer problematiskt att häva
en kriminalvårdsplacering om personen ska föras till en förvarsenhet som ligger
långt från handläggande polismyndighet m.m. (I Märsta och Kållered övervägs
som regel möjligheten att omplacera den förvarstagne till den andra enheten innan
ett beslut om kriminalvårdsplacering fattas.)

Någon exakt uppgift om hur många av de säkerhetsplacerade som har återförts till
ett förvar har inte gått att få fram. Enheterna i Flen, Gävle, Kållered 2 och Örkel-
ljunga har dock redovisat siffror som tyder på att mellan 15 och

30 % av de utvisningsdömda och säkerhetsplacerade återförs. Övriga enheter har
inte kunnat lämna några uppgifter eller har lämnat uppgifter som även synes inne-
hålla personer som har varit placerade av transporttekniska skäl. I Flen uppgavs att
                                                                    Dnr 6090-2009   Sid 35 (66)



man relativt ofta återtar personer som säkerhetsplacerats på grund av självskade-
beteende och att detta normalt fungerar bra.

Det kan dröja upp till tolv dagar innan en förvarstagen som placerats i kriminalvård
besöks första gången, se bl.a. 11-206368 (tolv dagar), 10-709858 (tio dagar) och
10-585127 (nio dagar), samtliga noterade i inspektionsprotokollet från Örkelljunga,
9-982853 (elva dagar) och 10-926511 (elva dagar), båda noterade i inspektions-
protokollet från Kållered. Tiden mellan besöken är ibland också mycket lång, se
bl.a. 10-926511 (cirka sex veckor) och 9-982853 (cirka sex veckor), båda noterade
i inspektionsprotokollet från Kållered.

Det konstaterades vidare att det kan dröja ett antal dagar från det att det sista be-
söket gjordes till dess att beslutet om kriminalvårdsplacering hävs utan att det av
handlingarna framgår att någon ytterligare omständighet tillkommit, se bl.a. 10-
608986 (fem dagar), noterat i inspektionsprotokollet från Gävle och 11-178800
(fyra dagar) noterat i inspektionsprotokollet från Kållered.

Vid inspektionerna noterades även flera fall där beslutet om kriminalvårdsplacering
hävts men utlänningen blivit kvar på häktet ytterligare ett dygn för att transporten
dröjt utan att något nytt placeringsbeslut fattats, se bl.a. 10-117973, noterat i in-
spektionsprotokollet från Gävle.

I ett fall konstaterades att försvarsenheten hade faxat en beställning av en transport
till fel polismyndighet. Det medförde att den förvarstagne fick tillbringa ytterligare
två dagar i häkte efter att beslutet om kriminalvårdsplacering hävts, (det ursprung-
liga beslutet var motiverat av självskadebeteende, se 11-337067, noterat i inspek-
tionsprotokollet från Kållered). I ett annat fall fattades ett beslut om avskiljande
efter beslutet om kriminalvårdsplacering (se 11-230786, noterat i inspektionsproto-
kollet från Märsta).

Enheterna uppgav att besluten om kriminalvårdsplacering även i denna kategori
överklagas relativt ofta, men att ändringsfrekvensen är låg och att de förvarstagna
som regel biträds av sina offentliga biträden.

Placering i kriminalvård med hänvisning till att den förvarstagne utgör en allvarlig
fara för sig själv
Av utredningen framgår att samtliga förvar ibland placerar personer som bedöms
utgöra en allvarlig fara för sig själva i kriminalvård. De förvarstagna hamnar som
regel i häkte. Inget av förvaren anser att detta är lämpligt. Flertalet förvar har upp-
gett att de är positiva till det förslag som lämnats av Kriminalvårdens internrevision
i rapporten 2009:4 (dnr 542009-18980), dvs. att alla förvarstagna i stället ska
placeras på särskilda anstalter.

När en person uppfattas utgöra en allvarlig fara för sig själv kontaktar förvaren som
regel sjukvården för att få en bedömning av om den förvarstagne kan tvångsvårdas
med stöd av lagen om psykiatrisk tvångsvård. Är den förvarstagne inte ”tillräckligt
sjuk” för att tvångsvårdas måste man bedöma om den sjuke kan vistas på förvaret.
Något medicinskt underlag för att bedöma vilka risker en psykiskt sjuk person ut-
sätts för vid en kriminalvårdsplacering har förvaren som regel inte tillgång till vid
                                                                     Dnr 6090-2009    Sid 36 (66)



sin bedömning. Om enheten inte anser att den kan ta hand om personen – vilket
den oftast inte anser sig ha kompetens eller resurser för – fattas beslut om avskilj-
ande och kriminalvårdsplacering. Den förvarstagne har därefter enligt häkteslagen
tillgång till samma medicinska vård som häktade och anhållna, en vård och tillsyn
som enligt förvaren är bättre än den de själva kan erbjuda.

Det har hänt att enheter har kriminalvårdsplacerat förvarstagna endast på grundval
av polisens uppgifter om personens självskadebeteende, dvs. före inskrivning vid
enheten, se bl.a. 10-795902, noterat i inspektionsprotokollet från Kållered, och
uppgifter i inspektionsprotokollet från Örkelljunga.

Som angetts ovan har förvaren uppgett att beslut om kriminalvårdsplacering över-
klagas relativt ofta, men sällan ändras. I några domar från Länsrätten i Göteborg,
migrationsdomstolen, har dock Migrationsverkets beslut att placera en person med
självskadebeteende i kriminalvård upphävts (se vidare under Bedömning nedan).
– Värt att notera är att Migrationsverket inte överklagade domarna men att det av
handlingarna framgår att förvaret i bägge fallen ånyo beslutade om att avskilja och
placera personerna i kriminalvård.

”Synnerliga skäl” (s.k. transportplaceringar)
Som tidigare angetts grundas en majoritet av besluten om placering i kriminalvård
på att det bedöms föreligga ”synnerliga skäl” för placeringen, enligt 10 kap. 20 §
första stycket 3 utlänningslagen. De ärenden det i praktiken är fråga om är sådana
som motiveras med transporttekniska skäl eller med att verkställigheten av ett av-
lägsnandebeslut är nära förestående. Generellt kan handläggningen av dessa ärend-
en vid förvaren beskrivas enligt följande.

När polisen omhändertar en förvarstagen utlänning men inte omedelbart kan trans-
portera honom eller henne till ett förvar kontaktar polisen förvaret och ber om ett
beslut om kriminalvårdsplacering. Polisen informerar muntligen förvarets personal
om när den förvarstagne beräknas anlända till förvaret. Därefter fattas beslutet om
kriminalvårdsplacering. Uppgifter om den person som har placerats och vilken tid
han eller hon beräknas ankomma till förvaret noteras på enhetens whiteboardtavla
eller i en särskild handling över transportplacerade. Förvarets personal bevakar
sedan att utlänningen anländer till förvaret på utsatt tid.

Inför en förestående verkställighet av ett avlägsnandebeslut fattas beslut om
kriminalvårdsplacering, dels när en förvarstagen inom en mycket snar framtid ska
verkställas (t.ex. vid direktavvisning) och därför inte hinner föras till en förvars-
lokal, dels när transporten inte kan genomföras direkt från förvaret. I dessa fall
följs samma rutiner som just beskrivits med den skillnaden att beräknad tidpunkt
för verkställighet noteras i stället för beräknad ankomsttid.

Tiden för transportplaceringarna varierar normalt mellan några timmar och upp till
tre dagar. Vid granskning av enheternas akter påträffades dock ett antal fall där den
förvarstagne varit transportplacerad längre tid, i vissa fall upp till sex dagar, se bl.a.
11-236732 (sex dagar), 9-577032 (fem dagar) och 10-426174 (fem dagar), samtliga
                                                                          Dnr 6090-2009     Sid 37 (66)



noterade i inspektionsprotokollet från Kållered, 10-669414 (fyra dagar), noterat i
inspektionsprotokollet från Gävle.

I en dom från Förvaltningsrätten i Stockholm, migrationsdomstolen, den 3 juni
2010 har domstolen uttalat att bestämmelsen i 10 kap. 20 § första stycket 3 utlän-
ningslagen inte kan anses ge stöd för en så pass långvarig kriminalvårdsplacering
som fyra dagar (UM 20112-10). Enligt uppgift från förvaren överklagas dock be-
sluten om transportplacering mycket sällan. En anledning till detta kan vara att de
förvarstagna saknar offentligt biträde när placeringarna sker.

Personal vid förvaret i Gävle uppgav att man var kritisk mot Kriminalvårdens sätt
att sköta transporterna.

I ett beslut fattat av Kriminalvårdens generaldirektör AA den 29 april 2010,
angående prioritering av inrikes transporter av intagna, framgår bl.a. att förflyttning
av förvarstagna från kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest till ett förvar har
lägsta prioritet.

Förvaren fick under våren 2010 i uppdrag av Migrationsverkets ledning att rappor-
tera om transporterna drar ut alltför mycket på tiden.

Dokumentation m.m.
Registrering m.m.6
Migrationsverket har tre datasystem som används i förvarsverksamheten: ärende-
hanteringssystemen Skapa (Skapa produktion), Stamm (Stamm produktion) och
Eskil (Eskil produktion). Många uppgifter kan registreras antingen i Skapa eller
Stamm och läsas i båda systemen. När Skapa började införas successivt för några
år sedan var det meningen att systemet skulle ersätta Stamm. Ett relativt stort antal
uppgifter måste dock fortfarande registreras i Stamm och vissa sammanställningar
kan endast erhållas därifrån. Journalanteckningar och formellt upprättade tjänste-
anteckningar görs emellertid i Skapa och kan endast läsas i det systemet. I Eskil
kan en förvarslista för respektive förvarsenhet tas fram. Detta är en lista som, för
varje förvar, ska innehålla uppgifter om alla som är förvarstagna eller placerade i
kriminalvård. Eskil ska hämta uppgifter från Skapa och Stamm. De uppgifter som
går att få fram på detta sätt är dock inte tillförlitliga. Om systemet förbättrades så
att uppgifterna blev tillförlitliga skulle det eventuellt kunna användas för statistiska
beräkningar.

När en utlänning kommer till Sverige och ansöker om uppehållstillstånd skapas en
fysisk dossier samtidigt som ett dossiernummer registreras i Stamm och Skapa. I
ärendehanteringssystemen läggs ett antal olika akter upp. När det gäller Skapa har
varje akt ett löpnummer. De akter som brukar läggas upp är uppehålls- och arbets-




6
    Uppgifterna som redovisas i detta avsnitt har i första hand inhämtats från enheterna i Flen
och Kållered.
                                                                   Dnr 6090-2009   Sid 38 (66)



tillstånd (UAT), avvisning/verkställighet (AVV), frågan om utvisning (UTV) och
dagbidrag (DB). Senare kan ytterligare akter som t.ex. prövning av verkställighet
(V-UT) registreras. På förvaren registreras normalt två olika akter: en förvarsakt
(FÖRV) och en förvarsadministrativ akt (FÖRV-ADM). Därutöver förekommer
vissa ärenden som inte läggs upp som akter, t.ex. ärenden om reseersättning och id-
handlingar.

Varje handling som upprättas eller kommer in till verket beträffande utlänningen
ska registreras. Det görs löpande. Aktbilageringen sker automatiskt efter det att
handläggaren valt i vilken akt registrering ska ske. Fattas ett beslut om kropps-
visitation ska akten förvarsadministration väljas och beslutet får automatiskt t.ex.
aktbil. 6.5 (akt nummer 6, bilaga 5). I Skapa kan en översikt över antalet akter och
ärenden tas fram och dagboksblad för varje akt kan skrivas ut. I Skapa kan även en
sammanställning tas fram som visar vidtagna åtgärder i samtliga akter och ärenden
i kronologisk ordning. Om en handling registreras i fel akt kan det initialt vara
svårt att hitta den, men genom att gå igenom dossiern och Skapa ska allt material
kunna tas fram. Handlingar som upprättas i Skapa ska skrivas ut, undertecknas och
läggas i dossiern. En utlännings fullständiga dossier, med samtliga handlingar in-
lagda i kronologisk ordning i rätt akt, iordningsställs inte förrän samtliga ärenden
har avslutats. En dossier kan därför under ärendenas handläggning framstå som
något rörig.

Vid inspektionerna noterades att många handlingar, både beslut och tjänsteanteck-
ningar, saknades i dossiererna. Handlingarna kunde som regel tas fram ur Skapa,
men var då inte undertecknade (se protokollen från inspektionerna i Märsta, Kål-
lered och Örkelljunga). Vidare noterades i ett antal fall att handlingar hade sorterats
in i fel dossier (se protokollen från inspektionerna i Märsta och Örkelljunga).

Vid samtliga förvar noterades att dokumentation av underlaget för förvarets be-
dömning av om en transport var omöjlig eller orimlig att utföra vid beslut om
kriminalvårdsplacering enligt 10 kap. 20 § första stycket 3 utlänningslagen
(synnerliga skäl) saknades.

Det kunde även konstateras att samtliga förvar använder sig av inskrivnings-
blanketter men att de hanteras på olika sätt. Medan blanketten sorteras in i ut-
länningens dossier på vissa förvarsenheter kastas den av andra efter att utlänningen
har lämnat förvaret.

Utredningen visade vidare att de ingripande beslut som fattats vid de olika förvaren
innehåller beslutsskäl och är försedda med besvärshänvisning. Beslutsmallar finns i
Skapa för de flesta av dessa beslut och används regelmässigt.

Förvarsliggare m.m.
Förvarsenheterna i Flen, Gävle och Kållered 1 använder sig i det dagliga arbetet
av tre whiteboardtavlor som åskådliggör vilka som är inskrivna vid enheten. På en
tavla anges de förvarstagna som är kriminalvårdsplacerade med stöd av 10 kap. 20
§ första stycket 1 och 2 utlänningslagen (utvisningsdömda respektive säkerhets-
placerade), på en annan de som är kriminalvårdsplacerade med stöd av 10 kap. 20 §
                                                                   Dnr 6090-2009   Sid 39 (66)



första stycket 3 utlänningslagen (synnerliga skäl) och på en tredje de som för när-
varande vistas på enheten. Dessa förvarsenheter har även databaserade förvars-
liggare.

I Örkelljunga använder förvaret sig av två whiteboardtavlor, en liggare i Excel och
en manuell liggare. I Märsta används inte whiteboardtavlor utan endast skriftliga
dokument. Detsamma gäller för Kållered 2.

Förvaren arbetar som regel även på ett eller annat sätt med handlingsplaner/check-
listor. På vissa förvarsenheter används whiteboardtavlan i detta arbete, på andra
används word- eller exceldokument. Alla enheter har utarbetat egna rutiner för hur
arbetet ska bedrivas. Vilka uppgifter som noteras på whiteboardtavlorna och i de
olika dokumenten skiljer sig åt mellan samtliga enheter.

Förvaring
På samtliga förvar finns de förvarstagnas dossierer i arkivskåp. Dossiererna för de
som vistas på förvaren och de som är kriminalvårdsplacerade hålls som regel åt-
skilda.

Information m.m.
Inskrivningssamtal
När en förvarstagen skrivs in vid ett förvar hålls alltid ett inskrivningssamtal.
Förvarspersonalen gör en id-kontroll, förvissar sig om att ett giltigt förvarsbeslut
finns samt att detta delgetts den förvarstagne och att han eller hon förstått inne-
börden av det.

I samband med inskrivningssamtalet får den förvarstagne information. Hur det sker
och i vilken omfattning varierar mellan förvaren. I princip handlar det om praktisk
information samt upplysningar om regler och rutiner på förvaret.

I samband med inskrivningen informeras den förvarstagne vanligtvis om vad ett
beslut om kroppsvisitation innebär, att sådana kan komma att fattas under vistelsen
på förvaret och att dessa beslut går att överklaga.

Mottagningssamtal
Inskrivningssamtalet följs inom 48 timmar upp med ett mottagningssamtal på alla
enheter utom Kållered 1, som endast håller ett sådant samtal vid behov. Vid mot-
tagningssamtalet upprepas delvis den information som getts vid inskrivningen.
Har inskrivningssamtalet varit kortfattat kompletteras detta nu med mer utförliga
upplysningar om regler och rutiner, den förvarstagnes rättigheter och skyldigheter
m.m. I Gävle och Flen får den förvarstagne i samband med mottagningssamtalet
viss skriftlig information. Förvaret i Kållered arbetar med att ta fram ett sådant
material. I Märsta och Örkelljunga får den förvarstagne skriftlig information redan
vid inskrivningssamtalet.

Delgivning av beslut
De förvarstagna delges regelmässigt de beslut som fattas på förvaren och in-
formeras om möjligheten att överklaga dessa.
                                                                    Dnr 6090-2009    Sid 40 (66)



Förvarsbeslut och beslut om avskiljande och kriminalvårdsplacering sänds alltid till
den förvarstagnes offentliga biträde. Beslut om kroppsvisitation och omhänder-
tagande av föremål sänds dock som regel inte.

Fortlöpande information
AF 1 i Märsta och förvaren i Kållered och Örkelljunga har möten varje vecka vid
vilka allmän information om vardagliga rutiner, planerade aktiviteter etc. ges. Vid
mötena har de förvarstagna också möjlighet att ta upp egna frågor till diskussion.

På övriga förvarsenheter har man tidigare haft sådana möten men lagt ned verk-
samheten dels på grund av språksvårigheter, dels på grund av att mötena tenderade
att bli klagomålsfora.

På förvarens anslagstavlor finns bl.a. information om Migrationsverkets be-
mötandeombudsman samt om olika frivilligorganisationer och hur de kan
kontaktas.

Tolk
Telefontolk används regelmässigt när information förmedlas. Ibland kan det vara
svårt att få tag i kompetenta tolkar, särskilt när det språk som ska tolkas är soma-
liska eller mongoliska. Personalen uppgav dock att detta inte utgjorde något prob-
lem i arbetet.

Synpunkter från de förvarstagna
Av de förvarstagna som JO:s medarbetare samtalade med angav de flesta att den
information som lämnades dels i samband med ankomsten till förvaret, dels i sam-
band med beslut var bra och tillräcklig samt förmedlades på ett språk som den
förvarstagne förstod. Vid förvaret i Gävle framförde dock några att informationen
hade framförts utan erbjudande om tolkning. Flera förvarstagna vid förvaret i Kål-
lered uppgav att de inte visste till vem i personalen de skulle vända sig för att få in-
formation om sitt ärende. Någon uppgav också att information om möjligheten att
överklaga beslut om omhändertagande inte hade lämnats. På förvaret i Flen fram-
fördes att det vore bra om enheten införde veckomöten.

Barn på förvaren
Under 2009 har totalt 22 barn hållits i förvar. Förvarsenheterna i Märsta och Kål-
lered 1 har inte haft några barn i förvar medan Kållered 2 har haft elva.

Den längsta förvarstiden för ett barn under 2009 uppgick till ca 70 timmar. Barnet
var 11 månader gammalt och vistades på enheten i Örkelljunga tillsammans med
sin mor.

På samtliga förvar finns möjlighet för barnen att vistas utomhus. Samtliga förvar
har också ett antal leksaker. I Örkelljunga och Gävle finns särskilda handläggare
som har barnansvar.
                                                                    Dnr 6090-2009    Sid 41 (66)




Särskilt om den rättsliga regleringen på vissa områden
Förvarstider
Uppställda tidsgränser
Som redan angetts får en utlänning, om ett beslut om utvisning eller avvisning har
meddelats, hållas i förvar i högst två månader. Om det finns synnerliga skäl kan
tiden utsträckas. Någon absolut bortre tidsgräns för hur länge en utlänning får hål-
las i verkställighetsförvar finns inte. Beslutet måste dock förnyas varannan månad.
Görs inte detta upphör det att gälla.

Ett beslut om förvar ska omedelbart upphävas om det inte längre finns skäl för
frihetsberövande. Detta medför en skyldighet för den myndighet som handläggare
verkställighetsärendet att fortlöpande se över beslutet.

För att förvarstiden ska få utsträckas till att sammanlagt omfatta mer än två månad-
er krävs alltså att det föreligger synnerliga skäl för fortsatt förvar. Ordvalet klargör
att det ska vara fråga om mycket tungt vägande skäl. I förarbetena anges som
exempel att en utlännings identitet inte kan fastställas, t.ex. på grund av att denne
lämnar felaktiga uppgifter om sig själv, eller att det pågår utredning om huruvida
något land är villigt eller skyldigt att ta emot honom eller henne. När påtaglig risk
föreligger för att utlänningen ska gå under jorden om han försätts på fri fot torde
förutsättningar för att förlänga förvarstiden vanligen föreligga. Av betydelse är
också på vilket stadium handläggningen befinner sig och hur länge utlänningen
redan suttit i förvar. (Prop.

1975/76:18 s. 132 f. samt Wikrén och Sandesjö, Utlänningslagen med kommentar-
er, åttonde upplagan, s. 372.)

I rättspraxis finns exempel på att mycket långa förvarstider godtagits. I MIG
2008:44 ansåg Migrationsöverdomstolen att kravet på synnerliga skäl var uppfyllt.
Målet gällde en utlänning, som var utvisad på grund av brott, som hade hållits i
förvar i två år och åtta månader. Av utredningen framgick att det kontinuerligt
hade vidtagits målmedvetna åtgärder för att verkställa utvisningsbeslutet och att
det enda hindret mot verkställighet var utlänningens vägran att medverka till att
resedokument kunde utfärdas.

Det finns även exempel på att prejudikatinstanserna inte ansett att kravet på syn-
nerliga skäl varit uppfyllt. RÅ 2005 ref 60 gällde en utlänning, som inte var utvisad
på grund av brott, som hade hållits i förvar i över ett och ett halvt år. Regerings-
rätten uttalade att även om den långa förvarstiden i stor utsträckning kunde till-
skrivas den förvarstagnes eget handlande så kunde en ytterligare förlängning av
tiden i förvar inte anses stå i rimlig proportion till intresset av att underlätta verk-
ställighet av avvisningsbeslutet. MIG 2010:15 gällde en utlänning som varit för-
varstagen i drygt två år. Han var inte utvisad på grund av brott men var dömd för
snatteri och hade även utsatt en förvarslokal för omfattande skadegörelse i sam-
band med ett rymningsförsök. Domstolen fann att varken det tidigare begångna
brottet eller omständigheterna i övrigt var sådana att de kunde läggas till grund för
ett antagande att han skulle komma att bedriva brottslig verksamhet av sådan
                                                                  Dnr 6090-2009   Sid 42 (66)



betydelse och svårighetsgrad att en ytterligare förlängning av tiden i förvar kunde
anses stå i rimlig proportion till intresset av att förhindra att brott begås.

Förvarsutredningen har i sitt delbetänkande, Återvändandedirektivet och svensk
rätt (SOU 2009:60), föreslagit att det i utlänningslagen ska införas bestämmelser
om tidsgränser för hur länge verkställighetsförvar får pågå. Utredningen föreslår
att huvudregeln ska vara att ett förvarstagande inte får pågå i mer än sex månader,
men att Sverige bör utnyttja den möjlighet återvändandedirektivet ger att i vissa
fall förlänga förvarstiden härutöver. En utlänning ska sålunda kunna hållas i fortsatt
förvar när verkställigheten drar ut på tiden på grund av att utlänningen inte samar-
betar eller för att det tar lång tid att införskaffa nödvändiga handlingar. Den för-
längda förvarstiden får emellertid inte överskrida tolv månader. Således innebär de
föreslagna bestämmelserna att den yttersta tidsgränsen för hur länge verkställig-
hetsförvar får pågå blir arton månader. Vidare föreslås att utlänningar som utvisats
på grund av brott ska undantas från reglerna. (A. bet. s. 167 ff. samt återvändande-
direktivet artiklarna 2.2 b, 15.5 och 15.6.)

Ansvarsfördelningen mellan Migrationsverket och polismyndigheterna
Som tidigare framgått har Migrationsverket huvudansvaret för att beslut om av-
visning eller utvisning verkställs. I en del fall är dock polisen verkställande myn-
dighet. Detta gäller bl.a. när det är fråga om verkställighet av dom eller beslut om
utvisning på grund av brott enligt 8 kap. 8 § utlänningslagen. Det gäller även när
Migrationsverket har lämnat över ett verkställighetsärende till en polismyndighet
på grund av att den som ska avvisas eller utvisas håller sig undan och inte kan an-
träffas utan polismyndighetens medverkan eller om det kan antas att tvång kommer
att behövas för att verkställa beslutet. (12 kap. 14 § utlänningslagen.)

Det är Migrationsverket som beslutar vilka ärenden som ska överlämnas till polis-
en. Syftet med ett överlämnande ska vara att göra verkställandet möjligt. Ett ärende
som har överlämnats till en polismyndighet kan inte återlämnas till verket även om
förutsättningarna för verkställandet ändras, t.ex. om utlänningen senare förklarar
sig beredd att lämna landet. (Se prop. 1997/98:173 s. 63.) När ett ärende läm-
nats över till en polismyndighet blir denna handläggande myndighet även i fråga
om förvar (10 kap. 12 § utlänningslagen).

Av 6 § förvaltningslagen (1986:223) följer att varje myndighet ska lämna andra
myndigheter hjälp inom ramen för den egna verksamheten. Likaså stadgar 6 §
andra stycket myndighetsförordningen att myndigheter ska verka för att genom
samarbete ta till vara de fördelar som kan vinnas för enskilda samt för staten som
helhet.

I Migrationsverkets utlänningshandbok anges bl.a. följande. I ärenden som över-
lämnats till polisen krävs ett nära samarbete mellan den aktuella polismyndigheten
och Migrationsverket. Ett överlämnade bör föregås av en dialog och efterföljas av
en dokumentation över vad verket har gjort för att verkställa beslutet. Det ankom-
mer på Migrationsverket att försöka skaffa fram erforderliga dokument för verk-
ställigheten innan ärendet överlämnas eller i vart fall ska verket anse sig ha uttömt
sina resurser för att skaffa dokument. När ett verkställighetsärende har lämnats
                                                                   Dnr 6090-2009    Sid 43 (66)



över är verket skyldigt att fortlöpande informera polismyndigheten om uppgifter
som kan ha betydelse för verkställigheten. Myndigheterna bör dessutom lokalt och
regionalt ha kontinuerliga kontakter och sammanträffanden, där man går igenom
situationen i aktuella verkställighetsärenden. (Se Migrationsverkets utlännings-
handbok kap. 39.4 och 39.5.)

Migrationsverket och Rikspolisstyrelsen har utarbetat riktlinjer om ansvarsfördel-
ningen mellan verket och polismyndigheterna angående verkställighetsärenden
och förvar (Rikskriminalpolisen, centrala gränskontrollenheten, dnr A-638-623/10,
cirkulärmeddelande CM 3/10 den 3 juni 2010). Riktlinjerna syftar till att ge en
översiktlig beskrivning av ansvarsfördelningen. De anger hur verket och polisen
ska samverka så att beslut om avvisning eller utvisning blir verkställda på ett effek-
tivt och rättssäkert sätt.

I riktlinjerna sägs bl.a. att Migrationsverket i egenskap av förvaltningsmyndighet i
frågor som rör återvändande har ett särskilt ansvar för att handläggningen av verk-
ställighetsärendena är effektiv och att fattade beslut följs samt att detta gäller även
om ett ärende har överlämnats till en polismyndighet. Migrationsverket bör således
i kontakter med utlänningen agera i syfte att främja verkställigheten av fattade be-
slut. Detta gäller särskilt i förvarsärenden där utlänningen finns vid något av för-
varen. I dessa ärenden bör personalen vid förvaren arbeta för att ett återvändande
ska kunna ske så snart som möjligt, även om en polismyndighet handlägger verk-
ställigheten. Eftersom personalen vid förvaren naturligen har fler kontakter med
utlänningen kan det vara särskilt påkallat med en nära samverkan mellan polis-
myndigheten och förvarspersonalen. Upplysningar av betydelse för polisens hand-
läggning av verkställighetsärendet ska vidarebefordras till polisen.

Även i propositionen Verkställighet och återvändande – en del av asylprocessen
(prop. 1997/98:173) anges att Migrationsverket genom bl.a. motiveringssamtal ska
försöka förmå utlänningen att självmant lämna Sverige när ett lagakraftvunnet av-
lägsnandebeslut finns. I de fall då det kan antas att återvändandet inte kommer att
ske frivilligt måste myndigheterna vara beredda att se till att verkställigheten av
beslut om avvisning eller utvisning ändå genomförs utan onödigt dröjsmål. Det an-
förs att det ur en humanitär aspekt är angeläget att tiden mellan det att utlänningen
får avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd och återvändandet blir kort. Det
betonas att tillämpningen av utlänningslagstiftningen ska vara konsekvent i dessa
avseenden och att den som har nekats uppehållstillstånd måste få ett tydligt besked
om att det lagakraftvunna beslutet om avvisning eller utvisning är slutligt. (Se a.
prop. s. 19–20 och s. 30 ff.)

Frihetsinskränkningar vid förvaret
Våldsanvändning
I utlänningslagens förarbeten framhålls att utgångspunkten är att personalen på ett
förvar så långt som möjligt ska försöka undvika att använda tvångsmedel men att
det samtidigt måste finnas stöd i lagen för att tvång ska få användas vid så allvar-
liga situationer att någon kan skadas (prop. 1996/97:147 s. 42).
                                                                         Dnr 6090-2009      Sid 44 (66)



Migrationsverkets befogenhet att använda våld för att hindra att någon rymmer
eller för att upprätthålla ordningen i förvarslokalen är tydligt avgränsad genom den
allmänna bestämmelsen om laga befogenhet i 24 kap. 2 § brottsbalken. I denna
klargörs att endast det våld som med hänsyn till omständigheterna är försvarligt för
att rymningen ska hindras eller ordningen upprätthållas får brukas.

Rörelsebegränsning
Enligt 11 kap. 6 § utlänningslagen får en utlänning som hålls i förvar hindras att
lämna lokalen där han eller hon vistas, och i övrigt underkastas den begränsning av
rörelsefriheten som krävs för att ändamålet med att utlänningen tagits i förvar ska
tillgodoses eller som är nödvändig för ordningen och säkerheten i lokalen. Enligt
bestämmelsens andra stycke får en utlännings rörelsefrihet också begränsas om han
eller hon utgör en allvarlig fara för sig själv eller andra.

Ett beslut om rörelsebegränsning ska enligt 6 kap. 15 § utlänningsförordningen
(2006:97) dokumenteras på lämpligt sätt.

Avskiljande
Enligt 11 kap. 7 § första stycket utlänningslagen får en utlänning som hålls i förvar
och har fyllt 18 år hållas avskild från andra som tagits i förvar, om det är nödvän-
digt för ordningen och säkerheten i lokalen eller om han eller hon utgör en allvarlig
fara för sig själv eller andra. Beslutet ska omprövas så ofta det finns anledning till
det, dock minst var tredje dag. En utlänning som hålls avskild därför att han eller
hon utgör en fara för sig själv ska enligt bestämmelsens tredje stycke undersökas
av läkare så snart som möjligt.

Ett beslut om avskiljande ska enligt 6 kap. 15 § utlänningsförordningen motiveras
och tas in i en särskild handling.

Uppräkningen av vilka förutsättningar som ska föreligga för att en utlänning i
förvar ska få hållas avskild från andra är uttömmande. Exempel på beteenden som
kan föranleda avskiljande är allvarliga provokationer mot andra förvarstagna och
beteenden av uppviglande karaktär. Uttrycket ”allvarlig fara” tar sikte på hot mot
andra förvarstagna eller personal samt risk för självdestruktivt beteende. (Se prop.
1996/97:147 s. 42.)

När bestämmelsen infördes uttalades även följande (a. prop. s. 31 f.).

      Innan ett beslut om placering i t.ex. häkte övervägs, bör först möjligheterna att lösa
      problemet inom förvarslokalen prövas framför allt när det gäller personer som inte
      är utvisade på grund av brott. Ett alternativ är att försöka skilja de som är våldsam-
      ma från övriga förvarstagna. Ett sådant avskiljande skulle kunna underlätta för de
      övriga att delta i aktiviteter under större frihet. Att, som Statens institutionsstyrelse
      föreslår, inrätta enheter med extra hög säkerhet i förvarslokalerna anser regeringen
      dock inte vara någon framkomlig väg. Vad som bör komma i fråga vid ett beslut om
      avskiljande är att den berörde utlänningen placeras endera i det egna sovrummet
      eller i ett annat rum med behövlig övervakning. I många fall torde det räcka med en
      kortare tids avskiljande för att personen ska lugna sig.
Ett beslut om avskiljande ska, som nämnts, omprövas minst var tredje dag. Enligt
ett prejudikat från Regeringsrätten bortfaller emellertid kravet på omprövning om
                                                                      Dnr 6090-2009     Sid 45 (66)



utlänningen placeras i kriminalvård med stöd av 10 kap. 20 § första stycket 2
utlänningslagen (RÅ 2004 ref. 38, se även Wikrén och Sandesjö, Utlänningslagen
med kommentarer, åttonde upplagan, s. 390). Regeringsrätten motiverade detta
med att de personer som placeras i kriminalvård i stället omfattas av reglerna i
häkteslagen i tillämpliga delar. I avgörandet anges:

      Ett sådant beslut [om avskildhet] är en förutsättning för att Migrationsverket ska
      kunna fatta ett beslut om placering i häkte m.m., men saknar i övrigt betydelse för
      den fortsatta placeringen där. Beslutet om avskildhet förfaller således i praktiken i
      och med beslutet om placering och något nytt beslut om avskildhet kan inte fattas så
      länge den förvarstagne är placerad i häkte eller liknande.


Särskilt om placering i kriminalvård
Allmänt
Möjligheterna att placera en utlänning som hålls i förvar i kriminalvårdsanstalt,
häkte eller polisarrest regleras i 10 kap. 20 § första stycket utlänningslagen. Som
tidigare angetts får Migrationsverket besluta att en förvarstagen som fyllt 18 år ska
placeras i kriminalvård om

    1. utlänningen enligt 8 kap. 8 § har utvisats på grund av brott

    2. utlänningen hålls avskild enligt 11 kap. 7 § och av säkerhetsskäl inte kan
       vistas i en sådan särskild lokal som avses i 11 kap. 2 § första stycket eller

    3. det annars finns synnerliga skäl.

Ett beslut om placering i kriminalvård ska enligt 6 kap. 15 § utlännings-
förordningen motiveras och tas in i en särskild handling.

Bestämmelsen ger alltså Migrationsverket exklusiv rätt att under vissa förutsätt-
ningar fatta beslut om att en utlänning som hålls i förvar ska placeras i kriminal-
vård. Beslutsrätten kan genom delegering överlåtas till den tjänsteman som förestår
förvarslokalen (prop. 1996/97:147 s. 32).

Var den som av Migrationsverket placerats i kriminalvård ska vistas är reglerat i
avtalet ”Förvar av utlänningar inom Kriminalvården – samverkansformer mellan
Migrationsverket och Kriminalvårdsverket” från juni 2001, dnr 50-2001-3624
(KVV) och dnr 19-2001-6999 (MV). I punkt 2.1 anges att den förvarstagne i
normalfallet ska placeras i häkte. Där framgår även att utvisningsdömda efter
avtjänat fängelsestraff lämpligen bör stanna kvar vid kriminalvårdsanstalten tills
utvisningen verkställs.

För behandlingen av personer som placerats i kriminalvård gäller häkteslagen i
tillämpliga delar (11 kap. 2 § tredje stycket utlänningslagen). Ansvaret för behand-
lingen och tillsynen av dessa personer övergår därmed till huvudmännen för de
anläggningar där de placeras (prop. 2003/04:35 s. 83). Utlänningar som placeras i
kriminalvård ska, utöver vad som följer av häkteslagen, beviljas de lättnader och
förmåner som kan medges med hänsyn till ordningen och säkerheten inom anstalt-
en, häktet eller arresten (11 kap. 2 § tredje stycket utlänningslagen). I 4 § häktes-
                                                                    Dnr 6090-2009    Sid 46 (66)



lagen anges att en person som bedöms behöva hälso- och sjukvård eller som begär
att läkare ska tillkallas, så snart som möjligt ska undersökas av läkare om inte en
sådan undersökning uppenbarligen är onödig.

Utvisningsdömda
För utvisningsdömda som hålls i förvar i avvaktan på att utvisningen ska verks-
tällas uppställer lagen inte några särskilda rekvisit för att ett beslut om kriminal-
vårdsplacering ska få fattas. Enligt förarbetena är avsikten att ge Migrationsverket
möjlighet att redan från början besluta att t.ex. den som dömts för grovt våldsbrott
inte kan komma i fråga för vistelse i en förvarslokal. Det behöver i dessa fall inte
ha förekommit någon incident i förvarslokalen som ger anledning att befara att
utlänningen av säkerhetsskäl inte kan vistas där (jfr prop. 1996/97:147 s. 41).

Av MIG 2011:3 framgår att även kriminalvårdsplaceringar av utvisningsdömda ska
föregås av en individuell prövning vid vilken intresset av att kunna upprätthålla
ordning och säkerhet i lokalen ska vägas mot kravet på att en utlännings frihet inte
ska begränsas mer än nödvändigt.

I Migrationsverkets utlänningshandbok (kap. 19.1) anges också att beslutet om
häktesplacering (det är den term som används i handboken) ska föregås av en in-
dividuell bedömning i det enskilda fallet och att proportionalitetsprincipen ska
beaktas. Vid bedömningen ska svårighetsgraden och arten av det eller de brott som
den förvarstagne är dömd för vara avgörande för om personen ska häktesplaceras.
Beträffande de som dömts för grova våldsbrott anges att det råder en stark presum-
tion för att de ska häktesplaceras, medan det vid enstaka tillgreppsbrott inte råder
någon presumtion för häktesplacering. För andra brottsdömda anges att en presum-
tion för häktesplacering gäller, men att denna vid mindre allvarlig brottslighet inte
är så stark som för grova våldsbrottslingar.

Säkerhetsplacerade
För att en utlänning som hålls avskild ska få placeras i kriminalvård krävs i motsats
till vad som gäller för de utvisningsdömda att utlänningen vid sin vistelse i en
förvarslokal visat sådana tendenser att förutsättningarna för placering är uppfyllda.
I motiven anges att personer som uppträder på ett sätt som äventyrar deras egen
eller andras säkerhet ska kunna placeras i kriminalvård (prop. 1996/97:147 s. 31).
I specialmotiveringen uttalas i stället att det krävs att verket har anledning att anta
att personalens eller de övriga förvarstagnas säkerhet skulle riskeras om utlänning-
en fick vara kvar (a. prop. s. 41). (Se vidare under Bedömning nedan.)

I Migrationsverkets utlänningshandbok (kap. 19.1) anges att lagtexten förutsätter
ett tvåstegsförfarande. Först ska ett beslut om avskiljande fattas och därefter ett om
placering i kriminalvård. Vidare anges att det vid bedömningen behövs ett besluts-
underlag som gör det möjligt att ta ställning till om ett avskiljande inom lokalen är
tillräckligt eller om en omplacering till häkte eller anstalt krävs. Det klargörs att en
placering i kriminalvård endast bör göras i undantagsfall.
                                                                         Dnr 6090-2009     Sid 47 (66)



”Synnerliga skäl”
Paragrafens tredje punkt ger enligt motiven ett mycket begränsat utrymme för
placering i kriminalvård även i andra fall än de tidigare nämnda. Att bestämmelsen
är avsedd att tillämpas restriktivt framgår av att termen synnerliga skäl används. De
situationer som avses är att en utlänning av transporttekniska orsaker kan behöva
placeras några timmar eller en natt i den typen av lokaler och fall där verkställig-
heten av ett avvisnings- eller utvisningsbeslut är mycket nära förestående (prop.
1996/97:147 s. 41).

I Migrationsverkets riktlinjer för förvarsverksamheten (MAL 111-2006-346 s. 21)
anges att kriminalvårdsplaceringar av transporttekniska skäl endast ska beslutas när
det är omöjligt eller orimligt att genomföra en transport omedelbart. Vidare anges
att polismyndighetens eller Kriminalvårdens besked om att transporten är omöjlig
eller orimlig att genomföra ska nedtecknas i en tjänsteanteckning och godtas som
grund för beslutet.

Omprövning och hävning
Någon uttrycklig bestämmelse som, i likhet med vad som gäller vid ett beslut om
avskiljande, ålägger Migrationsverket att med vissa tidsintervall ompröva beslut
om kriminalvårdsplacering finns inte. Migrationsverket har dock utarbetat egna
riktlinjer om när förvarstagna som har placerats i kriminalvård ska besökas för att
utreda om placeringsbeslutet ska hävas. I riktlinjerna anges följande (MAL 111-
2006-346 s. 20 f.).
      Utvisade på grund av brott kan vara placerade så länge förvarsbeslutet gäller. Detta
      gäller exempelvis grov brottslighet då det aldrig är aktuellt att överföra personer till
      förvarslokal. Personer ska besökas en gång så tidigt som möjligt för att förklara
      Migrationsverkets roll i hans beslut. Därefter utförs besök endast vid speciella till-
      fällen efter behov. Telefonkontakt med häktet eller anstalten är annars tillräckligt.
      Säkerhetsplacerade bör besökas så fort som möjligt efter placeringen och därefter
      ungefär en gång i veckan med syfte att se om personen kan återtas till förvarslokal.
      Återföring till förvar bör ske i första hand till en annan avdelning, i andra hand till
      en annan enhet. Det är inte uteslutet att återföra till samma avdelning.
      Personer som är placerade av transporttekniska skäl eller nära förestående verk-
      ställighet behöver med hänsyn till den korta placeringstiden inte besökas.
Internationella överenskommelser m.m.
Generella bestämmelser om var förvarstagna personer ska vistas finns även i EU-
direktiv och olika internationella dokument.

I återvändandedirektivet artikel 16.1 anges att huvudregeln är att förvarstagna (om
de inte undantagits från direktivets tillämpningsområde för att de är utvisnings-
dömda) ska vistas i särskilda anläggningar. Kan en medlemsstat inte tillhandahålla
sådana särskilda anläggningar, utan måste använda fängelseanläggningar, anges att
de förvarstagna ska hållas avskilda från övriga interner.

Europarådets tortyrkommitté (CPT) har vid flera tillfällen kritiserat Sverige för att
Migrationsverket över huvud taget placerar förvarstagna utlänningar, som varken
är dömda eller misstänkta för något brott, i kriminalvård. Enligt kommittén bör
                                                                       Dnr 6090-2009     Sid 48 (66)



dessa utlänningar endast vistas i lokaler särskilt anpassade för ändamålet. Se bl.a.
CPT:s rapport över ett besök i Sverige i juni 2009, CPT/Inf [2009] 34, s. 26.

Även i UNHCR:s riktlinjer rörande villkoren för utlänningar som hålls i förvar
framhålls att asylsökande bör hållas åtskilda från dömda kriminella. Se UNHCR:s
Guidelines on Applicable Criteria and Standards relating to the Detention of
Asylum-Seekers, February 1999, s. 10.

Visitationer
Med kroppsvisitation avses en undersökning av kläder och annat som någon bär på
sig samt av väskor, paket och andra föremål som någon har med sig (28 kap. 11 §
tredje stycket rättegångsbalken).

Enligt 2 kap. 6 § regeringsformen är varje medborgare gentemot det allmänna
skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp i form av bl.a. kroppsvisitation, husrann-
sakan och liknande intrång. Som huvudregel är utlänning här i riket likställd med
svensk medborgare i detta avseende (2 kap. 22 § andra stycket regeringsformen).
Begränsningar av den enskildes fri- och rättigheter får ske genom lag (2 kap. 12 §
regeringsformen). (Från och med den 1 januari 2011 regleras detta i 2 kap. 6, 20
och 25 §§ regeringsformen.)7

Möjligheten att kroppsvisitera förvarstagna utlänningar regleras i 11 kap. 9 §
utlänningslagen. I denna bestämmelse anges att om det finns skälig misstanke att
en utlänning som hålls i förvar bär på sig något som han eller hon inte får inneha
enligt 8 § (dvs. alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel eller något
annat som kan skada någon eller vara till men för ordningen inom lokalen) eller
enligt narkotikastrafflagen (1968:64), får kroppsvisitation genomföras.

Kroppsvisitationen får inte göras mer ingående än vad som krävs med hänsyn till
ändamålet med åtgärden, och all den hänsyn som omständigheterna medger ska
iakttas. Om möjligt ska ett vittne närvara. En kvinna får inte kroppsvisiteras av
eller i närvaro av andra män än läkare eller legitimerade sjuksköterskor (9 kap. 2 §
tredje och fjärde styckena utlänningslagen).

Beslut om kroppsvisitation ska dokumenteras på lämpligt sätt (6 kap. 15 § första
stycket utlänningsförordningen).

Kravet på att det ska föreligga ”skälig misstanke” för att Migrationsverket ska få
genomföra en kroppsvisitation har i lagens förarbeten motiverats med att den
förvarstagne kommer att ha skyddsvisiterats av polisen i samband med verkställig-
heten av förvarsbeslutet (prop. 1996/97:147 s. 33).




7
    Från och med januari 2011 regleras detta i 21 kap. 6,20 och 25 §§ Regeringsformen.
                                                                         Dnr 6090-2009    Sid 49 (66)



En skyddsvisitation är en rutinmässig kontroll, som får genomföras om det är nöd-
vändigt av säkerhetsskäl. En sådan visitation innebär att den enskilde genomsöks
på utsidan av kläderna efter vapen, farliga tillhyggen eller liknande föremål. Be-
stämmelser om skyddsvisitering finns i 19 § polislagen (1984:387), 8 kap. 5 §
fängelselagen (2010:610) och 4 kap. 4 § häkteslagen.

I Migrationsverkets utlänningshandbok (kap. 19.3 ”Ej slentrianmässiga kropps-
visitationer”) anges bl.a. följande.

         En prövning måste till en början innefatta en fråga till polisen om huruvida skydds-
         visitation gjorts och om man då tagit hand om några föremål liksom om man even-
         tuellt utelämnat någonting. Har någon skyddsvisitation inte gjorts och finns skälig
         misstanke om att utlänningen bär med sig något av det sagda får kroppsvisitation
         göras. Avsaknaden av en skyddsvisitation eller ett besök hos den förvarstagne kan i
         sig föranleda en misstanke. Lagstiftningen ger emellertid inte utrymme för några
         slentrianmässiga kroppsvisitationer och enbart dessa förhållanden utgör ingen grund
         för kroppsvisitationer. Skälig är misstanken först när den förtydligas eller väcks av
         ytterligare någon omständighet. Efter ett besök kan en kroppsvisitation t.ex. vara
         motiverad om den besökande medfört en väska eller om man i besöksrummet intagit
         en måltid med stålbestick. Det kan också vara motiverat om man från besöksrummet
         hört oväsen eller något annat som väcker misstankar liksom om den förvarstagne
         tidigare visat sig vålds- eller rymningsbenägen. Detta gäller självfallet särskilt om
         verkställighet av dennes av- eller utvisning är nära förestående.
Bestämmelser om visitation finns även i annan tvångslagstiftning. Som exempel
kan nämnas lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga och
lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, enligt vilka en kropps-
visitation får genomföras dels vid ankomsten till en inrättning om det behövs för
kontroll av att den enskilde inte bär på sig något otillåtet, dels om det under vistel-
sen på inrättningen uppkommer misstanke att otillåten egendom ska påträffas hos
den enskilde. 8 Ytterligare exempel finns i lagen om psykiatrisk tvångsvård och
lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård.9

Omhändertagande av egendom
I 11 kap. 11 § utlänningslagen stadgas att om det inom en lokal där en utlänning
hålls i förvar eller hos en utlänning som hålls i förvar påträffas egendom som inte
får innehas enligt 8 § (dvs. alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel eller
något annat som kan skada någon eller vara till men för ordningen inom lokalen)
eller enligt narkotikastrafflagen, får egendomen tas om hand. Kan det antas att en
utlänning genom att inneha eller ta emot sådan egendom gjort sig skyldig till brott
eller saknas känd ägare, ska egendomen skyndsamt överlämnas till polisen. I annat
fall ska egendomen tas om hand för utlänningens räkning.




8
    Se 17 § lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga och 32 § lagen om vård av
missbrukare i vissa fall.

9
    Se 23 § lagen om psykiatrisk tvångsvård och 8 § lagen om rättspsykiatrisk vård.
                                                                          Dnr 6090-2009     Sid 50 (66)



Beslut om omhändertagande ska dokumenteras på lämpligt sätt (6 kap. 15 § första
stycket utlänningsförordningen).

I 6 kap. 16 § utlänningsförordningen anges att egendom och försändelser som
Migrationsverket tar om hand enligt 11 kap. 11 § utlänningslagen ska förtecknas,
att förteckningen ska skrivas under av den som verkställt omhändertagandet och att
Migrationsverket ska se till att det som tagits om hand förvaras på ett betryggande
sätt.

Enligt 11 kap. 12 § utlänningslagen ska den omhändertagna egendomen återlämnas
när beslutet om att hålla utlänningen i förvar har upphört att gälla.

I förarbetena anges att det är naturligt att förvarstagna får behålla sina värdesaker
och andra ordinära personliga tillhörigheter samt att de inskränkningar som måste
finnas bl.a. grundas på att en person som hålls i förvar inte får skada sig själv, an-
dra förvarstagna eller personalen (prop. 1996/97:147 s. 31). Vad gäller läkemedel
anges att det kan finnas anledning att i vissa fall hålla sådana inlåsta för att andra
förvarstagna inte ska komma åt olämpliga ämnen samt att verket självklart har att
följa de direktiv som givits av den ordinerande läkaren i dessa fall (a. prop. s. 36).

I Migrationsverkets utlänningshandbok (kap. 19.3 ”Tillhörigheter”) anges bl.a.
följande.

      Migrationsverkets förvar ska i möjligaste mån efterlikna vanliga mottagningsenheter
      och detta bör naturligtvis innebära att verket undviker omhändertaganden så gott det
      går. [– – –] Att omge sig med sina personliga tillhörigheter är viktigt för att få mot-
      tagningsliknande förhållanden. Säkerheten hotas å andra sidan av en mängd olika
      föremål och förhållanden. Det handlar om tillgänglighet men även om i vilken grad
      ett föremål kan tänkas komma till användning i en våldssituation. En krossad glöd-
      lampa kan vara lika farlig som en kniv. Ett förbud mot glödlampor är å andra sidan
      inte alls lika självklart som ett förbud mot knivar, tändare eller tändstickor. Av allt
      att döma menar dock lagstiftaren att minskade restriktioner i kombination med ett
      annat arbetssätt i sig skapar säkra förhållanden. Sådana tillhörigheter som t.ex. liv-
      remmar och hängslen bör därmed inte utan särskild anledning tas om hand. På sam-
      ma sätt kan t.ex. parfymflaskor, deodoranter och annat som är nära förknippat med
      den dagliga tillvaron accepteras under ordnade former.
I utlänningshandboken anges vidare:
      Hanteringen av läkemedel är detaljreglerad inom kriminalvården och vid många
      andra institutioner där frihetsberövanden sker. För förvaren är situationen något
      annorlunda. Här finns framför allt inga inslag av hälso- och sjukvård vad gäller
      handläggarnas arbetsuppgifter. Verksamheten ska dessutom i största möjliga mån
      efterlikna en vanlig mottagningsenhet. Att låta de förvarstagna på egen hand hantera
      alla sina läkemedel låter sig emellertid inte göras utan vidare. Frihetsberövandet som
      sådant ger läkemedel en särställning. De kan utan tvivel medföra sådan skada som
      avses i 25 § [numera 11 kap. 8 §]. De kan till och med utgöra berusningsmedel. Ett
      omhändertagande av läkemedel på samma sätt som knivar och cigarettändare är där-
      för ofta motiverat. Att det kan finnas anledning att hålla dem inlåsta framgår även av
      förarbetena [...] Det är inte Migrationsverkets ansvar att hantera läkemedel. ofta inte
      har någon medicinskt skolad personal [sic; texten ofullständig i handboken]. När ett
      omhändertagande behövs kan därför vara svårt att veta. Av förarbetena framgår att
      det är väsentligt att läkarens ordinationer följs. Att verkets personal på ett eller annat
      sätt kan ta del av dessa är sålunda förutsatt. I praktiken måste det ske vid förekom-
      mande kroppsvisitationer och omhändertaganden eller när den enskilde vill ha hjälp
      med hanteringen. Är ordinationerna otydliga eller uppstår på annat sätt frågor bör
                                                                         Dnr 6090-2009     Sid 51 (66)



      läkare kontaktas. I princip kan emellertid flertalet receptbelagda läkemedel miss-
      brukas och vara skadliga [...] Vilka som bör omhändertas får ofta avgöras från fall
      till fall. När det gäller sömntabletter och lugnande medel – som utgör huvudparten
      av läkemedlen vid förvaren – bör dock risken för missbruk särskilt beaktas. Det kan
      då ofta finnas anledning att se till att den förvarstagne även intar medicinen vid ut-
      lämnandet såtillvida han ej tillåts att ta med sig medicinen för att ta den senare. Viss
      ledning bör i övrigt kunna hämtas från Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna
      råd.
Av Migrationsverkets riktlinjer för förvarsverksamheten (dnr MAL 111-2006-346,
del 2, avsnitt 8.1–8.3) framgår att ett formellt beslut alltid ska fattas vid ett tvångs-
vis omhändertagande av föremål med stöd av 11 kap. 11 § utlänningslagen och att
ett omhändertagande får anses ha gjorts om den förvarstagne inte får ha tillgång till
föremålet inne på avdelningen. I riktlinjerna anges därutöver att all medicin bör tas
om hand om det inte är säkerställt att den inte är till skada eller men. Därefter bör
vården kontaktas i syfte att klargöra om medicinen bör omhändertas eller inte. Vid-
are anges att det förekommer att vissa föremål, exempelvis rakhyvlar, förvaras på
ett kontor eller en annan plats som den förvarstagne inte har tillgång till och ”lånas
ut” till den förvarstagne. Detta förfaringssätt torde enligt riktlinjerna kunna godtas
med hänvisning till generella ordningsregler på förvaret, varför något särskilt be-
slut om omhändertagande inte behöver fattas.

Dokumentation m.m.
Regler om registrering och vad som ska framgå av ett diarium finns i 5 kap. 1 och
2 §§ offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). En ovillkorlig registrerings-
skyldighet omfattar endast handlingar som innefattar sekretessbelagda uppgifter.
När det gäller andra handlingar kan myndigheten välja mellan att registrera dem
eller hålla dem så ordnade att det utan svårighet kan fastställas om handlingen har
kommit in till eller upprättats hos myndigheten. Myndigheten bestämmer själv
vilket system som ska tillämpas. Det system som väljs ska tillämpas konsekvent
inom myndigheten.

Aktbildning ska styras av organisationens behov och göras på sådant sätt att den
främjar överblickbarhet och en rationell handläggning av ärendena. Det är vidare
angeläget att en tillsynsmyndighet kan genomföra sin efterhandsgranskning utan
onödiga svårigheter.

Enligt 15 § förvaltningslagen ska uppgifter som en myndighet får på annat sätt än
genom en handling och som kan ha betydelse för utgången i ärendet antecknas av
myndigheten, om ärendet avser myndighetsutövning mot någon enskild.

JO har vid upprepade tillfällen uttalat att det inte är tillräckligt att endast anteckna
uppgifter som kan ha betydelse för utgången i ett ärende utan att alla uppgifter för
ärendets bedömning ska redovisas i akten. Även uppgifter som enbart rör ärendets
yttre gång och som inte direkt tillför ärendet sakuppgifter måste därför i stor ut-
sträckning dokumenteras. Sådana uppgifter kan gälla att kontakt förekommit med
parter, andra personer eller myndigheter. Dokumentationen ska vara utförd på ett
sådant sätt att den inte lätt kan utplånas samt vara daterad och signerad. (Se bl.a.
JO:s beslut den 29 mars 2007, dnr 24-2007 efter en inspektion av Migrationsverk-
ets kontor i Solna.)
                                                                   Dnr 6090-2009    Sid 52 (66)



Det bör uppmärksammas att journalanteckningar som görs i ett ärendehanterings-
system utgör en del av dokumentationen i det enskilda ärendet. Anteckningarna ska
således, i förekommande fall, såväl kommuniceras som ingå i det material som kan
komma i fråga att lämna ut om någon begär att få ta del av handlingarna i ärendet
(se JO:s beslut den 28 mars 2001, dnr 2532-2000).

När det gäller Migrationsverkets dokumentationsskyldighet beträffande beslut an-
ges i 6 kap. 15 § utlänningsförordningen att de beslut som verket fattar i särskilda
fall enligt 10 kap. 20 § och 11 kap. 3–13 §§ utlänningslagen ska dokumenteras på
lämpligt sätt. Beslut om kriminalvårdsplacering enligt 10 kap. 20 § utlänningslagen
ska enligt samma bestämmelse vara motiverade och tas in i en särskild handling.
Detsamma gäller beslut om att vägra besök enligt 11 kap. 4 § och om avskiljande
enligt 11 kap. 7 § samma lag.

Bedömning
I detta avsnitt redovisas inledningsvis vissa allmänna intryck och iakttagelser som
granskningen gett upphov till. Därefter bedöms de aspekter av Migrationsverkets
förvarsverksamhet som det från de synpunkter JO har att beakta funnits särskilda
skäl att uppmärksamma. Det gäller förvarstiderna och förvarens verkställighets-
arbete, placeringen av förvarstagna i häkte eller på annan kriminalvårdsanstalt,
användningen av vissa tvångsmedel samt frågor om dokumentation och regist-
rering.

Allmänt intryck
Det allmänna intrycket av den utredning som genomförts är att den verksamhet
som bedrivs vid förvaren fungerar väl.

Förvarens personal framstår som engagerad och mån om att utföra sitt arbete på
ett korrekt och professionellt sätt. Annat har, med de undantag som framgår nedan,
inte framkommit än att de förvarstagna behandlas humant och respektfullt. Stäm-
ningen mellan personal och förvarstagna har överlag framstått som god.

Utredningen visar dock även på ett antal problem och brister, som i vissa delar är
allvarliga. Det har uppmärksammats dels att förvarens rättstillämpning inte alltid
är förenlig med gällande rätt, vilket beträffande kriminalvårdsplaceringarna får
oacceptabla följder, dels att förvaren inte har enhetliga rutiner för ärendehandlägg-
ning och beslutsfattande.

En bidragande orsak till att handläggningen på enheterna inte är enhetlig är för-
modligen bristen på central styrning och förvarsenheternas heterogena organisation
och arbetssätt. Det förefaller därför angeläget att de projekt som pågår för att har-
monisera förvarens ledning och organisation fortgår, liksom att Migrationsverkets
ledning i större utsträckning tar ansvar för förvarsverksamheten.

Utredningen visar även att Migrationsverket inte kan redovisa tillförlitliga statistik-
uppgifter, bl.a. när det gäller förvarstider och kriminalvårdsplaceringar. Detta gör
det svårt att få en helt rättvisande bild av förvarsverksamheten, såväl för en utom-
stående granskare som för verket självt. Migrationsverket har anfört att det pågår
                                                                    Dnr 6090-2009    Sid 53 (66)



ett aktivt arbete med att ta fram verktyg för att säkerställa tillgång till ett tillför-
litligt och relevant underlag, men att det finns svårigheter med detta på grund av
den komplexitet som präglar förvarsverksamheten. Enligt min mening är verksam-
heten dock varken så särpräglad eller omfattande att detta kan ursäkta de brister
som förekommer; det är självklart att myndighetsutövning av detta slag måste
bedrivas så att den kontinuerligt låter sig utvärderas.

Förvarstider och förvarens verkställighetsarbete
Granskningen av förvarstider har inte avsett bedömningarna i de enskilda förvars-
besluten utan den har utförts i ett vidare perspektiv. Syftet har varit att klarlägga
hur länge ett förvarstagande normalt sett pågår, om det är vanligt med långa
förvarstider och vilka ärenden det i så fall gäller.

Under år 2009 hade drygt 3 000 personer varit inskrivna vid något förvar. Av dessa
hade cirka två procent hållits i förvar med stöd av 10 kap. 1 § första stycket ut-
länningslagen, dvs. på grund av oklar identitet, och cirka nio procent med stöd av
10 kap. 1 § andra stycket 2 utlänningslagen, dvs. på grund av att det är sannolikt att
utlänningen kommer att avvisas eller utvisas. Huvuddelen, cirka 85 procent, hade
hållits i förvar med stöd av 10 kap. 1 § andra stycket 3 utlänningslagen, dvs. verk-
ställighetsförvar då ett avlägsnandebeslut föreligger. Det var bland dessa ärenden
som de längsta förvarstiderna återfanns.

Mot bakgrund av att den absoluta majoriteten av förvarsbesluten avser verk-
ställighetsförvar då beslut om avlägsnande föreligger och att det även är i denna
kategori som de längsta förvarstiderna återfinns, har den närmare granskningen i
projektet begränsats till dessa ärenden.

Utredningen visar att förvarstiderna i denna ärendekategori i allmänhet inte över-
stiger två månader, men att det även förekommer betydligt längre tider. Ett antal
ärenden där förvarstiderna uppgått till mellan fyra och 35 månader har granskats
särskilt. De skäl som åberopades för de långa förvarstiderna var att det inte var
klarlagt från vilket land utlänningen kom, att utlänningen inte hade några identitets-
handlingar och att han eller hon inte samarbetade eller lämnade oriktiga uppgifter.
Inget av de särskilt granskade ärendena hade handlagts av Migrationsverket. I
samtliga fall var i stället en polismyndighet handläggande myndighet, och därmed
ansvarig för förvarstagandet.

Granskningen har sammanfattningsvis inte visat annat än att förvarstiderna i
Migrationsverkets ärenden som regel är relativt korta och håller sig inom de ramar
som godtas i gällande rätt.

I anledning av de iakttagelser som gjorts vill jag emellertid understryka att frihets-
berövande är den mest ingripande åtgärd som det allmänna kan utsätta den enskilde
för. Tvång av detta slag måste användas med stor återhållsamhet och bara när det
är helt nödvändigt.

Det är därför viktigt att den som är ansvarig för frihetsberövandet iakttar sin
skyldighet att fortlöpande se över beslutet om förvar, som omedelbart ska upphävas
                                                                    Dnr 6090-2009    Sid 54 (66)



om det inte längre finns skäl för det. Den tid ingripandet består och det lidande den
enskilde därmed underkastas måste stå i proportion till intresset av att underlätta
verkställighet av ett avlägsnandebeslut. Det bör vid den bedömningen observeras
att ett förvarstagande som inledningsvis varit befogat kan bli att betrakta som en
oproportionerlig frihetsinskränkning när det pågått under lång tid.

Även om de längre förvarstiderna i huvudsak förekommer i polismyndigheternas
ärenden har Migrationsverket ett övergripande ansvar för att verkställighets-
förfarandet är effektivt. I kravet på effektivitet ingår att ingreppet i den enskildes
rättigheter ska bli så kortvarigt som möjligt.

Som framgått av utredningen bedriver förvaren ett visst arbete med att påverka
förvarstidernas längd. Under granskningen av ärenden med påfallande långa
förvarstider noterades att de kortaste tiderna för de icke utvisningsdömda återfanns
vid förvaret i Örkelljunga. En tänkbar förklaring till detta skulle kunna vara att det
förvaret bedriver ett aktivt arbete i polismyndigheternas ärenden. I alla händelser
bör utgångspunkten vara att förvaren ska arbeta aktivt för att korta förvarstiderna.
Om detta ska leda till framgång måste arbetet dock utföras på ett genomtänkt och
organiserat sätt. De riktlinjer som tagits fram om hur Migrationsverket och polis-
myndigheterna ska samverka så att avlägsnandebeslut blir effektivt och rättssäkert
verkställda förutsätter att verket tar en aktiv roll i handläggningen även i polis-
myndigheternas ärenden.

Alla förvarsenheter arbetar inte så. Det synes inte heller från Migrationsverkets
sida förekomma någon utvärdering av de olika arbetssätten.

Migrationsverket har i sitt yttrande anfört att det inom verket pågår ett arbete med
att skapa såväl struktur som enhetlighet när det gäller verkets arbete med att korta
förvarstiderna. Det är viktigt att detta arbete leder till praktiska resultat och att
dessa utvärderas.

Placering av förvarstagna i häkte eller annan kriminalvårdsanstalt
Så kallade säkerhetsplaceringar
Antalet förvarstagna som placerades i häkte eller på annan kriminalvårdsanstalt
var under de första åren efter 1998 lågt, för att sedan successivt öka (se Lena Häll
Erikssons promemoria till Justitiedepartementet ”Översyn av vissa frågor som rör
förvarstagna utlänningar” den 1 november 2005 [dnr Ju 2005/9606/Krim]). Be-
räkningar som Förvarsutredningen gjort tyder på att 20–25 % av de förvarstagna
kontinuerligt är placerade i kriminalvård (SOU 2011:17 s. 306). En betydande an-
del av placeringarna sker med åberopande av säkerhetsskäl.

Utlänningslagen anger tre möjligheter för Migrationsverket att komma till rätta
med en utlänning som stör ordningen och säkerheten i förvarslokalen eller utgör en
allvarlig fara för sig själv eller andra.

    1. Utlänningens rörelsefrihet kan begränsas, 11 kap. 6 §.

    2. Om detta inte är tillräckligt kan utlänningen hållas avskild, 11 kap. 7 §.
                                                                         Dnr 6090-2009     Sid 55 (66)



    3. Fungerar inte heller det kan placering i kriminalvård ske, 10 kap. 20 §
       första stycket 2.

Samtliga förvarsenheter har uppgett att de i praktiken inte använder sig av alter-
nativ 1, dvs. de fattar aldrig beslut om att begränsa någons rörelsefrihet med stöd
av 11 kap. 6 § utlänningslagen. De har vidare uppgett att alla beslut om avskilj-
ande, alternativ 2, följs av ett omedelbart beslut om placering i kriminalvård, och
att sådana beslut omgående verkställs av polisen. Detta bekräftas i de beslut och
akter som granskats. Vidare framgår av utredningen att den absoluta majoriteten av
de förvarstagna som placeras inom kriminalvården hamnar i häkte, något som även
ska vara det normala enligt det samarbetsavtal som ingåtts mellan Migrationsverket
och Kriminalvården.

Anledningen till att förvaren inte använder möjligheten att avskilja förvarstagna på
enheterna har uppgetts vara att de inte ser det som Migrationsverkets uppdrag att ta
hand om personer som uppfyller kriterierna för att avskiljas, att verkets personal
inte är utbildad för att hantera våldsamma eller psykiskt sjuka personer och att för-
varen saknar de resurser som krävs för att ta hand om dem. Migrationsverket har
inte heller anpassat förvarslokalerna för att kunna hantera avskiljanden.

Genom utredningen står det alltså klart att Migrationsverket aldrig tillämpar be-
stämmelsen om avskiljande självständigt, utan endast som en förutsättning för
beslutet om kriminalvårdsplacering. Någon reell prövning av om verket kan hålla
den enskilde avskild på förvarsenheten sker inte. Vidare står det klart att bestäm-
melsen i 11 kap. 6 § utlänningslagen inte heller används. Reglerna i 11 kap. 6 och 7
§§ utlänningslagen synes därmed i praktiken inte ha fått den betydelse som förut-
satts i lagstiftningen.

Den praxis Migrationsverket har utvecklat strider såväl mot lagstiftarens in-
tentioner som mot den allmänna tolkningsregeln i 1 kap. 8 § utlänningslagen, dvs.
att lagen ska tillämpas så att en utlännings frihet inte begränsas mer än vad som är
nödvändigt i varje enskilt fall. En oundviklig konsekvens av regeltillämpningen är
nämligen att fler förvarstagna placeras i kriminalvård än vad som hade varit fallet
om lagens möjligheter att begränsa de förvarstagnas rörelsefrihet eller avskilja dem
på förvaret hade utnyttjats. Migrationsverket har i sitt yttrande till JO invänt mot
detta och anfört:
      Vid förvaren arbetar personalen i stor utsträckning med den dynamiska säkerheten.
      En del i detta arbete är att förebygga situationer som annars skulle leda till att en
      förvarstagen placeras på häkte av säkerhetsskäl. Genom samtal försöker man för-
      hindra att en situation eskalerar och medför behov av placering. Det uppstår dock
      situationer när det inte är tillräckligt att med ett bra bemötande förebygga eller för-
      hindra att en incident som innebär ett hot mot säkerheten kan inträffa/inträffar. Då
      fattas beslut om placering. I och med detta förhållningssätt finns det inget behov
      av möjligheten att rent faktiskt avskilja en förvarstagen. De personer som placeras
      av säkerhetsskäl hade inte heller kunnat vistats på förvaren i någon form av av-
      skiljandeavdelning.
Det anförda får tolkas så att man från Migrationsverkets sida menar att de personer
som skulle ha kunnat avskiljas i stället hanteras med förebyggande samtal och att
de som kriminalvårdsplaceras endast är de som skulle ha placerats i kriminalvård
                                                                   Dnr 6090-2009     Sid 56 (66)



under alla förhållanden, dvs. även om det hade funnits möjlighet till avskiljande.
Så kan det teoretiskt sett förhålla sig. Kvar står dock det faktum att lagstiftningen
bygger på att det tvång som utövas mot den förvarstagne ska vara så lindrigt som
möjligt och i princip följa en trappa, där begränsning av rörelsefriheten och av-
skiljande är de steg som ska föregå kriminalvårdsplacering. Det är ostridigt att
Migrationsverket inte tillämpar det anvisade förfarandet. I praktiken framstår det
som högst osannolikt att inte vissa av dem som nu kriminalvårdsplaceras skulle
slippa detta ingrepp om det hade varit möjligt att hålla dem avskilda på förvaret.
Det finns därför skäl att vidhålla slutsatsen att Migrationsverkets praxis leder till
att förvarstagna i onödan och i strid med lagstiftningens intentioner kriminalvårds-
placeras. Att man vid förvaren arbetar med förebyggande åtgärder och samtal för
att på så sätt undvika repressiva åtgärder är utmärkt. Det finns mot bakgrund av de
iakttagelser som gjorts under inspektionerna inte heller något skäl att betvivla att
ett gott arbete av detta slag utförs. Men hur framgångsrikt det än är kan det inte tas
till intäkt för att inte också använda de instrument lagstiftningen tillhandahåller och
anvisar.

Det är principiellt felaktigt att placera förvarstagna tillsammans med personer som
misstänks för att ha begått brott. En kriminalvårdsplacering innefattar vidare en
mycket mer kännbar frihetsinskränkning än vad som gäller för vistelse vid ett för-
var. Medan förvaren präglas av en tydlig ambition att vara så öppna som möjligt,
där verksamheten och personalens kompetens är anpassade till ändamålet, är för-
hållandena på häktena i många avseenden de motsatta. Häkten är till för att hysa
brottsmisstänkta. Verksamheten där är av naturliga skäl inte utformad efter de
förvarstagnas behov, och deras möjligheter till kontakt med omvärlden är kraftigt
begränsade. Den förvarstagne tvingas tillbringa större delen av dygnet inlåst i en
cell. Förvarstagna i häkte ska enligt lagen visserligen beviljas de lättnader och för-
måner som är möjliga men det fungerar dåligt i praktiken (detta finns beskrivet
bl.a. i Kriminalvårdens remissyttrande över delbetänkandet Återvändandedirektivet
och svensk rätt, SOU 2009:60). Häktets personal saknar som regel också kunskap
om utlänningens ärende, utlänningsrätt m.m. Dessutom bör framhållas att många
som kriminalvårdsplaceras utvecklar psykiska besvär eller får förvärrade psykiska
besvär på grund av placeringen (jfr SOU 2011:17 s. 316).

Det förhållandet att samtliga avskildhetsbeslut följs av ett beslut om kriminalvårds-
placering torde även få konsekvenser för placeringens längd. Skyldigheten att om-
pröva beslutet minst var tredje dag bortfaller. Migrationsverkets personal har inte
längre samma omedelbara tillgång till den förvarstagne som när denne finns i
förvarslokalen, varför det med nödvändighet blir svårare att kontinuerligt överväga
om skälen för beslutet alltjämt föreligger. Slutligen ökar behovet av transporter
mellan förvar och häkte, vilket i sig kan innebära att ingripandet blir onödigt långt.

Migrationsverket måste mot denna bakgrund kritiseras för att verket infört en
praxis som innebär att lagstiftningen om kriminalvårdsplacering tillämpas på ett
felaktigt sätt. Eftersom Migrationsverkets praxis enligt min mening leder till att
enskilda utlänningar utsätts för mer kännbara frihetsinskränkningar än vad som
                                                                    Dnr 6090-2009    Sid 57 (66)



skulle vara fallet vid en korrekt tillämpning av gällande rätt är kritiken av allvarligt
slag.

Särskilt om förvarstagna som häktesplaceras för att de utgör en fara för sig själva
Utredningen visar att Migrationsverket regelmässigt placerar individer som bedöms
utgöra en fara för sig själva i häkte. Ett flertal av de granskade ärendena gäller per-
soner som försökt ta sitt liv eller visat tecken på att vilja göra det. Några exempel:

       Enligt ett beslut om avskiljande den 1 augusti 2009 placerades en kvinna
        från Kazakstan i häkte med följande motivering: ”Det har inkommit upp-
        gifter till Migrationsverket om din psykiska hälsa via ditt ombud … där det
        framgår att du lider av allvarlig psykisk ohälsa. Du har vid flera tillfällen
        försökt suicidera … och har genomfört ECT-behandling vid upprepade
        tillfällen. Suicidrisken har bedömts pendla mellan medelhög och hög på
        grund av depression och ångest. Suicidrisken bedöms som högre när du
        utsätts för press.”

       Enligt ett beslut om avskiljande den 6 juli 2009 placerades en man med

       okänt medborgarskap i häkte med motiveringen att han enligt ett läkar-
        utlåtande led av ”ett komplext posttraumatiskt stressyndrom”, dagligen
        hade påträngande självmordstankar och hade gjort åtta–tio självmords-
        försök.

       Enligt ett beslut om avskiljande den 14 november 2009 placerades en
        georgisk man i häkte med motiveringen (handskriven) att ”Du har idag den
        14 november 2009 enligt egen uppgift tagit totalt 11 tabl Diklofenak 50
        mg. Vi bedömer därför att du kan utgöra en fara för dig själv. allvarlig”.

       Enligt ett beslut om avskiljande den 22 december 2009 placerades en man i
        häkte på grund av att han sagt sig hellre vilja dö i Sverige än återvända till
        Iran och att han när avlägsnandebeslutet skulle verkställas skurit sig i
        handlederna med glassplitter på flygplatsens toalett.

       Enligt ett beslut om avskiljande den 28 november 2009 placerades en
        iransk man i häkte sedan han försökt ta sitt liv genom hängning och även
        rispat sig själv med en plastkniv.

Eftersom Migrationsverket inte kunnat prestera något statistiskt underlag går det
inte att exakt ange hur många individer som blivit förda från förvar till häkte med
motiveringen att de utgör en fara för sig själva. Utifrån de uppgifter förvaren läm-
nat kan antalet dock grovt uppskattas till omkring 35 per år.

Anledningen till att personer med psykiska problem av detta slag placeras på häk-
ten är att förvaren anser sig ha begränsad kompetens för att ta hand om dem och att
de inte heller har resurser för detta. Systemet med att placera vissa förvarstagna i
häkte får emellertid antas vara särskilt olämpligt för just dem som är i sådant psy-
kiskt skick att de inte kan vistas på ett förvar. Personer med självskadebeteende tor-
de riskera att ta särskilt stor skada av en häktesplacering (jfr SOU 2011:17 s. 316).
                                                                        Dnr 6090-2009     Sid 58 (66)



Det synes för övrigt inte finnas någon, förvarspersonalen inräknad, som anser att
den tillämpade ordningen är lämplig. Att den likväl praktiseras är lika beklagligt
som beklämmande.

Det måste därtill ifrågasättas om det är lagligen möjligt att placera en person i
kriminalvård med hänvisning enbart till att personen utgör en allvarlig fara för
sig själv. I 10 kap. 20 § första stycket 2 utlänningslagen anges att placering i
kriminalvård får ske om utlänningen hålls avskild enligt 11 kap. 7 § och av säker-
hetsskäl inte kan vistas i en förvarslokal. I två domar från Länsrätten i Göteborg,
migrationsdomstolen, har Migrationsverkets beslut att placera en person med
självskadebeteende i kriminalvård upphävts, se 10-795902 (UM 1621-09 ) och 10-
663169 (UM 3931-10). Domstolen motiverade sina ställningstaganden med att det
inte hade framkommit att den förvarstagne hade utgjort en fara för någon annan än
sig själv. – Ett i sammanhanget anmärkningsvärt faktum är att Migrationsverket
inte överklagade de två domarna, men att det av handlingarna framgår att förvaret
i bägge fallen ånyo beslutade om att avskilja och placera personerna i häkte.

I förarbetena finns motstridiga uttalanden. Som framgått ovan anges i den allmänna
motiveringen (prop. 1996/97:147 s. 31) att det även i fortsättningen måste finnas
utrymme för att t.ex. placera dem som uppträder på ett sätt som äventyrar egen
eller andras säkerhet på kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest. I special-
motiveringen (a. prop. s. 41) anges dock i stället:

       För att utlänningen ska få placeras på ett häkte etc. krävs dessutom att verket med
       hänsyn till säkerheten i förvarslokalen gör bedömningen att avskiljandet inte kan
       ordnas i en förvarslokal. För att en sådan bedömning ska kunna göras fordras i detta
       fall att utlänningen visat sådana tendenser att Invandrarverket har anledning att anta
       att personalens eller de övriga förvarstagnas säkerhet [kursivering här] skulle
       riskeras om utlänningen fick vara kvar.
De synpunkter JO har att beakta talar med styrka för att frånvaron av klart lagstöd
utgör hinder för kriminalvårdsplacering av den som inte är farlig för någon annan
än sig själv. Det är visserligen fråga om personer som redan är berövade friheten,
men även för denna kategori bör gälla att ytterligare och särskilt kännbara frihets-
inskränkningar bara får beslutas med stöd i lag. Till det kommer att det av humani-
tära och principiella skäl framstår som oacceptabelt att en sjuk person placeras i
häkte bland brottsmisstänkta endast av det skälet att han eller hon inte kan ges ett
adekvat omhändertagande inom Migrationsverkets verksamhet.

Överväganden av det slag som nu redovisats ingick i det underlag som tillställdes
Migrationsverket. Verket har dock inte närmare berört detta i sitt yttrande till JO.

Även om antalet individer som blivit förda från förvar till häkte med motiveringen
att de utgör en fara för sig själva inte går att ange exakt, står det klart att förfarandet
är praxis vid samtliga förvar och att det alltså inte endast tillämpas vid enstaka nöd-
situationer. Varje gång det sker innebär det en kränkning av den frihetsberövades
mänskliga rättigheter. Förfarandet strider mot grunderna för det svenska statsskick-
et; enligt 1 kap. 2 § regeringsformen ska den offentliga makten utövas med respekt
för den enskilda människans frihet och värdighet. Som ansvarig myndighet
                                                                          Dnr 6090-2009      Sid 59 (66)



förtjänar Migrationsverket mycket allvarlig kritik för detta pågående missförhål-
lande.

”Synnerliga skäl”
Som tidigare framgått har lagstiftaren genom 10 kap. 20 § första stycket 3 ut-
länningslagen gett Migrationsverket ett visst, men ytterst begränsat utrymme för
kriminalvårdsplacering även i andra fall än de som regleras i punkterna 1 och 2.
Utredningen visar emellertid att majoriteten av besluten om placering i kriminal-
vård grundas på att det bedöms föreligga ”synnerliga skäl”. Det illustreras av att i
princip samtliga förvarstagna som kommer till enheterna i Gävle och Örkelljunga
dessförinnan har varit ”transportplacerade”.

Den omfattande tillämpningen av 10 kap. 20 § första stycket 3 stämmer illa
överens med lagtextens lydelse. Det förefaller som om det stora antalet kriminal-
vårdsplaceringar till viss del beror på att bestämmelsen överutnyttjas. Det finns
dock inget entydigt underlag för den slutsatsen, bl.a. beroende på att informationen
i akterna är alltför knapphändig för att beslutens riktighet ska kunna bedömas.

Migrationsverket har i sitt yttrande till JO anfört:
      Även om placeringar enligt bestämmelsen är förhållandevis vanliga är verket av den
      uppfattningen att bestämmelsen endast används i de situationer som lagstiftaren
      avsett. Sverige är till ytan ett stort land och det finns endast förvar på fem orter i hela
      landet. Det är därför enligt Migrationsverkets uppfattning inte anmärkningsvärt att
      en stor andel av de förvarstagna utlänningarna placeras en kort tid i t.ex. ett häkte i
      början eller slutet av förvarsvistelsen.
I likhet med Migrationsverket anser jag att det får accepteras att förvarstagna ut-
länningar placeras en kort tid i t.ex. ett häkte i början eller slutet av förvarsvistel-
sen. Verket är likväl skyldigt att se till att bestämmelsen inte utnyttjas om förut-
sättningarna därför inte är uppfyllda. För detta krävs ett bättre beslutsunderlag än
vad som redovisats i de granskade akterna.

Den övergripande slutsats som enligt min mening bör dras av det som framkommit
är att regleringen behöver ses över och anpassas till dagens situation. Uttrycket
”synnerliga skäl” i lagtexten bör därvid ersättas med rekvisit som stämmer bättre
överens med de placeringsbehov som föreligger.

De s.k. transportplaceringarnas varaktighet
Utredningen visar att tiden för kriminalvårdsplaceringar enligt 10 kap. 20 § första
stycket 3 utlänningslagen, och då i första hand ”transportplaceringar”, normalt
varierar från några timmar upp till tre dagar. Vid granskning av enheternas akter
påträffades även ett antal fall där den förvarstagne varit placerad på detta sätt under
längre tid, i vissa fall upp till sex dagar, se bl.a. 11-236732, 9-577032, och 10-
426174.

Vid inspektionerna framkom även att dessa beslut mycket sällan överklagas, vilket
kan bero på att utlänningen som regel ännu inte fått något offentligt biträde för-
ordnat, och att – i de fall så ändå skett – kriminalvårdsplaceringen i princip alltid
har upphört vid domstolens prövning, varför målet avskrivs.
                                                                          Dnr 6090-2009     Sid 60 (66)



Det som framkommit visar att de tidsgränser som anges i förarbetena (”några tim-
mar eller en natt”) regelmässigt överskrids. Att utlänningar, som inte är misstänkta
för eller har begått något brott, rutinartat placeras flera dagar i arrestceller eller i
häkten av transporttekniska skäl är inte försvarligt.

Migrationsverket har i sitt yttrande till JO anfört:

      Migrationsverket delar JO:s inställning att det inte är acceptabelt att rutinartat
      placera förvarstagna flera dagar i arrest eller häkte med stöd av 10 kap. 20 § första
      stycket 3. Verket anser dock att detta är ett förhållande som är orsakat av externa
      aktörers förhållningssätt till de förvarstagna. [– – –]
      Det är viktigt att ta hänsyn till att Migrationsverket är beroende av andra myndig-
      heter när det gäller transporter av förvarstagna. I de beställningar av transporter
      som görs, anges att transporten ska ske snarast. Mot bakgrund av den inställning
      som Kriminalvården har gällande transporterna är det svårt att påverka situationen.
      Migrationsverket kommer att ha ett möte med Kriminalvården i början av mars 2011
      och förhoppningsvis kommer denna problematik att kunna hanteras vid detta möte.
Även om en bidragande orsak till de långa placeringstiderna är Kriminalvårdens
låga prioritet av förvarstagna är det ytterst Migrationsverkets ansvar att se till att
placeringstiden håller sig inom de ramar lagstiftaren har satt upp och inte blir
oproportionerligt lång. Migrationsverket förtjänar kritik för de brister som före-
ligger.

Behörig beslutsfattare
Placering i kriminalvård är det mest ingripande beslut som förekommer i förvars-
verksamheten. Av rättssäkerhetsskäl bör dessa beslut fattas av särskilda befatt-
ningshavare med dokumenterad kompetens. Ansvaret för ett sådant beslut ska av
samma skäl vara tydligt knutet till en person. Av tidigare nämnda förarbetsuttalan-
den framgår att det i princip avsetts ligga på enhetschefen att fatta i vart fall be-
sluten om kriminalvårdsplacering (prop. 1996/97:147 s. 32).

Enligt flera av enheternas delegationsordningar har emellertid handläggare, och i
något fall även timanställda, behörighet att fatta beslut om att avskilja en utlänning
och placera honom eller henne i kriminalvård. Endast tre enheter har krav på att
dessa beslut ska underställas beslutsfattare eller arbetsledare. Beslut om avskiljande
och kriminalvårdsplacering fattas således av ett stort antal personer, varav många
är tjänstemän med lägre befattningar, utan juridisk utbildning. – Jag har noterat att
behörigheten att häva ett beslut om kriminalvårdsplacering inte är delegerad på
samma sätt. Tröskeln för att inskränka den förvarstagnes frihet synes alltså vara
lägre än för att upphäva en sådan inskränkning.

Migrationsverket har i sitt yttrande till JO anfört:

      Den bakomliggande orsaken till att det finns en rätt att fatta beslut om avskiljande
      och placering långt ner i organisationen, är att det vid varje givet tillfälle måste fin-
      nas möjlighet att placera en person med stöd av 10 kap. 20 §. Till detta kommer att
      det är personalen som befinner sig i en situation som kräver ett beslut om placering,
      som har bäst förutsättning att bedöma den uppkomna situationen. Migrationsverket
      kommer emellertid att se över möjligheten till alternativa lösningar i syfte att för-
      bättra rättssäkerheten i detta avseende.
                                                                     Dnr 6090-2009    Sid 61 (66)



Det Migrationsverket anfört utgör inte godtagbara skäl för att beslut om
kriminalvårdsplacering fattas långt ned i organisationen. Det gäller även beslut
om ”transportplaceringar”; jag erinrar om att dessa beslut kräver ett övervägande
av om synnerliga skäl föreligger eller inte. Inget hindrar att jourhavande besluts-
fattare anlitas. Tillvaratagandet av information från dem som har kännedom om
omständigheterna i det enskilda fallet sker lämpligen genom att ärendet föredras
för beslutsfattaren. De skäl som anförts från Migrationsverkets sida tyder på brist-
ande insikt om hur beslut om väsentliga rättighetsinskränkningar normalt fattas.
Det förhållandet att lägre befattningshavare får fatta beslut om frihetsinskränkning-
ar medan endast högre befattningshavare kan häva dessa beslut pekar i samma
riktning.

Delegationsrätten har sammanfattningsvis sträckts alldeles för långt. Den ordning
som tillämpas förtjänar kritik. Migrationsverket bör snarast säkerställa att förvars-
enheternas delegationsordningar ändras i enlighet med vad som nu anförts.

Omprövning
Migrationsverket har riktlinjer för när förvarstagna som har placerats i kriminal-
vård ska besökas. Där anges att säkerhetsplacerade bör besökas så snart som
möjligt efter placeringen och därefter ungefär en gång i veckan. Syftet är att utreda
om den förvarstagne kan återtas till en förvarslokal.

Den nu gjorda utredningen visar att samtliga enheter har ungefär denna mål-
sättning. Hur ofta besöken de facto sker beror enligt enheterna bl.a. på personal-
situationen och avståndet mellan enheten och den institution där utlänningen har
placerats. Av de akter som granskats vid inspektionerna framgår emellertid att det i
flera fall har förflutit mellan nio och tolv dagar innan en säkerhetsplacerad besökts
första gången, och att det i vissa fall dröjt upp till sex veckor mellan besökstillfäll-
ena.

Utredningen visar vidare att besöken genomförs av s.k. häktesbesöksgrupper, vilka
i första hand samtalar med den förvarstagne men i vissa fall även med häktesper-
sonal och läkare. Den information som hämtas in dokumenteras i en tjänsteanteck-
ning och föredras för beslutsfattaren i anslutning till besöket. Beslutsfattaren tar
därefter ställning till om kriminalvårdsplaceringen ska upphöra. Några enhetliga
rutiner för vilken information som ska inhämtas finns dock inte. Av de akter som
granskats framgår att informationen i tjänsteanteckningarna endast i ett fåtal fall
innehåller uppgifter från häktespersonal eller läkare.

Vid inspektionerna uppmärksammades även ett antal fall där det hade dröjt flera
dagar från häktesbesöksgruppens senaste besök till dess att beslutet om kriminal-
vårdsplacering hävdes, utan att det framgick att några nya omständigheter till-
kommit under mellantiden. I flera granskade ärenden noterades också att det för-
flutit ett dygn från det att beslutet om kriminalvårdsplacering hävdes till dess att
utlänningen fördes till en förvarsenhet. – Sammanfattningsvis visar utredningen
att ett antal personer suttit i häkte trots att det inte längre funnits skäl för detta.
                                                                     Dnr 6090-2009   Sid 62 (66)



En utlänning som placeras i kriminalvård är redan frihetsberövad i och med att
beslutet om förvar har verkställts. Att bli placerad i kriminalvård, vilket i de allra
flesta fall betyder häkte, är dock som redan framhållits betydligt mer ingripande än
att vistas på en förvarsenhet. För att leva upp till vad som stadgas i 1 kap. 8 § ut-
länningslagen måste skälen för en kriminalvårdsplacering kontinuerligt övervägas.
Så snart det inte längre föreligger skäl för en kriminalvårdsplacering ska denna
omedelbart upphöra.

Det sätt på vilket omprövningsförfarandet genomförs framstår sammanfattningsvis
som informellt och rättsosäkert. Detta måste i viss mån tillskrivas bristen på tydlig
rättslig reglering och den olyckliga – av lagstiftaren knappast avsedda – situation
som uppkommit efter Regeringsrättens prejudikat RÅ 2004 ref. 38, som innebar att
någon lagstadgad omprövningsskyldighet inte föreligger efter kriminalvårdsplace-
ring. Skyldigheten att ompröva beslutet om kriminalvårdsplacering bör därför
lagregleras.

Till så skett bör Migrationsverket säkerställa att riktlinjerna beträffande besök följs
och att det finns rutiner för hur förutsättningarna för omprövning av besluten om
kriminalvårdsplacering ska utredas. Migrationsverket har i sitt yttrande till JO ock-
så förklarat att man avser att följa upp detta och att det går att utveckla rutinerna i
riktning mot ett mer systematiskt inhämtande av information.

Att ett flertal utlänningar blivit kvar i häkte trots att beslutet om kriminalvårds-
placering hävts, eller förutsättningar för att häva beslutet förelegat, är inte godtag-
bart. För detta ska Migrationsverket kritiseras. Verket bör genomföra utbildnings-
insatser för att säkerställa att dess personal har klart för sig att en förvarstagen inte
får vara placerad i kriminalvård längre än vad som är nödvändigt och i varje enskilt
fall lagligen beslutat.

Användningen av vissa tvångsmedel
Visitation
Visitationer förekommer i förhållandevis stor utsträckning vid förvaren. Det går
till så att den förvarstagne får tömma fickorna och ta av sig eventuella ytterkläder.
Därefter känner personalen utanpå den förvarstagnes kläder. Metalldetektorer
används vid samtliga förvarsenheter utom en. I förekommande fall kontrolleras
bagage.

Förfarandet stöds på 11 kap. 9 § utlänningslagen. Den bestämmelsen gäller kropps-
visitation och förutsätter för sin tillämpning att det finns en skälig misstanke om att
utlänningen bär på sig något otillåtet. Som framgått genomförs dock visitationer
på flera av förvaren rutinmässigt. Detta är inte förenligt med lagstiftningen och inte
heller med riktlinjerna i Migrationsverkets utlänningshandbok. För detta kan Mig-
rationsverket i och för sig inte undgå kritik.

Från allmänna synpunkter är förvarens handläggningssätt dock försvarligt. Utred-
ningen visar att visitationerna är mycket ytliga. Förvarens beskrivning av hur de
går till stämmer i princip överens med genomförandet av en skyddsvisitation. Vad
                                                                    Dnr 6090-2009    Sid 63 (66)



det är fråga om är en ytlig säkerhetskontroll som av såväl förvarspersonal som
förvarstagna upplevs som nödvändig men inte särskilt integritetskränkande.

Något vägande skäl mot att enheternas personal ges befogenhet att genomföra
visitationer på det sätt som sker i dag är svårt att se. Det förhållandet att åtgärderna
utförs rutinmässigt, utan åberopande av någon särskild misstanke mot den visiter-
ade, torde för övrigt innebära att de typiskt sett får betraktas som mindre känsliga.
För att förvarsverksamheten ska kunna bedrivas på ett såväl ändamålsenligt som
rättsenligt sätt bör lagstiftningen ses över.

Omhändertagande av egendom
Om det vid en visitation påträffas föremål som inte får innehas på ett förvar, såsom
t.ex. tändare, mobiltelefon med kamera, verktyg eller alkohol, fattas på de flesta
enheter ett beslut om att omhänderta föremålen. Vid två enheter sker dock detta
först om den enskilde inte självmant går med på att låsa in föremålen i särskilda
förvaringsutrymmen. En förvarsenhet fattar över huvud taget inte några beslut om
omhändertagande, utan den förvarstagne övertalas i stället att lämna ifrån sig före-
målen. Förvarsenheterna tillämpar också olika rutiner när det gäller omhänder-
tagande av föremål som rakhyvlar, nagelsaxar och mediciner.

Förvarsenheterna bör inte tillämpa bestämmelsen om omhändertagande på skilda
sätt.

I de fall en förvarstagen vill ta med sig föremål in i förvarslokalerna, men nekas
detta, ska ett beslut om omhändertagande fattas. Det bör inte förekomma att den
enskilde i stället övertalas att ”frivilligt” låsa in sina tillhörigheter.

Även sådana tillhörigheter som den förvarstagne har viss tillgång till, dvs. föremål
som lånas ut och medicin, ska vara omhändertagna genom ett formellt beslut, efter-
som den förvarstagnes tillgång till tillhörigheterna begränsas.

Migrationsverket har uppgett att verket kommer att se över möjligheterna att för-
bättra rutinerna när det gäller omhändertagande av egendom med utgångspunkt
från JO:s synpunkter. Migrationsverket kan dock inte undgå kritik för de brister
som konstaterats.

Dokumentation m.m.
Vid inspektionerna hade ett antal akter – dossierer – beställts i förväg. Vid genom-
gången noterades att åtskilliga handlingar, både beslut och tjänsteanteckningar,
saknades. Vidare noterades i ett antal fall att handlingar hade sorterats in i fel dos-
sier. Vid samtliga enheter saknades dokumentation av underlaget för enheternas
bedömning av om en transport var omöjlig eller orimlig att utföra. Det var i flera
fall svårt att följa ett ärendes gång utifrån de handlingar förvaren hade tagit fram.
Förvarens personal bekräftade också att det slarvas med dokumentationen.

Vid inspektionerna framkom vidare att samtliga förvar – i det dagliga arbetet – på
ett eller annat sätt arbetar med whiteboardtavlor, förvarsliggare eller handlingsplan-
er/checklistor. Uppgifter förs regelbundet in i och raderas från dessa tavlor/dokum-
ent. Vilka uppgifter som noteras på whiteboardtavlorna och i de olika dokumenten
                                                                     Dnr 6090-2009    Sid 64 (66)



skiljer sig åt mellan förvarsenheterna. Det framkom även att enheterna behandlar
de s.k. inskrivningsblanketterna olika. Vissa enheter sparar dessa i utlänningens
dossier medan andra betraktar blanketten som ett arbetsmaterial och kastar hand-
lingen när utlänningen har lämnat förvaret.

Trots att samtliga handlingar som kommer in till eller upprättas hos Migrations-
verket som regel registreras och en fullständig förteckning över dem kan tas fram i
ett ärendehanteringssystem är det svårt för en utomstående granskare att få en
helhetsbild av och följa gången i Migrationsverkets ärenden. Detta torde främst
bero på att informationen i en dossier är spridd över ett stort antal akter och inte
vare sig fysiskt eller elektroniskt samlas någonstans förrän efter det att samtliga
ärenden som hör till akterna i dossiern har avslutats.

Migrationsverkets ärendehanteringssystem och det sätt på vilket de fysiska dos-
siererna hanteras kan förväntas medföra svårigheter, inte bara för en extern
granskare, utan även för Migrationsverkets egen personal. Dels tar det tid att sätta
sig in i ärendet, dels finns det risk för att relevant information blir förbisedd. Att
handlingarna inte ordnas kronologiskt förrän i ett mycket sent skede riskerar också
att leda till att det först då uppmärksammas om någon handling saknas. Det för-
hållandet att JO:s medarbetare, trots begäran därom, i flera fall inte har kunnat få
del av kompletta dossierer styrker dessa antaganden. Det kan i sammanhanget på-
pekas att JO vid ett flertal tillfällen har kritiserat Migrationsverket för att handling-
ar förkommit (se bl.a. dnr 298-2009, 3787-2009, 4093-2009 och 4614-2009). Det
bör även nämnas att journalanteckningar inte har funnits med bland de handlingar
som initialt har tagits fram till JO:s medarbetare, utan dessa har fått begäras sär-
skilt.

Från rättssäkerhetssynpunkt krävs att uppgifter som behövs för att kunna fatta be-
slut och följa ett ärendes gång redovisas i varje enskilt fall. Att sådan dokumen-
tation sker är en förutsättning för att det ska finnas ett fullgott beslutsunderlag men
även för att ett ärende ska kunna handläggas i den ordinarie handläggarens från-
varo. Det är vidare en av förutsättningarna för insyn i och kontroll av verksamheten
samt har betydelse vid en eventuell överprövning. Saknas dokumentation blir det
svårt, och i vissa fall till och med omöjligt, att överblicka vad som har hänt i ett
enskilt ärende.

Det får inte förekomma att uppgifter som ska dokumenteras endast förs upp på t.ex.
en whiteboardtavla eller i en inskrivningsblankett och sedan tas bort/slängs när
uppgifterna inte längre anses fylla en funktion i den dagliga verksamheten. Rele-
vanta uppgifter ska i stället tillföras det enskilda ärendet genom en tjänste- eller
journalanteckning. Det är inte heller önskvärt att samma uppgift antecknas på en
mängd olika ställen (t.ex. flera whiteboardtavlor och dokument) då detta bidrar till
att ärendehanteringen blir svåröverskådlig och att risken för fel ökar.

Migrationsverkets ärendehanteringssystem och arbetssätt ställer höga krav på
korrekt handläggning från tjänstemännens sida. Iakttagelserna visar att det finns
brister i denna del. Det gäller dels hanteringen av beslut, som naturligtvis måste
undertecknas och sparas, dels insorteringen av handlingar i rätt akt. Iakttagelserna
                                                                    Dnr 6090-2009    Sid 65 (66)



visar också att förvaren saknar en tydlig struktur för vilka uppgifter som måste
föras in i det enskilda ärendet och bevaras.

De här påtalade bristerna avser enskildheter. Den sammantagna bilden är dock så
bekymmersam att Migrationsverket måste kritiseras för den brist på ordning som
granskningen uppdagat. Migrationsverket har i sitt yttrande till JO förklarat att man
kommer att göra en översyn av hur ärendehandläggningen kan förbättras. Verket
bör därvid se till att det skapas enhetliga riktlinjer för hur dokumentationen ska gå
till och även säkerställa att de efterlevs.

Övriga områden
På området hälsovård visar utredningen på ett antal problem. De flesta beror på att
de förvarstagnas vårdbehov inte överensstämmer med den vård som erbjuds dem,
vilken i sin tur till viss del kan förklaras av det förhållandet att det är landstingen
som är huvudmän för vården medan ansvaret för behandlingen och tillsynen av de
förvarstagna vilar på Migrationsverket.

Bland de problem som noterats kan nämnas att vårdpersonalens närvaro på de olika
förvaren varierar avsevärt. Några besök av psykiatriker, psykologer eller kuratorer
förekommer i princip inte, trots att de vanligaste symtomen som de förvarstagna
söker vård för enligt uppgift är sådana som är relaterade till posttraumatisk stress.
Något aktivt arbete med psykosociala insatser, suicidprevention eller åtgärdsprog-
ram vid hungerstrejker förekommer inte heller. Därutöver saknas centrala riktlinjer
för hantering och distribution av läkemedel.

En ökad närvaro av sjukvårdspersonal och ett mer aktivt arbete med nämnda frågor
skulle med största sannolikhet förbättra situationen på förvaren avsevärt, såväl för
de förvarstagna som för förvarens personal. Tidiga insatser mot psykisk ohälsa på
förvaren skulle förmodligen också bidra till färre kriminalvårdsplaceringar. För-
varsutredningen har i sitt nyligen redovisade slutbetänkande utrett frågan om hälso-
och sjukvård åt förvarstagna och föreslagit vissa lagändringar som bl.a. syftar till
att komma till rätta med de problem som just beskrivits (SOU 2011:17). Mot denna

## Anmälan och bakgrund

bakgrund och med hänsyn till att min granskning inte omfattar landstingen lämnar
jag dessa frågor med de nu framförda synpunkterna.

När det gäller övriga områden som granskats har utredningen inte visat annat än att
verksamheten vid förvaren bedrivs i enlighet med gällande lagstiftning.

Lagstiftningsbehov
Granskningen har påvisat att det finns behov av att överväga lagstiftningen när
det gäller s.k. transportplaceringar, omprövning av kriminalvårdsplaceringar och
visitationer. Det kan emellertid även i övrigt finnas skäl för lagstiftaren att över-
väga om det krävs åtgärder för att bringa rättstillämpningen i överensstämmelse
med utlänningslagens intentioner. Förvarsutredningen behandlar i sitt slutbetänk-
ande ett flertal av de frågeställningar som aktualiserats under granskningen hos JO
(SOU 2011:17). Utredningen har haft tillgång till JO:s beslutsunderlag och har
delvis lagt detta till grund för sina överväganden.
                                                               Dnr 6090-2009   Sid 66 (66)



Beslutet översänds mot denna bakgrund till Regeringskansliet, Justitiedepartement-
et, för kännedom.
